Jag är inte förvånad över det namn, som prinsessan Madeleines dotter har fått. Min uppfattning är att hon är uppkallad efter Eleanor Roosevelt, som trots att det var 52 år sedan hon dog inte är bortglömd i USA. Det har det senaste året kommit ut en biografi om henne och för två år sedan var hon aktuell i en film om vad som hände i hennes familj under det andra världskriget. Ingenting av detta har nått den svenska publiken.

Eleanor Roosevelt var en presidenthustru, som på grund av makens sviter efter polio tog på sig stor del av det politiska arbetet i det demokratiska partiet. Han var ute och valtalade, kämpade för mänskliga rättigheter och intresserade sig för indianernas ställning i det amerikanska samhället. Hon blev en omstridd inrikespolitiker och hennes insatser uppskattades inte av det konservativa USA. Efter krigsslutet blev hon USA´s röst i Förenta Nationerna.

För ungefär 30 år sedan arbetade jag med litteratursökning när det gällde patent. Många av de föremål vi använder i det dagliga livet har inget patentskydd. Min uppgift var att i veckotidningar spana efter olika städredskap och jag skulle gå hundra år tillbaka i tiden. Då satt jag på Kungliga Biblioteket och läste gamla veckotidningar. Då och då sneglade jag på sladderspalterna. I början på sekelskiftet 1900 följde den svenska veckopressen med stort intresse den amerikanska tonårsflickan Eleanor Roosevelts kärleksäventyr. Hon hade just kommit hem från England där hon hade gått i internatskola. Eleanor var en ovanlig överklassflicka, eftersom hon var intresserad av samhällsliv och arkeologi. Det är mycket som talar för att Eleanor ville skaffa sig en gedigen akademisk utbildning.

På en bal stötte Eleanor på en stilig svensk pojke, som hon enligt sladdret förälskade sig i. De hade samma intresse för arkeologi och kunde sitta i timtal och diskutera om man inte borde starta utgrävningar för att kartlägga kulturutbytet mellan indianer och svenskar i den tidiga svenska kolonin Delaware. Enligt veckotidningarnas spalter funderade det unga paret på att gifta sig och att Eleonor då skulle flytta till Sverige. Detta uppskattades inte av hennes pappa som satte stopp för romansen. Sverige låg för nära det farliga Ryssland, som enligt hans mening när som helst kunde förklara Sverige krig, besegra lilla Sverige och sedan i tuffa fredsförhandlingar flytta den svensk-ryska gränsen till någon liten ort strax norr om Gävle. På så sätt skulle Ryssland bli ägare av järnmalmsgruvorna i Lappland. På denna tid var Finland en del av Ryssland.

Det var otänkbart för den svenska pojken att flytta till USA. Han skulle bo hemma och så småningom överta sin fars arbete. Den svenska pojken var inte vem som helst. Det var vårt lands kronprins Gustav Adolf.

I USA ingrep pappa och gifte bort Eleanor med hennes kusin Franklin och hos oss hittade mamma Victoria en engelsk kunglig flicka till sin son. Eleanors äktenskap blev en katastrof, eftersom maken inledde en kärlekshistoria med Eleonors sekreterare Lucy Mercer och de fick ett barn tillsammans. Varför inte paret Roosevelt då skilde sig diskuteras fortfarande i USA.

Efter det att kronprins Gustav Adolf gift sig slutade veckotidningarna att fundera över hans kärlekshistoria i USA. Franklin D. Roosevelt blev inte känd för den svenska allmänheten förrän när han i november 1932 blev vald till President.

För 30 år sedan läste jag en biografi om Eleanor Roosevelt. Den började med bröllopet och det fanns inte ett ord om några tidigare svärmerier. Jag lärde mig mycket om hur det var i USA under de magra åren på 1930-talet och Eleanors drömmar om att forska om hur indianernas samhällsstruktur fungerade.

Prinsessan Estelle är uppkallad efter Folke Bernadottes amerikanska hustru Estelle. Prins Daniel hade under sin pryoperiod som svensk prins gjort flera studiebesök på Förenta Nationernas högkvarter i new York. Där tog han del av Folke Bernadottes kärlekssaga med Estelle och då visste han att hans kärleksbarn skulle få heta Estelle. Nu funderar jag på om det i vårt kungahus finns historier om gamle kungens romans i USA för mer än hundra år sedan. Det kan till och med finnas brev i kungens privata arkiv från Eleanor, brev i vilka hon beklagar sig över makens kärleksäventyr.

Den film, som ganska ingående skildrar familjelivet kring president Franklin D. Roosevelt, heter ”Hyde park om Hudson” och har av allt att döma inte visats i vårt land. Den är engelsk och fick för drygt ett år sedan ett ganska syrligt mottagande i USA. Av recensionerna skildras Eleanor som den trofasta makan, som hur många kärlekshistorier hennes make än har, tålmodigt står vid den sjuke Franklins sida.

Leonore – ett namn som vill visa att kärleken är trofast och tål många prövningar.

Jag bodde i åtta år i hörnhuset av Linnégatan (nummer 40) och Djupedalsgatan. På andra sidan av Djupedalsgatan låg familjen Elams vackra trähus med en liten trädgård. Här kvittrade småfåglar varje dag när det inte var bitande kallt. Jag hade gärna velat bo i det huset och få en egen liten trädgård att leka i.

Vi flyttade in våren 1933 och det blev genast bråk mellan mamma och tanten i lägenheten under oss. Hon hade ett inackorderingshem för äldre och skröpliga damer. Huset var lyhört och nästan varje dag ringde hon och klagade på pappa prästens orgelspel av psalmer, stank av brudbuketter och parfym i trappan och de ständiga bråken mellan mina äldre bröder. Mamma hotade, grät och förmanade. Hon köpte ett par för små tofflor till mig och bad mig gå med hasande steg så att inte golvet skulle vibrera när jag lekte häst i den långa korridoren. Att få en häst att smyga sig fram lyckades jag aldrig med.

Jag lekte att jag var bryggarhästen Pålle, som varje lördag stannade utanför köksingången mot Djupedalsgatan. I mina ögon var han enormt stor och jag vågade mig aldrig fram och klappa honom. Bryggkusken kom med sockerdricka och pilsner till de ömtåliga tanterna och ett par andra familjer i huset. Kusken brukade binda en läderrem runt Pålles framfötter så att han inte skulle börja trava ner mot Linnégatan och där leta efter friskt gräs på den lilla planteringen utanför huset. Ibland fick Pålle en påse med havre runt halsen så att han hade något att tugga på medan ölkusken lämnade det drickbara till kunderna och slutligen gick in i tobaksaffären för att köpa snus och någonting att läsa. I tobaksaffären var det nästan alltid trängsel.

Pappa handlade sina cigarrer i denna affär och ibland köpte han i största hemlighet ett detektivmagasin, som handlade om den norske privatdetektiven Harald Ask och hans jakt på förbrytare i källarna i Oslos skummaste kvarter. Pappa läste dem och gömde dem längst ner i sin papperskorg. När detta var gjort, kom mina bröder tassande för att fiska upp dem och sedan var bråket i full gång om vem som först skulle läsa deckarmagasinet. Ett par minuter senare ringde telefonen olycksbådande. Det var klagomål om oväsen från någon ömtålig tant.

Hösten 1937 började jag skolan och redan våren därpå ville jag vara med och rota i pappas papperskorg. Mamma uppskattade detta eftersom det då inte blev något bråk om de spännande häftena. Jag slutade skolan tidigare än mina bröder och kom först till papperskorgen och fick tag på de åtråvärda deckarmagasinen. Jag slukläste dem ett par gånger och gömde dem sedan i en hemlig låda under sängen. Mamma behövde nu inte längre vara rädd för obehagliga samtal. Hemmet för ömtåliga tanterna hade lagts ner och i deras ställe hade företaget Haavs Matsalar flyttat in. I familjen Haav fanns det också bullrande barn.

Det blev fler och fler detektivmagasin i min hemliga låda. Jag blev ett år äldre och ännu ett år äldre och plötsligt var det april 1940 med allmän mobilisering. Då försvann bryggarhästen Pålle från vår gata och jag saknade honom. En dag samlade jag allt mod jag hade och gick in i tobaksaffären, som nu var folktom. Jag stammade först fram en fråga om vad veckotidningen Idun kostade och sedan var bryggarhästen Pålle fanns. Tobakshandlaren skrattade glatt år mina frågor och sa att han tyckte det var på tiden att prästfrun läste något annat än Bibeln och att Pålle och ölutköraren fanns någonstans I Sverige. De var båda inkallade till militärtjänst.

