OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den slingrande och ganska branta gatan från Sankt Mickelsgatan till Personnevägen är uppkallad efter Anders Lindeberg, som var 1800-talets mest dramatiska och omskrivne teaterdirektör. Han föddes den 7 november 1789 och avled år 1849.

Anders Lindeborgs skildras som liten till växten och ett ansikte som bar spår av smittkoppor. Trots att han stammade, hade drömmen om att få äga en egen teater. Den skulle inte vara styrd av kungen och här skådespelarna fritt s få framföra de skådespel han själv skrivit och även pjäser, som kunde rikta en spjutspets mot landets regering. Anders Lindeberg hade på 1820-talet många åsikter om statens kulturpolitik. Det fanns knappast någon pressfrihet och kungen Karl XIV Johan hade sista ordet när det gällde vilka skådespel, som fick sättas upp och vilka som fick ansvara för de olika teatrarna. Alla ärenden, som hade med teater och opera att göra, sköttes av noga utvalda personer.

Anders Lindeberg var militär och efter freden i Kiel 1814 beviljades han avsked och fick en liten pension. Nu startade han Stockholms Posten och i den skrev han artiklar om teaterlivet i Stockholm. Han påpekade att det saknades nytänkande och att det var omöjligt för den nya generationen författare att få sina pjäser uppsatta på den kungliga dramatiska teatern. Det gällde i hög grad Anders Lindeberg själv, som fick den ena pjäsen efter den andra refuserad.

I början av 1830-utnämnde Karl XIV Johan pjäsförfattaren Bernard von Beskow till hovmarskalk och chef den kungliga dramatiska teatern och Operan. Hovmarskalkens skådespel handlade om svensk historia och innehöll ingen kritik mot kungen. Efter denna utnämning började år 1834 konflikterna i teaterlivet. Anders Lindeberg anmälde kungen till Justitieombudsman. Han ansåg att kungen hade brutit mor grundlagen när han hindrade nya författare att få sina verk uppförde på den kungliga dramatiska teatern. Kungen svarade genom att åtala Anders Lindeberg för majestätsbrott. I den följande rättegången dömdes Anders Lindeberg till döden och fördes i en fångkärra till Vaxholms fästning i väntan på avrättning.

Samtidigt som detta hände utbröt en fruktansvärd koleraepidemi . Dödskärrorna skramlade dygnet runt genom Stockholms gator och de dödas tillhörigheter brändes på öppna bål. Det var en hemsk tid, som tidningarna skrev mycket litet om. Det folk ville läsa var hur det gick för Anders Lindeberg och om han verkligen skulle avrättas. En talesman för de konservativa , som krävde omedelbar avrättning av denne skurk, var biskop Esaias Tegnér i Växjö. Han var ganska ensam om sina åsikter. En mycket stor del av de läskunniga svenskar ansåg att domen borde upphävas och att den kungliga teatermonopolet borde avskaffas.

Det blev panik i kretsen runt Karl XIV Johan. Nu beslöt man att alla dörrar till Anders Lindebergs fängelsecell skulle vara öppna och att ingen skulle ingripa om han rymde. Folk strömmade in och ut genom fängelset. Anders Lindeberg skrev som besatt och krävde att få bli avrättad den 8 mars. Han ville fira sin födelsedag på detta sätt. Allt han skrev i fängelset trycktes till Bernard von Beskows stora förargelse.

Då beslöt kungen att alla politiska fångar skulle få nåd och slippa bli avrättade. Det fanns bara en enda politiks fånge och det var Anders Lindeberg. När han fick beslutet skakade han på huvudet och konstaterade att kungen hade gjort något han inte borde göra. Det var högsta domstolen, som ansvarade för nådeansökningarna och inte kungen. Anders Lindeberg hade aldrig begärt nåd och krävde att få bli avrättad.

Anders Lindeberg fick löfte av fängelsedirektören att få träffa en viktig person för att diskutera sitt fall. Han fördes genom fängelset och efter honom gick en vakt, som ordentligt låste alla dörrar efter honom. Plötsligt stod Anders Lindeberg på fängelsegården med en låst dörr bakom sig. Han var fri och någon avrättning var det inte tal om. Det blåste kallt kring fästningen i Vaxholm. Någon fångtransport tillbaka till Stockholm var det inte tal om. Anders Lindeberg saknade pengar och gick huttrande hem till sin lilla familj i Stockholm.

Bråket med Anders Lindeberg skadade Bernhard von Beskows anseende som chef för både Operan och den dramatiska teatern. Han begärde avsked från sin tjänst och ägnade sig åt politik och att skriva i de konservativa och kungavänliga tidningarna. Anders Lindeberg var nu segrare men en nästan ekonomiskt knäckt man. Han försörjdes sig genom att skriva artiklar i bland annat Aftonbladet och att översätta tyska skådespel. Kvar fanns drömmen om att äga en egen teater.

År 1842 utan tillstånd startade Anders Lindeberg en teater vid Kungsträdgården. Den fick namnet Mindre Teatern. Alla, som tidigare ansett att Lindeberg skrev tråkigt, fick nu rätt. Teatern blev ett ekonomiskt fiasko och efter ett par år såldes den till ett par skådespelare.

För knappt 50 år sedan lärde jag känna ett av Anders Lindebergs barnbarnsbarn. Hon berättade målande om sin släkting. Han var 60 år när han avled och änkan hade inte råd med en gravsten. Då beslöt sig alla skådespelare i Stockholm att starta en insamling till Anders Lindebergs minne. Det blev jordfästning i Hedvig Eleonora kyrka och en stor och elegant gravsten. Pengarna räckte också till en fond, som skulle täcka kostnaderna av gravvården för all framtid.

