De sista veckorna har varit fyllda av så mycket jäkt och stress att jag inte har kommit iväg till mitt gym på Hornsgatan. Det har gällt att hålla sig i form inomhus i villan, vilket inte har varit så svårt som jag väntade mig. En dag kom jag att tänka på att mina barn brukade spela enmanspingis i trappan. Spelet går till så att man ställer sig framför trappan och slår bollen så att den kommer precis i trappkröken. Bollen kommer att studsa tillbaka och då skall det bli ett nytt slag.

Barnens pingisgrejer hann bli utslitna innan de blev vuxna och flyttade hemifrån. Alltså klev jag för ett par dagar sedan in i en sportaffär och hittade det jag sökte. Till min stora glädje var bollarna i förpackningen blekrosa, vilket har den fördelen att de lätt syns i vår gråmålade trappa.

Jag minns hur barnen ockuperade trappan och att det lätt kunde bli missbelåtna grymtande om jag behövde gå upp till övervåningen och hämta något. Trappan hade blivit en förlängning av deras rum och det var bara för gamla mamma att finna sig i detta. Jag tyckte att denna form av pingis såg lätt ut och brydde mig aldrig om att pröva själv.

Nu är det jag som har lagt beslag på trappan. Det gör ingenting, eftersom vi numera har allt vi behöver i nedervåningen. Denna höst har vi dessutom reparerat trappan så att den samtidigt har blivit både blank och skrovlig. Tyvärr har inte elektrikern kommit än och ordnat med trappbelysning. Detta för med sig att det för min del bara blir trappingis under dagens ljusa timmar.

Trappingis har visat sig vara jobbigare än vad jag inbillade mig. Bollen far runt åt alla möjliga håll, jag hinner inte hinna fram och slå den tillbaka och ibland kan den hamna i mina gummistövlar. Det är mycket böja sig ner och mycket sträcka på sig.

Om jag skall fortsätta roa mig med trappingis borde jag ta hem mina gympaskor från mitt skåp i gymet. Det händer att jag halkar och då gäller det att vara snabb och gripa tag i trappräcket.

Det är trevligare att jogga i solsken än att vara inomhus och slå på en boll. Men hösten är här, det småregnar ute och jag avskyr att bli våt. Det finns säkert fler än jag som upplever det som mycket obehagligt när kallt regnvatten strilar ner efter ryggraden. Ett tips i höstmörkret till alla som bor i höghus : utmana grannarna på trappingis! Den som förlorar får springa ut i höstrusket och köpa pizza eller kebab!

Synd att ingen av er bor i mitt närområde! Jag skulle gärna vilja vara med. Dessutom gillar jag pizza men tycker inte om att äta denna onyttiga läckerhet ensam.

Jag skall försöka att varje torsdag eller fredag skriva en blogg om hur det är att vara anhörigvårdare. Mina erfarenheter gäller Stockholms läns landsting och Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning. Jag är medveten om att vård av sjuka i hemmet varierar från landsting till landsting och från kommun till kommun.
Vår svenska sjukvård debatteras ofta och alla kan ta del av vad personalen, de sjuka och politikerna anser om dagens vård av äldre. De, som sällan kommer till tals, är anhörigvårdarna. Med anhörigvårdare menas en anhörig, som lever tillsammans med den sjuke och som ansvara för att allt det praktiska skall fungera kring den sjuke. Det vanliga är att det är mannen som blivit sjuk och att hustrun eller sambon blir anhörigvårdare. Av vad jag har förstått är anhörigvårdarnas medelålder i mitt bostadsområde 75 år. Detta för med sig att det är äldre som vårdar äldre.

Min make David fick sin första stroke i januari 2009. Han vårdades en vecka på en intensivvårdsavdelning på Södersjukhuset, därefter fem veckor på en strokeavdelning på Huddinge sjukhus och slutligen sex veckor på ett temporärt boende medan nedervåningen av vår 30-talsvilla handikappanpassades. När han kom hem i mars jag blev anhörigvårdare. Jag var då 79 år gammal.

Innan David skrevs ut från Huddinge sjukhus kallades min dotter Vargvalp och jag till ett vårdplaneringsmöte där bland andra avdelningens sjukgymnast, läkare och stadsdelsförvaltningens biståndsbedömare var med. Vargvalp och jag fick då veta att här i Stockholm får den sjuke ett bidrag, som skall täcka de extrautgifter anhörigvårdaren har. För vår del blev det 40 000 skattefria kronor varje året. Vi grälar aldrig om dessa pengar utan varje månad flyttar jag över dem från Davids bankkonto till mitt. Av vad jag har hört är detta ganska ovanligt. Vissa gubbar anser att pengarna är deras och om hustrun får hand om dem använder hon dem till att rumla om på en tripp till Kanarieöarna eller Thailand. Själv använder jag pengarna till ett årskort på gym och lyxen att ha en personlig tränare.

Vårdplaneringsmötet höll på att får vår del sluta i katastrof. Vargvalp hade drygt en vecka före mötet konstaterat att vi hade en reparationsfond, som vi aldrig utnyttjat. Den passade utmärkt att tömma för en ombyggnad av nedervåningen av vår villa. Nu skulle kök, sovrum, duschrum, toalett och tvättmaskin finnas på nedersta planet av villan. Hon hade lånat ett datorprogram, gjort byggnadsritningarna och fått tag på en byggfirma. Problemet var hur det skulle gå med David under ombyggnaden. Efter tuffa förhandlingar gick biståndsbedömaren med på att David skulle få bo på ett temporärt boende medan ombyggnaden pågick. Hennes enda argument att David skulle klara att bo i ett byggkaos var att han kunde traska upp och nedför de raka trapporna i Huddinge sjukhus.

Nu har det gått fyra och ett halvt år sedan detta möte och jag har till min stora glädje sett hur vården av strokedrabbade har förändrats till det bättre. Ett exempel från januari 2009 är att biståndsbedömarna då hade en oskriven regel att alla med anhörigvårdare och som kunde gå ett par trappsteg i en rak trappa i Huddinge sjukhus inte behövde vare sig hemtjänst eller färdtjänst. Resultatet av detta blev att många strokepatienter smet undan när sjukhusets sjukgymnast kom. Deras åsikt var att det inte lönade sig att bli frisk.