”Får Pålle gå på gräs och slipper han remmen om foten?” blev min nästa fråga.
”Visst” sa tobakshandlaren glatt, ” nu får Pålle gnägga tillsammans med andra kusar på en trevlig äng. Fast då och då måste han dra fram en tung kanon till en skjutövning.”

Jag älskade de små häften om Harald Ask och läste om dem mängder av gånger. Ibland lånade jag nycklarna till källaren och försökte där sätta mig in i hur det skulle vara att jaga skurkar runt värmepannan för centralvärmen och bland lerkrukor fyllda med ättiksgurkor och gårdskarlens alla sopkvastar. Detta blev ett sätt att komma bort från tristessen i den förberedande klass i en privat flickskola jag gick i. Jag vantrivdes i skolan, var sämst klädd i klassen och fick aldrig följa med mina klasskamrater på danslektioner eller till scouterna. I klassen var jag Flickan Utanför.

I januari 1941 gick jag i klass 4 och när det blev vår skulle vi i alla ämnen tentera in i flickskolans första klass. Vi var nervösa och för att slippa att tjat om rättstavningsregler och Norrlands älvar började jag på rasterna med inlevelse berätta om detektiven Harald Ask. Mina klasskamrater kände till häftena, som hemma hos dem var förbjuden läsning. De frågade om de inte kunde få låna några av mig. Dagen därpå plockade jag ner alla detektivmagasinen i min största skolväska och på en rast delade ut dem till mina klasskamrater. Ingen vågade ta hem detektivmagasinet, utan dessa blev klassens förbjudna läsning under rasterna. Ett par dagar senare lekte vi Harald Ask i toaletterna i källaren. Det var bitande kallt ute och vi slapp gå ut på rasterna. Det var roligt och jag blev äntligen insläppt i klassens gemenskap. Trots detta vantrivdes jag i skolan och drömde om att få byta till Nordhemsskolan.

En morgon hade jag fruktansvärt ont i halsen och jag hostade så det skrällde. Mamma tog temperaturen och jag hade mycket hög feber. Vår familjeläkare kom och konstaterade att jag hade både halsfluss och kikhosta. Nu skulle jag vara hemma från skolan i minst två månader för att inte smitta ner de andra barnen med den fruktade barnsjukdomen kikhosta.

Mamma ringde till skolan och fröken talade om i klassen att det skulle dröja tills jag kom tillbaka till skolan. Ett par dagar senare gick mamma till skolan för att hämta mina skolböcker. Nu skulle jag vara flitig och läsa mina läxor hemma.

Mamma kom hem och såg ut som ett åskmoln. Hon hade tänkt handla på hemvägen, men någon mat fick hon inte plats med i sin väska. Det låg mycket mer i min skolbänk än hon hade väntat sig. Alla i klassen hade lagt detektivmagasinen i min bänk. Den hade blivit så full att det inte gick att stänga locket.

Mamma slängde de nu sönderlästa detektivmagasinen på köksbordet och bad min äldste bror leta reda på gårdskarlen. Skräpet från min bänk skulle eldas upp i husets stora värmepanna i källaren.

Nu kom det in mer skräplitteratur in i huset. En bokhandel strax intill Järntorget hade börjat sälja häftade böcker om den hårdkokte deckaren Nick Carter och min äldste bror gick dit och köpte ett par stycken. Jag försökte mig på att läsa en av dem, men tröttnade efter ett par sidor. Här fanns inga skräckfyllde historier om skumma källare i övergivna hus. I mammas bokhylla hittade jag ”Kristuslegender” av Selma Lagerlöf och denna bok gillade jag.
Efter påsklovet fick jag börja i skolan igen. Jag var sur för att mamma inte såg till att jag fick byta skola. Min första skoldag hade jag hemsydda kläder på mig och jag blev utskrattad av klasskamraterna, som var vårfina i kläder från Sahlins barnekipering på Kungsgatan. Då gällde det att hålla tillbaka tårarna.

Innan jag gick upp i vår lägenhet tittade jag in i tobaksaffären för att ta mod till mig och fråga om det hade kommit in något nytt häfte om Harald Ask. Nu stod det en kraftig tant bakom disken och jag fick veta att tobakshandlaren blivit inkallad. Ett par lottor stod i ett hörn och diskuterade nästa luftförsvarsövning. Jag stammade fram min fråga och fick veta att numera såldes inte sådant skräp i affären. Det fanns andra magasin, som handlade om bitterljuv kärlek mellan en soldat och en vanlig flicka. Jag skakade på huvudet och frågade om de visste något om bryggarhästen Pålle. Då fick jag veta att bryggarkusken skrev regelbundet till tobaksaffären och att både han och Pålle hade det bra någonstans i Sverige. Pålle fick dra vagnar tillsammans med en annan häst och eftersom han inte var kastrerad skulle han användas för avel. Pålle skulle bli pappa, vilket jag tyckte var fantastiskt.

Jag kom in med ett nödrop i flickskolans första klass. Jag var nätt och jämt godkänd i rättstavning och katekesrabbel och något över medelmåttan i de andra ämnena. Vi var 70 flickor som kämpade om platserna och många hade drillats hårt inför dessa prov. Till min stora glädje var jag bäst i gruppen i uppsatsskrivning. Vi skulle skriva om ett djur och jag skrev om bryggarhästen Pålle.

Bilden på hästarna har jag hittat i del två av bokverket ”Alla Världens Djur”

Vid Mälarens strand, mellan Klubbensbor och 4H-gården i Eolshäll, ligger i en skogsbacke ett stort gult tvåvåningshus med inglasade balkonger mot Mälaren och en parkeringsplats mellan träden. Jag tycker om att gå ner till Mälaren och njuta av naturen och de gamla husen, som ligger omgivna av gamla träd. Just detta stora gula trähus har fångat min nyfikenhet. Vilka har suttit på verandorna och njutit av kvällssolen en varm sommarkväll och vad har de funderat över? Diskussionsämnena för 140 år sedan har jag fått klart för mig. Det var om man verkligen skulle tro på arvsynden, att sprithaltiga drycker var nedbrytande både för kropp och själ, att det äntligen var tillåtet för byarnas folk att samlas till husandakter och att biskop Esaias Tegnér var en aning tokig och att han ibland blickade alltför djupt ner i den vinfyllda pokalen.

Idag är vi stolt över att vi har religionsfrihet i vårt land. Det är självklar att vi kan gå hem till varandra och diskutera vad som står i Bibeln och lyssna på varandras bibeltolkningar. Före år 1856 var detta straffbart, såvida det inte rörde sig om husandakt i vilken enbart de som hörde till familjen deltog. Många, både män och kvinnor, bröt mot detta förbud och för att slippa komma i fängelse valde de att utvandra till Amerika.

År 1856 var det en ny tid som kom. Det var en tid när pigor och drängar kunde läsa och då tidningar inte enbart fanns på herrgårdarnas salongsbord. Det var också en tid landsbygdens folk i de sprängda byarna kunde samlas till andaktstunder i granngårdens kök. Det var många kvinnor, som engagerade sig i denna läsarrörelse. På höstkvällarna samlades kvinnorna för att spinna och då brukade de turas om att sätta sig vid ett talgljus och läsa högt ur någon tidning. Problemet var att det på landsbygden var svårt att få tag på tidningar. Ibland kom det en tidningsförsäljare vandrande och då gällde det att passa på att köpa det som fanns i tidningsbudets väska.

I Stockholm bodde vid denna tid lektor Peter Magnus Elmblad. Han var från Småland och arbetade under många år som präst i Växjö stift. Peter Magnus Elmblad hade som ung på egen hand börjat studera Bibeln och Marin Luthers skrifter. Han upplevde starkt Guds närhet och formade sin egen gudstro, som inte i alla avseenden stämde med kyrkans läror. Det var främst kyrkans lära om arvsynden han hade svårt att acceptera. Jesus hade dött på korset för att sona människornas synder och därför var det orimligt och för många kvinnor stötande att hänvisa till att Eva och hennes efterkommande var belastade med syndastraff för att Eva o paradisets lustgård ätit av kunskapens frukt. Flera gånger sökte Peter Magnus upp Esaias Tegnér för att diskutera bibeltolkningar. Resultatet av dessa samtal blev att Peter Magnus Elmblad avsade sig sin prästvigning och sökte en lektorstjänst t vid ett pojkgymnasium i Stockholm.

