I december 1939 var jag nio år gammal och bodde i ett vackert stenhus vid Linnégatan i Göteborg. Det var det första krigsåret och ransoneringarna av livsmedel hade börjat. Det fanns fortfarande gott om mat. Detta var marsipangrisarnas sista jul, året därpå var mandelmassa en sällsynthet.

Idag är det den fjärde söndagen i advent och denna dag handlar texterna om den kvinna, som blev mor till Jesus. I dagens överflöd hyllas hon med lysande blå färger i våra kyrkor. Så var det inte när jag växte upp på1930-talet. Det var farligt att be till den enkelt klädda Heliga Jungfrun. Då var man på väg in i den farliga katolska kyrkan.

Att ha en julkrubba i kyrkan var otänkbart. Däremot skulle de finnas i församlingshem och hemma hos prästerna. Jag tyckte bättre om den i församlingshemmet än den som pappa, som var präst i Annedals församling, hade snickrat. I församlingshemmet var krubban omgiven av de obligatoriska fåren, men också av giraffer, elefanter och zebror. Längst bort bakom krukväxterna stod ett lejon, som denna märkliga kväll hade glömt bort att försöka fånga ett får.

Mim mamma ansvarade för barnverksamheten i församlingshemmet på lördagskvällarna. Då låg Annedals församlingshem på Västergatan strax nedanför Nilssonsberg. Det var mest flickor, som kom till barntimmarna. En av anledningarna till att mer än 30 barn kom var att det fanns vattentoalett i församlingshemmet. Detta var en sällsynt lyx i landshövdingehusen. En annan orsak var att det i hemmen ofta var fyllebråk och att också mamma söp sig full på hembränd och finkelstinkande sprit. En av de äldsta flickorna i gruppen var Britta från Nilssonsberg. Det var bara Britta och jag som hade mörkt hår och bruna ögon. Mitt var spikrakt medan Brittas var lockigt. Britta var ett ”oäkta barn”, vilket betydde att de hade en ogift mor.

Denna lördag precis innan jag skulle följa med mamma till församlingshemmet, kom kyrkoherden och gav mig en julgris av marsipan. Jag gillade inte marsipan, vilket däremot en av mina äldre bröder gjorde. För att vara säker på att han inte skulle äta upp min gris medan jag var borta, gömde jag den i leksakshyllan bakom den stora och fula babydockan.

Diakonissan syster Magnhild kom denna kväll till barntimmen. Vi skulle sätta upp julkrubban och hon valde ut Britta och mig som hjälpredor. Jag ville helst syssla med djuren medan Britta var road av den heliga familjen. Syster Magnhild visste att Brittas mamma hade spritproblem och att den duktiga Britta riskerade att bli steriliserad. Denna kväll anade jag att Britta önskade sig en helt annan mamma.

Plötsligt började det tjuta på Västergatan. Det var brandkåren som kom. En av kåkarna högst upp på Nilssonsberg brann häftigt.

”Mamma” skrek Britta desperat. ”Jag sa till henne innan jag gick att hon inte fick elda skräp direkt på golvet. Hon var för full för att aska ur köksspisen.”

Dörren öppnades från Västergatan och en polis kom in.
”En kvinna i rucklet har brunnit inne. Hon är död. Grannarna säger att hennes dotter Britta skall vara här.”

Syster Magnhild pekade på Britta och frågade vad som skulle hända med Britta. Då bad polisen henne ringa till stiftets flickhem i närheten av Kungsbacka och be om hjälp. När det var klart att det fanns en sängplats ledig på hemmet, skulle Britta få åka dit.

”Dröjer det länge innan de hämtar Britta?” frågade jag.
”Vet inte, det beror på om vi kan få tag på en taxi. Det går ju varken tåg eller bussar nu när det är lördagskväll.”

Jag rusade rakt genom församlingshemmet till mamma och utan att fråga om lov började jag rota i hennes handväska. Jag fick tag på hennes nycklar, grep tag i min kappa och sprang hem för att hämta marsipangrisen. Den skulle Britta få.

Jag forsade in i församlingshemmet samtidigt som polisens sjuksköterska. Allt hade snabbt ordnat sig för Britta. Någon hade tagit kontakt med Brittas lärarinna, som hade konstaterat att Britta var en av de bästa i klassen och att hon skulle se till att Britta efter jul fick sin betygsbok.

”Nu byter vi” sa jag till Britta, som stod och kramade julkrubbans Jungfru Maria. ”Du får min marsipangris och jag får madonnan.”

Vi bytte och Britta fick tårar i ögonen och mumlade ett blygt tack. Sedan kom polisen och sa att taxin hade kommit. Då blev Britta en aning gladare.
”Det är första gängen jag får åka bil. God Jul, Carin!”

Barntimmarna blev mycket tråkigare efter det att Britta försvunnit. Vid jultid tänker jag ofta på Britta och undrar hur det gick för henne. Britta och jag var de enda i barnflocken, som tyckte om att läsa. Ibland kom tant Elin, som ansvarade för församlingens lilla bibliotek. Hon låste upp bokskåpet och valde noga ut någon bok, som Britta och jag skulle läsa tillsammans. Vi gillade båda Viktor Rydbergs dikter och brukade läsa Viktor Rydbergs dikt om Jungfru Maria tillsammans.

”Maria drömmer i rosengård
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
– det blixtrar över Genesaret –
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

Bilden av Jungfru Maria kommer från ett julkort.

I Liljeholmen blommat vintertid konstgjorda julstjärnor och hibiskus och på somrarna gula strandliljor vid sjön Trekanten. Liljeholmen är Söderorts nya förort med gym och sportaffärer och en förort, som saknar ett pampigt kyrktorn, bibliotek och grundskola.

Liljeholmens stadsplanerare byggde en stadsdel för seniorer, som hade sålt sina villor och ville slippa klippa gräsmattan. Så blev det inte. Seniorerna hittade till både RUT och ROT och valde att bo kvar i sina alltför stora hus med trappor och omoderna kök. In i de nybyggda husen flyttade unga familjer, som absolut inte kunde tänka sig att bo i villa. Fritiden kunde användas bättre än att om vårarna gräva i trädgården och om höstarna kratta löv och ta hand om berg av fallfrukt. I flocken av alla de nya fanns också ensamma seniorkvinnor. De ville bo i ett hus, där det fanns en hiss ända ner till gatuplanet och de önskade sig gångavstånd till Liljeholmens vårdcentral. När slutligen den stora gallerian blev klar, gjorde affärerna allt för att få lokalbefolkningen att handla på hemmaplan och inte fara till sta´n för att köpa eleganta kläder eller silverglänsande kalasskor.

Jag kom till Liljeholmen i skymningen. Det strömmade ut folk från tunnelbanan, tvärbanan och bussarna. Det skulle snart bli jul och många hade passat på att smita tidigare från jobbet för att handla mat för helgen. Några hade hämtat barn på dagis och några hjälpte gamla mamma med rollatorn. Ingen hade tid att prata, nästan alla visste vad de skulle ha och allt gick mycket snabbt. Det var bara jag, som planlöst irrade runt i gallerians fyra plan.