I våras hörde jag rykten om att det blivit lättare att få hemtjänst. Jag tog mod till mig och ringde till Davids biståndsbedömare. Vi hade ett trevligt samtal och jag berättade att Davids högra hand hade blivit svagare och att han hade svårt att raka sig själv. Skulle hemtjänst kunna komma och göra detta?
”Naturligtvis” sa biståndsbedömaren glatt. ”Är det något mer du behöver?”
Jag höll på att tappa telefonluren av ren förvåning. Hon frågade inte om David kunde gå i vår branta och slingrande trappa upp till övervåningen i vår villa.
”Hjälp med dusch en gång i veckan” högg jag till med.
”Då säger vi så. Sedan skriver jag in städning en gång varannan vecka för er. Är det något mer du behöver, så säg bara till! Jag skickar papper som du och David gemensamt skall fylla i. Glöm inte kryssa för vilket hemtjänstföretag ni vill ha. Jag skickar med en lista där du har över hundra olika alternativ.”

Jag hade inga svårigheter att välja företag. I vårt lilla centrum har ett litet hemtjänstföretag flyttat in de lokaler Handelsbanken lämnade efter sig när de drog ner på verksamheten. Anita, ägare av företaget, finns på kontoret och det är inga problem att prata med henne. Valet var ett lyckokast. Alla de som har kommit hem till oss har varit duktiga och omtänksamma.

I somras hände det som jag de sista fyra åren varit rädd för. David fick en ny stroke, som inte var lika allvarlig som den förra. Det blev en veckas intensivvård på Södersjukhuset och därefter en veckas vård på samma strokeavdelning på Huddinge sjukhus som tidigare.

Det var semester och nedskärningarna och bristen på sjuksköterskor märktes. De flesta av alla som arbetade på avdelningen hade inte svenska som modersmål. Ett par sjuksköterskor bar slöja och en av städarna hade turban. Maten var betydligt sämre än vårvintern 2009. Enligt David påminde morgongröten om tapetklister. Han valde bort gröten och fick mycket söt fruktyoghurt. Till och med den kokta potatisen var oätlig och kunde jämföras med grismat.

Efter en veckas vård var det dags för ett möte med Davids biståndsbedömare. Vid detta möte var vår dotter Vargvalp med. Hon var ett underbart stöd för både David och mig och kunde konsten att få biståndsbedömaren att låta bli att slingra sig. Resultatet blev att Landstingets strokeavdelning regelbundet skulle komma på hembesök. David måste snabbt komma på fötter så att han denna höst får möjlighet att komma ut i naturen. I strokeavdelningen fanns det logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. Dessutom skulle jag få 16 timmars gratis avlösning i hemmet varje månad.

Jag trodde först att allt detta inte kunde vara sant. Efter en vecka kom det ett protokoll där allt jag fått löfte om fanns nedskrivet och allt var beviljat.

Efter fyra år som dåligt betalt vårdbiträde känner jag mig som lyxhustru. Nu slipper jag jäkta på gymet, jag kan äntligen få tid att leta reda på en ny vinterjacka och jag kan gå på bio, något som jag inte har gjort de fem sista åren. Det är två filmer jag skulle vilja se, den om Lady Di och den om Monica Zetterlund.

Äntligen – Att gå en solig söndagsmorgon i oktober gå över Västerbron i den yttersta ron och känna doften av salt hav.

Bilden föreställer trappan upp till övervåningen i vår villa. Trots att David försiktigt kan stappla sig uppför trappan har han beviljats både hemtjänst och färdtjänst. Detta hade varit omöjligt för fyra år sedan.

När det gäller slaget i Oravais i september år 1808 måste alla som vill möta historiens vingslag åka till Österbotten i Finland och titta på den vackra minnesstenen över de som stupade. Något minnesmärke över de svenska soldater, som miste livet i detta slag, finns inte i Stockholm. Detta tycker jag är oförlåtligt, eftersom mer än hundra svårt sårade soldater fick i ett stort gemensamt sista vilorum i vår huvudstad.

Det är som om vi svenskar skäms över nederlaget i Oravais och att vårt land i det kommande fredsavtalet avstod Finland till Ryssland. Ingen vill minnas hur många svenska soldater som stupade i detta krig eller de smittosamma sjukdomar soldaterna efter hemkomsten spred i sina bygder. Vårt land vill bortse från att Finland är och har varit vår sköld mot Ryssland. Fänriks Ståhls sägner är inte längre obligatorisk läsning i våra skolor och få ungdomar vet numera vem Johan Ludvig Runeberg var. Oravais känner bara de som är intresserade av att få bästa möjliga råvaror till sina kalasmiddagar. Rökeriet i Oravais är inte bara i Finland utan också i vårt land berömt för sina rökta köttprodukter.

Det finns flera platser i vår huvudstad där jag skulle vilja ha en minneskylt över slaget vid Oravais. En borde finnas vid Folkets Hus i Årsta och en annan strax bredvid fruktlekparken vid sjön Trekanten i Liljeholmen.

Historikerna har funderat ofta över varför 1808 års krig slutade med en katastrof för Sverige. En tes, som många har anslutit sig till, är att den tvåspråkige svenska-finska Gustav IV Adolf, var ointresserad av denna del av sitt kungarike. Kungen hade som barn lärt sig finska av sin informator Gustaf Mauritz Armfelt, som kom från Finland.

Hösten 1808 hotades vårt land från tre olika håll. Samtidigt som ryska trupper marscherade in i Finland samlade marskalk Bernadotte på ön Fyn i ihop en stor här, som var beredd att när som helst fara över Öresund och tåga in i Skåne. I de värmländska skogarna på andra sidan av den dåligt bevakade gränsen mot Norge fanns en dansk-norsk här under befäl av prins Kristian August. Prinsen väntade på order om att tåga över gränsen och in i de dystra granskogarna och sedan marschera längs Klarälven mot Karlstad. Sverige befann sig nu omgivet av fienden. Kungens rådgivare ville satsa alla krafter i Finland, något som kungen motsatte sig. Följden blev att militärledningen gjorde allt de kunde för att försena samtliga beslut och några förstärkningar skickades aldrig till Österbotten i Finland. Nederlaget i Oravais gick inte att undvika. I detta slag stupade 740 svenska och finska soldater och över hundra blev sårade. Många officerare och soldater flydde i panik och lyckades över Åland ta sig till Stockholm.