Det fanns fler i Stockholm som tänkte som samma sätt som lektor Elmblad. När religionsfriheten äntligen kom beslöt de sig för att ge ut tidningar med ett religiöst innehåll. De vandrande tidningsförsäljarna skulle inte enbart sälja tidningar utan nu skulle de också kunna läsa högt ur tidningarna, sjunga tillsammans med landsbygdens folk och kanske också leda enkla andaktstunder. Dessa försäljare fick yrkesnamnet kolportörer.

Kolportörerna behövde utbildning. Peter Elmblad skänkte sin stora sommarvilla i närheten av Eolshälls brygga till kolportörskolan. Undervisningen började år 1868 och var ettårig. Varje år sökte sig ungefär 30 personer till skolan. Flera av eleverna var ogifta medelålders kvinnor ur medelklassen och de andra var drängar och pigor från den svenska landsbygden. Den tidning, som de i första hand skulle sälja var Budbäraren, men de hade också andra tidningar i sina väskor.

Eleverna i kolportörskolan hade tillgång till två kök och en tvättbrygga vid Mälaren. Det mesta av det praktiska arbetet gjorde de själva. Ett av problemen var att det var ont om dricksvatten i området och ett annat att de i alla väder på en smal väg måste kämpa sig fram till Hägerstens gård för att köpa mjölk. I närheten av den stökiga sjökrogen Pettersberg fanns ett litet gårdsslakteri kanske fanns det också ett bageri i närheten av krogen. Hit var det knappt en kilometer att gå och jag gissar att det blev de manliga eleverna på kolportörskolan som fick göra dessa inköp. Sjöbusarna på Pettersbergs krog var till och med prästen rädd för.

Det finns inga noteringar om att det fanns ett stall vid den fromhetens gula villa. Allt måste eleverna själva bära hem till sin skola. För att bistra vinterdagar när snöstormen yrde runt huset och vargarna ylade på Mälarens is var det säkert någon som undrade om Gud verkligen stod vid deras sida. Då gällde det att muntra upp varandra och se varje stormby som en utmaning från Gud.

Trots alla praktiska problem sökte sig 30 nya elever till skolan varje år. På 1870-hade världen blivit större för de kristna ungdomarna. För dessa räckte det inte att traska runt på landsbygden med sina tidningsväskor och leda enkla andakter i böndernas kök. De fick kallelse av Gud, de skulle ut och omvända naturfolken i Afrika och Sydamerika till kristendomen.

Kolportörskolan i fromhetens gula villa vid Mälaren fanns i 19 år. Efter detta slogs den samman med missionsskolan för utlandet och flyttade till Döbelnsgatan i Stockholm. Här blev livet enklare, det var lätt att få tag på både dricksvatten och mat.

Den gula villan får mig att fundera över varför Esaias Tegnér och Peter Magnus Elmblad aldrig kunde komma överens om Bibelns berättelse om syndafallet och arvsyndens roll i kristendomen och varför man inte behöll Peter Magnus Elmblad i svenska kyrkan. Han skulle säker ha blivit en mycket bra biskop i till exempel Linköpings stift. Min personliga åsikt är att biskop Tegnér tyckte att frågan om arvsynden var obehaglig och att han hellre ville diskutera den klassisk grekiska filosofin med andra lärda män än syndabekännelsens hårda ord ”Jag fattig, syndig människa, i synd född i alla mina livsdagar har brutit mot dig . .” med en enkel präst i Jönköping.

Det är varken psalmer eller bibelcitat som virvlar genom mitt huvud de blåsiga vinterdagar jag står framför fromhetens gula villa mellan Klubbensborg och Eolshäll. Det är samtalen mellan biskop Tegnér och lektor Elmblad. Dagens gymnasielever vet ingenting om vad de stod för och om de har stött på Esaias Tegnér under en lektion i litteraturhistoria så blir slutomdömet om honom att han var en småtokig kvinnotjusare. Kanske stöter de på Gustaf Frödings dikt om ett kalas på biskopsgården med Esaias Tegnér som värd.

”Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.
Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga
ur prostarnas djup, och bedrövat och tungt
mot tallriken blicka kaplan och adjunkt.
Av lyssnande andakt gå moln genom salen
i väntan på ett av de frejdade talen,
där biskopen plägar att utsmycka tron
med tankfulla bilder och klangfull ton.

Men Foibos Apollon i gnistrande char
olympisk och ljus över Thule far,
och strålar från gudomens härlighet stanna
bland lockarnas virvarr kring biskopens panna
och skänka ett stycke av grekisk stil
åt biskopens fina, förnäma profil.
Och biskopen reser sig, ögonen ljunga
av trotsets, men icke av trones sken,
och attiskt är saltet på biskopens tunga
och tankarna komma direkt från Atén.
. . .
Men snart går en viskning i lön genom salen:
”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!”
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.”

Jag tror att man måste ha upplevt livsmedelsbristen under det andra världskriget för att riktigt kunna njuta av skönheten i ICA´s köttdisk. Förra veckan kunde man i Skärholmen köpa dansk fläskfilé för 59 kronor per kilo. Förpackningarna var för stora för ett litet hushåll och jag är inte längre någon storätare. De skulle passa bra till en gammaldags söndagsmiddag, en söndag när släkten först gick i kyrkan och sedan hem till gamla mamma för att äta middag. Då kunde det vara minst 12 personer vid matbordet och i många hem var husmor beredd med två eleganta serviser på vardera tolv tallrikar.

Ibland får en livsstilstidning slinka ner i matkorgen hos ICA i Skärholmen. Jag läser, funderar och låter sedan tidningen gå vidare till ett par nittioåriga damer i området. Det är hemtjänst, som har startad denna mycket uppskattade låneverksamhet. Det förvånar mig att den vita och oskuldsfulla möbelstilen från 40-talets prästhem nu har blivit på modet. Jag tror inte att dagens heminredare kan ana sig till hur det var att pina sig igenom trista middagar på dessa obekväma stolar och med så blanka och hårdmanglade linnedukar att det gick att spegla sig i dem.

Jag minns barndomen söndagsmiddagar i Göteborg som ganska jäktiga. Pappa var präst och ibland kunde han ha tre gudstjänster och en begravning för fattighjonen på samma dag. Före det andra världskriget kom tidigt på söndagsmorgonen en fiskare köksvägen och lämnade en isgädda. Den stora fisken var en hälsning från stiftets fiskevatten och av någon märklig anledning ingick det i pappas löneförmåner att få gratis fisk från dessa insjöar. Gäddan skulle rensas innan vi gick till kyrkan och jag tyckte det var roligt att titta på. Gälarna var mest spännande och sedan var det gallblåsan, som varsamt skulle plockas ut.

Vi traskade på ett långsamt och värdigt sätt till kyrkan medan barnflickan kokade gäddan, skalade potatis och kokade en mycket god fisksås. Mamma berättade senare att hon tyckte det var arbetsamt med söndagsgäddorna. Hon avskydde att rensa fisk och tyckte att det hon plockade ur gäddans mage stank av smuts och fattigdom. Vid middagsbordet måste hon hjälpa sina barn att rensa bort benen. När det äntligen blev mammas tur att äta hade maten kallnat och såsen hade förvandlats till oaptitligt mjölklister. Ibland kom det objudna gäster, som alltid skulle få den godaste stjärtbiten och specialsås med extra grädde. Jag tyckte att detta var orättvist, men det var naturligtvis ingen som lyssnade på vad lilltjejen tyckte.

Kriget kom och fiskaren blev inkallad. Gäddan ersattes av köttgrotta, gjord på potatismos och en liten klick köttfärs och ett enda ägg. Det var ransonering på kött, ägg, ost, smör, socker, mjöl, kaffe, te, choklad, tobak och kryddor. Havet var fullt av minor och ofta vågade inte fiskebåtarna gå ut. Vi levde på potatis ända tills Holms charkuteri startade sin verksamhet på Övra Husargatan någonstans mellan Skanstorget och Olof Asklunds bageri.

Tre handfasta tanter Holm startade ett charkuteri, där bara de som lämnade ifrån sig sina ransoneringskort på kött och ägg fick handla. Sedan viskade de fram ett meddelande om att varje lördag gick det bra att köpa en stor stek och tio ägg och mitt i veckan var det lever, oxsvans eller tunga som gällde. Ibland smusslade de till mamma ett par skivor rökt bacon och en bit stekfläsk.

