Jag bor inte långt från Skärholmen och åker ganska ofta dit för att handla, låna böcker på biblioteket och bara ströva runt i de tre galleriorna och titta på allt som finns i skyltfönstren. Dessa små utflykter är för mig som att tillfälligt besöka en annan värld med helt andra värderingar än i mitt villaområde. I mina kvarter gäller det ofta att vara politiskt och kulturellt korrekt och att hänga med vad som står i de stora tidningsdrakarnas ledarsidor. I Skärholmen är allt annorlunda. Den kulturella mångfalden syns överallt i de tre stora galleriorna. Det finns ingenting av allt det julskräp som säljs på Sergelstorg i de tillfälligt uppsatta stånden i galleriorna och besökarna upplever ingen religiös intolerans i affärslivet. Det går alldeles utmärkt att på ett fik sitta vid samma bord som en kvinna klädd i slöja och mumsa på en skinksmörgås medan kaffegästen bredvid njuter av doftande mintte och en mycket söt orientalisk kaka.

Jag tror att biblioteket i Skärholmen är ensamt om att ha en julkrubba vid informationsdisken. Kyrkan kommer varje år i mitten av december och sätter upp den. Ingen har gnytt och gnällt över att detta är obehaglig religiös påverkan på besökarna och detta trots att bibeltexten om födelsen i Betlehem finns uppsatt på krubbans fond. Själv har jag under årens lopp upplevt hur småbarnsmammor, en del klädda enligt muslimsktradition, har kommit till biblioteket och läst bibeltexten högt för sina barn.

Jag är imponerad över det mod bibliotekarierna i Skärholmen visar när de på detta sätt visar sina besökare att vi bor i ett land med en tusenårig kristen tradition.

God Jul denna sista söndag i advent när vi enligt traditioner från fornkyrkan hyllar Jungfru Maria

Jag vet inte hur många musikanläggningar det finns på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan. Det strömmar nästan alltid ut musik från en centralhögtalare och varje sal har sin egen musikanläggning och i en av dessa rymliga rum för dans och styrketräning finns det också en liten flygel. Camilla brukar då och då tassa runt för att kontrollera att ingenting är trasigt.

För ett par år sedan fick alla på gymet önska sig musik till centralhögtalaren. Jag skrev ”Sån´t är livet” med Anita Lindblom och klämkäcka låtar med Lill-Babs. Den unga tjej, som då satt i receptionen, höjde förvånat på ögonbrynen som om hon inte kände till varken Anita Lindblom eller Lill-Babs.

Under alla de år jag var ansvarig för gymnastiken i min pensionärsförening lärde jag mig den hårda vägen att musik har en otroligförmåga att väcka gamla minnen till liv. Mitt liv som gympaledare började med en vädjan från stadsdelsnämnden att vi i föreningslivet skulle uppmuntra våra jämnåriga att röra sig mer. Vi fick gratis tillgång till en rymlig lokal och ett kassettband från Korpen. Problemet var att föreningen inte hade någon ledare. När detta kom på tal tittade alla på mig. I ett svagt ögonblick lovade jag att ställa upp tillsammans med Inger fram till den dag föreningen hittade någon annan. Trots att gymnastik aldrig har varit min starka sida blev jag kvar som gympaledare i tolv år.

Priset var lågt för att dra till sig så många som möjligt. Första gången kom det 25 damer och ett fåtal herrar. Min medkämpe, Inger, satte på bandspelaren och det mesta verkade fungera bra. Katastrofen kom när vi skulle göra sidböjningar till ”Min Soldat” med den gamla 40-talsidolen Ulla Billquist. Då slängde sig en för både Inger och mig okänd äldre dam handslöst ner på golvet och skrek så det ekade:”Stäng av, stäng av! Jag blev med barn till den där hemska låten och han smet från både ungen och mig!”
Två före detta sjuksköterskor rusade fram och tog hand om damen medan jag tänkte febrilt. Inger stod handfallen, jag stängde av bandspelaren och tog tag i den CD-skiva jag tagit med i reserv. Vad som spelades minns jag inte, bara att många efterpasset kom fram och tackade för ett trevligt pass.