Det uppstod många problem med de hemvändande soldaterna. Många av dem hade under kriget blivit smittade soldatsjukan, som kunde vara dysenteri eller rödsot. Nu spreds dessa sjukdomar på den svenska landsbygden och det var inte ovanligt att hälften av folket i byarna avled. Allt förvärrades på grund av att sommaren som gått varit kall och regnig och att skördarna hade blivit mindre än beräknat. Hösten 1808 var många beredda på att svälten under vintern skulle regera landet.

Årstafrun satt länge och funderade på hur hon skulle klara hushållet. Hon fruktade att vintern skulle bli kall och med vargar på gårdsplanen. Kylan skulle hon kunna få bukt med genom att köpa en ny typ av kakelugn, som enligt reklam och lyriska skildringar var bättre än den gamla sorten och som också krävde mindre ved. Tillsammans med sonen Hans Abraham for hon in till staden och tittade på en sådan kakelugn. Några dagar senare åkte mor och son till ett gjuteri och bekantade sig med en ny typ av brännvinspannor. Hans Abraham var mer intresserad än sin mamma och de nya tekniska finesserna, som för tillfället fick honom att glömma det pågående kriget. Några inköp blev det inte. Årstafrun höll hårt i plånboken, eftersom hon var osäker på om maten skulle räcka över vintern,

Nederlaget vid Oravais hade gjort den före detta officeren Hans Abraham blev deprimerad. Utflykterna med mamman fick honom att ta sig samman och tänka på sina gamla kamrater från det militära livet. Trots att det var bistert vinterväder och snö på vägarna red han till det provisoriska fältsjukhuset i Liljeholmen. Söndagen den 27 november berättade han för sin mamma vad han varit med om. Ett gammalt hus vid sjön Trekanten hade förvandlats till sjukhus för sårade soldater. Någon vård fick inte de 116 sjuklingarna. De bara fanns i huset iväntan på döden. Stanken av avföring och spyor hade letat sig in i väggarna. Årstafrun konstaterade att lukten av krig och död för alltid skulle finnas kvar i husets väggar och tak. Att sälja huset skulle vara omöjligt. Det enda alternativet var att riva huset.

Några dagar senare fick Årstafruns make ryttmästare von Schnell besök av en man från sjukhuset i Liljeholmen. Han hade med sig en skrivelse med en förfrågan om armén fick begrava sina döda på gärdet till Årsta gård. Ryttmästarens skulle få betalt för att han upplät mark för denna krigskyrkogård. Ryttmästaren skrev ett svarsbrev och gick med på avtalet. För att undvika att smittan från soldatsjukan spreds i bygden blev det en kort jordfästningsakt utan närvaro av anhöriga. Något minnesmärke över dessa soldater sattes aldrig upp. Drygt en vecka senare fick ryttmästaren pengar för dessa gravplatser. Han ville inte behålla dem för egen räkning utan skänkte dem till Brännkyrka sockens fattigkassa.

Lagom till jul kom fick Årstafrun besök av en av sina grannar. Han hade blivit inkallad till Lantvärnet men aldrig skickats till Österbotten. Hans uppgift hade varit att segla med ved från Stockholm till militärförläggningarna på Åland.

Vintern blev precis så bister som Årstafrun hade fruktat. Snön började yra ner redan i mitten på november. Många av de hemvändande soldaterna hade inte pengar så att de inte kunde fara tillbaka till hembyn. De drev runt som tiggare på stadens gator och ibland sökte de sig till en krog där de satt och skrålade. Någon julstämning blev det inte i Stockholm år 1808.

Bilden på minnesstenen i Oravais har jag hittat på nätet.

Treenigheten och Hjärtats samtal med Gud
Jag har sedan kyrkovalet funderat mycket på om de som i år blev valda till olika uppdrag inom svenska kyrkan kan vår trosbekännelse. Vet de något om den och vågar de med sina församlingsbor diskutera innehållet i den? Hur många av dagens kyrkobesökare ser bara trosbekännelsens som meningslöst rabbel? Dessa frågor är anledning till att jag nu varje söndag ett par veckor framåt kommer att blogga om trosbekännelsen.

Vår trosbekännelse kallas för den apostoliska på grund av att den bygger på kapitel 9 i det brev som aposteln Paulus skickade till den lilla församlingen i Rom. Den lästes i Roms fornkyrka varje gång vuxna döptes och blev kristna. Församlingen fick ständigt nya medlemmar från olika håll. En grupp lämnade judendomen, andra var greker och några var soldater från avlägsna delar av det stora Romarriket. Trosbekännelsen kom till för att alla skulle veta vad som gällde och vem den tredelade kristne guden var. Först drygt 600 år senare fick trosbekännelsen den form den har idag och långt senare översattes sen till svenska.

Under århundradenas lopp har det varit många och ibland mycket otrevliga diskussioner teologer emellan hur begreppet en treenig gud skulle tolkas. När upplysningstiden kom, önskade teologerna att allt inom religionen skulle ha en naturvetenskaplig förklaring. Under denna epok formulerades märkliga teser, som skulle få teologer att för prästerna kunna förklara hur Gud kunde byta skepnad och vara Fader, Son och Ande på samma gång. Sedan dess har teologer fortsatt att gräla om treenigheten och det verkar som om de aldrig kan komma överens om vad treenigheten innebär.

För ungefär hundra år sedan började prästen och teologen Karl Barth att tolka treenigheten på ett nytt sätt. Han hade vuxit upp i Basel i Schweiz, där hans far var professor i kyrkohistoria. Att vara barn till en kyrkohistoriker innebar att lyssna till apostlarnas brev och kyrkofädernas tankar vid middagsbordet.

