OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu är julen över och de första fastlagssemlorna lockar till sig kunder i snabbköpen. För mig glittrar fortfarande den italienska julen med lysande blå kulor, glänsande blå julklappar och glittrande stjärnor. Den intensiva blå färgen är en hyllning till Jungfru Maria, som i himmelriket blev klädd i en dyrbar blå mantel.

Den sista veckan av julhelgen bodde jag hos sonen Mats svärdottern Birgitta i en by högt uppe i Apenninerna. Jag hade i julklapp önskat mig att få se en julkrubba långt bort från turiststråkens urvattnade kristendom i Rom. För Birgitta blev det lätt att hitta det jag sökte. Vi skulle åka till Nemi.

Nemi är en liten sta uppe i bergen öster om Rom. Den ligger vid en skimrande vulkansjö och är omgiven av lövskog. Det var i dessa skogar som forntidens jägare först skymtade gudinnan Diana och här byggdes något senare ett tempel till hennes ära. I skogarna vallade herdarna får och getter och i byn slaktades djuren. Byn växte och blev en liten stad.

Nemi var en stad utan malariamyggor och hit kom kejsar Nero för att slippa drabbas av malaria. Några århundrade senare kom franciskanermunkar och grundade ett kloster och byggde en kyrka. Kristendomen hade kommit till Nemi för att stanna och det måste bli slut på dyrkandet av gudinnan Diana.

Varje jul sätter de ansvariga för kyrkan upp en krubba i en av klostrets ingångar. Den är ungefär sex meter lång och drygt en meter djup. Det är en märklig krubba, som speglar hur det var att leva i Nemi i mitten av 1800-talet. Jag skulle vilja veta mer om krubban, när den sattes upp första gången och vilka som har skapat de vackra figirerna.

Krubban berättar om hur Josef återvände till sin stad för att registrera sig tillsamman med Maria, som han var trolovad med. Det var fler än Josef, som skulle registrera sig i Nemi. Han och Maria hade kommit på kvällen och alla rum var upptagna. Den enda möjligheten att hitta någonstans att sova var ett stall, där de kunde övernatta tillsammans med mulåsnor. Sedan gick allt snabbt. Maria födde en son och trots att det inte var några kvinnor närvarande gick förlossningen bra.

Helt oväntat började n stjärna lysa och traktens herdar insåg att något ovanligt hade skett. Det tog djuren och vallhunden med sig och letade reda på det stall, som stjärnan stanna över. Då såg de. I krubban låg en nyfödd pojke och det vilade ett magiskt skimmer över honom. Strax utanför krubban i stjärnljuset gick en ung man med ett stort lass av torkade skinkor på den ena axeln. Han var alltför upptagen med att skaffa fram mat till värdshuset för att ta någon notis om vilka som fanns i stallet. Det var en kväll fylld av hungriga främlingar och det krävdes fler skinkor och korvar än vanligt.

Inte långt från stallet låg ett värdshus och utanför detta satt bara män vid bord, som var täckta med rödrutiga dukar. De åt och drack vin, de diskuterade vad som hände just i detta ögonblick och vad stjärnan betydde.  Runt borden ilade ett par pojkar och serverade dem mat och dryck. Männen tappade mat på marken och en flock höns var genast framme och plockade i sig detta. En äldre kvinna vaktade över dem och funderade kanske på om tuppen i i stjärnljuset skulle tro att det var morgon och börja gala.

Dagarna gick och den lilla familjen i stallet gjorde sig ingen brådska att fara vidare. En dag fick de besök av tre eleganta män, som hade med sig dyra gåvor till den lille pojken. Nu kom herdarna med sina djur och sin hund tillbaka till stallet och försökte förstå vad som hade hänt. Vem var den nyfödde pojken? Skulle han förändra det dagliga livet för folket i Nemi? Ville de ha förändring?

Jag stod länge vid krubban och funderade över detta. Värdshuset med bord med rutiga dukar finns kvar och fortfarande kan man se män bära stora skinkor och korvar på sina axlar. Numera vallar inga herdar får och getter i skogarna och det flaxar inga höns runt uteserveringarnas bord. Stallen har efterträtts av parkeringsplatser. Nemi har blivit en stad på turistkartan. Hit kommer de som vill njuta av frid och stillhet, köpa läckra korvar eller Nemis specialitet smultronlikör.

I Nemi möts gammalt och nytt. Hit kommer inte böra turister utan också konstnärer. Denna jul hade de lokala konstnärerna fått disponera klostrets kapitelsal och har hade de ordnat en konstutställning. Längs de nötta trappstegen upp till kapitelsalen låg blå julklappar och granris av plast. Här fanns känslan av medeltiden kvar. Det var då inte vem som helst som fick gå uppför trappan och sedan försynt träda in i kapitelsalen för att samtala med klostrets abbot.

Konstutställningen berättade om allt det okända, som nu väller med båtar väller in över Medelhavet. Hur ser framtiden ut för Italien? Tankarna om framtiden är helt andra än de hönsgumman hade vid krubbans värdshus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den sista veckan av julhelgen var jag i trakterna kring Rom. Sonen Mats och svärdottern Birgitta skjutsade mig runt till de sevärdheter, som sällan får besök av svenska turister. Dit hörde klostret i Farfa nordost om Rom. Farfa ligger på en bergssluttning strax intill en flod. Vid utgrävningar av mark strax intill klostret har arkeologerna hittat rester av hyddor från början av 500-talet. Här fanns husgeråd av olika slag och en keramiktallrik med ett kristet kors.

I Farfa insåg jag snabbt att det redan under medeltiden anlades små gator inne i klosterområdet. Jag upplevde historiens vingslag med mina fötter och den svaga vinden, som svepte fram genom de soliga gränderna, lät som viskande samtal från svunna tider. Numera traskar inga munkar runt och nöter ut sina skor mot gatustenarna. Idag är det turister, som strövar fram och tillbaka för att njuta av den stilla friden och gå in i någon av de små affärerna vid de båda gatorna.