Jag går ofta förbi Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg. Ofta ligger det blommor vid gravstenen. Det är hälsningar från någon skådespelare vid Dramaten. Inom teaterlivet är denne förkämpe för det fria ordet inte bortglömd. Däremot är jag osäker på hur mänga villaägare kring den slingrande gatan vet vem Anders Lindeberg var.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I veckan som gått har jag varit på studiebesök i Birgittaklostret i Djursholm. Det var Kyrkostiftelsen i Mälarhöjden som hade ordnat detta. Vi kom redan i parken vid Birgittastatyn in i en värld, där det medeltida religiösa livet möter dagens samhälle med bland annat minibussar, radioprogrammet ”Tankar för dagen” och diskmaskiner i köket.

Detta är det fjärde Birgittakloster jag har fått kontakt med. I början av året besökte jag den italienska klosterkyrkan i Farfa, som är en ort i det kuperade landskapet öster om Rom. På klostergården var det som om livet hade stått stilla. Denna klosterbyggnad ägas numera av den italienska staten och här bor ett fåtal munkar. I en medeltida byggnad vid vägen upp mot klostret bor idag en grupp nunnor, som tillhör den Heliga Birgittas klosterorden. Jag var aldrig inne i detta hus, men jag fick höra fina skildringar om enkelheten inne i detta kloster. Här finns också ett litet och gästhem, som har blivit känt för anspråkslösa måltider. Den, som vill vaka in det nya året utan fräsande raketer, kan göra detta i Birgittaklostret i Farfar. Här råder då stillhet och det enda som hörs är klockklang och körsång från nunnorna.

Jag blev glatt överraskad när jag kom till Birgittakloster i Djursholm. Kontrasterna till Farfa var slående. Jag hade inte väntat mig att detta kloster skulle vara så stort och att det skulle ligga i en vacker park. Här finns också ett gästhem. När vi steg in genom dörren möttes vi av en vänlig nunna och doften av kaffe. Ett stort kaffebord var dukat i matsalen och här fanns allt en kräsen gäst kunde önska sig. Dukningen var utsökt vacker. På bordet låg en nymanglad vit linneduk och över den en broderad löpare. Allt täcktes med en glasskiva, vilket gjorde att inte duken och löparen genast fick små fläckar av utspillt kaffe och brödsmulor. På en av väggarna var ett krucifix uppsatt och vid en annan stod ett vackert skåp, som fick mig att tänka på italienskt konsthandverk från 1800-talet.

När vi var mätta och belåtna kom syster Ida mot oss. Vi skulle nu gå ner i kyrkan i bottenvåningen. Det , som fick mig att fundera över kristendomens ställning i vår sekulariserade tid, var skulpturen av Jungfru Maria. Syster Ida visste mycket litet om den, bara att den blivit restaurerad på ett märkligt och modernt sätt. Det jag såg var Jungfru Maria på väg till catwalk på Hennes och Mauritz. Hon var stolt och hade kroppsspråk och hållning, som skvallrade om många timmars kämpande med hantlar och skivstänger på ett gym. Hon var klädd i en skimrande blå hellång klänning och på den vänstra handflatan satt Jesusbarnet. Den högra handen höll hon en aning utsträckt för att kunna hälsa alla välkomna in i hennes värld.

Under den tid då Israels barn vandrade runt i öknen var blått en helig färg. Det var bara översteprästerna som fick pryda sina mantlat med blå hörntofsar och förbundsarkens skyddade vävnad hölls på plats med hjälp av stora blå tofsar. Det blå färgen var dyr och sällsynt. Den framställdes av huset från en snigelart, som levde under oasernas palmer. Under medeltiden blev blått Jungfru Marias färg och i himmelriket fick hon en blå klädnad. Här anar jag att kyrkan önskade göra klart för alla att Jungfru Maria hade mycket stor betydelse i andaktslivet.

Mariastatyn berättade också en annan historia. Jungfruns arm är navelsträngen mellan henne och Jesus. Den har aldrig blivit avklippt men trots detta skall vi se mor och son som två enheter i kristendomen. I himmelriket sitter Jesus på Gud faders högra sida och Jungfru Maria på den vänstra. Här har män och kvinnor lika stor värde.
Syster Ida berättade med inlevelse om de andra konstverken i kapellet och då speciellt fönstrens glasmålningar. Efter detta fick vi komma upp till ett helt modern konferensrum i övervåningen. Det som slog mig mest att det trots de moderna möblerna påminde om en gotisk kyrka på den skånska landsbygden. De djupa fönsternischerna släppte in ett diffust ljus från aprildagens regnväder. I en av dessa nischer tittade en unga nunna i birgittinerordens dräkt fram bakom en liten palm. I denna miljö berättade syster Ida om Kerstin Hesselblad, som kommer att bli helgonförklarad den 5 juni detta är.

Det som slog mig var att denna märkliga kvinna lika gammal och kom från samma miljö i Västergötland som min mormor. De hade båda upplevt sjukdom och dålig ekonomi som barn och båda hade farit till Göteborg för att resa vidare till Amerika. Sedan slutar likheterna. Min mormor träffade en underofficer i flottan, blev med barn och gifte sig. I hennes hem var det viktigt med kristendomen. Elisabeth Hesselblad kom till USA, lärde sig engelska och utbildades sig till sjuksköterska. Hon for till Rom och blev nunna och lyckades få påven intresserad för på nytt få starta ett Birgittakloster i Rom.

