Morgonen denna dag var sig lik. Regnet hängde i luften och det doftade salt hav på Linnégatan. Jag gick hemifrån mycket tidigt eftersom jag ville se hur det gick till att bygga ett skyddsrum i allén strax bredvid Hagakyrkan. Ett par kraftiga män slet för att få stora betongrör på plats och strax bredvid låg bräder staplade på varandra. De skulle bli bänkar.

Jag drog fötterna efter mig när jag gick över Hagaplan till skolan på Bellmansgatan. Jag vantrivdes i skolan och hade denna morgon tjatat på mamma om att få byta till Nordhemsskolan. Jag var klassens sämst klädde flicka och detta fick jag ständigt höra på rasterna. Mamma sydde alla min kläder och de passade aldrig. Hon brukade skrubba pappas gamla prästrockar i badkaret, hänga dem på tork på bakgården och sedan sy om dem till mig. Ylletyget var strävt och den hemska och svarta klänningen stack mig på armarna.

Morgonbönen i skolan blev mycket annorlunda. Vi sjöng en psalm och därefter talade gymnastiklärarinnorna om att det skulle bli ett par brandövningar under dagen. När skolklockan ringde tre korta signaler, måste alla så snabbt som möjligt gå ner till skyddsrummen. Vi skulle inte rusa som besatta nerför trapporna, för då kunde det hända olyckor. Allt vi behövde för ett par timmar i skyddsrummet, måste vi stoppa ner i våra skolväskor. I min klass tyckte alla det lät spännande.

Den första lektionen var förhör av läxan om ä-ljudet. Fröken läste en mening, klassen skulle säga efter och sedan pekade fröken på någon av oss. Den som fick frågan, skulle resa på dig, upprepa meningen och sedan stava till ordet med ett ä-ljud. Den första meningen hon läste upp var ”Gäddan är en fisk” och denna fick klassens bästa elev upprepa och sedan stava till gädda. Detta klarade hon med glans och fick mycket beröm.

”Jag är en främling”, sa sedan vår feta fröken med barsk stämma. Klassen sa efter. Sedan höll fröken upp två fingrar mot mig. Jag reste mig och försökte få fram orden. Det gick dåligt, eftersom jag började stamma.

”Tala ordentligt” väste fröken. Trots att jag var rädd, lyckades jag få fram orden.
”Stava till främling” väste fröken igen

Jag greps av panik. Läxan var som bortblåst. Stavades främling med ett eller två m? Jag beslöt mig för att försöka med ett. Först gapade fröken av häpnad och sedan smällde hon ihop käkarna så att det hördes i klassrummet.
”En gång till”, sa fröken och gnisslade med tänderna.

Jag tyckte att klassrummet snurrade runt framför ögonen på mig. Jag hade en klar minnesbild av det vara skulle vara ett m. Jag började tvekande och mumlade fram –ä-m-m-l-

Längre än så kom jag inte. Fröken slog sin feta näve i katedern och skrek åt mig att jag borde försvinna till en annan skola. Mer än så blev det inte. Skolklockan ringde tre vassa signaler.

Samtidigt som skolklockan ringde, började jag blöda näsblod. Jag hade lätt för att blöda näsblod och mamma såg till att det alltid låg en burk med bomull och en bit av ett trasigt lakan i min skolväska. Det vanliga var att det bara blödde ur den ena näsborren. Nu strömmade blodet ut ur båda näsborrarna. Jag hann inte få upp bomullen ur skolväskan. I panik torkade jag av näsan med ärmen på min svarta klänning. Det hjälpte inte, blodet fortsatte att forsa ur näsborrarna. Klassen satt alldeles stilla. Utanför hörde vi hur biologisalarna på andra sidan av den lilla korridoren tömdes på elever.

”Den som sitter längst bort springer och hämtar biologilärarinnan. Säg att en kamrat blivit sjuk.”

En av klassens pojkar reste sig snabbt och det dröjde inte länge innan biologilärarinnan stod bredvid mig. Jag hade inte satt mig ner i bänken, eftersom jag väntade på tillsägelse att stava främling ännu en gång.

Biologilärarinnan tog hand om mig och jag fick följa med henne till ett extra materielrum till biologisalarna. Här fanns en liten bänk, som jag hopkrupen fick lägga mig på. Här skulle jag vänta tills mamma kom och hämtade mig.
Jag lyssnade till springet i trapporna och somnade. När jag vaknade igen stod mamma och min feta fröken bredvid mig. De viskade och jag uppfattade att fröken trodde att jag hade framkallat mitt näsblod med flit för att dölja att jag inte kunde stava. Ingen frågade mig hur jag mådde. Ett var klart, jag behövde inte vara kvar i skolan längre den dagen.

Mamma och jag gick över Hagaplan för att ta spårvagnen hem. Jag gjorde mig lös från mammas hand och tassade bort till det blivande skyddsrummet. Nu höll snickarna på med att spika ihop bänkarna. Mamma stirrade på det lilla skyddsrummet och undrade om man verkligen skulle överleva ett tyskt bombanfall i dessa avloppsrör. Jag sa ingenting utan började skaka av rädsla. Kriget fanns utanför Vinga fyr.

Spårvagnen kom och vi åkte hem. Mamma var orolig för mig och samtidigt en aning sur för att jag hade blodat ner min enda klänning. Hon trodde inte om det fanns pengar till tyg till en ny vinterklänning till mig. Dessutom fanns ingen mer prästrock att sy om.

Någon timme senare kom vår husläkare och undersökte mig. Jag var överansträngd och skulle vara hemma från skolan i drygt två veckor. Jag fick inte anstränga mig och skulle vara i det soligaste rummet.

Min åtta år äldre bror Lars var mycket bussig dessa veckor. Ett par gånger i veckan gick han till biblioteket och lånade böcker till mig.

”För att du skall få lite omväxling i dieten har jag lånat en bok på vuxenavdelningen till dig.”

Lars gav mig boktraven. Underst låg en deckare av Dorothy Sayers.
I sällskap med lord Peter Wimsey gled jag in i flickböckernas förljugna värld. Jag fick inte gå ut och var klädd i en av mina bröders urväxta skjortor och en av mammas kjolar. Den blodiga klänningen gick inte att tvätta och hamnade i soptunnan. Under dessa veckor, när jag satt och läste vid fönster mot Linnéakyrkan, var kriget långt borta.

Det var söndag och märkligt nog hade ingen brytt sig om att slå på nyheterna på radion. Mamma kom och körde upp mig ur sängen ganska tidigt. Hon hade predikoturerna i handen och konstaterade att en gammalkyrklig präst skulle predika i Annedalskyrkan och att den säkert skulle bli fullsatt. Pappa skulle bara göra altartjänst och vi behövde inte gå till kyrkan. Nu ville hon att storebror Lars och jag skulle gå till Sankt Pauli kyrka vid Redbergsplatsen och noga lyssna på predikan. Både pappa och hon ville veta om prästen sa något positivt om tyskarna. Vi skulle gå till kyrkan och Lars fick med sig pengar till kollekten och till spårvagnen hem.