Karl Barth tvivlade som ung på delar av det kristna budskapet. En dag läste han det brev, som aposteln Paulus skrev till församlingen i Rom, på ett helt nytt sätt. Treenigheten skulle man inte försöka förstå, den talade direkt till människorna hjärtan. Att be till Gud var att hitta någon av treenighetens delar och låta hjärtat tala med denna gren av Gud. Guds vilja var att varje människa skulle visa kärlek och omtanke mot sin nästa, som kunde finnas i slitna arbetarkvarter, i synagogorna eller i främmande länder. Guds omtanke gällde alla oberoende av ställning i samhället och religion. En konsekvens av dessa tankar blev att Karl Barth blev medlem i det socialdemokratiska partiet. Detta var mycket djärvt av en präst, eftersom socialdemokraterna hade rykte om sig att förneka Guds existens.

Efter det första världskriget flyttade Karl Barth till Bonn. I denna stad med ett berömt universitet och en stor judisk befolkning fick han en professur vid den teologiska fakulteten. Här engagerade sig Karl Barth i politiken och förstod mycket tidigt att nazismen innebar förföljelse av judar och alla med andra politiska visioner. Den dag då Adolf Hitler tog makten, höjde han ett varnande finger. Något år senare insåg han vad som höll på att hände med de tyska judarna. Nu sökte Karl Barth kontakt både med ledarna inom den protestantiska kyrkan och det socialdemokratiska partiet. Nazismens förföljelser måste motarbetas och rasbiologin borde förbjudas. De enda som reagerade var ledare inom nazismen. Karl Barth uppmanades att lämna Tyskland, vilket han också gjorde. Efter kriget kom det fram att nazisterna i Bonn mördade 1000 människor och skickade 8000 till en säker död i koncentrationsläger.

Jag har inte följt med i dagens diskussioner vid de teologiska fakulteterna. Därför vet jag inte hur man idag tolkar det svåra begreppet treenighet. Tyvärr är treenighet något som aldrig diskuteras vid kyrkkaffet eller när aktiva kyrkopolitiker samlas. Enligt min mening borde Karl Barths tankar skymta fram i predikningarna på samma sätt som de i Strängnäs stift under Gustaf Auléns ledning gjorde under det andra världskriget.

Karl Barth var inte ensam om att se det mänskliga hjärtat som något mer än en effektiv pump i den mänskliga kroppen. Hjärtat kan rymma mer en religiösa upplevelser. Här finns rädsla, vemod, drömmar av olika slag samt tro, hopp och kärlek.

Den svenske författaren Bo Bergman var 18 år äldre än Karl Bart. Troligtvis träffades de aldrig. I en dikt, som Bo Bergman skrev före det första världskriget, läser jag in fruktan för vad som skulle kunna hända när de goda åren är förbi, axen har mognat och nazismens iskalla människosyn får stor genomslagskraft.

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.
Bo Bergman 1908

Bilden på treenigheten har jag hittat på nätet. Den målades någon gång vid sekelskiftet 1600 av den flamländske konstnären Hendrick van Balen.

Årstafrun och Katarina den stora
I början av december år 1796 kom kylan med bistra stormar från norr. Nätterna var otäcka med vargskall helt nära gården vid Årstaviken söder om Södermalm. En natt blåste dörren till ladugården upp och en varg rusade in och bet ihjäl den stora fargalten och ett par smågrisar. Morgonen därpå släpade Årstafrun och ett par pigor ut de döda kropparna på gårdsplanen och tog till vara det kött, som vargen inte glufsat i sig. Ett resultat av detta frossande i vargtuggat kött var att Årstafrun fick fruktansvärda magplågor och mådde illa.

Söndagen den 11 december 1796 var Årstafrun något bättre och började läsa annonserna i tidningen Dagligt Allehanda. Här såg hon att Katarina den Stora av Ryssland hade avlidit. Alla ryssar skulle denna söndag bege sig till Ryska Kyrkan vid Slussen och svära trohetsed till Paul I. Årstafruns funderingar kring detta var att ju mindre man sa i trohetseden, desto lättare skulle det bli att sedan hålla den. Hon hade säkert hört sladdret om att Paul I var ett resultat av ett av Katarina den Storas kärleksäventyr och att den nye tsaren dessutom var en aning galen.

Årstafrun fortsatte att läsa annonser och hittade något som gjorde att hon glömde att hennes mage krånglade. På eftermiddagen skulle det bli parentation på Amaranterorden. Detta lät mer spännande än att fara till Ryska Kyrkan och glo på när de ryska diplomaterna och köpmännen i högtidsdräkter prydda med ordnar skred fram för att vid den vackra ikonostasen mumla fram trohetsorden.

Denna trista söndag kände Årstafrun ett inre tvång att komma bort från hemmet. Hon ville inte sitta vid kakelugnen och lyssna om det fanns några ylande vargar i närheten. Valet mellan Ryska Kyrkan och Amaranterorden var lätt. Årstafrun tyckte det var roligt att titta på fint folk och alltså beslöt hon sig för att fara till Amaranterorden efter det att hon hade ätit middag hos en av grannfamiljerna. Ingen av de andra middagsgästerna hade, trots att de också var medlemmar i Amaranterorden, lust att följa med på en så dyster tillställning som en parentation. Årstafrun kom dit ensam och hittade genast bekanta, som hon kunde småprata med.

Årstafrun for hem så snart den officiella delen var över och hon hade tittat på de ordnar, som de anhöriga till de avlidna lämnat tillbaka till orden. Hon var hemma klockan 11 på kvällen. Natten som följde var tyst och utan ylande från hungriga vargar.

Årstafrun var intresserad av historia och ville också veta vad som höll på att hända. När tolv år senare ryska trupper marscherade in i Finland vaknade hennes intresse för rysk historia. I oktober 1808 regnade det. Hon hittade en bok om Katarina den stora. Årstafrun slukläste den under ett par dagar. När hon kommit till sista sidan konstaterade hon i dagboken att Katarina den Stora under sin livstid varit en mycket elak kvinna.

Redan under Katarina den Storas dagar skrevs det böcker om henne. Den vanligaste bilden av henne var en politiskt skicklig regent, som tack vare en statskupp lyckades få sin make avsatt som tsar och själv utropa sig till Rysslands härskarinna. Under sin livstid hade hon en rad olika älskare och det är oklart vem som var far till hennes son Paul. När det gällde krig och utrikespolitik spelade hon högt och lyckades genomdriva att Polen delades och raderades ut från kartan.

