OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1772 var ett bra år för jordbruket i Finland. Det var bara ett litet fåtal, som inte hade mat för dagen. Dessutom var det fred och varor bytte ägare vid gränsen mot Ryssland. I Kexholms län hade sedan länge släkten Franzén sysslat med handel. Affärsverksamheten hade gått bra och nu gällde det att hoppas på nästa generation. På senhösten föddes sonen Frans Michael. Det visade sig snart att sonen var mycket vetgirig, men inte på det sätt som pappan önskade. Pojken sökte sig till litteraturen och kände snart till allt som stod i Karl XII´s bibel. Han ville studera och familjen gav med sig. Första anhalten blev gymnasiet i Åbo och därefter fortsatte han år 1792 sina studier i historia Uppsala.

 

År 1772 har blivit en vattendelare i vår historia. Den 19 augusti genomförde kungen en oblodig statskupp och frihetstidens politiska kaos var över. Gradvis ökades spänningarna med vårt land och Ryssland. År 1788 blossade ett krig mot Ryssland upp. Då var Frans Michael Franzén 16 år gammal och som gränsbo fick han uppleva kriget på nära håll. Mitt intryck är att han blev rädd och ville fly bort från Finland. Fyra år senare fortsatte han sina studier i historia i Uppsala och började skriva lyrik med motiv från antiken. Han disputerade i historia och ägnade sig aldrig åt teologi

 

Frans Michael Franzén hade turen på sin sida. I mitten på 1790-talet fick han följa med en förmögen familj på sönernas bildningsresa till Tyskland och England.  När Napoleons segrande trupper år 1798 marscherade genom Europa återvände gruppen hem till Sverige. Under tiden hade Frans Michael Franzén utnämnts till bibliotekarie för universitetsbibliotekarie i Åbo. Tjänsten innebar också att han skulle vara kyrkoherde i en landsortsförsamling utanför staden. I all hast måste Franzén skriva en avhandling i teologi, disputera och få denna godkänd för prästvigning. Franzéns styrka var bibelkunskap. Han lyckades med sin doktorsavhandling och prästvigdes några år efter hemkomsten till Finland.

 

I England pågick under den tid Frans Michael Franzén var i landet ett vetenskapligt teologiskt gräl om hur gammalt vår jord var. Den enda källa som fanns att tillgå var Bibelns första Mosebok. Gud skapade världen på sex dagar och den sjunde dagen vilade han. År 1650 började den engelske ärkebiskopen Amagh Ussher att med hjälp av Bibelns alla släkttavlor räkna ut när den sjunde dagen inföll. Det var söndagen den 23 oktober 4004 år före vår tideräknings början. Detta var den absoluta sanningen, som inte fick ifrågasättas av upplysningstidens filosofer, historiker och naturvetare.

 

England blev ett kluvet land. Ny teknik hade kommit med napoleonkrigen och man hade börjat gräva kanaler och bygga slussar i hela landet. Arbetsledarna gjorde märkliga skelettfynd i leran. Några läkare kom och tittade på fynden och skakade på sina huvud. Det var rester av okända djur som hade hittats. Folkfantasin började brodera ut märkliga historier om hur Gud för ungefär 5000 år sedan skickat sändebud med hemliga budskap till jorden och att de aldrig hade kunnat fara tillbaka till himlen på grund av att det började regna. Vilka hemliga tecken fanns i dessa ben? Var det farligt att äga ett sådant?

 

I England i likhet med vårt land vårt land kombinerades en tjänst vid universitetet med en prästtjänst. William Buckland hör till tvivlarna när det gällde ärkebiskop Usshers teser om jordens ålder. Han hade sedan barndomen samlat på underliga stenar, som påminde om förstenade djurdelar. Han hade också lärt känna den fattiga flickan Mary Anning, som i klipporna inte långt från Bath knackade fram märkliga ben från okända djur. Dessa sålde hon sedan till turister och kunde på sätt försörja sig själv, sin yngre bror och sin mor. William Buckland blev imponerad av flickan och hennes kunnande om märkliga djur. Han for till Oxford, fick en prästtjänst och lyckades starta kurser i det nya ämnet underbergologi.  Att studera vad som fanns under bergen och försöka förstå hur jorden hade skapats var inte att bryta mot Guds vilja. Hans nya ämne var ett försök att första Guds mening med livet på jorden. En tanke som att Gud hade förintat bergen och låtit havsbottnen resa sig och bli kullar var inte främmande för honom.

 

Frans Michael Franzén fick uppleva ännu ett krig. I februari år 1808 gick ryska trupper över gränsen vid Abborrfors. Ännu ett grymt krig var ett faktum. Studenterna tog till vapen och bönderna var rädda för att Ryssland skulle segra och att de skulle tvingas till livegenskap under storgodsägare. Kriget slutade som alla hade befarat. När freden slöts den 17 september 1809 var vårt land besegrat och tvingades att lämna ifrån sig Finland till Ryssland. Strax efter detta beslöt sig Frans Michael Franzén att flytta till Sverige. Han begärde tjänstledigt från sin tjänst vid Åbos universitet och fick en tjänst som kyrkoherde i Kumla. Han var nu en erkänd och av många uppskattad skald. Det blev därför naturligt att låta honom ingå i en grupp, som skulle ansvara för att vårt land fick en ny psalmbok.  En av hans uppgifter blev att skriva en psalm för adventstiden.

 

Frans Mickael Franzén utgick från bibeltexten om när Jesus rider in i Jerusalem. Den första versen var en skildring hur det skulle gå till när Herran kommer till jorden, som den skildrades i kapitel 40 hos profeten Jesaja. Jag har här använt mig av Karl XII´S bibel, som avviker något från Bibel 2000.  Israels barn hade plågats länge av erövrare. Nu skulle freden komma. Inledningen skulle bli att öknens berg föll samman och blev till en slätt och att dalen mellan dessa reste sig. Det skulle växa blommor längs en stig genom öknens ödemark och på den skulle Herran skrida fram.

 

Jag har inte sett detta första utkast, utan vet bara att det inte godkändes. Skalden Franzén tvingades att skriva om och hans formuleringar hör till vår psalmskatt. Kanske hörde han i sitt inre William Bucklands teser om jordens skapelse när han skrev om texten. Psalmen har nummer 103 i vår nuvarande psalmbok.

”Bereden väg för Herran

Berg sjunken djup stån upp

Han kommer, han som fjärran,

Var sedd av fädrens hopp”

 

Medan skalden Franzén kämpade med att hitta de rätta orden förlöjligades William Buckland i Oxford för sin nya vetenskapliga gren. Det visste ju alla att jorden skapades en söndag 4004 år från vår tideräknings början. Denna sanning gick det inte att ändra på. Det uppstod också hetsiga diskussioner om vilka djur som funnits med på Noas ark. Fanns det i flocken djur, som inte skildrades i Bibeln? Detta vetenskapliga gräl berodde på ett sensationellt fynd. Mary Anning lyckades är 1812 knacka fram ur berget ett 12 meter långt och välbevarat skelett med en lång näbb och 30 vassa tänder. Hon sålde skelettet till en förmögen dam och pengarna räckte till mat i ett halvt år för hennes lilla familj.

 

Tiderna ändrades långsamt i det konservativa England. Först år 1850 medgav teologerna att det inte gick att räkna fram jordens ålder med hjälp av Bibelns släktregister och att utdöda djur fanns med på arken. Willaim Buckland blev en uppskattad professor i det nya ämnet geologi i universitetet I Oxford. Mary Annings stora skelett såldes vidare till Natural History Museum i London och har fått det vetenskapliga namnet Ichtbysaurus. Bredvid skelettet finns ett anslag om vem Mary Anning var.

 

Uppgifterna om Mary Anning och William Buckland har jag hämtat ur första kapitlet i boken Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury ISBN 91-89442-48-2. Bilden av Frans Michael Franzén har jag hittat på näten och den kommer ursprungligen från en praktpsalmbok från år 1899. Den är ett kopparstick av G. Fahlcrantz.

 

Fader Movitz på Kolmätargränd

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är ett äventyr att i novemberblåsten ge sig ut på spaning efter gator, som spelade stor roll i Bellmans epistlar och sånger. Dit hör bland annat Kolmätargränd i Gamla Sta´n. Den smyger sig genom ett valv med medeltida prägel och slutar i en rund gård. Det finns också två andra gränder, som slutar i den runda gården. Det är Klockgjutargränd och Stenbastugränd. Kvarteret heter idag Cephalus och är sedan mitten av 1940-talet en sammanslagning av fyra smala medeltida kvarter. Det var krig och administrationen måste bli större för att klara alla påfrestningar. Kanslihuset vid Mynttorget räckte inte till och det borde uppföras en annexbyggnad. De fyra kvarteren gav intryck av förfall och fattigdom och borde passa utmärkt. Då hände det som ingen hade räknat med. År 1942 startade Vera Siöcrona en motståndsgrupp mot rivningen. Stockholm fick inte förlora sitt förflutna från Fredmans epistlar och Carl Michael Bellmans dagar..