Två år senare flyttade Inger och jag blev ensam ansvarig för gymnastiken och kunde själv bestämma musiken. Det blev mycket Lill-Babs och Anita Lindblom, men också musik jag hämtade från CD-skivor jag fick av seniorer som i samband med att de flyttade till en mindre bostad och då måste göra sig av med stora delar av sin musiksamling. En trevlig skiva innehöll musik från vår kungs bröllop med Silvia. Jag trodde att melodier från denna CD-skiva skulle väcka glada minnen till liv. Så blev inte fallet. Den då snart 90-åriga Greta började gnälla i falsett.
”Sluta spela ´Oh Karl-Gustav, ljuva Karl Gustav . . ´ Driv inte gäck med vår kung! Han har inte gjort oss något ont!”
Denna gång kom också två sjuksköterskor framstörtande och tog hand om Greta. Jag fortsatte som inget hade hänt. När passet var slut frågade jag gruppen om de önskade att jag skulle byta ut sången om kungen. Alla ropade glatt nej. Efter passet fick jag veta att Greta brukade skryta med att hon i sin späda ungdom varit bollkalle åt Gustav V och högaktade kungen och drottning Silvia. Att kalla kungen för ljuv var att jämställa honom med en korkad blondin.

Under de år som följde hände det ibland att gruppen upplevde viss musik som tråkig och då försökte jag hitta något annat passande. Allt fungerade bra ända till Vän Av Ordning, en överviktig dam med bestämda åsikter, blev medlem i den då mycket stora gympagruppen. Viss musik behagade henne inte, eftersom hon tolkade den som till exempel reklam för knark, champagne eller Ryssland. En jul blev det öppen konflikt när jag spelade ”Jag fångade en räv idag och räven slank ur näven . .” Eftersom Vän Av Ordning hade varit och rotat i det skivförråd jag hade med mig, visste hon att denna sång kom från skivan Tomterock utgiven av Kopparbärs. Hon tjöt oväntat till och ansåg att jag gjorde reklam för starköl. Jag brydde mig inte om hennes protester utan fortsatte att leda julgympan fram till vi alla skuttad fram till det dukade bordet med glögg och pepparkakor till tonerna av ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara . . ” Vän Av Ordning surnade till och muttrade ursinnigt något om alkoholreklam samtidigt som hon med hög röst bad att få glögg med alkohol. Till allas förvåning drack hon tre stora muggar och hade antagligen lapat i sig ännu mer om det inte blivit tomt i glöggrytan.

Efter denna glada julfest i gympagruppen insåg jag att Vän Av Ordning alltid ville bestämma allt i föreningen och i detalj lägga sig i mina gympapass. Då slutade jag leda föreningens gymnastik och började på gym. Detta är ett beslut som jag aldrig har ångrat.

Vem som idag bestämmer vilken musik som skall strömma ut ur centralhögtalaren på mitt gym har jag aldrig kommit underfund med. Om man inte gillar musiken går det alltid att använda olika slag av hörselskydd. Jag har under de fem år jag tränat på mitt gym inte hört minsta gnäll om dolda reklambudskap i musiken

Dansklasserna på gymet har inspirerat mig att hoppa runt till häftig musik i vårt stora kök. Idag skall jag köra hårt med Tomterock. Om tonerna från denna glada CD tränger ut genom fönstret stör det ingen i kvarteret Sprätthöken. Den gnälligaste grannen går dåligt och han har problem med hörseln. Alla andra är ute och julhandlar.

Till sist önskar jag er alla en God Jul från kvarteret Sprätthöken.

Att i jultid handla i Skärholmen är att ströva omkring i ett stort innecentrum under ett högt tak, som skimrar av ljusslingor och röda stjärnor. När jag var där för ett par dagar sedan hade inte julhandeln kommit igång. Folk i alla åldrar strövade runt och småpratade med varandra, tittade ointresserat i skyltfönstren och beslöt sig så småningom att ta en fikapaus vid något av alla de matställen, som ligger utspridda i galleriorna. Den längsta kön var vid McDonalds, där kaffet är billigast och stolarna så obekväma att kunderna inte stannar kvar länge och småpratar.

Jag hade åkt till Skärholmen för att bland annat hämta en beställd bok på biblioteket och lämna prylar hos Myrorna. Det första jag såg när jag kom in i biblioteket var en stor packlåda över vilken två män med österländskt utseende stod och packade upp en julkrubba, som biblioteket varje år lånar från kyrkan. En av dem stod och varsamt höll en vackert snidad träfigur av Josef i handen. För ett kort ögonblick blev julevangeliet levande för mig. Denna julfrid varade inte speciellt länge. En ung mamma klädd i täckjacka, jeans och en färgglad slöja kom inklivande i sällskap med sina förväntansfulla småpojkar. Nu skulle mamma låna julens högläsningsböcker. Jag uppfattade att de skulle handla om Pettsson och hans katt Findus, Asterix och Harry Potter. Grabbarna var nyfikna på vad som fanns i lådan. Mamman förklarade med stor inlevelse att det var en julkrubba och att Jesus finns skildrad i Koranen som en stor person, dock inte lika märklig som Harry Potter.

