Det finns på Sergels torg en staty, som alltid får mig att tänka på vår bortglömde fredspristagare Klas Pontus Arnoldson. Det är Carl Fredrik Reuterswärds staty med revolvern med den knutna pipan. Den har ingenting med Alfred Nobels fredpris att göra utan skapades efter mordet på John Lennon den 8 december 1980. Men trots allt, den borde ge alla som strövar runt på Sergels torg en påminnelse om att fred på jorden inte är en självklarhet.

Klas Pontus Arnoldson hade vuxit upp med musik. Hans pappa var musiker på Stora Teatern i Göteborg och det var på denna teater den unge Klas Pontus kom i kontakt med 1850-talets liberala strömningar. Vårt land borde få en ny riksdagsordning och kungens makt måste inskränkas. Samtidigt med detta uppstod en bonderörelse i unionslandet Norge. Bönderna gnydde över att skattetrycket från Sverige var för högt och att kungafamiljen levde ett överklassliv, som var långt bort från verkligheten på en bondgård i någon av fjälldalarna.

Klas Pontus Arnoldson tvingades att sluta på gymnasiet när han var 16 år gammal. Fadern hade dött och nu måste han försörja sig själv. Hans började som biljettpojke på Statens Järnvägar och gjorde sig känd för sin driftighet och pålitlighet. I slutet på 1870-talet blev han stationsinspektör på stationen i Tumba och här var han bland annat ansvarig för att brukets specialpapper för sedlar och värdepapper lastades på de rätta godsvagnarna och att ingenting hamnade i orätta händer. Samtidigt med detta arbete skrev han tidningsartiklar om religionsfrihet, sociala orättvisor och att olika länders kungar och militärer piskade upp krigshets. Hans åsikt var samarbete var bättre än krig. Försvarskostnaderna borde skäras ner och pengarna behövdes till bra bostäder och till bättre skolutbildning för alla. År 1882 valdes han in i riksdagens andra kammare, där han först tillhörde den frisinnade gruppen men gick sedan över till liberal vänster.

Klas Pontus Arnoldsons stora intresse var fredsfrågan. Han hade fått kontakt med den danske politikern och militären Fredrik Bajer, som hade deltagit i det dansk-tyska kriget i början av 1860-talet. I freduppgörelsen tvingades Danmark att avstå områden vid gränsen mot Tyskland. Här levde danskar och tyskar sida vid sida och det var de tysk-danska separatister, som utlöste oroligheterna. Fredrik Bajer såg lidande och död på slagfälten och kom till slutsatsen att länder borde förhandla med varandra innan de startade ett krig. Kanske var det så att militären och de regerade kungarna hetsade fram nya krig. Han bildade en dansk fredförening och detta blev impulsen för Klas Pontus Arnoldson att starta en liknande förening i vårt land. Åt 1883 blev han en av initiativtagarna till bildandet av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, där han blev dess sekreterare.

Klas Pontus Arnoldson kunde ibland brusa upp och då hade han svårt att diskutera med de andra i styrelsen. Han blev påstridig och då hade han svårt att lyssna på andras synpunkter. I arbetet som stationsinspektör hade det varit en tillgång att aldrig få sina beslut ifrågasatta. Här, i föreningslivet, blev det en nackdel. Han tvingades efter några år bort från allt styrelsearbete i den förening hade varit med om att bilda.

Klas Pontus Arnoldson slutade under sitt första år i riksdagen sitt arbete som stationsinspektör och började arbeta som journalist. Nu bosatte han sig i Årstadal vid Liljeholmens järnvägsstation. Under denna tid tillhörde Årstadal Brännkyrka socken. När det blev nyval till riksdagen år 1885 var ingen intresserad av att Klas Pontus Arnoldson skulle få representera deras socken i riksdagen. Han hade inga möjligheter att bli omvald. Efter detta började Klas Pontus Arnoldson arbeta på heltid som journalist för olika tidningar. Lönen var mycket låg och hans ekonomi blev dålig. Dessutom började hälsan bli sämre.

Kals Pontus Arnoldson följde med spänning allt som hände i unionslandet Norge. Missnöjet pyrde och den svenske kungen Oscar II försökte förgäves bli popular i Norge. Ett av problemen var hur flaggan skulle se ut på de norska handelsfartygen. Det komponerades för detta ända mål en speciell flagga, som norrmännen ironiskt kallade för sillsallad. Ett annat visteämne var om den svensk kungen hade vetorätt till de beslut som det norska stortinget fattade.

i unionsavtalet från den 17 maj 1814 fanns en paragraf om frihandel mellan Norge och Sverige. I slutet av 1800-talet kom detta att ifrågasättas. De norska textilfabrikerna kunde framställa tyger av linne och jute billigare än de svenska. De svenska textilfabrikörerna slog larm. Snart skulle de tvingas stänga sina fabriker och avskeda arbetarna. Frågan blev svårlöst och norrmännen vägrade att gå med på en ändrig av denna paragraf i unionsfördrager.

Konflikterna blev ännu fler och den svenska militären uttryckte önskemål att med vapenmakt sätta de trilskande norrmännen på plats. En av hökarna var den svenske kronprinsen Gustav, som senare blev Gustav V.

Nu började Klas Pontus Arnoldson ge sig ut på den norrländska landsbygden och berätta om vad som stod på spel. Det fanns sedan gammalt goda förbindelser genom fjälldalarna i Dalarna och Jämtland med Norge. Han fortsatte sin resa in i Norge och diskuterade unionsupplösning med alla han stötte på. Han skrev brev till Stortinget och förelog att Norge skulle spela en aktiv och fredlig väg och bilda en kommitté för att bevara fred i Europa. Flera stortingsledamöter blev intresserad och skickade skrivelsen vidare till de norrmän, som bodde i Paris. Enligt obekräftade uppgifter visades denna skrivelse för Alfred Nobel, som blev mycket intresserad. Kanske var de då han insåg att Norge varje år borde få dela ut ett fredspris.

År 1896 avled Alfred Nobel och hans testamente öppnades. Den stora överraskningen var nobelpriset och speciellt stycket som handlade om fredspriset. Det var det norska storstinget, som skulle tillsätta en nobelkommitté med uppgift att utse en värdig mottagare till fredspriset. De andra prisen skulle olika svenska kommittéer ansvara för. Detta fick genast den svenska ultrahögern att rysa av fasa. De i deras ögon besvärliga norrmännen skulle ansvara för fred på jorden.

Tiden arbetade för en unionsupplösning och till och med höken kronprins Gustav förvandlades till en medgörlig duva. Oscar II var nu gammal och sliten och orkade dåligt med allt detta. I juni år 1905 ställdes allt på sin spets när den norska regeringen meddelade att samtliga medlemmar omedelbart skulle avgå på grund av att de inte önskade tillhöra unionen. När detta telegram kom bodde kungafamiljen på sommarslottet Rosendal på Djurgården. Här utbröt panik och prins Carls danskfödda hustru Ingeborg började gråta I all hast improviserades ett tal, som kungen skulle hålla från slottets trappa. Nyheten spred sig omedelbart genom Stockholm och polisen uppskattade att 30000 strömmade över Djurgårdsbron för att uppfatta något av detta historiska tal. Nu kunde förhandlingarna börja med Norge om upplösningen av unionen. Avtalet om unionsupplösningen skrev under den 26 oktober 1905.

Ultrahögern gladdes inte åt detta. När den bräckliga Klas Pontus Arnoldson år 1908 fick fredspriset. klagade de hos det norska storstinget. Svaret blev att de hade fått önskemål av högt uppsatta svenskar att ge tilldela den stridbare journalisten Klas Pontus Arnoldson priset till sammans med dansken Fredrik Bajer.

Klas Pontus Arnoldson ekonomi var tryggad tack vara nobelpriset. Han skrev ett par artiklar, som blev mycket uppskattade Den 20 februari 1916 avled han i Stockholm och jordfäste på Norra kyrkogården.

När jag denna decemberdag står på Hötorget och ser hur folk ilar förbi utan att ta någon notis om statyn med den vridna gevärspipan skulle jag vilja ha en tidsmaskin. Med hjälp av denna skulle Klas Pontus Arnaldson stå här tillsammans med John Lennon och sjunga hans sång om fred på jorden

”And bye bye , bye byes

All we are saying is give peace a chance

All we are saying is give peace a chance

Ev´rybody´s talking about Ministers

Sinisters, Banisters and canisters

Bishops and Fishops and Rabbis and

Pop eyes,

Give peace a chance”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu i början av december pågår förberedelserna för nobelfesten. Tyvärr får årets pristagare inte komma ut till Vinterviken och där få se en av platserna där Alfred Nobels uppfinning nitroglycerin tillverkades. De vet säkert inte om att en fredspristagare tillfälligt hade arbetat och traskat förbi svavelsyrefabriken. Byggnaden står fortfarande kvar och är idag en restaurang.