Jag hade åkt till Liljeholmen för att köpa billigt rödvin i pappförpackning och tallrikar för julgröten tillsammans med barnbarnen på julafton. Sökandet började högst upp hos Stadsmissions secondhandbutik. Att komma in i denna trevliga affär med en shoppingvagn var inte det lättaste. Överallt tonårsflickor på jakt efter något annorlunda att ha på sig på de kommande julkalasen. De talade om för alla att kläderna i affärerna var trista och tantiga, här hos Stadsmissionen gick det att hitta något läckert från 60-talet, något häftigt från den tid när de äldre släktingarna på gator och torg hade skrikit ut slagord om att USA måste lämna Vietnam och dra sig ur Kambodja. Att här tränga sig fram till hyllorna med husgeråd upplevde jag som alltför jobbigt och fortsatte sedan till ett tomt Indiska. Ingen verkade vara intresserad av deras kläder eller glittrande julpynt. Här fanns det tunga grötskålar i starka färger och prydda med guldkant. Kanske snyggt tillsammans med vit gröt, men denna prakt tålde inte att stifta bekantskap med en diskmaskin. Bredvid mig stod en man i min egen ålder. Han var också på jakt efter något att äta gröt ur. Han konstaterade med en suck att Indiska lever i den tron att alla håller sig med RUT, som handdiskar dyrt porslin. Själv föredrog han diskmaskinen. Nu skulle han till en annan del av gallerian och köpa konstgjorda julblommor. Att pyssla med krukväxter hade både han och hans hustru upplevt som totalt meningslöst.

Jag följde som en skugga mannen till de konstgjorda blommornas affär. Här var köpglädjen stor och ingen ville gå miste om en läcker röd amaryllis på köksbordet. Sedan blev det rulltrappan ner till Systembolaget och därefter ICA. Kanske skulle jag hitta gröttallrikarna i deras avdelning för husgeråd.

Till min stora glädje hittade jag grötskålar och lyckades i trängseln knipa de fem sista. Ingen ville ha de glänsande mörkblå, som var betydligt billigare. Alla vid porslinshyllan var överens om att gröten skulle se smutsig ut i en blå eller mörkgrön skål. Kanske skulle de passa utmärkt för nyårsnattens lysande hummerklor.

På ICA märktes att nya julseder kryper in i våra hem. Visst fanns det julskinkor och korvar, men det dominerande inslaget var doften av thailändsk mat. Vid köttdisken och bakom ett litet tillfälligt stånd stod en dam och demonstrerade hur man lagar till asiatiska köttbullar, som skulle kryddas krossad ananas och speciella kryddor. Varför måste man äta en torr julskinka, när det finns så otroligt mycket spännande mat?

Det var ingen som var intresserad av att mitt i julbrådskan steka köttbullar. Denna dag måste det gå snabbt med middagsmaten. Köerna ringlade långa framför disken med färdiglagad mat och fiskavdelningen, där hummer och räkor skimrade i ljuset från lysrören. Jag uppfattade att flera familjer denna fredag skulle avsluta dagen med ett glas vitt vin och en räksmörgås. På julafton skulle de hem till gamla mamma och äta tråkig svensk julmat.

En dagisgrabb i kön blev orolig och frågade när de skulle gå hem. Det hade varit trist och mörkt på dagis, ingen utelek utan bara sitta inne och vika julgranskarameller.

”Pappa, varför åker vi inte till Thailand i år? Jag vill bada och leka i sanden”
Det blev först en suck och sedan ett svar.
”Det går inte, det blir kanske revolution i Thailand.”
Pojken tittade stort på sin pappa och kom med nästa fråga.

”Jag tycker inte om julskinka. Varför kan inta mormor köpa pizzan Balo?”

Pappans stönade till svar och gladde sig åt att nu var det hans tur att köpa räkor. Efter ICA skulle han till pizzerian och köpa middagsmat till barnen.

Då insåg jag att jag är priviligierad, som har sluppit laga julmat till barnbarnen. Numera kommer min dotter och hennes familj hem till oss på förmiddagen. De släpar med sig gröt, glögg, julmust och öl. Det enda jag behöver göra att duka, skära upp bröd och plocka fram smörgåsmat. Efter maten brukar barnbarnen plocka in allt i diskmaskinen och ta med sig resterna av julgröten hem. Att diska guldprydda grötskålar är ingenting för mina barnbarn.

Jag brukar varje år i december ta tunnelbanan till Skärholmen och gå runt och bekanta mig med alla tillfälliga stånd, som är uppsatta i de tre galleriorna. Här har jag köpt strumpor, stickade av ull från lamadjur, pälsfodrade skinnhandskar, barkbröd från Norrland och renkorv från Lappland. I år finns ingenting av detta, vilket troligtvis beror på att folket i Skärholmen känner hur krisen skaver och därför inte köper mer än det allra nödvändigaste. Årets enda försäljarna var skrikande grabbar, som i varje tant såg ett byte för sina förförelsekonster. Budskapet var att byte telefonbolag.

Igår var jag i Skärholmen och strövade runt i de tre galleriorna. Folk gled fram och tittade förstrött i olika skyltfönster och slog sig sedan ner för att dricka kaffe med lussekatt. Här märktes krisen, två personer delade på kaffebrödet och de satt länge och såg sig omkring. Förr om åren brukade spontana luciatåg sjungande skrida fram genom galleriorna, någon kom med en gitarr och spelade julsånger och tomtar tassade runt och bjöd på pepparkakor. Då var det en förort med självförtroende, i år var livsmodet borta.

Jag behövde nya dricksglas och sökte mig därför till Överskottsbolaget, som har sin stora affär i anslutning till parkeringsgaraget. Från bilarna strömmade det folk till denna affär. Genast förstod jag vad det gällde och varför det var trängsel på parkeringsplatsen just här. Överkottsbolaget hade extrapris på storförpackningar av toapapper.

Jag tog min kundvagn och började leta efter dricksglas. Det första jag såg var en flock porslinsjultomtar. Deras ögon var tomma som soldater på väg till ett slag de var dömda att förlora och de släpade på grötfat. Bakom sig hade de lucior, som gick åt ett helt annat håll. Jag vände på en av tomtarna och konstaterade att han var gjord i Kina. Det hela påminde om en förminskad och terrakottaarmé. Folk strömmade snabbt förbi tomtarna med siktet inställt på toapapper och jag blev stående och glodde ner på denna massproduktion av julskräp, som om en vecka kommer att hamna på soptippen. Några anvisningar på återvinning av porslin hittade jag inte

Efter Överskottsbolagen blev det den stora ICA-hallen. Jag visste inte riktigt vad jag ville ha utan bara gick planlöst runt och spanade in julmaten. Också här strövade folket runt utan att lägga något i kundvagnen och många var på jakt efter extraprisvaror. I en kyldisk låg ett berg med julkorvar och julskinkor. En stor skylt lockade med att man kunde få köpa två korvar för 25 kronor. Här fick jag vara med om det som är typiskt för Skärholmen, folk pratar med varandra på samma sätt som när gamla skolkamrater möts. Allt som sades handlade inte om julen. En dam i kappa och hatt kom linkande med hjälp av en krycka. Hon glodde ner på korvberget och stönade:
”Nu är allt sämre och förr var korvarna större, det var bättre förr när statministern hette Olof Palme.”

