Jag har en stor keramikurna från Finland. Under det andra världskriget och året efter krigsslutet var jag aktiv i hjälpen till Finland. Då fick jag syssla med att samla in kläder och packa dem, skramla med insamlingsbössor på biografer och skriva uppmuntrande brev till jämnåriga flickor i Åbo. Som tack för hjälpen fick jag efter kriget en resa till Åbo. Det jag minns mest från denna resa är besöket i domkyrkan. Den hade fått smärre skador under kriget och höll på att repareras. Det luktade målarfärg inne i kyrkan och prästen, som visade oss runt i den pampiga medeltida katedralen, berättade att målarfärgen var en gåva från prästerna i Göteborgs stift. Dörrarna saknade handtag och i stället fanns det repstumpar. Jag fick höra att ryssarna i fredavtalet hade krävt att alla metaller i Finland skulle skruvas bort och skickas till Moskva. Dit hörde också handtagen till de pampiga kyrkportarna. Nu, när jag nu läser om det finsk-ryska kriget 1808-1809, minns jag tydligt dessa rephandtag

Denna sommar har jag då och då skrivit bloggar om hur det är att sätta sig in i den värld, som Årstafrun Märta Helen Reenstierna levde i. Hon följde med det mesta av allt som hände i en tysk dagstidning och hon fick också muntliga rapporter om världshändelserna av goda vänner. När det gällde det ryska anfallet mot Finland år 1808 funderade hon mycket över hur de svenska soldaterna upplevde detta krig och varför Sverige förlorade Finland. En sak visste hon säkert. Kung Gustav IV Adolf var en okunnig tyrann, som borde ha blivit vän med hennes store idol kejsar Napoleon.

Hur mycket Årstafrun kände till om bristerna vid Finlands gräns mot Ryssland framgår inte av dagboken. Här hade redan Gustav III, trots varningar från finska militärer, inlett avrustningen under motiveringen att det var för dyrt och att ryssarna var mer intresserade av att kriga mot Turkiet än att bråka med grannlandet Sverige. Den ryska drömmen var att erövra Konstantinopel och att på nytt kunna fira kristna gudstjänster i Sofiamoskén, som hade byggt son en kristen katedral.

Flera officerare var missbelåtna med nedrustningen av gränsen mot Ryssland. Några med rötter i Finland begärde avsked och sedan detta hade beviljats sökte de tjänst hos Katarina den Stora av Ryssland.

Det fanns under Gustav IV Adolfs regeringstid bland svenskarna i Finland ett utbrett missnöje med hur svenskarna förvaltade Finland och hur illa kungen vårdade försvarslinjerna mot Ryssland. När sedan det finsk-ryska kriget bröt ut 1808 och det gick mycket dåligt för svenskarna, ansåg många att det säkraste vore att genast underhandla med tsar Alexander I om Finlands ställning som en del av stormakten Ryssland. En av dessa var biskopen i Åbo Jacob Tengström.

Jacob Tengström lyckades tillsammans med andra finlandssvenskar redan innan de sista svenska trupperna lämnat Finland och freden var ett faktum driva igenom att i Finland under ryskt styre skulle den svenska lagen gälla, det ryska systemet med livegna bönder skulle inte införas, protestantismen skulle vara Finlands religion och kyrkan skulle ha en självständig ställning gentemot den ryska staten.
Alexander I ville ha lugn och ro i sitt land. Att erövra Finland från Sverige var tankar, som hundra år tidigare hade legat Peter den Store varmt om hjärtat. Ryssland måste ha en port ut mot väster och en hamn vid Östersjön. För att vara säker på att folket i Finland inte omedelbart skulle höja upprorsfanan sammankallade han i februari år 1809 en lantdag i Borgholm. Lantdagen motsvarade den svenska riksdagen och inleddes en kall dag i slutet av mars. De fyra stånden samlades under pompa och ståt i den vackra medeltidskatedralen. Här lovade Alexander I det finska folket att följa de förslag till styrelsesätt, som bland andra Jacob Tengström varit med om att arbeta fram.

För Jacob Tengström innebar detta en personlig seger. Nu kunde han ge Finland en egen kyrkolag, där kyrkan hade en friare ställning gentemot staten än den som gällde i Sverige. Han kunde också förändra gudstjänstlivet och uppmuntra finska författare att skriva nya psalmer både på svenska och på finska. År 1817 skildes den finska protestantiska kyrkan från den svenska och Jacob Tengström blev Finlands förste ärkebiskop.

När jag som ung var i Åbo upplevde jag att kyrkan var en del av vardagen på ett mer naturligt sätt än i Göteborg. Här vilade inte syndabekännelsens förbannelse över gudstjänsterna. Kyrkan och den kristna förkunnelsen betydde trygghet och en tro på en bättre framtid.

Under de år som Jacob Tengström var ärkebiskop författade hans släkting Johan Ludvig Runeberg en psalm, som fortfarande betyder mycket för det finska folket. Den fanns med i 1937 års svenska psalmbok och jag sjöng den ofta under skolans morgonandakter. Idag är psalmen nästan bortglömd och har försvunnit från psalmboken.

Bevara Gud vårt fosterland
Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!

Här se vi, vad oss mest är värt,
allt vad vi skatta dyrt och kärt;
ej fjärran finns en bygd, ej när,
som är för oss, vad denna är.

Här hava våra fäder bott,
arbetat, kämpat, hoppats trott;
här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.

För 15 år sedan vek sig mina knän under ett träningspass för Midnattsloppet. Jag fick fruktansvärt ont och sedan den dagen har smärtorna kommit och gått. Under flera år gick jag regelbundet till en naprapat för att få hjälp. Han trodde att jag hade artros och satte som enda botemedel in akupunktur. Detta var en behandling, som inte passade mig. Ibland var smärtorna helt borta för att sedan helt oväntat komma tillbaka. För ungefär ett år sedan fick jag tips av min personlige tränare Johan tips på övningar, som skulle stärka musklerna runt knäskålen. Smärtorna försvann och i maj var allt normalt och jag kunde börja jogga igen. Detta var underbart.

Glädjen över att kunna röra på benen varade inte speciellt länge. Plötsligt kändes det som om någon slagit in en vass spik på min högerfot. Nu blev det fotvård, eftersom jag trodde att en vårta låg och ruvade under skinnet på foten. Nu fick jag höra att jag hade fel på mitt främre fotvalv och borde skaffa mig hålfotsinlägg.

Min filosofi är att alla skavanker går att träna bort. Alltså skaffade jag mig en påse med spelkulor började med tårnas hjälp flytta dem fram och tillbaka på golvet. Till min stora besvikelse blev det ingen förbättring. Dessutom kom smärtorna i knäna tillbaka och jag började få mycket svårt att gå. Det dagliga livet med matlagning och disk blev en plåga.

