För fem år sedan bad mina barn att jag skulle önska mig något annorlunda i julklapp. Valet var lätt, jag ville komma till den svenska kyrkan i Berlin och vara med om en gudstjänst där. Anledningen till detta för barnen oväntade önskemålet var att jag i tonåren fick höra talas om de storverk den svenske prästen Birger Forell uträttat under det andra världskriget. Han tog hand om de judar och regimkritiker, som riskerade att hamna i koncentrationsläger och där försvinna för alltid. De förföljda kunde från kyrkan fly genom en tunnel och på så sätt sätta sig i säkerhet. Jag ville se spåren av tunneln och den del av kyrkan, som inte förstördes under kriget.

Resan blev inte som jag hade väntat mig. Min make David skulle ha varit med. Detta var omöjligt eftersom han låg på sjukhuset och försökte återhämta sig efter en stroke. Jag hade velat åka på våren, nu for vi i början av februari. Det regnade den söndag min son Mats följde med mig på tunnelbanan till den sydvästra förorten Wilmersdorf för att sedan gå ungefär hundra meter till kyrkan.

Jag hade inte väntat mig att stadsdelens kultur från 1920-talet skulle vara helt utraderad. Wilmersdorf såg i det strilande regnet ut som vilken förort som helst från 1950-talet. Det var svårt att tänka sig att här hade funnits trivsamma hyreshus, små restauranger där författare och konstnärer samlades samt en rad judiska affärer. Här diskuterade man konst och politik och drog sig inte för att vara vänlig mot den stora grupp judar, som hade hittat en lägenhet i området. Det var i detta område som den svenska församlingen år 1920 köpte en fastighet, som byggdes om till kyrka, pastorsexpedition, skola och personalbostäder. Den nya kyrkan invigdes år 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Det fanns i Sydsverige en tradition att fara till området kring Berlin för att ta tillfälliga arbeten inom jordbruk, byggen, trädgårdar och hushåll. Trots att tiderna blivit sämre sedan freden efter det första världskriget, stannade många kvar och hoppades på bättre tider. De for illa och sökte sig ofta till kyrkan för att få hjälp. Den svenske prästen skulle nu på ett naturligt sätt umgås med författare, konstnärer, judar, Berlins svenska överklass och de utblottade svenskarna. För att klara detta borde prästen vara gift med en praktisk och socialt smidig kvinna.

År 1929 utsågs Birger Forell till kyrkoherde i Berlin. Han kom från mycket enkla förhållanden och hade fått kämpa för att få råd med sina studier. Han hade studerat teologi både i Uppsala och i Tyskland. Hans stora intresse var religionshistoria och kom därför att stå ärkebiskop Nathan Söderblom mycket nära. I mitten på 1920-talet deltog han i en forskningsresa till Indien och här lärde han känna Mahatma Gandie och tog starka intryck av tankegångarna om att civil olydnad kunde förändra ett politiskt system.

En dag i Indien kom ett telefonsamtal från hustrun Calise. En av de två sönerna hade hastigt avlidit och Pappa Birger måste åka hem och stötta sin hustru. Hemma i prästgården på landet utanför Uppsala väntade nya och oanade svårigheter. Den kvarvarande sonen var inte frisk och efter något år dog också denne pojke. Nu var det som om sorgen över de döda pojkarna gjorde det omöjligt att bo kvar i prästgården. När kyrkoherdetjänsten i Berlin blev ledig sökte Birger Forell tjänsten och år 1929 flyttade paret in i prästbostaden vid kyrkan.

Det rådde social oro i Wilmersdorf redan den dag paret Forell flyttade in. Nazismen, som i valet 1928 hade fått 43,9 % av rösterna, hade skapat mörka skuggor och författaren Hendrick Mann anade att Weimarrepubliken skulle sluta i kaos. Något av detta skymtade fram i hans roman ”Blå Ängeln”, som något år senare spelades in som film där Marliene Dietrick spelade den kvinnliga huvudrollen som nattklubbssångerskan Lola-Lola.

Birger Forells stora intresse för religionshistoria märktes redan från de första dagarna i Berlin. Han sökte hellre upp de liberala judarna än bohemskretsen runt konstnären George Grosz och författaren Hendrick Mann. Han tog också kontakt med andra präster i Berlin. Överallt märktes oron vad som skulle hända om nazisterna tog makten. Hustrun Calises uppgift var att se till att syföreningen för kvinnorna ur medelklassen fungerade, att affärerna skänkte varor till den årliga höstbazaren och att vara värdinna vid olika bjudningar i prästgården. I syföreningen märktes snart att flera av damerna sympatiserade med Adolf Hitler och utanför kyrkan kunde det hända att deras tyska äkta män gjorde hitlerhälsning. Detta var ingenting att bråka om. Folk kom till höstbazaren, köpte lotter och drack kaffe och åt hembakade kakor. Pengarna flöt in och de fattiga svenskarna kunde få en slant till julen.

i januari år 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler och då hårdnade det politiska klimatet. Bland det första som genomfördes var att all litteratur, som inte kunde klassas som äkta tysk eller som ansågs moraliskt anstötlig, skulle brännas på bål. Det första bokbålet i Berlin flammade den 10 maj. Bland de böcker, som slängdes in i lågorna fanns ”Blå Ängeln”. Hendrick Mann insåg genast vad som skulle hände. Han var eftersökt av polisen och flydde till Paris med minsta tänkbara bagage, vilket var ett paraply.

En efter flydde författare och konstnärer från Wilmersdorf och svenska kyrkan fick nya grannar. Samtidigt började judarna fösas samman för att forskas bort till arbetsläger. Nu ingrep Birger Forell och erbjöd de förföljda en fristad i prästgården och hjälpte dem sedan att fly till något annat land. Snart blev det känt att judar gömde sig hos den svenske prästen. För att skaffa ett säkrare gömställe inreddes ett par rum på kyrkans vind för de judiska flyktingarna.

Utanför svenska kyrkan fanns alltid Gestapos vakande ögon och där fanns också Wilmerdorfs patrullerande poliser Mattick och Hoffman. När dessa poliser förstod att Gestapo tänkte slå till mot kyrkan, kontaktade de i smyg Birger Forell eller någon annan i församlingen. Detta gjorde att de förföljda judarna kunde sätta sig i säkerhet och Gestapo hittade ingenting.