En av våra nya svenskar, en tjej i 30-årsåldern. tittade på korvarna och undrade först om de innehöll griskött och sedan vem Olof Palme var. Hon fick inget svar av hattdamen, som fortsatta att muttra om att det var bättre när statsministern hette Olof Palme. En annan kund började lovprisa sin barndoms julkorv, som var gjord av äkta griskött. Men varför fanns det ingen skylt om att korvarna var ekologiska och att grisarna hade slaktats på ett värdigt sätt? Var det kanske hästkött i korvarna eftersom de var så billiga? Ingen stoppade ner julkorvar i kundvagnen och ingen försökte förklara vad Olof Palme stod för. Själv gick jag till hyllorna med bröd, eftersom jag mindes att det var nästan tomt i brödlådan.

Damen med hatt och krycka följde mig som en skugga genom hela ICA-butiken. Jag fick på min väg genom kassan höra samma ramsa om att korvarna blivit mindre och att det var bättre förr. Vid hälsokostaffären lyckades jag äntligen bli av med detta sällskap. Innan dess fick jag veta att hon vuxit upp i Stockholms innerstad, i en stadsdel med stil, och att hon blivit ”tvångsförflyttad” till det förfärliga Skärholmen.

För flera år sedan fick jag rådet av min ögonläkare att äta hälsokostpillren Blue Eye. Då höll jag på att förlora synen. Injektioner rakt in i ögonen och tabletterna har gjort att jag ser lika bra som för 30 år sedan. Nu var tabletterna nästan slut och jag ville köpa en storförpackning före julhelgen.

I hälsokostbutiken hittade jag köpglädje. Det var kostymgubbar, som köpte bantningsmedel, det var en tant, som var på jakt efter kostersättning till sin vintertrötta hund, och det var starka grabbar, som ville ha proteinpreparat. Det var tyngdlyftarna, som fyllde affären med sina diskussioner om kommande tävlingar och träning.

”Skönt med jul, firar inte, skall vara på gym hela helgen, vad skall jag smälla i mig för att klara detta?”

Den späda tjejen bakom kassan gjorde sitt bästa att förklara vad olika preparat innehöll. En annan av de starka grabbarna fyllde i
”Tiderna har vänt, mer övertid, mer pengar, mindre tid, skönt med tre dagar ledigt, jag vill ha mer julhelg!”

”Inte jag” sa tanten med den vintertrötta hunden. ”Hemtjänst har semester och det kommer ingen förrän efter nyår och dammsuger bort barren under julgranen, borde nog satsa på plastgran.”

Grabbarna handlade och betalade kontant och försvann med sina fullastade påsar till det nyöppnade gymet. Nu blev det min tur och jag betalade med kontokort.

”Skönt” sa den späda tjejen bakom kassan. ”Ibland är jag rädd för att det skall komma en rånare. Men som väl är tittar starka grabbar in varje dag. Mer sålt, vi går mot bättre tider.”

Hemma såg jag på TV att Konjunkturinstitutet har konstaterat att alla kurvor långsamt pekar uppåt. Folk kommer att få mer pengar i plånboken och snålhetens år byts ut mot försiktig köplust. Efter nyheterna bläddrade jag förstrött i en av min makes facktidningar om teknik. Porslin krossas, mals ner och blir ett utmärkt väggrus. Inom en snar framtid kommer kinesiska tomtar julnatten att titta fram ur vägrenen på motorvägarna.

”Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipp . . . ”

Årets julhandel – Kring Östermalmstorg
Jag är pojktorftig. Jag har aldrig slagit in ett paket i färggrant papper och prytt det med band och rosetter. Kanske ligger detta i den genetiska koden. Jag är vallonättling och min morfar tillhörde en frikyrka, som stod kalvinisterna mycket nära. I dessa kyrkor förekom inga altartavlor eller prydnader, allt skulle vara vitt och kalt, så att inte tankarna vändes bort från Gud. Trots detta tycker jag om att gå till kyrkor med vackra altartavlor och med målningar och vapensköldar på väggarna. Jag gillar också stå länge framför julskyltningen hos NK eller ströva runt och titta på allt det som affärerna har dukat upp i skyltfönstren. Det är spännande att se att utbudet skiftar från stadsdel till stadsdel.

I söndags, den tredje söndagen i advent, traskade jag runt ungefär en halvtimme i kvarteren vid Östermalmstorg. Här fick ett svagt solsken fritt spelrum i skyltfönstren och spegelbilder från Hedvig Eleonoras kyrktorn och träden på kyrkogården gled samman med skyltdockornas svarta klänningar och deras ansikten skymtades ur tornets fönstergluggar eller som vita lyktor i de kala trädkronorna. Det som slog mig är att svart är damernas modefärg runt Östermalmstorg. När jag kom som nyinflyttad till Stockholm för 46 år sedan fick jag ofta höra att Östermalm var änkenådernas stadsdel och här skulle änkorna gå svartklädda i drygt ett år efter makens bortgång. Efter detta gick det bra att använda grått eller lila, och en verklig dam fick under inga villkor ta på sig en röd klänning eller jacka. Det hemskaste brottet mot dessa oskrivna regler var att komma i tomteröda jeans.

Att stå framför skyltfönstret till en modeaffär vid torget var som att stå öga mot öga med en vålnad från kyrkogården. Min svarta jacka med gula reflexer fick godkänt. Jag misstänker att forna tiders änkenåder inte tänkte på att jag var klädd i en vinterjacka för vägarbetare. Den är underbar i min egen ganska mörka förort. Jag syns bra i mörkret och riskerar inte bli omkullsprungen av traktens energiska joggare, som tränar för Stockholm maraton alla tider på dygnet och i alla väder.

Jag såg mig runt och till slut hittade jag röda kläder. Skyltdockan var skrudad i en röd-grön-vit klanrutig pyjamas utan gylf. Det var en dräkt för en sömnig henjultomte, en tomte som längtade hem till sin medeltida borg i Skottland. Jag funderade på att gå in och köpa den och ha den på mig när barnbarnen kommer släpande med risgrynsgröt på morgonen på julafton. Snart slog jag bort tankarna. Den skulle säkert inte komma till användning förrän näste jul och jag vill inte fylla mina lådor med onödiga prylar.

Det finns en hel rad underbara affärer längs Nybrogatan. Här kan man hitta sådant som är omöjligt att sälja i Skärholmen eller Husby. Det kan vara konsthantverk från en hemslöjdsaffär, där de gamla klassiska mönstren från dalahästar finns på julprydnader. Själv blev jag mycket förtjust i en glad gris, som såg ut som om han vore en yster fåle. Den finns i skyltfönstret varje jul. För mig har det blivit en jultradition att åka till Östermalmstorg, känna alla dofterna i Östermalmshallen och säga God Jul till denna mysiga gris hos Svensk Hemslöjd. Grisen ser ut som om han vill göra alla till fridsamma vegetarianer.