Det första jag nu gjorde var att ringa återbud till Johan och säga att mina knän inte höll för jogging. Efter detta fick jag tag på en akutläkare, som lovade att genast undersöka mina knän och högerfoten. Domen hos doktorn blev artros i båda knälederna och Mortons sjukdom. Jag fick ett recept på ett antiinflammatoriskt medel, en remiss till röntgen i Liljeholmen och en adresslista med namn på sjukgymnaster och ortopeder.

Jag stapplade mig till tunnelbanestationen och letade reda på röntgenavdelningen i Liljeholmen. Röntgenundersökningen blev en mardröm, eftersom inte knäna lydde mig. När röntgen äntligen var klar linkade jag till sjukgymnastmottagningen och berättade om mina knän. Flickan i receptionen suckade och sa att det var semestertiden och att det fanns en ledig tid fredagen den 26 juli. Efter detta började jakten på ortopeden, som naturligtvis också hade semester. När kliniken äntligen öppnade visade det sig att kölistan var oändligt lång. Här fick jag tipset att köpa ett par hålfotsinlägg och använda dem medan jag väntade på min behandling. Inläggen och tabletterna hade viss effekt. Jag orkade gå ungefär tre kilometer innan snärtorna i foten kom tillbaka. Benen kändes otroligt tunga och det kändes i hela kroppen som om jag just kommit i mål efter Midnattsloppet. Nu roade jag mig med stillsamma tantlufs med kameran högsta hugg med korta utflykter till Stockholms centrala delar. Backar klarade jag tyvärr inte så det blev inget mysfika i den lilla parken utanför Tyska Kyrkan i Gamla Sta´n.

För ett par dagar sedan fick jag ett trevligt mail. Jag hade inte artros och min benstomme var perfekt. Igår var jag på den beställda tiden hos sjukgymnasten och berättade vad jag varit med om. Hon klämde på mina fötter och gjorde samma bedömning som doktorn att jag hade drabbats av mortons sjukdom. Hon ville veta om jag motionerade regelbundet. Jag berättade glatt om min personlige tränare Johan och att han bland annat ger mig lektioner i boxning. Sjukgymnasten skrattade glatt och sa att artros har blivit en vanlig folksjukdom som till och med är vanligare än diabetes. Sedan fick jag veta att hon såg som sin stora uppgift att sparka igång folk så att de började röra på sig. Hon hade ingenting att lära mig och önskade mig lycka till med träningen.

Nu var det dags att ta på sig skorna. Jag gjorde som jag alltid gör, nämligen att ta skon i ena handen, dra upp knäet och sätta foten på stolskanten och sedan ta på mig skon. Sjukgymnasten tittade förvånat på mig när jag gjorde detta.

”Oj, vad du är smidig, mycket, mycket ovanligt för en tjejtant i din ålder att klarar detta. Så här kan de flesta av mina 30-åriga patienter inte göra.”

Hemma berätta jag glatt för min strokedrabbade make David om detta. Han skrattade förtjust och satte utan svårigheter upp foten på kanten av stolen och utbrast glatt:
”Vad sysslar svenskarna med? Glor bara med ett stort glas starköl i handen och en påse med ostbågar inom räckhåll på damfotboll på TV?”

Bilden föreställer när David glatt demonstrerade sin rörlighet i benen

I början på 1800-talet införde den nu myndige kung Gustav IV Adolf en nygammal uniform för militären. Kungen hade aldrig själv kämpat sig igenom officersskolan i Karlskrona eller Savolax i Finland och blivit överbefälhavare bara för att han var Sveriges konung. De officerare, som hade erfarenhet av krig, fick aldrig tillfälla att yttra sig. Enligt kungen order skulle såväl officerare om meniga gå klädda som karolinerna i långrockar med en lång knapprad, snäva knäbyxor och trånga läderstövlar, som gick en bit över knäna. Stövlarna måste vara våta för att bli så smidiga att de gick att sätta på sig. Detta visade sig snart vara en katastrof. Många soldater förfrös under vintern både ben och fötter.

Som kung genomförde kungen kontroll av alla som gick vakt. Alla knappar måste var knäppta på ett korrekt sätt, halsduken skulle vara knuten på ett speciellt sätt och långrocken snyggt uppsatt. De vakter, som inte till punkt och pricka uppfyllde klädkraven, hamnade i den mörka och fuktiga arrestlokalen. Den enda mat de fick där var bröd och vatten. Otroligt många officerare råkade ut för detta. Det pyrde av missnöje mot kungen bland militärerna. Många av dem hade stor beundran för den på slagfälten framgångsrike revolutionären. Även utanför militärkretsar var Napoleon en hjälte och Årstafrun skrev ofta berömmande ord om honom i sin dagbok.

Årstafruns son Hans Abraham lärde sig aldrig knyta halsduken på ett korrekt sätt och han slarvade ofta med att knäppa alla knapparna i vapenrocken. En gång blev bestraffningen en veckas vistelse i häktet. Årstafrun var rädd för att hans skulle svälta ihjäl och for till häktet med en matkorg, som också innehöll vin och kaffe. Den dag Hans Abraham släpptes loss ur häktet roade han sig grundligt. Han saknade pengar och tog ett tillfälligt lån. Efter detta fick han för vana att låna pengar och var övertygad om att han så småningom skulle kunna betala skulderna.

Officerarna skulle också tjänstgöra som brandsoldater. Så snart det började brinna dånade det i Stockholms alla kyrkklockor. Då greps Årstafrun av oro och rädslan att sonen skulle omkomma i lågorna.

Måndagen den 15 november 1802 var mycket kall och med storm från norr. blåsig. Årstafrun och var uppe och eldade i kakelugnen till långt efter midnatt. Det blev bara ett par timmars sömn. Kyrkklockorna började dåna så hårt att Årstafrun vaknade. Nu gick det inte att sova. Morgonen därpå fick Årstafrun veta att två gamla stenpalats på Riddarholmen brann. Det ena var Wrangelska palatset, som då var landets riksarkiv. Handlingarna hade inte gått att rädda och stora delar av vårt lands historia hade gått upp i lågor. Hon fick också veta att Hans Abraham hade under släckningsarbetet fått ett gipstak över sig och som genom ett underverk räddats sig ur lågorna.

Kyrkklockorna dånande och dånade. Årstafrun blev så orolig att hon beslöt sig för att trots kylan fara in till staden och hälsa på familjen Västerståle. Det var fler än Årstafrun som hade sökt sig till detta hem. Bland de tillfälliga gästerna fanns också sonen Hans Abraham, som hade ett stort bandage om den högra armen och handen och inte hade bytt kläder. Nu var han klädd i trasor och de stank av brandrök. Hans Abraham berättade livfullt vad han varit med om. Efter att ha kravlat sig ur den brinnande byggnaden hade han fått hjälp av riksrådet Loricks att komma till ett apotek, där hans brännskador hade blivit omskötta. Han gick haltande hemåt och fick sista biten hjälp av den engelske prinsen William.

Kölden fortsatte och alla frös. Trots detta befallde kungen stor paradering utanför Slottet. Kylan hade gjort att det inte gick att få fram mat till soldaterna, som nu måste gå av och an på slottsgården med hungriga magar, blå näsor och värk i händer och fötter.

