Liljeholmens värdshus och Årstafrun

liljeholmens_värdshus,_vykort

För många vilar det en sidenprasslande idyll över orden ett värdshus med anor från Carl Michael Bellmans tid. Några drömmer sig tillbaka till sommardagar då söta flickor gick runt och vallade får vid Årstavikens stränder. Man tittar på en kopia av ett vykort från år 1908. Värdshuset är stort och den främre delen är nymålad i gult. Så här pampigt var inte värdshuset den 6 juni år 1775 när Årstafrun gifte sig här med ryttmästare von Schnell. Källarmästaren hette då Malmsten i efternamn och till sin hjälp hade han en stor skara drängar och pigor. Den enda noteringen prästen under 1870-talet gjorde var att källarmästarens hustru bara en enda gång gick till kyrkan och tog emot nattvarden.

 

Det förvillande i husförhörslängderna från 1780-talet är att det fanns en krog med en egen källarmästare och också att värdshuset hade en källarmästare. Värdshuset användes också som tingssal och här hölls då lösöresauktioner när någon från bygden hade gått i konkurs. Då strömmade nyfiket folk in i värdshuset och troligtvis fick krögaren sälja mycket öl till törstiga kunder.

 

År 1793 den 18 juli hade hertig Fredrik Adolf namnsdag och detta firades med ett slåttergille på ängen. Årstafrun slog på stort och slaktade två grisar, ett får och en kalv så att ingen skulle gå hungrig från festen. En av de inbjudna gästerna var källarmästare Schylander från Liljeholmens värdshus.

 

Söndagen den 19 november 1793 på mårtensdagen fick Årstafrun ta del av det lokala sladdret. Kvällen innan hade källarmästare Schylander gift sig med Ulrica Zimmert. En av gästerna var hovmarskalk Carl Johan Drufva, som hade anställt av kung Adolf Fredrik år 1769. Två veckor senare knackade en dräng från Liljeholmens värdshus på hos Årstafrun. Drängen hade med sig en muntlig inbjudan till en hemvändarmiddag på värdshuset för det nygifta paret. Årstafrun var ensam hemma och sa ett hövligt nej tack med motivering att hon var mitt uppe i slakten och var sysselsatt med bland annat att baka paltbröd. I dagboken skrev att hon inte kände till något om hustruns släkt och bekantskapskrets och visste inte vilka hon skulle störa samman med på detta kalas. Vad ryttmästaren tyckte om detta återbud får vi aldrig veta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Prästen i Brännkyrka låg inte på latsidan när det gällde att hålla reda på värdshusen och krogarna. Det finns inga noteringar om att källarmästaren kunde läsa eller att hans familj gick till skriftermål med nattvard i Brännkyrka kyrka. Året efter bröllopet föddes en dotter, som avled strax efter förlossningen. Senare fick paret två barn till innan familjen bara försvann från värdshuset.

 

Det blev en del dramatik kring källarmästaren. Gustav III hade tillåtit judar att bosätta sig i Stockholm och syssla med handel och hantverk på ett sätt som inte konkurrerade med de olika skråna. Det var också förbjudet för judarna att ha svenskar anställda. En av dessa judar blev kaffehandlare. En vårdag år 1794 vände han sig till källarmästare Schylander på Liljeholmens värdshus och bad att i värdshuset få deponera ett parti kaffebönor. I maj kom juden tillbaka för att hämta sitt kaffe och källarmästaren sa att han aldrig hade fått något kaffe. Juden ansåg sig ha rätt och vände sig till tinget. 16 maj hölls ett extra ting om de försvunna kappebönorna och Årstafrun var där och lyssnade. Domen skulle avkunnas senare. Många anade att det snart skulle bli förbjudet att köpa och dricka kaffe och nu i maj förekom smyghandel med kaffe.

 

Domen avkunnades den 21 maj och Årstafrun var på värdshuset och lyssnade. Det framgår inte av dagboken vem som ägde kaffebönorna och källarmästare Schylander dömdes till husarrest och att bevakas av fjärdingsmannen. Två dagar senare fick Årstafrun höra att källarmästaren hade rymt men att han nästan omedelbart hade kommit tillbaka till värdshuset.

 

Vi vet inte om Årstafruns make umgicks med källarmästaren och hans hustru. På något sätt hade familjerna kontakt med varandra. Söndagen den 20 oktober år 1799 regnade det. Helt oväntat kom det två gäster, vilket Årstafrun inte brydde sig om. Hennes frisör kom samtidigt för att kamma hennes hår. Klockan fyra på eftermiddagen skulle hon vara en av de åtta faddrarna vid dopet av källarmästare Schylanders yngsta dotter Lovisa Fredrika. Barnet skulle döpas i Storkyrkan av den extra ordinarie hovpredikanten Carl Fredrik Ortman, som detta år var komminister i Storkyrkan. En av de andra faddrarna var professor Pehr Hilleström vid Konstakademin.