Det jobbiga med att med kameran dokumentera julhandeln är att fingrarna blir stelfrusna. Jag ville snabbt bli varm och funderade på en kort fikapaus hos McDonald. Då kom jag att tänka på att det vore trevligt att bekanta sig med höstens nyutkomna böcker. Kaffe kunde jag dricka hemma och det är ju inte varje dag jag har tillfälle att ströva runt i en stor bokhandel.
Bland alla boktravarna insåg jag att detta med julklappar kanske inte är så tokigt. Här fanns mycket, som jag skulle kunna tänka mig att ge bort i julklapp, som en bok om kungafamiljen till min sons svärmor Margit. Hon har i dagarna flyttat från Malmö till ett sjukhem på Södermalm. Margit är road av kungahuset. En bok om franska viner skulle passa svärsonen Bosse och en nyutkommen bok om Winston Churchill som julklapp till det historieintresserade barnbarnet Sebastian.

Min strokedrabbade make David är från Småland. Han gillar att läsa och jag lyckades knipa affärens sista exemplar av den rikt illustrerade boken ”Smålänningar världens mest framgångsrika folk”. När jag skulle betala upptäckte jag till min stora förvåning att det inte var någon kö. Till en bokhandel på Östermalm går man för att ströva runt, prata med de grannar man träffar och bläddra i böcker. Flickan bakom kassadisken tittade förvånad på min vägarbetarjacka och av hennes min förstod jag att hon klassade mig som en annorlunda, förmögen och småsnål änkenåd.

”Skall jag slå in boken åt Damen?” frågade hon med ett blygt leende. ”Vi har just fått in elegant julklappspapper och läckra snören, detta är gratis.”

”Tack för omtanken” sa jag glatt. ”Det räcker med en plastpåse. Boken är till min make och han skall få den genast. Han är från Småland.”

Jag gick till tunnelbanan och passerade den dalaröda grisen.
”Hej då, du Dalahästnasse, vi ses nästa jul!”

Min småländska svärmor Dora kände sig i december 1944 mycket trött och sliten. Hon var 57 år och hade fått två flickor och åtta pojkar. Svärmor Dora tyckte om att läsa, men detta var något man inte gjorde på den småländska landsbygden. Alla, utom prästen och skolläraren, var övertygade om att den som läste något annat än Bibeln riskerade att bli tokig och inte orkade mjölka kor eller arbeta inom jordbruket.

Senhösten 1944 bodde fyra av pojkarna hemma och den yngste var elva år. Äldste sonen Gunnar arbetade i en livsmedelsaffär i Stockholm. Denna jul hade han skickat hem ett paket, som bland annat innehöll julgotter, knäckebröd bakad av vetemjöl och en bok. Gunnar hade flyttat hemifrån när han var 15 år och då börjat arbeta i en livsmedelsaffär. Han tillhörde som sina föräldrar Pingströrelsen och brukade regelbundet besöka mötena i Rörstrandskyrkan i Stockholm. Här hade han köpt julklappsboken till mamma. Den var skriven av Willis Säwe och handlade om hans tid som missionär bland skeppare, judiska flyktingar och uteliggare längs Frankrikes kanaler.

Dora tyckte om och att skriva brev. Breven till sonen Gunnar finns bevarade och jag har en kopia av dem. Genom att läsa dessa har jag lärt känna den svärmor jag aldrig fick tillfälle att träffa. Våra gemensamma intressen läsning och brevskrivning skulle byggt en bro mellan oss. Den stora olikheten skulle ha varit vår religiösa tro. Dora var pingstvän och var övertygad om att Gud hade dikterat varje ord i Bibeln. Själv har jag vuxit upp i en miljö, där Bibeln betraktades som ett historiskt dokument med många felkällor.

Svärmor Dora hade i december 1944 mycket att syssla med inför julhelgen. Hennes make Johan Alfred skulle slakta och stycka julgrisen och sedan blev det husmors uppgift att göra julkorvar och laga till sylta. Bröd skulle bakas och alla skulle få rena kläder till julafton. Trots detta tittade Dora då och då i den spännande boken. Hon upplevde Paris och hamnstaden le Havre och med Willis Säwes ögon och hon var också med när de tyska trupperna sommaren 1940 tågade genom Triumfbågen i Paris.

Willis Säwes mor var ogift och hans pappa erkände aldrig sin son. När och varför pojken blev pingstvän framgår inte av det han skrev och ingen av de jag har frågat vet något om detta. Willis Säwe blev tidigt intresserad av Frankrike och lärde sig på egen hand franska.

I mitten av 1930-talet for Willis Säwe som Pingstkyrkans missionär till Frankrike. Det han såg gjorde honom förskräckt. I hamnarna raglade svenska pojkar omkring och sökte förgäves få arbete på någon båt. Willis Säve såg nöden och han skrev ofta till Sverige och bad om pengar till sin verksamhet. Efter ett par år vid kusten flyttade han till Paris och tog där hand om de svenska pojkar, som för svältlön arbetade på de franska flodbåtarna. Längs kajerna växte det upp små tältläger, dit de arbetslösa sökte sig. Hit kom ofta Willis Säwe och han skrev hem och berättade att bland de arbetslösa svenskarna fanns judiska ungdomar, som hade flytt från Tyskland för att undgå judeförföljelse. Han kunde också berätta om hur rädda de äldre judarna var för nazisterna. Många av dem hade lyckats fly från Tyskland och nu visste de inte vart de skulle ta vägen. Breven nådde hemlandet och många var övertygade att allt det Willis Säwe skrev var överdrifter. Han var ju pingstvän och en sådan gick det inte att lita på.

Willis Säve älskade sitt jobb bland judar och sjöman i Paris och le Havre. Sedan kom skräcken den dag i juni 1940 när tyska trupper tågade in i Paris. Skulle de tyska raslagarna genomföras i Frankrike? De svenska pojkarna måste åka hem för att försvara vårt land. Kvar att ta hand om på flodbåtarna och i tältlägren blev vapenvägrarna och de judiska ungdomar, som flytt från Tyskland och de östra delarna av Europa.

Redan hösten 1940 hårdnade klimatet för de franska judarna och bland annat blev flera judiska advokater fängslades och fördes bort från Frankrike. Dråpslagen för judarna kom våren 1942. Då beslöt tysken Reinhard Heydrick att alla Frankrikes judar i godsvagnar skulle forslas till Tyskland. De unga skulle bygga järnvägar och vägar i Östeuropa och alla andra skulle omedelbart gasas ihjäl. Detta kallades för operation Vårvind.

Det är mycket som talar för att Willis Säwe ofta var i de judiska kvarteren. En tidig vårdag mötte han Vårvind i form av två brutala franska poliser. De hade oväntat klivit in hos ett äldre judiskt par, som brukade få besök av Willis Säwe. Poliserna hade dragit paret i håret, släpat ut dem på gatan och hårdhänt slängt upp dem på flaket på en tysk lastbil. Willis Säwe tog mod till sig och frågade vart de skulle. Svaret blev att de skulle till järnvägsstationen. Willis Säwe ilade så snabbt han kunde till stationen och blev vittne till hur billast efter billast, lastade med äldre judar, stannade framför ett godståg. Judarna slängdes av lastbilarna och trycktes sedan in i en godsvagn. De fick hugg och slag för att de inte var tillräckligt snabba, de grät förtvivlat över smärtorna och några skrek högt.