Tanterna Holm hade släktingar, som långt bort i skogen i hemlighet hade grymtande grisar, kacklande höns och betande biffkor. Längre in i skogen och långt bort från myndigheternas spejande ögon hade de sitt gårdsslakteri och där stod deras gengasbilar uppställda. Mitt i natten mellan fredag och lördag kom den mytomspunna och stinkande gengasbilen rullande genom Toltorpsdalen och kött och ägg lastades av utanför tanterna Holms butik.

De grisstekar mamma kom hem med var drygt 30 cm långa, vägde ett par kilo och stektes i en tung gjutjärnsgryta. Det luktade förföriskt ut på bakgården och då visste hela kvarteret att mamma varit hos damerna Holm. Om det inte kom några glupska och fromma matfriare räckte steken i två dagar och till pyttipanna på tisdag.

På lördagarna var det kö ända från biografen Capitol till tanterna Holms affär. Det gällde att vara ute i god tid, eftersom de finaste stekarna snabbt tog slut och då fick de sista kunderna hålla till godo med en gammal seg värphöna, köttfärs eller en stor oxtunga.

Det var inte bara husmödrar, som stod och längtade efter en god söndagsmiddag utanför tanternas affär. Hit drogs många av Göteborgs inställsamma syföreningstanter. Här kunde de spana in vilka prästfruar som fick den finaste stekarna och sedan på söndagsmorgonen köpa Göteborgsposten och noga läsa igenom predikoturerna. Det var inte predikan de längtade efter utan en bit rent kött serverat på dyrt porslin och med välputsade nysilverbestick. Hemma hos oss blev dessa sladdrets middagar aldrig långa, eftersom pappa också var sjukhuspräst. Han slukade maten och rusade iväg först till en jordfästning för fattighjonen och sedan till en middagsgudstjänst på Sahlgrenska sjukhuset och därefter till aftonsång på någon sjukavdelning. Efter middagsdisken var eftermiddagen min och i Göteborg hade många biografer söndagsmatinéer. Här kunde jag, medan syföreningstanterna mätta och belåtna lufsade till sina hem, njuta av både Alice Babs och Sickan Carlsson.

Jag hade klasskamrater, som upplevde söndagsmiddagarna som en plåga. De skulle hem till farmor eller mormor på söndagsmiddag. Maten var god och pappan blev rund under fötterna av ett antal snapsar och en brun till surrogatkaffet. Farmor ville till kaffet diskutera bråk i släkten och stämningen kunde bli ganska hotfull. Att niga vackert för farmor och be om lov att gå på bio gick inte för sig. Ibland var farmor generös och gav barnbarnet en bioslant, så att de på måndagen kunde gå på någon biopremiär.

Kriget tog slut och ransoneringarna upphörde. Köernas tid till tanterna Holms charkuteri var slut. Damerna sålde sin affär och flyttade ut till gården långt bort i skogen. Prästfruarna började arbeta och det fanns inte längre några kvinnor, som var villiga att slava med disk av dyrt porslin. Några slog på stor och köpte en liten diskmaskin och sedan blev det billigt porslin från något EPA-varuhus. Det dyra porslinet hamnade längst in i skåpet och blev senare arvegods, som man idag kan hitta bland annat hos Stadsmissionen eller Myrorna. De hushållsnära tjänsterna gör att vanligt folk kan köpa detta eleganta porslin, bjuda på läckra middagar och detta utan att kommande natt tvingas att kämpa en vid diskbaljan.

Jag tror att ingen har lust att kliva rakt in i en miljö, som skulle passa in i en film regisserad av Ingemar Bergman. Men det går bra att drömma om ett trivsamt 40-tal utan mobiltelefoner, som ständigt ringer och barn, som skall iväg på träning. Köttdisken hos ICA skapar längtan efter en tid när stora familjer höll ihop, när det inte fanns någon ensamhet och en tid när stora stekar puttrade i järngrytor.

Jag avskyr att behöva anlita färdtjänst åt min make David. Tyvärr, vissa dagar går det inte att undvika som till exempel när legitimationen måste förnyas.

Det har de sista dagarna varit flera program i radio, som handlar om färdtjänst och taxi. På nätet har jag stött på politiker, som ligger i startgroparna för att i valrörelsen skapa debatt om problemen. Taxi har jag vant mig av med att använda, eftersom bilarna är läckra men omöjliga för en handikappad, en gravid kvinna, en överviktig senior eller en zigenerska i traditionell klädsel att komma in i. Dessutom är det inte säkert att chauffören kan fälla ihop en rollator och som beställare vet man inte om rollatorn för plats i bilens bagageutrymme. Mitt önskemål att taxibolagen låter Göran Persson, en höggravid prinsessa och kvinnliga politiker, klädda för nobelfesten i Stadshuset, provsitta bilarnas baksäte. Bara de bilar, där dessa personer utan svårighet kan kliva in i, skall få användas som taxibilar.

Min make David fick sin första stroke för fem år sedan och den andra i somras. Han har svårt att röra sig och måste alltid ha sinn rollator med sig. Det är enkelt för myndigheter och banker att hänvisa till färdtjänst så snart David måste vara personligen närvarande vid ett möte.

Strax efter jul upptäckte vi att min Davids körkort inte skulle vara giltigt efter den 12 mars. Han fick också en påminnelse om detta från körkortsmyndigheten. Nu måste David omedelbart till en fotograf för fotografering. Den affär i Skärholmen, som vi tidigare hade använt os av, existerade inte längre och lokalerna hade byggts om till en kafeteria. Nu gällde det att hitta en annan fotograf i området.

Jag började ringa runt och hittade så småningom en affär på Hornsgatan som både sålde kameror och tog fotografier för legitimationer. Jag frågade om det fanns en stol för David att sitta på medan vi väntade på färdtjänstbilen. Enligt fotografen var detta lätt att ordna.

Färdtjänst kan vara ett stort problem. Man vet aldrig hur många som redan sitter i bilen och vart de skall. Vi vet heller inte om en chaufför är mindre pålitlig och kör långa omväger för att av kommunen få mer betalt för resan. En gång har vi varit med om att det tog två timmar att komma hem från Huddinge sjukhus. Otroligt, eftersom det normala är ungefär en halvtimme.

Färdtjänstbilen, som kom för trippen till fotografen, var en läcker ny Mercedes. Det visades sig genast att det var mycket svårt för den lille och magre David att komma in i bilen. Chaufför visste inte hur han skulle ta i honom och om inte tjejen från hemtjänst varit, skulle David aldrig ha kommit in i denna Mercedes. Medan hemtjänsttjejen lirkade med Davids ovilliga ben, försökte chauffören förgäves slå ihop hans rollator. Hemtjänsttjejen fick rycka in, rollatorn kom på plats i bagageutrymmet och vi kunde ge oss av till fotografen på Hornsgatan. Utan hemtjänst hade vi kanske behövt ringa efter hjälp för att komma iväg med färdtjänstbilen.

Nedan vi satt i bilen började det regna. Det stod flera bilar parkerade utanför fotofirman, så chauffören blev tvungen att stanna mitt på gatan. Han såg en aning förtvivlad ut när en kö bakom hans bil växte fram. Han började slita i David medan det uppstod trafikkaos på Hornsgatan. Några förare blev irriterade och slängde sig på tutan. Då grep en stark senior in och hjälpte David ur bilen och fick fram rollatorn ur bagageutrymmet. Det sista han gjorde var att hjälpa David uppför den lilla trappan till fotografen.

Vi kom in i en affär, som var fylld med gamla fotoprylar. Längst in stod kameran och David fick gå in och sätta sig på en obekväm stol. När allt var klart och vi fått bilderna återstod bara att vänta på färdtjänst. David fick sätta sig på ett par gamla och nötta biografstolar, som stod strax innanför dörren De var mycket obekväma. Jag gick runt och tittade på allt sam fanns och fastnade för ett par gamla engelska fototidningar. De var inte till salu. Det enda i affären som gick att köpa var en fotobok om Södermalm. Den köpte jag

Regnet strilade ner och en Mercedes-färdtjänstbil rullade in. Samma problem som tidigare med att få in David i bilen och en chaufför, som inte kunde slå ihop en rollator. Den här gången fick vi hjälp av en tjej i träningskläder. Hon var snabb och rusade sedan vidare till Zinkens idrottsplats för ett möte med sin personlige tränare. Hemma fick vi sedan hjälp av grannen George.