 

Något mer om anteckningar om källarmästare Schylander och hans familj finns inte i Årstafruns dagbok. Vi får heller inte veta hur det gick för den judiske kaffehandlaren

Vecko-Journalen år 1916 praktupplaga

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något speciellt att läsa gamla veckotidningar. På Myrorna i Skärholmen hittade jag Vecko-Journalens första årgång ordentligt inbunden i klotband och med brun läderrygg. Det är veckotidningens praktupplaga och priset för varje exemplar var 25 öre. Det första numret kom ut strax före nyårsdagen 1916 och det pryddes med en helbild av kung Gustaf V, foto Halmqvist.

 

Redaktörerna beskrev lyriskt denna nya veckotidning. Här skulle läsarna få möta vårt lands moderna författare som Elin Wägner, Else Kleen och Karl Gustav Ossiannilsson och få njuta av Carl Larssons målningar i svartvitt tryck. Landets bästa fotografer skulle beskriva allt som hände i vårt land och man hade så goda relationer med kungafamiljen att tidningen fick tillstånd att göra små korta intervjuer med några av prinsessorna. Alla, som ville läsa något om det pågående kriget, skulle inte bli besvikna. En svensk pojke, som hade tagit anställning i den franska främlingsbataljonen skulle medverka.

 

Jag har de senaste dagarna suttit fördjupad i denna tjocka och tunga bok. Artiklarna vänder sig till medelklassen och har en social-liberal profil och skildrade något vad som hände inom teaterlivet och gjorde korta intervjuer med skådespelare som Harriet Bosse, Gösta Ekman och Anders de Wahl.

 

Vad vore en veckotidning utan reportage från kungafamiljen? Favoriterna var prinsessan Ingeborg och hennes fyra barn. Några egna fotografer för kungafamiljen hade inte Vecko-Journalen utan de köpte bilder från andra fotografer. Några längre intervjuer var det aldrig tal om.

 

Prinsessan Ingeborg påpekade senare i livet att hon gifte sig med en främling. Hon hade lätt att anpassa sig och hade ett glatt sinnelag. Oscar II brukade såga att hon var hovets lilla solstråle och det allmänna omdömet om henne var att hon var den av de främmande ingifta prinsessorna som bäst passade in i rollen som vårt lands drottning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fotograf  Atelje Jaeger

År 1916 var prinsessan Ingeborg 38 år gammal och hennes make prins Carl var 17 år äldre. Prinsessan Ingeborg var danska och barnbarn till Karl XV. Hon hade vuxit upp i ett hov där det dagliga livet var mindre stelt än i England och Ryssland. Hennes två fastrar hade blivit bortgifta I andra kungahus. Faster Alexandra hade gift sig med den engelske prinsen, som sedan blev kung Edvard VII och Dagmar med den ryske tsaren Alexander III. Båda fastrarna var sedan ett par år tillbaka änkor. Faster Dagmar, som efter det att hon gift sig i Ryssland bytt namn till Maria Fjodorovna, kommit dåligt överens med sin svärdotter och hennes rådgivare munken Rasputin. Hon valde därför att flytta till ett mindre slott i Lillryssland, som numera heter Ukraina

 

Att bli bortgift var något som alla prinsessor måste räkna med. Föräldrarna valde ut den svenske prins Carl till den glada Ingeborgs blivande man. Prins Carl var kusin med prinsessan Ingeborgs mor. Parets första bostad blev Arvfurstens palats, som numera är vårt utrikesdepartement. När barnen kom ansåg prinsessan Ingeborg att familjen behövde en modern bostad där det skulle finnas en trädgård med lekutrymme för barnen. Paret lät bygga om Byströms villa på Djurgården, där numera Spanien har sin ambassad.

 

Paret hade fyra barn, som villigt ställde upp sig i någon av trapporna inomhus för att bli fotograferade i samband med att pappa prins Carl fyllde 55 år. Den äldsta dottern Margareta var 17 år och mammans älskling lille Carl var fem år. Han gillade att klänga på mammas rygg.

 

Prinsessan Ingeborg hade en egen förmögenhet, som sköttes av en bank i Danmark. Tack vare detta kunde familjen slå på stort när det gällde bostaden på Djurgården och sommarhuset Fridhem utanför Norrköping. Fridhem var stort och hade 30 sovrum och en stor lekstuga för flickorna. Här fanns ett riktigt kök och flickorna fick tidigt lära sig att laga mat och också att delta i arbetet med den stora trädgården. Prinsessan Ingeborg var mycket fäst vid sin egen släkt och sommaren 1916 bjöd hon in sin mamma och sina tre ogifta syskon Dagmar, Thyra och Gustav på en sommarvistelse i Fridhem. Släktträffen fotograferades av Hilda Winge

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det vilar en sorgsen stämning över släktbilden. Prinsessan Märtha sökte tröst hos sin katt och de andra tryckte sig mot varandra. Den danska släkten fanns mitt i kriget. Faster Dagmar, numera änketsarissan Maria Fjodorovna, hade efter ständiga gräl med svärdottern flyttat till Kiev där hon arbetade som sjuksköterska på ett sjukhus för sårade soldater. Det var sällan några brev nådde fram till idyllen i Fridhem.