Klostret i Farfa har en lång och spännande historia. I början av 500-talet styrdes de östra delarna av Medelhavet från Konstantinopel (nuvarande Istanbul). Då regerades det stora riket av kejsar Anastasios, som inte var överdrivet vänlig mot de kristna i Syrien. För att slippa förföljelser slog sig några eremiter samman och beslöt sig för att flytta från Aleppo till en avlägsen plats i närheten av Rom. Deras nya hem måste ligga långt bort från kusten. Det var på denna tid farligt att bo nära havet på grund av att det ofta kom plundrare, som stal, tog slavar och brände ner byggnaderna. Den lilla byn av eremiter blev starten för det kloster, som började byggas hundra år senare.

Ledaren för eremiterna var Laurentius. Aleppo var på denna tid centrum för tillverkning av tvål gjord av olivolja. Det fanns hemliga recept på hur denna tillverkning skulle gå till. Alla hade ett gemensamt, tvålen måste lagras i minst åtta månader innan den kunde användas. Troligtvis visste Laurentius hur man odlade oliver, gjorde olivolja och sedan kokade tvål. Detta var något som jag fick veta när jag steg in i en hälsokostaffär vid den lilla gatan utanför klosterkyrkan.

Det har hänt mycket i klostret sedan Laurentius dagar. Under den tidiga medeltiden var Farfa ett inflytelserikt kloster, som låg väl skyddat bakom en hög klostermur. Alla kvinnor måste stanna utanför muren och om de önskade sova över i Farfa kunde de få låna ett hörn i ett stal. Senare kom erövrare av olika slag och slutligen tog den italienska staten över de anrika byggnaderna. Numera bor fyra munkar i huvudbyggnaden och ett annex har blivit ett Birgittinerkloster. Farfa är idag ett ekumeniskt centrum där Nordeuropas protestanter får lära känna den katolska södern. Här ordnas seminarier och mycket annat. Deltagarna bor i klostret och äter hos Birgittasystrarna. Av vad jag hörde kan man få åka till Farfa och som amatör få lära sig att förvandla valda avsnitt ur Bibeln och kyrkans historia till bra skådespel.

I hälsokostaffären insåg genast att deltagare på konferenser ofta glömmer att ta med sig tandborste, tandkram, hårborste, tvål och mycket annat. Allt detta gick att köpa både i klostrets informationsbyrå och i hälsokostaffären. Utanför affären upplyste en stor affisch oss att här kunde man köpa äkta olivtvål med anor från antikens Mesopotamien och också andra sorters tvålar. Tvål heter på italienska sapone.

Hyllorna i affären var fyllda med hälsokostpreparat, som jag aldrig hade hört talas om. Många var gjorda av torkade blommor från Grekland, Cypern och Turkiet och också av växter, som jag odlar i min egen trädgård. Det härstammar från de fröer, som munkarna tagit med sig från Sydeuropa när de kom till vårt land för att omvända de hedniska nordborna. I rummet intill upptäckte jag genast stora travar av dyra tvålar tillverkade olivolja och också billigare tvålar, som var inslagna i vackra och blomsterprydda papper. Dessa doftade svagt av svensk sommar och jag såg min egen blomstrande trädgård framför mig. Jag läste på omslagen. Tvålarna var svagt parfymerade med olika torkade blommor från bland annat apelsinträd, mandelträd och för mig helt okända växter. Då önskade jag att jag hade haft med mig en italiensk illustrerad flora så att jag hade kunnat komma underfund med vilka blommor de var och om de kom från de södra delarna av Italien.

Innehavarens hustru kom tassande och undrade vad jag var intresserad av. Jag förklarade att hon måste tala långsamt och att jag bara kan stappla mig fram i det italienska språket. Hon svarade med ett leende och började med stor inlevelse långsamt skildra eremiten Laurentius och att han lärde folket i de avlägsna byarna att koka tvål av olivolja. Jag förstod allt hon sa och började fråga om de olika växterna, som använts för att ge blomstertvålarna en behaglig doft. Då tittade hon frågade på mig och jag förstod att botanik inte var hennes starka sida.

Innehavarens hustru pekade på hyllorna bredvid tvålarna. Här fanns smink, som var gjort av olivolja. torkade växter och torkade insikter. Jag fick lära mig att kvinnor och en och annan man skall sminka sig på olika sätt beroende på vart de skall. På kalas med dämpad belysning skall man använda helt andra sminkprodukter än när man står på en estrad med stark belysning. Här fanns också material, så att man kunde komponera sitt eget smink. I ett kyrkospel om till exempel uppståndelsen måste ansiktsfärgen visa vem som är Jungfru Maria och vem som är Maria Magdalena. Båda dess bibliska gestalter bör vara lika klädda och publiken måste kunna se vem som är av av de båda damerna.

Sedan kom den obehagliga frågan vilka teaterpjäser jag hade sett och om jag kände till Dante och Shakespeare. Nu tvingades jag medge att jag varken läst eller sett ”Divina Commedia” men att jag båda hade läst och sett Hamlet som teater och film flera gånger. Jag vet inte varför vi började spela Hamlet framför alla torkade växter och sminkburkar. Jag blev Hamlet och plötsligt fanns italienskan i mitt huvud. Det var lätt att i denna miljö be Ofelia att gå i kloster.

Det roliga tog helt plötsligt slut. En äldre italiensk dam kom in och ville köpa handkräm, som var bra för hennes nariga hud. Jag gled tillbaka hyllan med tvålar och samlade tvålar parfymerade med olika slags blommor i den lilla kundkorgen. Något teatersmink köpte jag inte. Vilken kyrka i vårt land skulle tänka sig att satta upp en pjäs om Jungfru Maria som gråhårstant och med mig i en av birollerna?