Det finns i den tryckta sammanfattning av Årstafruns dagbok ingenting om varför den engelske prinsen var i Stockholm. Han ledde förhandlingar angående ett eventuellt anfallsförbund mot Napoleon. Förutom Sverige och England skulle också Preussen och Ryssland vara med i detta förbund. Papperen skrev under tre år senare och då inleddes det pommerska kriget, som varade i två år.

Tsaren i Ryssland, Alexander I, var barnbarn till Katarina den Stora och hennes största önskan var att Alexander skulle ta över tronen efter henne. I Ryssland var det då sed att tsaren under sin livstid utsåg efterträdaren inom sin egen familj. Katarina den Stora ansåg inte att sonen Paul dög som tsar och beslöt sig därför att hoppa över ett släktled. Kejsarinnan hann aldrig skriva sitt testamente eftersom hon drabbades av stroke och avled nästan omedelbart. Paul blev tsar och många i Ryssland fasade för vad detta skulle innebära. Tsar Paul var sjukligt misstänksam och var innan modern, Katarina den Stora, skulle lönnmörda honom på samma sätt som hon gjort med hans far. Paul I hann bara regera landet i tre år innan han kallblodigt mördades. Idag råder stor osäkerhet hur stor delaktighet sonen Alexander hade i detta. Under hela sin livstid hävdade Alexander I att han inte kände till detta brutala dåd trots att han fanns i samma byggnad som fadern.

Tsar Alexander I levde ett dobbelliv. Mordet på faders kom att tynga honom under resten av livet och gjorde att han ibland blev en grubblare. Tsaren var gift med Elisabeth från Baden och genom detta blev han svåger till den svenske kungen, som var gift med Elisabeths syster Fredrika. Redan i unga år skaffade sig tsar Alexander I en älskarinna, som han hade träffat under en resa i den del av Polen, som Ryssland hade ockuperat. Det var den förmögna furstinnan Maria Narysjkina. Vid alla officiella tillställningar, i kyrkan och vid militära parader hade tsar Alexander sin lagvidga hustru vid sin sida, medan han på privata fester alltid hade sällskap med furstinnan Maria. Så småningom levde han i politiken ett dubbelliv. Hans ena jag önskade samarbeta med Napoleon med det andra tog kontakt med engelska diplomater om möjligheterna att tillsammans med dem inleda ett krig mot Napoleon.

De svenska diplomaterna i Sankt Petersburg genomskadade de dubbla budskapen i allt Alexander I sysslade med. De skrev varnande brev till Sverige och det hände att de åkte hem för att personligen diskutera problemen med kungen. Gustav IV Adolf vägrade att lyssna. Han var övertygad om att han helt och hållet kunde lita på sin svåger.

Bilden föreställer detWrangelska palatset. son har byggt om flera gånger efter branden. Idag år det säte för Svea Hovrätt.

Sommaren och den tidiga hösten år 1801 var en orolig tid i Stockholm. Sommaren hade varit torr och varm och skörden slog fel. Det var brist på mat i stora delar av landet. Det fanns inte arbete för alla ungdomar på landsbygden. Nu sökte de sig i panik till Stockholm för att söka lyckan, men också här var det ont om arbetstillfällen. Överallt syntes tiggare och lösdrivare, som för att få mat för dagen stal allt ätbart de hittade. Årstafrun beklagade sig i dagboken att hon en natt fick flera av sina äppleträd plundrade.

Måndagen den 28 september 1801 skrev Årstafrun ett förmanande brev till sonen Hans Abraham. Han hade på egen begäran fått förflyttning till Stockholm och hade inte något fast arbete inom det militära. Nu drev han runt i Stockholm, roades sig och drack för mycket sprit. Tack vare sin mamma fick han hyra ett rum hos skräddare Gran. Skräddare Grans hustru var hårfrisörska och brukade kamma Årstafrun efter det sista modet. I oktober for Årstafruns make in till staden och hälsade på sonen, som låg sjuk i sin säng. När Årstafrun fick höra tals om eländet blev hon förtvivlad och skrev i dagboken att sonen var en Syndare och levde i Gudsförgätenhet.

Fredagen den 9 oktober 1801 dundrade kanonerna salut i Stockholm. Detta berodde på att drottningens föräldrar från Baden flyttat till Stockholm och fått en tillfällig bostad i Överståthållarhuset vid Slottsbacken. Drottningens far var Karl Ludvig, arvprins av Baden, och hans hustru Amalia Fredrika av Hessen-Darmstadt. Baden var då ett litet kungarike i sydvästra Tyskland med en lång gräns mot Frankrike.

Den 14 december samma år var en dag i snöstormens och kylans tecken. Trots kylan och all snön for Årstafrun några dagar senare in till Stockholm. Av goda vänner fick då hon höra att drottningens far tidigare i december hade farit till Arboga och sedan beslutat sig för att fara vidare till Örebro. Vagnen halkade i snöyran av vägen, drottningens far fick ett slaganfall av chocken och dog omedelbart.

Det nya året 1802 började med sträng kyla. Sonen Hans Abraham hade återvänt till militärlivet och användes som nu som vakt och som brandsoldat. Han hade hyrt ett rum på Storkyrkobrinken mitt emot det Oxenstiernska palatset, som tidigare Riksbanken hade disponerat. Ibland kom han hem till Årsta och kunde då följa med sin mamma på olika tillställningar. Fredagen den 8 januari 1802 var en rekordkall dag, men detta hindrade inte Årstafrun och Hans Abraham att med kälkvagnen fara in till Överståthållarhuset vid Slottsbacken för att titta på den döde arvprinsen Karl Ludvig. Enligt dåtidens sed skulle allmänheten få möjlighet att titta ordentligt på döda kungligheter. Det var lång kö framför porten. Hans Abraham sökte upp vakten och såg till att hans mamma fick gå in till likrummet genom dörren på husets baksida. Årstafrun spanade in alla detaljerna i klädseln och beskrev dessa noga i dagboken.

Två dagar senare jordfästes arvprinsen i Riddarholmskyrkan. Årstafrun och hennes make hade blivit bjudna till handelsman Jacob Björkman för att från hans fönster titta på processionen från Överståthållarhuset till Riddarholmskyrkan. Den gick genom dåtidens förnäma kvarter vid Riddargatan (nuvarande Myntgatan), över bron och fram till kyrkan. Årstafrun tyckte att ceremonin var ganska vacker, men det mest spännande var mötet med de andra gästerna. Den mest berömde var Adolf Ulrik Kirstein, som var slottsbyggnadsmästare. Värdfamiljen bjöd på vin och till detta enkla kalas var också sonen Hans Abraham inbjuden.