Nazismen la sin tunga hand också över kristendomen. Nazistiska teologer förklarade att Jesus far var en sydtysk man, som tagit värvning i den romerska armén. Alltså var Jesus arier och allt som skrev om honom handlade om den ariska rasens överlägsenhet. Det enda i Bibeln som fick användas var de fyra evangelierna. Kyrkan döptes om till Rikskyrkan och fick en rikschef. För att få stanna kvar som präst i denna statskyrka måste man kunna visa upp släktträd, som på ett entydigt sätt visade att det flöt rent ariskt blod i prästen och hans hustrus ådror. Det var önskvärt att gå fem generationer tillbaka. Flera präster med stora familjer fasade för detta. De behövde sin lön och ville inte riskera att bli arbetslösa. I vissa församlingar gick det så långt att prästerna började skriva märkliga tillägg i kyrkoböckerna för att visa att de var äkta arier.

Bekännelsekyrkans medlemmar var rädda att deras arkiv skulle falla i Gestapos händer. Om så skedde, skulle många oskyldiga fångas in och deporteras till koncentrations läger. Då kom Birger Forell på hur delar av arkivet skulle kunna gömmas. Han lät sätta upp en extra innervägg i kyrkan och i det tomrum som skapades kunde papperen gömmas.

Birger Forell var hela tiden övervakad. Han visste att han när som helst kunde få ett meddelande att han inte var önskvärd i Berlin. Han började se sig om efter en tjänst i Sverige, sökte och blev kyrkoherde i Borås. Samtidigt meddelade han ärkebiskop Erling Eidem att han önskade att Erik Perwe skulle efterträda honom. Det blev som Birger Forell önskade. Hösten 1842 flyttade Erik Perwe och hans familj till Berlin.

Under sina år i Berlin träffade Birger Forell ofta den radikale och samtidigt konservative prästen Marin Niemöller, som var tongivande inom Bekännelsekyrkan. Han var präst i den sydvästra villaförorten Berlin-Dahlem. Förorten var känd för sitt universitet och sin vackra botaniska trädgård. De styrande gjorde allt för att få Dahlem att framstå som ett alternativ till den engelska universitetsstaden Oxford. Till denna eleganta förort sökte sig många av nazismens ledare. Här angrep Marin Niemöller nazismen i sina predikningar. Detta förde med sig att Gestapo regelbundet gick till kyrkan och noterad allt som prästen sa.

År 1937 fängslades Martin Niemöller och fördes så småningom till koncentrationslägret Dachau. Han överlevde och for efter kriget runt i vårt land och berättade om hur det var att leva under hotet att bli förd till gaskammaren. Redan år 1946 fanns det svenskar som trodde att berättelserna om koncentrationslägren och gaskamrarna var ett påhitt av Amerikanska politiker.

För eftervärlden har Martin Niemöller blivit känd för den prosadikt han skrev i Dachau. Den speglade livet i en medelklassförort, där alla var rädda för Gestapo. Här saknades den revolutionära glöd, som fanns i Birger Forells förort Wilmersdorf.
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Bilden över den svenska kyrkan är från slutet av 1920-talet och kommer från Victoriaförsamlingens arkiv.

Victoriaförsamlingen och Birger Forell
För fem år sedan bad mina barn att jag skulle önska mig något annorlunda i julklapp. Valet var lätt, jag ville komma till den svenska kyrkan i Berlin och vara med om en gudstjänst där. Anledningen till detta för barnen oväntade önskemålet var att jag i tonåren fick höra talas om de storverk den svenske prästen Birger Forell uträttat under det andra världskriget. Han tog hand om de judar och regimkritiker, som riskerade att hamna i koncentrationsläger och där försvinna för alltid. De förföljda kunde från kyrkan fly genom en tunnel och på så sätt sätta sig i säkerhet. Jag ville se spåren av tunneln och den del av kyrkan, som inte förstördes under kriget.

Resan blev inte som jag hade väntat mig. Min make David skulle ha varit med. Detta var omöjligt eftersom han låg på sjukhuset och försökte återhämta sig efter en stroke. Jag hade velat åka på våren, nu for vi i början av februari. Det regnade den söndag min son Mats följde med mig på tunnelbanan till den sydvästra förorten Wilmersdorf för att sedan gå ungefär hundra meter till kyrkan.

Jag hade inte väntat mig att stadsdelens kultur från 1920-talet skulle vara helt utraderad. Wilmersdorf såg i det strilande regnet ut som vilken förort som helst från 1950-talet. Det var svårt att tänka sig att här hade funnits trivsamma hyreshus, små restauranger där författare och konstnärer samlades samt en rad judiska affärer. Här diskuterade man konst och politik och drog sig inte för att vara vänlig mot den stora grupp judar, som hade hittat en lägenhet i området. Det var i detta område som den svenska församlingen år 1920 köpte en fastighet, som byggdes om till kyrka, pastorsexpedition, skola och personalbostäder. Den nya kyrkan invigdes år 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Det fanns i Sydsverige en tradition att fara till området kring Berlin för att ta tillfälliga arbeten inom jordbruk, byggen, trädgårdar och hushåll. Trots att tiderna blivit sämre sedan freden efter det första världskriget, stannade många kvar och hoppades på bättre tider. De for illa och sökte sig ofta till kyrkan för att få hjälp. Den svenske prästen skulle nu på ett naturligt sätt umgås med författare, konstnärer, judar, Berlins svenska överklass och de utblottade svenskarna. För att klara detta borde prästen vara gift med en praktisk och socialt smidig kvinna.

År 1929 utsågs Birger Forell till kyrkoherde i Berlin. Han kom från mycket enkla förhållanden och hade fått kämpa för att få råd med sina studier. Han hade studerat teologi både i Uppsala och i Tyskland. Hans stora intresse var religionshistoria och kom därför att stå ärkebiskop Nathan Söderblom mycket nära. I mitten på 1920-talet deltog han i en forskningsresa till Indien och här lärde han känna Mahatma Gandie och tog starka intryck av tankegångarna om att civil olydnad kunde förändra ett politiskt system.

En dag i Indien kom ett telefonsamtal från hustrun Calise. En av de två sönerna hade hastigt avlidit och Pappa Birger måste åka hem och stötta sin hustru. Hemma i prästgården på landet utanför Uppsala väntade nya och oanade svårigheter. Den kvarvarande sonen var inte frisk och efter något år dog också denne pojke. Nu var det som om sorgen över de döda pojkarna gjorde det omöjligt att bo kvar i prästgården. När kyrkoherdetjänsten i Berlin blev ledig sökte Birger Forell tjänsten och år 1929 flyttade paret in i prästbostaden vid kyrkan.

Det rådde social oro i Wilmersdorf redan den dag paret Forell flyttade in. Nazismen, som i valet 1928 hade fått 43,9 % av rösterna, hade skapat mörka skuggor och författaren Hendrick Mann anade att Weimarrepubliken skulle sluta i kaos. Något av detta skymtade fram i hans roman ”Blå Ängeln”, som något år senare spelades in som film där Marliene Dietrick spelade den kvinnliga huvudrollen som nattklubbssångerskan Lola-Lola.