Detta var som en underbar present för mig. Jag skulle få vara ute i friska luften i över timme och slapp att gå värdigt och långsamt till Annedalskyrkan.

Lars och jag gick tysta genom staden. Jag tittade på de olika husen och Lars spanade efter någon som sålde lösnummer av Göteborgsposten. Han ville ha något att läsa i spårvagnen på hemresan. Strax innan vi steg in genom kyrkporten, kom vi överens om att jag skulle hålla reda på psalmerna och Lars på predikan. Detta passade mig alldeles utmärkt. Jag gillade att läsa psalmer och brukade under de tråkiga gudstjänsten läsa författaregistret i min psalmbok. Nu skulle jag under middagen verkligen visa att jag inte var någon dum unge och att jag hade hittat trevligare saker i kristendomen än meningslöst katekesrabbel.

Efter högmässan hittade Lars en tidningspojke och köpte en tidning, han konstaterade att nu hade slaget om Narvik börjat. Jag visste inte vad Narvik vad och hade ingen lust att fråga. Jag bara utgick ifrån att platsen låg någonstans i Norge.

Vi kom hem lagom till en trist och tråkig middag. Vi kunde svara på alla frågor och pappa blev imponerad av mina kunskaper i psalmhistoria. Min mellanbror Staffan gnydde över att han inte fick mer än en sked lingonsylt till pannbiffarna. Till efterrätt fick vi rabarberkräm och mjölk, en maträtt som jag avskydde. När det var dags att plocka ut disken, ringde det på ytterdörren och Lars gick och öppnade. Mamma suckade och undrade om det var ett brudpar, som ville ha krigsvigsel. Pappa spetsade öronen och ropade glatt att det var hans studiekamrat Keder som kom. Keder var ett par år äldre än pappa och hade tidigare varit sjömanspräst i London. Keder var lång och kraftig och klädd i uniform. Han hade blivit inkallad som militärpräst och var nu förlagt vid artilleriregementet i Redbergslid.

”Hej, Moses!” sa Keder glatt. ”Roligt att se dig igen, nu gör jag min plikt för fosterlandet.”

Mamma ryckte till som om någon hade huggit en kniv i hennes rygg. Hon blev alltid rädd när pappas gamla studiekamrater kom inklivande och kallade honom för Moses.

Mamma körde ut Lars, Staffan och mig i köket och vid diskbänken började hon duka en kaffebricka. När den var klar fick Lars i uppgift att bära in den. Staffan och jag fick under inga omständigheter träffa Keder. Staffan var stor och klumpig och kunde inte följa med när pappa pratade teologi med sina ämbetsbröder. Det enda han kunde var att teckna. Staffan hade ett mycket häftigt humör och kunde utan anledning bli ilsket röd i ansiktet och fara ut mot allt och alla. Då blev alla rädda, pappa och Lars smet undan och mamma brukade försöka lugna Staffan. Det var inte alltid det lyckades och då var det Staffan som regerade familjen. Mamma skämdes för sin näst äldste son och när det kom gäster gjorde allt för att gömma undan honom. För att det inte skulle bli mer bråk, fick jag då göra Staffan sällskap i någon undanskymd vrå i lägenheten.

På något sätt lyckades Staffan smita in i pappas arbetsrum och lyssna på samtalet. Mamma och jag blev ensamma i köket och då passade jag på att fråga mamma varför hon avskydde Keder. Hon snyftade fram en lång historia.

Pappa var som ung liten och späd och hade långt, blont och lockigt hår. Han var docksöt. Han var den förste i sin släkt som studerade till präst och till skillnad från sina studiekamraten hade han inte blivit utbildad till reservofficer. Det blev inspark på teologiska fakulteten i Uppsala och ledare för detta var Keder. Detta år hade ledningen beslutat sig för att nykomlingarna skulle vara någon person i Första Mosebok. Pappa stoppades halvnaken ner i en tvättkorg, fick blöjor på sig och skulle föreställa Moses i vassen. Därefter kom en pojke, som var utklädd till en prinsessa, och lyfte upp Moses ur korgen och placerade honom i faraos, Keders knä. Efter detta kom en barberare och klippte Moses hår så att han skulle se ut som en pojke och inte som en hjälplös liten flicka. I samband med denna inspark fick alla ett namn och för pappas del blev det självklart att han skulle kallas för Moses.

Mamma fortsatte. Teologerna kunde inte engelska utan bara latin, grekiska och tyska. De förstod aldrig att vårt efternamn Freeman var ett amerikansk-svensk soldatnamn och att det var Friman stavat på engelska.

”Alla, till och med Keder, tror att vi är judar och att efternamnen är en variant av det tysk-judiska namnet Friedmann. Keder, som skryter med att han kan engelska, borde veta bättre” suckade mamma.

Det blev tyst i köket. Efter någon sa mamma:
”Vet du att när jag hämtade ut våra ransoneringskort för socker tyckte flickan i utlämningsluckan att judarna kunde leva utan socker. Jag förklarade att jag var vallon. Om inte en lärare i historia hade kommit, vet jag inte hur det hade gått.”

Mer blev inte sagt. Keder kom bullrande in i köket och förklarade att han tänkte bjuda på söndagsmiddag på officersmässen. Lars tog på sig en min som signalerade att han var utsvulten och mycket gärna skulle vilja smaka på officerarnas mat. Staffan började bli röd i ansiktet och detta signalerade att han när som helst kunde få ett raseriutbrott.

Pappa steg fram mot Staffan och tog honom hårt i armen.
”In i ditt sovbås och fortsätt med din hermodskurs i byggnadsritning som du fick i julklapp. Hittills har du bara blivit klar med ett enda brev.”

Keder förstod. Han ställde sig mellan pappa och Staffan och lyckades fösa undan Staffan.

”Lars stannar hemma och pluggar latin!” sa mamma barskt.

Keder gjorde honnör för mamma och försvann tillsammans med pappa ut genom stora dörren. Nu blev mamma och jag ensamma i köket. Hon undrade om min feta fröken hade haft ett skriftligt läxförhör i rättstavning på lördagen. Jag skakade på huvudet och sa att det inte hade varit tid till detta och att fröken skulle diktera rättstavningsövningen på måndag i stället för att förhöra oss på katekesen.

”Kan du läxan? Stava ni till fresk, frestelse, främmande, fäkta och bakjäst.”

Jag kunde min läxa.

Dagarna efter det att Tyskland invaderat Norge och Danmark blev mycket dramatiska. En engelsk ubåt hade tagit sig in i havet vid Pater Noster och där sänkt de två tyska lastfartygen Amasis och Artares, som var på väg till Norge. Enligt papperen var de lastade med stenkol, med detta var det ingen som trodde på. Alla var övertygade om att det rörde sig om ett fult knep från tyskarnas sida att på svenskt vatten och med svenska lotsar föra in krigsmaterial krigsmateriel till Norge.