Kriget hade kommit obehagligt nära. Om tyska trupper marscherade in i Danmark hade landet inga möjligheter att försvara sig utan allt måste sluta i kapitulation. Kunde man lita på att de nordiska länderna i fortsättningen klarade av att vara neutrala? Prinsessan Ingeborg ansåg att det inte gick att lita på Sveriges statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som var konservativ och som tyskvänlig.

Några mer notiser om prinsessan Ingeborg och hennes familj gjorde inte Vecko-Journalen år 1916. Jag har hittat gripande och osignerade skildringar om hur det var på slagfälten och här anar jag Else Kleen i bakgrunden. Hon var under detta dramatiska år gift med en diplomat med utlandstjänst.

Vecko-Journalen hade lokalreportrar, som rapporterade när det hade flutit iland döda sjömän vid kusterna. Dessa måste få ett sista vilorum på svensk jord och det blev prästernas uppgift att utföra jordfästningen och om möjligt kontakta de anhöriga. En kyrkogård med flera sådana jordfästningar fanns i Trelleborg.

Nyborg – ett torp under Hägerstens gård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är en resa tillbaka drygt tvåhundra år i tiden att söka upp Nyborgsgränd i Midsommarkransen. Den lilla gatan slingrar sig försiktigt från tunnelbanestationen ner mot Tellusborgsvägen. De äldsta husen längs gränden uppfördes före det första världskriget och under den tid när Midsommarkransen var en del av Brännkyrka socken.

 

De styrande i socknen hade vid sekelskiftet 1900 fått problem i Sjövik. Godsägaren på Årsta gård hade uppfört en rad sommarstugor vid stranden av Årstaviken. Det blev inte som godsägaren hade tänkt sig. Sommargästerna hittade trevligare ställen och in i huset flyttade arbetarfamiljer. Brunnsvattnet räckte inte till och latrinen tippades rakt ner i viken. Detta blev ett slumområde dit länsstyrelsen kom och gjorde inspektioner efter epidemier av paratyfus. Allt borde rivas, men det kunde bli problem med markägaren. Dessutom saknades en ordentlig stadsplan för området.

 

Efter det att Tellus tegelbruk gått i konkurs strax efter år 1905 inköptes området i Midsommarkransen av Nyborgs AB, som hade för avsikt att bygga bostadshus. För att det inte skulle bli ett gytter av kåkar beslöt sig sockenstämman för att låta en arkitekt rita en stadsplan och på ett tidigt stadium rita in vattenledning med avlopp. Det fick inte växa upp ett nytt slumområde.

 

Stadsplanen ritades av arkitekt Per Olov Hallman och godkändes år 1907. Denne arkitekt hade studerat i Tyskland och fascinerats av de östtyska medeltida städerna med sina slingrande gator och oregelbundna kvarter. Något liknande ville han skapa i Midsommarkransen. Helt medeltida skulle det inte vara. Mellan husen borde det finnas grönområden med plats för små planteringar, soptunnor och piskställ. Allan Bard, arkitekten som ritade husen, var inne på nästan samma linje. Här skulle det bli något av medeltiden med torn och tinnar men med en modern färgskala i gult och rött.

 

När jag dessa gråmulna decemberdagar har traskat Nyborgsgränd upp och ner är det inte i första hand de båda arkitekterna jag tänker på. Namnet Nyborg är spännande. Det syns för första gången i socknens papper vid sekelskiftet 1800. Då kom folket från detta torp under Hägerstens gård på husförhör. Prästen skrev ner ganska mycket om dessa idag bortglömda människor.

 

På torpet bodde Jonas Asplund och hans dräng med familj. Jonas Asplund utsattes för förhör. Han var antecknad som gift och nu gällde frågan var hustrun fanns. Det märks på anteckningarna i marginalen att Jonas Asplund slingrade sig. Till slut medgav han att hustrun bodde i Stockholm. Någon gång efter detta husförhör flyttade Jonas Asplund till Stockholm och drängen med sin familj var de enda som bodde på torpet.

 

Prästen är utförlig när det gällde skildringar av drängfamiljen. Både man och hustru hade tidigare bott i Botkyrka, båda var läskunniga och de kunde ordentligt redogöra för olika bud i katekesen. De hade fem barn, tre döttrar och två söner. De två äldsta döttrarnas ansikten var fyllda av ärr efter koppor. De kunde med möda läsa en okänd text och hade vissa kunskaper i katekes. De var i på väg in i vuxenlivet. Den äldste sonen var några år yngre. Han kunde läsa knaggligt men saknade kunskaper i katekes.