Trots sitt förakt för kungafamiljen kände Årstafrun att hon måste få komma in i Riddarholmskyrkan och se hur den invändigt nu var svept i svart begravningstyll och där de gamla militärfanorna tillfälligt hade tagits ner. I kylan for hon och Hans Abraham till Riddarholmen och där upptäckte Årstafrun till sin besvikelse att kyrkan var låst och att det gick beväpnade vakter utanför. Det hela löste sig snabbt. Hans Abraham kände en av vakterna och övertalade honom att släppa in mamman. Nu var Årstafrun och hans Abraham ensamma i kyrkan, där den dystra stämningen från begravningen fortfarande fanns kvar. Det var mörkt i kyrkan och Årstafrun beklagade sig över att hon inte kunde få njuta av ståten, som säkert var mycket vacker i skenet av vaxljus.

Det blev en blåsig vår inte bara när det gällde vädret utan också politiken. Löjets vindar började svepa över den unge och osäkre Gustav IV Adolf. Den starke mannen i regeringen var riksdrotsen Carl Axel Wachtmeister, som var den ende som kungen hade förtroende för. Riksdrotsen upplevde att kungen var otålig och svår att samarbeta med. För att få regeringsarbetet att flyta samlade riksdrotsen de andra ministrarna i sin bostad på Stora Nygatan. Här togs viktiga beslut och när protokollen var utskrivna tog Riksdrotsen dem till kungen, som snällt och lydigt skrev under. Detta gällde framför allt rättsväsendet. När det gällde utrikespolitiken varnade Carl Axel Wachtmeister kungen. Det oresonliga hatet mot Napoleon skulle leda till svårigheter för landet. Kungen lyssnade knappast på råden utan drev här igenom sin egen vilja.

Det började spridas nidbilder, som föreställde riksdrotsen på promenad med sin hund. Hundens huvud var en bild av kungen. Den franske ambassadören i Stockholm la märke till detta och skrev hem att det inte skulle dröja länge innan svenskarna avsatte sin galne och löjlige kung.

Årstafrun funderade i sin dagbok över vad som höll på att hända. Tidigt på morgonen fredagen den 14 april 1802 lämnade drottningens mor och hennes följe Stockholm för att åka hem igen. De första milen skulle de ha sällskap av kungen och drottningen i vagnarna. Det Badiska herrskapet hade mängder av bagage och för att få med sig allt hade 500 skjutshästar rekvirerats från socknarna söder om Stockholm. Nu skulle det fram till dess att hästarna kommit tillbaka till sina skjutsställen bli svårt för vanligt folk att ge sig ut och resa.

Landet styrdes av en kunglig tyrann.

Bilden på Riddarholmskyrkan kommer från ett vykort.

Årstafrun följde med sin tid när det gällde mode, litteratur och teater. Hennes intresse för svensk politik var mycket svagt och dominerades av minnet av att Gustav III i en oblodig statskupp sommaren 1772 gjorde sig själv till enväldig kung och då tog ifrån adelsmännen deras politiska rättigheter. Från denna dag var det inte längre status att ha rösträtt i Riddarhuset. Årstafruns bestämda åsikt var att Gustav III var en tyrann och att hans son var född som en tyrann. I Årstafruns ögon var allt som Napoleon gjorde rätt och riktigt och hon funderade aldrig på hur de folk han hade underkuvat upplevde sin situation. Vad Årstafruns make tyckte om Napoleon får vi aldrig veta. Han var tysk och läste ett par gånger i veckan tyska dagliga tidningar. Mitt intryck är att Årstafrun bara förstrött bläddrade i dessa tidningar och aldrig läste ledarsidorna.

Ute i Europa tågade Napoleons arméer segrande fram och detta kände Årstafrun till. Hon beundrade Napoleon och såg i honom en stor statsman. Att kriget skulle krypa inpå gränserna till vårt land hade hon inga tankar på. Vad sonen Hans Abraham ansåg om Napoleons framgångar som härförare får vi aldrig veta. Han hade, som föräldrarna önskat sig, blivit officer och en kall aprildag år 1880 blev han chef för ett jägarkompani och fick omedelbart order om att börja med träning för krig vid Strömsholms slott. Årstafrun skrev i sin dagbok att hon undrade varför pojkarna skulle leka låtsaskrig denna kalla vår. Hennes Hans Abraham riskerade sin hälsa på dessa onödiga övningar.

Svensk utrikespolitik under Gustav IV Adolf var ett mysterium för många svenskar. Den unge och enväldige kungen avskydde Frankrike efter den franska revolutionen och avrättningen av den franska kungafamiljen. Napoleon var ett barn av dessa omvälvningar och Gustav IV Adolf ansåg att den framgångsrike franske härföraren var det vilddjur, som skildras i Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln.

Kungen var ganska ensam om sina åsikter om Napoleon och de ledande bland officerarna och stora delar av adeln såg i Napoleons Europas starke man, som hade förmåga att ena de olika staterna. Någon rädsla för att vårt land skulle dras in i kriget hade de inte.

Gustav IV Adolf tog via sina ambassadörer kontakt med Preussen, Ryssland och Danmark. Dessa stater och vårt land kom överens om att bilda ett neutralt block och inte låta sig dras in i de krig, som Napoleon hade startat. England såg detta som en provokation och under ledning av Horatio Nelson anfölls sjövägen Danmark och Köpenhamn. Nu utbröt skräck i Skåne, där många militärer fruktade att Köpenhamn skulle falla och att engelsmännen skulle fortsätta över Öresund.

Söndagen den 15 mars 1801 var en förskräcklig dag med snöstorm. Årstafrun var mycket orolig. Sonen Hans Abraham fick order att gå vakt trots att det inte var hans pass. Torsdagen därpå förstod hon varför detta hade skett. De förskräckliga engelsmännen hade gått till anfall och nu skulle Hans Abrahams kompani skeppas med båt för att bistå danskarna. Årstafrun stickade som besatt på en understubb med 180 maskor. Hon var stum av oro och trodde inte att en svensk officer skulle tvingas rycka ut i krig när snöstorm från norr när som helst skulle kunna komma in över landet.

Ett par veckor senare fick hon ett bud från Hans Abraham. Han var den ende i befälet som inte blivit sjuk och nu var han ensam ansvarig för sitt kompani. Skeppet, som skulle föra soldaterna till Danmark, kunde inte gå ut på grund av det hårda vädret utan låg för ankar vid Dalarö Skans.

På grund av det hårda vädret skickades inte några svenska soldater till Danmark. Den danske kungen beslöt sig då att be Napoleon om hjälp och detta skrämde bort Horatio Nelson från de danska farvattnen.

Gustav IV Adolf insåg att ett fredsfördrag mellan östersjöländerna nu var omöjligt. Han tog därför kontakt med England och slöt ett fredsavtal och också ett handelsavtal. Ledarna inom adeln ansåg att detta var vansinnigt och dumdristigt. En av de få som insåg att Napoleon inte skulle nöja sig förrän han lagt under sig hela Europa var hertig Karls hustru den dagboksskrivande Hedvig Elisabeth Charlotta. Hon skrev i sin dagbok att kungens beslut troligtvis var mycket förnuftigt.