Kolmätargran var Fader Movitz gata och den måste få finas kvar. Vera Siöcronas maningar till besinning spreds snabbt över hela landet. Byggnadsplanerna ritades om. Alla fasader och valv skulle få finnas kvar, bara de inre husen kunde rivas och ersättas med ett nytt kontorshus, som blev cirkelformat med en gård i mitten.  Gården fick en pelargång, som skulle påminna besökarna om antikens värld och att Gustav III i slutet av 1780-talet drev igenom att Kanslihuset (före detta Mynthuset) vid Mynttorget skulle se ut som ett antikt tempel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fred när Annexet uppfördes.  Ransoneringen av bensin och stinkande gengasaggregat var ett passerat stadium. Alla, som hade råd köpte en bil, och det måste fram parkeringsplatser för regeringens högre tjänstemän. En geolog tillfrågades, berggrunden skulle klara påfrestningarna av en sprängning. Under den runda gården kunde det bli ett parkeringsgarage och marken skulle orka belastningen av en liten staty. För att behålla något av medeltiden täcktes gården med mindre kullerstenar.

I epistlarna om Kolmätargränd framgår det att Kolmätargränd slutade mitt emot Rådhuset. Denna pampiga byggnad brann delvis ner år 1753 och byggdes delvis upp och fick efter fler ombyggnader sitt nuvarande utseende som ett stort H med fyra flyglar. Idag har Högsta Domstolen flyttat in i det anrika huset.

Tack vare två av Bellmans epistlar, nummer 26 och 34. vet vi hur Kolmätargränd såg ut, den var trång med några valv, här fanns längs den smutsiga gatstumpen krogar och bostäder för glädjeflickor. Gränden trängde sig fram från Västerlånggatan ned till Riddarhustorget. Bredvid Riddarhuset låg Rådhuset, som disponerade det Bondeska palatset. I rådhuset fanns några poliser (plitar) och ansvariga för brandförsvaret. Soldater turades om att gå brandvakt på nätterna och på dagarna arbetade de med att bygga upp ett nytt mynthus vid Mynttorget. Det hände att arbetet på mynthuset stod stilla i flera dagar på grund av att det hade börjat brinna i något hus vid de trånga gränderna. Det gällde att omedelbart gripa in så att inte elden spred sig och ofta pågick släckningsarbetet till långt efter gryningen. Då var soldaterna trötta och behövde få sova.

I både dessa epistlar skildrar en man i jagform vad det är som har hänt. Mitt intryck är att det är Mollberg som berättar. Han hade fått upp ögonen för charmfulla Lotta, som bodde vid gränden och var dotter till en krögare. Det var natt och epistelns jag vill gärna träffa Lotta. Han hade stämt sin basfiol och sökte sig till huset där Lotta bodde. Utanför dörren slog han några ackord. Mer än så blev det inte. Ur mörkret klev en korpral fram. Han var beväpnad med trumslagarnas långa spjut, en hirtschfängare. Korpralen insåg snabbt att mannen med basfiolen kommit till gränden för att uppvakta Lotta. Nu gällde det att ingripa snabbt. Korpralen drog fram sitt vapen och slog mannen med basfiolen i nacken, i ansiktet och på händerna. En vacker serenad fick inte spelas framför Lottas fönster i den mörka gränden.

Musikern blev desperat och skrek förtvivlat efter Lotta. Dörren öppnades och krögaren stod framför korpralen. Mer slagsmål och krögaren ropade efter sin hustru. Hon kom ut, ställde sig på stadiga fötter framför sin make och gav honom en rungande örfil. Efter detta log hon inställsamt mot korpralen och hjälpte sedan musikern att sätta på plåster på de blödande fingrarna. Lotta hade gömt sig och det gick inte att få se minsta lilla skymt av henne. Besviken och med blåslagna händer lämnade musikern gränden. Korpralen hade försvunnit, kanske var han rädd för att krögaren skulle börja kasta tomma flaskor efter honom.

Det blev morgon och Lotta hittade en ny kavaljer kanske framför Rådhuset. Det var en plit, dålig smak tyckte mannen med basfiolen. Detta var sista gången han tänkte spela på Kolmätargränd.

Epistel nummer 34 är fylld av dramatik. Movitz hus kunde liknas vid en usel koja med spräckta fönster och det bodde en ständigt galande tupp på gården. Plötsligt började det brinna i Movitz hus och tuppen ilska tjutade ekade i hela gränden. Nu kom soldaterna, slog på trummor och alla i gränden vaknade. Det var mycket som kunde brinna och hit hörde hö till hästarna. Till en höskulle hade två käringar sökt sig. Här hittade de en tratt, som de genast började slåss om. Brandlarmet brydde de sig knappast om, en tratt var en dyrgrip. Det var ju hemma hos Movitz det brann och hans musik var de inte intresserade av. Vattenpumparna gnisslade och väckte glädjeflickorna, som med skräckslagna ansikten tittade ut genom sina öppna fönster. Här hade de sällskap med en rödbrun katt.

Movitz blev fundersam på vad han skulle ta med sig ut på gatan. Det första han gjorde var att ta på sig sin peruk. Det nödvändigaste, musikinstrumenten och fåtöljen och något mer. Elden blev våldsam och Movitz flydde tomhänt ut på gränden. Där slog en flamma upp i hans peruk och det sved i huvudet. Han tjöt av smärta och en soldat riktade brandsprutan bakifrån mot hans huvud. Elden släcktes omedelbart och Movitz trillade framlänges. Han fick hjälpt att resa sig upp, linkade mot en krog, som inte hade drabbats av elden. Här sjönk han mer på en stol och beställde fram ett stop med finkelbrännvin.  Huset blev brandskadat. Var Movitz senare bosatte sig får läsaren gissa sig till genom att läsa andra epistlar och sånger.  I epistel nummer 66 får vi veta att han målade tavlor och hade en verkstad. Kanske var det hit han flyttade.

Husen bredvid var av en helt annan klass. De var byggda på det nästan trekantiga kvarteret Aglaurus och här bodde överklassen. Dit hörde slottsbyggmästaren och kaptenen Adolf Ulrik Kirstein.

På 1790-talet började Bellman att kalla sig för Movitz. Nu diktade han på ett annat sätt. Borta var de färgstarka skildringarna av krogslagsmål och herdestunder med vackra nymfer och fram kommer en skildrare av den svenska sommaren. En av hans sånger, nummer 67, är tillägnad kapten Kirstein.

”Fjäril vingad syns på Haga

Mellan dimmors frost och dun

Sig sitt gröna skjul tillaga

Och i blomman sin paulun;

Minsta kräk i kärr och syra

Nyss av solens värma väckt

Till en ny högtidlig yra

Eldas vid sefirens fläkt.”

När Bellman jagade hare och Ulla Winblad dansade i Mälarhöjden

Bild (19)

I min bokhylla finns en bok, som min dotter aldrig tog med sig när hon flyttade hemifrån. Hon var övertygad om att jag skulle ha glädje av den. Det är en bilderbok om hur Stockholm såg ut under Bellmans livstid. Här finns inga bilder från mina trakter.

Stockholms sydvästra förorter finns då och då med som bakgrund i Bellmans epistlar och dikter. Efter hans tid har en folklig skaldekonst om denne diktare vuxit fram och både Bellman och Ulla Winblad har traskat genom sumpmarker och beteshagar. De har också besökt min trädgård.

Vi flyttade in i villan sommaren 1967. Då hade huset stått tomt i ett år beroende på att arvtagarna till ett dödsbo var villrådiga och inte visste om någon i släkten ville överta ett hus, som krävde omfattande renoveringar. Slutet blev ett beslut om försäljning.

Tomma villor kan vara ett orosmoment i ett villaområde eftersom ingen vet om obehöriga dyrkar upp källardörren och bosätter sig i det öde huset. Många drog en lättnadens suck när vår flyttbil kom rullande. De mest nyfikna var äldre damer, som hade bott i hela sitt liv i det gamla området där spårvagnsslingan en gång låg. Jag bad dem berätta om bygden och flera kunde intyga att stora delar av vår trädgård hade varit en sjö där de på vårarna hade fångat grodyngel och på vintern åkt skridskor. Sedan kom historier av annorlunda slag. Vid sjökanten hade Carl Michael Bellman jagat hare. Strax bakom honom stod Ulla Winblad och höll hans luta. Samtidigt passade Bellman på att skjuta en beckasin, som han sedan grillade vid Bellmans källa. Här skrev han också den första versen i epistel nummer 82 ”Vila vid denna källa vår lilla frukost vi framställa, rött vin och pimpinella och en nyss skjuten beckasin . . ”

Under den första veckan fick jag höra mycket om Bellman och om sjön. Vintrarna hade varit fantastiska. I skymningen samlades tonåringarna för att åka skridskor på sjön. Flickorna försökte sig på konståkning och pojkarna gjorde sitt bästa att stötta deras hopp. När det blev dags att gå hem skedde parbildning. De snabbaste hann fram till den stora granen och här under grenarna kunde de stanna, krama om varandra och kyssas. En hurtfrisk tant berättade med stolthet om sina äventyr.
”Jag kände mig som Ulla Winblad när vi med danssteg i snön traskade mot granen. Spruckna läppar, skyllde när jag kom hem på kylan när mamma tyckte jag såg märklig ut runt munnen. Men jag hade känt mig som en dansant nymf. Tänk att granen på granntomten står kvar och oj vad den har vuxit!”