För två veckor sedan fick David ett brev om att hans nya körkort personligen skulle hämtas på posten på Västberga. Problemet var bara att David då var intagen på sjukhus. Jag ringde till posten och undrade hur lång liggtiden var. Det nya körkortet fick ligga kvar februari månad ut.

Igår följde jag med David till Västberga för att hämta denna värdehandling. Granne George lovade att ställa upp med att lirka in David i bilen. Nu behövdes inte detta. Det kom ingen läcker Mercedes med en ovan chaufför utan en solgul VolksWagen med en mycket kunnig chaufför. Allt gick snabbt och smidigt och framme vid postkontoret fick David hjälp av en brevbärare att komma över stensättningen från gatan. Ingen väntetid och samtidigt som David stoppade ner körkortet i fickan kom färdtjänst för att hämta honom. Vi hade tur, eftersom det också denna gång var det en gul Volkswagen och en mycket kunnig och hjälpsam chaufför. David fick all hjälp han behövde både av chauffören och postens personal. Hela denna utflykt tog 80 minuter och David hade inte blivit söndersliten av någon ovan chaufför.

Mina erfarenheter av de sista fyra resorna med färdtjänst är att det finns bilar, som passar för dessa transporter. Vem bestämmer vilka bilar som får köpas in? Är det de enskilda taxibolagen eller någon politiker? Vem ansvarar för att sjuklingar inte råkar ut för skador när ovana chaufförer skall hjälpa dem att komma i och ur bilen? Vilken minister bör yttra sig i frågan? Är det äldreminister Maria Larsson eller miljöminister Lena Ek? Vem i Stockholms stads är eventuellt ansvarig för att det rullar människovänliga taxibilar på gatorna? Viket borgarråd är det bäst att kontakta, Ulla Hamilton eller Joakim Larsson?

Jag hoppas verkligen att denna för gamla och sjuka viktiga fråga diskuteras i valrörelsen och att frågan inte blir överkörd av diskussioner om varför svenska skolbarn är latare än kinesiska.

Jag gillar området kring sjön Trekanten i Stockholm. Numera är Trekanten en prydlig badsjö med ett 60 meter högt berg högt berg på den ena sidan och ett gammalt industriområde på den andra. Alla förorenade utsläpp från industrierna är borta och sjön får regelbundet tillskott av friskt vatten från det gamla vattentornet högst upp på Nybohov.

Berget, Blommensberg, vid sjön har ändrat karaktär under de 47 år jag strövat runt kring Trekantens stränder. Det första jag minns var att nära tunnelbanestationen gick det att ana sig till en övergiven skidhoppsbacke från 1940-talet och den första pryl jag stötte på vid strandkanten var en trasig kälke. Idag har snårskogen besegrat hoppbacken och ingen slänger längre ifrån sig trasiga leksaker runt sjön

Några av områdets tidigare ägare var slottsstenhuggare Johan Eric Blom och hans bröder, som slog sig ner i området i slutet av 1700-talet. I ägorna ingick åkermark, beteshagar, sjöarna Trehörningen (nuvarande trekanten) och Långsjön (nuvarande Blommenskolans skolgård), hela nuvarande Vinterviken samt ett litet skogsområde, där han kunde hugga ved till hushållet. Stenhuggarfamiljen blev också ägare till fastigheten Stora Fågelsången, som de byggde till. Familjen Blom kallade berget vid Fågelsången för Blommensberg.

Bröderna Blom hade svårt att få affärerna att gå ihop. Efter mordet på Gustav II den 16 mars 1792 avstannade byggandet av ett nytt slott i Haga och bröderna fick betydligt mindre att göra. Nu gällde det att få jordbruket att löna sig och de satsade på att sälja mjölk till stockholmarna. Betesmarkerna på berget var ingenting för kor. Så snart det regnade blev det hårt betade berget halt och korna kunde inte där få fotfäste för sina klöver. De föll och bröt benen och måste nödslaktas. Några kossor drunknade av allt att döma i sjön Trekanten.

Vi vet mycket litet om stenhuggare Gustaf Blom medan däremot har hans hustru Anna satt spår i historien. Inte långt från Fågelsången låg krogen Ludikulla men anor från 1600-talet. Några i området kunde berätta märkliga historier om att det var till Ludikulla som Drottning Kristian i manskläder tillsammans med Magnus Gabriel de la Gardie red för att i lugn och rå få njuta av kärlekslivets sötma.

Under hustru Annas första år i området bytte krogen Ludikulla ägare. Det var kryddkramhandlare Anders Keysner och hans hustru Charlotte som flyttade in och nu byggdes det gamla huset om från grunden. Det tvetydiga namnet ändrades till Charlottendal.

Anna blom såg nu sin chans. Ludikulla hade fått en annan stil och hit sökte sig inte längre forbönderna. I slutet på 1700-talet öppnade hon en krog i Vinterviken. Här hittade hon en ganska köpstark kundkrets, som gärna ville ha en sup innanför västen före den sista sträckan in till stadstullen vid Tanto. Det var forbönder och deras drängar, som kom med tungt lastade slädar från Mälaröarna. Anna Blom kallade sin krog för Jungfrudansen eller Bullerkulla. Idag vet vi inte om det dansade några vackra och trevliga jungfrur för de frusna bönderna eller hur mycket buller det var på krogen. Jungfrudansen var en plats som i husförhörslängderna skildras som bråkig och där det var svårt att avgöra vilka som var mantalsskrivna på krogen. Här var det knappt någon, som kunde sin katekes ordentligt.

Sedan slottsstenhuggarens dagar har det hänt mycket i området. Inga forbönder kommer längre farande med sina slädar över Mälaren och Jungfrudansen är för längesedan försvunnen. Kvar från denna tid finns de vackra husen Fågelsången och Charlottendal och det gamla boskapsbetet Blommensbergsbacken.

Vi kom till Stockholm i mitten av 1960-talet. Det var en tid som präglades av politiks oro och drömmar om att Sverige skulle bli en berömd idrottsnation. Man borde satsa med på vintersporter och för att stimulera detta startades Kalle Anka Cup i utförsåkning för ungdomar. Den segrande orten var Tärnaby och journalisterna sa att detta berodde på att det fanns en skidbacke intill skolan. Skolungdomarna åkte utför på gymnastiktimmarna och på frukostrasten. Detta borde andra orter ta efter. Den 60 meter höga Blommensbergsbacken, vid vars fot en skola låg, borde bli Stockholms svar på Tärnaby.

Det blev en skidbacke med lift. Det blev ungdomarnas backe och hit kom pojkarna släpande med tunga kängor och skidor. På den ena kanten stack berget fram och här blev det störtlopp och på den andra var det slalom som gällde. Den branta backen var ingenting för nykomlingar och nästan dagligen var det någon som föll handlöst och skadade sig. Ett annat och större problem var att backen slutade vid strandkanten. Det var inte alltid som isen bar och många åk avslutades med att isen brast under skidorna.

Till slut ingrep myndigheterna och stängde backen, som stämplades som mycket farlig för vintersport. Det dröjde flera år innan liften monterades ner och det går fortfarande att spåra rester av den

Nu låg slottsstenhuggarens boskapsbete öde och naturen fick ta över. Ett och annat modigt rådjur försökte ta sig uppför den grönskande backen och ibland kom en hare skuttande. På försomrarna glänste blommensbergsbacken som guld. Då blommade förvildad raps i backen och jordhumlorna surrade runt och skrämde bort de som ville pröva sin benstyrka genom att vandra uppför backen.

Idag gör träden sitt bästa att återerövra Blommensbergsbacken. Försommarens gula fägring är borta och inga humlor surrar längre i backen. Backen börjar påminna om de tider för längesedan när området efter den sista nedisningen reste sig ur Östersjön.

Helt övergiven är inte backen. Mellan de späda träden slingrar sig en halv kilometer lång motionsslinga upp till toppen. Flera, som tränar inför Stockholm maraton, prövar krafterna i denna backe.

Tiderna har också förändrats. Idag kan folket kring sjön Trekanten räkna upp minst tio berömda svenska skidåkare, men ytterst få vet vem Magnus Gabriel de la Gardie var.