Syster Ida berättade på ett fängslande sätt om Elisabeth Hesselblad och om hur hon skapade ett nytt intresse för den Heliga Birgitta. År 1923 invigdes ett svenskt birgittinerkloster i Djursholm. Det var under den tid när Natan Söderblom var ärkebiskop. Nu blev det mycket jag hade velat fråga syster Ida om. Hade Elisabeth Hesselblad sökt kontakt med ärkebiskopen? Natan Söderblom arbetade intensivt under 1920-talet för att förmå de romersk-katolska och de lutherska kyrkorna att närma sig till varandra. I detta arbete upplevde han ständigt att han misslyckades. Sökte ärkebiskopen i hemlighet någon gång upp Elisabeth Hesselblad för att be henne om hjälp i detta arbete?

Vi for hem i regnet. På tunnelbanan studerade jag noga de vykort jag köpt över kapellets glasmålningar och läste tyst:
”Jungfru Maria provar en krona på den sjuåriga Birgittas huvud och frågar om hon vill bära denna krona.
Tioåriga Birgitta ser i drömmen Kristus på korset och frågar vem som har gjort detta. Svaret är att det är alla de som glömmer och föraktar min kärlek.”
Glasmålningarna är två visioner från den Heliga Birgittas barndom. De är utförda av Kerstin Bränngård. Bilden kommer från det vykort jag köpte i den Heliga Birgittas kloster i Djursholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

For knappt hundra år sedan började min stadsdel planeras. Mellan bergknallarna fanns det grunda sjöar och träskmarker. Här skulle gator drags fram och de måste få namn. Då fick någon en snilleblixt. Gatorna skulle få skådespelarnamn och kvarteren bli uppkallade efter skådespel. Själv bor jag i kvarteret Sprätthöken, ett idag bortglömt lustspel från slutet av 1700-talet. Inte långt från mitt hus slingrar sig Hjortsbergsgatan fram bland flyttblock och berghällar. i samma område ligger Schylandervägen, som är uppkallad efter skådespelaren och teaterekonomen Carl Schylander.

I olika memoarböcker går det att läsa att kvällsnöjet för hundra år sedan var att samlas och läsa ett skådespel. De barn, som var intresserade, kunde innan de började skolan recitera delar av Hamlet utantill. Detta förde med sig att jag, när jag började första klassen i en förberedande flickskola, kände mig utanför. Jag kunde ingenting av detta . Hemma hos oss var teater synd och det enda som lästes högt var trista texter ur någon gammal predikosamling.

I slutet av 1920-talet visste många i Stockholm vem Lars Hjortsberg var. Detta var märkligt, eftersom denne firade skådespelare avled år 1843. Han hade blivit känd för sin förmåga att få publiken att kikna av skratt.
Lars Hjortsberg föddes år 1772 i en miljö, som fanns i utkanten av Gustav III. Hans far var en av de stenhuggare, som arbetade på Haga, och hans mor var operasångerska. Det blev självklart att sonen skulle lära sig teater från grunden och redan som sexåring fick han börja i en teaterskola. Pojken hade en mycket vacker röst och fick följa med kungen till Haga och där läsa högt för honom.

Den 29 mars 1792 fick Lars Hjortsbergs liv en helt annan inriktning. Gustav IIi avled efter skottet på maskeraden på Operan och kronprins Gustav Adolf hade inget behov av att någon läste högt för honom. Då inledde Lars Hjortsberg sin karriär som skådespelare på den kungliga teater, som var inrymd i palatset Makalös vid Kungsträdgården.

I slutet av 1790-talet for Årstafrun till Makalös för att få sig ett gott skratt. Pjäsen hon såg var ”Den förträfflige Juden”, som var en översättning från engelskan. Juden hade en äldre hushållerska, som spelades av Carl Schylander. Några veckor senare var hon bjuden på ett kalas, där hon lärde fick träffa skådespelarna från teatern på Makalös. Hon förfasade sig i dagboken över deras liderliga uppträdande och allt pussande på munnen. Några av damerna gjorde nästan vad som helst för att få en intensiv kyss av Lars Hjortsberg.

Årstafrun fick en gång till i livet möjligheter att skratta år Lars Hjortsbergs tokigheter på teaterscenen. Det var en kall majdag år 1815. På morgonen hade trädgården varit vit av rimfrost. Årstafrun var nedstämd. Hon hade fått många barn och bara sonen Hans Abraham hade överlevt barndomsåren. Han hade drunknat några år tidigare och hennes make ryttmästare von Schnell hade också avlidigt. Denna trista månad hade hennes bror kommit på besök och tänkte slå på stort genom att bjuda sin syster på Operan. Nu gick inte detta, eftersom föreställningen hade blivit inställd. Den lilla familjen beslöt sig då för att söka upp Dramatiska Teatern, där det denna kväll visades tre korta skådespel. Det sista var en musikalisk komedi och huvudrollen spelade Lars Hjortsberg. Denna kväll skrattade Årstafrun och gruvade sig inte för ensamheten på Årsta. Efter teaterbesöket gick syskonen till en liten restaurang där de beställde in persikolikör och tårta. Strax före midnatt kom bror och syster tillbaka till Årsta och hoppades då slippa lyssna på fylleskrål från drängkammaren.

Några liderligheter på Hjortsbergsgatan eller på Schylandervägen existerar inte på dessa förortsgator. Det vanligaste man ser är barnlediga pappor, som kämpar i uppförsbackarna med en barnvagn, som också har plats med en oändlig mängd kassar från snabbköpet. Detta är ett manligt liv, som både Gustav III och Årstafrun skulle ha föraktat. Barnen skulle passas av ammor, pigor, guvernanter och informatorer.