Birger Forells stora intresse för religionshistoria märktes redan från de första dagarna i Berlin. Han sökte hellre upp de liberala judarna än bohemskretsen runt konstnären George Grosz och författaren Hendrick Mann. Han tog också kontakt med andra präster i Berlin. Överallt märktes oron vad som skulle hända om nazisterna tog makten. Hustrun Calises uppgift var att se till att syföreningen för kvinnorna ur medelklassen fungerade, att affärerna skänkte varor till den årliga höstbazaren och att vara värdinna vid olika bjudningar i prästgården. I syföreningen märktes snart att flera av damerna sympatiserade med Adolf Hitler och utanför kyrkan kunde det hända att deras tyska äkta män gjorde hitlerhälsning. Detta var ingenting att bråka om. Folk kom till höstbazaren, köpte lotter och drack kaffe och åt hembakade kakor. Pengarna flöt in och de fattiga svenskarna kunde få en slant till julen.

i januari år 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler och då hårdnade det politiska klimatet. Bland det första som genomfördes var att all litteratur, som inte kunde klassas som äkta tysk eller som ansågs moraliskt anstötlig, skulle brännas på bål. Det första bokbålet i Berlin flammade den 10 maj. Bland de böcker, som slängdes in i lågorna fanns ”Blå Ängeln”. Hendrick Mann insåg genast vad som skulle hände. Han var eftersökt av polisen och flydde till Paris med minsta tänkbara bagage, vilket var ett paraply.

En efter flydde författare och konstnärer från Wilmersdorf och svenska kyrkan fick nya grannar. Samtidigt började judarna fösas samman för att forskas bort till arbetsläger. Nu ingrep Birger Forell och erbjöd de förföljda en fristad i prästgården och hjälpte dem sedan att fly till något annat land. Snart blev det känt att judar gömde sig hos den svenske prästen. För att skaffa ett säkrare gömställe inreddes ett par rum på kyrkans vind för de judiska flyktingarna.

Utanför svenska kyrkan fanns alltid Gestapos vakande ögon och där fanns också Wilmerdorfs patrullerande poliser Mattick och Hoffman. När dessa poliser förstod att Gestapo tänkte slå till mot kyrkan, kontaktade de i smyg Birger Forell eller någon annan i församlingen. Detta gjorde att de förföljda judarna kunde sätta sig i säkerhet och Gestapo hittade ingenting.

Nazismen la sin tunga hand också över kristendomen. Nazistiska teologer förklarade att Jesus far var en sydtysk man, som tagit värvning i den romerska armén. Alltså var Jesus arier och allt som skrev om honom handlade om den ariska rasens överlägsenhet. Det enda i Bibeln som fick användas var de fyra evangelierna. Kyrkan döptes om till Rikskyrkan och fick en rikschef. För att få stanna kvar som präst i denna statskyrka måste man kunna visa upp släktträd, som på ett entydigt sätt visade att det flöt rent ariskt blod i prästen och hans hustrus ådror. Det var önskvärt att gå fem generationer tillbaka. Flera präster med stora familjer fasade för detta. De behövde sin lön och ville inte riskera att bli arbetslösa. I vissa församlingar gick det så långt att prästerna började skriva märkliga tillägg i kyrkoböckerna för att visa att de var äkta arier.

Bekännelsekyrkans medlemmar var rädda att deras arkiv skulle falla i Gestapos händer. Om så skedde, skulle många oskyldiga fångas in och deporteras till koncentrations läger. Då kom Birger Forell på hur delar av arkivet skulle kunna gömmas. Han lät sätta upp en extra innervägg i kyrkan och i det tomrum som skapades kunde papperen gömmas.

Birger Forell var hela tiden övervakad. Han visste att han när som helst kunde få ett meddelande att han inte var önskvärd i Berlin. Han började se sig om efter en tjänst i Sverige, sökte och blev kyrkoherde i Borås. Samtidigt meddelade han ärkebiskop Erling Eidem att han önskade att Erik Perwe skulle efterträda honom. Det blev som Birger Forell önskade. Hösten 1842 flyttade Erik Perwe och hans familj till Berlin.

Under sina år i Berlin träffade Birger Forell ofta den radikale och samtidigt konservative prästen Marin Niemöller, som var tongivande inom Bekännelsekyrkan. Han var präst i den sydvästra villaförorten Berlin-Dahlem. Förorten var känd för sitt universitet och sin vackra botaniska trädgård. De styrande gjorde allt för att få Dahlem att framstå som ett alternativ till den engelska universitetsstaden Oxford. Till denna eleganta förort sökte sig många av nazismens ledare. Här angrep Marin Niemöller nazismen i sina predikningar. Detta förde med sig att Gestapo regelbundet gick till kyrkan och noterad allt som prästen sa.

År 1937 fängslades Martin Niemöller och fördes så småningom till koncentrationslägret Dachau. Han överlevde och for efter kriget runt i vårt land och berättade om hur det var att leva under hotet att bli förd till gaskammaren. Redan år 1946 fanns det svenskar som trodde att berättelserna om koncentrationslägren och gaskamrarna var ett påhitt av Amerikanska politiker.

För eftervärlden har Martin Niemöller blivit känd för den prosadikt han skrev i Dachau. Den speglade livet i en medelklassförort, där alla var rädda för Gestapo. Här saknades den revolutionära glöd, som fanns i Birger Forells förort Wilmersdorf.
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Bilden föreställer den minnestavla över Birger Forell, som är uppsatt på kyrkans yttervägg. Jag jar hittat den på nätet

Jag har i fen år haft som princip att gå till gymet tre gånger i veckan. Denna höst har detta varit helt omöjligt. Jag har varit glad om jag han kunnat styrketräna två gånger varje månad. Detta har inte varit bra, min kondition är sämre än i våras och jag har förlorat mycket av förmågan att hålla balansen. Det, som snarare har blivit bättre än sämre, är styrka och smidighet. Styrketräning har de sista veckorna blivit en del av min vardag på grund av att jag tidvis har släpar runt min strokedrabbade make David i en rullstol och också krattat samman våta löv i trädgården.

Alla, som är anhörigvårdare, borde träna upp sin förmåga att böja på knäna för att hjälpa till att sätta på strumpor och skor och sträcka sig framåt för vara ett stöd vid toalettbesök. Smidighet är lätt att träna hemma, men det gäller bara att komma ihåg att göra övningarna.