Alla visste att Göteborgs hamn saknade ett modernt försvar. I vår kökstrappa pågick ständiga diskussioner om vilka ubåtar, som först skulle ta sig i hamnen. Skulle det bli de tyska, som de flesta hoppades på, eller de engelska? I skolan pratade vi inte om detta. Alla var rädda och flera av mina klasskamrater hade tillfälligt flyttat till släktingar på landet.

Vi hade en högtidlig morgansandakt i bönsalen. Skolans inspektor, kyrkoherde Anders Block, sjöng pater Noster på latin och efter detta läste vi Fader Vår så högt att det dånade. Vi fick veta att pågick mobilisering och att några av oss kanske aldrig skulle få se sina kära anhöriga igen. Jag förstod inte vad Anders Block menade. Detta var första gången jag hörde orden mobilisering och anhörig.

Denna lördag skulle det bli brandsyn i skolan och vi fick ledigt redan en lektion före frukostrasten. Tanken på att engelska ubåtar skulle kunna ta sig in i hamnen hade lockat min nyfikenhet. Kanske hade de redan kommit och att en av dem låg förtöjd utanför Feskekörka. Jag hade god tid på mig och traskade ner till kanalen, där till min stora besvikelse allt var sig likt. På hemvägen gick jag genom Haga, en syndfull stadsdel som mamma avskydde. Det var tystare än vanligt och skyltfönstren i den judiska klädaffären var helt tomt och det lilla judiska hembageriet var stängt. Ibland hade jag fått följa med mamma det för att köpa ett matbröd, som var bakat på vetemjöl och mjölk och dekorerat med en fläta och vallmofrön. Brödet kallades för barkis och var det godaste jag visste.

Medan jag gick Husargatan mot Skanstorget funderade jag på ordet mobilisering, som jag utgick från att ordet var morbrolisrering, vilket innebar att alla för att skydda sig mot krigets fasor skulle lära sig Luther stora katekes utantill. Min morbror, präst i Hagens kapell, var fanatisk när det gällde katekesrabbel för flickorna i sina konfirmandgrupper.

Ingenting var sig likt vid Skanstorget. Här fanns en speciell plats för de stora bryggarhästarna. Denna ovanliga dag stod där bara en gammal häst, som förnöjt mumsade på havre ur den säck han hade runt halsen. Det verkade som om han gillade att vara ensam. Nu tog jag mod till mig och frågade ölutkörarna var de andra hästarna fanns.

”Inkallade som alla andra grabbar. De skall hjälpt till att försvara Sverige mot tyskarna. Nu är det som förra kriget, alla skall dra på sig vapenrocken.”

Nu förstod jag. Det konstiga ordet mobilisering betydde att alla pojkar skulle bli soldater.

Hemma var det kaos som härskade. Alla pojkar, som kunde visa att de hade hållit ihop med samma flicka i ett par månader, hade rätt att gifta sig utan föregående lysning. Brudpar hade kommit och gått hela dagen, några hade hittat sin mammas brudklänning på vinden och andra kom i bästa vinterklänningen. Pappa hade tappat rösten och sa att han var glad över att bara göra altartjänst på söndagen. Då tog mamma två papper och textade snyggt att pappa var upptagen och inte kunde viga fler brudpar. Det ena satta hon på stora ingången och just som hon skulle sätta upp det på köksdörren kom ett brudpar klivande uppför kökstrappan. Motvilligt släppte mamma in dem. När detta par efter vigseln tågat iväg genom stora dörren var det enda som hördes i lägenheten storebror Lars entoniga rabblande av latinska verb.

Vid skymningen letade Lars upp mig där jag satt vid hörnfönstret och tittade ut över Linnégatan, som var nästan folktom.

”Kan du följa med mig till Centralen? Mina kamrater från Folkpartiets ungdomsförening rycker in ikväll och jag vill gärna säga adjö till dem. De kanske aldrig kommer levande tillbaka, några av dem är judar.”

I skolan hade vi utegångsförbud efter klockan åtta på kvällen och detta gjorde att jag tvekade.

”Det är säkert ingen av dina satmaror till lärarinnor som är ute ikväll. Mamma är i församlingshemmet, ingen märker om du smiter ut.”

Lars och jag traskade till Valand, där det enligt Lars skulle bli samling för alla ungdomar, som ville visa sin solidaritet med de inkallade pojkarna. Här var det trängsel och plötsligt lyfte ett par starka pojkar upp en mörkhårig flicka på sina axlar. Hon började sjunga en sång jag aldrig tidigare hade hört. Alla började sjunga med och pojkarna började bära flickan ner mot Centralen. Vi gick tätt intill varandra och de allra flesta sjöng. Jag frågade Lars vad det var alla sjöng. Han förklarade att de sjöng på engelska och att sången hette Stormy Weather. Om och om igen hörde jag texten ”Don’t know why there’s no sun up in the sky”. Det var sorgligt och ödesmättat.

Det var så mycket folk att det inte gick att komma fram till tåget. I detta vimmel skymtade jag en av pojkarna i klassen och hans äldsta syster. Lars stötte på några klasskamrater, som gav honom en förnedrande blick-
”Nå vänder vi och går hem” sa Lars och drog mig hårt i armen.

Vi trängde oss mot strömmen ut ur stationshuset och gick långsamt mot Arkaden och sedan vidare mot Stora Teatern, som denna kväll inte hade någon föreställning. Här var det så mörkt att vi måste stå tätt intill varandra för att inte förlora kontakten. Lars tog upp ett skrynkligt cigarettpaket ur fickan och tände en halvrökt cigarett.

”Säg inte till mamma att jag röker, måste ta ett bloss ibland för att lugna mig.”

Lars började häftigt gråta. Mellan snyftningarna berättade han hur jobbigt han hade det i skolan. För sex år sedan hade han haft påssjuka och som följdsjukdom fått hjärnhinneinflammation. Han hade blivit döv på vänster öra och blind på ena ögat. Han var inte vapenför.

”Alla säger att vi är judar. Det är vi ju inte, vi är ju vallonättlingar. Alla tycker att judarna skall ut ur landet. Jag vet inte om jag orkar plugga till studenten nästa vår.”

Lars rökte färdigt och stampade sedan ner fimpen i den lilla gräsmattan utanför teatern.

”Kom vi går hem längs kanalen, där är det mörkt och ingen ser att jag har lipat som en annan fånig tjej”

På trötta ben kom vi till Järntorget och då insåg vi att staden var mörklagd. Spårvagnarna gnisslade fram längs Linnégatan som svarta urtidsdjur. Denna kväll vilade det en kuslig stämning över Göteborg.