Katarina den Stora kom aldrig överens med sin svärmor Elisabeth Petrovna, som var dotter till Peter den Store. Svärmodern ansåg att den tyskfödda Katarina inte var tillräckligt försiktig i sitt kärleksliv och inte var intresserad av rysk kultur. Den unga svärdottern Katarina var ett barn av upplysningstiden, hon läste franska romaner om fri kärlek och hade funderingar på om inte den ryska livegenskapen borde avskaffas. När sonen Paul var nyfödd, skred svärmor Elisabeth in i barnkammaren och hämtade den nyfödde pojken och uppfostrade honom enligt gammal rysk sed. Mor och son blev främlingar för varandra. Den dag när Paul blev pappa och barnbarnet Alexander föddes, gled Katarina den Stora in som en vålnad i barnkammaren och hämtade den nyfödde pojken. Hon uppfostrade Alexander till militär och en värdig arvtagare av Peter den Stores Ryssland.

När Årstafrun läste detta blev hon troligtvis både arg och ledsen. Hon hade fått många barn och bara sonen Hans Abraham hade överlevt. Att stjäla ett barn var en handling som det inte gick att ha överseende med.

I Stockholm hösten 1808 sladdrades det elakt om tsar Alexander I. Förtalet gick ut på att han år 1801 hade låtit sina trupper mörda sin tokige far Paul I. Arvet från anfadern Peter den Stores tankar kunde inte Paul I uppfylla. Peter den Store önskade göra Ryssland till en del av Västeuropa och göra Östersjön till ett ryskt innanhav. Ett första steg i denna utveckling var att flytta huvudstaden från Moskva till sumpmarkerna längst in i Finska Viken. Den nya huvudstaden skulle bära tsar Peters namn och den skulle bli Nordens Venedig.

I mitten av oktober 1808 hade Årstafrun läst slut boken om Katarina den Stora. Det regnade fortfarande ute och hon satt vid en kakelugn och stickade. Tankarna gled bort från det pågående kriget i Finland, de ryska truppernas överlägsenhet och det blodiga slaget vid Oravais en månad tidigare. Hennes funderingar gick till skötseln av gården, tjuvaktiga pigor och sonen Hans Abraham.

Hans Abraham hade många kamrater från sin tid som officer. Det var kamrater som nu hade stupat eller blivit svårt sårade i Oravais, ett slag som svenskarna förlorade. Det enda Hans Abraham gjorde dessa regniga oktoberdagar var att söka sig till drängkammaren och supa sig redlöst berusad.

I skuggan av freden vid Tilsit
Årstafrun gjorde allt hon kunde för att hålla reda på vad som hände ute i världen. Hennes make prenumererade på en tysk dagstidning, som på grund av det pågående kriget inte alltid kom fram. Ibland hade hon också tillgång till svenska tidningar. Under denna tid fanns det inte lika många krigskorrespondenter som idag. Detta gjorde att nyheterna om kejsar Napoleons framgångar i nuvarande Tyskland och Österrike troligtvis undgick Årstafrun. Hon skrev ingenting om detta i sin dagbok.

Hösten 1806 hade Napoleons trupper framgångsrikt tågat genom Preussen och kommit fram till Berlin. Den preussiska hären hade besegrats och många av soldaterna hade stupat. I november kom den segerrika armén fram till Berlin, som nu saknade försvar. Napoleon tog triumferande emot nycklarna till Berlins stadsportar och hans segerrika armé marscherade genom Brandenburger Tor. Detta uppskattades inte av tyskarna, som i generationer efter denna händelse drömde om att se ett segerrikt Tyskland paradera genom triumfbågen i Paris.

Preussen var en av förlorarna under detta skede av napoleonkrigen. Strax före Berlins fall hade kung Fredrik Wilhelm III tillsammans med sin hustru Louise lyckats fly från Berlin österut till Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Den vackra, begåvade och charmfulla drottningen var både bitter och fundersam. Hon var övertygad om att hon vid de kommande fredsförhandlingarna skulle kunna övertyga kejsar Napoleon att lämna tillbaka Magdeburg till Preussen.

Vad drottning Louise knappast kunde gissa sig till var Napoleons diplomater arbetade febrilt vid det ryska hovet för att få till stånd ett samarbetsavtal mellan Europas två största länder, som då var Ryssland och Frankrike. Anledningen till detta utspel var att Napoleon ville besegra England och tvinga detta land att dra tillbaka sin flotta, som nu förhindrade att varor kunde lossas i hamnarna längs Nordsjön. Detta kunde han inte göra ensam utan behövde hjälp av Europas andra stormakt. Dessa diplomatiska kontakter blev inledningen till de fredsförhandlingar, som ägde rum i Tilsit i juli månad år 1807. Tilsit, nuvarande Sovetsk, låg vid floden Njemen. Idag går gränsen mellan Kalingrad och Litauen vid denna flod.

Kejsar Napoleon ville hålla Preussens kung och hans drottning Louise borta från förhandlingarna. Därför använde han sig av en huspråm, som förtöjdes mitt i floden. Här kunde den framgångsrike kejsaren möta den osäkre tsar Alexander I. På stranden utan Königsberg vankade Fredrik Wilhelm III oroligt av och an. Tänkte de båda regenterna på pråmen dela resterna av hans land och att hans älskade fosterland skulle möta samma bistra öde som det nu utraderade Polen? Minst lika nervös var drottning Louise, som till sin stora besvikelse inte fick möjlighet att i enrum diskutera sitt lands framtid med kejsar Napoleon.

Mycket av förhandlingarna på pråmen protokollfördes aldrig och vad som diskuterades fick inte föras vidare. En del av detta har nu klarlagts och en av slutsatserna är att kejsar Napoleons intentioner var erövra delar av det Ottomanska riket och att också stänga ute den engelska flottan från Medelhavet. Östersjön skulle tsar Alexander I ta hand om och helst övertala Sverige att ansluta sig till den nya rysk-franska pakten. Problemet var att den svenske kungen Gustav IV Adolf, som var gift med en syster till tsar Alexanders hustru, envist vägrade att bryta sina tidigare överenskommelser om ömsesidig hjälp med England. Han avskydde kejsar Napoleon och ansåg att kejsaren var det vilddjur som finns beskrivet i Johannes uppenbarelsebok i Bibeln.