Succépjäsen om juden och hans äldre hushållerska skulle inte kunna uppföras idag. Det är kränkande att skoja med människor, som har andra religiösa värderingar än de sekulariserade svenskarna, samt att driva gäck med äldre kärlekshungriga och ensamma kvinnor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har sedan jag var liten tyckt om att vandra. Jag vill komma nära de områden jag besöker, nu i vårens tid spana in snödroppar och gul krokus, bekanta mig med ovanliga stenar och fundera över vilka som har bott i de hus jag passerar. De sista åren har varit fyllda med vemod och jag har då ofta lagt mina vandringar inne i Stockholm och stannat vid olika kyrkor, tagit fram min psalmbok och bläddrat fram någon psalm jag gillar. Det är inte förrän jag träffade Hägerstens församlings diakon Inga Nilsson tänkt på att detta kunde vara pilgrimsvandringar.

På Annandag påsk var jag på min första organiserade pilgrimsvandring och den leddes av Inga Nilsson. Vi samlades utanför Mälarhöjdens kyrka och vid snödropparna läste Inga en pilgrimsbön. Jag minns inte vilken, det var kanske den bön biskop Caroline Krook skrev för fem år sedan.
”Gud, hjälp mig uppfatta det som sker under vägen
som en hälsning från dig.
Låt min vandring bli en inre resa.”

Vi var bara fyra stycken som kom denna vackra vårdag. Det var inte bara en pilgrimsvandring, utan vi skulle också under vägen känna att vi var med när lärjungen Kleopas och en annan lärjunge efter uppståndelsen var på väg bort från Jerusalem. De var i skymningen och de skulle vandra en mil till byn Emmaus. Här hade de tänkt äta en sen måltid och sedan stanna över natten. De båda lärjungarna var sorgsna och samtalade lågt om det som hade hänt i Jerusalem. En okänd man gled upp vid deras sida. Det visade sig när de kom fram att mannen var den uppståndne Jesus. Det var denna vandring vi under Ingas ledning skulle göra. Då och då stannade vi och Inga läste högt ur Bibeln och vi pratade med varandra om hur det skulle vara att möta den uppståndne Jesus. Skulle vi känna igen honom? Vad skulle vi fråga honom vid detta möte? Skulle vi reagera på samma sätt som de två lärjungarna gjorde?

Jag minns den uppståndne Jesus från den tid jag var aktiv ledare i KFUK´s scoutförbund. Då hörde det till att vi skulle göra vårt bästa att för seniorerna förklara Anders Frostenssons dikter, hur denne författare kunde möta den uppståndne Jesus i trafikvimlet kring Odenplan och hans syn på nattvarden. Jag misslyckades totalt. Själv har jag, i likhet med Thomas Tranströmer, bara tillfälligt sett Jesus glida förbi.

Alla, som någon gång har gått på pilgrimsvandring i grupp, har antagligen märkt att det kan ta emot att göra en resa in i sitt inre. Hur mycket av egna misslyckanden vågar man släppa fram? För min del var det en lättnad när vi kom till trappan upp till Uppenbarelsekyrkan. Jag rusade nästan i panik uppför trappan och uppe på Hägerstensåsen visste jag att det fanns en staty, som under sorgens stunder har gett mig mod och kraft. Den heter Månhästarna och har en förmåga att få tankarna att lämna det obehagliga och våga sig på språnget in i det okända. Konstnären bakom dessa hästar är Camilla Bergman-Skoglund. Hästarna står på stenpelare blad höga hyreshus och resiga tallar. De är startklara för en färd in i en annan värld.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi kom fram till kyrkan och smög oss tysta in i kyrksalen. Här mötte jag ett ljus jag upplevde för första gången. Tidigare har jag bara varit i Uppenbarelsekyrkan på kvällstid och då var mitt intryck att kyrkan var dyster och intetsägande. Nu lyste den skarpa vårsolen rakt igenom de blå fönster och gav ett säreget lyster över altaret. Kanske var det detta skimmer som Månhästarna skulle få uppleva under sin flygtur mot okända mål. Då insåg jag att för mig är Månhästarna en kristen symbol. De är de, som kan få Guds rike att öppna sig för den mänskliga blicken.

Tre diakoner deltog i mässan och de stod i koret. Två av dem var svartklädda och de lästa med inlevelse det lärjungarna sa till Jesus under vandringen till Emmaus. Den tredje var klädd i vitt och läste det som Jesus sa till lärjungarna. Tyvärr är akustiken så dålig att jag inte hörde vad de sa.

Efter det välbesökta kyrkkaffet insåg jag att det enda riktiga vore att vara ensam med de tankar, som brusade i huvudet.. Vad innebär det egentligen att göra en inre resa? Jag mindes plötsligt alla ögonblick jag inte hade tänkt mig för utan forsat fram utan att fundera på om jag sårade andra. Trots att solen sken varmt började jag frysa.

Hemma efter en lång promenad beslöt jag mig för att satsa på en ny pilgrimsvandring någon gång i vår. Först måste jag kontrollera att det finns uppförsbackar eller trappor att rusa upp för. Om den inre smärtan tar tag i mig, måste jag på något sätt avreagera mig utan att bli otrevlig mot de andra i gruppen.

Tiderna har förändrats sedan min scoutledartid i början på 1950-talet i Göteborg. Att möta Gud eller Jesus i naturen var något som prästerna med biskopen i spetsen ansåg var opassande. Idag skulle jag inte ha samma svårigheter att förklara hur Anders Frostensson upplevde den uppståndne Jesus. Jag skulle ta med mig gruppen till Hägerstensåsens månhästar och där läsa psalm 7 högt för dem

”Lova Herren, sol och måne
Alla stjärnor som han tänt
Lova Herren, höga himmel
Som han över jorden tänt”

Jag har förstått att många upplever Uppenbarelsekyrkans altarfönster lika starkt som jag upplevt Månhästarna. Idag är det, till skillnad från min barndom,  en tillgång att vi kan ta till oss  kristendomen på olika sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min trädgård är ett äventyr, där jag får en inblick i hur folket i mitt närområde levde för hundra år sedan. När jag gräver i trädgården brukar jag hitta trasiga kaffekoppar och sönderslagna brännvinsflaskor. Detta beror på att tomten vid sekelskiftet 1900 var en sjö, där områdets barn vintertid åkte skridskor och spelade bandy. Sommartid användes den grunda sjön som soptipp och här slängdes allt trasigt, som inte gick att reparera. Det dröjde inte länge innan sjön växte igen och i slutet av 1920-talet styckades området av från Hägerstens gård och  blev villatomter. Vår tomt var bland de sista som såldes och huset stod klart hösten 1932.