Willis Säwe blev upprörd och ville veta vem som var ansvarig för denna grymma misshandel. Efter mycket frågande fick han klart för sig att detta var en del i operation Vårvind, som hade till uppgift att göra Frankrike fritt från judar. Åldringarna skulle föras till ett arbetsläger, där de skulle göra rätt för sig. Wills Säwe hade hört talas om arbetsläger, och frågade om det var möjligt att skicka matpaket från Sverige till dem. Han fick adressen till lägret, en uppmaning att ta kontakt med Röda Korset och en förmaning att inte tycka synd om judarna.

Nu gick det inte längre för Willis Säwe att stanna kvar i Paris. Han hade tagit parti för judarna och detta var farligt. Elimförsamlingen i Malmö letade efter en ny föreståndare, Willis Säwe sökte platsen, han fick den och försommaren 1942 lämnade han med sorg i hjärtat Paris. I Skåne startade han en insamling, som gick ut på att de äldre franska judarna i arbetslägren skulle få matpaket.

Medan Willis Säwe inredde sitt nya hem i Malmö marscherade segerrusiga tyska soldater österut mot Moskva. Willis Säwe hörde inte till dem som hyllade Adolf Hitler. Han slog sig ner vid skrivmaskinen och skrev en bok om sina upplevelser i Frankrike. Den trycktes och kom ut lagom till julhandeln och såldes snart slut, och detta trots att städernas stora boklådor inte var intresserade av att sälja den. Varje jul kom det sedan ut nya upplagor.

Mitt i julstöket i den lilla gården vid utkanten av en småländsk mosse kom Willis Säwes bok om de franska judarnas öden. Min svärmor Dora vile ha tid och ljus att i lugn och ro läsa boken flera gånger och sedan skriva till Gunnar och berätta hur hon upplevde den. Boken blev liggande på köksbordet och här slog sig sonen David, 17 år, ner och sträckläste den. Svärmor Dora suckade tyst för sig själv. David var annorlunda. Han läste allt han kom över och hon var rädd för att detta skulle göra honom både arbetsoduglig och tokig.

I denna pingstvänsfamilj var David den omöjlige sonen. Han hade innan han slutet den sexåriga skolan läst ut Bibeln och kommit med flera obehagliga frågor om vem Gud var, vad Gud hade rätt att kräva av sitt folk och också om Gud kunde äga ett folk. Han vägrade att bli frälst och följde aldrig med på möten. Doras dagliga böner handlade om att David skulle bli frälst och komma till tro på Jesus. Kanske skulle Willis Säwes bok få honom att närma sig Gud och Jesus.

Det dröjde flera veckor innan svärmor Dora fick möjlighet att läsa boken om de franska judarna. Hon ville veta mer om deras öden, men hade ingen att fråga. Ensamheten grep tag i henne. Varför kunde de fyra hemmavarande pojkarna bli frälsta så att hon kunde diskutera Willis Säwes budskap om frälsning och stark gudstro med dem? För att få tröst skrev hon till sonen Gunnar om dessa problem.

Min svärmor Dora fick aldrig uppleva att den omöjlige sonen David blev civilingenjör, kunde försörja sig och gifte sig med mig. Svärmor Dora gick bort sommaren 1951, tre år innan David och träffades av en slump.

Adventstidens texter var svärmor Dora inte speciellt intresserad av. I Bibeln tyckte hon bäst om Höga Visan, som fick henne att glömma kampen mot en ogästvänlig natur vid randen av en småländsk mosse. Det växte äppelträd runt huset och här kunde hon ibland med hjälp av Höga Visan drömma sig bort till ett annat och soligare land. Citatet är hämtat ur kapitel 8 och det är en kvinna som talar.

”Under äppelträdet väckte jag dig
Där din mor blev havande med dig
Där hon som födde dig blev havande.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta.
Stark som döden är kärleken
Lidelsen obeveklig som graven
Dess pilar är flammande eld
En ljungande låga”

Bilden på minnesmonumentet över de avrättade judarna vid Quai de Grenelle i Paris har jag hittat på nätet. Det invigdes först år 1995. Fransmännen ville ogärna medge att det förekommit judeförföljelser i deras land. Det var först efter påtryckningar från Israel som ledande fransmän vågade berätta om vad som hände under krigsåren. Våren 1942 visade folkbokföringen att det bodde ungefär 100000 judar i Paris och dess förorter. Ungefär 14000 av dessa fördes bort i operation Vårstorm.

Jag är anhörigvårdare till min make David, som om tre månader fyller 87 år. Två gånger de sista fem åren har David upplevt en stroke och båda gångerna överlevt. Nu stapplar han sig fram med hjälp av en rollator och mänskligt stöd, han har svårt att svälja och talar långsamt och genomtänkt. Det skrämmande att uppleva hur David långsamt tynar bort och att hans krafter avtar. Vissa dagar är David helt utan ork och då känns livet mycket tungt. Jag blir liten och svag, jag funderar på ringa till biståndsbedömaren och säga att jag inte orkar vara anhörigvårdare en enda dag till och att det bäste vore om David kunde få en plats på ett sjukhem. Jag vet att han skulle vantrivas i en sådan tillvaro.

Förra lördagen var jobbig. Julens första sånger strömmade ut ur radion. David hade svårt att på morgonen komma ur sängen och hela dagen var han orkeslös. Jag försökte förgäves låta bli att oroa mig. Så blev det äntligen kväll och hemtjänst kom för att hjälpa David att gå på toa, borsta tänderna och komma i säng. Det var då som allt blev mycket lättare och tankarna på att skicka bort David till ett sjukhem blåste bort.

Det hade uppstått problem på grund av sjukskrivningar i det hemtjänstföretag jag anlitar. Den vanliga tjejen från Mellanöstern kom inte utan en för mig helt ny flicka. Det var ingen vanlig hemtjänsttös, som klev in genom dörren. Det var Miss Afrika, som kom trallande på en av Lill-Babs låtar. Hon var lång och smal, hade svart hästsvans och ett tomterött pannband. Hon såg ut som om hon tränade för Stockholm maraton minst tre gånger i veckan.

Miss Afrika var ett fynd. Hon kunde alla grepp, tog i David på ett mjukt sätt och talade om för honom att rollatorn var en bil och nu skulle han lära sig att fickparkera. Det var skratt och skoj och det blev inga tunga dunsar när David skulle sätta sig på toastolen.