Jag har vuxit upp i Göteborg och vi sjöng aldrig Bellman i skolan. Ulla Winblad blev här i trädgården en ny bekantskap för mig och jag lånade Bellmans epistlar på biblioteket och började läsa. Det blev inga långa lässtunder. Allt i huset skulle komma på plats, jag skulle söka arbete i Stockholm och sy gardiner. Ingen i familjen begärde av mig att jag skulle kunna Fredmans epistlar. Det räckte med att veta att Gubben Noa var en hedersman, som planterade vinrankor på en öde ö.

Efter olika arbeten fick jag jobb inom folkbildningen och stortrivdes. Här gick det inte att undgå Bellman och jag köpte hans epistlar och sånger. Det var mycket i dessa böcker som inte stämde med det mina granntanter hade berättat. Dagar, när jag inte arbetade heldag, sökte jag mig till Stadsarkivet och började läsa husförhörslängder. Här trängde jag in i ett annorlunda 1700-tal och jag började tvivla på att Bellman hade varit i min trädgård. Att säga detta var som att svära i kyrkan. Jag fortsatte att läsa Bellmans epistlar och sånger. Jag hittade flera olika Bellman, en gladlynt och sjungande ung man och en ledsen sjukling. Bland epistlarna finns skildringar om hur landskapet såg ut en blåsig och kall höstdag i mitten av 1700-talet. (epistel 47) Bellman var i Brännkyrka när klockan slog tio och stötte på klockaren. Skalden hade bråttom för att komma i tid till en begravning på Södermalm och smorde därför klockaren med fem supar. Jag anar att Bellman fick åka i en kärra och att de tog vägen genom dagens villaområde Liseberg och sedan förbi Västberga gård. Det märktes att det varit krig och att gårdarna hade saknat drängar. På åkrarna växte törne och tistlar, sankmarkerna bredde ut sig och det fanns inte en enda rödmålad grind. Förfallet syntes överallt. Bellman kom i tid till samlingsplatsen på Södermalm. Här mötte han en grupp soldater, som också skulle till begravningen. Sällskapet fick åka i en vagn med nedfällbara medar för vinterbruk. Hjulen var trasiga men någon hade dolt förfallet genom att måla dem i färgrester av olika slag. I vagnen hade Mollberg stoppat en kruka med kålrötter och spenat, ett stop med delikat finkelbrännvin och en korg ned konfekt och suckat. Det blev säkert ett uppsluppet begravningskalas.

Carl Michael Bellman hörde till en generation när alla pojkar skulle känna till den antika världen. I sång nummer 8 bjuder Bellman hem gudarna till sin enkla vrå. Venus och Minerva får sällskap med krigsguden Mars. Maten var viktig när gudarna kommer. De bjuds på skinka och bringa, pepparrot och några glas vin. Vrån var antagligen dragig och den vackra Juno fick snuva och måste dra på sig både nattrock och huva för att inte frysa. Efter detta är det tänkt att sällskapet skall spela kort. Detta blir inte av eftersom gudarna smyger ljudlöst bort. En besviken Bellman sätter sig ner och somnar. Det är inte det lättaste att umgås med gudomligheter.

Det hjälps inte, då och då får jag frågor om Bellman. Jag brukar undvika att svara eftersom jag inte vill diskutera harjakt och nyskjutna beckasiner. Folk är envisa och vill ha svar vilket de också får. Utan att på allvar ha sysslat med Bellman är det några som är övertygade att jag kan det mesta om denne skald. Resultatet har blivit att jag tisdagen den 5 november på Rioträffen i stadsdelen Gärdet skall berätta om vad Bellman gjorde och inte gjorde vid Mälarens stränder. Nu är det bäst att läsa på, jag kommer säkert att få flera kluriga frågor.

Axel Oxenstierna och det kungliga kansliet

AXEL ocxenstierna

Jag har på en loppmarknad kommit över Kungl. Maj:ts Kanslis historia i två delar. Böckerna är häftade och bara ett fåtal sidor var uppsprättade när jag släpade hem dem. Det är ett omfångsrikt och detaljrikt arbete, som kom ut i sambandet med 200-årsminnet av 1634 års regeringsreform och har flera olika författare. Idag tänker vi inte på att vårt nuvarande system med regering, departement och riksdag bygger på principer, som Axel Oxenstierna arbetade fram när Gustav II Adolf i december 1611 blev svensk kung. Kungen var 17 år gammal och hade fått överta krig med Danmark, Ryssland och Polen. Han hade redan då visat sig vara en skicklig härförare. Med tre krig var det omöjligt att själv ansvara för alla beslut som rörde inrikes problem. Detta arbete överlät han till faderns förtrogne riksrådet Axel Oxenstierna, som genast började organisera det kungliga kansliet. År 1612 kom den första förordningen om hur kansliet skulle arbeta med riksråd och riksdag. Denna förordning ändrades flera gånger under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler och den mest detaljerade förordningen kom år 1634. Det första kapitlet i del 1 om detta har skrivits av Nils Forssell. Ur kapitlet har jag hittat fakta till denna blogg.

 

Det vanliga fram till Gustav II Adolf´s trontillträde var att kungen själv utsåg sina tjänstemän. Karl IX hade föredragit att omge sig med medarbetare, som inte tillhörde adeln. De gamla adelssläkterna ansåg att de ofrälse på detta sätt hade skaffat sig makt och inkomster, som deras släkter borde fått ta del av. I Axel Oxenstiernas första förordning står det i klartext att kansliets högre tjänstemän skulle vara av gammal riddarsläkt. Alla oadliga, som hade arbetat under Karl IX, överfördes till änkedrottningens hovkansli. Detta var inte problemfritt och förde med sig olösta tvistigheter mellan änkedrottning Kristina och Axel Oxenstierna.

 

Under Karl IX´s tid var kungen ansvarig för att rättegångarna följde Sveriges lagar. Detta visade sig vara omöjligt i ett land där kungen var överbefälhavare och själv framgångsrikt ledde flera krigslag. Nu började landet delas in i hovrätter med personal, som ansvarade för rättegångarna. Svea hovrätt blev den första och den kom till år 1614. Hit kom den unge kungen för att få bekräftat att rådet, riksdagen och de anställde litade på honom. Han möttes av riksmarsken, riksamiralen och rikskanslern Axel Oxenstierna. Dessa tre svor trohetseden till kungen. Efter detta trädde riksråden fram. Axel Oxenstierna förestavade trohetseden och riksråden upprepade eden. Efter detta fick de två nya riksråd var för sig träda fram, Nils Bielke och Johan Skytte. Axel Oxenstierna förestavade eden och de nya riksråden föll på knä och kysste kungens utsträckta hand.

 

Idag vet vi inte vad Johan Skytte tänkte när han föll på knä framför kungen, som var hans gamla elev. Johan Skytte var Gustav II Adolf´s lärare och lärt den blivande kungen att samtala på diplomatspråket latin, fått honom att förstå landets lagar och också att lösa matematiska problem.  Johan Skytte var son till en skräddare och adlades först sedan han bevisat att han var en skicklig pedagog. Denna utnämning av skräddarsonen till riksråd stred mot Axel Oxenstiernas teorier om att de som var bäst lämpade att arbeta som riksråd var män från de gamla riddarätterna.

 

Det andra nya riksrådet Nils Bielke hade varit en av Karl IX´s förtrogna och då tidvis varit riksråd. Nu var han tillbaka till sina gamla arbetsområden men med en ny organisation och andra arbetsuppgifter.