Hur mycket Årstafrun visste om detta svenska avtal framgår inte av dagboken. Hon var övertygad om att kriget var över och att Hans Abrahams uppgifter skulle som tidigare bara vara att gå vakt vid de kungliga slotten och vid Vaxholms fästning. Nu kunde hon i lugn och ro invänta våren och under tiden läsa böcker och sticka vidare på understubben.

Bilden på Dalarö Skans har jag hittat på nätet

Idag är temat för gudstjänsten i våra kyrkor andlig klarhet och klokhet. Läsningen ur Gamla Testamentet är hämtad ur ordspråksboken och manar alla att hålla sig till Guds bud. För alla som under lösningen bläddrar ett kapitel bakåt i Bibeln hittar man tips för att nå detta mål.

”Gå till myran. Du late
Se hur hon gör och bli vis
Hon har ingen härskare över sig
Ingen fogde eller furst
Och ändå skaffar hon sig föda under sommaren
Samlar sin mat vid skördetiden,
Hur länge skall du ligga, du late?
När skall du vakna och stiga upp?
Sov lite till. Slumra lite till
Vila lite med armarna i kors
Och fattigdom är över dig som en rånare
Armodet som en beväpnad man.”

Det anses att Ordspråksboken skrevs under Kung Salomos tid som regent över ett enat Jerusalem. Under hans första år som regent byggdes Jerusalems praktfulla tempel, i vilket förbundsarken från ökenvandringen fick ett eget rum. När detta byggnadsverk var avslutat startade kung Salomo ett nytt byggprojekt och det var att låta uppföra att palats ät sig själv.

Bibeln skildrar Israel som en stormakt. Rikedom flöt in tack vare flera guldgruvor. Kung Salomo beskrivs först i Bibeln som en vis furste, som månade om att hans folk skulle få en plats där de kunde uppleva att Jahve beskyddade dem. Sedan spårade allt ut och kung Salomo förblindades av rikedomen, byggde ett praktfullt palats och skaffade sig 700 hustrur. Enligt Bibeln var Israel under denna tid en stormakt och kung Salomo var en vis härskare, men en furste som slösade bort landets rikedom på praktfulla byggnader och 700 hustrur. En kvinna, som besökte kung Salomo, var drottningen av Saba. Flera av kvinnorna runt kung Salomo kom från främmande länder och dyrkade andra gudar. Ibland hände det att kungen tog del av deras religiösa liv. Detta var förbjudet enligt den lag Moses fick av Jahve under ökenvandringen.
Jahve såg och hörde vad som hände i palatset. En dag dånade hans röst:

”Eftersom du är medveten om detta och inte höll förbundet med mig
Och de befallningar jag gett dig
Skall jag rycka ifrån dig kungariket och ge det till dina underlydande.
För din far Davids skull vill jag inte göra detta under din livstid.”

Prästerna i Israel blev mycket irriterade på kung Salomo för att han slösade bort landets förmögenhet på utländska kvinnor samt på prakt och ståt. De började skriva om de gamla lagarna på vers för att på så sätt göra dem lätta både att första och skriva om. Här finns varningar för främmande kvinnor och andra gudar än Jahve.

”Min son, hör på min vishet
Och lyssna på min insikt
Så vinnlägger du dig om klokhet
Och kunskap får prägla dina ord
Den främmandes läppar är söta som honung
Lenare än olja hennes tunga
Men till slut blir hon bitter som malört
Vass som ett tveeggat svärd.
. .
Drick vatten ur din egen brunn
Friskt vatten ur din egen källa
Skall dina källflöden rinna ut på gatan
Och strömma ut över torget? Må din källa vara välsignad
gläds åt din ungdoms hustru.”

Idag vet vi hur historien slutade. Jahves straff blev först ett delat Israel, sedan att templet revs, byggdes upp igen och slutligen förvandlades till en ruinhög av romerska soldater år 70 enligt vår tideräkning.

Drottnigen av Saba fick en son, som kung Salomo var far till. Denne pojke blev enligt traditionen stamfar till den kungaätt, som fram till år 1974 regerade Etiopien. Kejsarna från denna ätt hade titeln ”Lejonet av Juda.”
Ordspråksboken slutar med en samling böner och jag har valt ut en som passar dagens mångkulturella svenska samhälle.

”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har fångat vinden i sina kupade händer?
Vem har knutit in vattnet i sin mantel?
Vem har märkt ur jordens gränser?
Vad heter han, vad heter hans son?
Vet du det?
Två saker ber jag dig om
Håll falskhet och lögn bort från mig
Gör mig varken fattig eller rik
Ge mig mitt beskärda bröd
Gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
Och säger ”Vem är Herren?”
Eller så utblottad att jag stjäl
Och kränker min Guds namn,”

Bilden på myrorna har jag hittat på nätet

Årstafrun höll noga reda på när det hände något spännande i Stockholm. Oberoende av väder och vind såg hon till att kusken selade på en av hästarna och gjorde i ordning den täckta vagnen. Detta hände den 11 februari är 1810. Det Årstafrun då ville titta på kan vi idag studera på Livrustkammaren.

Under de sista åren under 1700-talet var det dyrt att leva i vårt land. Skördarna slog fel på grund av tidig frost och kreaturen dog av svält och sjukdomar. Fattigtfolk tog hand om de döda djuren och åt av köttet. Resultatet av detta blev smittosamma magsjukdomar och Stockholms fattigläkare stod rådvilla inför denna misär. Det fanns inga arbeten på landsbygden och ungdomarna sökte sig i stora skaror till Stockholm för att söka arbete. Stockholm blev en stad, när det när som helst kunde blossa upp uppror. Det jäste inom adeln. Här var det inte svält och umbäranden, som var den tändande gnistan utan den regeringsform, som Gustav III drev igenom år 1772. Enligt den nya författningen förlorade adeln det mesta av sitt politiska inflytande och all makt kom att ligga på kungen.

Den dag då Gustav III mördades var hans ende son Gustav Adolf 13 år och landet styrdes nu av den slagrörde hertig Karl. Hertigen kunde inte själv fatta några beslut utan överlät regeringsarbetet till Gustav Adolf Reuterholm. Den unge kronprinsen hade inte mycket att säga till om och fick bland annat finna sig i att Reuterholm valde ut vilka prinsessor han skulle uppvakta.

Kronprinsen blev myndig den dag han fyllde 18 år. Kröningen sköts upp på grund av oroligheter i Stockholm. Till slut togs ett beslut att den skulle ske i samband med att riksdagen skulle samlas hösten 1800. Platsen valdes med omsorg och man stannade för Norrköping. Här byggdes Hedvigs kyrka om så att dem kunde passa både för kröning av en ung kung och för ett riksmöte.