Varje gång jag år igenom Vinterviken funderar jag på hur mycket som har ändrats sedan Klas Pontus Arnoldson fick Alfred Nobels fredpris år 1908. Detta skedde samtidigt som koleran slog till, arbetslösheten var ett gissel och många barn kunde inte vintertid gå till skolan för att föräldrarna inte hade råd att köpa vinterkängor till dem. Under något år före år 1870 arbetade denna fredspristagare på Alfred Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken och det var har, långt innan nobelpriset instiftades, som han började att diskutera hur viktigt de var att det inte uppstod nya krig.

Klas Pontus Arnoldson föddes i de centrala delarna av Göteborg år 1844. Hans mors flicknamn var Inga Christina Hagbom von Seth och fadern var musiker och logevaktmästare på Stora teatern i Göteborg. Idag tänker vi inte på att stora delar av parketten på teatrarna var uppdelade i små bås, som kallades för loger. De familjer, som hade råd, hyrde en loge och kunde då komma och gå som de ville på teatern och kunde ta med sig inbjudna gäster. Det var inte ovanligt att musikerna tog hand om ytterkläder, serverade drinkar till teaterbesökarna och hjälpte damerna att gå ut till sina väntande droskor. I samband med besök på Södra Teatern möttes Göteborgs högre medelklass och ofta på pauserna diskuterades kyrkans roll i samhället. Hit rymde både män och kvinnor från den stränga kyrkan och prästernas krav på rabbel ur katekesen och ingående kunskap om både syndabekännelsen och trosbekännelsen.

En av de mest aktiva i denna debatt om religionen var författaren och journalisten Viktor Rydberg. Han hade läst Bibeln noggrant och funnit att den var fylld av obegripliga motsägelser. Han kom till slutsatsen att Jesus inte var Gud son utan en skriftlärd rabbin, som tänkte i då förbjudna banor. Han hade också tagit starka intryck av de nya teologiska strömningarna i USA. Här fanns åsikter om att Gud borde upplevas personligt och intensivt och inte i en långtråkig högmässa.

Klas Pontus Arnoldson brukade ibland följa med sin pappa till arbetet i teatern och här fick han hjälp till med olika praktiska sysslor. Han lyssnade intensivt på dessa diskussioner och började fundera på vad kristendomen stod för. Han hade lätt för sig i skolan gick på gymnasiet och allt pekade på en lysande karriär. Då kom dråpslaget. Nar han var 16 år dog fadern och Klas Pontus Arnoldson måste söka ett arbeta. Nu blev han biljettpojke på Statens Järnvägar, han fick befordran och fick ett arbete som stationsvakt på den nyöppnade stationen vid den stinkande sjön Fatburen på Södermalm.

Det finns ett brev bevarat från Klas Pontus Arnoldson till Viktor Rydberg. Han satt i det lilla stationshuset av trä en mörk vinterkväll och frös. Det första han gjorde var att skildra området runt stationshuset. På bergen runt stationen stod åtta väderkvarnar helt stilla, det fanns träd kvar på bergssluttningarna och det hördes vingslag i natten. Efter detta skrev han ner något om sina religiösa funderingar. Slutet på brevet är gripande. Klas Pontus Arnoldsons lön var mycket låg och han ville göra något annat av livet. Han ville skriva debattartiklar i olika tidningar och han funderade på att skriva en bok. Kunde han få hjälp med både med ekonomin och att få in en fot i tidningsvärlden?

Det var dramatiskt att arbeta på den nyöppnade lilla järnvägsstationen vid sjön Fatburen. En ny järnvägstunnel skulle sprängas under berget och till detta arbete användes nitroglycerin från Alfred Nobels fabrik i Vinterviken. Detta sprängämne måste hanteras med stor varsamhet. Ingenting fick spillas på marken, eftersom det då var risk för självtändning. Av allt att döma klarade Klas Pontus Arnoldson denna uppgift bra och han fick ett tillfälligt arbete i Vinterviken. Samtidigt med detta funderade han på hur samhället fungerade. Fattigdomen var utbredd, på gatorna strövade trashankar fram och tiggde pengar och begåvade barn från fattigkvarteren hade inga möjligheter att studera till studentexamen. Försvaret slukade mängder av pengar och kungahusets prakt och ståt stack i ögonen. Nu inledde han början av sin politiska karriär och i första hand gällde det att tala om för sina arbetskamrater att alla Europas länder behövde samtala med varandra i stället för att ständigt rusta för krig.

I slutet av 1860-talet öppnades nya möjligheter för Klas Pontus Arnoldsson. Han blev stationsskrivare i Göteborg och efter detta stationsinspektör på ett par bruksorter på den svenska landsbygden innan han slutligen fick likartade uppgifter i Tumba. Här låg det pappersbruk, som hade specialiserat sig på papper till sedlar och värdehandlingar. Det mesta av transporterna från bruket skedde på järnväg och det var viktigt att ha en pålitlig och ordentlig inspektör, som såg till att inte detta dyrbara papper hamnade i orätta händer.

Att vara stationsinspektör innebar att få disponera en bra bostad och att även vintertid ha god belysning. Nu började Klas Pontus Arnoldson skriva artiklar. I första hand skildrade han krigens fasor och hur mycket pengar detta kostade. Han skrev om de sociala klyftorna i samhället och om att statskyrkan hade för stor makt när det gällde skolundervisningen. Sedan blev han stora intresse de nordiska länderna. Han ansåg att de borde slå sig samman till en enda stat och sluta att hetsa mot varandra. Detta skulle underlättas om Sverige, Danmark och Norge blev republiker. Norge var vid denna tid ett unionsland till Sverige och hade samma kung Oskar II. Det mesta av dessa tankegångar delade han med den danske radikale politikern Fredrik Bajer.

Riksdagen hade år 1866 fått två kamrat och detta gjorde det möjligt för en tjänsteman att bli riksdagsman. År 1882 valdes Klas Pontus Arnoldson från Tumba in i riksdagens andra kammare och kallade sig då för obunden frisinnad och detta trots att han inte var medlem i någon frikyrka. Efter något år i riksdagen blev han svårt sjuk, sa upp sitt arbete i Tumba och flyttade till det nedslitna området Årstadal i Liljeholmen. Årstadal i slutet av 1800-talet har senare skildrats som ett slumliknande område med hus fyllda av vägglöss och där alldeles för många män och kvinnor sökte tröst i brännvinsflaskan.

I samband med sjukdomen och medföljande dålig ekonomi började han kanske fundera över Viktor Rydbergs nyskrivna dikt om tomten. Då kom tvivlet på att kristendomen var den enda och rätta vägen in i ett värdigt liv för alla. Han lämnade den frisinnade gruppen och sökte sig till den grupp, som kallade sig för liberal socialism. Hans tanke var att det borde finns något andligt samfund byggd på andra ideal än kristendomens. Det blev en riksdagsmotion om detta. Alla myndiga svenskar hade rätt att lämna den svenska statskyrkan utan att samtidigt begära inträde i något annat kristet samfund. Detta vållade storm både bland de frisinnade och de konservativa bönderna och motionen avslogs omedelbart med förkrossande majoritet.

Alla artiklar, som Klas Pontus Arnoldsson skrivit de sista åren, hade blivit lästa av uppsalastudenten Karl Staaff. Han startade så snart motionen var känd en förening, som hade målsättningen att påverka riksdagsmännen så att de inte avslog motionen om fullständig religionsfrihet. Detta misslyckades och både Klas Pontus Arnoldson och Karl Staaff ansågs vara politiska galningar utan någon framtid.

År 1887 lämnade Klas Pontus Arnoldson riksdagen. Han var inte längre bosatt i Tumba och kunde inte få representera denna valkrets i det kommande valet. I Brännkyrka socken, dit Årstadal då hörde, var det inte tal om att låta honom kandidera för riksdagen. Han var mannen som tänkte farliga tankar och som borde tystas ner.

Ingen anade hösten 1887 att Karl Staaff skulle år 1905 bli vårt lands statsminister och att Klas Pontus Arnoldson tre år senare skulle bli internationellt känd på grund av att han fick Nobels fredpris

Denna adventstid har vi drabbats av det ena ovädret efter det andra. Förra lördagen i stormen och regnet letade jag mig i till Sankt Eriks katolska domkyrka vid Medborgarpalatsen för att fotografera något, som skulle passa in till mina bloggar om den katolska drottningen Joséphine och hennes kamp för religionsfrihet. Detta besök var en upplevelse och gav mersmak

I domkyrkans källarplan pågick en julmarknad. Jag strövade runt bland de olika stånden och lyssnade på rösterna runt omkring mig. Jag uppfattade italienska , franska och mängder av språk, som jag inte kände till. Vid den ena långväggen fanns flera hyllor med böcker, som folk plockat bort från sina egna bokförråd. Hår trängdes jag med en par tonårspojke, som var på jakt efter information om bakgrunden till sina seriehjältar Stålmannen och Fantomen.

Tvärs genom hela salen stod ett par långbord, där man kunde slå sig ner och dricka adventskaffe. Alla platser av upptagna. Här satt äldre män och samtalade på sina egna språk. Det var italienska och spanska. Någon bläddrade i Aftonbladets idrottsbilaga. Det gällde ju att hålla reda på hur hemmalagen spanska städer karade sig i olika fotbollsturneringar.