Den förste ägaren gjorde så mycket han kunde själv med hjälp av sin familj och han köpte rivningsvirke av någon byggmästare. Ibland måste han anlita hantverkare i närområdet. Det var inte alltid köpare och säljare kom överens och detta kunde föra med sig konflikter, som inte upphörde förrän båda hade avlidit och det kommit nya ägare till husen.

Huset blev modernt med värmeledning med vedpanna i källaren, en liten vattentoalett under trappan och en tvättstuga i källaren. Bredvid tvättgrytan placerades ett badkar, vilket var lyx på den tiden. Toaletten var så trång att en gravid kvinna inte kom in den. Den slutade att fungera ett par år efter det vi hade flyttat in  och är nu förvaringsplats för den hemodlade potatisen.

Vi köpte huset sommaren 1967 och då funderade vi på att snygga till i källaren och installera en bastu. Detta blev aldrig av. Den tidigare ägaren hade tio år tidigare byggt till huset och samtidigt inrett ett elegant  badrum i övervåningen och satt in en tvättmaskin bredvid tvättstugans badkar. Han brydde sig inte om att dra ett avlopp från tvättmaskinen utan lät vattnet rinna till badkaret. Det sista sköljvattnet sparades och användes sommartid för att vattna trädgårdens rosenbuskar. Jag fortsatta på samma sätt. Då hade jag inte tid att göra rent badkaret och för vart år blev det allt smutsigare.

För sju år sedan moderniserade vi undervåningen. Köket förvandlades till ett duschrum, där också en modern tvättmaskin fick plats. Nya rör drogs och det blev rörröra i källarens tak. Nu skall detta rättas till och den gamla tvättstugan skall äntligen städas och snyggas till. Det enda som har hänt de sista tio åren är att vi har placerat apparaterna för bergvärme där den gamla tvätthon stod. Jag har redan et mysig gillesstuga med öppen spis och nu skall detta kompletteras med ett handfat och en vattentoalett i den gamla tvättstugan.

För ett par dagar sedan var rörmokare Per här och stiftande bekantskap med alla de rör, som slingrar sig runt i källartaket.  Han tittade på det mycket smutsiga badkaret och skratta förstående när jag berättade om hur det hade använts. Per skruvade på alla kranar han hittade och konstaterade att det var otroligt mycket som måste bytas. Till sommaren kommer hans grabbar. Då skall apparaterna till bergvärmen monteras ner och flyttas bort, väggarna skall putsas och målas, golvet skall rivas upp och badkaret och den gamla tvättmaskinen skall gå till tippen. Nytt golv och ett nytt värmeelement och tillbaka med bergvärmen.  Det  kommer till hösten att bli riktigt mysigt i den fasansfulla gamla tvättstugan.

”Ditt gamla hus har charm” sa Per. ”Det är verkligen värt en elegant källare. Nu vet jag hur vi skall göra.” Sedan började per peka och berätta hur han hade tänkt organisera arbetet.

Det är många som undrar hur jag skall använda källaren när toaletten är fixad. Nätkompis och jag har vilda planer på att starta  en gammaldags  litterär salong  med en sprakande brasa och servering av en värmande soppa. Det gäller då att hitta gäster, som i höstmörkret vill resa  till en förort i Stockholm.

Jag hoppas att detta blir av. Då skall jag på inbjudningskortet av en dikt, som Erik Blomberg skrev år 1920

”Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där.

Var inte rädd för mörkret

som ljusets hjärta bär.”

Jag hoppas att detta kan bli av.

Naturligtvis har det funnits hägrar i området. Sista gången jag såg en ungfågel var en höstdag. Den satt på grannens tak och såg ensam ut. Jag är övertygad om att hägern var en vanlig fågel i vårt område under vikingatiden. Då måste enligt den norska folktron alla unga pojkar akta sig för den välsjungande och vackra flickan Gonnlud. Hon var av jättarnas släkt och kunde konsten att förföra männen med sina hägerfjädrar. Då glömde de allt de skulle göra och ramlade rakt in i ett kärleksrus.

Mitt kvarter, Sprätthöken, började bebyggas för ungefär 80 år sedan och vi köpte huset försommaren 1967. Redan efter några veckor kom de äldre och berättade att de hade åkt skridskor och spelat bandy på vår tomt. Stora delar av kvarteret Sprätthöken var då en grund sjö, där grodor hoppade runt på somrarna och i strandkanten växte ätbara svampar. En dam var övertygad om att Carl Mikael Bellman hade jagat hare på vår tomt medan hennes man glatt påstod att det enda ätbara djuret på var tomt var hägrar, som Bellsmans glada gäng sköt med pilbåge. Det var därför som området hette Hägersten. Stenen fanns ju fortfarande kvar i ett hörn av tomten. Det enda jag trodde på av allt detta var att stora delar av vår tomt hade varit en sjö.

De första åren i huset var en häktiskt tid. Jag hade bara som tonåring varit på genomresa i Stockholm. Allt var nytt och främmande för mig. Först efter ungefär fem år började jag fundera över vad namnet Hägersten betydde. För mig innebar ordet sten att här gick det att förtöja en båt. Häger var för mig en helt ny fågel, arten fanns inte i min barndoms Göteborg.