Julafton med skinka, små köttbullar och julklappar var över och höstens stress tog slut. Juldagen kom med vårvinterns spelande koltrastar, vars gälla toner fyllde mig med frid. På morgonen träffade jag av en slump sonen Mats vid minneslunden strax intill den bullrande Hornsgatan. Här har min make David fått sin sina sista vila. Under de sista svåra åren av sin sjukdom sa han ofta att han ville vara till så lite besvär som möjligt för sina barn och barnbarn. De borde minnas honom som han var i sin krafts dagar och inte som en gravsten på en kyrkogård långt från den egna boplatsen.

David hade vuxit upp på ett torp vid kanten av en mosse. Han hade gått i socknens varannandagsskola och sedan med hjälp av Hermods korrespondensinstitut kämpat sig fram till studentexamen och sedan pluggat till civilingenjör. För knapps sju år sedan fick han sin första stoke. Kampen mot sjukdomen blev lång och de sista åren mycket svår. Nu är det ungefär tio månader sedan han lämnade det jordiska. Jag saknar den friske David.

Mats och jag stod stilla vid minneslunden. Vinden ven och slog omkull gravljusen och fick de kransar, som hängts upp på staketet, att darra. Då mindes jag andra stormar, som David och jag gemensamt hade kämpar oss igenom. Vi vandrade i de svenska fjällen ett par gånger och den första gången hade vi Mats med oss. Han var två år och satt i Davids ryggsäck, medan jag bar det vi behövde för dagvandringarna. På Åreskutan var det stormvarning och dimma. Jag stannade med Mats halvvägs i en raststuga. Mats, som dragit fram en stol ställde sig och på stolen och spanade in i dimmans töcken och undrade när pappa skulle komma tillbaka. David hade perfekt syn och kämpade sig upp till toppen för att kunna stämpla ”Åreskutans topp” i den resdagbok vi släpade på.

Jag slöt ögonen och mindes en annan storm. Då var Mats och hans yngre syster Ylva vuxna och vi var på fjällvandring längs Padjelantaleden i Lappland. Det var sommar och fjällhedarna blommade. Solen gick runt och runt och vi förlorade dygnsrytmen och njöt av naturen. Plötsligt blev himlen hotande mörk och det började snöa. En kall och bitande vind gjorde att vi sökte skydd bredvid ett par fjällbjörkar. David tog av sig ryggsäcken och plockade fram tältet. i snöstormen fick vi upp tältet, tog fram sovsäckarna, kopplade ihop dem och gjorde vårt bästa att värma varandra. Jag somnade och vaknade av att det var varmt i tältet. Stormen var över och solen hade börjat skina. När jag tittade ut genom tältöppningen såg jag att marken var gnistrande vit.

Det blev mer dramatik under denna vandring. Stormen kom, försvann och kom tillbaka, men då inte lika hård. Vi hade kommit fram till en strid fjällå, som skurit sig ner i en dalgång i kalkberggrunden. Högt över det forsande vattnet var en hängbro med räcken av rep. David tog kommandot och sa att detta var inget att vara rädd för. Han gick först och jag följde efter. Bron svajade och jag beslöt mig för att inte titta ner. Vi kom över och jag vände mig om och tittade på den svajande bron. Jag hade aldrig kommit över om inte David varit med.

Mats hade gått runt och fotograferat minneslunden. Nu kom fram till mig samtidigt som solen tittade fram . Vi stod tysta bredvid varandra. På min näthinna fanns det fortfarande bilder kvar av snön på fjällheden, hur den snabbt smälte och hur blommorna tittade fram. Mats viskade att vi var vid minneslunden vid fel tid på året. Vi borde varit där en tidig vårdag när de första vårblommorna tittade upp ur gräsmattan. vi var tysta och jag tror att vi båda två tänkte på Midnattsloppet, som David äskade att springa och där han räknades som elitmotionär med startplats på Hornsgatan vid den lilla kyrkogården.

Stormen tog tag i oss och vi traskade snabbt genom kyrkogården, ut på Hornsgatan och hittade ett ställe att dricka kaffe. Båda satt vi tysta och mindes hur David kämpade för att bli frisk.

Det är mycket man borde säga efter ett besök på en kyrkogård. Ibland undrar jag vilka minnen barnen har av sin pappa. Kanske är det att han alltid letade reda på deras seriemagasin och njöt av Stålmannan och Min Häst. Eller är det att han inte kunde se ett korsord utan att lösa det. De enda, som barnen fick lösa själva, var olika slag av musikkryss.

Barnen spelade mycket musik. det enda han uppskattade av allt det som strömmade ut ur musikanläggningen var ”Like a bridge over troubled Water” eller den svenska versionen ”Som en bro över mörka vatten vill jag bära dig”

I’m on your side

When times get rough

And friends just can’t be found

Like a bridge over troubled water

I will lay me down

Like a bridge over troubled water

I will lay me down

Jag var ung under det andra världskriget och hade då svårt att förstå varför Ryssland anföll Finland. När freden äntligen kom tvingades Finland att betala ett stort krigsskadestånd. Mycket saknades och i min skola uppmanades vi att på alla sätt hjälpa finska flickor i vår egen ålder. Alla kommuner borde skaffa sig en fadderort i Finland och på så sätt få ungdomarna att engagera sig för att ta kontakt med jämnåriga i sin fadderort. Jag bodde i Göteborg, som fick Åbo som fadderort.

Jag fick flera brevvänner i Åbo och var med om att samla in kläder och leksaker. Något, som idag är nästan bortglömt, är att ryska soldater hade huggit ner fruktträden och att plantskolorna behövde äppelkärnor för att på så sätt kunna skapa nya fruktträdgårdar. Detta var ett insamlingsarbete som roade mig. Så snart vi i min familj åt ett äpple var jag framme med en tändsticksask och plockade ner kärnorna i den.