Det angränsande rummet var spännande. Här kunde man köpa mat från olika länder långt bort från det svenska ruskvädret. Inkomsterna från denna matmarknad skulle gå till att stötta den katolska kyrkan i länder, där de kristna är i minoritet och ofta förföljda. Det var dofter från Orienten och Asien, som steg upp ur dessa grytor. Eftersom min mage krånglade vågade jag mig inte på det kulinariska äventyret att äta lunch i denna stillsamma och exotiska miljö

Stormen grep tag i mig när jag gick uppför utomhustrappan för att komma till kyrkan. Det första jag såg var ett anslag om att här var det tystnad som gällde. Jag var ensam i kyrkan och tassade försynt runt och fotograferade olika altartavlor. Plötsligt var det som om en vägg öppnade sig och en äldre nunna gled in i kyrkorummet. Hennes hy i ansiktet skvallrade om att hon kom från området runt Medelhavet. Hon skred värdigt och samtidigt ödmjukt runt i kyrkan och såg till att allt var rent och prydligt. Vid ett sidoaltare möttes våra ögon. Försiktigt närmade jag mig nunnan och fängslades av den gudstro, som strömmade ut ur hennes ögon. Då neg jag djupt för henne och hela hennes ansikte lystes upp. Försynt sträckte hon fram en lapp med nattvardsmässans böner till mig och viskade samtidig:

”God bless you”

Nunnan tassade sedan vidare och jag gick med dröjande steg mot porten för att sedan kliva ut i det brutala ruskvädret och till trängseln i tunnelbanan.

Nu ligger kyrkans lilla bönelapp på mitt skrivbord. Bönerna har fått mig att fundera på om vi har något arv från den katolska tiden i vår psalmbok. Det har vi. Det är psalm 23 i vår nuvarande psalmbok. Texten skrev av Franciscus av Assisi på 1220-talet och har tolkats till svenska av Olof Hartman. Här har lag valt den andra versen

”Tack, Gode Gud, för Moder Jord

än bär hon oss och vad vi gjort.

Halleluja, halleluja.

Hon bringar träd och frukter fram

och blomstersmyckar alla land.

Tack för dina under!

Halleluja, halleluja, halleluja”

Som barn fick jag lära mig att brinnande ljus var en eldfara. Att tända ett ljus på matbordet var dyr lyx, som bara fick förekomma på julafton. Pappa var präst och vi hade ett brudaltare i pappas arbetsrum. Här stod ljusstakar lagom för de billigaste kronljusen. de stank när de brann och ibland gnydde grannarna at det luktade obehagligt från vår lägenhet.

Jag var nio år när det andra världskriget bröt ut. Varje söndag ungefär klockan nio på morgonen var vi uppe och åt frukost. Pappa väntade spänt på att det skulle ringa på dörren och att en telegrampojke skulle lämna förseglat telegram från domkapitlet. Då brukade mamma knipa ihop tänderna. Varje telegram innebar nya ransoneringar.

Idag tänker ingen på att varje ny bestämmelse, som gällde allmänheten, inte var giltig förrän den hade lästs upp som kungörelse i kyrkan. Nya ransonringar godkändes på lördagarna och omedelbart skickades telegram om detta till de olika domkapitlen, som fick i uppgift att se till att meddelandet nådde alla de präster, som skulle predika på söndagen. På landsbygden fick länsmännen hjälpa till.

Det var högtidligt när prästen stod i predikstolen och klockaren snett bakom med en papperskniv i handen. Prästen tog fram telegrammet, fick papperskniven av klockaren, bröt ett sigill och sprättade upp kuvertet. Under krigsåren visste alla vad det var fråga om en ny ransonering.

Jag minns den blåsiga söndag i december när pappa läste upp att det skulle införas ransonering på stearinljus. Varje vuxen skulle få en tilldelning av ett paket kronljus och barn under 15 år fick tilldelning på ett paket julgransljus. Präster, som hade ett vigselrum hemma, fick detta år tilldelning av ett stort altarljus.

Mamma satt i kyrkbänken och suckade. Med trötta ögon tittade hin ner på mina fötter, som vantrivdes i min äldre brors slitna kängor. Jag hade tjatat i flera veckor om att få ett par egna kängor, vilket mamma ansåg att vi inte hade råd till. Problemet var alla fattiga människor, som knackade på vår dörr. Den stora vägen kom ungefär en gång i månaden judiska män, som på grund av rädslan för nazismens järngrepp över företagen, hade förlorat sina jobb och nu inte visste hur de skulle kunna försörja sina familjer. De fick bjöds in på surrogatkaffe och en tunn skiva vetebröd samtidigt som pappa smusslade till dem fem kronor. Pappa, som var präst, tyckte det var roligt att diskutera religion och politik med dessa män. På så sätt fick han veta vad som hände i koncentrationslägren och denna kunskap delade han med sig vid middagsbordet. Mamma gäspade och var ointresserad. Själv förstod jag knappast vad det var frågan om

Minst en gång varje dag knackade det försynt på köksdörren. Det var kvinnor i den traditionella bohuslänska huvudduken, som kom smygande uppför trappan. Deras män var inkallade och pengarna de fick från det militära räckte inte till att köpa ved till kakelugnen i rummet och till köksspisen. Skogshuggarna var inkallade och det var brist på ved, vilket förde med sig att priserna hade stigit. Det mesta mamma gav dem var 50 öre. Det var allt detta hon tänkte på när hon hörde om ransoneringen av stearinljus. Det stora altarljuset var av hög kvalité och dyrt. Ett sådant hade hon aldrig haft råd att köpa.

Mamma kände sig tvingad att köpa ut hela ljusransonen. De dyra kronljusen använde hos som bytesvara i kyrkliga syföreningen, som dominerades av ensamma damer i obestämbar ålder. Det inte speciellt mycket och hade alltid brödkuponger över. De älskade mammas kronljus och det blev många limpor bröd i vårt skafferi för de brödkuponger mamma bytte sig till. Det stora och dyra altarljuset stoppade hon högst upp under slitna lakan i linneförrådet.

Nu inleddes mammas ofta hänsynslösa tiggeri av ljusstumpar. Hon hade i en tidning sett att det gick bra att smälta alla stearinstumpar i vattenbad och sedan gjuta dem i en speciell form och med vek av det garn man virkade menstruationsskydd med. Nu blev hon impopulär i de tre syföreningarna. Sedan flera år tillbaka samlade de in ljusstumpar till gamla Tant Nilson, som bodde i ett enda rum i en sliten fastighet på Albogatan i Gamla Annedal. Tant Nilsson var fattig och hon fick ingen understöd för att hon i hemmet vårdade sin mentalt efterblivne son Evert. Evert följde med henne som en trogen hund både till församlingshemmet och till kyrkan. De höga vedpriserna gjorde att hon och Evert frös och hon hade bara råd att tända i köksspisen en gång om dagen. Stearinljus gav både ljus och värme och tack vara syföreningstanternas hopsamlade ljus hade hon belysning på det lilla matbordet, där hon brukade sitta och läsa högt ur en gammal postilla för Evert. Någon elektrisk belysning hade hon inte. Elverket hade stängt av hennes ström på grund av obetalda räkningar.

Hemma muttrade mamma över tant Nilsson, som hon tyckte var pockande i sin fattigdom. Några i syföreningarna höll med henne , medan andra tyckte att prästfrun borde ha så mycket vett i skallen att hon sommartid hade kaninburar på sommarstugans tomt och sedan bad sina söner slakta dem. Det gick utmärkt att steka kaninköttet i fläskflott och sedan konservera allt detta. När familjen sedan mumsat kanin till söndag gick det bra att koka soppa på de avskavda benen.

Det blev storbråk om ljusstumparna i församlingen och detta gav eko. Resultatet blev att Gamla Tant Nilsson äntligen beviljades fattigvårdsunderstöd och att en vedhandlare skänkte henne tio vedträd varje måndag under ett par veckor den kalla och snörika vintern 1940.

En dag på väg hem från skolan stötte jag ihop med en av mammas gamla mostrar. Moster såg genast att jag gick på ett onaturligt sätt och tittade ner på mina fötter och min brors snedgångna och slitna kängor. hon följde med mig hem och låste in sig med mamma i badrummet. Jag bara anade vad det var frågan om. Dagen därpå fick jag följa med mamma till en skoaffär. Jag fick ett par nya kängor, som då var en aning förstora. Jag fick ett par extra sockor, så att fötterna inte skulle halka runt i kängorna. Det måste ha varit ett par dyra kängor. De höll i drygt tio år

Åren gick, Tant Nilsson dog och sonen placerades på ett hem. Jag gifte mig och flyttade hemifrån och knappt 20 år senare avled pappa och mamma blev änka. I slutet av det förra seklet bröt mamma lårbenshalsen och togs in på ett sjukhem. Hennes lägenhet skulle röjas ut och det hjälptes vi alla åt med. Längst in i linneskåpet låg det stora altarljuset med sin etikett om vilket ransoneringskort det var som gällde.