Det var ingen kö vid disken. När jag gick ut såg jag att det stod en stor tunna vid ingången. En stor skylt talade om att här kunde alla lägga de böcker de läst ut och inte längre hade glädje av. Jag hade tänkt lämna en illustrerad bok om Europas rovfåglar till Myrorna. Nu tänkte jag om och lät den glida ner i tunnan där det redan låg ett par deckare, en kokbok och en bok om svenska jultraditioner.

Hos Myrorna var det både trångt och varmt. Unga barnvagnsmammor letade efter lämpliga grytor, barnkläder och plastjulgranar, kvinnliga seniorer efter festblåsor för julkalasen och tonåringarna efter CD-skivor med häftig musik. Jag fick tränga mig fram till insamlingslådorna där städsura seniorer la ner sådant de inte behövde. Mina påsar var tunga av nästan nya herrskor. Min granne Eje dog i höstas och då och hjälper jag hans änka att sortera kläder. En hjälpsam praktikant tog hand om påsarna, tittade belåtet på innehållet och konstaterade att skorna var snygga och att de skulle vara lätta att sälja. En barsk kvinna fanns i närheten. Hon beklagade sig över att folk slänger skräp i deras insamlingslådor. Sortering och bortforsling kostar pengar, pengar som skulle passa bättre till kläder och leksaker till papperslösa flyktingbarn.

Sedan blev det Systembolaget där jag köpte billigt rödvin. Här var jag ensam kund, vilket kändes märkligt. Precis när jag gick ut kom en man i arbetskläder inklivande. Han suckade tungt som om han sökte efter någon att lätta sitt hjärta för. Snabbt smet jag ut. Jag ville inte höra ännu en tragisk historia om hur hustrun övergivit honom och hur ensam han kände sig i en lägenhet utan leksaker att snubbla över.

Magen började kurra efter kaffe. Jag köpte en kopp kaffe och slog mig ner vid ett tomt bord. Vid ett bord strax intill satt ett äldre par som försiktigt drack kaffe medan de läste. Till min stora glädje såg jag att mannen med förtjusning studerade örnar i den bok jag lagt i bibliotekets tunna. Hans fru läste matrecept i en nyinköpt veckotidning.

På vägen ut gick jag förbi ett skyltfönster, som visade upp en kollektion av läckra damunderkläder. Budskapet var tydligt. Hon har blivit Hen och nu väntar den spädbröstade Hen barn.

Skärholmen är otroligt under julhandeln.

Den här bilden skulle varit med i bloggen. Jag har inte tränat tillräckligt på detta för mig nya sätt att skriva bloggar

Denna vinter har jag mycket ont om tid. Detta beror på att det snöar nästan varje dag, Det är jag som skottar trädgårdsgången och gräver fram bilen ur de ständigt växande snödrivorna. Ibland tröstar jag mig själv att min vintervackra trädgård inte hoppar och ger mig en rak höger om jag bara skottar fram en smal stig fram till ytterdörren. Andra dagar är jag mer uppåt och skriker till den vinterglada och kraxande skatan att jag ser skottningen som ett styrkepass.

Min personlige tränare Johan är mer orolig för mig än vad mina barn är. Varje gång vi träffas beklagar han sig för att han bor norr on Stockholm och att det tar alldeles för lång tid att köra bil till mig och skotta undan all snön. Johan är från en liten by utanför Gävle. Han har vuxit upp med snöskottning och vet hur tungt det kan vara de dagar de snötyngda molnen kommer glidande från väster. Den snö som då kommer är tung och luktar svagt av torskfiske och räktrålare.

Johan brukar tjata på mig att jag skall skaffa en snöslunga. För att göra honom nöjd har jag varit och tittat på olika modeller. De är batteridrivna, tunga och otympliga. Jag är osäker på om jag skulle orka släpa fram ett sådant monster ur förrådet. När jag sedan känner att jag inte orkar mer, måste maskinen tillbaka till förrådet. Mycket mer slit och släp än med min smidiga snöskyffel. När jag berättade detta för Johan såg han ganska nöjd ut.