Hemma använder jag städmoppen, lövkrattan eller stången till dammsugaren som redskap. På gymet använder jag en vanlig rundstav, sådana som finns att köpa hos Clas Ohlson eller i trädgårdsaffärer. Dessa stänger är lättare och mindre otympliga än rundstaven.

Den övning jag tycker bäst om ar att svänga staven runt kroppen och samtidigt böja kroppen i sidled. Jag fick tips om denna övning på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan här i Stockholm. En morgon stötte jag på en rundlagt och mycket smidig flicka. I en paus mellan övningarna berättade hon att hon var magdansös och som barn hade lärt sig grunderna av sin mamma, som kom från Egypten. Övningarna såg lätta ut när magdansösen gjorde dem och jag gjorde ett tappert försök att svänga staven snyggt runt kroppen. När jag tittade mig i gymets stora spegel kände jag mig både fet och klumpig.

Jag ville lära mig övningarna och började träna i köket med städmoppen. Här finns det inga irriterande speglar och övningarna gick lättare än på gymet. Nu försöker jag här hemma göra övningarna minst fem minuter varje dag. Om det inte regnar, går jag ut och använder lövkrattan. Då händer det ibland att de nyinflyttade grannarna undrar vad jag sysslar med. Detta är stimulerande att få berätta om övningar, som stärker kroppen och som inte innebär tunga lyft.

Det går att variera övningar med en rundstav i det oändliga. Tyvärr har jag inte hittat någon litteratur om detta billiga träningsredskap.

Det är min personlige tränare Johan som har tagit kortet. Jag ser alltid sammanbiten och allvarlig ut när jag gör övningarna. Det gäller ju att veta var jag har rundstaven.

Jag har varit anhörigvårdare för min make David seden våren 2009 och många gånger tyckt att jag levt i dödens väntrum. Dessa dagar och nätter är hemska med tankar, som bara kretsar kring begravning och bouppteckning. Då tappar jag förankring med verkligheten och slutar att äta. Det enda jag orkar är att planlöst driva runt i bostaden och i trädgården. Just en sådan smärtfylld period har jag nu kämpat mig igenom.

Helvetet bröt ut i söndags när Davids krafter knappt räckte till för att gå mellan sängen och toaletten. Den jobbigaste delen var ersättningen för tröskeln ut till hallen. Den är av rostfritt stål, är ganska hal och lutar svagt uppåt. I vanliga fall är detta inga bekymmer, men i söndags orkade David knappt dra rollatorn i uppförsbacken, som han tyckte var lika hög som Kebnekajse. Jag måste gå bakom David och hjälpa honom att skjuta rollatorn.

Det blev måndag med vardagsstress. Jag hade ett tandläkarbesök på morgonen och hemtjänst skulle komma och raka David. Hemtjänstflickorna är duktiga och hjälpsamma. Jag behövde inte vara orolig och kände att jag på hemvägen kunde koppla av och spana in en ny vinterkappa. Men redan efter tio minuter slog oron klorna i mig. Jag borde åka hem, något otäckt höll på att hända

Hemma lyste paniken i Davids ögon. Tyvärr kunde han inte förklara vad som tryckte honom. Han tog rollatorn och gick runt i det stora köket för att få motion. Plötsligt vek sig benen under honom och han gled ner på golvet. Snabbt tryckte jag på larmet, hemtjänstfolket kom och hjälpte upp David och gemensamt gjorde vi några enkla test för att kontrollera att David inte hade fått en tredje stroke. Vi kunde konstatera att han var vid medvetande och helt klar i hjärnan men att han kände sig yr.

Det blev natt med toabesök och det jobbiga i att bestiga det hala berget Kebnekajse. Jag gick bakom David, som fick problem att skjuta rollatorn. Han gled bakåt och fick rollatorn över sig och vi landade på golvet. Jag lyckades lirka mig fram under både David och rollatorn och tryckte i panik på larmet. Det dröjde inte länge förrän nattpatrullen kom. Den här gången var det två kraftiga flickor, som talade svenska med utländsk brytning. En av dem hade någon form av medicinsk utbildning. Hon konstaterade att pulsen var normal och att David inte hade förlorat medvetandet. De hjälpte David på toa och sedan tillbaka till sängen.

”Vet du vad jag tror?” sa flickan, som tagit pulsen på David. ”David dricker för lite och är uttorkat. Jag tycker att detta syns på huden. Uttorkning för med sig yrsel och då trillar man. Ring till Sjukvårdsupplysningen och kolla när det blir morgon.”

”Tack” sa jag. ”Varför blir inte du läkare?”
Flickan log mot mig
”Skulle vilja, men har inte råd att gå på Komvux, klarar inte matten på högskoleprovet.”

Det blev morgon och jag kände mig piggare och kunde med vis möda peta i mig en ostsmörgås. Först ringde jag till Sjukvårdsupplysningen, där jag fick samma besked som av nattpatrullen, och sedan till Davids biståndshandläggare. Nu kände jag mig gråtfärdig efter två dagars grubblande om död och begravning.

Biståndsbedömaren var otroligt omtänksam. Hon konstaterade att den vanligaste orsaken till fallolyckor för äldre är uttorkning. Jag måste se till att David drack ordentligt. Sedan skulle kvällspatrullen komma och hjälpa David att lägga sig. Biståndsbedömare hade tidigare varit hemma hos oss och mindes den såphala sluttningen från rummet upp till hallen.

Nu har suttit flera gånger bredvid David när han druckit en blandning av rödvin och vatten. Detta är den dryck han tycker bäst om. Yrseln är borta, David klarar bra att gå till toaletten men är fortfarande mycket trött. Det är ingen mening att försöka få honom att göra de övningar vi har fått från stroketeamet.

Idag kan jag andas ut och äta ordentligt. Tankarna på jordfästning och bouppteckning finns nu längst bak i mitt medvetande. Hemtjänst kommer och skall duscha och raka David. Efter lunch kommer avlösningsflickan och jag kan få en timme för mig själv. SMHI har lovat sol. Jag ger mig ut på stavgång i parken och skall försöka koppla av.

I vår trosbekännelse finns flera exempel på underverk. Ett av dessa är att Jesus uppstod från de döda och att han sedan som en skugga gled fram och träffade olika lärjungar och Maria Magdalena. Kan man tro på detta under? Finns det en naturlig förklaring?

Lena Einhorn har i boken ”Vad hände på vägen till Damaskus?” försökt att förklara att det kam finnas en naturlig förklaring till uppståndelsen. Hon hänvisar i boken såväl till romerska källor som till Johannesevangeliet. Det förekom att romarna använde korsfästning som bestraffningsmedel. Innan den uppspikade hann avlida, plockades han ner från korset och fick sina sår omskötta av en läkekunnig person. De medel, som användes för att läka såren, var aloe och myrra. Den man eller kvinna, som bestraffats på detta sätt, hade resten av liver svårt att gå.