Familjens enda och ganska dåliga radio stod i min bror Lars lilla sovbås. Hela familjen hade haft svårt att sova på natten, eftersom alla låg vakna och funderade över om den tyska flottan tänkte slå till mot Göteborg. Min mamma var mycket nervös, när hon på morgonen tassade in i Lars rum. Morgonens stora nyhet handlade inte om kriget. Det hade under natten införts ransonering på socker.

Mamma tog på sig sina varmaste kläder och följde mig till skolan. Hon skulle sedan fortsätta till Kungsportsavenyn. Mamma ville vara bland de första, som hämtade ut ransoneringskorten på Kristidsnämnden i Gamla Högskolans anrika lokaler . Det gällde att så snabbt som möjligt kunna handla socker. Mamma hade anat sig till att det skulle bli sockerransonering. Under de sista veckorna hade det varit svårt att hitta socker i speceriaffärerna.

Det tog mig drygt tio minuter att gå till skolan. Alltså måste jag gå hem och äta på frukostrasten och fick under inga villkor ta med mig smörgåsar och äta dem tillsammans med kamraterna i skolans frukostrum. Vägen till och från skolan var spännande, eftersom det brukade stå några enstaka bilar parkerade på Sprängkullsgatan och på Skanstorget fanns det en liten inhägnad för bryggeriernas stora hästar.

När jag kom hem på frukostrasten denna dag, höll mamma på att plocka upp livsmedel ur sin stora korg. Hon hade frysande stått först i kön för att få ut sockerkorten. Efter detta hade hon ilat till speceriaffären i vårt hus och köpt ut hela sockerransonen. Samtidigt hade hon passat på att hamstra sådant, som hon trodde att vi skulle behöva de närmaste åren. På köksbordet trängdes nu sockerpaket, bakpulver, hårt bröd, salt, kryddpeppar, tomatketchup, vetekli och mycket annat. Sedan hade hon varit i fiskaffären och köpt upp et lager med fiskbullar och där upptäckt att fiskhandlaren hade infört sin egen ransonering. Varje kund fick bara köpa två burkar med Gustav V´s sardiner. Jag spärrade upp ögonen, eftersom jag aldrig tidigare hade sett mer än en flaska ketchup i vårt kök. Nu stod det tre stycken på en rad. Lars hade redan öppnat en flaska och brett ett tjockt lager av det trögflytande, mörkröda och doftande innehållet på en limpskiva. Utan att fråga öppnade jag ett paket med hårt bråd och tog fram en skiva, som jag kletade full med ketchup. Det var en otrolig upplevelse att äta kalasmat en vanlig vardag.

Tomatketchup var lyxmat. Den var en av ingredienserna i det klassiska smörgåsbordets korvlåda. Vi åt bara denna maträtt på jularna eller som rester efter en herrmiddag med pappas gamla studentkamrater. Då dög bara det allra bästa. Denna frukost vilade det plötsligt kalasstämning vid köksbordet. Jag åt, njöt och glömde bort att det var krig och att Hitlers trupper när som helst kunde komma marscherande på Linnégatan.

Mamma var på språng ut igen. Nu skulle hon gå på jakt efter Olof Asklunds skorpor, nålar av olika slag, sytråd och stoppgarn. Lars tittade vädjande på henne och undrade om hon inte kunde köpa blyertspennor. Det skulle kanske bli ransoneringskort på detta.

Mamma och jag kom samtidigt hem. Skorporna var slut och allt annat hade hon fått tag på. I pappershandeln var det som i fiskaffären, varje kund fick bara köpa fem blyertspennor. Mamma fördelade dem rättvist, mina bröder fick två och jag fick en. För att vara säker på att inte någon av bröderna i ett obevakat ögonblick tog den vässade jag den ordentligt och sedan stoppade jag den i munnen och tuggade energiskt i knappt en minut. Pennan såg efter detta så oaptitlig ut att ingen ville ha den.

Till middag fick vi fiskbullar och kokt potatis. Jag petade i mig en liten potatis. Fiskbullar var en maträtt jag inte gillade. Ett par timmar senare smög jag mig in i skafferiet, fick tag på burken med hårt bröd och den öppnade flaskan med ketchup. Jag kletade ut den röda smeten på en brödskiva, slickade av tummen och slukade smörgåsen. Ögonblicket därpå bredde jag en ny och när den var uppäten ytterligare en. Den sista smakade inte gott och jag måste svälja flera gånger för att inte kräkas. Det skulle ha blivit indragna veckopengar, om mamma kommit på mig med att ha spytt ner hela skafferiet.

Jag lyckades ta mig ut ur skafferiet utan missöden. Så fort jag kunde fumlade jag mig fram till diskbänken och drack mängder av vatten direkt ur kranen. Jag tyckte att jag hade smak av ketchup från tårna och ända upp i hårfästet.

Det fanns ketchup kvar i vårt skafferi långt efter det att kriget var slut och ransoneringarna hade upphört. Själv har jag inte ätit ketchup sedan den 10 april 1940.

Jag vaknade på morgonen av att min fem år äldre bror Staffan skrek som besatt. Mamma rusade in i det stora rum, där vi hade satt upp en skiljevägg för att pojkarna skulle få var sitt lilla krypin. Staffan var stor och klumpig, han hade problem med sina fötter och han hade aldrig lyckats lära sig multiplikationstabellen och kunde inte lösa de enklaste matematiktal. Han var ganska duktig på att lära sig rabbla katekes och psalmer utantill, vilket gjorde att han ibland verkade mer begåvad än han var. Staffans bästa ämne var teckning. Denna vår hade han en praktikplats som dekoratör på varuhuset Grand Bazar på Kungsgatan.

Staffan kunde utan anledning blossa upp och bli fruktansvärt arg och vifta förtvivlat med armar och ben. Då bävade hela familjen och speciellt mamma blev mycket rädd. När detta hände var det säkrast att smita undan och jag brukade gömma mig under matsalsbordet.

Vår radio stod i min åtta år äldre bror Lars sovkrypin. Lars hade försökt att bygga en radioantenn. Han ville lyssna på BBC och också utsändningar från Frankrike. Denna morgon hade han bara fått in Sveriges radio. Etern hade varit full av störningar.

Radion stod på när vi rusade in i pojkarnas rum. På grund av Staffans hysteriska vrål kunde vi inte uppfatta radiorösten. Pappa gick fram till radion, stängde av den och la sedan sin hand tungt över Staffans mun. Staffan slutade genast att skrika.

”Vad har hänt?” sa han och tittade på Lars.
Staffan sjönk ner på en stol och Lars satt i sin hopkrupen i sin säng och darrade.

”Tyskarna har gått in i Norge och Danmark, kriget pågår utanför Oslo.”

Pappa stelnade till och tog bort sin hand från Staffans mun. Mamma blev vit i ansiktet och började snyfta. Hennes svarta hår gled ner över ansiktet och det blev omöjligt att se hennes bruna ögon.