I detta frivilligarbete var jag en av de flitigaste flickorna i Göteborg. Jag försökte sätta mig in hur det var att leva i en stad där det mesta saknades och att det gällde att spara på allting. På biblioteket fanns det en hylla med böcker om Finland och jag läste ut många av dem. Eposet Kalevala blev min favoritlitteratur och jag kan fortfarande uppleva tjusningen hur det gick till när himmelsguden Ukko skapade världen. Under dessa år försökte jag också lära mig finska, men kom aldrig längre än till räkneorden.

Julen 1946 kom det en julklapp till mig från Åbo. Krigsinvaliderna hade med hjälp av insamlade pengar från Göteborg startat en liten snickerifabrik och här tog man tillvara restbitarna från det byggnadsmaterial, som skulle skickas till Ryssland som krigsskadestånd. Här gjordes syskrin, som sedan skulle säljas på julmarknader i vårt land eller skänkas bort till de flickor, som hjälpt till med insamlingsarbetet. Ett av dessa syskrin fick jag i julklapp.

De olika delarna är sammanfogade med små kristidsnubb. Några trillade bort efter några år och min äldre bror erbjud sig att laga skrinet. Han misslyckades totalt, en bit sprack och måste slängas. Då hade jag börjat plugga till lärare och hade inte tid att sitta och sy. Det trasiga skrinet hamnade längst ner i min garderob och har fått följa med varje gång jag har flyttat.

Denna höst har jag röjt i källaren och där hittade jag skrinet. Då slog det mig. Mitt äldsta barnbarn, Sofie, har blivit entusiastisk för Finland och går nu och lär sig finska. Hon skall få detta gamla skrin i julklapp och jag skall fylla det med sådant som jag tror att hon har glädje av.

Renoveringen av min mögelskadade källare pågår för fullt. Snickaren är kunnig och han har lovat att laga det gamla syskrinet. För tre dagar sedan blev snickaren sjuk och är inte tillbaka i källaren förrän efter nyår.

Nu har jag plockat över allt det som skulle legat i skrinet i den lilla papplåda, som min läsplatta låg när jag köpte den. Detta blir Sofies julklapp och skrinet får hon när snickaren har blivit frisk.

Idag är det julafton och imorgon åker Sofie till Finland. Jag hoppas att hon på finska klarar av att berätta om den julklapp, som hennes farmor fick för 59 år sedan

Det var måndag i julveckan. Tidigt på kvällen tog jag mina stavar och gick ut och traskade i mörkret. I på min egen förort sken stjärnor i flera fönster och ljusslingor lyste upp många trädgårdar.

Min villagata tog slut i en park och jag var inne i ett höghus område från 1960-taet. Området är inte sig likt sedan det byggdes. Då fanns här bibliotek, en liten bokhandel, Konsum och ett systembolag. Strak intill torget uppfördes en kyrka i rött tegel. Det enda som finns kvar av allt detta är kyrkan, som kämpar en ojämn kamp mot sekulariserade svenskar och invandrare med andra religiösa traditioner.

Det var märkligt tyst på torget, som denna kväll såg ut att krympa under gatubelysningens strålande stjärnor. Här fanns i slutet av 1960-talet en sybehörsaffär, som också sålde billiga stickgarner och material för att stoppa strumpor. Idag är det en modebutik med ett klädställ utanför skyltfönstret.

Jag har med åren blivit en smula frusen av mig. På klädstället hängde en rad gammaldags präktiga grårutiga flanellskjortor i stora storlekar. En sådan, i mindre storlek, skulle jag behöva för fortsatt städning av källaren. Glatt klev jag in i affären och kände genast att nu stod i en helt annan kultur, en blandning av jultomtar, röda slöjor med glaspärlor och glittrande kalasklänningar. Bakom disken var mörka slöjor uppsatta och här satt en ung flicka, klädd i svart från topp till tå och där ansiktets brunbleka färg syntes tydligt.

Några flanellskjortor fanns inte inne i butiken. Det var en affär för kvinnor. Ganska snart förstod jag att de nya svenskarna i förorten tänkte fira tomtejul med rödklädda småpojkar och flickor klädda som små brudar i vit tyll och med röra skärp. Här låg stora travar med julklappspapper och glitter till plastjulgranen.

När min nu avlidne make levde hade vi hemtjänst, som kom flera gånger och dagen och pysslade om honom. Ibland pratade vi om traditioner. Några hemtjänstflickor bar slöja och de arbetade gärna extra över julhelgen. Då fick jag veta att när det är familjekalas kan kvinnorna klä sig som de vill, det finns inga krav på att allt måste vara svart. Allt bör glittra och glänsa och ingen bråkar om de unga flickorna har åtsittande klänningar med kjolar, som slutar en bra bit över knäna.

Det var märkligt att i en affär se allt detta. Jag var ensam i butiken och flickan i kassan tittade förvånat på mig. Då kom det in en man och flickan muttrade något på ett för mig obegripligt språk. Mannen förstod och försvann ljudlöst ut genom dörren. Denna lilla affär ar tydligen en mötesplats för kvinnor med en annan kulturell bakgrund, har kan de uppleva trygghet och känna gemenskap.

Dörren öppnades och in kom ensamma och svenska mamman med en trött förskolegrabb. Hon gick längst in där det fanns billiga  vinterkläder för barn. Allt var sorterat, pojkkläder  fanns till höger och flickkläder till vänster. Mamman hittade snabbt vad hon sökte och pojken tittade med sorgsna ögon på kulor för julgranen.

Ensamma mamman och flickan bakom disken kände tydligen varandra. Medan de småpratade tassade jag ut på torget och stötte på en familj. Mamman i slöja släpade på två stora matkassar från ICA och pappan bar försiktigt en byggsats till en plastjulgran. Han log mot mig och sa på bruten svenska:

”God Jul, Madame!”