I Johannesevangeliet, kapitel 19 och 20, finns det utförliga skildringar av vad som hände när Jesus korsfästes, hur han togs ner från korset och lades i en gravgrotta och till sist hur han visade sig för Maria Magdalena och några av lärjungarna. Detta är texter, som är både kusligt skrämmande och också fyllda med underverkets glädje. Lena Einhorn är läkare och läser dessa kapitel som om det vore en patientjournal. Hon konstaterar i boken att Jesus inte var död när han togs ner från korset av Josef från Arimataia, som i smyg varit lärjunge till Jesus. Josef hade sökt upp Pontius Pilatus och begärt att få ta hand om och gravsätta den döde Jesus. Platsen skulle bli i en nyöppnad gravgrotta i berget. I detta arbete fick han sällskap av Nikodemus, som en natt sökt upp Jesus i smyg. De strödde 30 kilo av en blandning med aloe och myrra i såren, lindade dem och lade försiktigt ner Jesus i grottan. Lena Einhorns tolkning av dessa rader är att Jesus inte var död utan att gravgrottan nu skulle användas som en sjuksal.

Lena Einhorn målar i boken upp ett annat slag av underverk än vi är vana vid. Två bipersoner i historien om Jesus tar hand om kroppen och ser till att Jesus senare kan stappla sig fram. I gryningen eller skymningen träffar han sina lärjungar och Maria Magdalena. Han hade genom att låta sig spikas upp på korset gjort det ofattbara, han hade tagit på sig arvsynden sedan Evas dagar i paradiset och han hade försonat människorna med Gud. En sådan man var värd att få leva.

Trosbekännelsen fortsätter att berätta om att Jesus i likhet med profeten Esaias far upp mot himmelriket. Här får han sitta bredvid Gud Fader och vid uppståndelsens dag döma levade och döda.

Den uppståndne Jesus kan visa sig idag för sökande människor. Skalden Ylva Eggehorn brukar berätta att hon en kväll mötte honom i en nästan folktom vagn i Stockholms tunnelbana. Jag har också träffat kvinnor, som har mött och samtalat med Jesus. Uppståndelsen är en självklarhet i kristendomen och detta gäller oavsett om man accepterar Lena Einhorns teorier eller inte.

Vi har alla en bild av den uppståndne Kristus inom mig. För mig är det Bertel Thorvaldsens staty från år 1828. Originalet finns i Vor Frue Kirke i Köpenhamn och den har kopierats otroligt många gånger. Bilden på statyn har jag hittat på nätet.
Nu känner jag att jag inte har mycket att ge när det gäller vår trosbekännelse. Jag hoppas att mina okända läsare har uppskattat mina tanker. Kyrkoåret lider mot sitt slut och julen tar redan tag i oss i form av för tidig julskyltning i några stora gallerior. Varför all denna köphysteri? Var finns julen bland tindrande stjärnor, julgranar av plast och onödigt prål? Därför går mina tankar om kristendomen nu in i helt andra banor.

Nu önskar jag mina läsare en trevlig fortsättning på helgen

Det är mörkt, det är kväll och det regnar. Just nu börjar folk strömma till kyrkogårdarna för att tända ljus. Ikväll kommer det att vara mycket stämningsfullt på kyrkogårdarna

Seden att tända ljus på gravarna var helt ny för mig när jag flyttade till Stockholm 1967. Min pappas familjegrav fanns i Göteborg. Mammas familj var en gåta för mig. Jag frågade mamma många gånger var hennes föräldrar låg begravda, tyvärr fick jag inget svar. Mamma avskydde kyrkogårdar och hon förstod aldrig varför jag gillade att gå runt på en gammal kyrkogård och läsa på gravstenarna.

När jag blev stockholmare brukade jag på Allhelgonahelgen söka upp någon kyrkogård och tända ett ljus på en grav, som verkade vara övergiven. Om vädret var skönt sökte jag upp en kyrkogård långt bort från hemmet och om det regnade valde jag kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan.

I år är allt annorlunda. Jag är anhörigvårdare och har svårt att komma hemifrån. Jag får tända ett ljus hemma för någon, vars grav jag denna kväll skulle vilja besöka. Mitt val är Årstafrun, som ligger begravd på Brännkyrka kyrkogård

Årstafrun hade fått många barn och alla utom sonen Hans Abraham dog som barn. Familjen hade en grav under golvet i Brännkyrka kyrka. Hit fördes i slutet av januari 1811 Årstafruns make ryttmästare Christian Hinric von Schnell, som hade avlidit drygt två vecka tidigare.

Årstafrun var mycket noga med att ordna en ståndsmässig begravning. Hennes döde make kläddes i en ny vit linneskjorta och i handen fick han en bukett av myrten. Prästen kom och höll en utfärdspredikan för gårdens folk. Kistan fördes till ett speciellt rum i kyrkan i väntan på att begravningen skulle ske. När detta var över höll prästen en kort tacksägelsepredikan i Brännkyrka kyrka över den döde.

Vinterkylan letade sig genom fönstren på Årsta. Årstafrun klädde sig varmt och satte sig ner vid sin skrivplats. Ryttmästaren hade aldrig umgåtts med församlingens präster och nu visste inte prästen vad han skulle säga vid jordfästningen. Årstafrun fick i uppgift att författa det griftetal prästen skulle hålla på jordfästningen ett par dagar senare. Griftetalet började med en skildring hur det var av att som yrkesmilitär fara Europa runt och inte känna sig hemma någonstans. Sedan kom de lyckliga åren på Årsta med flera glada fester och trevliga slåttergillen. De sista arbetsamma åren var något Årstafrun inte ville beröra. Alla, som kom till jordfästningen, måste få med sig hem en positiv bild av hennes make.

År 1812 slog vinterkylan till redan i början av november. Sedan blev det plötsligt en dag med töväder. Alla visste att Årstavikens is var opålitlig och detta försökte man förgäves tala om för Årstafruns son Hans Abraham. Hans Abraham slog ofta dövörat till när mamma eller gårdens folk ville förmana honom. Han trotsade varningarna och tog genvägen till Tanto rakt över vattenpölarna på den tunna isen. Den brast och Hans Abraham lyckades aldrig ta sig upp ur vaken utan drunknade. Nu var Årstafrun ensam och hon mindes bara de glada stunderna hon haft tillsammans med sonen. Sorgen slog klorna i henne och hon var mycket tacksam för att hennes bror och andra släktingar kom till Årsta och stöttade henne vid jordfästningen.