Nu har jag läst mig till att namnet Hägersten lanserades under medeltiden. Det var namnet på den plats där båtarna från Bromma kunde lägga till. Runt stenen fanns det mängder av hägrar. På andra sidan av Mälaren inte långt från nuvarande Solviksbadet låg Kungsstenarna. Kungsstenarna finns kvar än idag och de syns bra från Klubbensborg. Men var finns Hägrarnas sten? Den borde ligga någonstans nedanför Tornvillan. Sedan en annan fråga som jag ställde mig. Kände medeltidens människor till fågelarten häger?

Nu blev historien spännande för mig. Redan under vikingatiden började de mest inflytelserika männen att jaga med hjälp av falkar. Hägern var en stor fågel och köttet lär ha varit välsmakande. Fjädrarna tog man hand om och av dessa gjordes bland annat plymer. Hägern fick status som ett kungligt bytesdjur. Nu kan vi alla fundera över vilken medeltida kung det var som for från Kungsstenarna för att jaga häger med falk till andra sidan av Mälaren.

Den bergiga södra sidan an Mälaren kallades under medeltiden för Sörmlandsmården. I bergsskrevorna trivdes tallar och i dess kronor kunde hägrarna häcka. I viken där Klubbensborgs småbåtshamn nu ligger trivdes fisk och här kunde hägrarna äta sig mätta.

Det är mycket som har hänt sedan hägrarna häckade i mitt område. Så småningom vågade folk bygga små hyddor bland tallarna på Sörmlandsmården. De högg ner träden för att få virke till hus och båtar. Hägrarna hade inte längre några höga träd att bygga sina bon i och måste söka sig till andra trakter. Kvar blev namnet Hägersten.

Igår strövade jag runt bland klipporna vid Klubbensborg. Här kan man bara ana sig till den ursprungliga naturen. Når området fick sommarstugebebyggelse började man bygga terrasser och odla blommor. Mellan dessa slingrade sig trappor ner till stranden, där det fanns en brygga. Jag spanade efter Kungsstenarna, tog sikte på dem och försökte lista mig till var stenen hade legat. Jag hittade ett bra ställe och upptäckte att här hade drängarna före kylskåpens tid hjälpts åt att bygga ett litet kallförråd för livsmedel. Trähyllorna finns fortfarande kvar.

För ett par år sedan var hägrarna tillbaka vintertid till vårt område. Då fanns det också hägrar vid sjön Trekanten. Några ungfåglar syntes inte till och jag anar att de vuxna hägrarna inte lyckades hitta några högstammiga tallar, vars toppar vore bli lämpliga för ett bobygge.

Jag tror inte att miljöansvariga i Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd skulle uppskatta om hägern kom tillbaka som häckfågel. Sjöfåglar sprider sin avföring i vattnet och detta kan innebära att badvattnet förorenas. Vi, som bor i området, vill sommartid kunna ta en simtur i Trekanten eller i Mälaren. Här är det ännu en gång människorna som har segrat över hägrarna.

Bilden på hägern har jag hittat på nätet

I Mälarhöjdens kyrka finns ett litet påskbord. Det föreställer den öppna graven och tre kvinnor, som följt med Jesus från Galiléen. Nu har de kommit till graven för att lägga in kryddor, som de hade gjort i ordning. En av kvinnorna är klädd i botgörelsens röda mantel. Detta är Maria Magdalena. På avstånd står Petrus och tittar förvånat på den öppna graven.
Kvinnorna levde enligt den judiska traditionen. Detta innebar att det var kvinnorna, som ansvarade för att gravarna inte spred obehaglig lukt. Nu hade de lämnat härberget i gryningen för att stoppa in väldoftande kryddor i graven. De tre var enligt evangelisten Markus Maria Magdalena, Johanna och Maria, Jakobs moder. När de kom fram till graven såg de att stenen var bortvältrad och att kroppen var försvunnen. De blev fundersamma och frågade två män i skinande vita kläder vad som hänt. Då fick de veta att Jesus hade uppstått från de döda.

Det framgår av texten att många kvinnor hade uppskattat allt det Jesus hade sagt. De ville nu hedra honom genom att komma med kryddor till graven. Ingen hade väntat sig att detta skulle bli dramatiskt. När de såg vad som hänt rusade några av dem till lärljungarna och berättade vad de varit med om. Ingen trodde på dem. Nu gjorde Petrus något som var mycket ovanligt i den judiska traditionen. Han följde på avstånd med kvinnorna för att kontrollera graven.

Nu låter evangelierna läsarna få en snabb inblick i lärljungarnas värld. Den första som Jesus uppenbarar sig för är Maria Magdalena, en kvinna som han hade botat från en psykisk sjukdom. Efter detta hade hon följt med Jesus och ibland varit med när han träffade sina tolv lärjungar. Detta framgår av de handskrifter, som har återfunnits i grottor i södra Egypten.

Evangelierna skildrar hur Jesus efter uppståndelsen först sökte upp Maria Magdalena, som vid första ögonblicket inte kände igenom honom. Efter detta försvinner Maria Magdalena från kretsen av lärjungarna och ingen brydde sig om att skriva ner vad hon senare upplevde. Nu började den folkliga berättarkonsten och detta skrevs ner under medeltiden och blev en uppskattad helgonlegend. Jag har läst den i januarinumret av den italienska tidskriften Voyager.