En kröning var en stor och märklig händelse, som när det inte rådde dyrtid firades med att folket på något stort torg bjöds på grillad oxe med en spädgris instoppad i buken och rikligt med öl. Nu var det andra tider och det enda folket fick njuta av var ståt och prakt. Trots att det den 11 februari år 1810 var mycket kall såg Årstafrun till att hon fick komma till Riksmarskalkens rum och titta på kröningsskrudarna både för kungen och för drottningen. Hon konstaterade att kungens skrud var gjord av purpur, hermelin, pärlor och var prydd med broderade guldkronor. Kungens mantel var åtta alnar lång och drottningens sju. Efter att ha sett sig mätt på ståten for hon vidare till Kungens Stallgård för att titta på den förgyllda kröningsvagn, som användes när Adolf Fredrik kröntes den 26 november 1751 och som senare skulle rulla söderut till Morrköping. Här framför vagnen stötte Årstafrun samman med hertig Karls hustru Hedvig Elisabeth Charlotta och hennes hovdamer. I kylan dessa damer gått nedför trapporna från Slottet och sedan tvärs över bron till Stallgården för att titta på kröningsvagnen och de påkostade seldonen. Damerna behövde inte gå speciellt långt i kylan. Den kungliga stallgården låg då på Helgeandsholmen på den plats där Riksdagshuset idag ligger.

Årstafrun och hertiginnan kände inte varandra. Om de hade vågat överskrida de osynliga klassgränserna, skulle de haft mycket att diskutera. Båda skrev dagbok och båda gillade att skarpsynt granska sin omgivning. Tio dagar senare skrev Årstafrun i sin dagbok att kröningsvagnen med vackra seldon var på väg mot Norrköping. Kröningen skulle bli dyr och att detta var en utgift som allmänheten hade glädje av denna pompa och ståt.

Måndagen den 10 mars öppnades riksdagen i Norrköping. I Stockholm piskade snöstormen fram. Årstafrun, som tidigare hade hatat och avskytt Gustav III, spydde i dagboken etter och galla över den unge kungen. Dunder och blixt önskas över despoter och tyranner!

Hertiginnan Hedvig Charlotta skildrade inte den unge kungen varken som tyrann eller som despot. Den dag då Gustav III mördades skildrade hon honom i dagboken som ett ensamt och olyckligt barn. Han var liten och späd till växten och men hade god hälsa. Hon ställde sig frågande om denne blyge, tafatte och brådmogne tonårspojke verkligen skulle klara av att regera Sverige. Kanske hade hon vid kröningsvagnen funderingar om den unge kung Gustav IV Adolf under kröningen skulle orka bära den tunga skruden på sina späda axlar.

Ingen av de båda dagboksskrivande damerna kunde ana att nio år senare var den unge kungen avsatt och hade tvingats att lämna landet. Ständerna möttes och de beslöt att den slagrörde hertig Karl skulle bli kung och att han skulle krönas som kung i Stockholm. Om de båda dagboksskrivande damerna hade kunnat se in i framtiden skulle de ha fått vara med om att år 1884 drev vårt lands unga kronprinsessa Victoria igenom att Gustav IV Adolf skulle få ett sista vilorum i Riddarholmskyrkan och att hans kista skulle placeras i släkten Bernadottes gravkor.

Bilden på kröningsskruden har jag hittat på nätet. Den finns idag utställd på Livrustkammaren

Årstafrun var mycket mån om att följa med sin tid. Allt, som var på modet, försökte hon att skaffa sig. Dit hörde att på ett vitt tyg trycka ett mönster i blått. En vårdag år 1815 for hon till kattuntryckeriet i 1700-talsgården Stora Fågelsången för att lämna in sitt hemvävda linnetyg och få ett mönster tryckt på det. Hur detta tyg skulle användas framgår inte av dagboken.

Stora Fågelsången måste ha varit en spännande upplevelse för Årstafrun. Ungefär 30 år tidigare hade en av Carl Mikaels Bellmans systrar bott i en av flyglarna på gården. Hon var gift med gårdens bokhållare, som verkligen hade bekymmer med att få gårdens inkomster och utgifter att gå ihop. Gårdens ägare var då stadsstenhuggaren John E. Blom, som under Gustav III´s tid hade arbetat med stengrunderna i Haga. Hans hammarslag blir vi påminda om varje gång vi sjunger ”Fjäril vingad syns på Haga”. Stadsstenhuggaren hade köpt området kring de västra delarna av sjön Trekanten och hade hoppats på att kunna dryga ut kassan genom att bli mjölkbonde. Detta blev en misslyckad affär, eftersom området mest bestod av kala och branta berg. Här var betet var, korna hade svårt att hitta föda och de riskerade ständigt att halka ner i sjön Trekanten. Blommens berg blev snart känt som en obrukbar ödemark i Brännkyrka socken. Stadsstenhuggaren hade mycket svårt att hitta någon som var villig att köpa gården. Till slut upptäckte han år 1881 en köpare. Det var den tyske juden David Hirsch, som tänkte använda flyglarna för ett kattungstryckeri. David Hirsch hade i likhet ned andra judiska tryckare specialiserat sig på att trycka blå mönster på hemvävda tyger.

Årstafrun hade inga betänkligheter att köpa varor hos judiska köpmän eller hantverkare. År 1782 hade Sveriges Riksdag beslutat att judar fick lov att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. De fick anlägga fabriker och arbeta med hantverk, som inte var reglerat av skråväsendet. De hade rätt att bygga synagogor. De fick inte bli svenska medborgare, de fick enbart gifta sig med andra judar och de skulle leva efter de svenska lagarna och också efter den svenska kyrkolagen. I kyrkolagen fanns en paragraf om husförhör och mantalsskrivning. Någon gång under vinterhalvåret skulle församlingens präst besöka varje hushåll, skriva upp vilka som bodde där och också kontrollera att alla kunde läsa. Det tillhörde ansvarig för hushållet att se till att alla fick möjlighet att lära sig läsa. Den husägare, som slarvade med detta, riskerade att få böta till fattigkassan. Allt detta antecknades i husförhörslängden. När jag för flera år sedan läste igenom husförhörslängden för Brännkyrka socken slog det mig att på Stora Fågelsången kunde så gott som alla läsa, medan drängar och pigor på traktens andra gårdar hade mycket dåliga läskunskaper. Det hörde till ovanligheten att prästen dömde ut böter. Detta berodde på att prästen var rädd för att ägaren skulle bli ursinnig på honom och ge någon av drängarna order om att slå den försvarslöse kyrkomannen i huvudet med en knölpåk.

Den dag Årstafrun kom till Stora Fågelsången hade David Hirsch varit död i ett år och sonen David Isaak hade tagit över rörelsen. Den firma han ärvt hade inte lika lätt att få kunder som under faderns tid. Svågern, Heyman Schück, drev sedan flera år tillbaka ett framgångsrikt och konkurerande företag. Heyman Schück var en ledarebegåvning. Redan efter ett par år i branschen blev han den tongivande bland de fabrikörer, som sysslade med textilindustri. Året innan Årstafrun besökte kattunstryckeriet i Stora Fågelsången hade Heyman Schück sökt svenskt medborgarskap och fått detta beviljat.