 

Det märkliga med denna familj var att de varje år i april och oktober gick till skriftmål och nattvard i Brännkyrka kyrka. Jag funderar över hur de kom hit. Fick de låna häst och vagn på Hägerstens gård eller måste de traska hela vägen till kyrkan?

Drängfamiljen bodde kvar på Nyborg i nästan tio år. Barnen fick arbete i Stockholm och flyttade en efter en och till slut följde färäldrarma och den yngsta dottern efter.

 

År 1811 flyttade arbetskarlen Lars Engström med hustru och två söner in i torpet. Mannen var 45 år gammal och hustrun mågra år yngre. Båda två försökte tappert att läsa en för dem okänd text och de hade dåliga kunskaper i katekes. De uppmanades att varje höst komma till skriftmål i Brännkyrka kyrka. De var lydiga och gjorde som prästen sa. Paret hade två tonårspojkar. Den äldste läste flytande och den yngre med möda. Ingen av pojkarna hade kunskaper i katekes.

 

I torpet bodde en änka med tre barn och en dräng. På andra ställen i kyrkoarkivet finns skildringar av män, som kallats in i lantvärnet och sedan stupat i kriget. I de flesta torp och gårdar fanns det inhyseshjon. Det märks i husförhörslängden att prästen kände ett behov av att trösta denna änka och hennes barn. Ingen av dem kunde läsa och under förhöret fick de lära sig att känna igen några bokstäver. Drängen kunde inte läsa och hade inga katekeskunskaper. Någon ålder på drängen finns inte upptecknad. Kanske hade han varit med i kriget mot Ryssland, blivit så omtumlad i ett blodigt slag att han hade förlorat minnet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har stått på Nyborgsgränd och tittat in i ett grönområde mellan två hus. Piskställningen fanns kvar och jag funderade över vilka som släpar ut sina mattor och täcken, hänger upp den på ställningen och med all kraft bankar ut dammet. Terrassen berättar om odlarflit på 1800-talet. Vem byggde dessa terrasser och vad odlades här? Kanske var det de koppärriga flickorna som odlade krydd-och läkeväxter, som de kunde sälja till en apotekare inne i Stockholm eller kanske var det änkan, som här hade ett potatisland.

 

Jag har blivit nyfiken på komminister Gällerstedt, som under denna tid tjänstgjorde i Brännkyrka. Han hade blivit åthutad av Årstafrun, som ansåg att kyrkan inte hade några rättigheter att bestämma över hennes liv. Hon var en myndig änka och hennes familj var inskriven i Riddarhuset. På Årsta hade prästen mötts av ett illa dolt förakt, här i det oansenliga torpet kunde han visa kärlek och omtanke.

Gustav III, Årstafrun och kyrkolagen

 

gustaviii skepsbronDet är något visst med Skeppsbron. I regn och solsken står Gustav III och försöker att pränta in alla som går förbi att 1700-talet var förnuftets århundrade. Detta har skildrats på ett bra sått i de förändringar av 1686 års kyrkolag, som Gustav III drev igenom i fyrståndsriksdagen. Trolldom var något som inte existerade, alltså skulle ingen kunna dömas till döden för att ha sysslat med detta.

 

Under 1700-talet före Gustav III´s tid kom det till nya paragrafer i kyrkolagen. Dit hörde att prästerna skulle hålla husförhör och även hålla förhör med alla, som sökte sig till nattvarden. Vad som skedde under dessa förhör borde antecknas i en speciell liggare.

 

Gustav III ändrade landets lagar strax efter den oblodiga statskuppen i augusti 1772. Först ett par år senare lyckades han lirka igenom ändringar i kyrkolagen. Det gällde katolikernas och judarnas ställning och hur dessa grupper skulle få rätt att fira gudstjänster. Som eftergift skulle enbart Swebilius katekes få användas vid undervisning. Ortodoxin var på väg tillbaka och den gick hand i hand med en stark kungamakt.

 

Soldater, som tagits till fånga vid slaget i Poltava och blivit krigsfångar, började återvända. I fånglägren hade de kommit i kontakt med pietismen och började på hemmaplan att anordna gudstjänster i det egna hemmet. De förde med sig kunskaper om en annan katekes än den som användes vid de enstaka skolor, som fanns i vårt land. Självständiga tankar när det gällde hur det kristna budskapet skulle tolkas kunde föra med sig oro och upplopp i församlingarna. Nu blev det prästernas uppgift att se till att det bara fanns en enda tolkning av de tio budorden och att landsbygdens folk försökte lära sig läsa.

 

Ett sätt att få små korta personligt hållna korta glimtar av effekterna av de nya bestämmelserna i kyrkolagen är att läsa husförhörslängderna. Mitt område är Brännkyrka i Stockholms län. Den första husförhörslängden börjar år 1772, samma år som Gustav III kröntes till kung och den 19 augusti utförde sin oblodiga statskupp.