”Nu smäller det här i Göteborg”, sa Lars med en uppgiven röst. ”Tyskarna kommer att hänga oss, vi är ju inte arier, vi är inte renrasiga och vi är en främmande kropp i det svenska samhället.”

Pappa suckade och muttrade något om hur svårt det var att förklara att mamma kom från en vallonsläkt. Det enda spåret av judar, som eventuellt kunde finnas i släkten, kom från min farmor. Hon hade haft mörkt hår, men hennes ögon hade varit klarblå.

Staffan började fäkta med armarna och skrek ut en fråga så att den tunna mellanväggen skakade.

”Kommer nazisterna att tutta eld på synagogan och Grand Bazar? Chefen är ju jude.”
Pappa tyckte på axlarna. Det syntes på honom att han var rädd.

”Jag vet”, sa pappa slutligen. ”Till och med i kristna tidningar som Vår Lösen skildras judarna som främlingar i Europa. Men vi är kristna, jag är präst, vi borde få slippa alla dessa påhopp.”
”Alla i klassen tror att jag är jude”, sa Lars med rösten full av gråt. ”Några skriker åt mig att jag borde skickas bort och aldrig sätta min fot i skolan igen.”

Pappa suckade tungt och mammas snyftningar fyllde upp Lars lilla sovbås. Slutligen tittade pappa på klockan och bad att vi skulle klä på oss. Lars och jag fick inte komma för sent till skolan och Staffan hade en arbetstid att passa.

Det var tystare än vanligt på gatorna och spårvagnarnas gnissel lät hotfullt. När jag gick uppför alla de slitna trappstegen stötte jag på vår feta fröken, som med tunga steg stånkade sig uppför trappan. Hon hejdade mig och sa att jag skulle se till att alla ställde upp sig på ett led för att när hon äntligen kommit uppför den branta trappan skulle pricka av oss i klassboken för att få klart för sig vilka i klassen som inte hade kommit.
”Det är krig” sa hon med en dyster stämma. ”Nu vet vi inte vad som kommer att hända.”
Fröken steg in i klassrummet precis som det ringde till morgonbön. Nu skulle vi efteravprickningen som vanligt gå nerför alla trapporna för att vara med om en morgonandakt i samlingssalen på bottenplanet. Idag var allt annorlunda. Ingen pratade och ingen fnissade. Vi skulle sjunga psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg . . ” men ingen hade lust att sjunga med. Skolans lilla och magra rektor satt som vanligt på lärarbänken längst fram. Hon hade ett sorgset och slitet uttryck i ansiktet. Efter psalmen gick hon med tveksamma steg upp på podiet och sa något om att framtiden för Göteborg var oviss. Idag skulle det inte bli några lektioner efter frukostrasten, vilket berodde på att lärarinnorna måste diskutera hur man skulle gör om fientliga flygplan slängde ner bomber över staden eller om en främmande krigsfartyg seglade in i Göteborgs hamn. Nästa dag skulle alla vara tillbaka i skolan för att få mer besked.

Efter morgonandakten gick vi uppför de fyra trapporna till klassrummet. Inga, vars föräldrar kom från Norge, grät meden de två pojkarna i klassen hoppades på att de skulle få gå till hamnen och titta på stora krigsfartyg. När sedan lektionerna började kunde ingen koncentrera sig.

När jag kom hem var det kaos. Lars hade också fått sluta skolan tidigare och satt och kämpade med att få radion att fungera, Staffan hade fått ett vredesutbrott på sin praktikplats på Grand Bazar och blivit hemkörd, telefonen skrällde ständigt och mamma grät av rädsla. I panik grep jag tag i min stora nalle och kröp ner under matsalsbordet och gömde mig. Jag begrep inte vad som höll på att hända.

Pappa blev försenad på pastorsexpeditionen. Det hade strömmat in folk och begärt ett prästbetyg för att kunna söka pass. Några hade släktingar i Norge och nu ville de dit och kämpa mot tyskarna. Andra ville resa till Berlin, som de upplevde som Europas tryggaste stad.

Flera av telefonsamtalet hade handlat om att domprost Olle Nystedt skulle hålla en extra predikan i Domkyrkan. Pappa och Lars gick dit och kom hem på ganska gott humör. Domprosten hade skarpt fördömt den tyska invasionen av Norge och Danmark och också påpekat hur barbariskt nazisterna bar sig åt mot judarna. Han manade till nationell samling mot krig och förföljelser av det folk, som Jesus kom ifrån.

Det blev kväll och jag somnade till ett svagt surrande från radion. Lars var envis med att skruva på radion. Det enda han fick in var ett entonigt brus.

Måndagarna i skolan var långa med katekesförhör direkt efter morgonbönen och sedan högläsning ur Nils Holgersson och efter frukostrasten mänger av räkneövningar och slutligen textilslöjd, som innebar att vi skulle virka grytlappar. Jag kom aldrig underfund med hur jag skulle göra och mitt tappra försök liknade mest ett smutsigt korvskinn.

När jag kom hem från skolan genom köksingången, hörde jag upprörda röster från pappas arbetsrum. Det var pappa och min morbror som grälade. Det här lät spännande. Jag tog av mig mina ärvda och för trånga pojkskor och tassade tyst in i arbetsrummet. Min morbror hade ingenting emot att hans systerbarn hörde på, när han och pappa diskuterade teologi. Det var alltså tillåtet att kliva på.

Min morbror var präst i Hagens kapell, som låg inte långt från Långedrag, och var samtidigt själasörjare för den lilla grupp soldater, som bevakade hamninloppet. Till hans arbetsuppgifter hörde att se till att de barn, vars fäder arbetade på Oscar I´s fort, uppfostrades i den enda rätta och evangeliska läran. Det skulle vara enkla och klara bud till konfirmanderna. Min morbror hade inget emot detta. Alltså var det Martin Luthers stora katekes och aposteln Pauli brev som borde gälla.

Vintern hade varit kall och kyrkorådet hade inte velat betala uppvärmning för konfirmandsalen. Pojkarna samlades i den lilla officersmässen på fortet och det enda de fick lära sig utantill under konfirmationstiden var fosterländska psalmer. Flickorna samlades i kyrkans konfirmandsal med fönster som inte var ordentligt tätade . Här satt en flock huttrande flickor och tragglade Luthers stora katekes. En dag i mars hade samtliga flickor dragit på sig sina skidbyxor innan de traskade bort till katekesförhöret. De modigaste hade också kommit överens om att säga att de tyckte att det var onödigt med den stora katekesen. Det borde räcka med den lilla, som ingick i den obligatoriska kristendomsundervisningen i flickskolorna.