Detta ljus gav jag långt senare till en pastor i Svenska Missionsförbundet. Dagarna efter katastrofen vid World Trade Centre den 11 september 2001 ordande hon i sitt missionshus på svensk landsbygd en andaktsstund till minne av offren i denna attack. Då bröt hon ljusets förpackning, satte ljuset i en stake, tände det och berättade om ljusets historia. Det hade kommit till under början av det andra världskriget. Nu hade terrorn släppts lös och det gällde att vara andligt rustad inför kommande årens oro.

Allt detta flimrade förbi mig när jag byter ljus i min stora mässingsljusstake. Samtidigt  som jag gjorde detta skrubbade jag staken ordentligt med en diskborste och skrapade bort stearinet. Då ringde en granne och undrade om jag visste om man fortfarande får lägga ljusstumpar bland hushållssoporna eller om man måste fara till den stora miljöstationen i Sätra och lägga dem i brännbart. Jag sa att jag inte visste.

Idag finns det ingen som samlar ljusstumpar. Jag saknar Tant Nilsson, som var fenomenal på att använda sådant som andra slängde

Idag är det första söndagen i Advent och ett nytt kyrkoår tar sin början. Längs min gata är jag nästan ensam om att ibland går till kyrkan. Jag är också den enda, som inte sätter upp stjärnor i fönstren. Anledningen till detta är att jag är pojktorftig och saknar konstnärliga talanger. Det ser bara töntigt ut om jag skulle försöka julpynta.

Min mamma var vallonättling och hade som ung varit medlem i en metodistkyrka vid Skanstorget i Göteborg. I hennes kyrka borde inte bilder och pynt få förekomma, eftersom allt detta förvillade tankarna. Till det onödiga pyntet hörde julgran. Pappa var präst och till hans löneförmåner hörde gäddor från stiftets fiskerättigheter i norra Bohuslöns insjöar och en julgran från stiftets skogar. Om inte gratisgranen kommit, hade jag fått växa upp utan julgran.

Jag var barn på 1930-talet och då var adventstiden en fastetid. Vi borde inte äta kött utan hålla oss till fick och grovt bröd. Söndagsmiddagarna var goda med kokt gädda och nästan förbjuden gräddig pepparrotssås. Alla andra dagar var hemska med kokt vittling och smalklös vit sås, där några skrämda och bleka kvistar av persilja simmade runt.

Under dessa år före kriget fanns det bara i mitt hem en enda prydnadssak i adventstiden. Det var pappas prästvigningsstake. Pappa hade i motsats till de andra prästerna i Göteborg läst teologi i Uppsala. På hans tid hörde det till att ärkebiskop Nathan Söderblom skulle ha ett andligt samtal med de blivande prästerna före prästvigningen. När ärkebiskopen konstaterat att deras religiösa övertygelse skulle vara tillräckligt stark för att orka med att vara själasörjare i församlingar där gudston var svag, fick de en ljusstake. Det var inte vilken ljusstake son helst utan en titusstake.

Nathan Söderblom hade innan han blev ärkebiskop varit professor i religionshistoria, hans huvudtanke var att kristendomen hade utvecklats genom impulser får judendomen och olika asiatiska religioner. Han påpekade ständigt att den dag år 70 ef. Kr. när den romerska befälhavaren Titus med sina tripper drog in i Jerusalem och skövlade templet. Den skräckfyllda dagen blev ett startdatum för kristendomen. Flera jerusalemsbor hade i smyg anslutit sig till den nya religionen och nu tpg de med sig dessa tankar in i fångenskapen. Stora delar av Jerusalems befolkning fördes som fångar till Rom. Här ordnades någon vecka efter slaget om Jerusalem en segerparad, där de judiska fångarna fick marschera genom Roms gator. I täten gick översteprästerna och en av dem bar den stora sjuarmade guldljusstaken. Den hade spelat stor roll för templets andakter och det var på denna som tempeltjänarna placerade ljus av olika slag. Några år senare lätt Titus uppföra en port på Forum Romanum, som skulle vara ett minnesmärke över att han hade besegrat de ständigt upproriska judarna. På insidan av porten finns översteprästen med den stora ljusstaken avbildad.

Pappas titusstake var gjuten i mässing och den gick att skruva sönder. Lördagen före första söndagen i advent togs staken fram. Den skulle skrapas ren från förra årets droppande stearinljus, skruvas isär och poleras. Det blev tidigt min uppgift att göra detta. Staken hade tolv olika delar och det gällde att komma ihåg hur de passade ihop.

Den första söndagen i Advent var i kyrkan en högtidsdag. Prästerna drog på sig en mörkt lila skrud och klockaren skred i och tände det första adventsljuset på altaret Vi sjung ”Hoseanna, Davids son” så det ekade i den stora och halvtomma Annedalskyrkan. Om det var pappa som predikade fick vi höra berättelsen om titusstaken och att den var ett julens tecken på att kristendomen skulle segra.

Jag har fått ärva titusstaken och den står nu i mitt köksfönster. Det är fortfarande lika spännande att skruva sönder staken och göra den ren. Vid middagstid tänder jag stakens ljus och njuter av friden. För ett par dagar sedan tittade en bekant in och såg staken. Hon höjde förvånat på ögonbrynen.

”Förlåt” sa hon tvekande. ”Jag visste inte att du var judinna.”

Jag skakade de på huvudet och började berätta om pappas prästvigning och hur han fått ljusstaken. Min besökare hörde intresserat på. Sedan berättade jag att pappas ärkebiskop senare i livet fått Nobels fredspris för att han hade lyckats ena de kristna kyrkorna i ett stort kyrkomöte sommaren 1925.

Besökaren tittade noga på staken.

”En märklig historia om en judisk ljusstake. Vad var det du sa ärkebiskopen och nobelpristagaren hette? Honom har jag aldrig hört talas om”

Idag har jag varit på högmässa i Mälarhöjdens kyrka och lyssnat på när kyrkokören sjöng adventstidens mest kända psalmer. det var nästan fullt i kyrkan. Högmässan hade en högkyrklig prägel, som påminde mycket om de förslag till ny gudstjänstordning, som Nathan Söderblom önskade skulle införas. Hans tankar var att den svenska högmässan var fylld av betraktelse om synden och tråkig, prästerna var klädda i svarta kappor och det var bara vid de stora högtiderna som de slitna kåporna kom fram. Kyrkomusiken var dyster och frikyrkorörelsens glada och svängiga sånger fick inte sjungas.

Musiken i Mälarhöjdens kyrka skulle Nathan Söderbom ha uppskattat. I slutet av sitt liv ställde han upp på gudstjänster på vikingarnas ö Birka tillsammans med företrädare för Frälsningsarmén. Idag fick jag vara med och jublande sjunga psalm 108 i vår nuvarande psalmbok. Den skrev i slutet av 1800-talet av en frikyrklig missionär, som försökte göra sitt yttersta att omvända Algeriets muslimer till kristendomen. Jag har själv varit i de inre delarna av detta land, ett land där oasernas palmer svajar rytmiskt i vindarna frän öknen. När regnet kommer på vintern, jublar folket. Detta tolkades för drygt hundra år sedan av Erik Nyström som en gåva av Gud. Nu, i adventstid, måsta man möta Gud och Jesus med glädje.

Detta var sådana glädjefyllda rop som inte fick förekomma in min barndoms Annedalskyrka.

Om Nathas Söderblom skulle varit med på denna gudstjänst hade han saknat en psalm. För honom betydde staden Jerusalem ingenting, Gud och Jesus kan alla möta i sin församlings kyrka och den kan ligga var som helst i världen. Alla borde inse att kristendomens födelsestad Jerusalem inte finns mer och att det är från impulser från denna stad som Jesus har byggt upp denna stad. En av Nathan Söderbloms favoritpsalmer var den sista versen på Psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stå upp”. Av någon för mig obegriplig anledning finns den inte med i vår nuvarande psalmbok.

”Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner. Dess präster äro döde, dess spira är ej mer. Men Kristi rike varar och sig alltmer förklarar. Välsignad vare han som kom i Herrens namn.”

Författare Frans Michael Franzén år 1812

Tiden sopar igen många spår av det förflutna. Till det som har försvunnit är Fatbursjön vid nuvarande Medborgarplatsen. Denna sjö var för 600 år sedan ett skafferi för stockholmarna. Sjön var fiskrik och här kunde alla gratis hämta dricksvatten. I slutet av 1680-talet köpte fabrikör Niclas Pauli från Tyskland en tomt vid Fatburens östra strand och här byggde han en malmgård och anlade en stor trädgård. Hans område var ylletyger och hans fabrik låg i i närheten av malmgården. Under hans sista år förändrades sjön och var inte längre stadens skafferi. Folket runt sjön hade börjat slänga latrin och sopor i sjön och vattnet gick inte längre att dricka. Kring sjön surrade malariamyggor och området började få dåligt rykte. Omkring sekelskiftet 1700 fantiserade folket om att det var från en av trädgårdarna runt sjön som stadsdelens häxor samlade oskyldiga barn för att sedan på kvastar flyga med dem till Blåkulla och låta dem dansa med Djävulen .