 

Det vart ingen lätt uppgift att resa runt i den stora socknen och hålla husförhör. Mycket talar för att prästen aldrig besökte Årsta under 1770-talet. Han konstaterade bara att herrskapet von Schnell aldrig deltog i nattvardsförhören och aldrig gick till skrift i Brännkyrka kyrka. Ett par drängar kom varje vår och höst till kyrkan för att vara med om förhören.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På 1780-talet insåg ryttmästaren att det bästa vore att varje vår och höst gå till skriftförhör och nattvard i Brännkyrka kyrka. Övriga söndagar träffade de goda vänner och gjorde utflykter till bland annat Drottningholm. Årstafrun kommenterade ibland dessa kyrkobesök. Den andra böndagen 25 apri1795 var herrskapet von Schnell i Brännkyrka kyrka och lyssnade på den dumme vice klockarens mångfaldiga dumma fasoner. Efter gudstjänsten sökte de upp herr och fru Westerstråle och tillsammans klev de rakt in i prästgården för att äta middag. De var inte bjudna och komministern kände sig brydd. Trots tidsbristen lyckades pigan ordna en middag med fem rätter. Någon större vördnad för församlingens präst visade inte Årstafrun.

 

Söndagen den25 september 1796 konfirmerades sonen Hans Abraham i Brännkyrka kyrka. Några kommentarer om prästen finns inte med i dagboken

Julen 1811 avled ryttmästare von Schnell och efter detta for Årstafrun ibland på söndagarna till Spinnhuskyrkan eller kyrkan i Borgerskapets hus för att vara med on en gudstjänst. Söndagarna hade fått en annan mening sedan hon blivit änka. Att gå på skriftförhör i Brännkyrka kyrka hörde till en förgången tid. Nu gällde det att träffa andra kvinnor i liknande situation och det gjorde hon på kyrkbacken i hennes två favoritkyrkor.

 

Årstafrun var änka och hon var myndig. Torsdagen den 24 oktober 1816 kom den nykomne stackaren komminister Gellerstedt för att hålla husförhör i det nyskurade rummet hos rättare Malmberg. Prästen hade sin son med sig och de bjöds på middag. Samtidigt förkunnade Årstafrun att hon varken lydde under prästerskapet i Brännkyrka kyrka eller sin bror.

 

Det blev husförhör som Årstafrun inte deltog i. Efter detta gick hon varje höst i oktober på skriftförhör och tog emot nattvarden i Brännkyrka kyrka- Ven hade övertalat henne att göra detta? Hade hon utan att skriva ner det i dagboken haft ett andligt samtal med prästen i Spinnhuskyrkan eller tjänstgörande präst i Borgerskapet?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Faktauppgifterna om kyrkolagen har jag hämtat från kapitlet ”Religiös mångfald” i Norstedts Sveriges Historia 1721 -1830. Bilden på Gustav III är från Wikimedia Commons fotograf Oleg Yunakov.

Midsommarkransens krog

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla, som numera står vid Nioörtsvägen och tittar på gatans hus från 1980-talet, har svårt att föreställa sig hur det var att leva här i början av 1800-talet. Då, precis som nu, är här en vägkorsning. Södertäljevägen stötte samman med vägen från Liseberg och Brännkyrka kyrka med Södertäljevägen. Idag brusar bilar fram på vägen till Södertälje och under den finns en gångtunnel till Västberga Allé, som är ett nytt namn på den gamla vägen. I denna korsning borde det ha varit en lönande affär att öppna en krog.

Det vilar något romantiskt över ordet Midsommarkransen och krogen har fångat folkfantasin. Kanske var det här över en tennmugg fylld med skummande öl som forna tiders ungdomar såg varandra för första gången. Nu har jag med hjälp av Brännkyrka sockens husförhörslängder stigit rakt in de boende på krogens bistra verklighet.

Det vanliga var att husförhören hölls på de större gårdarna och att det i samband med husförhören bjuds på mat och brännvin. Midsommarkransen hörde till Hägerstens rote och vid det första husförhöret var alla från Midsommarkransens krog närvarande.

 

Husförhörslängderna börjades föras år 1772. Det märkliga är att prästen förde anteckningar i marginalen om sådant som har hänt tidigare. Krögare Landström flyttade in redan är 1764 och är 1772 var han gift med Maja och hade tre döttrar. I hushållet ingick också hans svärmor samt två drängar och en piga. Krögaren, hans hustru och pigan var läskunniga.

Krögare Landström och hans familj stannade kvar på krogen i knappt 20 år. Flickorna blev vuxna och lämnade hemmet och krögaren och hans hustru flyttade till Stenkrogen och svärmodern till Västertorp.