Kor, skidåkare och löpare – Den 60 meter höga Blommensbergsbacken har en spännande historia

Jag föddes för 84 år sedan en söndag när snöstormen ven fram över Jonsereds bruk utanför Göteborg. På den tiden var det hemförlossning som gällde. Barnmorskan konstaterade att det blivit en stark och präktig flicka, som antagligen inte skulle få några problem med sin hälsa.

Barnmorskan visste inte hur rätt hon hade. Jag är stark och vältränad och är nästan aldrig krasslig. Tyvärr slog en vidrig förkylning klorna i mig för två veckor sedan och jag går fortfarande runt med droppande näsa och skrällhosta.

I år ville jag göra något annorlunda på min födelsedag den 16 februari. Min första tanke var att slå på stort med en damlunch. När jag insåg att folk omkring mig snorade och att vinterkräksjukan var i antågande slog jag tankarna på detta ur hågen. Nu blev det dagen före födelsedagen bara en lunch på Färgfabriken i Liljeholmen tillsammans med nätkompis Carina.

Allt började mycket bra med en trevlig promenad genom fruktlekparken vid tunnelbanestationen. Vi skrattade glatt och började titta närmare på gömstället i en ananas och de små jordgubbskarusellerna. Denna lekplats borde kunna bli bakgrunden för trevliga barnprogram i TV.

Utställningen var givande och Färgfabrikens hamburgare var mycket goda. Carina och jag satt och pratade i flera timmar och ingen av oss tänkte på att åldersskillnaden mellan oss är ungefär 30 år. Då och då tittade vi ut genom de stora fönstren och plötsligt såg vi att det dalade snö ner från himlen. Då beslöt vi oss att åka hem innan ovädret bröt ut.

Jag kom hem med små iskalla snöflingor runt halsen. De hade letat sig dit på den blåsiga gatan från tunnelbanan till vår bostad. När jag tinat upp och fått på mig en torr och snygg tröja satte jag mig vid datorn. Här kom en mindre rolig födelsedagspresent. Email fungerade inte på grund av att Windows8 hade roat sig med uppdateringar. Så småningom kom jag in på facebook och blev glad över alla vänliga ord.

Kvällen kom och jag lagade en värmande soppa, som jag åt tillsammans med min strokedrabbade make David. Precis när middagsdisken var klar kom hemtjänst för att pyssla om David för natten. Det var inte den vanliga och mycket duktiga Hästtjejen från Finland utan Grabb Afrika. Hästtjejen hade drabbats av vinterkräksjukan.

Den antibiotika David äter just nu har som biverkan trög mage. I lördags var det fem dygn sedan han sist tömt tarmen. Han bad Grabb Afrika hjälpa honom till toaletten och där började det först rinna ur magen och sedan kom det fasta och stora korvar.

”Du måste tvätta mig i rumpan” ropade David desperat till Grabb Afrika, som höll på att bädda hans säng.

Det kom ännu ett nödrop och det var från Grabb Afrika. Han hittade inte engångstvättlapparna.

David var smutsig och när Grabb Afrika gjort honom ren kom det ännu mer bruna korvar. Mer tvättning och jag hörde hur det spolade i toaletten. Sedan åter ett nödrop. Det hade blivit stopp i toaletten, vilket berodde på att Grabb Afrika förgäves försökt spola ner tvättlapparna i toaletten. Spolande hade fört med sig översvämning i toastolen och att mängder av vatten strömmat ur på golvet.

Jag rev av mig mina snygga kalaskläder och fick på mig något oömt och började fiska upp korvarna ur toastolen och bar sedan upp skiten till toaletten i övervåningen. Efter detta började jag ösa bort vattnet och Grabb Afrika försökte hjälpa till. Efter en liten stund såg jag på honom att han inte mådde riktigt väl av att tvingas arbeta med denna skit. Det kom en viskning från honom och jag fick veta att jag borde ringa till rörmokarjouren och att han måste ila vidare till nästa kund.

Jag fortsatte i min ensamhet att ösa vatten och längst ner i toaletten låg sex skitiga tvättlappar och en bajskorv. När de borta och låg i soptunnan satte jag igång med att rensa vattenlåset. Till min stora glädje fungerade sedan toaletten som det skulle. På födelsedagen hade jag visat att jag klarade enkla men smutsiga rörmokarjobb och detta kändes som en seger över åldrandet. Sedan var det bara att få bort allt vatten på golvet och göra duschrummet snyggt och prydligt.

Hela detta arbete tog ungefär två timmar. När allt var klart njöt David och jag tillsammans av ost och rödvin. David sa att han skulle vilja skicka Grabb Afrika tillbaka i tiden till den bondgård i Småland där han växte upp.

”Grabb Afrika borde få vara med om att städa i en svinstia! Det han var med om vid toan var rena och prydliga himmelriket mot de jobb jag gjorde i tonåren.”

Jag somnade och drömde märkliga drömmar om snurrande jordgubbar, jättelika päron och grymtande grisar. Sedan gick drömmen över i att jag for runt på ett bananskal inne i datorn. Jag vaknade, satte mig vid datorn och plötsligt visste jag hur jag skulle göra för att email skulle fungera. Detta tog bara ett par minuter att komma in i email och efter detta förde jag över bilderna från kameran till datorn. När jag såg jordgubbsleksakerna kom sommarens alla dofter smygande på mig och jag kände mig sömnig

Morgonen kom med fika och hemtjänst. Nu var det Grabb Asien som kom. Han hade hört om spektaklet med toaletten och blev förvånad över att jag utan att be om hjälp hade fixat avloppet. Sedan fick jag veta att det egentligen skulle ha varit Grabb Afrika som skulle kommit denna morgon. Pojkarna hade bytt arbetsuppgifter eftersom Grabb Afrika blivit mycket rädd för mig och kallat mig för områdets skräcködla.

”Fyller du verkligen 84 år idag?” var det sista jag hörde innan Grabb Asien försvann ut genom dörren.

Idag lyser solen och skrällhostan har blivit en aning bättre. Hästtjejen har kryat på sig och på morgonen kommit och pysslat om David. Vi pratade lite om sol, sommar och konsten att odla jordgubbar i lådor på balkongen. Det hade spritt sig i hemtjänst att jag fyllt år och Hästtjejen undrade hur jag hade orkat firat dagen genom att rensa avloppet. Jag sa att det varit jobbigt men att jag måste ha en fungerande toalett i nedervåningen på vår villa.

”Det har ju varit Alla Hjärtans Dag” sa hon glatt. ”Du borde som belöning ha fått jordgubbar i en hjärtekartong. De ser goda ut men är tyvärr ganska sura.”

Vi konstaterade att det är både billigare och bättre att njuta av en bild från lekparken i Liljeholmen än att köpa något dyrt och lockande hos ICA.

Igår i busvädret letade jag mig tillsammans med facebookkompis Carina fram till Färgfabriken i Liljeholmen. Vi skulle titta på två olika utställningar och också fira att jag fyllde år.

Jag hade aldrig tidigare varit i Färgfabriken. Den anrika byggnaden var en upplevelse med en stabil grund byggd av stora ojämna stenar, som kommit till när det gjordes provsprängningar i berget intill Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken. Fabriken stod klar 1888 och då tillverkades cyklar, skördemaskiner och radsåningsmaskiner i de stora hallarna. Fabriken var unik, eftersom den hade ett eget litet elektricitetsverk. År 1902 köptes fabriksområdet av färgfabrikör Wilhelm Becker. Inne i fabriksområdet fanns då bland annat ett stall och bostäder för några av fabrikens anställda.

Vinden ven mellan de vackra stenhusen och det kändes som om Carina och jag var på väg in i en annan tidsålder med andra rytmer och med annan musik. Det var som om väggarna fortfarande gnolade fram ”Arbetets söner sluten er alla till våra bröder i syd och i nord!” och ” Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.”

För hundra år sedan kunde det i matpauserna i Färgfabriken pågå diskussioner om Guds existens och om marxismens tes att religion var opium för folket. Flera anställda i Wilhelm Beckers färgfabrik var religiösa och gick regelbundet till mötet i Liljeholmens missionshus. Där Essingeleden nu dyker ner i Gröndal hade Frälsningsarmén sina lokaler och soldaterna hade en egen blåsorkester och flera av dessa arbetade på färgfabriken. Bland de anställda hos Beckers fanns också några, som var övertygade marxister och som hoppades på en världsrevolution.