Sedan sa hon några ord, som jag uppfattade som turkiska. Det märkliga på detta torg är att de flesta tror att jag kommer från Turkiet och ibland får jag frågan från vilken by jag kommer.

Mer blev inte sagt. Det smällde till i parken, inte en gång utan flera. Några tonårsgrabbar hade kommit över ett parti smällare, som de nu var ute och lekte med. Mamman ryckte till och sa något om att grabbarna lekte krig i parken.

Smällarna förde med sig att den vänliga stämningen på torget försvann. Det var en fläkt från inbördeskriget i Syrien. Något farligt låg på lur i den mörka parken. Jag tog tunnelbanan hem

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår hade vi värmerekord här i Stockholm. Utanför mitt köksfönster visade då termometern +13 grader Celsius. Jag är glad över varje dag som jag slipper hasa runt i tjocka termobyxor och kämpa med snöskottning . Idag är det inte lika varmt. I trädgården regerar friska vårvindar. Årets milda senhöst har fört med sig att de vita julrosorna vägrar att blomma. De vill ha svala vindar från norr för att trivas.

Julen på Hötorget är märklig. Jag saknar doft av skog och granbarr, stora snöhögar fyllda med lekande barn och en diffus stank från den brännvinsfyllda andedräkten från äldre svenska torggubbar med väderbitna och röda näsor. Idag får jag leta länge på Hötorget innan jag hittar någon med rötter i Skärgården eller från öarna i Mälaren. Här på torget möter jag Mellanösterns företagare, som har gjort sitt yttersta att sätta sig in köpsugna kunders begär efter luciakransar av plast, grönkål och tomteluvor

Det märkliga i år är hela berg av svenska kantareller och trattkantareller. Det är fler än jag som tvekar över det stämningsfyllda i att mumsa julskinka med smörbrynta kantareller, prinskorv med svampsås och som efterrätt en tårta dekorerad med färska hallon från ett växthus på den svenska landsbygden. När jag ser allt detta känner jag saknad efter krigsårens jular, när den stora läckerheten var kokta grisfötter i gelé med inlagda rödbeter. Det mesta var då ransonerat, men grisfötter och grisknorr var kupongfritt. En jul turades mamma och jag om i kön till ett charkuteri, som hade specialiserat dig på varor, som var kupongfria. Vi fick slutligen bara köpa fyra stycket grisfötter och dessa åt min pappa och mina bröder upp.

Jag strövar länge runt på Hötorget och upplever hur japanska turister med förvåning tittar på svampen och svenska kvinnor, som inte vet vad de skall ha på julbordet. Svensk grönkål är dekorativ och kan användas prydnad vid skinkan. På detta ilsket gröna kan man lägga skivor av färsk ananas, röd paprika, ljusgrön kivi och kanske något svenskt äpple.

Strax intill gatan hittar jag ett stånd med väskor, i färger som vi äldre inte är van vid. Jag funderar på ett köpa en sådan för mina stickgarner. Detta blir inte av eftersom en flicka i förskoleåldern knuffar fram sin mamma till ståndet. Hon skall till hösten börja i sexårsverksamheten och hoppas på att få lära sig att läsa och få många och långa läxor. Hon vill ha en läcker skolväska i julklapp.

Vid den ena kanten av torghandeln står ett par frusna mörkhyade grabbar och säljer tulpaner från ett växthus i Holland. Pojkarna har bara varit i vårt land i ett år och är tacksamma över att ha fått ett tillfälligt jobb som torghandlare. De längtar hem, de längtar efter fred och att kunna få återvända till sitt eget land, där inte granskogen ruvar runt landsbygdens flyktingförläggningar och inga vargar eller älgar kommer på oväntat besök. I deras hemland är vintrarna varmare och kvällarna längre. Problemet just nu är att Ingen bryr sig om att köpa tulpaner, som ser lika sorgsna ut som de frusna grabbarna.

Strax under den stora trappan till det blå konserthuset sprutar färger fram från ett stånd med mönsterstickade strumpor, vantar och mössor. Alla vi barhuvade strövar förbi och torghandlaren suckar desperat och undrar när vintern och snön kommer. Om vädret fortsätter i den här stilen måste han stoppa ner alla sina varor i stora lådor och hoppas på bättre tider nästa år.

Själv köper jag ingenting. Anledningen är att jag släpar på två ganska stora paket. I det ena ligger julklappar till barn och barnbarn och i det andra garn i fyra olika färger. Jag kommer att efter en stressig jul leva ett stilla liv och titta på TV och myssticka.

Denna jul är jag hembjuden till mina barn och slipper tänka på att bära hem allt det som hungriga tonårspojkar slukar under en jullunch. Sedan hoppas jag att Nätkompis får en grisfot över och att jag får komma hem till henne och äta upp den. Hon skall fira jul tillsammans med sin pappa. Pappan och jag är ungefär lika gamla och har samma underbara minnen av kristidens lyxmat.

Just nu framför datorn fladdrar bilder fram och tillbaka i min hjärna. Den ena är kristidens skyltfönster med material för att laga skor och kängor och tomma hyllor i livsmedelsaffärerna. Den andra är överflödet på Hötorget. Jag är glad för att jag som barn levde under knapphetens kalla stjärna och att jag nu kan njuta av färgglädjen på Hötorget.

Sedan en kuslig tanke. Vad händer med all den mat, som vi inte köper? Vad gör torghandlaren när dagen är slut med alla sina vissna tulpaner?