Årstafrun kom till Stora Fågelsången och David Isaak ställde upp och demonstrerade varje detalj i sin fabrik. Årstafrun hade med sig en kaffekorg, i vilken det också fanns brännvin. Hon bjöd familjen Hirsch på detta och till familjen räknades också den anställda mor Maja Vesterlund. Mor Maja hade tidigare varit anställd på Årsta och gjort sig känd för att gärna gå till skriftermål med tillhörande nattvard i Brännkyrka kyrka. Med vid kaffebordet satt barnen i familjen och Årstafrun anade nog inte att ett av dessa barn skulle bli Sveriges första musikförläggare och en av de andra pojkarna skulle bli en framgångsrik byggmästare. Om Årstafrun hade kunnat se in i framtiden, skulle hon ha glatt sig åt att en flicka i släkten Hirsch på 1800-talet gifte sig med redaktör Erik Westberg och att hon fick sonen Per Westberg, som blev en framgångsrik författare och är nu medlem av Svenska Akademien.

Ett par dagar senare fick Årstafrun veta att juden Hirsch vid Stora Fågelsången hade avskedat sin personal. Hon blev skräckslagen och for genast till Stora Fågelsången och för att hämta sitt tyg. Mor Maja Vesterlund var olycklig och visste inte vart hon skulle ta vägen. Årstafrun bad henne samla ihop sina tillhörigheter och lovade mor Maja att hon tillfälligt skulle få bo på Årsta.

Varken stadsstenhuggare John Blom eller Årstafrun skulle känna igen sig om de idag kom till sjön Trekanten. På bergen har det vuxit upp träd och en av branterna syns fortfarande spår av den utförsåkningsbacke, Blommensbergsbacken, som fanns här på 1970-talet. Myndigheterna tvingades att stänga backen och montera ner liften, eftersom backen var för brant för att passa för utförsåkning. Varje vinter inträffade flera mycket svåra olyckshändelser. Idag finns en upptrampad stig i backen och den användes som träningsbana för de löpare, som satsar på Midnattsloppet.

Stora Fågelsången är ombyggd och här finns flera bostadsrättslägenheter. Den lilla park, som kom till under stadsstenhuggaren Bloms tid är nu förvandlad till ett koloniområde. Sjön Trekanten har restaurerats och är nu en trevlig badsjö.

I Gamla Sta´n i Stockholm löper en rad trånga gränder ner från Österlånggatan mot Skeppsbron. De flesta av dem har namn, som med ett enda ord beskriver Stockholm som staden, där hamnen och sjöfarten var ett viktigt inslag i livet. En gränd är varken uppkallad efter en skeppare eller sjörövare utan är ett minne från 1500-talet, när Johanniterorden hade med tillstånd från påven fått bygga ett kloster med tillhörande kyrka och sjukstuga. Det låg i hörnet av Österlånggatan och Johannesgränd. Dessa kvarter bortom turistfällorna på Västerlånggatan och Stortorget är nu kända genom Jan Mårtenssons deckare där huvudpersonen är antikhandlare Johan Homan i vars sällskap alltid finns den kloka siameskatten Cleo.
Johanniterorden grundades för tusen år sedan i Jerusalem och hade till uppgift att vårda de riddare, som kämpade mot muslimerna i Det Heliga Landet. Med moderna termer skulle man säga att det var ett militärsjukhus med tillhörande läkarutbildning.

Munkar med denna klosterordens läkarutbildning sökte sig senare till Europa och år 1504 begärde Sten Sture dem äldre hos påven tillstånd att få öppna ett Johanniterkloster med tillhörande sjukstuga och kyrka strax intill borgen Tre Kronor och i Stockholms hamn. År 1533 lät Gustav Vasa riva klostret och det skulle dröja länge tills vårt land på nytt fick ett militärsjukhus.

Johanniterorden hämtade sitt namn från Johannes Döparen, vars brist på rädsla imponerade på korsfararna. Hans öde finns inte bara skildrat i Bibeln utan också i Flavius Josefus bok om Israels historia. Idag anser flera teologer att Johannes Döparen tagit starka intryck av den grupp judar, som dragit sig tillbaka till grottorna intill Döda Havet. Tack vare dödahavsrullarna vet vi mycket om deras religiösa tro och hur de tillämpade den i praktiken. Ett inslag i deras tro var att vatten renade själen från synd och att alla därför skulle sänkas ned i ett välsignat vatten. Ett annat inslag var att gruppens skrivare skrev av de gamla lagarna från den tid då Israels folk under Moses ledning strövade runt i öknen. En av de äldre i gruppen hade som uppgift att varje dag läsa dessa lagbestämmelser högt för alla som bodde i grottorna. En av lag paragraferna handlade om äktenskap i förbjudna led. Här stod det bland annat att en man inte fick gifta sig med en dotter till något av sina syskon. Just under de år Johannes Döparen vandrade kring floden Jordans stränder var detta en politiskt stark laddad lagparagraf.

Israel var ockuperat av Rom. Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus bodde i Cesarea vid Medelhavet. Han ansvarade bland annat för ordningen i landet och var chef över trupperna, som i huvudsak var förlagda i denna hamnstad. I Jerusalem fanns bara en liten specialstyrka, som var inkvarterad i lydkonungen Herodes palats.

Kung Herodes och hans familj hade samma religiösa tro som judarna, men de var inte rasmässiga judar utan tillhörde en arabisk folkgrupp, som bodde söder om Israel. Detta folk hade helt andra regler när det gällde äktenskap. Det vanliga var att ungdomarna gifte sig så snart de blivit könsmogna. Tio år senare hade de mognat, de skilde de sig och männen och de kvinnor, som överlevt att föda barn under primitiva förhållanden, gifte om sig. Då var det vanligt att en man gifte om sig med ett syskonbarn.

Kung Herodes hade gjort på detta sätt och gift om sig med sin brorsdotter Herodias, som också var frånskild. Hon hade i det tidigare äktenskapet dottern Salome, som när berättelsen om henne börjar var en ung, vacker och dansant flicka. Salome var alltså barnbarn till en av kung Herodes bröder.

Kung Herodes var illa tåld av judarna, som ansåg att han vid konflikter tog parti för Rom och inte brydde sig om det judiska folket. Johannes döparen mullrade om detta och hans tal nådde fram till Herodias öron. Hon tog mycket illa vid sig och övertalade sin make att låta fängsla Johannes Döparen.

En dag blev det fest i palatset. För att roa gästerna och sig själv bad kung Herodes Salome göra en dansuppvisning. Salome kom klädd i sju slöjor och medan han dansade lär hon den ena slöja efter den andra glida ner på golvet. Till slut stod hon naken inför sin fosterfar och en beundrande publik. Herodes blev mycket förtjust och sa till Salome att hon fick önska sig vad hon ville som belöning för sitt uppträdande. Salome samlade ihop slöjorna och sa att hon inte riktigt visste vad hon ville ha utan bad att få rådgöra med sin mamma Herodias för att diskutera saken. När jag läser om denna tillställning får jag intryck av att kung Herodes bjöd på herrmiddag och att Herodias satt ensam och kände sig övergiven i ett praktfullt gemak i det ståtliga palatset.