I en paus frågade jag Miss Afrika i vilken grundskola hon gått. Miss Afrika skrattade glatt åt min fråga, som hon ansåg var dum.
”Jag har inte gått i svensk skola, bara några år i en byskola i Afrika. Kom till Stockholm när jag var 17 år och hade med mig sonen, som bara var tre månader. Började jobba med städning redan efter en månad i Stockholm, sedan blev det hemtjänst, har jobbat där i 17 år, har körkort, gillar att fickparkera och avskyr när det är halt.”
Jag blev mållös och frågade var hon hade lärt sig sitt perfekta svenska uttal.
”Lill-Babs och Carola. Sedan har jag nog lätt för språk, men jag har aldrig lärt mig skriva god svenska, jag läser inte mycket och är dålig när det gäller matte och datorer. Jag har ingen dator, vet knappt hur man använder en.”

Miss Afrika skrattade glatt och vi började tillsammans sjunga ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” David satt kvar på toastolen och började brumma med. Han har ingen sångröst, men hade smittats av vår sångglädje. Efter detta hjälpte miss Afrika David att lägga sig. Innan hon traskade ut genom dörren fick jag veta att hon skulle vara hos oss på kvällarna fram till tisdagen. Sedan skulle hon ha semester och åka till Afrika och fira jul tillsammans med släkten.

Kvällarna med Miss Afrika var underbara. Vi skämtade och skojade om den svenska julmaten, som hon verkligen uppskattade. Godast var julskinkan och nu skulle hon till släkten och laga till en doftande julskinka. Naturligtvis skulle de få besök av tomten, som kom i en stormvind från savannen ridande på en zebra eller ännu bättre en giraff.

”Skall du inte försöka rida barbacka på en giraff?” frågade jag i en paus.
”Säker, då skall jag lära honom att fickparkera.”
Vi sa några ord om att fåglarna kunde behöva godsaker till jul. Detta var något som Miss Afrika aldrig hade funderat på. I hennes värld hittade de vilda fåglarna något att äta. De kunde ju alltid slå sig ner på något djur och börja städa bland ohyran i pälsen.

David började leva upp. Det var som om Miss Afrikas livsglädje hade smittat av sig på honom. När morgonflickan från Mellanöstern kom för att lirka David ur sängen, tvätta honom och hjälpa honom på med kläderna började vi skoja på samma sätt som med Miss Afrika. Nu handlade det inte om Afrikas djur utan om akvariefiskar. Skulle en guldfisk uppskatta att bli skrubbad runt gälarna med en nyinköpt tandborste?

Det blev kväll på tisdagen och sista kvällen med Miss Afrika. Hon var dämpad och jag blev orolig att hennes son hade skadat sig. Miss Afrika skakade på huvudet.

”Nelson Mandela är död. Han visade att vi i Afrika kan och att vi vågar kämpa.”
Innan hon gick hade vi en tyst minut och mindes Nelson Mandela. Sedan gled Miss Afrika ut i vintermörkret och startade hemstjänstbilen.

Nu är Miss Afrika hos sina släktingar och kanske bakar hon pepparkaksgrisar. Själv letar jag förgäves i mina överfulla bokhyllor efter en bok om Nelson Mandela. Jag vill veta med om denne man, som lyckades ge Afrikas folk självförtroende och livsglädje. Det är en livsglädje, som har smittat av sig.

Bilden på zebrorna och fåglarna har jag hämtat ur boken ”Birds in Art”. Konstnären är amerikanskan Anne Senechal Faust.

Jag är anhörigvårdare till min make David, som om tre månader fyller 87 år. Två gånger de sista fem åren har David upplevt en stroke och båda gångerna överlevt. Nu stapplar han sig fram med hjälp av en rollator och mänskligt stöd, han har svårt att svälja och talar långsamt och genomtänkt. Det skrämmande att uppleva hur David långsamt tynar bort och att hans krafter avtar. Vissa dagar är David helt utan ork och då känns livet mycket tungt. Jag blir liten och svag, jag funderar på ringa till biståndsbedömaren och säga att jag inte orkar vara anhörigvårdare en enda dag till och att det bäste vore om David kunde få en plats på ett sjukhem. Jag vet att han skulle vantrivas i en sådan tillvaro.

Förra lördagen var jobbig. Julens första sånger strömmade ut ur radion. David hade svårt att på morgonen komma ur sängen och hela dagen var han orkeslös. Jag försökte förgäves låta bli att oroa mig. Så blev det äntligen kväll och hemtjänst kom för att hjälpa David att gå på toa, borsta tänderna och komma i säng. Det var då som allt blev mycket lättare och tankarna på att skicka bort David till ett sjukhem blåste bort.

Det hade uppstått problem på grund av sjukskrivningar i det hemtjänstföretag jag anlitar. Den vanliga tjejen från Mellanöstern kom inte utan en för mig helt ny flicka. Det var ingen vanlig hemtjänsttös, som klev in genom dörren. Det var Miss Afrika, som kom trallande på en av Lill-Babs låtar. Hon var lång och smal, hade svart hästsvans och ett tomterött pannband. Hon såg ut som om hon tränade för Stockholm maraton minst tre gånger i veckan.

Miss Afrika var ett fynd. Hon kunde alla grepp, tog i David på ett mjukt sätt och talade om för honom att rollatorn var en bil och nu skulle han lära sig att fickparkera. Det var skratt och skoj och det blev inga tunga dunsar när David skulle sätta sig på toastolen.

I en paus frågade jag Miss Afrika i vilken grundskola hon gått. Miss Afrika skrattade glatt åt min fråga, som hon ansåg var dum.
”Jag har inte gått i svensk skola, bara några år i en byskola i Afrika. Kom till Stockholm när jag var 17 år och hade med mig sonen, som bara var tre månader. Började jobba med städning redan efter en månad i Stockholm, sedan blev det hemtjänst, har jobbat där i 17 år, har körkort, gillar att fickparkera och avskyr när det är halt.”
Jag blev mållös och frågade var hon hade lärt sig sitt perfekta svenska uttal.
”Lill-Babs och Carola. Sedan har jag nog lätt för språk, men jag har aldrig lärt mig skriva god svenska, jag läser inte mycket och är dålig när det gäller matte och datorer. Jag har ingen dator, vet knappt hur man använder en.”

Miss Afrika skrattade glatt och vi började tillsammans sjunga ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” David satt kvar på toastolen och började brumma med. Han har ingen sångröst, men hade smittats av vår sångglädje. Efter detta hjälpte miss Afrika David att lägga sig. Innan hon traskade ut genom dörren fick jag veta att hon skulle vara hos oss på kvällarna fram till tisdagen. Sedan skulle hon ha semester och åka till Afrika och fira jul tillsammans med släkten.

Kvällarna med Miss Afrika var underbara. Vi skämtade och skojade om den svenska julmaten, som hon verkligen uppskattade. Godast var julskinkan och nu skulle hon till släkten och laga till en doftande julskinka. Naturligtvis skulle de få besök av tomten, som kom i en stormvind från savannen ridande på en zebra eller ännu bättre en giraff.

”Skall du inte försöka rida barbacka på en giraff?” frågade jag i en paus.
”Säker, då skall jag lära honom att fickparkera.”
Vi sa några ord om att fåglarna kunde behöva godsaker till jul. Detta var något som Miss Afrika aldrig hade funderat på. I hennes värld hittade de vilda fåglarna något att äta. De kunde ju alltid slå sig ner på något djur och börja städa bland ohyran i pälsen.