 

Efter riksråden fick alla anställda var för sig komma fram falla på knä framför och svära trohetseden till Gustav II Adolf. Här fanns bland annat tyska och svenska kammarskrivare och kopister. Axel Oxenstierna hade helst velat anställa adliga kammarskrivare. För att få en sådan tjänst måste den sökande ha ingående kännedom hur vårt land och länderna i Västeuropa styrdes, goda kunskaper i latin och något annat främmande språk samt att ha vacker handstil.  Rikskanslern beklagade sig ibland över adelspojkarnas lättja. Efter avslutade studier ville dessa unga män hellre arbeta som informatorer eller huspräster hos någon högt uppsatt adelsman än att söka sig till ett stressigt arbete under en krävande chef på rikskansliet. Nu blev Axel Oxenstierna tvingad att anställa prästsöner och pojkar med bakgrund i en framgångsrik hantverkarsläkt som skrivare i kansliet. Om dessa unga män skötte sina uppgifter med stor omsorg och nitälskan kunde de bli adlade.

 

Axel Oxenstierna fungerade som kansliets personalchef. Ibland fick han ta emot klagomål från sin personal. Det uppstod ofta spänningar mellan anställda från de gamla adelsätterna och män som hörde till de nyadlade uppkomlingarna. Efter det att Gustav II Adolfs trupper hade gått fram som segrare i de baltiska staterna och freden i Stolbova 1617 blev delar av de baltiska länderna en del av Sverige. Nu kunde uppkomlingarna befordras och få kämpa med ansvarsfyllda arbetsuppgifter i de nya landområdena. Här behövdes administratörer och hit förflyttades Johan Skytte och staben under honom. Han var den förste uppkomlingen som hade blivit riksråd. Vi vet inte vad han tyckte om detta. Han var varken militär eller diplomat utan i första hand pedagog.

 

Det var inte bara spänningarna mellan olika personalgrupper som var ett bekymmer för Axel Oxenstierna. Både Polen och Danmark skickade spioner till Stockholm. Vad som hände i rådets sekreta utskott försökte de på alla sätt lista ut. Ett sätt var att muta kanslipersonalen så att de smugglade ut protokollen. För att förhindra detta ändrade Axel Oxenstierna reglerna för hur arkivmaterial fick hanteras. Om ett protokoll skulle vara giltigt fodrades det att Axel Oxenstiernas sigill fanns på det. Protokollen fick sedan inte lämna arkivet, som nu var en del av kansliet och fått namnet Riksarkivet. Om arkivets personal slarvade med sina uppgifter avskedades de och i lindriga fall fick de den högra handen avhuggen och i grövre fall fördes de efter en kortfattad rättegång till avrättningsplatsen.

 

Vissa handlingar behövde skickas till platser utanför Stockholm. Det behövdes kopister med god handstil, beväpnade postiljoner med uppgift att se till att handlingarna kom fram till adressaten och inte hamnade i orätta händer och slutligen starka drängar med uppgift att se till att inte kanslipersonalen frös om händerna medan de satt och skrev. Arbetat med att bära ved i slottet Tre Kronors vindlande trappor har skildrats som mycket tungt. Drängarna var dåligt betalda och kunde uppfattas som en säkerhetsrisk. De ansvarade för alla tunga lyft och rörde sig fritt mellan kansliet och arkivet. De kunde i obevakade ögonblick böja sig ner över pågående skrivarbeten och snappa upp vad som hade beslutats i rådet. Ständiga kontroller, drängarna fick under inga omständigheter lära sig att läsa.

 

I boken on kansliets historia skymtar det fram en konflikt mellan kungen och några adliga familjer.  Kriget mot Polen hade sitt ursprung i att Gustav Vasas barnbarn Sigismund hade ärvt både vårt land och det katolska Polen. Det fanns tankar på att återinföra den katolska läran i vårt land. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son, motsatte sig detta och det utbröt ett inbördeskrig i vårt land. Släkten Bielke splittrades i denna fråga, några hade dragning till den katolska läran medan andra var fanatiska protestanter. I ett blodigt slag segrade hertigens trupper och efter detta inleddes rättegångar mot Sigismunds anhängare. Domen blev hård och 158 män dömdes till döden och avrättades antingen i Linköping är 1600 eller i Stockholm 1604. Bland dessa fanns 36 adelsmän från de gamla förnäma familjerna som Leijonhufvud, Brahe och Bielke. Barnen till de dömda fängslades och förlorade faderns gods. Flera av Sigismund anhängare lyckades att fly till Polen och dit hörde medlemmar av släkten Bielke.

 

Sigismund hade inga planer på att ge upp planerna på att erövra Sverige och det var detta krig som Gustav II Adolf fick överta. Hären kallades in och flera befarade att inbördeskriget skulle blossa upp igen. För att försvara att trupper skickades till Polen hänvisade Gustav II Adolf till år 1530 års möte i Augsburg Tyskland när de protestantiska furstarna och de ledande prästerna kom överens om reglerna hur protestantiska länder skulle styras. Kungen var inte längre beroende av påvens välsignelse för att kunna styra landet utan måste uppleva att han hade fått sitt uppdrag som regent direkt av Gud. Samtidigt godkändes en trosbekännelse. Den fick namnet den augsburgska bekännelsen och den användes fortfarande i den svenska kyrkan.

 

Den svenska tolkningen av besluten i Augsburg blev i början av 1600-talet att kungen var Guds ställföreträdare i det protestantiska Sverige. Katoliker var skurkar och bedragare och måste med alla medel bekämpas. Gustav JJ Adolf hänvisade till detta när han för rådet förklarade varför han hade för avsikt att fortsätta kriget mot Polen. Vi vet inte vilka tankar som for runt i Johan Skyttes hjärna hade när han som riksråd lyssnade på detta. Han hade gift sig av kärlek med Maria Nääf. Större delen av hennes familj hade stöttat Sigismund och hennes äldre bror hade rymt till Polen. Maria var fäst vid sin bror och såg ingen bedragare i honom.

 

Då och då togs frågan upp i rådet om familjerna kunde återförenas. Stred detta mot tolkningarna av besluten i Augsburg år 1530?

 

Bilden på Axel Oxenstierna har jag hittat i den bok jag har hänvisat till

 

Aspudden i mitten av 1800-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Aspudden en spännande stadsdel med ett rikt kulturliv. Här finns bland annat en välsorterad liten bokhandel och ett bibliotek. Det var annorlunda på 1840-talet när tobaksplantorna spirade på åkrarna och de boende arbetade i jordbruket. År 1845 styckades Aspuddens gård av från Hägerstens gård och den köptes av grosshandlare Laurin, som snart gjorde sig känd som en av männen bakom Norstedts bokförlag.

 

Det var vanligt att anordna husförhör i november. Mitt intryck är att 1845 års husförhör ägde rum i Aspuddens gård och att värdfolket Laurin hade satt fram stolar för de anställda. Själva deltog de inte i förhöret. Prästen Gustav Adolf Rindberg hade tjänstgjort sedan år 1825 i Brännkyrka och varit mån om att lära känna sina församlingsbor. Här på Aspuddens gård ställdes han inför ett oväntat problem. På stolarna satt drängar och pigor, som hade svårt för att läsa och de stakade sig när det gällde katekesen. I denna skara satt även fru Sara Bille och hennes tonårsdotter Lovisa Desideria.

 

Pastor Rindberg frågade fru Bille var hennes äkta make hette och var han var mantalsskriven. Svaren blev undvikande och det enda som antecknades var att mannen bodde i Stockholm och hade arbete. Efter detta kom förhören och fru Bille uppmanades att svara. Det blev ett rasp med gåspennan i förhörsboken och en anteckning om att fru Bille och hennes dotter kunde det som krävdes av dem. Pastor Rindberg insåg snabbt att fru Bille kom från en annan samhällsklass än drängarna och pigorna. Någon lust att visa att hon kunde läsa innantill hade hon inte. (1)

 

Det finns inga anteckningar om vad fru Billes efternamn innan hon gift sig utan endast att hon tidigare hade bott i Stockholm. Det troliga är att hon kände familjen Laurin och att efter ett våldsamt familjegräl fru Laurin tog hand om mor och dotter Bille och lät dem följa med till Aspuddens gård.

Det låg spänningar i luften i Stockholm. Året innan hade Karl XIV Johan avlidit och överlämnat landets väl och ve till sonen Oscar I. Vilka liberala reformer tänkte den nye kungen lirka genom riksdagen? Hur tänkte han när det gällde utrikespolitiken?