Julen har en trist baksida, som inte fanns när jag växte upp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla, som någon gång har väntat barn, vet att den sista veckan av graviditeten är fylld av glädje över det kommande barnet och rädsla för att något skall gå fel under förlossningen. Diffusa verkar kommer och går, barnet lever bus i den för trånga magen eller ligger helt stilla och bara väntar på att få komma ut och se dagens ljus. Det var en fin tanke i fornkyrkan att söndagen för Kristi födelse fundera över hur Guds Moder hade upplevt graviditeten från bebådelsen en tidig vårdag till förlossningen en mörk vinternatt i en för henne helt främmande stad.

För ett par veckor sedan var jag hemma hos en rysk dam i min egen ålder. Hennes mamma hade i samband med den ryska revolutionen tvingats att fly från upprorets Moskva. Familjen hade varit välbärgad och känt stark samhörighet med den ryska ortodoxa kyrkan, något som medlemmarna sedan delade med sig till de barn, som föddes i vårt land.

Den ryska damen hade förberett att Nätkompis och jag skulle komma på besök. På matsalsbordet låg en trave böcker, som vi gärna fick bläddra i. Här låg en tjock bok om ryska kyrkor med bilder på helgedomar, som under Josefs Stalins tid hänsynslöst hade sprängts i luften.

Jag satt länge och tittade på bilderna. De berättade historier om Jungfru Maria, ärkeänglarna och de ryska helgonen. Det var en annorlunda bild av kristendomen än den jag har vuxit upp med. Till slut hittade jag likheter mellan några ikoner och dalmålningarna med religiösa motiv. Detta gällde speciellt skildringen av Jungfru Maria.

Jungfru Maria levde i ett samhälle med stränga regler när det gällde kvinnornas sexualliv. En ärbar kvinna skulle leva ett kyskt liv tills den dag när hon gifte sig. Trolovningen var då ett slags kontrakt om att den unga kvinnan skulle få en man, som kunde försörja henne. Naturligtvis var det inte tal om att starta med samlivet före vigseln i vilken paret erhöll Guds välsignelse.

Jungfru Maria var med om det som inte fick hända. Hon blev med barn och hennes trolovade Josef lovade att trots detta att fullfölja kontraktet. Jungfru Maria måste ha känt sig mycket olycklig under graviditeten och funderat över om släkten skulle acceptera henne efter det att barnet var fött. Under graviditetens slutskede kom påbudet att alla i det enorma romerska riket skulle skattskriva sig och att detta måste ske i släktens stad. För Jungfru Maria och Josef innebar detta att de måste följa med en kamelkaravan till Jerusalem och därifrån söka sig till Davids stad Betlehem. Jag har inga svårigheter att tänka mig hur besvärlig den höggravida Maria upplevde denna ofrivilliga resa

De gamla ryska ikonerna kunde på ett fantastiskt sätt skildra Jungfru Marias tvekan inför vad som höll på att hända med henne. Ängeln hade i bebådelsen lovat att barnet hon väntade skulle förändra världen. Hennes bekymrade ansikte gled in i mig och jag började fundera på hur Jungfru Maria upplevde graviditeten och vad hennes och Josefs familj viskade till varandra Antagligen var det många nedsättande ord om flickan, som inte kunnat hålla på sin värdighet,

Det är lätt att glömma att det för hundra år sedan i vårt land var en skam att gå med magen i vädret utan att vara gift. På 1800-talet fördes dessa ban in som ”oäkta” i kyrkoboken och detta kunde vara ett hinder om barnen skulle studera vid statliga läroverk. De ogifta och gravida kvinnorna gjorde bäst i att söka sig till avlägsna platser och där hoppas att allt skulle sluta lyckligt.

År 1901 trycktes Erik Axel Karlfeldts lilla diktsamling ”Dalmålningar på rim”. Dessa dikter blev älskade och jag lärde mig dem helt frivilligt utantill. Dikten om Jungfru Maria fick mig att inse vilka problem det var att vänta barn utan att vara gift.

Skalden skildrade en ung och vacker dalkulla. Hon väntade barn och drog sig undan i Sjugareby för att slippa lyssna på alla fördömande tal om hennes tillstånd. Våren kom med blommande ängar och i skogsbrynet hade just vildrosorna slagit ut. Det var en ung och trotsig flicka, som beslöt sig för att lämna ensamhet och gå på stigar, som var så smala att inte kärror kunder riva upp dam och där sällan någon vandrade. Maria ville ner till ungdomens gemenskap. Hon ville visa alla i byarna runt Siljan att barnet hon väntade skulle bli något stort.

Då hördes ett varningens rop. ”Maria, detta kommer du aldrig att klara. Vänd om innan det är för sent!”

Vi vet vad som hände. Maria vände inte om och Josef erkände barnet som sitt.

”Hon kommer utför ängarna i Sjugareby

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy

Ja, som mandelblom och nyponblom långt från by och väg

där aldrig det dammar och vandras.”

Igår var jag på förmiddagen i Gamla Sta´n och bekantade mig med julmarknaden. Flera mellanstadieklasser hade varit på en kulturvandring i de trånga gränderna och nu var det slut på historiens vingslag. Överflöd av mat och prylar på Stortorgets julmarknad skulle nu strömma mot barnen. Många av flickorna var villrådiga och några hade tårar i ögonen. Här vid stånden med glitter, korvar från Lappland, pälsmössor och mycket annat möttes köpstarka turister och barn till ensamstående föräldrar. i detta vimmel trivdes inte jag utan rymde in till i friden på Slottsboden. Här skulle jag leta efter en lämplig present till en äldre dam, som kan konsten att uppskatta vårt kungahus och som känner stor solidaritet med prinsessan Madeleine och hennes kamp mot blygheten

Vi var bara ett par stycken, som tassade runt för att leta efter lämpliga julklappar. Jag hittade genast något som passade och gick sedan runt och spanade in vad som fanns i bokväg. Här fanns böcker, som jag skulle gilla att läsa men som jag vet med mig att jag dessa decemberveckor inte ens skulle hinna med att bläddra i. Fram till nyår kommer jag att ha mycket i mitt hem att pyssla med.