Vad som verkligen hände får vi inte veta. De kvinnor, som kommit med kryddor till din öppna graven vandrade, när Påsken var över, tillbaka hem till Galiléen. Maria Magdalena följde inte med dem utan valde att stanna kvar i Jerusalem. Här blev ingenting som hon hade tänkt sig. Lärjungarna nonchalerade henne och hon blev desperat. Att försöka komma ikapp de andra kvinnorna var omöjligt. Maria Magdalena valde en annan utväg. Hon gick till kusten och flydde från sitt land i en båt.

Legenden berättar inte hur lång tid resan tog utan bara att Maria Magdalena slutligen steg iland strax väster om Alperna. Här hittade hin en grotta och började leva ett eremitliv. Hon gjorde sig känd för att kunna bota sjuka och flera kvinnor sökte sig till hennes grotta. Troligen växte det upp en liten kristen församling i hennes grotta. Enligt den franska traditionen lämnade Maria Magdalena ofta sin grotta och vandrade till Marseille, där hon predikade och grundade en liten kristen församling.

Mycket talar för att Maria Magdalena avled när hon var ungefär 25 år gammal och att kvinnorna runt henne tog hand om kroppen och placerade den i en grotta i berget. När sedan kristendomen blivit mer accepterad fördes kroppen till kyrkan i Saint Maximin.

I början av medeltiden kände de kristna församlingarna många gånger hotade. Muslimerna gick segrande fram och på 1200-talet la de under sig hela nuvarande Spanien. Palestina var då redan ett muslimskt land och där kunde de kristna råka ut för förföljelser. Nu kunde det vara svårt för de kristna att åka på valfart till Jerusalem. En av anledningarna till detta skett var att de kristna hade glömt bort att göra bot. Nu fick botgörarkulten av Maria Magdalena ett uppsving. Den italienske konstnären Grotto di Bondone fascinerades av detta och skildrade i altartavlor hennes liv som båtflykting. De har sedan dess varit mycket uppskattade

Att försöka få klarhet i vem Maria Magdalena egentligen var är spännande. Flera författare, musiker och konstnärer har skildrat henne och alla har skapat en annorlunda kvinna, en kvinna med egna åsikter och som får ett annorlunda liv än som var vanligt i hennes tidsålder. Hon är allt från en prostituerad till en ansvarsfull och predikande och botfärdig kvinnlig lärjunge.

För att få klarhet vilken relation Maria Magdalena hade till Jesus brukar jag läsa kapitel 20 i evangelium enligt Johannes. Maria Magdalena stod vid den öppna graven och frågade en man i vita kläder var kroppen fanns. Hon ville ta hand om den, eftersom den var mycket värdefull för henne. När Jesus sa Maria förstod hon och kallade mannen i vitt för Mästare. Jesus svarade:

”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader.
gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader,
till er fader , min Gud och er Gud.”

Våren 2002 köpte jag i ett grekisk-ortodoxt kloster en helgonkalender. En av bilderna förmedlar en helt annan bild av Långfredagen än vad vi är vana vid. Kalendern kommer från Alaska och bilderna är fotografier av ikoner och tavlor, som har funnits i nu nedlagda kloster. De är målade under 1600-talet, som var ett århundrade då Alaska var en det av tsarens Ryssland.

Ikonen vill skildra det ögonblick då Jesus gav upp andan. I det ögonblick när gled ner i underjorden kom änglarna och ställde sig på vakt vid korset. De var segervisa. Det skulle inte dröja länge innan en osynlig makt raserade taket på underjorden och sedan skulle Jesus av en osynlig hand lyftas upp till de levandes skara. Vad skulle då hända?

Ikonens budskap är tydligt. I underjorden hittade Jesus genast Adam och Eva, tog dem i handen och på så sätt fick de följa med upp till jorden. De hade sonat sitt brott och kunde nu få salighet i himlen. Efter Jesus, Adam och Eva följde folket från underjorden. De kunde sedan fortsätta rakt upp till himmelriket.

Den grekisk-ortodoxa kyrkan byggde vidare på detta tema och låter det vara en del i påskens mässa.
”Änglarnas skara förundrade att se Dig bland de döda.
Du, som hade tillintetgjort dödens makt.
O Frälsare, du har upprest Adam med sig själv
och du frigav alla människor ur dödsriket.
Välsignad vare Du, o Herre lär mig dina stadgar!”

Ikonens budskap försvann i den svenska lutherska kyrkan. Jag minns med fasa hur jag i skolan fick traggla att Evas tilltag i Paradiset att äta av kunskapens förbjudna frukt hade drabbat hela mänskligheten. Detta var ett brott, som aldrig kvinnorna kunde sona. igår, Skärtorsdag, var jag på kvällsmässa i Mälarhöjdens kyrka. Det var stämningsfullt och gripande. Hela tiden såg jag ikonen framför mig. Något av dess budskap skymtade fram i det prästen sa och gjorde.

Ikonen målades i en arktisk miljö där på somrarna det inte var någon skillnad mellan natt och dag. Så här ljust borde det ha varit i paradiset den dag, när Eva plockade ett äpple av kunskapens träd. Detta var ett nytt budskap för folket, som aldrig hade sett fruktträd. Kristendomen blev för dem en skimrande och lockande värld.

Långfredagen i aktisk miljö är något annorlunda. Ljuset har kommit tillbaka. Sedan kommer fångstiden och detta innebär risk för att någon skall drunkna under fisketurerna. Vad händer efter döden? Kanske läser denna kväll en präst en gammal bön från Spaniens kristna morer i ett kapell norr om Polcirkeln
”O Herre Jesus
gör idag slut på vår otro
så att vi på uppståndelsens dag
får ta del av den stora nattvarden i himmelen”

Mitt hus har två skorstenar. Den äldsta murades när huset byggdes i börja av 1930-talet och den andra sommaren 1957. Den äldsta har sex kanaler och berättar en lång historia om hur huset värmdes upp vintertid. En gick till köksspisen och den vedeldade värmepannan. Hur de andra användes är en gåta. Kanske fanns det en kamin i övervåningen. Någon kakelugn har jag inte hittat spår av.