Läskunnigheten bland vanligt folk i grannländerna hade ökat och nu började nationella krav från folk med ett annat språk och en annan kultur än landets härskare göra sig gällande. Det gällde bland annat polackernas ställning både i Ryssland och i den framväxande stormakten Preussen. Detta var något som troligtvis oroade den ryske tsaren. Kunde det bli uppror i Polen? (2)

Det fanns spänningar i Danmark där det i de södra delarna fanns folk som talade tyska.   En konflikt vid den preussisk-danska gränsen om områdena Slesvig och Holstein kunde när som helst urarta till ett krig. Danmark skickade legationssekretaren Christian Höyer Bille till Stockholm för att påverka den svenska riksdagen att sända trupper till Danmark.(3) Var det denne Bille som fru Sara var gift med? Vi vet inte, bara att pastor Rindberg hade svårigheter med förhöret med fru Bille

Tack vare Årstafruns dagbok vet vi en del om pastor Rindberg. Han brukade besöka Årstafrun och blev då bjuden på något att äta. Vad de diskuterade vet vi inte. En dag kom han och frågade försynt om Årstafrun kunde låna ut en slant till honom. Han var gift och hade fyra barn. Just då hade Årstafrun svårt att få sin egen ekonomi att gå ihop så någon hjälp fick inte den olycklige prästen. (4)

Detta var pastor Rindbergs sista husförhör på Aspuddens gård. Året därpå avled pastor Rindberg och församlingen Brännkyrka fick ingen ny präst förrän tre år senare. Efterträdaren hette Per Rolén och han hade svårt att samla folket till husförhören åren 1851 till 1855. (5) Slutligen lyckades han och på Aspuddens gård hände något märkligt. Hela familjen Laurin kom och svarade ordentligt på alla frågor. Läskunnigheten var något bättre än tidigare och livet var lugnare. Nu hade alla hotelser gått i uppfyllelse och kriget mellan Preussen och Danmark hade brutit ut och avslutats. I detta krig deltog svenska studenter från Uppsala och Lund som frivilliga. Legationssekreteraren Bille hade lyckats med sitt uppdrag. Han hade övertalat både Oscar I och riksdagen att skicka en svensk trupp med 15 000 soldater till Danmark. Truppen kom inte längre än till Fyn och Skåne. Då ingrep tsar Nikolaus I och krävde ett slut på alla oroligheter vid den dansk-tyska gränsen. En av anledningarna kan vara att han inte önskade att det nya landet Preussen skulle bli alltför starkt. Det blev en uppgörelse om vapenvila år 1850 i vilken Oscar I spelade en betydande roll som medlare. Men någon varaktig fred vid gränsen blev det inte.(6)

nikolaus1

Per Rolén föredrog vid sitt första husförhör att inte fråga efter fru Sara Bille och hennes dotter, som båda hade uteblivit från förhöret. Varför vet vi inte, var Per Rolén rädd för obehagliga frågor om vad som stod i tidningarna om det fortsatta spända läget i Danmark. Det gick inte att förutse vilka svar på frågor om innebörden av tio Guds bud som skulle komma från en gård där verksamheten var inriktad både på att trycka böcker och jordbruk.(7)

 

År 1856 var det dags att börja skriva i en ny husförhörsliggare. Till det första förhöret kom fru Sara Bille med dotter, fru Billes icke läskunniga fosterdotter och en demoiselle, som tjänstgjorde som sällskapsdam. Några frågor om fru Saras äkta make ställdes inte. Legationssekreterare Bille behövdes inte längre i Stockholm och hade skickats ut på nya uppdrag. Det finns anteckningar om att han avled 1853. Några år senare flyttade Sara med dotter, fosterdotter och demoiselle till Stockholm. Vad som sedan hände med dem har jag inte spanat rätt på.(8)

 

Kvar finns den obesvarade frågan vem fru Sara Bille var gift med. Jag vill tro att det var med legationssekreterare Bille och att hennes fosterdotter var legationssekreterarens barn utanför äktenskapet. Det hände att fruarna övertalades att ta hand om männens ”vildhavre”.

. . . . .

Bild tsar Nikolaus I från ett vykort, konstnär okänd

  1. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1846-1850 sida 19
  2. Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 sidorna 108-117
  3. Christian Bille Wikipedia
  4. Årstafruns dagbok del 3 sida 169
  5. S5tängnäs stifts herdaminnen 1897 del 3 sid178
  6. Lars O. Lagerqvist: Sveriges regenter sidorna 159-161
  7. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1851-1855 sida 26
  8. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1856-1870 sida 29

Årstafrun och Gustav IV Adolf

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Söndagen den 13 oktober 2019 vandrade jag i skogen vid Årsta gård och försökte föreställa mig hur bygdens såg ut år 1805. Det har hänt mycket på gården sedan Årstafruns dagar. Tiderna var under större delen av hennes livstid bistra och några pengar att renovera gården fanns inte. På hennes tid skimrade inre gården i vitt som den gör denna höst. Hösten 1805 pyrde missnöje bland folket. Männen hade kallats in till Lantvärnet för att som soldater vara med och kämpa mot kejsar Napoleons trupper i Norra Tyskland. I mitten av oktober marscherade soldaterna mot Karlskrona.

 

Årstafrun hade sedan flera år tillbaka också synpunkter på hur kungarna regerade och hur beslut fattades. Gustav III och hans enväldiga sätt att styra landet var ingenting hon uppskattade. Årstafrun tillhörde den adliga släkten Reenstierna och genom Förenings – och Säkerhetsakten från år 1790 var det inte längre självklart att landet styrdes från Riddarhuset. Den i november 1796 blev Gustav IV Adolf myndig och kanske skulle det nu bli förändringar i landets styrelseskick.

 

Nyfikenheten var stor när Gustav IV Adolf under en sammetshimmel gick från Slottet till Storkyrkan. Stormen ven genom kvarteren och kalla snöflingor dalade ner från himlen. Årstafrun och hennes familj hade följt med den kunglige sekreteraren Schoerbing till staden och sekreteraren och sonen Hans Abraham gick till Borggården och kunde därifrån titta på processionen till kyrkan. Hemfärden till Årsta blev dramatisk på grund av stormen. När familjen äntligen var tillbaka på Årsta var de trötta, genomvåta och smutsiga. (1)

 

Gustav IV Adolf insåg snart att han måste göra något för att bli populär. Söndagen den 4 december blev en glädjedag. I kyrkorna lästes en kunglig kungörelse upp om att överflödsförordningarna när det gällde kaffedrickning och användandet av färgade sidenkläder hade upphört. Trots att det var både kallt och halt måste detta firas. Sekreterare Schoerbing, som ägde Årstaholmar, bjöd på kaffekalas.  Årstafrun och hennes make vågade sig ut på isen för att vara med om firandet. (2)

 

Gustav IV Adolf var intresserad av teknik och försökte sätta sig in i allt nytt som ångmaskiner. Kungen var kluven när det gällde andra naturvetenskapliga framsteg. När det gällde religion var han mycket konservativ och var övertygad om att det gick att läsa gamla testamentet som en lärobok i naturkunskap. På kungens initiativ fick hans före detta lärare i kristendom Johan Gustav Flodin författa ett brev till landets domkapitel. Alla präster skulle predika enligt den rena lutherska läran och att skildra bibeltexterna ur ett naturvetenskapligt betraktelsesätt var strängt förbjudet. Det fanns diskussioner om utdöda djur, som inte fanns skildrade i bibeln. Detta var sådant som inte fick förekomma i den svenska kyrkan.

 

Den unge kungen hade lyckats bra under sina första år. Det första bakslaget kom år 1798 när skördarna slog fel och det utbröt hungerkravaller i Gävle. Året därpå skulle kungens födelsedag firas med bland annat ljusprydnader vid fattighuset på Södermalm. Folk blev upprörda över detta slöseri och började bråka med ordningspoliserna. Fest och ståt var alltså enligt de styrande viktigare än att bekämpa svälten. Polisen blev maktlös när folket rev upp stenar och började kasta mot deras skara. Det blev först lugnt sedan militär kallats ut med uppgift att skjuta skarpt mot bråkstakarna. Några dagar senare smugglades ett anonymt hotelsebrev riktat mot kungen in till slottet. Nu blev det panik i kungafamiljen. Drottningen var höggravid och fick inte oroas. I Årstafruns dagbok står ingenting om upploppet på Södermalm men däremot att hon väcktes mitt i natten den 9 november. Sverige hade fått en kronprins.

 

Oroligheterna spred sig till universitetsstaden Uppsala. Vid firandet av kronprinsens födelse började en grupp studenter sjunga en nidvisa om kungafamiljen på en känd psalmmelodi. Når kungen fick veta detta reste han till Uppsala för att skälla ut ledningen för universitetet. Tidigare under 1700-talet hade det varit tradition att kungen skulle vara universitetskansler. Nu ändrades detta och den konservative Axel von Fersen fick detta uppdrag. Efter detta fick kungen den akademiska världen emot sig. (3)

 

Trots svält och social oro beslöt kungen sig för att sammankalla en riksdag i Norrköping måndagen den 10 mars 1800. Samtidigt skulle kungen krönas och det måste bli en festdag i Norrköping. Nu var Årstafrun kritisk mot kungen och skrev i sin dagbok: ”Dunder och blixt önskas över despoter och tyranner varhelst de vistas!” (4)

 

Denna marsdag slog vintern till med en storm som var så hård att riksbaneret blåste sönder. Riksdagen blev stormig där många adelsmän uttryckte stark kritik mot kungens sätt att sköta landet. Några adelsmän lämnade i protest riksdagen. En av dessa var Georg Adlersparre, som senare blev ledare för Västra Armén och var initiativtagare till att kungen år 1809 avsättes. Den unge juristen Hans Hierta avsade sig sitt adelskap och började stava sitt namn Järta. Det var denne jurist som senare var med och utarbetade det nya Sveriges konstitution, en konstitution utan en enväldig kung.