Det är kontaktskapande att skotta snö. Ibland kommer joggare inskuttande på trädgårdsgången och frågarom de får träningshoppa i all min rena snö, som är skonsammare för de broddade joggingspjäxorna än den smuts som ligger på den dåligt skottande trottoaren. Vi byter några ord, joggaren får sitt lystmäte i snöpulsning och försvinner ut på gatan medan jag tar nya tag med skyffeln.

Just nu vill jag inte ut i snösvängen. Köksgolvet är lortigt, dammtroll leker tafatt under sängarna och kylskåpet måste städas. Men . . . Jag bör se till att det blir snöfritt runt bilen och att få bort den mesta snön på bilens tak. Dessutom vore det roligt att plocka ner skidorna från vinden.

Trots alla önskningar om nödvändigare och trevligare sysselsättningar skall jag strax dra på mig termobyxor och försvinna ut i snödrivorna.

Som anhörigvårdare måste jag kunna klara av alla sorters inköp, också sådant som jag inte vet hur de ser ut i verkligheten. Vi har en trave med kataloger från olika företag och min make David prickar för vad han behöver och sedan kliver jag iväg och köper detta. Ibland är detta knepigt eftersom det inte är säkert att bilden i katalogen stämmer dåligt överens med hur föremålet exponeras i katalogen

För att par dagar sedan fick jag i uppgift att köpa en storförpackning av engångsrakhyvlar hos Clas Olson i Skärholmen. Innan jag klev in i denna affär hade jag beställt en bok på biblioteket, varit på Pressbyrån och tittat på lämpligt julgodis till min personlige tränare Johan och lämnat prylar hos Myrorna. Det första jag såg hos Myrorna var en trave med skära tofflor, som var dekorerade som julgrisar. De påminde slående om en jultårta från konditoriet.

Med huvudet fullt av skärt godis klev jag in på Clas Olson. Här hade man låtit olika varor byta plats och på alla lediga platser stod det julbockar och plastjulgranar, hyllarna dignade av elektriska adventsljusstakar och i taket dinglade stjärnor och ljusslingor. Jag letade länge och förgäves efter hyllan med rakhyvlar. Dessa nödvändiga prylar hade försvunnit och ersatts med luciakronor av plast. Eftersom det var lång kö vid informationsdisken frågade jag en vänlig gråhårsfarbror var de fanns.

”Stöldbegärliga, stöldbegärliga, suckade han högt. ”De säljs i kassan.”

Kön till kassan ringlade sig fram bland ficklampor lämpliga för strömavbrott, julgransbelysningar, halstabletter och påsar med skumgummigodis. När det blev min tur stack jag fram katalogen, pekade på bilden med rakhyvlarna och bad att få en sådan förpackning. Den unge grabben i kassan tittade på mig som om jag inte vore riktigt klok. Han pekade med tummen bort mot en stor låda.
”Där”, sa han ganska nedlåtande.
”Förlåt, jag ser inte,” sa jag så försynt jag kunde.
”Okej”, sa grabben. ”Det är ju jul och då skall man vara snäll.”

Han lämnade sin plats vid kassan, gick några steg till lådan och kom tillbaka med en plastpåse vars innehåll påminde om benen på ilsket skära marsipangrisar. Bakom mig i kön stod en mamma med två förskolebarn. Hon tittade förskräckt ner i sin kundkorg där det låg två förpackningar med likadana rakhyvlar.

”Oj då, jag trodde det var godis. Mina barn tjatade om godis så därför passade jag på att handla här där godiset är billigare än på Pressbyrån eller ICA.”

Nu började alla i kön skratta glatt och önska varandra god jul med rikligt med julgodis.
Grabben i kassan log.
”Glöm inte att köpa tandborstar och fluortandkräm!” Så vände han sig till barnen:

”Tomten skulle inte gilla om ni får mängder av hål i tänderna på nyårsafton.”