Jag tänkte på allt detta när jag tittade på David Molanders fotografier. De var annorlunda och det genomgående temat var att försöka fånga storstadens liv med livsglädje, gatlyktornas vassa ljus och hur nära man kan vara en katastrof. Någonstans i storstadens bullrande liv går det att hitta frid. I hörnet på ett stort fotografi stod en brandsoldat och funderade över hur han bäst skulle kunna släcka elden. Bredvid hon stod ett par övergivna cyklar och längre bort en bil, som inte såg ut som om den skulle klara nästa besiktning. På ett annat foto försöker ett par poliser avstyra ett ungdomsbråk.

Bilden på storstadens sopberg var gripande. En storstad drar till sig människor från många olika kulturer och folk släpar med sig saker från ett tidigare liv. Allt detta skall smälta in i den nya miljön och mycket passar inte in utan hamnar i soporna. En bild över uttjänta och nötta prylar, gömda bakom ett järnstaket, blev för mig en modern altartavla. Någonstans bland smutsiga plastmattor och trasiga resväskor hade det för de tidigare ägarna från jordens alla hörn funnits en mening med livet.

Utställningen var fylld av storstadens brus. Jag stod stilla, slöt ögonen och försökte tolka de olika melodislingorna, som trasslade in sig in i varandra. Då kopplade jag bort min hörsel och i huvudet ekade en melodi, som jag upplevde hörde samman med den anrika gamla fabriken, med området runt sjön Trekanten och med bilderna. Det var Frälsningsarméns gamla sång om hur det är att komma som främling till en ny miljö. Den gamla sången finns också i vår psalmbok och har nummer 323.

”De komma från öst och väst,
de komma från syd och nord.
Att sitta till bord med Jesus en gång,
och höra hans välkomstord.
Att skåda hans sköna drag,
och mättas av salighet.
Taga del i sång och spel, uti all evighet.”

Jag minns ingenting av den försommar jag var två år. Mammas väninnor berättade ibland att de upplevde mig som ett mycket annorlunda barn. Jag var den vetgiriga flickan, som inte brydde sig om sina dockor, och som ville veta namnet på alla blommor i den vildvuxna trädgården utanför vår bostad. Jag lär ha känt igen tolv olika blommor och kunnat de latinska namnet på några av dem.

Vi bodde i Mössens Hus intill Bokedalens hållplats i Jonsereds bruk. Huset tillhörde bruket och var i stort behov av reparation. Till huset tillhörde en trädgård, som ingen visste vem som hade ansvaret för. Mössens Hus var tjänstebostad för olika tjänstemän och långt innan vi flyttade in hade det funnits en välvårdad blomsterträdgård utanför huset. I början av 1930-talet kämpade förvildade trädgårdsväxter och ogräs om utrymmet. Några av vildmarkens växter hade också letat sig i in trädgården.

Det fanns ett staket runt trädgården och det skulle hindra husets barn från att springa ner på järnvägsspåret strax utanför trädgården. När det inte regnade tog vår barnflicka på mig ytterkläder och vi gick nedför den knarrande trappan och jag kom ut i trädgården och fick roa mig på egen hand medan barnflickan hjälpte mamma med hushållet. Jag trivdes och strövade från kant till kant och pratade med de olika växterna.

När skollovet började flyttade vi till en bondgård i Skintebo. Farmor hade bestämt att på somrarna ville hon bo tillsammans med sina fyra barn. Det var pappa, två ogifta lärarinnor och den ogifte son, som var kamrer på ett rederi. Ingen av dem var förtjust i barn och jag upplevde att jag var till besvär. Bondgården var full av olika slags loppor och jag gnydde alltid över hemska loppbett. Här fanns det gräsmattor jag inte fick gå på och växter, jag inte fick röra. Jag längtade hem till Mössens Hus i Bokedalen, hem till mössen, som nattetid ilade runt under min säng, och hem till de dundrande tågen.

Jag var rädd för farmor, som kom stapplande med sin käpp på trädgårdsgångarna. En dag ville jag göra henne glad och gick bort bakom bondgårdens smedja och plockade vilda blommor åt henne. Det blev en bukett av smörblommor, tjärblomster och en enda daggkåpa. Jag räckte nigande fram buketten till farmor och väntade mig ett tacksamt leende. Så blev det inte. Farmor synade mina blommor noga och fräste mot mig. Om inte vår barnflicka kommit, skulle farmor ha slängt buketten i ansiktet på mig. Nu vågade inte farmor göra bort sig för tjänstefolket, eftersom hon var rädd för att hennes lydiga hembiträde och vår barnflicka skulle gadda ihop sig mot henne. Jag förstod aldrig varför farmor blev arg på mig, jag ville ju bara visa att jag trots allt tyckte om henne,

I mars 1933 flyttade vi från Bokedalen till Linnégatan 40 i Göteborg. Det fanns en mycket liten gräsmatta utanför huset, men den fick jag inte gå på. Jag kände mig instängd i en lägenhet med tre paradrum i fil med fönster mot väster. Det enda lekutrymmet var den långa serveringsgången utan fönster. Jag längtade hem till trädgården vid Mössens Hus i Bokedalen.

När jag blev äldre började jag varje försommar leta reda på platser där det växte daggkåpor. De vackraste blommade bakom säldammen i Slottsskogen och en dag plockade jag en bukett och tog med mig hem. När mamma såg dem stirrade hon förskräckt på mig och sa att jag hade plockat omoralens och syndens blommor och att jag inte fick ta dem med mig när jag hälsade på hennes moster Matilda. Jag begrep inte vad hon menade.

Ett par år senare fick jag veta att moster Matilda skaffade sig extrainkomster genom att koka magiska mediciner på vilda växter, brännvin och honung. Några gånger som barn hade mamma varit ute i månsken och plockat daggkåpor tillsammans med moster Matilda. Eftersom mamma var mörkrädd upplevde hon detta som mycket skrämmande. Under plockandet fick mamma höra otrevliga historierom förbjuden kärlek och rädslan att inte få vara kronbrud.

Det dröjde fram till år 1967 tills jag fick en egen trädgård, där jag fick ha vilka växter jag ville och kunde få sparka boll med barnen på en egen gräsmatta. Till min stora glädje upptäckte jag att vi hade vackra daggkåpor i det stenparti, som den tidigare ägaren försökt skapa. Jag har sedan dess vårdat dem ömt och nu håller de på att invadera delar av gräsmattan. Det är som om jag har fått tillbaka barndomens trädgård i Bokedalen.

Under åren som gått har jag varje sommar läst om olika växter, som finns i trädgården. Det som har slagit mig är den betydelse daggkåpan hade i den folktro, som var djupt rotad i trakterna runt Skara. Från dessa bygder kom både farmor och moster Matilda.

Det gamla och nu bortglömda namnet daggkåpa var Jungfru Marie Kåpa. En dekokt på brännvin, torkade späda blad av daggkåpa och honung kunde få en flickas mödomshinna att växa ut och hon kunde vara oskuld den dag hon gifte sig. Detta var för drygt hundra år sedan mycket viktigt, eftersom bara kyska brudar hade rätt att bära församlingens brudkrona och i samband med vigseln få en slant till bosättningen.

I en mapp har jag mina farföräldrars gamla kärleksbrev. Farmor var inte oskuld när hon gifte sig och till hennes stora förtret var hon ingen kronbrud. Jag vet inte om hon sökte upp någon klok gumma och drack en magisk dekokt och om hon i smyg bad en bön till Jungfru Maria om att mödomshinnan skulle växa ut. Farmor var religiös och ibland tjatade hon sig till att få vara med när jag läste aftonbön.

En daggkåpa i min hand – jag var inte oskuld när jag med församlingens brudkrona gifte mig i Guldhedens kyrka för snart 60 år sedan.

I dagarna är det 84 år sedan jag föddes i tjänstemannalängan vid Bokedalsens hållplats i Jonsereds bruk. I vår familj fanns redan två pojkar, Lars åtta år och Staffan fem år. Min pappa var brukspräst och tillhörde brukets högre tjänstemän. I samma slitna fastighet med torrdass på gården och kakelugnar bodde också överingenjören och brukets kamrer.

Utifrån såg det gulmålade trähuset mycket trevligt ut. Inne i huset ropade väggar och tak efter underhåll. Det fanns rinnande vatten i köket och för områdets möss var det trevligt att gnaga gångar längs vattenledningarna. På nätterna var mössen husets härskare och de brukade roa sig med mina bröders leksaker. På kvällarna stoppades skolböcker och skrivhäften ner i plåtlådor, så att inte mössen skulle knapra i sig dem på nätterna.