Årstafrun hade sedan hon var barn tyckt om att läsa. Nu var hon ensam ansvarig för skötseln av Årsta och orkade inte med att läsa. De nya diktarna, som målade upp en bild av det forntida Norden, läste hon aldrig. Dit hörde bland andra Esaias Tegnér och den danske poeten Adam Gottlob Oehlenschläger.

Jag tror att Årstafrun skulle ha uppskattat Oehlenschlägers dikter och skådespel. Skådespelen är ofta sorgliga, medan dikterna skildrar den danska naturen när den är som vackrast. Årstafrun älskade den svenska naturen och tyckte om att arbeta med växter. Senare i livet tyckte hon att kyrkogården vid Brännkyrka kyrka var livlös och utan fågelsång på våren. Detta var anledningen till att hon beslöt sig för att plantera en almallé längs stranden till den nu utdikade Kyrksjön. Några av almarna står kvar och har inte smittats av almsjukan.

Årstafrun avled den 12 januari år 1841. Då var hon 87 åt gammal. När hon jordfästes var det inte längre tillåtet att begrava folk under kyrkans golv. Årstafrun fick sitt sista vilorum strax under sina almar.

Jag vet inte vilka psalmer som sjöngs vid hennes jordfästning. År 1819 fick vårt land en ny psalmbok och i den fanns det med psalm av Adam Gottlob Oehlenschläger. Kanske sjöng man denna psalm vid jordfästningen. Psalmen finns med i vår senaste psalmbok och har nummer 304.

”Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.”

Bilden på kyrkogården i Brännkyrka tog jag tidigt i våras, en solig dag när jag tillsammans med Carina Beckerman strövade runt i Årstafruns trakter

Nu är det bara utvärderingen kvar av den intensiva tiden med träning fem dagar i veckan efter min make Davids andra stroke. Den första fick han i januari 2009. Då måste han för att få eftervård åka till Skärholmen och vara med om gruppövningar tre gånger i veckan. Vi upplevde dessa övningar som meningslösa. David hörde till de bästa i gruppen och personalens alla ansträngningar gick ut på att få de svagaste att bli mer rörliga. David hänvisades till redskapen och alla var övertygade om att han klarade sig bra på egen hand.

Eftervården av strokedrabbade har blivit mycket bättre de senaste året. Stroketeamet kommer hem och tränar patienten och ger den sjuke anvisningar på övningar, som han eller hon helst skall göra flera gånger varje eftermiddag och kväll. Detta är effektivt, men ställer mycket stora krav på anhörigvårdaren. När vi fem dagar i veckan fick två dagliga besök av någon från stroketeamet, upplevde jag att jag var jagad av vargar. När det blev kväll orkade jag inte ens borsta tänderna. Nu har arbetsterapeuten varit här för sista gången och förmanat David att han skall träna högerhanden minst fem gånger om dagen. Logopeden har ett par gånger kvar. Nu är det jag som skall träna Davids halsmuskler, så att han får lättare att svälja. Sjukgymnasten kommer tillbaka om två veckor och innan dess skall jag ha tränat Davids armmuskler och balans. Detta är viktigt om han skall kunna klara toalettbesök på egen hand.

David har repat sig bra efter sin andra stroke. Han kan att gå i trappor, han orkar gå knappt en kilometer med rollator och han klarar att sätta sig på toastolen utan att dunsa så att det ekar i hela huset. Men det är mycket kvar för mig att göra. Dit hör att träna upp balansen så att han själv kan dra på sig sina byxor.

Sjukgymnasten har lämnat en trave med redskap efter sig, som jag nu har liggande på köksbordet för att påminna David om att han inte får slarva med övningarna. Några hade jag tidigare, något har jag fått av sjukgymnasten och en del är nyinköpt. Just nu är problemet att David är trött efter de intensiva veckorna med stroketeamet. Det kan behövas att någon utomstående kommer och ställer högre krav än vad jag gör. David skall ta på sig skorna själv och när stroketeamet är här gör han det. Han måste för att klara detta jobba med den ovilliga högerhanden, som ibland gör fruktansvärt ont. Många gånger blir jag irriterad för att det tar oändlig lång tid för David att ta på sig skorna. Då brukar jag gripa in för att livet med matlagning och disk skall flyta snabbare. Jag borde visa mer tålamod och beräkna längre tid för hushållsbestyr. Dessutom bör jag inte jäkta och slarva mig igenom vardagens alla nödvändiga syskor. Det sista är lättare sagt än gjort.

Under de veckor som gått sedan David kom hem från Huddinge sjukhus har jag upplevt att strokedrabbade inte behöver bli sittande orörliga i en rullstol för resten av livet. Men för att lyckas med detta måste det finnas någon i hemmet, som ser till att alla övningar blir gjorda. Hos oss har det fungerat ganska bra, eftersom jag är stark, rörlig och vital för min ålder.

Davids biståndsbedömare har beviljat mig 16 timmars avlösning i hemmet varje månad. Än så länge använder jag mig bara av två timmar varje vecka. Jag har haft tur när det gäller avlösningsflickorna från hemtjänst. Varje tisdag på morgon går jag till gymet och en flicka kommer och pysslar med David. Tisdagsflickan älskar att städa och att diskutera städredskap och rengöringsmedel. David har under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat med att framställa bra rengöringsmedel för allt som behöver tvättas och skrubbas. Tisdagsflickan får honom att minnas sin aktiva tid som kemist vid ett tvättmedelsföretag. När jag kommer hem från gymet händer det att David sitter vid köksbordet och läser Ny Teknik. Detta var längesedan han gjorde. På torsdagarna blir det gym eller något kulturellt. Torsdagsflickan gillar att skriva och hon är mycket duktig när det gäller att träna David att skriva på datorn. Detta har jag inte tålamod till.

Nu är frågan om jag skulle bli mindre sliten om jag fick mer hemtjänst och mer avlösning i hemmet. Jag vet inte, eftersom jag har sett att David blir ledsen varje gång jag går hemifrån. Det skulle vara roligt att ta ut fler timmars avlösning i hemmet. Min personlige tränare anser att jag bör träna mer för att inte falla samman. Nu försöker jag i vårt stora kök kämpa med hantlar, gummiband och medicinboll på småstunder. Detta känns skönt, men är inte lika effektivt som en timmes kamp med skivstänger och apparater på gymet.

Jag tror att problemet med äldrevården kommer att vara betydligt större om fem år än vad det är idag. David och jag tillhör den generation som inte skilde sig och som också anser att i ett äktenskap skall man stötta varandra livet ut. Ensamhushållen i Stockholm ökar, vilket för med sig att det inte blir lika naturligt att det finns anhörigvårdare i familjen. Att bo ensam och leva med biverkningarna av en stroke är knäckande både för den sjuke och för de anhöriga.