Resultatet av detta hemlighetsmakeri blev att Alexander I skickade en skrivelse till sin svåger och påpeka för honom det allvarliga i läget. Gustav IV Adolf dröjde med att svara och när svarsskrivelsen äntligen skickades till Ryssland var allt försent. Tsaren hade beslutat sig för att låta sina trupper tåga in i Finland.

Fredagen den 4 mars 1808 skrev Årstafrun i sin dagbok att den ryska hären hade marscherat in i Finland och att svenskarna hade retirerat. Hon konstaterade att maten blivit dyrare i Stockholm. Årstafrun var rädd och bad till Gud att allt inte skulle sluta i katastrof.

Den ena efter den andra av hennes vänner och grannar blev av med sina drängar. De hade kallats in till Lantvärnet, som var en föregångare till vår allmänna värnplikt. Skräcken att ryska soldater skulle anfalla Stockholm spred sig och borgerskapet började gå vakt på gator och torg. En kväll fick Årstafrun höra ett falskt rykte, som handlade om att franska trupper genom Danmark redan trängt in i Skåne. Hon sökte tröst i stickning och i att plantera om sina krukväxter.

Tisdagen den 12 april for sonen Hans Abraham till Liljeholmens värdshus för att vara med om utskrivning av soldater till Lantvärnet. Alla män mellan 19 och 25 år skulle tas ut till krigstjänst. Hans Abraham hade fyllt 25 år och undgick att som Årstafrun skrev i sin dagbok bli ett slaktoffer i kriget.

Tisdagen den 3 maj kom med vackert väder och hemska nyheter. I de svenska tidningarna stod det att ryska trupper nu fanns på Gotland och på Åland. Det enda den nu rastlösa Årstafrun orkade göra var att sticka. Ett par dagar senare kom ännu mer obehagliga nyheter. Sveaborg hade fallit och hela den svenska örlogsflottan var i ryssarnas händer.

Årstafrun kunde inte låta bli tänka på kriget, som kröp närmare och närmare. Söndagen den 29 maj beslöt hon sig för att följa med de pojkar, som nu skulle skickas till Åland för att kämpa mot ryssarna. De hade dagen innan samlats i Södertälje och hade marscherat hela natten för att komma fram till Grönbrink vid Liljeholmen. Här blev det ett par timmars vila innan marschen fortsatte till krogen Kräftriken vid Brunnsviken. Årstafrun förfasade sig över vad hon såg. Det var bara de som själva kunde betala som fick mat på Kräftriket. De allra flesta var utan pengar. Det var vansinnigt att låta dessa utsvultna unga pojkar först forslas med kanonbåt genom Brunnsviken och sedan över havet till Åland. Årstafrun visste vad som skulle hända. Pojkarna skulle marschera rakt in i dödens glupska käftar.

Hemma på gården fick ett par dagar senare Årstafrun något helt annat att tänka på. En herrelös och stor byracka hade kommit inspringande på gårdsplanen och bitit ihjäl hennes stolthet den vackre och mycket manlige påfågelstuppen. Dessutom hade en av pigorna stulit ett par påfågelsägg och flera av de vackraste fjädrarna på den döde påfågeln. Nu gällde det att få en duktig höna att ruva fram nya påfåglar ur de ägg hon fortfarande hade kvar.

Bilden, som föreställer mötet mellan kejsar Napoleon och tsar Alexander I på pråmen vid Tilsit, har jag hittat på nätet

Jag medger gärna att jag har varit utan ögon när det gäller Gazaremsan. För ett par veckor sedan fick jag upp ögonen för den gigantiska miljöförstöring som pågår på denna kustremsa av östra medelhavsområdet. För 2000 år sedan bodde där ungefär 30000 människor och då räckte vattnet till åt alla. Idag bor det minst fyra gånger så många, vilket för med sig att vattenbristen har blivit en katastrof både för folket och för naturen

Anledningen till detta uppvaknande var en artikel om vattenbristen och miljöförstörelsen på Gazaremsan i Ny Teknik. För att inte människor och djur skall gå under i Gaza måste FN se till att det ofta kommer in tankbåtar lastade med färskvatten till hamnen. Efter detta skall vattnet ut till bostadsområdena. Tidigare jordbruksmark är nu täckt med asfalt och här har höga bostadshus vuxit upp. Trångboddheten stor och det är svårt att få vattnet att räcka till för personlig hygien. Ibland mellan husen porlar vatten fram och här spirar grönskan. Det går till och med hitta förvildade aprikosträd.

Berggrunden under marken i Gaza påminner mest om en schweizerost. Tomrummen fylls succesivt på med vatten, som det sedan inte är några svårigheter att pumpa upp. Gazaremsan var för 2000 år sedan en lustgård med aprikosträd, vinrankor och durumvete. Genom området gick karavanvägar till Österlandet och alla handelsmän var skyldiga att betala tull när de kom in i området med sina tungt lastade dromedarer. Gaza var ett välmående land och hit sökte sig många för att tjäna pengar och också för att njuta av naturens rika överflöd.

Förhållandet mellan de styrande judarna i Jerusalem och den romerska ståthållaren i Gaza var den dag då Jesus uppstod från de döda mycket spänt. Detta berodde på en händelse, som enligt den judiska historieboken hade inträffat 1300 år tidigare. Det var när glädjeflickan Delila från Gaza uppträdde svekfullt mot Israels domare Simson. Den tidens domare var inte domare i dagens mening utan kan snarare liknas vid byhövdingar under vikingatiden.

Simsons mamma fick redan när hon var gravid av Gud veta att sonen skulle få övernaturligt starka krafter och att dessa satt i hans hår. Den dag han rakade av håret på huvudet skulle krafterna vara som bortblåsta. Mamman var mycket noga med att inte klippa sin son och det långa håret klädde Simson, som redan i tonåren var en stark och stilig ung man. Simsons stora svaghet var att han ansåg att flickorna i Gaza var vackrare och mer tilldragande än de gifta männens blyga döttrar i hemlandet Israel. I Gaza bodde då filistéerna och de dyrkade Beeltzebub och fruktbarhetsgudinnan Astarte. Här omskar man inte sina söner och ingen brydde sig om judarnas gud Jahve.