David började leva upp. Det var som om Miss Afrikas livsglädje hade smittat av sig på honom. När morgonflickan från Mellanöstern kom för att lirka David ur sängen, tvätta honom och hjälpa honom på med kläderna började vi skoja på samma sätt som med Miss Afrika. Nu handlade det inte om Afrikas djur utan om akvariefiskar. Skulle en guldfisk uppskatta att bli skrubbad runt gälarna med en nyinköpt tandborste?

Det blev kväll på tisdagen och sista kvällen med Miss Afrika. Hon var dämpad och jag blev orolig att hennes son hade skadat sig. Miss Afrika skakade på huvudet.

”Nelson Mandela är död. Han visade att vi i Afrika kan och att vi vågar kämpa.”
Innan hon gick hade vi en tyst minut och mindes Nelson Mandela. Sedan gled Miss Afrika ut i vintermörkret och startade hemstjänstbilen.

Nu är Miss Afrika hos sina släktingar och kanske bakar hon pepparkaksgrisar. Själv letar jag förgäves i mina överfulla bokhyllor efter en bok om Nelson Mandela. Jag vill veta med om denne man, som lyckades ge Afrikas folk självförtroende och livsglädje. Det är en livsglädje, som har smittat av sig.

Bilden på zebrorna och fåglarna har jag hämtat ur boken ”Birds in Art”. Konstnären är amerikanskan Anne Senechal Faust.

Idag tänder vi det andra adventsljuset och jag skulle vilja vrida klockan tillbaka till år 1944 och då sitta och huttra i en barackkyrka på den engelska landsbygden. Till denna gudstjänst var bara tyska krigsfångar välkomna. Ansvarig präst var svensken Birger Forell.

Kyrkoherde Birger Forell i Borås hade under nazismens framväxt varit ansvarig för den svenska församlingen, Victoriaförsamlingen, i Berlin. Han hade tidigt insett att Adolf Hitler och hans medarbetare ville göra sig av med Tysklands judar och alla regimkritiker. Under Birger Forells ledning börjades ett hemligstämplat arbete församlingen. Detta gick ut på att hjälpa de förföljda att lämna Tyskland. Någon i Tysklands ledning förstod våren 1942 vad den svenske prästen sysslade med och han ombads att lämna landet. Samtidigt blev det en kyrkoherdetjänst i Borås ledig. Birger Forell sökte och fick tjänsten.

Av allt att döma träffades Birger Forell och den danska prästen Erik Christensen, som under de första krigsåren arbetade bland ryska och engelska krigsfångar i Tyskland och också engagerade sig i försöken att räddade tyska judarna. Det fanns under kriget en organisation med uppgift att se till att krigsfångarna behandlades enligt reglerna. De skulle ha tillgång till andlig vård, böcker, skrivmaterial, musikinstrument, kortlekar och idrottsredskap. Verksamheten i dessa läger bekostades gemensamt av KFUM och Röda Korset. År 1944 fängslades Erik Christensen på grund av att han hade hjälpt en judisk flicka att fly. Eftersom prästen inte var tysk medborgare, släpptes han efter två månader ur fängelset och blev utvisad från Tyskland. Uppgiften att hjälpa krigsfångarna flyttades nu över på den svenske prästen Erik Perwe och senare Erik Myrgren. På detta sätt kom Victoriaförsamlingen att spela en stor roll när det gällde att hjälpa de krigsfångar, som i Tyskland levde i ett fängelsliknade läger och aldrig fick träffa de som fanns utanför taggtrådsstängslet.

I England fanns tyska krigsfångar, som också levde bakom höga taggtrådsstaket. Brev hemifrån nådde sällan fram till dem och de plågades av brist på mat och vinterkläder och där fångarnas stora önskan var en rymlig och varm bostad.

De brittiska myndigheterna visste mycket om hur de tyska krigsfångarna tänkte. I fånglägret i London hade tekniker installerat avlyssningsapparater och allt som sades skrev flitiga flickor ner på skrivmaskin. Några år efter kriget stoppades papperen undan och hittades för ungefär tio år sedan. Det är en kuslig läsning, som visar att många tyskar ansåg att det var rätt att mörda judar och oliktänkande. Många av krigsfångarna var övertygade om blonda och blåögda arier var bättre rustade att styra världen än alla med mörkt hår och bruna ögon. Detta var tankar som ett fåtal engelsmän också gillade och som inte under några villkor fick sippra ut till den engelska allmänheten. Av allt att döma upplevde den engelska regeringen krigsfångarna som en säkerhetsrisk. Något måste göras för att undvika att krigsfångarna gjorde revolution. Det togs ett beslut om att låta krigsfångarna få en tysktalande själasörjare från ett neutralt land. Den svenske prästen Birger Forell var som klippt och skuren för detta arbete.

Birger Forell kom år 1944 till England samtidigt som vårens första sånglärkor började drilla. Här mötte han tyska officerare och soldater, som kämpat i Nordafrika under Erwin Rommel och senare under sommaren av soldater, som blivit tillfångatagna vid invasionen av Normandie. De flesta av krigsfångarna hade tankar om att det hade varit bättre att dö på slagfältet än att bli krigsfånge och tvingas att arbete inom det brittiska jordbruket. Många av fångarna hade vuxit upp i storstäderna och hade aldrig tidigare tagit upp potatis.

Birger Forell for England runt och besökte alla fångläger. Överallt möttes han av frågor hur släkten i Tyskland klarade sig och om deras hus fortfarande fanns kvar. Fångarna fick av den svenske prästen hjälp att skriva brev hem. Dessa brev fick inte innehålla något, som kunde avslöja militära hemligheter. För att vara riktigt säker på att fångarna inte snappade upp information om de engelska trupperna, var det förbjudet för fångarna att komma nära folket utanför fånglägret. Birger Forell började fundera på om det inte skulle kunna vara tillåtet att låta krigsfångarna och lokalbefolkningen fira gudstjänster tillsammans.

Hösten gled in i adventstid och det kom ständigt nya krigsfångar. De yngsta som kom var 14 år. De såg bortkomna ut i för stora uniformer. Dessa pojkar hade som regel aldrig sett en psalmbok och det enda de visste om kristendomen var att judarna hade dömt Jesus till döden. I deras hem hade Hitlers bok Mein Kampf legat på hedersplats. Pojkarna hade bläddrat i den, men visste inte vad den handlade om.

Ibland kom det brev till fångarna. De brukade berättade för Birger Forell vad som hände i Tyskland. Ryska trupper var på marsch mot Berlin och folk flydde i panik. Många av dessa hade slagit sig ner i den lilla medeltida staden Espelkamp. I denna stad fanns också ett läger för krigsfångar och ett stort lager med ammunition.

Birger Forell hade haft status ambassadtjänsteman i Berlin och något av denna glans fanns kvar i England. Han fick så småningom god kontakt med den brittiska flygledningen och fick på så sätt veta vilka städer, som skulle bombas. En dag diskuterades om inte Espelkamp skulle bombas för att bli av med ammunitionen. Birger Forell började nu ifrågasätta det lämpliga i att låta bomber regna över utblottade flyktingar och krigsfångar från det egna landet. Ledningen för bombflyget lyssnade och Espelkamp skonades.