Jag är övertygad om att jag, 82 år, är äldst på mitt gym House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm. Gymet är spännande eftersom där inta bara finns apparater att slita och dra i utan också dansklasser. Det enda jag saknar är motionsdans för seniorer. Vi kan också njuta av en frukostbuffé i ett mysigt sällskapsrum ett par gånger i veckan. Jag är så kärnfrisk att min tant husläkare anser att Svensk Läkartidning borde skriva en artikel om mig och mitt sätt att leva. Jag har två problem, det ena är morsarvet, nedsatt hörsel, och det andra ett svajande blodtryck. Hörselproblemen har lösts med hörapparater men de plötsliga blodtrycksfallen finns det ingen bot för. När de kommer helt oväntat vid ansträngning riskerar jag att trilla omkull. Detta märks mest på vintertid, när jag kliver in från kylan i ett varmt rum. Igår råkade jag ut för detta när jag steg in på gymet.

Min gårdag började bra med solskenets snöreflexer över frukostbordet. När frukosten var över packade jag min gymryggsäck, la ner kameran och gav mig ut på sta´n för att fotografera julskyltningen. Trots kylan frös jag inte där jag stod och trängdes framför NK´s fantastiska julskyltning, som i år speglade de svenska sagornas värld med bland annat Tomtebobarnen och Tant brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Det strömmade julsånger ut ur fönstren och alla vi som stod och tittade på Pippi Långstrump, katten Findus, Herr Nilsson och flera andra gestalter ur sagornas värld njöt av musiken. Det var en härlig stämning på Kungsgatan där folk stod tätt inpå varandra och tillsammans sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten . . ”

Mötet med gymets värme blev inte behaglig med ett blodtrycksfall. Jag tassade försiktigt fram till omklädningsrummet och satte mig ner på bänken vid mitt skåp. Med mycket möda lyckades jag klä om. Nu visste jag av gammal erfarenhet att det enda som hjälper är en stor kopp med varmt kaffe och något att stoppa i munnen. I sällskapsrummet finns det alltid kaffe. En för mig obekant flicka från en av dansklasserna hjälpte mig. Hon hällde upp en kopp kaffe och gav mig en brödbit att tugga på. Långsamt blev blodtrycket normalt. På snabba och stadiga fötter ilade sedan jag ut till träningssalen och satte mig vid en av motionscyklarna. Nu kom barndomens ljudsensationer från julen över mig. Musiken från högtalarna var ett taktfast dunkande, som påminde om när gårdskarlen mot betalning bankade hyresgästernas mattor på vår bakgård. Ett par sopraner sjung ut sin förtvivlan och de lät på samma sätt som när barndomens tonårstjejer grät ut sin sorg över att sta´ns grabbar föredrog fina flickor från flickskolorna framför bakgårdarnas folkskoletöser. Sedan släppte högtalarna ut ett dovt och taktfast muller, som liknade det oljud som strömmar ut ur en modern sopbil. Då tog i mitt medvetande julen slut och jag tog av mig hörapparaterna.

Efter uppvärmningen hade jag ett pass för min personlige tränare Johan. Eftersom jag hade kameran med mig letade vi reda på någon som kunde fotografera Johan och mig. Vi hittade Elvira från en av dansklasserna. Det var en fantastisk upplevelse att stå i stora danssalen och arbeta med en skivstång. Jag kände mig nästan som Pippa Långstrump. Johan stod hela tiden bakom mig och kontrollerade hållningen. Blodtrycket var normalt och efter övningarna med skivstången hade jag inga problem med ballansövningarna.
Många på gymet frågar om jag är gammal elitgymnast. Det är jag inte. Mina gamla skolbetyg talar om att jag var nätt och jämt godkänd i ämnet gymnastik med lek och idrott. Mycket av detta berodde på att jag aldrig på grund av mitt låga blodtryck vågade slå kullerbytta eller slå runt på bommen. Det enda försökte jag en gång gjorde misslyckades och jag trillade som en trasa ner från bommen på golvet. Gymnastiklärarinnan var över mig som en hök och anklagade mig för att vara lat och att jag bara ville göra mig märkvärdig.

Jag har flera gånger under de fem år jag varit en flitig motionär på mitt gym diskuterat varför det är så svårt att seniorer att inse att de måste vårda sin hälsa och öva upp styrka och ballans på ett gym. Flera av mina väninnor klagar över att det är för dyrt och att de är rädda för att göra bort sig bland alla ungdomar. Det första förstår jag inte, eftersom det kostar ungefär lika mycket att gå på gym som att kliva iväg och få den skönhetsbehandling som mina medsystrar anser hör till livets nödtorft. Tyvärr finns det gym där gråhårstanter mobbas ut. På mitt gym anser alla att vi är ett trevligt inslag bland alla dansanta flickor och manliga muskelknippen med tyngdlyftning som sin stora hobby.