Simsons kärleksäventyr i kapitel 13 till 16 i Domarboken är en fascinerande läsning och slutraderna är mycket dramatiska. Efter flera mer eller mindre lyckade kärleksäventyr sökte Simson tröst hos glädjeflickan Delila i Gaza. Vad Simson inte visste var att Delila var spion och att hon hade lockat ut Simson på kärlekens villospår får att ta reda på varför han var så stark. Delila var en skärpt ung dam, som inte hade några svårigheter att under nattens lekar övertala Simson att viska fram hemligheten med sin styrka. När Simson somnat, tog Delila fram en vass rakkniv och rakade Simsons skalle. När detta var gjort kallade hon på vakten, som kom och fängslade Simson. För att vara säker på att inte Simson skulle ställa till besvär, stack vakten ut ögonen på sin fånge och förde honom till en fängelsehåla, där han fick mala mjöl på en handkvarn.

Snart blev det känt i Gaza att den fruktade Simson fanns i fängelset. Nyfikna människor ville titta på honom för att själva få uppleva att han inte var farlig. Därför beslöt de styrande i Gaza att visa upp den ögonlöse och nu långhårige fången Simson för folket. Simson fördes från fängelset och in i ett hus av en pojke, som Simson kunde stödja sig på. Simson hade förlorat sin balansförmåga och därför bad han inne i huset att pojken skulle föra honom till en pelare. Den blinde och orkeslöse Simson ställde sig vid pelaren och kände att den stöttade honom. Folket i salen blev upphetsade när de såg detta och började skrika glåpord till den värnlöse Simson. Simson stod som fastnaglad vid pelaren och kände sig helt övergiven. Då skrek han ut en bön till Gud.

Det hände ett underverk. Gud ingrep och Simson fick sina krafter tillbaka. Han rev ner huset och alla som fanns i byggnaden dog under rasmassorna.

När judarna hörde vad som skett bad de att få hämta Simsons döda kropp och begrava honom i sitt eget land. Detta skedde och Simson fick sitt sista vilorum i samma grav som sin far.

Artikeln i Ny teknik och historien om Simson och Delila har inspirerat mig att läsa mer om Gazaremsan. Ibland har jag stött på hänvisningar till Domarboken i Bibeln. Bråken om den 41 km långa och smala Gazaremsan verkar aldrig ta slut. Under tiden tappas mer och mer vatten upp ur fickorna i berggrunden. Nytt vatten sipprar in, men inte som tidigare från Jordandalen utan från Medelhavet. Det nya vattnet blir bräckt och oanvändbart i både hem och jordbruk. Den förr så blomstrande Gazaremsan håller långsamt på att förvandlas till en saltöken.

För en utomstående ter sig de ständigt pågående konflikterna mellan Gaza och Israel helt obegripliga. Om judar och muslimer satte sig ner vid förhandlingsbordet och i lugn och ro diskuterade igenom problemet med vattenbristen skulle de säkert komma fram till en teknisk lösning. Det är möjligt att ned hjälp av energi från solkraftverk avsalta Medelhavets vatten för att på så sätt få fram vatten till hushållen och jordbruken. Mitt intryck är att båda sidor inte har glömt historien om Simson och Delila. De stridande parterna vågar inte lita på varandra.

Jag skulle önska att muslimer, judar och kristna kunde fira en ekumenisk gudstjänst med tema fred och försoning i Gaza. Det som går att rädda av denna gamla lustgård borde kunna räddas.

I psalm 80 i Psaltaren finns en stämningsfull skildring av ett land i Mellanöstern. En gång var det en underbar vingård, som härstammade från en vinranka, som Gud tagit från Egypten och sedan planterat i landet. Sedan lydde inte folket Guds bud och olyckorna drabbade vingården.

”Gud, varför rev du ner muren kring vingården
Så att alla som går förbi kan plocka?
Vildsvin från skogen kan skövla den
Markens smådjur kan äta den kal.
Gud Sebaot, vänd tillbaka
Blicka ner från himlen och se!
Ta dig an denna vinstock
Den ranka din han har planterat.
De har huggit ner den och bränt ner den.
. . . .
Gud, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa så att vi räddas!”

Bilden med vattentransporten ur hämtad ur Ny Teknik

På 1980-talet gick jag flitigt till Friskis & Svettis och ledarnas klämkäcka rop ekar fortfarande i mina öron. Härligt! Roligt! Toppen! Glöm inte att andas!

En gång frågade jag en av ledarna hur man skulle göra för att andas bättre under passen. Svaren var undvikande och jag förstod att jag frågat efter något hon inte kunde svara på. Sedan dess har jag funderat mycket över hur man skall träna lungorna så att andningen fungerar bättre under långa träningspass och också när det i vardagslivet och under bilkörning blir stressigt. För ett par dagar sedan fick jag bra tips av logopeden Mia, som tittade in till mig och undrade om hon kunde få några äpplen. Efter en kort rundvandring under fruktträden föreslog Mia att vi skulle spela rullboll. Detta var inte bara ett enkelt bollspel, utan också en träning i att förbättra andningen och kanske få bättre kontroll över musklerna runt lungorna. Jag har nu i ett par dagar tränat upp mig i rullboll. Resultatet har blivit att jag andas lugnare och fått träningsvärk i magens muskler.

Mia plockade upp en pingisboll ur sin ryggsäck och vi satte oss på var sin sida om mitt vita och blanka köksbord. Nu kunde spelet börja. Den gick till så att vi skulle blåsa bollen mot varandra. Den enda gång vi fick ta i bollen med händerna var när den trillade ner på golvet. Om det var jag, som måste böja mig ner och ta upp bollen, fick Mia poäng. Detta fick hon många gånger, eftersom jag aldrig spelat rullboll tidigare.

Det var mycket att tänka på. Lungorna skulle fyllas med luft, munnen skulle formas så att det bara blev en smal öppning och jag skulle spänna ut kinderna. Hela tiden måste jag med ögonen ha kontroll på bollen så att jag säker visste vart jag skulle rikta luftstrålen. Efter ungefär fem minuter började magens muskler knorra. De uppskattade inte att jag hela tiden vred på mig eller hukande mig ner för att sätta munnen precis vid bordskanten för att undvika den försmädliga dunsen är bollen for ner på golvet.