Numera får den familj, i vilken det finns en anhörigvårdare, ett bidrag. Detta kan skattemässigt jämföras med barnbidraget. Pengarna är välkomna och gör att jag kan kosta på mig lyxen att ha en personlig tränare på gymet och att Rut kommer varje vår och putsar fönster. Min petnoga grannfru, som är äldre och krassligare än vad jag är, låter Rut ta hand om en del av pengarna och får på så sätt hjälp med att städa städskåpet, frosta av kylskåpet, pyssla i trädgården, röja i garaget och plantera om krukväxter. Hon är mycket känslig för om grannarna tycker det ligger för mycket höstlöv på den hårt snaggade gräsmattan. Hennes obefogade fasa är att få grannkritik för att inte krukväxterna i fönstren mot gatan ser välmående ut. Själv har jag sedan vi köpte villan levt enligt principen att trädgården är vår och att grannarna inte skall lägga sig i hur vi sköter den. Nu är detta en tillgång. De dagar jag kämpar i trädgården får jag alltid höra vänliga ord av förbipasserande att jag är duktig.

Nu pågår diskussioner dels om rutavdragen skall få finnas kvar och också om anhörigbidraget skall delas ut till enpersonshushåll och i så fall få disponeras av något av barnen eller barnbarnen. Anhörigvårdaren gör allt det som hemtjänst och Rut inte gör. Dit hör bland annat träningen efter en stroke och att läsa tidningen högt för den sjuke. Är mer hemtjänst bättre än en dotter? Är det en kvinnofälla om dottern går ner på halvtid för att ta hand om sin gamla mamma? Hur påverkar detta dotterns pension? Innebär detta på sikt att vi får en ny underklass, som består av de som i hemmet vårdar sina gamla föräldrar? Varför finns det inte fler sjukhem för äldre? Vilket är bäst i Stockholm? Är det att bygga äldreboende eller studentbostäder?

Jag är glad att jag inte är politiker och måste fatta beslut i dessa frågor.

Jag anser att rutavdraget bör få finnas kvar för att underlätta livet för anhörigvårdare. Är det onödig överklasslyx att ha vackra krukväxter i fönstren eller att få fönstren putsade varje vår?

Idag är det en helgondag i två kyrkor, i den koptiskta och i den grekiskt-ortodoxa. Helgonet som vördas är Procula eller på koptiska Abroqla, som var gift med Pontius Pilatus. Pontius Pilatus var prefekt över Judéen och ansvarig för att det inte blev inbördeskrig i denna oroliga del av det romerska riket. Det hörde till prefekternas uppgift att döma i överträdelser mot den romerska lagen. Straffet för missdådare, som inte var romerska medborgare, var att korsfästas. Det var under Pontius Pilatus tid som översteprästen Kaifas överlät det knepiga ärendet angående Jesus till Pontius Pilatus. Frågan var om Jesus hade brutit mot den romerska lagen genom sitt annorlunda religiösa budskap och också hävda att han var Guds son.

Rättegången mot Jesus skedde strax före den judiska påsken i Citadellet i Jerusalem och den leddes av Pontius Pilatus. Det var mycket folk, som trängdes framför byggnaden. Jesus och hans lärjungar hade tidigare under veckan retat upp affärsmännen i Jerusalem genom att välta bord i templet. Vid dessa hade penningväxlare och försäljare av souvenirer suttit. Jesus barska besked om att månglare borde förbjudas i Guds heliga hus hade slagit sönder deras verksamhet och denna påsk skulle deras inkomster bli mycket mindre än vid andra högtider. En, som inte var med och trängdes och skrek, var Pontius Pilatus hustru var Procola. Hon visste vad som pågick och skickade en tjänare till Citadellet med en skriven bön till sin make. I denna bad hon att Jesus skulle frikännas. Han hade inte brutit mot den romerska lagen. Jesus var dessutom en rättfärdig man och en god andlig ledare.

I Johannesevangeliet skildras Pontius Pilatus som en osäker domare och som behövde stöd av översteprästen Kaifas. Översteprästen ansåg att Jesus hade brutit mot den judiska lagen genom att påstå att han var Guds son. Kaifas var osäker om detta var en signal till uppror mot Rom och visste inte om han själv kunde döma Jesus till döden enligt den judiska lagen. Därför överlät han ärendet till prefekten Pontius Pilatus.

Pontius Pilatus uppgift blev att förhöra Jesus, en uppgift som blev honom övermäktig. Han fick aldrig riktigt klart för sig vem Jesus var och varifrån han kom. Var han jämförbar med någon av guden Zeus söner eller var han den Messias, den nye militäre härföraren, som judarna hoppades på? För att slippa ta ställning vände han sig till den folksamling, som stod utanför domstolen. Det blev folket som dömde Jesus att korsfästas som en missdådare. När domen hade fallit och Jesus fördes bort för att gisslas och sedan korsfästas, begärde Pontius Pilatus att få in ett handfat med vatten och en handduk. Han tvättade sina händer för att om möjligt bli kvitt skulden för det olyckliga domslutet.

Pontius Pilatus hade utsetts av kejsaren i Rom till prefekt över Judéen, en tjänst som han hade mellan år 26 och 37 enligt vår tideräkning. Han var inför den romerske kejsaren ansvarig för att det inte blev uppror i landet, han var befälhavare över den del av armén, som var förlagt till hamnstaden Caecarea, och han skulle se till att alla levde efter den romerska lagen. Att döma enligt den judiska lagen var ingenting han skulle syssla med

Pontius Pilatus ansvarade också för att alla i hans provins betalade skatt. Här gjorde Pontius Pilatus som alla andra. Han tog kontakt med judiska ämbetsmän och präster och bad dessa utföra detta trista arbete. En av dessa som samarbetade med Pontius Pilatus var översteprästen Kaifas. Detta samarbeta måste fungera på ett smidigt sätt så att det inte blev uppror. Pontius Pilatus lyckades bra med detta och kunde stanna kvar på sin post i tio år. Efter dessa år finns det ingenting i de romerska arkiven som berättar vad som senare hände med honom. När de första kristna församlingarna funnits i ungefär hundra år fick folkdiktningen om Pontius Pilatus och hans hustru Procula fritt spelrum. Flera märkliga och osannolika historier om detta par spreds bland de första kristna. Mest positiva till mannen, som dömde Jesus till döden, var de kristna i Egypten.