I början på 1800-talet övertog krögare Lundström verksamheten- Han var gift och hade inga barn. I krogen bodde också skräddare Peter Holmgren med tre barn. Enligt Årstafruns dagbok kunde man sitta på krogen och supa sig full långt in på natten. Detta var inte speciellt konstigt. Vintrarna var så kalla att kråkorna, som nattetid slagit sin ner på taket till Årsta gård, frös fast i snön och på morgonen var de döda. Då var det skönt att på kvällarna söka sig till krogen för värme och någon att prata med. I detta krogbuller härdade inte skräddaren ut utan flyttade till den närbelägna gården Gibraltar. På krogen bodde också en kusk med hustru. Detta par var de enda på krogen som kunde läsa.

Det skvallrades mycket om krögare Lundström och hans hustru. Hustrun hade år 1803 kontakter med ortens kvinnliga tjuvar och hon sålde sedan tjuvgodset vidare. Den viktigaste varan i denna handel var mjöl. Detta finns utförligt skildrat i Årstafruns dagbok.

I Årstafruns dagbok från 1814 finns en skildring från julfirandet. Årstafrun var i köket och höll ett öga på matlagningen. Det var jul och senare på dagen skulle en av drängarna fara till Fattigstugan och lämna gåvorna. När det blev dags att åka vägrade drängen att göra detta. Han ansåg att han hade rätt att vara ledig på julafton. Nu fick pigan fara tillsammans med en dräng från granngården. Om de denna mörka kväll kom fram till Fattighuset fick Årstafrun då inte veta. Pigan och drängen hade stannat till vid Midsommarkransens krog och supit sig så fulla att de knappt kunde stå på benen. Någon julotta blev det inte tal om. Pigan var på juldagen rasande, svor och bar sig illa åt. Mamsellen grät och Årstafrun suckade.

Det fanns flera krogar kring vägen till Södertälje och Liljeholmens värdshus fanns i närheten. Kunderna uteblev i husförhörslängden för åren 1815 till 1820 skildras Midsommarkransens krog som ett annex till fattighuset. Här bodde inhysehjon i olika åldrar och också en före detta sergeant. Mitt intryck är att huset var slitet och att arrendatorerna hade svårt att betala arrendeavgiften till ägaren av Hägerstens gård. Allt ändrades i slutet av 1850-talet. Då kom järnvägen till bygden och det blev ont om bostäder. År 1861 övertog instrumentmakare Nils Sylov arrendekontraktet. Huset fylldes av läskunnigt folk med yrken som arbetare, timmermän, karamelltillverkare och färgare.

En ny tid hade kommit med nya yrken. Fattighjonen fanns kvar och de var ett bekymmer för sockenstämman. Det gällde att hitta en bostad för alla dessa. Hoppet fanns att hjonen skulle kunna få arbete inom järnvägen. Problemet var folkets längtan efter brännvin. Hur skulle man skapa en välmående Brännkyrka socken där alla skulle kunna försörja sig? Gick det att stoppa försäljningen av brännvin och stänga alla krogar?

Hösten 1908 tog sockenstämman ett drastiskt beslut. Det blev förbjudet att sälja brännvin, öl och vin. Krogarna längs landsvägen till Södertälje måste stängas. Nästa förändring skedde nyåret 1913 när Brännkyrka socken blev en del av Stockholm. Nu kunde till nykterhetsföreningarnas stora förtret brännvinet börja ett nytt segertåg och som en glupsk drake sluka alla som inte var på sin vakt.

Kring Klubbensborg vid sekelskiftet 1800

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något speciellt med november år 2018. Hösten har varit varmare än normalt och i slutet av månaden har den första snön inte fallit. I det bleka morgonljuset skimrar det yttersta huset vid Klubbensborg i gult. Klubbensborg är ett namn, som började användas i slutet av 1800-talet. Innan dess kallades området för Klubben. Nu när jag studerar husförhörslängderna för Brännkyrka har jag inte hittat några spår av Fader Hööks krog.

 

November var tidigare månaden när odlingsåret skulle vara avslutat och det gällde att räkna ut om året hade gått med vinst eller förlust. I Stockholms sydvästra förorter kom prästen från Brännkyrka till husförhör i de större gårdarna. En av dessa var Hägerstens gård.

 

Husförhören i Brännkyrka började senare än i grannförsamlingen Huddinge. Den första husförhörslängden är från åt 1772 och slutar år 1782. Det hände mycket under dessa år. Claes Arrhén von Kapfelman tvingades att gå i konkurs och Hägerstens gård köptes av löjtnant Jaen Berndt von Torken, som var från Finland. Han flyttade in på gården tillsammans med sin hushållerska. Redan efter något år flyttade hushållerskan och husförhörslängden berättar inte vart hon tog vägen och inte heller om löjtnanten skaffade sig en ny hushållerska. Löjtnanten behöll gården till sin död i mitten av 1790-talet. Han var mycket noga med att både drängar och pigor skulle infinna sig vid husförhören och om möjligt gå till nattvard i Brännkyrka.