När min morbror upptäckte hur flickorna var klädda, fick han ett vredesutbrott och skrek ut att de hädade Gud. En kvinna fick enligt aposteln Paulus inte bära manskläder. Om flickorna gjorde detta i skidspåret, var det deras ensak. Ett brott mot detta enkla och klara bud fick inte ske i ett andaktsrum. Innan han körde hem flickorna, skrek han ut att han kunde vägra att konfirmera dem om de inte efter en halvtimme kom tillbaka anständigt klädda. Det hade inte kommit några flickor. När dörren så småningom öppnades, steg ett par barska officerare in i konfirmandsalen. De undrade vilken paragraf i kyrkolagen min morbror stödde sig på, när han körde hem flickorna och hotade med att avstänga dem från konfirmationsundervisningen. När min morbror hänvisade till aposteln Paulus, ruskade en av officerarna på huvudet och sa att han omedelbart tänkte ta kontakt med biskop Carl Block och fråga vilka skriftliga regler som gällde. En annan av officerarna undrade om allt detta katekesrabbel var meningsfullt. Hans dotter hade svårt att lära sig utantill och detta rabblande gjorde att hon inte kunde koncentrera sig på sitt vanliga skolarbete.

Officerarna hade kontaktat biskopen, som blivit tvungen att koppla en jurist. Det fanns, enligt juristen, ingen lag som förbjöd flickor att komma i skidbyxor till konfirmationsundervisningen och heller ingen bestämmelse som krävde att konfirmanderna skulle rabbla den stora katekesen för att få ta del av Herrens Heliga Nattvard.

I slutet på veckan som gått hade min morbror kallats till förhör hos biskopen. Han hade fått veta att det var mycket viktigt att se till att alla barn blev konfirmerade. Det skrevs in i kyrkoboken vilka barn som fullföljde denna undervisning. Att inte vara konfirmerad, kunde innebära att de senare i livet inte kunde bli folkskollärare eller söka vissa statliga befattningar. Om min morbror i fortsättningen vägrade att konfirmera dessa flickor, skulle officerarna låta justitieministern ta sig an ärendet.

Mamma och min äldre bror Lars hade också uppfattat min morbrors upprörda röst och smugit sig in i pappas arbetsrum. Mamma la sig i samtalet och sa att hon minsann hade lärt sig den stora katekesen när hon gick och läste. Dagens ungdomar var både likgiltiga för religionen och lata. Min morbror reste sig upp från stolen och sträckte upp armarna mot taket. Det stora predikotonfallet kom fram och han varnade alla för att Synden kunde lura i skidbackarna och att ordentliga flickor inte fick roa sig med att åka skidor och under inga villkor ta på sig pojkaktiga skidbyxor.

Jag hade lust att fråga vad som menades med manskläder. Jag fick ont i fötterna av de ärvda och ofta snedgångna pojkskorna. Med viss tvekan tog jag mod till mig och frågade. Morbror blängde ursinnigt på mig och väste att skor var skor och inte kläder. Dessutom gick aposteln Paulus säkert barfota. Då började Lars gapskratta och påpekade att romarna gick klädd i toga vid början av vår tideräkning. Alltså borde alla män gå klädda i raka och knäkorta klänningar.

Pappa tyckte av allt att döma att grälet höll på att urarta. Han bad morbror redogöra för allt som biskopen hade sagt. Morbror muttrade tyst att officerarna hade fått medhåll av biskopen. Det fanns ingen regel som förbjöd flickorna att komma i varma vintersportkläder till konfirmationsundervisningen. Det borde också räcka med den lilla katekesen.

Morbror insåg att det inte var någon mening i att sitta hemma hos oss och beklaga sig. Han tackade och försvann ut genom stora porten. Lars suckade och tyckte att det var slöseri med både officerarnas och biskopens tid att diskutera flickornas kläder. Kriget kunde komma till Sverige vilken dag som helst och många ungdomar var rädda för att tvingas skjuta ihjäl andra människor. Han tittade pappa rakt in i ögonen

”Borde inte kyrkan ägna all sin kraft åt att hjälpa och stödja alla, som inte vill eller kan bära vapen?”

Pappa blev svarslös och bad att få tänka på saken.

Bilden på ”Den syndfulla flickan i skidbacken” har jag hittat i Damernas värds modebilaga, som finns utlagd på nätet.

Det var som vilken söndag som helst under våren. Pappa var uppe och tränade på att sjunga kyrkobönen. Han var tenor och bönen om att Gud skulle bevara oss från krig och örlog lät skrämmande. Min näst äldste bror, Staffan, låtsades sova för att slippa följa med till kyrkan och min äldste bror Lars pluggade latin. Det enda ovanliga denna söndag var den täta dimman, som låg som en grå filt över Linnégatan.

Innan det var dags att gå långsamt och värdigt till Annedalskyrkan, ställde jag mig vid fönstret mot nordväst. Denna söndag gick det inte ens att se tvärs över gatan till Linnéakyrkan . Jag skulle vilja gå i deras söndagsskola. Detta gick naturligtvis inte för sig. Linnéakyrkan tillhörde baptistsamfundet och var därför förbjuden mark för ett prästbarn.

Från köket hörde jag att Lars muttrade något om att dimman var det bästa skydd mot den tyska örlogsflottan som vi kunde få. Göteborgs hamn försvarades bara av ett fåtal gamla båtar, som låg förtöjda vid Elvsborgs fästning.

Lars ville följa med i vad som hände under kriget och hade förgäves försökt sätta upp en radioantenn utanför sitt fönster. Han var opraktiskt. Om han någon gång lyckades få in en sändning från BBC, var Staffan genast framme och slet sönder antennen. Denna söndag hade han uppfattat några skrapande ljud från en utlandsstation. Något var på gång ute på havet.

Vi gick långsamt genom dimman till kyrkan. Lars mumlade latinska verb för sig själv och mamma förhörde mig katekes. Måndagarna i skolan började alltid med katekesrabbel. Jag avskydde detta ämne.

Ungefär två timmar senare var gudstjänsten slut. Vi behövde inte vara värdiga längre. Dimman hade lättat. Lars och jag sprang ikapp nedför Linnégatan. Lars skulle hem till en kamrat vid Järntorget och lyssna på BBC och jag hoppades att mamma inte skulle märka att jag smet iväg till biografen Rio på Landsvägsgatan. Nu började det roliga på söndagen. Jag skulle gå på bio och njuta av Tarzan och hans äventyr i djungeln.

På söndagarna åt vi middag klockan tre. Pappa brukade alltid ta spårvagnen direkt från kyrkan till Kvibergs kyrkogård. På söndagarna efter högmässan var det allmänna begravningar, som inte kostade någonting. De allra flesta, som fick sin sista vila i en massgrav på Kvibergs kyrkogård, var utblottade och ensamma män. Pappa sa ibland att han kände större samhörighet med dessa gubbar än med de andra prästerna i Göteborgs stift.