Idag använder jag bara en enda kanal och den går till fläkten i köksspisen. Värmen i källaren fungerar dåligt sedan husets försågs med bergvärme får drygt tio år sedan. Jag bestämde mig för att så småningom installera en braskamin i källaren. Skorstenen från 1957 har fyra kanaler och en av dessa skulle vara lämplig för den nya värmekällan. Detta går inte att ordna. Grabbarna, som reparerar den yngre skorstenen, konstaterade att den kanal som jag hade hoppas kunna använda slutade i övervåningen. Grabbarna visste hur jag skulle göra. Jag kunde placera braskaminen där värmepannan stått. Alltså for de med skyliften upp till taket och började undersöka den gamla skorstenen. Det visades sig genast att det också den var i behov av reparation. Det hade lossnat stenar långt ner och dessa har inte märkts när sotaren har varit här och sotat fläkten till köksspisen. Grabbarna lyckades fiska upp stenen med specialverktyg och började sedan att rota i köksfläkten. Efter detta lyckades de skicka ner verktyg och reparera den gamla skorstenen. Det är skönt med den nya tekniken. I min barndom hade man varit tvungen att riva skorstenen och sedan bygga upp den igen.

Skorstensgrabbarna är härliga att ha i huset. De förklarar för mig hur allt fungerar med skorstenarna. Sedan finns det ett problem och det är den gamla rördragningen i källaren. Överallt finns det rör i taket och jag vet inte vart de tar vägen eller vad de innehåller. Innan det blir dags att installera braskaminen måste de flesta rören i källartaket rivas undan. Nu gäller det att få tag på bra rörmokare. Det kan bli svårt att hitta lika omtänksamma jobbare som skorstensgrabbarna.

Detta att använda rivningsvirke. Vi flyttade in i huset sommaren 1967 och upptäckte snart att det var näst intill omöjligt att elda i den vackra vita öppna spisen i nedervåningen. Nu har jag fått förklaringen. Den återanvända kanalen var krökt och nu har Erik, som är en av grabbarna, gjort ett hål i den liljevita skönheten och rätat ut kanalen. Han hade ingen emot att jag satt bredvid och nyfiket tittade på vad han gjorde.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har grabbarna gått för dagen. Imorgon kommer de tillbaka och slitstädar. Samtidigt kommer sotarmästaren och besiktigar skorstenen. Sedan är allt klart. På Påskafton blir det brasa i källaren. Då kommer jag att sakna grabbarna.

Idag har skorstensgrabbarna kommit. De är svartklädda och ser nästan ut som min barndoms sotare, som varje vår kom klivande med viskor elegant slängda över axlarna. Då var det sed att varje tjej skulle gå tre varv runt någon sotare och efter detta skulle hon möte en pojke. Detta var hennes drömmars prins och när skolan var över skulle de gifta sig. Min barndoms sotare brukade väsa fram många fula ord om efterhängsna och fåniga småtäntor.
Mina skorstensgrabbar kan inte bara sota utan också reparera skorstenar och se över öppna spisar. Numera kommer de glidande i skåpbilar och har stege och andra redskap på taget. Det är välgymnastiserade och trevliga grabbar, som i frack och lackskor skulle göra succé på kungabaler.

För några timmar sedan rullade de in en skylift, som de placerade vid skorstenen från 1950-talet. Den är en del av den tillbyggnad, som blev klar hösten 1957. Den är gjord enligt de byggnormer, som kom till under krigsåren. Det var fortfarande brist på mycket och om någon fastighets revs, sorterades allt och lades i prydliga högar. Allt som gick att återanvända skulle till ett nybygge, det brännbara till ett pannrum och resterna till någon sophög. Ibland undrar jag vilket hus som fick släppa till min stora gula skorsten. Den blev aldrig riktigt tät utan varje gång vi eldade i någon av de öppna spisarna spydde den ut mörk och stinkande rök. Nu skall skorstenen repareras och få något slags filter.

Tiderna har förändrats sedan min barndom. Ingen liten sotargrabb får krypa ner i skorstenen. Nu skickas materialet ner med en vajer och sedan kommer verktyg, som styrs med signaler från den grabb, som sitter högt uppe på skorstenen. Allt kommer upp till skorstenen med hjälp av en skylift.

Jag satt i köksfönstret och tittade på skådespelet när grabben i svart for upp till skorstenen. Min första känsla var att jag hade fått besök av Harry Potter. Snart skulle några skolpojkar komma glidande på sina kvastar för att leta reda på den boll, som hamnat någonstans på grannens tak. Så trevligt blev det inte. Arbetet med skorstenen hade börjat och vid den öppna spisen hördes knackningar. Då undrade jag om en hackspett flugit vilse och nu försökte sända signaler genom att ihärdigt knacka på min bokhylla.

Nu har skorstensgrabbarna gått för dagen. De beklagade sig för att det blåste kallt på taket och att det då och då dalade ner iskalla snöflingor från himlen. Imorgon kommer jobbet att fortsätt och då skall de arbeta både nerifrån de öppna spisarna och från toppen av den höga skorstenen. Om inget oväntat inträffar, kommer jag att kunna tända min första brasa på Skärtorsdagen. De flygsugna och dansanta häxorna kommer att få hjälp av min ljusa rök när de i skymningen skall fara upp till Blåkulla Där i Djävulens palats kommer de att få vara med om en häftig diskodans . Himlen vibrerar av dunket från musikanläggningen och kyrktornen börjar darra. Tänk den som vore ung och kunde få vara med om allt detta!