Några tyska damer klev med bastanta steg in och gick rakt mot traven med kökshanddukarna. Det fanns ett par olika motiv att välja mellan och de föll för handdukar med tryck föreställande vårt riksäpple. Det är tydligen något visst att komma till en stad där det bor en kung, en drottning och flera prinsar och prinsessor. De köpte också kort med lilla prinsessan Estelle. Detta skulle bli en julhälsning till släkt och vänner hemma i Tyskland. Av vad jag förstod hade de tillsammans med sina äkta män rymt till Sverige för att få uppleva en gammaldags jul med en barrande julgran och vacker musik på julottan

Det var längesedan det fanns en julgran i vårt hus. När mina barn var små hade vi ett mycket stort apelsinträd i ett av rummen. Detta hjälptes vi åt att pynta med glitter och kulor och under detta samlade vi alla julklappar. Nu, i Slottsboden, ställde jag mig vid bordet med julpynt och en vacker plastgran. Här var det stämning nästan som i en gotisk kyrka. När jag såg de lysande vita kulorna började jag fundera över om jag inte skulle köpa ett par stycken och hänga upp dem i köksfönstret. Men det blev bara en förflugen tanke. Julpynt kan ibland skapa nattliga mardrömmar om barndomens jular, som regerades hårt av äldre och griniga äldre släktingar. Det var aldrig något som dög, granen var ful och skinkan var inte god .

Jag njöt av friden runt granen. Jag vet med mig att barnbarnen inte uppfattar mig som en grinig och gnällig käring, som aldrig är belåten med någonting.

Jag säger som björnen Baloo : ”Var nöjd med allt som livet ger livet : . . ”

Det är märkligt hur sederna förändras. Det enda som finns kvar av min barndoms luciafirande är lussekatterna med sina spanande russinögon. Ibland syns de inte, eftersom de har försvunnit in i den maskinknådade degen.

Jag växte upp i Göteborg under nazismens glansdagar, när alla blonda flickor hyllades om de vore prinsessor. Det fanns en nazistisk tanke om att det ariska urhemmet låg i norra Bohuslän och det gjordes märkliga tolkningar av de gamla hällristningarna. Lucia var en hyllning till det nordiska folket och hennes gåva var de läckra och söta saffransbröden, som var utsmyckade med russin.

Lagom till första söndagen i advent började det stora luciaspektaklet. Nu gällde det att rösta fram Göteborgs Lucia, som på luciakvällen skulle krönas av stadsfullmäktiges ordförande och få ett elegant smycke. En blåsorkester spelade och Frälsningsarmén gick runt och samlade in pengar till de fattigaste i staden. Det var en skönhetstävlan, som bara de riktigt blonda fick delta in.

Dessa veckor före jul fick jag alltid ont i magen. I min flickskola gick ungefär tusen flickor och bara ett litet fåtal hade mörkt hår och bruna ögon. Till denna minoritet hörde jag. Det var naturligtvis inte tal om att jag skulle få vara med i något luciatag och jag skulle vara tacksam för att jag fick vara en lydig åskådare när de andra framförde ett luciaspel.

Mina föräldrar hade vuxit upp med att mamman eller någon annan i hushållet kom tidigt på morgonen och bjöd på kaffe på sängen. Efter detta var det var dags klä på sig och traska i vintermörkret till skolan. Både farmor och mormor hade i sin ungdom tjänat piga i någon herrgård i Västergötland. Min pappa hade rötter i södra Bohuslän och han kunde berätta om en helt annan luciatradition. Då bet han ihop tänderna för att inte spy etter och galla över de konservativa krafter, som gjort Lucia till en ung och välformad blondin. De enda som tjänade pengar på detta var kemikalieaffärerna, som i december annonserade om effektiva blekmedel för mörkt hår.

Pappas historia om Lucia var spännande. En stormig höstnatt i på 1840-talet hade en fraktskuta från Sicilien förlist utanför Pater Noster. Den enda i besättningen som överlevde var kaptenens tonårsdotter. På den tiden låg olika släkter på Sicilien i fejd med varandra och flickan hade förälskat sig i en pojke från fel familj. Nu fanns det flera möjligheter att skilja de älskande åt. En av dessa var att låta flickan bli nunna, men detta kunde bli dyrt eftersom klostren som regel krävde en inskrivningsavgift. Till slut enades familjen om att flickan skulle få följa med som kökspiga på sin fars fraktskuta till Norge. Båten var lastad med bland annat citroner och saffran.

En fiskarfamilj tog hand om flickan och skänkte henne varma kläder. Hon fick hjälpa till i hushållet, lära sig rensa och salta in fisk och baka bröd. I vintermörkret tände husmor en lampa, som var fylld med sälolja eller sillolja. Det gulbleka ljuset kastade långa skuggor längs väggarna och dessa kunde upplevas som både spännande och farliga.

Flickan från Sicilien var katolik och hon saknade alla helgondagarna och hembygdens kyrkor med förgyllda altarskåp. Hår i södra Bohuslän hade närheten av havet format hela bygden. Den närmaste kyrkan låg på en annan ön och det var inte ofta som familjen for dit. Här fanns inga glansande altarprydnader.

Det skulle snart bli jul och mor i huset tände den stora bakugnen. Nu skulle allt julbröd bakas. Då mindes flickan från Sicilien hembygdens långa och smala vetebröd. Nu bad hon att få göra något liknande och fick en bit sotad vetedeg att arbeta med. Då kom flickan ihåg att hon hade saffran kvar i sina fickor. Hon knådade in saffran i degen och tittade på ugnsplåten. Några långa bröd fick inte plats. Då rullade hon ihop den långsmala degen till en kringla, kom att tänka på att det snart var helgonet Lucias dag och la två russin som ögon på kringlan.