 

Gustaf IV Adolf tog illa vid sig av all kritik. Han var övertygad om att han som kung var utvald av Gud att leda landet. Norrköping blev hans första och sista riksdag. Året därpå införde han en lag, som innebar att allt som trycktes måste granskas av kungen. Någon kritik fick inte förekomma och inte några nyheter om social oro eller tilltänkta krig. Det blev också svårare att köpa utländska tidningar.

 

Gustav IV Adolf avskydde Napoleon och någon information att han hade slutit ett förbind med andra länder att delta i kriget mot Frankrike fick aldrig folket.  Torsdagen den 10 oktober 1805 var kusken Petter Hägerström hjälpeligt fullsupen. Han hade varit inne i staden och följt med de som kallats in för att slå ihjäl fransmän. Alla, som hade arbetat på Årsta under sommaren, fanns med i denna flock. Den sjuklige skräddargesällen Petter Vessman hade också kallats in. Dagen därpå var marschdag till Karlskrona. (5) Två år senare blev det känt att de svenska trupperna hade kapitulerat och evakuerat Stralsund. Hur det gick för den sjuklige skräddargesällen antecknades aldrig i dagboken.

. . . . . . . . .

1 Årstafruns dagbok del 1 sida 127

2 Årstafruns dagbok del 1 sida 131

3 Mats Wickman: Gustav IV Adolf sidorna 61-77

4 Årstafruns dagbok del 1 sida 220

5 Årstafruns dagbok del 1 sida 334

Slottsarkivet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något av en äventyrsresa att besöka Slottsarkivet, som ligger i Slottets källare med väggar från det anrika slottet Tre Kronor. För att bli insläppt här måste besökarna registrera sig och visa legitimation hos slottsvakten, som sedan kallar på en tjänsteman från arkivet. Det blev vandringar genom ödsliga korridorer och nedför slingrande trappor innan jag kom in i arkivet. Jag berättade vad jag sysslade med och fick fram hovförvaltningens räkenskaper från år 1796. Det var en tjock lunta med grånat linnepressar papper där det med envishet gick att hitta alla som var anställda vid hovet. Nu gällde det att inte fastna i detaljer som vilka kammarbetjänter som arbetade under olika medlemmar i kungahuset. I detta myller av uppgifter fanns en uppgift om att änkedrottningen Sofia Magdalena hade köpt bestick av guld.

 

Anledningen till att jag hade sökt mig till Slottsarkivet är en anteckning i Årstafruns dagbok om en grannkonflikt. Det var Årstafrun själv som blev osams med grannen Johan Schoerbing, som hade köpt Årsta holmar. Hans titel var kunglig sekreterare och borde alltså finnas med i hovförvaltningens bokföring för år 1796. I denna tjocka lunta hoppades jag hitta uppgifter om honom. Jag letade förgäves. men hittade andra uppgifter med anknytningar till Årstafrun.

 

1796 var ett märkligt år i vår historia. Den 1 november skulle kung Gustav IV Adolf bli myndig och ingen visste vad detta kunde innebära. Regeringsmakten hade sedan mordet på Gustav III utövats av hertig Karl, som hade överlåtit alla beslut till Gustav Adolf Reuterholm. Reuterholm var från Finland och han inledde sin politikiska bana genom att bli kammarherre åt drottning Sofia Magdalena. Vi vet inte om han blev god vän med drottningen eller endast var en i gruppen kring kungafamiljen.

 

Gustaf  Adolf Reuterholm var mystiker och aktiv frimurare. I detta ordensliv lärde han känna Gustav III´s yngre broder hertig Karl och de blev goda vänner. Många adelsfamiljer var mycket kritiska mot Gustav III och Reuterholm och sa öppet vad han tyckte. Han insåg snart att något skulle hända och därför flyttade han utomlands. Efter mordet på Gustav III utsågs hertig Karl till riksföreståndare fram till den dag när den unge kungen skulle bli myndig. Nu återvände Reuterholm till Stockholm och kom att diktera de flesta av hertigens beslut. Alla gustavianer måste bort och den svenska akademien stängdes. Mitt intryck är att Johan Schoerbing nu blev av med sitt arbete och kunde ägna all tid åt trädgårdsskötsel på Årsta holmar.

 

Årstafrun gillade att dricka kaffe. Den svenska ekonomin var mycket svag och redan på 1750-talet beslöt riksdagen att kaffedrickning skulle förbjudas. Det blev protester från medelklassen, som hade lärt sig uppskatta denna produkt från främmande länder. För att undvika ett medelklassuppror släpptes kaffet fritt för att förbjudas igen vid ett par tillfällen. Ett av dessa inträffade år 1796.

 

På Årsta bodde detta år informator Sven Kindberg, som ofta ställde upp som betjänt åt Årstafrun. Sven Kindberg hade kontakter och tack vare detta kunde han köpa det förbjudna kaffe. När det serverades kaffe på Årsta kallades detta för bon, bon.

 

Årstafrun var inte ensam om att strunta i kaffeförbudet. På slottet fanns ett speciellt kaffekök med flera anställda. Ansvarig för kaffekoket var en man och han hade ett par underställda kaffebetjänter. Vilka som drack det förbjudna kaffet vet vi inte. Jag anar mig till mysiga och hemlighetsfulla kafferep med småkakor från slottets egen sockerbagare.  Det var fyra anställda i slottets eget sockerbageri. Några recept på kungliga småkakor fanns inte med i bokföringen.

 

En stor utgift var kungliga Hovkapellet, som hade till uppgift att spela på Operan och som också kunde spela vid andra tillfällen. Ledare för kapellet var Georg Joseph Vogler, som hade kallats in av Gustav III för att bli musiklärare åt hans son den blivande Gustav IV Adolf. Georg Joseph Vogler var katolsk präst från Österrike och han var berömd för sitt dramatiska orgelspel. Det hände når han spelade i någon kyrka på domsöndagen att han tryckte ner båda armarna över tangenterna för att skapa så mycket undergångsstämning som möjligt. Skräckslagna bondgummor beklagade sig över att detta avgrundsbröl hördes rakt igenom sju kyrksocknar och skrämde iväg både får och getter till skogen.

 

Georg Joseph Vogler var inte främmande för lättare musik som folkvisor. Han var även skicklig när det gällde att dirigera en orkester. Tisdagen den 16 februari 1796 var Årstafrun och lyssnade på musik i Riddarhusets stora sal. Hovkapellet spelade trevlig musik och vokalsången var bra. Ledare för kapellet var Georg Joseph Vogler. Hon hade fått överta biljetten av en sjuk väninna och behållningen gick till Stenborgs teater. Efter mordet på Gustav III hade intresset för teater avstannat och år 1796 var de vanligaste uppträdena på denna teater cirkuskonster.

 

Många stockholmare funderade över vilka förändringar som skulle ske när Gustav IV Adolf blev myndig. Det första som hände var att Gustav Adolf Reuterholm tvingades att lämna Stockholm. Den unge kungen kunde ekonomi och konstaterade genast att det var för många anställda vid hovet och att livet där var för dyrt. Det blev många avskedanden. Indragningarna gjorde att han snart fick adeln emot sig. Den unge kungen avskydde teater och önskade riva Operan. Han ville ha kontroll över teaterlivet och bara en enda teater fick finnas. Tre år efter myndighetsdagen flyttade Georg Joseph Vogler tillbaka till Österrike och den stenborgska teatern tvingades lägga ner verksamheten. Det fanns inte längre något skimmer kvar sedan Gustavs dagar.

 

Det finns spillror kvar sedan skimrets dagar. Georg Joseph Vogler komponerade i Stockholm musik till bibeltexter och en av dessa finns med som nummer 105 i vår nuvarande psalmbok med text hämtad ur evangelium enligt Matteus.

”Hoseanna Davids son, välsignad vare han . . .”

 

 

Årsta holmar och Johan och Brita Schoerbing

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När järnvägsbron för hundra år sedan för första gången drogs över Årsta holmar var det ingen som funderade på att undersöka marken ordentligt. Jag gissar att man i så fall hade hittat skärvor från öns storhetstid i början på 1800-talet. Holmarna ägdes då av Johan Schoerbing, som gillade trädgårdsskötsel och gärna skänkte bort målade blomsterkrukor. När jag denna höst har stått under järnvägsbron har det varit svårt att föreställa sig hur det var att leva på Årsta holmar vid sekelskiftet 1800. Tåg mullrade ständigt fram över mitt huvud och stadens höga hus syntes överallt. Det är tack vare Årstafruns dagbok som vet vi något om familjen Schoerbing, som då ägde öarna. Vilka var Johan och Brita Schoerbing? Det fanns mycket i deras liv som var främmande för Årstafrun.