Det hände mycket runt sjön Fatburen . Det växte upp små industrier och sjön fylldes igen. Området fick en järnvägsstation så att det skulle bli lätt att åka till Södertälje. År 1857 köpte Stockholms katolska församling Pauli malmgård och i den norra flygeln inreddes en liten kyrka, Sankt Eriks Katolska Kapell. Men innan detta kunde genomföras måste kyrkolagen ändras. En av de pådrivande krafterna till att detta kunde ske var den katolska drottningen Joséphine, som var gift med Oscar I.

På 1830-talet började drottningen söka upp de fattiga katoliker, som bodde i ruckel på Södermalm. Varje söndag kom hon i sin kunglig vagn. Hon delade ut mat och vin till olika familjer och kanske deltog hon i en mässa i ett av husen. Det var då inte tillåtet för svenskar att besöka en katolsk gudstjänst. De, som gjorde detta, straffades med landsförvisning. Nu var det en katolsk drottning, som gjorde detta. Hon kunde inte straffas.

Drottnig Joséphines söndagsutflykter skedde inte i smyg. Vanligt folk började reagera och i gräl med prästerskapet tog folket drottningens parti. Del lilla skaran katoliker fick donationer och kunde uppföra en liten kyrka, vars dörrar skulle vara låsta. Under inga villkor fick svenskar gå in genom denna port.

På något sätt sipprade den katolska läran ut till de fattiga svenska kvinnorna på Södermalm. År 1858 på våren konverterade sex kvinnor, vilket de omedelbart med landsförvisning straffades för. Den dag, när de som fångar skulle forslas till en båt på Skeppsbron, stod drottning Joséfine på kajen och gav kvinnorna var sin stor matkorg. Dessa kvinnor skulle inte behöva svälta på sjöresan till Holland, där de hade fått en fristad.

Detta var en protest mot kyrkolagen och mot den svenska protestantismen. Journalister i hela Europa skrev om detta och det blev diplomatiska förvecklingar. Efter segslitna diskussioner i de fyra stånden kunde alla komma överens om att kyrkolagen skulle ändras och kungen skulle signera det nya tillägget i kyrkolagen. Detta var problematiskt, eftersom kung Oscar I var svårt sjuk och sonen Karl var tillförordnad regent.

Trots alla sorger och bekymmer fanns det ett glädjeämne. Sommaren 1857 hade sonen Oskar gift sig med Sofia, som var dotter till hertigen av Nassau. Nu kom en prinsessa med annan bakgrund än de tidigare. Hon hade ingen egen förmögenhet och hon var intresserad av religion, sjukvård och sociala frågor. Den 16 juni 1858 föddes hennes förste son Gustav på Drottningholms slott. Några dagar efter förlossningen lämnade drottningen sin makes sjuksäng och beställde fram sin droska. Hon ville åka till Drottningholm och hålla sitt nya barnbarn i sina armar. Hennes hopp stod till denne lille pojke, som döptes till Gustav. Om ingenting oförutsett inträffade, skulle pojken så småningom bli svensk kung och ha tillräcklig mycket moralisk resning för att driva igenom religionsfrihet.

Den 8 juli är 1859 avled Oscar I på Stockholms slott. Drottning Joséphine blev änka. Det finns en skildring, som beskriver ett gräl hon hade med sin äldste son Karl, som nu var Sveriges regent. Enligt då gällande bestämmelser hade kungen rätt att personligen ingripa när det gällde kyrkolagen.

Änkedrottningen fick sin vilja igenom. År 1860 blev det inte längre straffbart för svenskar att besöka katolska gudstjänster och de som önskade kunde utan att straffas bli katoliker.

Änkedrottningen hade drivit igenom mycket, men fortfarande fanns det flera hinder kvar innan det blev fullständig religionsfrihet. Hon kände sig gammal, sliten och ensam. Inget av hennes barn delade då hennes intresse för religion. Hon upplevde fortfarande sorg efter sångarprinsen Gustafs död i tyfoidfeber den 24 september år 1852. Det fanns också andra sorger. Sonen Karl hade i juni år 1850 gift sig med prinsessan Louise från Nederländerna. Paret hade fått en dotter och sedan en son, som genom ett läkarslarv avled när han var två år. Prins Karl hade efter detta dödsfall blivit ointresserad av sin hustru och sökte sig till hovets damer och till vackra tjänsteflickor. Det stora glädjeämnet var att Oskar, som varit mycket blyg som barn. Nu hade han hittat en lämplig brud från furstendömet Nassau vid floden Rehn. Den utvalda flicka hette Sofia och var känd för sitt anspråkslösa sätt och stora intresse för litteratur Efter det att Oscar I gått bort hade Oskar blivit kronprins och Sofia kronprinsessa. Änkedrottningen hade senare fått uppleva att kronprinsessan Sofias fått ytterligare tre söner och att alla fyra var friska och välartade.

De sista åren av sitt började änkedrottningen Joséphine intressera sig för de kvinnor, som gjort olika slags brott och som fallit för frestelsen att bli prostituerade. Hon grundade också Josefinahemmet, som var ett äldreboende för katoliker. Detta hem finns fortfarande kvar.

Änkedrottning Joséphine avled den 7 juni 1876 på Stockholms slott. Hon fick en katolsk begravning och hennes kista fördes till Riddarholmskyrka.

Idag lever hennes minne kvar i det diadem, som användes när kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine gifte sig. Tyvärr är hennes kamp för religionsfrihet idag totalt bortglömd. Religionsfrihet infördes år 1951 och då var det hennes barnbarnsbarn Gustav Adolf som signerade den nya lagen.

Bilden föreställer ett sidaaltare i Sankt Eriks katolska domkyrka vid Medborgarplatsen

Idag går diskussionens vågor höga om vi inte skall vrida klockan tillbaka när det gäller religionsfrihet. Det är en extrem tolkning av islam som är anledning till detta. Jag har fått frågor när religionsfrihet  infördes i vårt land. Det var hösten 1951.

Kampen hade varit lång och svår innan det blev accepterat att tillhöra något annat religionssamfund än den svenska kyrkan. Kampen mot detta religiösa monopol inleddes på 1820-talet av vår dåvarande kronprinsessa Joséphine. Det är tack vare släkten af Edholm som vi kan följa hennes kamp.

i mitten av 1940-talet gjorde släkten af Edholm ett urval av de dagböcker och brev, som fanns bevarade från 1800-talet. Släkten kom från Jämtland och den adliga grenen har sitt ursprung i från länsman Mårten Esbjörnsson, som fick tolv barn. Under sin livstid bytte han namn till Edholm.

År 1777 föddes länsmanssonen Erik, som snart visades sig vara en studiebegåvning. Han hade tur, blev informator i en adlig familj och kunde börja studera till läkare. Efter examen erbjöds han en tjänst som husläkare hos släkten Brahe och följde med greven på olika resor genom Europa. Under dessa resor fick han möjlighet att besöka sjukhus i Frankrike och här lärde han sig franska. Tillbaka till Sverige fick han en tjänst som fattigläkare i Stockholm. Av en ren slump upptäckte den dåvarande kronprins Karl Johan att det fanns en duktig läkare, som talade franska. Erik Edholm fick nu anställning som kronprinsens läkare och han hade också  ansvaret för den unge prins Oscars hälsa.

Erik Edholm följde år 1813 med den svenska kronprinsen i kriget mot kejsar Napoleon och kom då i kontakt med andra fältläkare. När sedan freden kom,  hade han en gedigen erfarenhet av olika slags fältsjukdomar och kirurgi.

Erik Edholm gifte sig med Sara Fredrika Hülphers och år 1817 föddes sonen Erik, som utbildade sig till officer och sedan blev förste hovmarskalk. Redan som mycket ung började han skriva dagbok. Det är tack vare denna dagbok, brev och minnesanteckningar, som vi idag få veta något om hur den inga Joséphine  upplevde att som tonåring att bli svensk kronprinsessa och bosätta sig i ett protestantiskt land, där religionsfrihet var ett okänt begrepp och 1700-talets fria syn på religion hade ersattas av biskoparnas stränga ortodoxi.

Joséphine, född den 14 mars 1807,  var dotter till kejsar Napoleons fosterson Eugène de Beauharnais och hans hustru Augusta av Bayern. Hennes morfar var kung Maximilan I. Hon hade fått en katolsk uppfostran och var mycket religiös. I äktenskapsförhandlingarna var det ett krav att Joséphine skulle få behålla sin katolska tro, att hennes biktfader skulle få följa med henne till Sverige och att ett av rummen i slottet skulle inredas son en liten katolsk  kyrka.

Joséphine var flickan, som mognade sent. Hon var 15 år när hon trolovades med kronprins Oscar, som var åtta år äldre och som hade kommit överens med sin pappa  att han inte skulle gifta sig förrän han fyllt 23 år. Under dessa ungkarlsår roade han sig kungligt med de unga flickor, han lärde känna på olika baler. Joséphines biktfar kände med all sannolikhet till detta och påpekade för den blivande bruden att hon måste sluta leka med dockor och att hon under inga villkor fick ta med sig sin favoritdocka till sitt nya fosterland.