Det blev en stunds vila med vattenpaus. Det ivriga blåsande hade gjort att jag blev torr i munnen. Nästa övning i rullboll blev betydligt jobbigare. Jag skulle lägga mig ner på mage på det svarta och en aning skrovliga golvet i hallen. Mia hittade mina smutsiga trädgårdstofflor och satte upp dem som målstolpar. Nu skulle jag blåsa bollen i mål.

Att lugnt fylla lungorna med luft i liggande ställning var mycket mer ansträngande än jag hade tänkt mig. Hela magen fick arbeta och när övningen var över och jag stod upp igen kändes det som om några millimeter bukfett hade försvunnit. En effekt var att jag kunde andas lugnare än jag gjort när jag la mig ner på golvet.

Nu var Mias korta besök över. Hon stoppade tillbaka pingisbollen i ryggsäcken. Vi kom överens om att hon kunde komma tillbaka när det är dags att ta ner vinterfrukten från träden.

Jag upplever nu att Mias övningar var mycket bra. Så snart som möjligt skall jag leta upp en sportaffär och köpa pingisbollar. Idag har jag tränat rullboll på köksbordet med hjälp av de spelkulor jag har för att träna upp mina hålfötter. Det går att med utblåsningarna få dem att rulla korta sträckor. Nu har jag byggt upp en labyrint med hjälp av glas och muggar på den hala bordsskivan. Träning ger färdighet. Jag kan få spelkulorna att rulla precis dit jag vill. Kinderna kommer att bli rundare och en del trista rynkor verkar försvinna.

Rullboll är en bra övning för alla som inte har lust att svettas på ett gym eller lyssna på klämkäcka rop från ledarna på Friskis & Svettis. En bieffekt att man genom att träna enligt Mia och rullboll slipper göra en kostsam ansiktslyftning.

Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, höll alltid reda på festligheter av olika slag och vad de kungliga sysslade med. Lördagen den 23 januari 1808 slog vädret om till tö. Denna dag var det brist på hästar söder om Stockholm. Detta berodde på att kungafamiljen skulle avsluta sitt julfirande på Gripsholms slott och återvända till Stockholm. Byte av hästar skulle ske i Fittja och där stod denna morgon mer än hundra utvilade hästar. Eftersom Årstafrun avskydde kungafamiljen ogillade hon detta. Anledningen till att kungafamiljen skulle komma till Slottet var att Tobias Sergels staty på Skeppsbron skulle avtäckas. Statyn föreställde Gustav III och Tobias Sergel hade arbetat med den i flera år.

Årstafruns son Hans Abraham fick i uppgift att i snömodden ta sig in till Slottet. Dagen därpå var det 62 år sedan Gustav III föddes. Sergels staty över Gustav III skulle avtäckas och det skulle bli festligheter på stadens gator och torg. Kring statyn hade man byggt upp ramper med sittplatser och Hans Abraham skulle nu köpa två sittplatser, en till sig själv och en till sin mamma.

Tidigt på söndagsmorgonen for Årstafrun och Hans Abraham i en liten släde till Skeppsbron. De var tidigt ute och därför fick de två utmärkta platser på en av de nedersta raderna. Deras sittplatser var klädda med blått tyg, som vid bänkens kanter hade gula fransar. Trots det trista vintervädret var det feststämning i staden. De regementen, som fanns på Skeppsbron, var klädda i galauniformer, serafimerriddarna kom i sina ordensdräkter och stadens borgare hade tagit på sig sina finaste kläder. Kungen kom ridande över Norrbro, passerade förbi rampen med åskådare och fortsatte uppför Slottsbacken. Från ett fönster i ett hus på Skeppsbron tittade drottningen och de kungliga barnen ut och överst på Slottets södra flygel skymtade Årstafrun änkedrottningen och prinsessan Sofia Albertina.

Det fanns mycket att titta på och en hel del undgick Årstafruns spanande ögon. Dit hörde att Tobias Sergel, som hade gjort statyn över Gustav III, var mycket krasslig denna dag. på morgonen hade han blivit adlad och hans adelssköld ställdes ut utanför Riddarhuset. Dit for aldrig Årstafrun, vilket troligtvis berodde på att hon kände sig frusen i blåsten från Saltsjön och ville hem till värmen från kakelugnen så snart som möjligt.

Senare på dagen var det fest till Tobias Sergels ära. Alla de gamla gustavianerna kom med Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen. Det tal, som Tobias Sergel höll har gått till historien som en av landets märkligaste hyllningar till en konung.

”Mina Herrar!”
Sedan riktade han sig till sina bordsgrannar: ”Håll i mig Era Svin!”
Därefter vände Tobias Sergel till samtliga vid bordet:
”Vår sol Gustav III dränktes i blod, men han har uppstått igen
För att stråla i en annan värld
Ty ta mig tusan djävlar var inte Gustav III en stråle av det eviga ljuset.
Den bild jag har gjort av honom är smörja, men vi ha en bild av honom i våra hjärtan
Och där skall han finnas så länge vi har en droppe blod kvar i våra ådror.
En skål för Gustav III, vår far, vår välgörare!”

När alla tömt sina glas upptäckte en av gästerna att Nils von Rosenstein saknades. Efter en stunds letande hittades han under bordet. Nils von Rosensteins enkla förklaring var att han alltid skålade för Gustav III i knäböjande ställning.

Dagen därpå skrev Årstafrun i sin dagbok att det varit bal på Börsen och att kungaparet inte hade gått hem förrän mitt i natten. Samma dag på eftermiddagen for hon in till Skeppsbron för att i lugn och ro titta på statyn. Överallt var det trängsel, men Årstafrun hittade ingen som hon kände. När det blivit mörkt lystes himlen upp av ett fyrverkeri. Många ville fira minnet av Gustav III genom att på sin husfasad spänna upp ett nät, på vilket lyktor var uppsatta. Årstafrun gick runt i de fina kvarteren och njöt av prakten.

Det skulle dröja flera år innan stockholmarna på nytt fick vara med om en glad festkväll. Fyra veckor senare tågade ryska soldater i Finland och ett nytt och ödesdigert krig bröt ut.

Bilden föreställande Tobias Segels staty över Gustav III har jag hittat i boken ”Stockholms statyer” av Bengt Järbe och Gösta Glase