 

Sensommaren 1794 köpte den kunglige sekreteraren Johan Schoerbing Årsta holmar och han gick tillsammans med sin hustru på visit hos Årstafrun. Detta blev inledningen till en ofta konfliktfylld gemenskap. Nu möttes två olika världar. Årstafrun kom från en adlig släkt där det hörde till att bli militär och hennes make var ryttmästare. I denna miljö fanns en gammaldags fromhet hämtad ur Karl XII´s bibel och i dagboken framgår det att Årstafrun ofta vände sig till Gud med böner om hjälp i svåra stunder. Hon läste mycket och det var i första hand pjäser av olika slag och också historiska berättelser. Johan Schoerbing kom från en helt annan värld och hade troligtvis studerat vid universitetet i Göttingen. Det går av husförhörslängderna att sluta sig till att han var likgiltig för kristendomen och aldrig gick till nattvarden i Brännkyrka kyrka.

 

Vi vet inte speciellt mycket om Johan Schoerbing men däremot var i början av 1800-talet hans äldre bror Carl Magnus ganska känd och omtvistad. Han bodde då i Uppsala och gav ut en tidskrift om hur jordbruket kunde förändras och hur små företag kunde ta till sig nya vetenskapliga rön. Ibland la han till artiklar om religionernas ursprung. Här snuddade han på gränserna när det gällde vad som var tillåtet att skriva.

 

Bröderna Schoerbing kom från Bohuslän och Carl Magnus hade i ungdomsåren blivit följeslagare till förmögna unga pojkar från Göteborg till universitetet i Göttingen. Familjen Schoerbing saknade förmögenhet och om inte sönerna hade fått möjlighet att följa med till Göttingen hade de aldrig fått möjlighet att studera. Min gissning är att lillebror Johan fick följa med. Carl var född år 1754 och Johan två år senare.

 

Universitetet i Göttingen hade en annan inriktning än som var vanligt. Här fanns ingen teologisk fakultet och kyrkan hade inget inflytande över undervisningen. Carl Schoerbing studerade ekonomi, jordbrukslära, internationella relationer och religionshistoria. Frågeställningen i det sista ämnet var hur mycket naturen påverkar människornas uppfattning av gudomliga storheter. Fanns det svar på dessa frågor i gamla och nya testamentet? Hans framtidsdröm var att bli diplomat och som sådan måste han kunna röra sig i olika religiösa miljöer och inte döma ut någon variant av kristendomen. Vid denna tid hade upplysningen trängt in i judendomen och judiska familjer hade i Europas städer skapat livskraftiga företag och banker. Längst ner i Europas sydöstra hörn fanns islam.

 

Idag vet vi inte hur bröderna Schoerbing fick kontakt med Gustav III. De var språkkunniga och lillebror Johan fick ett arbete som översättare i det kungliga kansliet. Han gifte sig med den fem år yngre Brita Södergren. Det är mycket som talar för att hon var välbärgad eftersom paret hade råd att köpa Årsta holmar och också ägde en gård i staden.

 

Johan ägde många böcker, som han ibland lånade ut till Årstafrun. Här märktes det tydligt att han hade varit i kontakt med tankarna från ämnet religionshistoria i Göttingen. En av de första gångerna paret träffades fick Årstafrun låna en bok om sambandet mellan natur och gudstro. Efter detta hände det ofta att hon och Johan Schoerbing diskuterade religion. De hade mycket svårt att förstå varandra. Årstafrun träffade också vid enstaka tillfällen Carl Schoerbing och blev imponerad över att han år 1797 blev diplomat.

 

Varken Årstafruns make ryttmästaren von Schnell eller Johans hustru Brita var intresserade av att läsa. Familjernas gemensamma intresse var trädgårdar och konsten att odla pomeranser och citroner.

 

Årstafrun och hennes make började umgås med familjen på Årsta holmar. Vintern 1796 hade varit lång och kall och i början av april låg isen fortfarande på Årstaviken. Trots att den var äventyrlig att vandra över gick Årstafrun och hennes make över isen till holmarna för att få komma in i orangeriet. Herrskapet Schoerbing visade allt de hade. Det var flera vackra träd, lövkojor för kommande bordsdekorationer och ett litet citronträd, som var översållat med små och vita blommor.

 

De kalla vintrarnas tid var inte förbi. Det blev missväxt och ont om mat. Det kom råd från landshövdingen om att allt slaktkött måste ätas upp och nu måste svenskarna inse att det gick att äta hästkött. Fredagen den 11 januari 1799 blev en dag fylld med dramatik. En bonde skulle köra timmer från Skarpnäck till Årsta holmar. Hästen halkade i snön och bröt benet. Bonden insåg att nu fanns det bara en utväg och det var att genast slakta den oduglige hästen. Folket i bygden borde vara närvarande vid slakten. Just när detta besked kom tittade Brita Schoerbing in på besök. De båda damerna beslöt sig genast för att se hur hästslakt gick till. Ryttmästaren drog sig undan och de båda damerna tog sig dit. Efteråt konstaterade Årstafrun att hästen var ovanligt fet.

 

Årstafrun gillade att laga mat. Det hända ett hon löpte en stor häststek och bjöd på middag. För att påminna gästerna om att kristendomen inte fördömde häststek var församlingens präst också inbjuden.

 

Uppgifterna om Carl Schoerbing och universitetet i Göttingen har jag hämtat ur en artikel ur tidskriften Samlaren från år 1974.

 

 

Årsta holmar i slutet av 1700-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag gjort det som inte blivit av tidigare, jag har varit på Årsta Holmar och traskat runt på de tre öarna. På den största ön och under järnvägsbron finns gården byggd på m 1730-talet fortfarande kvar. Den är privatägd och det går inte att komma in i trädgården och titta på träden, som troligtvis kan berätta en lång och spännande historia om kalla vintrar och de olika ägarnas drömmar om att skapa en perfekt trädgård.

 

Det finns olika sätt att ta reda på vilka som har bott på Årsta holmar. Vi vet att holmarna på 1730-talet styckades av från Årsta gård och att ägaren lät bygga ett hus på den största och obebyggda ön. Hur det då var att då bo på en ö mitt inne i Årstaviken vet vi ingenting om. Det är först sedan prästen i Brännkyrka började föra husförhörslängder som det går att skymta den andre av ägaren till öarna. Han hette Jakob Möller, var kamrer och umgicks med Carl Michael Bellman och de närmsta grannarna, som var ägarfamiljen på Årsta.

 

Det var ingen lätt uppgift att arbeta som präst i Brännkyrka under 1700-talet. I slutet av 1600-talet fick vårt land en ny kyrkolag och där finns en paragraf som gäller föreståndaren för ett hushåll. Då var det många som arbetade på en bondgård och dessa drängar och pigor lydde under en husföreståndare, som kunde vara gårdens ägare, arrendator eller rättare. Rättaren var anställd av ägaren och ansvarade för gårdens skötsel. Dessa män skulle se till att alla i hushållet lärde sig att läsa och kunde redogöra för innehållet i Luthers lilla katekes. Till prästens uppgifter hörde att kontrollera att alla levde upp till denna regel.

 

Biskoparna var ansvariga för att prästerna skötte sina arbetsuppgifter. Det var krig och nya soldater skrev ständigt ut från landsbygden. Prästernas lön var att de fick disponera ett mycket litet lantbruk och att de olika gårdarna gav en tiondel av skörden till prästen. När det under krigsåren saknades drängar var det de äldre, kvinnor och barn, som fick sköta jordbruket. Många praktiska problem med soldatutskrivningar måste biskoparna ta hand om och någon tid för visitationer fanns inte.

 

Det hörde till att varje stift skulle föra en matrikel över sina präster och om möjligt skildra vilka dessa var. De trycktes och kallas för Herdaminnen. Tack vare Strängnäs stifts herdaminnen får vi idag veta något litet om Brännkyrka sockens präster. Deras ekonomi var mycket dålig. Sockenborna måste enligt kyrkolagen skicka 10% av skörden till prästen. Vintrarna kunde vara kalla, vilket förde med sig missväxt. Ett annat problem var att män, som kallats in som soldater i trakter runt Mälaren, kom med båt till Vinterviken och de måste sedan gå till Brännkyrka för nattvard. Efter detta följde en marsch längs Göta landsväg till staden. Under hela denna marsch mot ett kommande slagfält måste de blivande soldaterna inkvarteras i olika gårdar. Det var viktigt att dessa unga män fick mat och gårdens kvarvarande kvinnor, barn och åldringar fick klara sig med det som blev över. Brännkyrka blev en fattig socken med en svältande präst.