Ungefär 400 år efter det att Jesus hade dött författade en idag okänd koptisk präst i Egypten en lång helgonlegend om Pontius Pilatus, hans hustru Procula och deras två barn. I den berättas det utförligt att par dagar efter det att Jesus hade uppstått skedde det underverk vid den tomma graven. Pontius Pilatus och Procula gick till graven och fick med egna ögon se något av undren. De stannade vid graven och bad till Jesus, som de uppfattade som Guds son. Efter detta for hem för att ordna en fest för de allra fattigaste i Jerusalem.

Judarna hörde om detta och sökte upp Barabbas, mördaren som blivit frisläppt i samband med domen mot Jesus. Barabbas fick i uppgift att lägga sig i bakhåll för Pontius Pilatus och Procula nästa gång de gick till graven. Ryktet gick och nästa gång Pontius Pilatus for till graven hade han med sig en grupp soldater. Barabbas fångades in, dömdes till att korsfästas med huvudet nedåt och med sönderslagna ben. Efter detta startade en ursinnig kamp mellan judarna och Pontius Pilatus. Efter många dramatiska utvikningar av historien slutar denna helgonlegend med att Pontius Pilatus och hans familj fängslas och dödas.

Enligt legenden tog Pontius Pilatus vänner hand om de döda kropparna och begravde dem i närheten av den grotta, i vilken Jesus hade uppstått ifrån de döda. Det dröjde inte många dagar innan det skedde underverk vid denna grav. Då ångrade översteprästen Kaifas sig att han hade medverkat till att Jesus korsfästes.

De kristna i Italien och Spanien hade en mycket mörkare syn på Pontius Pilatus. Han hade inte psykiskt klarat av att döma Jesus till döden utan tog livet av sig. Hans ande var orolig och flög med stormvindar runt i sydvästra Europa och i Alperna. Överallt där anden slog sig ner hände det naturkatastrofer. Häftiga störtregn gjorde det omöjligt att bärga skörden, blixtar satte hela bygder i brand och i Alperna kunde en dalgång fyllas av fasansfulla demoner. Så småningom insåg folk att det fanns naturliga förklaringar till naturkatastrofer och rädslan för Pontius Pilatus onda ande försvann så småningom.

För många finns fortfarande kvar en viss skräck för domaren Pontius Pilatus. I ungefär 1600 år har de kristna rabblat hans namn i trosbekännelsen och få bryr sig om att läsa om honom i Bibelns otäcka skildring av rättegången mot Jesus. Själv hoppar jag alltid över dessa kapitel i Bibeln.

Jag har ett minna av att jag som femåring felfritt kunde rabbla trosbekännelsen utan att begripa någonting vad den handlade om. Den var otäck och skrämmande. Min fasa var att Pontius Pilatus i skepnad av en osalig ande skulle komma farande med en stormby från havet, slå sig ner på Annedalskyrkans stora triumfkrucifix, få det i gungning och sedan vräka ner det över mig där jag satt och dinglade med benen i den höga prästbänken.

Under mina uppväxtår i Göteborg var det inte passande att ställa frågor om Gud, Jesus och Bibeln. Pontius Pilatus blev för mig ett mysterium tills jag för ett par år sedan läste Dick Harrisons bok ”Förrädaren, Skökan och Självmördaren.” I ett långt kapitel om Pontius Pilatus får läsarna veta att munkarna under medeltiden berättade för folket att Pontius Pilatus tagit sitt eget liv och att hans osaliga ande svävade runt och alltid förde olyckor med sig. Jag log för mig själv när jag läste detta. Jag hade inte varit ensam om att uppfatta Pontius Pilatus som en fasansfull varelse.

Dick Harrisons skildringar av Pontius Pilatus som helgon är fascinerande. Jag önskar att jag haft tillgång till denna bok när jag var barn. Då skulle jag säkert inte blivit skrämd av kyrkans stora krucifix.

Idag lyser en blek höstsol. Det är helgondag. Även om jag inte tillhör den koptiska kyrkan skall jag tända ett ljus för helgonet Procula och minnas att hennes barn blev avrättade på grund av föräldrarnas religiösa tro. Jag skall läsa den koptiska kyrkans bön
”Var hälsad, Pilatus, som tvådde sina händer för att visa att han var ren från Kristi blod.
Var hälsad, Abroqla, hans hustru, som sände honom budskapet.
Gör inget ont mot denne man, ty han är rättfärdig.”

Bilden på Citadellet i Jerusalem har jag hittat på nåtet.

Jag har inte gått stavgång sedan sommaren 2008. Nu har min dotter Vargvalp inspirerat mig att träna mer utomhus. Hon gillar löpning och har som mål att göra 50 löppass under 100 dagar. Nu skall jag ta efter henne och försöka göra fem pass stavgång under tio dagar. Idag är det omöjligt eftersom det regnar.

i veckan som gått letade jag reda på mina stavar och konstaterade att de fortfarande fungerande. Efter detta beslöt jag mig för att låta bli att titta på de gamla äppleträden och all frukt som fortfarande satt kvar på grenarna och fallfrukt på marken. Med raska steg klev jag ner i matkällaren och konstaterade att jag har mängder av mos kvar sedan förra sommaren. Det skall inte bli något moskok denna höst, det skall vara stavgång som gäller.

De gamla tagen med stavarna fanns kvar som en minnesrest i mina muskler. Redan efter ett par hundra meter hade jag ett härligt flyt i ben och axlar. Sedan kom den underbara känslan av att jag går snabbare med stavar än utan.

Nere vid Mälaren blåste det hårt och det vita vågskummet slog upp mot mitt ansikte. Det smakade av salta vindar från Östersjön samt rå och nyligen rensad abborre. Jag stötte på en genomfrusen pojke, som glatt visade upp sin fångst. Nu skulle han gå hem och ordna till en kalasmiddag för sin mamma.

Jag gick vidare och kom in i ett skogsparti, där torra löv prasslade under mina fötter och stavar. Ljudet gjorde mig upprymd, jag släppte alla tankar på äppelmos och lövkrattning och njöt av blåsten och den skarpa höstsolen.

Stavgång har en stor fördel framför jogging. Man hinner se mer av omgivningen och också känna dofter på ett intensivt sätt. I bästa fall blir man ett med naturen. På hemvägen passerade jag sjön Trekanten och här gjorde en stor knölsvan sitt bästa att njuta av solen. Han tog ingen notis av att mina stavar trycktes ner i marken ett par meter från hans fötter.

Hemma glömde jag det viktigaste efter ett pass stavgång. Jag stretchade inte ut benmusklerna och drack inte en stor mugg med blåbärssoppa. På kvällen kom törsten och på natten kramp i benen, vilket var mycket obehagligt.

Jag hoppas på en regnfri morgondag. Då skall jag göra mitt andra pass med stavarna.