Nu i juletid önskar jag att gymet kunde byta musik och spela taktfasta tomtelåtar. Jag vet att det finns gott om sådan musik. Varför inte lyfta skrot till en rockgrupp som till trummor sjunger ”Jag fångade en räv idag men räven slank ur näven och lika glad är jag för det men gladast är nog räven . . . ”

Jag är anhörigvårdare och har ansvar för att allt skall fungera i vårt gamla hus. Jag kan få hjälp med snöskottning av stadsdelsnämndens bussiga gubbar. Än har jag inte använt mig av detta, utan ser skottningen som styrketräning. Det är fler sysslor, som jag har klarat själv. Dit hör att rensa avloppen i duschrummet.
Under duschen var det ganska lätt. Det var bara att lyfta undan silen och krafsa bort hår och annat skräp. Detta var gjort på mindre än tio minuter. Då var det helt annorlunda med handfatet.
Vi har ett nytt och mycket elegant handfat, som skulle göra sig bra i en tidning om heminredning. Under själva handfatet finns ett skåp, som innehåller hyllor för handdukar och också avloppsröret i snövit plast. Det var detta som jag måste skruva isär för att kunna rensa bort skräpet. När jag startade jobbet var handfatet fullt med smutsigt vatten.

Det första jag gjorde var att hämta min långsmala ficklampa och uppsamlingskärl för det vatten jag hoppades skulle rinna ut. Genast konstaterade jag att en rormockare med stora händer skulle haft svårt att göra detta jobb. Hans händer skulle inte fått plats i det trånga utrymmet. Dessutom fick man inte ta i för hårt för då skulle troligtvis plaströret ha fallit i småbitar. Jag lirkade och lirkade och efter en stund hade jag skruvat bort delar av avloppsröret. När de låg på det mörka golvet såg det ut som om en grabb tröttnat på sitt nya lego och hoppades på att mamma skulle komma och lägga allt på sin plats i lådan.

Att rensa var blev ett slabbigt jobb. När allt var klart och jag kontrollerat att vattnet ur handfatet runnit som det skulle, återstod det bara att skruva ihop alla bitarna och inte slarva bort de små packningarna. Min make David satt bredvid på en stol och sa hela tiden uppmuntrande ord.
”Jag borde ha lekt med lego, lekt med lego, lekt med lego . . . ” sa jag med halvhög röst till mig själv.

Plötsligt kom alla bitarna på plats. Jag skruvade åt utan att förstöra plasten och provade igen. Allt vatten från handfatet flöt som det skulle ner i avloppet.

Det är lärorikt att vara anhörigvårdare

Livet i mitt kvarter Sprätthöken är ganska stillsamt denna vinter. Detta gäller till och med denna luciadag. Då var det helt annorlunda de första vintrarna vi bodde här. Då var det fortfarande tradition att högstadieeleverna mitt i natten skulle lussa för sina lärare eller för kamraternas föräldrar. Den ena paraden av skönsjungande lucior efter den andra skred i gummistövlar förbi på gatan. Efter flickorna kom ett gäng skrålande grabbar klampande, några av dem sjöng staffansvisan medan andra gastade för full hals ”USA ut ur Kambodja!” Denna snöiga och tysta natt saknar jag dessa oljud.

Barnfamiljen i grannhuset gillar att hoppa studsmatta tillsammans med sina ungar. När snön för ett par veckor sedan vräkte ner sitt vita täcke, insåg far i huset det livsfarliga i att pulsa i snö och hoppa samtidigt. Han monterade ner fjädrarna och hoppduken, men lät stativet stå kvar. När stormen viner gnisslar så detta spöklikt att man kan tro att det är Carl Mikael Bellmans vålnad som kommer tassande för att se efter om det finns någon beckasin att skjuta. Enligt folklig tradition lär han ha varit här och jagat hare och letat efter finkelbrännvin i buskarna.

Luciatidens alla dofter av saffran, glögg och lutfisk smyger på mig när jag år ute och skottar snö. Trots snöskottningen är vintern en mysig tid i kvarteret Sprätthöken.

Det jobbigaste med vintern är att vårda trotjänarbilen Brunte. Han får inte gå under i snödrivorna och alldeles falla samman med all snö på taket. Jag är glad för att jag har tränat upp både styrkaoch ballans på gymet. Några svårigheter att kliva upp en liten stege vid Brunte och därefter borta bart all taksnö har jag inte.