 

Tiderna blev långsamt bättre men omålade gårdar med dåliga tak var en vanlig syn. Hästar och oxar var en bristvara. År 1763 utnämndes Jakob Serenius till biskop i Strängnäs. Han hade sedan ungdomsåren varit intresserad av politik och hela tiden gjort sitt yttersta för att hindra nya krig. Han var känd för att vara en god administratör med vana att alltid driva igenom sin egen vilja. Det första han lade märke till var att barnen inte kunde läsa. Alltså borde varje socken anordna läsundervisning i kyrkan varje söndag före högmässan och prästerna måste föra ordentliga husförhörslängder. Han for på visitationer och besökte kyrkoherdarna. Brännkyrka hörde till Huddinge församling och biskopen kom därför aldrig till Brännkyrka och någon skola i kyrkan blev det aldrig. Spår av biskops Serenius nit märks. År 1772 började prästen i Brännkyrka slarvigt och motvilligt att föra husförhörslängder. Han skrev upp att det fanns en egendom med namnet Årsta holmar men mer blev det inte.

 

I husförhörslängden från åren 1782 till 1792 finns en anteckning om Årsta holmar. Holmarna ägdes av kamrer Jakob Möller och han infann sig aldrig på något husförhör. Husförhöret ägde troligen rum på Årsta gård och dit kom trädgårdsmästardottern Christina Catarina Lundberg från Årsta holmar. Hon var 14 år gammal och hade inga problem att läsa en för henne okänd text och kunde ordentligt redogöra för Luthers illa katekes. Strax efter förhöret flyttade hon till Stockholm och det går inte att följa hennes fortsatta liv. Vi vet inte varifrån hennes föräldrar kom och i vilken kyrka i det stora stiftet hon hade lärt sig läsa.

 

Jakob Möller bjöd gärna på kalas.  Vi vet mycket om vad som låg på faten hösten år 1785. Hedersgäst var Carl Michael Bellman och som ett tack till värdfolket Möller skrev skalden texten till sång nummer 9.

”Nå ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd!

Klang, en klunk uppå skinkan innan steken blir skärd.

Vad den soppa den var delikat utan flärd

Och de frikadeller charmanta herr värd.

Sillsalladen förträfflig med äpplen och lök.

Delicieux den kalkonen i sin flottiga rök!

Maken bringa finns ej i konungens kök!”

 

Efter detta fortsatte Carl Michael Bellman att skildra den goda maten och den utsökte punschbålen. Till detta kalas var också en flicka medbjuden. I dikten kallas hon för Iris och vi får veta att skalden hoppas att få gifta sig med henne. Här levde skalden sig in i en annan värld och föreställde sig att han var ung och ogift. I själva verket var Carl Michael Bellman gift sedan ett par år tillbaka och hans hustru hade fått familjens andra barn, sonen Elis, som avled strax efter förlossningen. Kalaset på Årsta Holmar blev en flykt från en sörjande hustru in i drömmens värld.

 

Tiderna ändrades snabbt. År 1792 mördades Carl Michael Bellmans beskyddare Gustav III och prästen började föra en ny husförhörslängd. Året därpå började Årstafrun skriva dagbok. På jakobsdagen den 23 juli 1793 bjöd kamrer Jakob Möller på kalas och herrskapet på Årsta var inbjudna. Det var en middag med få inbjudna damer.  Strax före midnatt var kalaset över och Årstafrun konstaterade att männen hade fullsupna huvuden. Hon och hennes make fick hjälp med hemfärden av familjens informator och sonen Hans Abraham.

Tisdagen den 4 september 1798 fick Årstafrun veta att kamrer Möller hade avlidit. Familjen på Årsta tog snart kontakt med den nya grannfamiljen Schoerbring och de började umgås. De båda familjerna hade ett gemensamt intresse och det var trädgårdsskötsel.

Erik Axel Karlfeldts dikt om Jungfru Maria

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland gör jag kopplingar mellan personer, som aldrig har träffats och som inte har något gemensamt. Detta har hänt de sista dagarna när jag har städat i mina överfyllda bokhyllor. Något måste bort för att jag skall få plats med allt nytt. Överst och helt bortglömd stod ”Arabvärlden – kultur och mångfald” skriven av Jacques Berque och översatt till svenska. Det exemplar jag har är den andra reviderade upplagan och kom ut 2001. Varför jag skaffade boken vet jag inte, troligtvis är det ett spännande loppisfynd.

Städandet kom av sig och jag blev uppslukad av bokens budskap. Helt nytt för mig var att inom islam förekommer inte lyrik med motiv hämtade från Koranen. I denna kultur skulle det varit omöjligt för Erik Axel Karlfeldt att skriva sina dikter med anknytning till dalmålningar. Tidigare under städningen hade jag hittat denne författares samlade dikter. Jag la tillfälligt undan boken om arabisk kultur och började läsa Karlfeldts dikter.

”Hon kommer utför backarna i Sjugareby

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy

Ja, som mandelblom och nyponblom långt från väg och by

Där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat så att solen ej dig bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt

Att ditt blod ej brinner som andras?”

Dikten är en gripande skildring om hur det kändes för en ung och ogift flicka att vänta barn. Hon riskerade att bli utstött från byns gemenskap. I dikten drar sig Maria sig undan och söker sig i skymningen ner till sjön Siljan och funderar över sitt liv. I det längsta hoppades hon troligtvis på att barnafadern skulle höra av sig.

Erik Axel Karlfeldt brukade säga att den bok som betytt mycket för hans författarskap var Karl XII´s bibel. Här är språket annorlunda än den översättning vi nu använder. I den gamla bibeln fanns bara maskulinum och femininum, allt var bara han eller hon. Maria var trolovad med Josef men mer än platonisk kärlek var det inte tal om. När ängeln kom till Maria enligt kapitel 1 i evangelium enligt Matteus berättar han att Maria skall bli havande av den Heliga Anda. Ett under skall ske. Maria skall bli gravid utan att någon man är närvarande. Efter detta försvann ängeln och Maria blev gravid. Detta ställde till bekymmer för Josef, som nu funderade på att överge Maria. Men han fick inte vara ifred för ängeln. Josef måste gifta sig med Maria och se barnet som sitt eget.

Maria hade bekymmer. Hon var med barn, men allt hade gått till på ett onaturligt sätt. Hon sökte upp sin släkting Elisabeth, som också väntade barn. Här kände hon trygghet och i kapitel 1 i evangelium enligt Lukas föds en dikt inom henne. Här är dikten hämtad ur Karl XII´s bibel och med dagens stavning.

”Min själ prisar storligen Herran

Och min ande frågar sig i Gudi minom Frälsares namn

Ty han har sett sin tjänarinnas ringhet

Sig här efter varda all släkte mig salige kallas.

Ty den Mäktige haver gjort mäktiga ting med mig

Och hans Namn är heligt

Och hans Barmhärtighet varar från släkte till släkte

Över dem som frukta honom.”

I evangelierna slutar allt lyckligt med Marias graviditet. Erik Axel Karlfeldts Maria vandrar en försommardag från Sjugareby till Siljan. Hon är ensam och olycklig, känner sig som en främling i byn. Allt detta hände innan ängeln kommit till Josef och berättat om Marias barn. Vad hade hon för alternativ?

”Ja den strålen som ligger så blänkande och lång

Ifrån aftonrodnadens fäste över Siljan –

Du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

På den smala och skälvande tiljan.”

Varje år i december sätter kyrkan i Skärholmen upp en krubba i biblioteket. I det mångkulturella Skärholmen är detta mycket uppskattat. Hit söker sig ofta muslimska småbarnsmammor med sina barn för att berätta om Jungfru Maria och Jesus, som i Koranen skildras som en profet. I sura nummer 19 med namn Maryam skildras på ett poetiskt sätt hur Maria blev gravid. Maria var ensam då uppenbarade sig en manlig ängel för henne. Maria blev förskräckt men när hon hörde ängelns röst blev hon lugn.

”Jag är ingenting annat än en budbärare från vår Herre

Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.”

Maria gjorde allt ängeln bad henne om. När hon upptäckte att hon var gravid drog hon sig undan och när barnet skulle födas smög hon ut i öknen. Här under en palm blev hon rädd och undrade hur hon skulle överleva. Då hörde hon Guds röst

”Sörj inte, din Herre har låtit en bäck flyta upp vid dina fötter.

Ruska på palmen så faller mogna och söta dadlar ner.”

Också här blir det ett lyckligt slut för Maria. Hon återvände till sin by och alla insåg att hon bar en blivande profet i sina armar. I Koranen finns inte Josef och inga imamer har problem med den obefläckade avlelsen.

Jag hoppas att jungfru Marias livsöde kan bli en bro mellan muslimer och kristna. Det finns stycken i Bibeln och Koranen som är mycket lika varandra.