 

Under dessa år hörde Klubben till Hägerstens gård och det var hit folket på Klubben måste gå för att få vara med om husförhöret. Det märks i husförhörslängden att prästen var osäker på hur många människor som bodde på Klubben. En stor familj hade flyttat till ett nybygge i Långbro och några hade bara försvunnit. Kvar blev en trädgårdsmästare med hustru och barn. Det finns inga noteringar om att de kunde läsa innantill i bok.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa husförhörslängd började föras år 1782 och avslutades år 1791. Tiden var orolig och detta märks i husförhörslängden. Mitt intryck är att folket på Klubben var rädda för att ryska krigsfartyg skulle ta sig rakt igenom Stockholm och sedan bränna ner alla hus de stötte på längs Mälarens stränder. Husförhörslängden skildrar på sitt kortfattade sätt en nästan folktom trakt kring Klubben. Till och med den trofaste trädgårdsmästaren flyttade. År 1788 bröt kriget ut och det avslutades två åt senare. Det kom inga ryska trupper till Stockholm.

 

Nästa husförhörslängd börjar år 1792, samma år som Gustav III mördades och avslutades tio år senare. Nu flyttade kapten Carl Adolf von Hartmansdorf in tillsammans med sin dotter. De kom båda från Botkyrka och flyttade sedan vidare till Ekerö. Kapten von Hartmansdorf kom från en militärsläkt och det hörde till att han tidigt skulle skrivas in i ett regemente. Han var född ät 1741 0ch blev student i Lund när han var 14 år. Någon akademisk karriär gjorde han aldrig. År 1757 antogs kan till krigstjänst vid Jönköpings regemente och deltog i det Pommerska kriget. År 1769 beviljades han avsked som kapten. Idag vet vi inte om han sårades i detta krig och inte heller vad han arbetade med. Julen 1776 gifte han sig på Djursnäs i Ösmo med Maria Antonietta Hildebrand. Bruden var född år 1739 och änka efter friherre Carl Magnus Falkenberg. I detta äktenskap föddes sonen Carl Jakob och efter detta skilde paret sig. Några spår av dottern har jag just nu inte kunnat hitta. Vem var hennes mor?

 

Kapten von Hartsmandorf hade ganska många anställde på gården. En av dessa var en piga som hade fått ta med sig sin oäkta dotter. Ingen i denna stora grupp gick till nattvard i Brännkyrka och det finns inga noteringar om läskunnighet. Far och dotter flyttade från Klubben till Ekerö, när vet vi inte. Kaptenen avled år 1798.

 

Det vilar tragik över kapten von Hartsmandorf. Sonen Carl Jakob föddes år 1779 och redan i vaggan utstakades hans framtid. Detta var en blivande militär och när han var två år skrevs han in som volontär vid Åbo infanteriregemente och här blev han fänrik år 1790. Det militära livet passade inte den unge pojken, han begärde och fick avsked beviljar. Nu blev han sjöman i handelsflottan och stannade kvar i detta yrke till år 1806. Då var han 27 år gammal. Några möjligheter under dessa år att hälsa på sin far på Klubben hade han inte och jag vet inte om han skrev brev från sina resor till pappan och till systern.

 

Carl Jakob kom hem till ett land i krig. Han blev livdrabant och sedan löjtnant. Under krigsåren lärde han känna Finland och förälskade sig i en flicka från Åland. Paret gifte sig innan kriget var slut och det blev naturligt för Carl Jakob att stanna kvar i Finland efter kriget. Paret bosatte sig på Åland. Vi vet inte om han tog kontakt med sin syster.

 

Husförhörslängden från åren 1801 till 1810 berättar en kuslig historia om krig. Samtidigt skildrade Åtstafrun vintrarna, som började i november med iskalla vindar från norr, snöstormar och stark kyla. Alla frös och veden räckte knappt till. Kring Klubben fanns det ingen skog och i en segelbeskrivning skildras berget Klubbens kala hjässa. Det fanns vargar i nuvarande Bredäng och det är lätt att föreställa sig hur de kom ylande över isen. Bara ett fåtal människor bodde enligt husförhörslängderna på Klubben.

 

Vårt land var också indragit i krig, först tillsammans med England och Ryssland mot Frankrike och efter år 1808 mot Ryssland. Ogifta män kallades in till Lantvärnet och kvar på gårdarna blev åldringar, kvinnor och barn. I detta krig stupade omkring 7000 svenska soldater och när freden slöts tvingades vårt land att lämna över Finland till Ryssland.

 

Efter år 1810 började livet långsamt återvända till Klubben. Det var fred, det nya livsmedlet potatisen hade blivit vardagsmat och vaccineringen mot smittkoppor gjorde att fler barn överlevde. Någon krogverksamhet blev det aldrig, hit flyttade slaktare med drängar och pigor.