Den 16 juni 1823 landsteg Joséphine  tillsammans med drottning Desirée vid Manilla på Djurgården. Nu började ett nytt liv. Bland det första hon fick veta var att hon inte fick dela säng med sin make förrän hon haft sin första blödning från livmodern. Detta dröjde i mer än ett år. Den 3 maj 1826 föddes äntligen den förste prinsen i den nya kungasläkten Bernadotte på Stockholms slott. Det var efter denna förlossning som kronprinsessan Joséphine fick problem med den svenske ärkebiskopen Carl von Rosenstein.

Carl von Rosenstein hade varit radikal i sin ungdom och hyllat upplysningstidens ideal. Han hade i frågan om union mellan Sverige och Norge stöttat kronprins Karl Johan och varit med om att utarbeta regelverket för unionen. i början av 1820-talet började han att intensivt studera Gamla Testamentet och gjorde sitt yttersta för att få det svenska folket att inse att när det gällde trosfrågor var det reglerna i Moseböckerna som gällde. Dit hörde den gamla sedan att en kvinna skulle kyrktagas efter varje förlossning.

i Tredje Moseboken kapitel 12 finns  beskrivning på hur en kvinna skall renas efter en förlossning.  Då var hon  oren och fick inte röra vid något som var heligt. Denna orena tid var 33 dagar efter en son och två veckor efter en dotter. Modern skulle  i samband med reningen göra två offer, det ena var ett för tacksamhet över barnet och det andra ett syndoffer. Hon hade, när barnet kom till i hennes mage,  syndat och nu skulle detta sonas.

Kronprinsessan Joséphine upplevde kyrktagningen som mycket obehaglig. Hon hade kommit till Sverige för att bli mor åt en blivande kung och varit en osäker och tonåring när äktenskapet äntligen fullbordades. Nu skulle hon sitta på Storkyrkans skampall för icke kyrktagna mödrar, ledas fram i koret och här möta ärkebiskopen, som med händer fulla av vårtor skulle stryka olja på hennes panna. När detta skedde ryckte till av obehag och höll nästan på att gråta.

När kyrktagningen var över började det vanliga livet. Dit hörde att dela säng med kronprins Oscar. Året därpå föddes prins Gustav. Nu vädjade Joséphine till sin svärfar kung Karl Johan och bad att få slippa kyrktagningen. Svärfadern skakade bara på huvudet. Ärkebiskopen var en av hans personliga vänner. Man kom fram till en kompromiss. Det bar bara hovet och den kungliga familjen som var närvarande först vid kyrktagningen och sedan vid dopet. n

Åren gick och Joséphine fick tre barn till. Det var sju år mellan den äldste Carl och den yngste August. Nu var Joséphine sliten. Graviditeterna hade bland annat fört med sig att hon förlorat de flesta av sina tänder. Biktfar ingrep. Joséphine skulle inte överleva en förlossning till. Allt intimt umgängen mellan henne och kronprins Oscar måste omedelbart upphöra.

Kronprins Oscar hade svårt att acceptera ett liv utan sexuella njutningar.  Det dröjde inte länge förrän han intensivt började uppvakta Stockholms mest firade skådespelerska Emelie Högqvist. I detta förhållande föddes två pojkar. Skådespelerskan kunde nu disponera en lägenhet vid nuvarande Gustav Adolfs torg. Kronprinsen spatserade helt ogenerad mellan sina två familjer. I sin våning i slottets östra flygeln led kronprinsessan Joséphine i tysthet.

Kronprinsessan började nu studera den svenska kyrkolagen. Det fanns ättlingar till de katolska hantverkare, som flyttat till vårt land under 1700-talet. De fick behålla sin tro och de var tillåtna att fira katolska mässor. Detta skulle ske bakom stängda dörrar och om någon svensk medborgare ertappades med att besöka dessa mässor straffades han eller hon med landsförvisning.  Dessa katoliker bodde i de fattigas kvarter på Södermalm, de hade svårt att få arbeta och de allra flesta av dem hade svårt att få hushållspengarna att räcka till. Nu beslöt sig kronprinsessan för att ingripa. Hon var katolik och hade rätt att deltaga i deras gudstjänster. Varje söndagsmorgon beställde hon fram sin vagn, gav order om att vin från slottets källare skulle bäras upp till henne och att hon skulle få en stor korg fylld med bröd och kanske någon ostbit från slottets matförråd. Allt stuvades in i hennes vagn och kusken fick några adresser på Södermalm dit kronprinsessan skulle fara och lämna brödet och vinet. Det var till de katolska familjerna.

Kronprinsessan hade gjort något som fördömdes av många biskopar och präster. Hon hade utan att begära tillstånd börjat umgås med stadens katoliker och troligtvis också firat mässa tillsammans med dem. I smyg ställdes frågan om kronprinsessan vill luckra upp den stränga kyrkolagen och vilja införa religionsfrihet för landets katoliker.

Bilden på kronprinsessan Joséphine har jag hittat i bolen ”Sveriges regenter” skriven av Lars. O. Lagerqvist. Målningen är utförd av S. A. Adlersparre och finns på Kungliga Husgerådskammaren

Fortsätt läsa →

Jag har röjt färdigt i källaren och nu kan grabbarna kom in jobba med mögelsanering, lägga ny korkmatta och sedan måla väggar och tak. Runt mitt skrivbord står flera kartonger med papper, som jag bör gå igenom innan innehållet hamnar i återvinningen. I den låda jag hittills gått igenom hittade jag min make Davids inskrivningsbok till militärtjänst.

David mönstrade den 1 april 1947. Då träffade han en läkare, som konstaterade att han inte var vaccinerad mot smittkoppor och han bara kunde använde tummen och lillfingret på den vänstra handen. Anledningen till detta var att han som tvååring hade kommit in i slåttermaskinen och där fått halva västerhanden avklippt. David fick sin vaccinationsspruta och traskade in till inskrivningsnämnden, som placerade honom i besiktningsgrupp 2 inom infanteriet. Yrket var jordbruksarbetare och postadressen Önna i Broaryd.

Det hände mycket efter inskrivningen. David tog tag i sina studier på Hermods korrespondensinstitut och använde all ledig tid för att läsa in en realexamen. Året därpå, strax efter jul, kände han sig mogen för att åka till Malma för en preparandskurs inför de skriftliga och muntliga förhören. Samtidigt med detta kom hans pappa underfund med att David behövdes i jordbruket. Han kontaktade en släkting i Halland och man kom överens om att här skulle David vara mantalsskriven. På så sätt skulle David göra lumpen i Halmstad och inte i Jönköping eller i Eksjö. Det gick ett tåg mellan Halmstad och hembyn. David kunde snabbt komma hem på lördagarna och sedan fara tillbaka på söndagskvällen. På så sätt kunde föräldrarna i lugn och ro få njuta av söndagens betraktelse i det lilla missionshuset.

I Malmö fick David bo hos sin äldre bror Gunnar och som ersättning för mat och husrum på kvällarna ha hand om deras dotter Ulla-Britt. Något nöjesliv blev det inte tal om. David traskade varje dag fram och tillbaka till Hermods och hjälpte till att sköta Ulla-Britt och att städa. I mitten av juni år 1948 var det examen och David gick ut som den bästa eleven i sin årskull. Efter ett enkelt examenskalas var det dags att åka till Halmstad och dra på sig kronans kläder.

David hade fått en dryg veckas uppskov med inryckningen för att kunna klara av sin examen. Han möttes i regementsporten av en dagkorpral, som visade honom runt i kasernen. Nu upptäckte David att han hade kommit till ett paradis. Har fanns ett stort bibliotek.

David hade vuxit upp i en bygd där de allra flesta var övertygade om att den som studerade blev en smula tokig och oduglig för allt praktiskt arbeta. Den enda böcker, som fanns i hans föräldrahem, var några biblar. Föräldrarna var medlemmar i ortens pingstförsamling och i samband med deras omvändelse året innan David föddes hade alla profana böcker hamnat i köksspisen

Efter rundvandringen fick David träffa en överste och lämna fram sin inskrivningsbok. Översten tittade på den vänstra handen, la fram ett gevär och bad David visa hur han med sin halva vänsterhand skulle trycka av den. Nu bluffade David, som hemma på gården var van vid att arbeta med många och ofta tunga olika slags redskap. Biblioteket flimrade för Davids ögon. Han ville få krafter att läsa. Alltså ruskade han på huvudet och sa att han inte klarade av att arbeta med ett gevär. . Nu blev han kronvrak och skulle hjälpa till på kontoret, sela på hästen och köra ut kokvagnen till övningsfältet, där de andra låg och krälade på marken.

Nu började det år, som kom att bli höjdpunkten på Davids ungdom. Så snart dagens arbeta var slut, traskade han till biblioteket och lånade två böcker. De andra på samma lucka tyckte detta var märkligt att en grabb från landet var mer road av att i eftermiddagssolen sitta på en bänk på kaserngården och läsa än att njuta av en sommarstad, där många söta flickor gled fram på gatorna.