Det var en surmulen stämning vid middagsbordet. Det syntes på Lars att han var rädd. Staffan for ut för att han bara fick en sked lingonsylt till pannbiffarna och pappa suckade något ohörbart om att han snart måste iväg till aftonsången i kyrkan. Mamma sa att hon tänkte följa med. Hon tittade vädjande på mig. Jag slog ner blicken. Under sängen hade jag en trave med tunnslitna och billiga kriminalmagasin, som jag hade fiskat upp ur Lars papperskorg. Jag ville njuta av dessa i lugn och ro, medan mamma satt i kyrkan och lyssnade på en meningslös predikan.

Mamma började göra sig fin inför kvällens gudstjänst. Biskopen hade för vana att göra oanmälda inspektioner i olika kyrkor vid aftonsången. De hände att han då frågade prästfrun varför barnen inte var med i kyrkan. Medan mamma krusade sitt raka och tunna håret med en uppvärmd locktång mumlade hon fram det svar biskopen skulle få. Lars satt hemma och pluggade latin och den minsta flickan var förkyld. Hon var så sysselsatt med detta att hon inte märkte att min fem år äldre bror Staffan smög sig fram till pappas rökbord och smugglade ner alla cigarrfimparna i en tom tändsticksask. Nu skulle han på bakgården och byta dessa fimpar mot godis.

Mamma och pappa skred ut genom den stora ingången samtidigt som Lars tassade ut genom köksdörren. Han skulle göra något som var mycket förbjudet, han skulle gå på Karl Gerhards revy på Lorensbergsteatern. Nu var jag ensam hemma och innan jag slog mig ner i pappas länstol vid rökbordet grep tag i det smutsiga askfatet och spolade bort all aska under vattenkranen. Jag avskydde stanken av cigarrer, vilket mina föräldrar tyckte var bra. Alla flickor, som tänkte gifta sig, måste lära sig att stå ut med tobaksrök. Nu var jag deras pensionsförsäkring, jag borde bli lärarinna och stanna hemma och ta hand om mina föräldrar tills de dog.

Jag slog mig ner i den bekväma stolen och njöt av detektiven Harald Asks otroliga äventyr i de skumma kvarteren i Oslo och av tystnaden. Det var som om hela huset höll andan. Något var på gång ute på havet.

Först kom mina föräldrar hem och sedan Staffan. Jag steg snabbt upp ur pappas stora länstol, gömde det olämpliga detektivmagasinet bakom ryggen, gick till min boktrave och bytte ut den mot en bok om lejon. Efter detta gick jag ut i köket och satte mig att läsa vid köksbordet. Efter en stund kom mamma och undrade om jag visste var Lars fanns. Jag skakade på huvudet.

Mamma blev orolig och började ringa till Lars kamrater och fick då klart för sig att han var på teatern. Efter ungefär en timme kom Lars hem och trallade på refrängen på revyns höjdpunkt, vilket var en sång om att Göteborgs hamn saknade försvar, att försvarsministern Per Edvin Sköld var helt oduglig och att Göteborg var en läcker munsbit för tyskarna. Vårt land hade satsat på att stödja de arbetslösa och fattiga i stället för att rusta upp försvaret. Det som gällde var ”Nu skall vi, nu skall vi vara snälla!”

Jag lyssnade förstrött på Lars redogörelse för allt som Karl Gerhards hade sagt. Jag var inne i en helt annan värld tillsammans med Afrikas alla vida djur.

Denna söndag blev min sista söndag med Tarzan och kriminalmagasin. Två dagar senare invaderade Tyskland både Norge och Danmark. Kriget trängde då in i mitt liv.

Bilden är första sidan på Göteborgsposten från denna dag. Jag har varit på Kungliga biblioteket och läst mikrofilmade gamla tidningar från april 1940 och med mobilen fotograferat det som syntes på läsbordet.

Jag var tio år och gick i en av de förberedande klasserna i den privata flickskolan på Bellmansgatan. Mitt klassrum låg i översta våningen och låg innanför biologisalens planschrum. Vi var 14 flickor och två pojkar i klassen och vår lärarinna var fet och hade svårt för att gå i trappor. När skolklockan ringde till rast orkade hon inte köra ut oss på skolgården utan lät oss leka i trappan och det lilla utrymmet framför planscherna. Själv satte hon sig på en stol och vaktade så att vi inte rev ner några planscher. Vad hon inte upptäckte var ett det fanns en olåst planschskrubb vid ingången till biologisalen.

Klassens pojkar hade släktingar, som var sjöofficerare. De brukade leka att de var tyska ubåtar och att vi flickor var engelska båtar, som de skulle sänka. Grabbarna krälade runt på golvet och försökte slinka in mellan benen på klassens läckraste flickor. Sänkningen var klar när grabbarna med hög röst kunde beskriva hur den sänkte flickans underbyxor såg ut. De flickor, vars mammor köpte dyra underkläder på Sahlins barnekipering på Kungsgatan, fnissade alltid förtjust och vår feta fröken drog på munnen.

Jag var rädd för detta ubåtskrig och gömde mig alltid i planschskrubben. Anledningen till detta var att mamma alltid sydde om pappas slitna långkalsonger till underbyxor åt mig. De var fula och saknade spetsar. Detta var ingenting jag ville att de andra i klassen skulle få veta. Planscherna blev en drömvärld för mig, en värd där jag kunde rida på en giraff eller klappa en isbjörn.

Det var en kuslig stämning i skolan denna morgon. Ett par handelsfartyg hade blivit minsprängde och många sjöman hade försvunnit ner i havets djup. Vid morgonandakten i den stora bönsalen hade hela skolan gemensamt bett en bön, som skolans föreståndarinna låste före oss. På rasterna satt vi alla tysta i trappan och vår feta fröken torkade ögonen. Kanske hade hon någon släkting som försvunnit med skeppet ner i havets djup.

På hemvägen från skolan fick jag annat att tänka på. Jag fick sällskap med Stig, som bodde i våningen över oss. Han var något år yngre än min äldste bror Lars och gick på lägre Chalmers mitt emot Valand. När han var klar denna skola skulle han söka in till Chalmers och lära sig att bygga stora båtar, som skulle klara att krocka både med isberg och tyska ubåtar. Stig pratade med inlevelse om sina framtidsplaner och jag såg både ubåtar och isbjörnar framför mig. Detta var spännande och Stig var min barndoms stora kärlek.

Det var lördag och allt brukade då vara annorlunda. Lördagarna var vigslarnas dag. Pappa var präst och vi hade ett speciellt vigselrum med altare och bönepall. Här stod också familjens piano, som till mammas stora förtret ingen lärde sig mer än att klinka fram de enklaste psalmerna på. En stor fördel var att hon slapp skämmas för att vi spelade syndfull musik som Lili Marleen och sjömansvalser.

Det sista brudparet hade precis försvunnit ut genom den stora ingången mot gatan, när jag genom köksvägen kom hem från skolan. Det var inte bara brudens parfymdoft, som svävade ut i köket. Den hade blandats med stanken av kristidens terpentin och målarfärg. Detta betydde att målarmästare farbror Kling hade tittat in för att få en hastig pratstund med pappa.