Det blev en mörk och stjärnklar morgon. Flickan från Sicilien var tidigt uppe och blåste liv i köksspisen glöd. Hon kokade rågkaffe och kom på att hon borde bjuda hela familjen på kaffe på sängen. Nu skulle alla få smala på hennes saffransbröd. Detta blev mycket uppskattat.

Någon i familjen föreslog att flickan från Sicilien skulle gå runt i de andra stugorna och bjuda på rågkaffe och det annorlunda och välsmakande gula vetebrödet. Detta skulle vara ett sätt för den skeppsbrutna flickan att tacka hela bygden för att hon fått möjlighet att skapa sig ett nytt liv. Hon fick låna en lykta och gav sig ut i vintermörkret och knackade på dörrarna till de olika stugorna. Den enda som följde med henne på denna vandring var husets katt, som hoppades få ett skrovmål på nyfångad vittling. Han anade inte att han skulle få ett bröd uppkallat efter sig.

Detta var pappas historia. Han berättade den samtidigt som det kom norrmän, som flydde undan nazismens förtryck i Norge. Det var dessa som borde föra luciatraditionen traditionen vidare. Enligt pappa handlade historien på den stora och svåra konsten att visa tacksamhet.

Om jag idag vore 30 år yngre, skulle jag ta kontakt med några flyktingförläggningar här i Stockholm. Dessa olyckliga människor skulle baka bröd med sin hembygds smaker, fylla termosar och ge sig ut och under morgonrusningen bjuda på kaffe och luciasång. På så sätt skulle de kunna föra ut berättelsens om Bohuslans Lucia och hennes tacksamhet mot bygden, som tog emot henne.

Var finns idag Lucia som en symbol för tacksamhets glädje?

Det är flera år sedan jag var bilägare. Innan dess brukade jag ge mig av till Kungens Kurva och handlade mat för en månad framåt. Som billös lever jag i ett helt annat samhälle. Jag har skaffat mig en stor shoppingvagn och handlar i min lokala ICA-hall, där jag har blivit en trogen kund. Personalen vet vem jag är och detta känns tryggt. De år, när jag var anhörigvårdare, brukade jag gå ner till ICA-hallen för att få tröst och uppmuntran. Vemodet vilade tungt inom mig. Min make David var svårt sjuk och skulle aldrig mer få uppleva glädjen att på vårarna sätta spaden i jorden och sedan plantera ut tomatplantor och purjolök. Då spirade det i alla fönster och efter det att David fått sin första stroke gapade fönstren mot söder tomma. Jag klarade inte av detta. Hjälpen fanns hos ICA i avdelningen för blommor. Jag köpte blommande krukväxter och dessa piggade upp David.

Ofta grät jag när jag stod och funderade på vilken växt jag skulle köpa. Ibland kom chefen Daga eller någon från hennes personal fram och tröstade mig. Denna omtanke om kunderna som jag då upplever i den egna affären existerar inte i de enormt stora varuhallarna. Strax efter det att David förra vårvintern avlidit kom Daga fram med en stor bukett med tulpaner till mig.

Jag får ofta små kort där det står att jag får fem % på det mesta jag köper. Detta för med sig att jag bara handlar varje torsdag. Då blir det ett stort lass och här finns alltid minst extrapriserbjudande. Problemet är bara att jag lever i ett ensamhushåll och inte är speciell stor i maten. En gång varannan månad måste jag ta mig samman och sortera i det stora frysskåpet. Just nu har jag middagsmat där för minst två veckor framåt.

Det är mycket som skall firas i december. Först kommer första söndagen i advent, sedan nobeldagen och Lucia för att sedan avslutad med själva julfirandet. Julhandeln har redan börjat och några familjer redan monterat upp sina plastjulgranar. Allt detta märks i min ICA-hall, där man nu kan köpa mycket av det som hör julen till.

På nobeldagen handlade jag som vanligt. Mina grönsaker var nästan slut och dessutom jag längtade efter apelsiner och bananer. Vid den välsorterade avdelningen för frukt och grönt stötte jag på Daga, som såg till att allt var rent och prydligt, att inte den färska krukodlade dillen slokade och att inte de svenska äpplena rullade ner på golvet. Vi växlade några ord om ensamhet inför julen, om grönt på julbordet och om att jag regelbundet går på styrketräning. Det känns som om Daga har blivit en del av mitt liv . Det märkliga är att hon i sin stressiga och fartfyllda tillvaro bryr bry sig om mig.

Efter samtalet med Daga studerade jag noga min inköpslista. Jag hittade allt jag skrivit upp som frystejp, glödlampor, kuvert. stearinljus och polermedel för mina ljusstakar. Det enda som inte fanns hos Daga var en förlängningssladd med flera urtag.

Samtalet med Daga var inspirerande. Jag stannade vid hyllan med frukt och grönt och glömde totalt bort att jag skulle bli ensam om att äta upp allt det jag stoppade i kundvagnen. Det blev bland annat grönkål, brüsselkål och apelsiner.

Det är trevligt att handla i den lokal affären. På hemvägen stötte jag på en granne som arbetar med frukt och grönt på grossistnivå och nu var han på väg till ICA. Han såg mitt stora matlass och vi började prata om miljösmart mat. Då fick jag medge att jag trots både grönkål och ekologiskt odlade morötter från Ekerö inte är utpräglat miljösmart. Längst ner i shoppingvagnen låg både ost och grädde. Falukorv och köttbullar hade jag inte köpt, eftersom jag har flera förpackningen av dessa varor i frysen.

Nu är det snart jul och jag behöver inte bekymra mig om skinka, små korvar eller köttbullar. Det blir ett par julmiddagar hemma hos mina barn. Då får de fatta beslutet om att byta ut skinkan mot bönsallad och köttbullarna mot rotsaksgryta utan tillsats av smör och grädde från några ivrigt pruttande kossor.