Kyrkan under Essingeleden och prästen Fredrik Sebardt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är märkligt att från bilfönstret på Essingeleden spana snett ner på ett rödmålat kyrktorn. Många undrar över hur denna kyrka kom till och om den fortfarande används. Kyrkan är ett byggnadsminnesmärke och används fortfarande. Kyrkan invigdes i september år 1904 och hade tidigare stått vid Frejgatan i anslutning till Vanadislunden. Den hade uppförts av Samfundet för Kyrklig Själavård, som var en frivilligorganisation inom svenska kyrkan. I stadgarna stod det att samfundet på alla sätt skulle hjälpa de nyinflyttade arbetarna både när det gällde ekonomin och den andliga vilsenheten. Dess förste ordförande var roteman Carl Alm och med i styrelsen fanns brodern läkaren Thorsten Alm. Bröderna Alm hade tidigare investerat pengar i byggnadsföretaget Manheim med målsättning att bygga bra och billiga bostäder åt arbetarna. Det gick trögt med intresset att bygga bostadshus i Aspudden. Det saknades en spårvagnslinje in till staden och Liljeholmen där arbetsplatserna fanns. Byggnadsföretaget skänkte en tomt i sluttningen mot sjön Trekanten och den närmaste grannen var Blommensbergsskolan. Ungefär samtidigt som kyrkan invigdes kunde vattenledningen från Bornsjön till Stockholm börja användas. Det hade tagit tre år att gräva ner ledningsrören och bygga vattentornet högst upp på Nybohov. Ledningarna hade gått genom Midsommarkransen och trots att det saknades bra dricksvatten i området kring sjön Trekanten anslöts inte fabrikerna och bostadsområdena vid Vinterviken och Gröndal till detta nät. Vattentornet kom att bli förargelsens torn för de boende runt sjön Trekanten.

 

Sankt Sigfrids kyrkas förste präst var Fredrik Sebardt, som var född i december år 1876 och var son till hovapotekaren Carl Sebardt. Efter studentexamen på Beskowska skolan sökte han sig till Fortifikationen och utbildade sig inom ingenjörstrupperna och blev sergeant. Vad som hände på detta regemente vet ingen. Fredrik Sebart slutade som militär, utbildade sig till präst i Uppsala och prästvigdes för Strängnäs stift senhösten 1903. Hans första prästtjänst blev i Brännkyrka socken och när Sankt Sigfrids kyrka invigdes blev han dess förste präst.

 

Mitt intryck är att Fredrik Sebardt ibland drömde sig tillbaka till det 30-åriga kriget, till den tid när de svenska trupperna segrande tågade fram genom Tyskland och Luthers katekes var den bok, som fältprästerna hämtade inspiration från när de höll korum för soldaterna. En annan sida av Tyskland var den diakonala rörelsen, som hade uppstått i Tyskland och sedan spritt sig till vårt land. Det var det sista som kom att forma hans verksamhet i Sankt Sigfrids kyrka.

 

Inte långt från kyrkan nere vid sjökanten invigdes hösten 1904 Liljeholmens Folkets Hus. Det var en illa underhållen fastighet, som nu i all hast byggdes om. Hela nedervåningen upptogs av en hall för ytterkläder, ett litet kök och en stor sal, som kunde användas både för möten och som danslokal. Lokalen en trappa upp disponerades av ett arbetarbibliotek. När kyrkklockan ringde till gudstjänst i Sankt Sigfrids kyrka stod ibland upp till hundra barn på kö för att få komma in i Folkets Hus för att få vara med om en sagostund.

 

Fredrik Sebardt hade svårigheter att nå fram med det kristna budskapet. Altartavlan var ett målat glasfönster som skulle få kyrkobesökarna att tänka på Johannes Uppenbarelsebok kapitel 7 vers 16.
”De skola icke mer hungra eller törsta och solens hetta skall icke mer träffa dem.” 1917 års bibelöversättning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta bibelord står under glasmålningen. Texten var obegripligt för ett folk utan rent dricksvatten och så låg lön att den knappt räckte till för att få ett varmt mål mat när arbetsdagen var slut Att de fyra floderna med friskt vatten skulle symbolisera de fyra evangelierna var svårt att förklara för söndagsskolebarnen. Då var det mer spännande med berättelserna om de fornnordiska gudarna Oden och Tor som berättades under sagostunderna.

 

Det finns antydningar att drottning Viktoria, som var beskyddare av Viktoriaförsamlingen i Berlin, önskade att Fredrik Sebardt skulle få den lediga tjänsten som legationspräst i Berlin. Detta accepterades ock år 1912 flyttade Fredrik Sebardt med sin hustru till Berlin. Det var en fördel att han hade varit officer i sin ungdom. Tyskland rustade för krig och en legationspräst, som inte var aktiv inom den växande fredsrörelsen, var en tillgång.