Farbror Kling hade några år tidigare målat om vår matsalsmöbel Mamma ville ha vita möbler med guldkant och farbror Kling hade täckt golven med tidningspapper och målat möbler en hel vecka. Farbror Kling gillade barn och han hade, när mamma inte såg på, låtit mig måla benen på en köksstol. Det var männens arbete att måla och det var inte tillåtet för en flicka att prova på ett manligt yrke.

Farbror Kling hade kommit smygande köksvägen och lagt av sig sina vita målarkläder på en köksstol. Jag hörde hans röst från matsalen. Den lät inte som vanligt, utan hade ett bekymrat tonfall. Jag blev nyfiken och tassade in i matsalen. Farbror Kling satt med huvudet i handen. Pappa var fortfarande klädd i kaftan och inte kommit sig för att ta av sig den svarta och fotsida prästkappan. Nu satt han mitt emot målarmästaren och hade knäppt sina händer i bön. Min åtta år äldre bror Lars satt bredvid pappa. Det syntes på honom att han ville uppfatta ordentligt vartenda ord som farbror Kling sa.

Jag förstod inte vad pappa och Farbror Kling pratade om. Det enda ord jag kände igen var Ryssland. Jag tyckte att geografi var ett spännande ämne, och jag visste att en gång i tiden hade gränsen mellan vårt land och Ryssland gått högt uppe i Norrland längs Torne älv.
”Ryssarna kan bli våra vänner” sa Farbror Kling och vände sig mot Lars. ”Vilket är bäst, Tyskland eller Ryssland?”
Lars svarade inte utan ryckte bara på axlarna.

Plötsligt började Farbror Kling sjunga och Lars stämde in i sången. Det var ingen psalm utan en sorgsen visa, som jag aldrig hade hört förut.

”Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt
Den begrovs i en massgrav i Flandern med en fattig parisstudent . . ”
Det var så vackert att jag började gråta.

Efter sången försvann Farbror Kling tyst genom köksingången.

Kvar på matsalsbordet låg det sista numret av tidningen Trots Allt. Lars tog ett säkert grepp om den tunna och tummade tidningen och tittade frågande på pappa.
”Vore inte det bästa om engelska fartyg kom och invaderade hamnen?”

Det hördes på Lars röst att han var mycket kritisk till det Farbror Kling sagt om Ryssland.
Pappa svarade inte utan suckade och skred långsamt in i sängkammaren för att ta på sig de slitna vardagskläderna. Sedan satte sig vid skrivmaskinen och började skriva på söndagens predikan. Han muttrade något om att det efter samtalet med farbror Kling hade blivit svårt att koncentrera sig på Guds ord.

Innan Lars, med Trots Allt i handen, hann försvinna in i sitt rum och till den latinska grammatiken, frågade jag honom om Flandern och tyget flanell var samma sak. Lars bara skakade på huvudet och sa att Flandern var ett landskap i Frankrike. Jag önskade att Lars inte haft så bråttom utan gett sig tid att förklara för mig varför det fanns massgravar i Flandern. För Lars var det viktigare att med glans klara alla skriftliga läxförhör i latin än att svara på lillasysters alla frågor.

Det dröjde tio år innan jag återsåg Farbror Kling. Han kom i svart kostym och frågade om pappa kunde jordfästa hans hustru, som hade dött i cancer. Då fick jag veta att han år 1940 varit en av Göteborgs mest tongivande kommunister och därför hade ansetts vara samhällsfarlig. Straffet för detta var att placeras på ett arbetsläger i Norrland.

”Jag högg ved hela kriget och frun och barnen fick klara sig bäst de kunde” sa han sorgset. ”Nu är min kära hustru död och jag har börjat tvivla på att kommunismen är det enda rätta för vanligt folk.”

Bilden på den tyska ubåten har jag hittat i boken ”Andra världskriget i bilder” med text av David Boyle

Jag gillar inte att bli störd när jag lägger in mina bloggar. Idag kom hemtjänst inklivande för att hjälpa David att ta på sig och borsta hans tänder. Jag såg inte upp och det blev en gammal bild med en lättare variant av den övning jag har skildrat i bloggen,

Jag är anhörigvårdare för min strokedrabbade make David. Han kan inte gå utan sin rollator och behöver hjälp varje gång han skall gå på toaletten. Vissa veckar fungerar livet så bra att jag kan smita iväg till mitt gym, House of Shapes, på Hornsgatan och kämpa med apparater och skivstänger i drygt en timme. Andra veckor är David så orolig att jag inte kan gå hemifrån. Då gäller det att inte ge upp utan hitta på övningar som jag kan göra hemma.

På golvet bredvid min dator ligger mängder av olika prylar, som ständigt skall påminna mig om att jag måste röra på mig för att orka med det dagliga jobbet. Här finns bollar, hantlar, gummiband och också ett stort paket med blöjbyxor för vuxna. Det sista använder jag som ersättning för gymets kettelbell.

Det händer att gänget från hemtjänst kommer samtidigt som jag gör mitt motionspass på köksgolvet. Vi brukar fundera över hur svårt det kan vara att göra till och med de enklaste övningar i hemmets lugna vrå. När jag går ner på golvet ser jag allt damm på golvet och händer det att jag slutar träna och i stället plockar fram dammsugaren och börjar febrilt städa. När sedan golvet är snyggt och prydligt har träningslusten försvunnit och ibland ropar David på mig.

En del övningar går alldeles utmärkt att göra i vårt stora duschrum. Det händer ofta spektakel när David skall gå på toa och hemtjänst är noga och städar här varje morgon och kväll. Här är inte minsta lilla smutsfläck eller dammkorn på golvet. Handfatet är alltid renskrubbat. Hit flyttar jag den stora medicinbollen och placerar den tätt intill väggen och lägger mig på rygg med benen på bollen och låren tryckte mot bollen. Nu gäller det att långsamt resa på axlarna och stäcka upp armarna mot taket. De sista veckorna har jag blivit så stark att jag i detta läge kan lyfta ett paket blöjbyxor. När jag gör denna övning på gymet använder jag en liten kettelbell.

Efter tio sådana lyft känns det i magen. Tjejerna på gymet brukar ibland fråga mig om jag gör dessa övningar för att bli snygg i en nyinköpt bikinibaddräkt. Jag skakar på huvudet och säger att jag numera inte har möjlighet att vara på stranden en hel dag. När jag badar i Mälaren blir det en simtur vid Klubbensborg och sedan en behaglig lässtund i solljuset.

Det är lättare att anstränga sig ordentligt på gymet än hemma i duschrummet. På mitt gym existerar inte åldern, i mån av lust och tid pratar alla med alla. House of Shapes är för mig ett andningshål dit jag söker mig för att komma in i en frisk värld och få en aning om vad som händer utanför min egen ofta mycket slutna värd.