Birger Forell märkte att intresset för den kristna tron var ganska stort bland krigsfångarna. Det saknades biblar, psalmböcker och teologisk litteratur. Flera av fångarna frågade om de inte kunde få studera teologi under de mörka vinterkvällarna. De ville gärna förmedla det kristna budskapet till sina medfångar. Dessa frågor blev startskottet för krigsfångarnas skola i Livington, där undervisningen kunde starta hösten 1946. Mottot för skolan var ”Rädda Europa Nu”, alla kristna i hela världen borde enas i en kristen fredsrörelse. De, som studerade i Livington, fick möjlighet att prästvigas i den kyrka de tillhörde. Under diskussionsövningarna möttes katoliker, kalvinister och protestanter på lika villkor. Genast upptäckte de att de hade mycket gemensamt. De första arbetsuppgifterna efter avslutade studier blev att vara själasörjare för andra krigsfångar.

Det blev fred i maj 1945. Då fanns det drygt 100000 tyska krigsfångar i England. De behövdes fortfarande som arbetskraft i jordbruket och det dröjde flera år innan des siste krigsfången fick åka hem till ett sönderbombat Tyskland. Birger Forell hoppades att många av dem hade förstått det kristna fredsbudskapet. Själv lämnade han England och började arbeta bland krigsfångar och utblottade flyktingar från de östra delarna av Tyskland i Espelkamp, staden som hade skonats från bomber och fortfarande hade kvar sin medeltida charm.

Idag är det den andra söndagen i Advent. När jag läser söndagens text inser jag att dessa bibelord fanns i bakhuvudet på många tyskar den oktoberdag år 1990 när det fattiga Östtyskland förenades med det välmående Västtyskland. Det enade Tysklands förste förbundspresident blev Helmut Kohl, som var en hängiven katolik. När jag nu läser om detta är det för mig ett eko av Birger Forells verksamhet bland tyska krigsfångar och flyktingarna i Espelkamp. Bibeltexten är hämtad ur Lukasevangelium kapitel 3. Johannes Döparen hade samlat en stor skara åhörare vid floden Jordan och deklamerade ur profeten Jesaja för dem:

”En röst ropar i öknen
Bana vägen för Herren
Gör hans stigar raka
Varje klyfta skall fyllas
Varje berg och höjd skall sänkas
Krokiga stigar skall rätas
Och steniga vägar jämnas
Och alla människor skall se Guds frälsning”

Efter detta började Johannes Döparen förmana folket att inte uppföra sig som huggormar. Någon frågade vad de skulle göra. Johannes Döparen svarade:

”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

Bilden de mycket unga tyska krigsfångarna har jag hittat på nätet.

Min make David fyller 87 år om tre månader. Han har de sista fem åren två gånger drabbats av stroke och har nu mycket svårt att gå och hans högra arm är nästan helt orkeslös. Att lyfta en sked för att äta soppa är nu lika tungt som de var för tio år sedan att lyfta en fem kilo tung hantel. Händer och fingrar fungerar inte och han kan inte längre skriva varken för hand eller på datorn.

David själv och jag har märkt hur det minne han tidigare hade i fingrarna nu är nästan borta. Under sin aktiva tid som patentombud skrev David obehindrat patent på engelska, tyska och franska. Nu är språkkunskaperna som bortblåsta och han har svårt att hänga med när det är engelska program på TV. Här märks det tydligt att vi kommer ihåg att forma meningar med bland annat händerna och när inte fingrarna längre fungerar, sviker delar av minnet.

David har senast nu i höst gått igenom ett test för att kontrollera minnet. Han hade alla rätt och gjorde testet på rekordtid. Det är skönt att veta att han inte lider av någon demenssjukdom.

David har aldrig gillat att vara ute och roa sig och han går ogärna på kalas. Nu har detta blivit en tillgång, eftersom en av följderna på den första stroken är att han har svårt att svälja och ibland börjar att häftigt hosta under en måltid. Detta upplever ofta de andra vid matbordet som mycket obehagligt och ser helst att David flyttar till ett annat bord. På en fullsatt restaurang eller i ett hem är detta mycket svårt att ordna. Det har nu blivit lätt att tacka nej till julmiddagar och nyårsfester.

Jag såg inte programmet om Alice Babs. Mycket av vad jag hör hört relateras känner jag igen. En senior, som har drabbats av stroke, orkar inte med att många människor pratar och skrattar. Som anhörigvårdare har jag flera gånger sagt att David inte orkar ta emot besök. En sak, som vi upplever som mycket irriterande, är när mobilen kommer fram och David skall fotograferas. Jag vet att mina barn och barnbarn inte missbrukar dessa bilder genom att lägga ut dem på nätet. Jag vill att barnbarnen skall minnas David i sin krafts dagar när han sprang Midnattsloppet, gav sig ut på milslånga vandringar eller grävde i trädgården.

Jag förstår att många tycker att Alice Babs inte skall besöka en sånggudstjänst i kyrkan. Alice Babs är inte vem som helst, hon kan inte försvinna i mängden. Tyvärr finns det folk, som när de ser en känd person, omedelbart plockar fram sin mobil och utan att be om tillstånd tar ett foto. Några timmar senare har de lagt ut bilden på nätet. Även om kyrkans personal talar om att det är fotoförbud under en gudstjänst, är det långt ifrån alla som respekterar detta. Att se en bild på en rullstolsburen anhörig på nätet upplevs av de flesta som mycket stötande.

Demenssjukdomar och andra åldersrelaterade sjukdomar drabbar de anhöriga hårt. Ibland händer det att de anhöriga blir osams och inte kan komma överens om vem som skall betala räkningarna och sköta kontakterna med kommunens biståndsbedömare och det sjukhus, där den anhörige är inlagd. Då kan det vara skönt att be en god man sköta allt detta. Detta arbete är känsligt och ju mer berömd den sjuke är, desto större blir problemen. Långt innan bråket kring Alice Babs kom allas läppar försökte Gösta Bohman få en diskussion om detta. Hans hustru Gunnel hade drabbats av Alzheimer och alla i familjen hade för mycket att göra för att orka med Gunnel. Boken ”Sagan om Gunnel” är gripande och idag önskar jag att jag hade köpt boken och inte bara lånat den på biblioteket.

Hos oss är det jag som ser till att räkningarna blir betalda och det är jag, som läser igenom stadsdelsförvaltningens beslut om omvårdnaden av David. Jag är glad att jag orkar med detta. Om något skulle hända mig, vet jag inte hur mina barn skulle reagera. Det är inte självklart att någon av dem har tid att sätta sig in i Davids situation.

Jag ser helst att ingen utomstående besökare fotograferar David. Jag vill att alla skall minnas honom som han såg ut för 15 år sedan när vi ett par gånger i veckan gjorde milslånga promenader längs Mälarens stränder. En bild från dessa vandringar finns på min datorskärm.