Det dröjde inte länge förrän Salome kom tillbaka. Hon och modern hade kommit överens om att belöningen skulle vara att Salome fick Johannes Döparens huvud på ett fat. Några större problem att med svärd avrätta den fängslade Johannes Döparen hade inte Herodes. De romerska trupperna fick gissningsvis utföra avrättningen. Om det var en romersk soldat, som bar in det blodiga huvudet till Salome framgår inte av de skriftliga nedteckningarna.

Det, som slår mig när jag läser denna otäcka historia, är den goda relationen mellan Salome och hennes mamma. Salome måste ha varit en ganska osäker och eftertänksam flicka. Om en ung flicka idag får önska sig vad de vill säger hon glatt att hon vill ha modekläder och läckra smycken. Salome däremot sökte upp sin mamma och fick antagligen höra hur fasansfullt livet i palatset var. Hon var illa tåld av av esséerna och Johannes Döparen och kände säkert att kvinnorna i Jerusalem föraktade henne för att hon hade lockats till äktenskapsbrott och nu kunde njuta av en tillvaro där det inte saknades mat, vin och vatten. Hon hade ryckts bort från sitt hemland och placerats i ett palats, som var omringat av soldater. Några andra och jämbördiga kvinnor fanns inte i hennes närområde. Den unga dottern Salome hade blivit hennes stöd i livet.

Vid den judiska påsken kom Pontius Pilatus till Jerusalem och troligtvis bodde han då i det kungliga palatset. Förhållandet mellan den romerske ståthållaren och kung Herodes var mycket spänt och det var först under rättegången mot Jesus som de blev vänner. Vi vet ingenting hur förhållandet var mellan Herodias och Pontius Pilatus hustru.
Samtidigt som allt detta hände bodde den judiske författaren Gamaliel i Jerusalem och beskrev Pontius Pilatus på ett mycket mer sympatiskt sätt än evangelisterna. Här finns också ett par rader, som skildrar Pontius Pilatus hustru hur hans hustru beundrade Jesus. I mitt inre ser jag bilden av två kvinnor, instängda i samma palats och bevakade av soldater, och med helt olika syn på vad som pågick i Israel. Herodias var rädd för judarna eftersom hon hade gift sig på ett sätt som inte var tillåtet i lagarna från Moses tid. Pontius Pilatus hustru hade fascinerats av det kristna budskapet och kanske lånade hon kläder från någon av de kvinnliga slavinnorna och smög ut för att lyssna på Jesus och Johannes Döparen. Dessa två kvinnor måste ha avskytt varandra. Herodias enda förtrogna var kanske den vackra dottern Salome.

Gamaliels skrift användes som lärobok av fariséerna och aposteln Paulus hade undervisats av Gamaliel innan han blev kristen. De tolv lärjungarna var kritiska mot fariséerna och detta märks i evangelierna. Här finns inga hänvisningar till denna klassiskt judisk skrift.

Gamliels bok studerades flitigt i Egypten och dess skildring av Pontius Pilatus sipprade in i kristendomen, När den koptiska kyrkan i Egypten startade, blev Pontius Pilatus ett av deras helgon. Påvarna och kyrkofäderna var inte intresserade av denna skrift utan med hjälp av trosbekännelsen slog de fast att det var Pontius Pilatus som plågade och pinade Jesus. Det är detta som vi svenskar rabblar under högmässan.

Johanniterorden har levt vidare som en protestantisk organisation, som med hjälp av frivilliga insatser arbetar med akutsjukvård. Deras motto är ”Med människan i centrum”. Johanniterorden har specialiserat sig på hjärt-lungräddning och ställer upp vid de stora motionslopp, som ringlar genom Stockholm. Lördagen den 7 september kan man lära känna Johanniterorden på Ersta sjukhus. Denna dag slår sjukhuset upp sina dörrar och visar allt de sysslar med och besökarna får bland annat se deras bageri för oblater.

Johannesgränd är inte bara startpunkten för att spana in antikhandlaren Homan och hans katt Cleo utan också en gatstump som kan berätta mycket om livet i Jerusalem för tvåtusen år sedan och hur en modern och protestantisk kristen order arbetar.

För fyra år sedan byggde vi om den nedre våningen i vår villa. Anledningen till detta var att min make David hade drabbats av stroke och att för att kunna klara det dagliga livet borde leva på ett plan och inte på två och med tvättmaskin i källaren. Hela nedervåningen skulle byggas om och handikappanpassas. Det gamla köket från 1930-talet revs ut och köket flyttades till matrummet. Det forna köket blev ett elegant duschrum i vilket också en stor tvättmaskin med tillhörande torktumlare installerades. Allt fungerade perfekt, dock med undantag för handfatets avlopp. Här sipprade vattnet långsamt ut och jag trodde att detta var ett modernt påfund för att förhindra stopp i avloppet från huset och ut mot gatan.

Efter knappt ett år vägrade vattnet i handfaten att rinna ut genom avloppet. Tidigare hade David alltid rensat avloppen och nu blev det jag som skulle ge mig på detta jobb. David satte sig tillrätta på en stol bredvid handfatet och talade om för mig hur jag skulle göra. Till min egen stora förvåning klarade jag detta. Men problemet med att vattnet bara långsamt rann ur handfatet kvarstod.

För ett par dagar sedan var det stopp igen och jag måste rycka ut som rörmokare. Alla rören under handfatet är av vit plast och det ser mycket prydligt ut. Avloppet består av tre delar, som skall fogas samman på ett speciellt sätt. Det är tur att jag har byggt med legoklossar tillsammans med barnbarnen och fått viss vana att se vilka bitar som passar ihop.

Den här gången var det svart och stinkande smuts i samtliga delar. Jag tog bit efter bit och gjorde rent ordentligt. Det var först när jag kom till den tredje biten, den närmast avloppet mot väggen, som det var stopp. Något som mest påminde om en plasthandske satt i slutändan av röret. Med hjälp av en tesked fick jag ut ett märkligt föremål, som antingen kunde vara Barbies regnmössa eller en duschtoffel avsedd för hennes tama grizzlybjörn. Nu kunde jag spola ren denna sista bit, sätta ihop de tre delarna och placera dem rätt under handfaten. Allt fungerade som det skulle och det brusade som en yster vårbäck i avloppet.

Det märklaga lilla plastföremålet blev ordentligt rengjort och synades ordentligt. Nu kom frågorna. Varför fanns det en sådan plastpåse i avloppet? Hade rörmokaren, som installerat handfatet, slarvat och glömt att ta bort en del av förpackningsmaterialet? Var detta ett handfat, som såldes till sjukhus, och därför behövde ha en extra påse för riskavfall?

Nu hoppas jag att någon av mina läsare kan tala om för mig varför Barbie har placerat sin duschmössa i avloppet till mitt handfat.