Det rum jag minns bäst är salen med en rad pelare vid den bakre väggen och stora fönster mot en stor och takförsedd balkong mot sydväst. Här, i solljuset, fanns ett bord där bröderna skulle läsa sina läxor och göra sin hemuppgifter i räkning och skrivning. Med dagens terminologi skulle man säga att Staffan var ett bokstavsbarn. Han var stor och klumpig, hade svårt för sig i skolan och var ganska häftig. Det var ständigt bråk mellan honom och Lars. Lars var lång för sin ålder och brukade sitta i ett hörn och läsa. I början av 1930-talet ansåg alla att den som gillade att läsa var oduglig för allt praktiskt arbete. Trots att pappa tyckte om att snickra fick Lars aldrig hemma lära sig att använda hammare eller skruvmejsel. Hans framtid var utstakad, Lars skulle gå i pappas fotspår och bli präst.

Min säng stod i sängkammaren. Sängens ben var nedstoppade i tomma färgburkar av plåt. Mössen kunde inte klättra uppför de hala burkarna, så därför fick jag aldrig besök av dem på nätterna. Vinternätterna fylldes huset av märkliga skrik, som kom från någon säng. Då höll några företagsamma möss på att göra sig hemmastadda bland filtar och kuddar.

Mössens Hus låg invid järnvägen och på andra sidan av spåret reste sig ett högt berg, som ibland kallades för Ättestupan. Rakt igenom Ättestupan gick en järnvägstunnel och när snälltågen till och från Stockholm rusade förbi Mössens Hus ekade det i vår stora sal. Jag minns inte hur många tåg som passerade, men det var inte speciellt många. Tågen blev vår klocka. När nattåget från Stockholm passerade mössens hus hördes ett visslande och gällt ljud från loket. Detta var brukets väckarklocka. När senare morgontåget till Stockholm for förbi var det lagom för mina äldre bröder att traska till skolan. Pappa kom hem från pastorsexpeditionen ungefär samtidigt som morgontåget från Stockholm smattrade förbi huset. Då åt vi middag, som oftast bestod av kokt potatis, brun sås och en matsked lingonsylt. När nattåget till huvudstaden dundrade fram plockade mamma fram sina andaktsböcker och det var dags för gemensam aftonbön för de tre barnen. Det jag bäst minns av detta var att Staffan aldrig kunde sitta still när vi efter en tråkig betraktelse om Jesus bad godnattbönen.

Andakterna före jul var spännande och etsade sig fast i mitt medvetande. Jag älskade psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp . . . ” Flera gånger frågade jag pappa om det hade varit ett stort hav där vi bodde och om Gud att stoppat ner sin hand och fått bottnen att resa sig mot himlen och på så sätt skapat berget Ättestupan. Detta var en av de få gånger i livet som pappa tog en fråga från mig på allvar. Gemensamt tittade vi en ett uppslagsverk och jag lärde mig orden förkastning, horst och gravsänka.

Dagen därpå lekte jag bredvid min säng ”Bereden väg för Herran, berg sjunken upp djup stån upp”med de leksaker jag hade i min låda under sängen och med ett par grytlock från köksskåpet. Det blev en väg åt Herran, men ingen av mina dockor passade in för att gå vägen fram. Då såg jag att det låg ett märkligt konstgjort ansikte på mammas säng. Detta fick bli Herran.

Längre än så kom jag inte i leken. Mina bröder hade kommit hem från skolan och de hade genast börjat slåss. Staffan hade hittat en gren i husets trädgård och den använde han som vapen mot Lars, som skrek så det dånade. Det var värre än vanligt och mamma kom rusande från köket där hon tillsammans med vår barnflicka höll på att baka pepparkakor.

”Sluta, Staffan, sluta!” skrek hon desperat. ”Tänk om tomten ser er då . . . ”

Pojkarna hörde inte på. Lars hade fått tag på en tung bok, som han slog mot Staffans ansikte. Då begrep mamma att pojkarna kunde göra precis vad som helst och att någon av dem kunde bli skadad i detta syskonbråk. Hon rusade in i sängkammaren, slet till sig det konstgjorda ansiktet från min lek och smet ut på balkongen, där hon satte på sig masken. Hon ställde sig vid fönstret och bultade hårt mot rutan och sa med skrovlig röst:
”Här finns inga snälla barn, inga julklappar!”

Staffan blev så förskräckt att han släppte grenen och rusade ut i hallen och nedför trappan och bort mot Bokedalens stationshus. Lars följde efter Staffan och nu blev det alldeles tyst i salen. Mamma kom in från balkongen och hade tomtemasken i handen. Då vågade jag mig fram och undrade vad det var för ett konstigt ansikte som skrämt pojkarna. Hon berättade att det blivit modernt att någon i familjen på julafton skulle klä ut sig till jultomte och ha ett skrubbansikte för ansiktet. Detta hade vi aldrig gjort förut och hon hade tillsammans med brukskamrerens fru varit i Göteborg och köpt skrubbansikten på Buttericks.

Pappa kom hem och mamma började gråta. Hon visste inte vart pojkarna hade tagit vägen. Pappa gick ner till banvaktsstugan och hörde om någon där sett pojkarna. Där fick han besked. Staffan hade skrikit som besatt och sagt att troll jagade honom och att han nu måste fly in i järnvägstunneln. Banvakten och pappa gav sig i i tunneln för att leta reda på pojkarna. De traskade i mörkret rakt genom tunneln och kom i kvällsljuset fram till stationshuset i Lerum. Där låg Staffan under en bänk i väntrummet och ylade av skräck. Lars stod i en annan del av rummet och läste i en kvarglömd tidning.

Allt blev kaos denna kväll och mamma glömde bort kvällsandakten. Hon gjorde i ordning en brasa i salens kakelugn och mellan vedträna stoppade hon tomtemasken. Efter detta skyfflade hon ihop det jag byggt och bad mig att omedelbart plocka in grytlocken i köksskåpet.

Det blev en tyst natt och till och med mössen slutade att tassa runt bland leksakerna. I köket luktade det brända pepparkakor. Strax innan nattåget från huvudstaden visslade förbi Mössens Hus hördes märkliga läten från pojkarnas rum. Det var Lars som låg och grät. Han hade, när han ilade fram genom tunneln, varit rädd för tågen, för Staffan och för Gud. Nu hade han ont i hela kroppen och tyckte att hela huset darrade.

Mamma gick efter sin stora illustrerade tyska läkarbok, började bläddra i den men hittade ingen sjukdom som passade in. Då började Lars kräkas. Staffan vaknade med ett ryck och barnflickan fick ta hand om honom, ge honom varm mjölkchoklad och en ostsmörgås. När Staffan sedan fått kläder på sig blev det barnflickans uppgift att följa honom till skolan. Lars fick stanna hemma och mamma förmanade honom att inte gnälla. Hon lovade också att aldrig ner skrämma sina barn med tomten.

Ett par dagar senare kom ett glädjande besked. Pappa hade fått en prästtjänst i Annedals församling i Göteborg. Till våren skulle vi flytta till ett stenhus vid Linnégatan. Här fanns inga möss och vi skulle få vattentoalett, badrum och värmeledning. Julen måste gå i sparsamhetens tecken, eftersom det var mycket nytt som skulle köpas in. Dit hörde bland annat ett par stora klockor, eftersom tågen inte längre skulle klara av dygnsrytmen för oss.

Ordet Linnégatan förstod jag inte och funderade på om detta var Herrans väg mellan horst och gravsänka. Jag försökte fråga pappa om detta, men han förstod inte vad jag menade. Hans tankar var redan långt inne i den nya tjänsten med allt vad det innebar att inte längre vara underställd bruksägaren.

Mössens Hus revs ungefär 20 år senare och Bokedalens hållplats är nedlagd och den lilla banvaktsstugan har också försvunnit. Tunneln genom Ättestupan finns kvar och jag har ganska många gånger åkt tåg genom den.

Många år senare pratade Lars och jag om våra minnen från Mössens Hus i Jonsereds bruk. Då berättade Lars om att han började tvivla på Gud när han rusade som en galning genom järnvägstunneln. Barnatron kom aldrig tillbaka och han blev aldrig präst.

Bilden på tåget nedanför Ättestupan i Jonsered har jag hittat på nätet.