Det blev höst och biograferna öppnade. Inte långt från regementet låg en liten kvartersbio, där det bara kostade 50 öre för militärer i uniform. Hit gick David en eller två gånger varje vecka. Biografägaren hade en idol och det var den italiensk-amerikanska skådespelerskan Gina Lollobrigida. David njöt av dessa filmer och här skaffade han sig ett stort engelskt ordförråd. Gina Lollobrigida blev något av ett kvinnligt ideal för honom. Han tyckte om hennes olivfärgade hy och mörka ögon. Gina Lolllobrigida kunde konsten att på ett elegant kroppsspråk förmedla ett budskap.

En överste upptäckte snart att David kunde göra mer med sin vänstra hand än han visat vid inskrivningen. Han skickades iväg på en kurs i maskinskrivning och fick sedan ansvara för att olika dokument blev renskrivna. David skrev långsammare än de andra, men det var aldrig ett enda stavfel i det han skrev ut. I skolan hade han varit kungen av rättstavningen och brukade ibland tala om att han under sina sex år i hembyns varannandagsskola bara hade haft ett enda stavfel och det var ordet ecklesiastikdepartement. Då var det viktigt att känna till detta departement, eftersom det var hit ungdomarna skulle skicka sina överklagande om församlingens präst ansåg det fanns hinder för att de skulle få gifta sig.

Våren 1949 var det roliga med rikligt tillgång till böcker och billiga biobesök slut. David återvände hem till gården, till att handmjölka kor tillsammans med sin mamma och att arbeta på åker och äng. Det fanns också en annan uppgift. Under året i Malmö hade han lärt sig ta hand om småbarn, något som hans äldre syster snart upptäckte. Hon började anlita David som barnvakt.

Davids systerdotter Gunnel var tre år och mogen för sin ålder. Hon kunde konsten att på ett elegant sätt stiga in i köket som om det vore en balsal hos en miljonär och sedan slå sig ner vid köksbordet. Gunnel hade mellanblont hår och ljus hy. Utseendemässigt hörde hon hemma i Nordeuropa men hennes kroppsspråk fick David att tänka på Gina Lollobrigida och hur trevligt det varit att ligga i lumpen i Halmstad. Då saknade han biblioteket på sitt kompani.

Det blev två år med jordbruksarbete varvat med studier på Hermods. Våren 1951 tog David studenten som privatist och efter ett års studieuppehåll började han studera kemi på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Familjen undrade vart detta skulle leda. Ingen visste vad det innebar att arbeta som civilingenjör på en industri och om man verkligen kunde försörja en familj på ett sådant yrke.

Vi träffads en regnig dag senhösten 1954. Av vad jag senare har förstått, påminde jag med mitt mörka hår och solbräda ansikte om Gina Lollobrigida. Nästan ett år efter det vi hade träffats första gången fick jag träffa hans äldre syster och hennes barn. Gunnel tittade på mig och frågade sedan om jag tyckte att hon liknade Gina Lollobrigida. Då visste jag inte vem denna filmstjärna var. David och jag hade aldrig pratat om vilka filmer vi sett och vilka skadespelare vi uppskattade.

Nu ör det ungefär nio månader sedan David gick bort. Jag saknar hans stöd och sällskap i det dagliga livet. Det är den friske David jag saknar, inte den förlamade och strokedrabbade David, som måste ha hjälp med att gå på toaletten och som den sista månaden av livet inte kunde äta själv.

Jordfästningen var ljus och stämningsfull. Lillebror Gideon höll ett trevligt tacktal till sin bror. Han påpekade att ingen i familjen förstod vad det var för mening med att ägna all fritid åt att plugga på korrespondens och vart detta skulle leda.

Ulla-Britt och Gunnel, de två flickor som David varit barnvakt åt, kom båda på jordfästningen. Tack för att ni kom!

Alla, som någon gång har varit med om en gudstjänst i våra mest anrika kyrkor, frapperas av vackra målningar och gyllene prakt. Då år det svårt att föreställa sig mörkret och fukten i katakomberna, som blev en gömställe för de första kristna under kejsar Neros regeringstid. Stora delar av Rom var då en kåkstad och där ett ordentligt brandskydd saknades. I juli år 64 bröt en häftig brand ut och den ödelade stora delar av staden. Kejsar Nero var övertygad om att det var de kristna som startat branden. När sedan staden låg i aska, började han förfölja de kristna, som då flydde in i stadens katakomber utanför stadsmurarna. Här gällde det att vara på sin vakt. Ett av kännetecknen på att kristna bodde i de dystra gångarna var att några ristade in en fisk på väggarna. Många av de första kristna behärskade grekiska. Fisk på forngrekiska heter ictus, vilket blev en förkortning av Jesus Kristus Guds Son Vår Herre. Efter detta blev bilden av en fisk en kristen symbol, som idag är nästan helt bortglömd.

Jag har besökt många kyrkor och bara i en enda kyrka mötts av fisken som kristen symbol. Det är i Gröndal, en av Stockholms sydvästra förorter. I den enkla kyrkan är ett stim av plattfiskar det första som besökarna möter. Kyrkan är byggd av mörkt tegel och korridoren in till församlingssalen och trappen upp till själva gudstjänstlokalen är både ljusare och varmare än Roms katakomber. Varje gång jag kliver in genom denna kyrkport börjar jag fundera över livsvillkoren för de första kristna och hur de upplevde att få berättat vad som stod i de olika apostlarnas brev och i Johannes Uppenbarelsebok. De fyra evangelierna kom troligtvis till dem under det kommande århundradet.

Johannes Uppenbarelsebok skrev ungefär år 90 efter vår tideräknings början och är en brevsamling till de sju församlingarna i Mindre Asien. Johannes bodde på ön Palmos, som då användes av romarna som fängelse för politiskt oliktänkande. Johannes skrev aldrig ut ordet Rom sina brev. Han använde ordet Den Stora Skökan, kvinnan som kunde konsten att locka och förföra männen i sin närhet.

Det finns många sätt att läsa Johannes Uppenbarelsebok. Några läsare kan uppleva den som en nästan tvåtusenårig föregångare till Harry Potter, andra kan se den som ett stridsdokument riktat mot den romerska diktaturen och slutligen kan andra tolka den som en framtidsvision vad som kommer att hända när det goda inom kristendomen har segrat och när efter detta lejonen skall beta tillsammans med lammen på gröna änger. Men innan detta sker måsta allt ont komma fram och när detta har skett måste det onda och det goda mötas i en slutstrid vid Harmagedon.

Idag är det Domsöndagen, en dag då kyrkobesökarnas tankar tidigare riktades mot den yttersta domen och vad som skulle hända när Gud låter de trogna få njuta av sin nåd och välsignelse och de otrogna skall kastas ner i ett brinnande helvete. Denna dag brukade tidigare folk på landsbygden långt bort från sockenkyrkan ta fram sina biblar och med skräckblandad förtjusning läsa Johannes Uppenbarelsebok, som är lätt att hitta längst bak i Bibeln.

Symbolspråket i Johannes Uppenbarelsebok är i det närmsta obegripligt för dagens ungdomar. Det är bara de ungdomar, som besöker en synagoga, som har sett en bokrulle och lärt sig att den låses med ett sigill eller insegel, som det hette i äldre bibelöversättningar. När författaren Johannes vistades på fängelseön såg han som i en dröm att himlen öppnades och att det på tronen satt en man i skimrande kläder. Över tronen glittrade en regnbåge och runt tronen stod olika slags av märkliga varelser. Mannen på tonen hade en bokrulle med sju sigill i handen. Denna märkliga bokrulle var det ingen, som vågade öppna. Då steg det blodiga och nyslaktade lammet fram och bröt det ena sigillet efter varandra.

Det som hände när Lammet bröt det fjärde sigillet kan tokas som en skakande skildring av det romerska riket. Plötsligt började golvet under tronen skaka och ur djupet kom en gul häst springande. Det var Döden, som redan härskade över en fjärdedel av jorden. Till sin hjälp hade han inte enbart svärd utan också pest och hungersnöd.

Lammet fortsatte och bröt den femte inseglet. Då kom de människor, som avrättats för att de inte accepterade den officiella religion. De ropade mot tronen:

”Hur länge, du helige och rättfärdige härskar,

skall du dröja med att hålla dom

och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?”

När Lammet bröt det sjätte sigillet drogs himlen undan som när man öppnar en bokrulle och kungar, fria medborgare och slavar sprang och gömde sig i bergens hålor. Nu hade vredens stora dag kommit. Sedan kom fyra änglar från jordens fyra hörn och de höll fast de fyra vindarna. Då steg en ängel upp i öster och han hade i handen Guds sigill. Med hög röst ropade han till de andra änglarna att de inte fick förstöra jorden förrän de trogna var märkta med ett sigill i pannan. När detta var gjort bröt Lammet det sjunde sigillet. Då spreds en tryckande tystnad både i himlen och på jorden. Tystnaden varade i drygt en halvtimme och efter detta kom flera änglar fram. En av dem tog rökelsekaret, som stod på altaret och kastade ner det på jorden. Det blev åska, dån, blixtar och jordbävningar. Plötsligt brann stora delar av jorden.

Johannes slutar inte sin historia med detta. Sju änglar får hälla skålar med Guds vrede över jorden, en väldig här kallas samman, som i detta kaos skall det goda kämpa mot det onda vid Harmagedon. Här segrar det goda. Den Stora Skökan tvinar bort och finns inte mer. Efter detta öppnar i himlen Gud Livets bok och dömer både de levande och de döda. De, som avvikit från den sanna tron, slängs rakt ner i en brinnande sjö.

Johannes uppledde sedan som i en dröm hur det nya Jerusalem gled ner från himlen. Staden var byggd av rent gult och allt glänste som skimrande glas. Mitt i staden fanns ett tält och här bodde Gud. Rakt genom staden rann Livets Flod och vid dess strand stod Livets Träd. Marken var bördig och gav tolv skördar om året. Här , i denna glittrande stad, behövde ingen svälta.

Innehållet i Johannes Uppenbarelsebok kände för hundra år sedan de allra flesta svenskarna till. Det har gjorts politiska tolkningar som att Adolf Hitler var Den Stora Skökan och att nazismen måste förintas vid Harmagedon. Författare har gjort nytolkningar av innehållet och år 1957 regisserade Ingemar Bergman filmen ”Det sjunde inseglet” med en handling, som skall återspegla vad som hände när det sjunde inseglet bröts under medeltiden och Europa drabbades av digerdöden.

Numera tonas i den svenska kyrkan budskapet om att Gud skriver ner alla våra fel och brister i en jättelik bokrulle ner. Ingen skall behöva vara rädd för att bli slängd ner i en brinnande sjö. I år har alla kyrkans texter handlat om att Gud har förmåga att skänka oss ett år fyllt av nåd. En av dagens texter är hämtad från psalm 102 i Psaltaren

”Detta skall skrivas ner för kommande tider

och nya släktled skall prisa Herren

och han ser ner från sin heliga höjd

när Herren blickar ner över jorden

och lyssnar på fångarnas jämmer

och friger dem som är dömda att dö.”

Det är märkligt att röja i källaren. Bland barnens gamla grammofonskivor av för längesedan bortglömde hitlåtar låg en stenkaka, som jag fick i födelsedagspresent någon gång innan jag började skolan. Det är en barnskiva, som skulle uppmuntra 1930-talets barn att äta spenat.

Den godaste maträtten jag visste som barn var stuvad spenat. Spenat ansågs som nyttig mat och alla barn borde äta denna dyra läckerhet minst en gång i veckan. Jag var yngst och flicka, vilket betydde att mina äldre bröder alltid fick de bästa bitarna av kött och fick. De avskydde spenat, vilket hade det goda med sig att jag helt ostörd kunde äta upp deras portioner.

Jag var ett ensamt barn i en stor och dyster lägenhet vid Linnégatan i Göteborg. Fromma tanter köpte ibland dockor till mig och hoppades att jag skulle visa mina kvinnliga färdigheter genom att klä av och på dem. Deras besvikelse blev stor när de insåg att jag hellre lekte med mina bröders bilar än med de i mitt tycke fåniga dockorna.

i min ensamhet började jag undersöka vad som fanns nederst i alla garderober. Bland pappas galoscher och mammas pampuscher hittade jag en gammal resegrammofon och några grammofonskivor. Jag släpade fram den och satte den på golvet vid min pall vid ett fönster i den ödsliga matsalen. Det var inga svårigheter att veva igång grammofonen och jag la på en av skivorna. Detta blev en otrolig upplevelse. Det grammofonen släppte ifrån sig varen av herrklubbarnas herrklubbarnas snapsvisor.

”Alla katter jamar, alla katter jamar, alla katter jamar ej

för kommunals-katten jamar ej, jamar ej

Alla skator kraxar, alla skator kraxar ej, kraxar ej

för Birger Jarls-skatan kraxar ej, kraxar ej.

ja det är våran fylle-dille-melodi, vår månskensfantasi.”

De andra skivorna innehöll bara musik och det var Frösöblomster och andra av Pettersson-Bergers mästerverk. De var inte alls lika rolig att lyssna på.

Jag hade inte börjat skolan och kunde inte läsa. Jag förstod inte vad ord som kommunalskatt och Birger Jarlsgatan betydde. Detta var säkert något opassande, som jag inte vågade fråga pappa prästen eller mina bröder om. Hjälpen fanns när jag en städfredag bad att få gå ned med soporna till bakgården. Om jag väntade tillräckligt länge skulle det säkert komma någon som jag kunde fråga och som kunde hjälpa mig att öppna det tunga locket till soptunnan. Nu träffade jag Bernt från våningen över oss. Bernt var lika gammal som min äldste bror och gick på Chalmers tekniska gymnasium. Ibland på vårarna gick han ut på vår bakgård och provflög det sista modellplanet han hade byggt. Det var spännande att titta på. Bernt blev min första förälskelse.

Bernt var bussig. Först hjälpte han mig med soporna och efter detta gav mig en lektion i olika slags skatter och vad de olika stora gatorna i Stockholm hette. Naturligtvis förstod Bernt genast var jag hade hittat de ord jag inte förstod. Han la fingret på mina läppar som ett tecken att jag inte fick sjunga om den jamande kommunalskatten. Det var opassande att prästens flicka kunde den just då mycket populära nubbevisan.

Så småningom gick det upp för mina föräldrar vad jag sysslade med i min ensamhet. Jag vet inte vem som tog initiativet att jag skulle få en grammofonskiva i födelsedagspresent. Det hade kommit ut en barnskiva, som skulle uppmuntra barn att äta spenat. Om den ekade i vår matsal skulle ingen ta illa upp. Den ena sidan var tråkig med ett uppräkning av allt som fanns i ett hönshus, medan den andra handlade om att tuppen gav order om att alla hönsen skulle rymma och leta reda på god mat i bondens trädgård. Den mat de fick räckte aldrig till och den bestod mest at trista brödkanter och torkad gröt.

”Plock, plock upp spenaten” gol tuppen och alla hönsen flaxade ut i grönsakslanden och drog upp vartenda spenatblad de hittade. Så här god mat hade de aldrig tidigare ätit.

Resegrammofonen var gammal och en dag precis när jag hade börjat skolan gick den sönder. Jag fick då en egen hylla i för mina skolböcker, grammofonskivor och pennor. Problemet blev nu att min näst äldste bror alltid skulle rota runt bland mina saker. En dag, när jag kom hem från skolan, roade han sig med att kasta runt grammofonskivorna . Golvet blev täckt med splitter från skivorna. När jag såg detta skrek jag som besatt och mamma kom rusande. Den enda grammofonskivan som räddades var den om de spenatälskande hönsen.

Det dröjde 20 år innan jag köpte min första grammofon och kunde spela skivan om de hungriga hönsen. Då hade jag gift mig och fått en son. Han skulle få lära sig att tala korrekt svenska genom att lyssna på barnskivor. Så fort hönsskivan snurrade på tallriken muttrade sonen nissbelåtet. Han ville lyssna på populärmusik. Varje månad traskade jag ner skivaffären vid Arkaden i Göteborg och köpte en ny grammofonskiva till sonen. Hans mest spelade skiva blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom.

Jag har flyttat många gånger och varje gång packet ner de tunga gamla stenkakorna. Idag finns det bara en enda kvar och det är den gamla hönsskivan från min barndom. Det mesta av de LP-skivor jag köpte till mina barn finns fortfarande kvar i källaren.

Spenat är fortfarande en maträtt jag älskar. Numera odlar jag den själv och varje gång jag rensar i landet säger jag tyst för mig själv ”Plock, plock upp spenaten!”

Under tolv år ansvarade jag för motionsgymnastiken i min pensionärsförening Jag hade en annan inställning till seniorgympa än ledarna i bland annat Korpen. Gymnastikpassen skulle också vara motion för hjärnan med hjälp av gamla melodier från deltagarnas ungdomsår. Jag hade en guldgruva i de LP-skivor barnen lämnar kvar hemma den dag de flyttade hemifrån. Jag letade också efter nyinspelningar av gamla låtar. Det sista året hittade jag en nyutkommen CD med gamla nubbevisor. Här fanns sången om de jamande katterna och de kraxande skatorna. Jag raderade ordet fylledillemelodi innan jag lät 40 seniorer skutta runt till sången. De allra flesta skrattade så de tjöt och sjöng med så det ekade. Då ingrep Vän av Ordning och gick fram och stängde brutalt av bandspelaren. Detta var opassande alkoholreklam och inte ett lämpligt sätt att väcka glada barndomsminnen till livs. Dessutom fick man inte skratta under ett gympapass. De skulle vara lika allvarliga som kyrkornas högmässor. Minnesträning och motionsgymnastik fick under inga villkor kopplas ihop.

Jag bråkade inte med Vän av Ordning utan slutade som gympaledare.

”Sånt är livet” sjöng gympagruppen när de kom hem till mig och tackade för allt roligt vi haft under gymnastikpassen.