Johan Georg de la Grange som diplomat

F´Fredrik AUGUST i

En av alla dessa män, som kunde utgöra ett hot mot vårt land i mars 1809, var kung Fredrik August I av Sachsen. Han stod kejsar Napoleon mycket nära var detta år hertig av Warszawa. Målningen gjordes 1823 av Carl Christian Vogel von Vogelstein och tillhör Galerie neue Maister. Fotografen är okänd. Förlorad målning under det andra världskriget.

 

Senvintern 1809 hopade sig orosmolnen över vårt land. Den franske kejsaren Napoleon stod på höjden av sin makt och han regerade över Europa med stöd av tsar Alexander I i Ryssland och Österrikes kejsare. Polen hade förvandlats till ett franskt hertigdöme och styrdes nu av Sachsens kung Fredrik August I, som var en av kejsar Napoleons trognaste bundsförvanter. Ett litet fåtal svenskar var oroliga för att denne kung skulle förklara Sverige krig och skicka polska trupper över Östersjön för att förena sig med danskarna och erövra Skåne. Det var en tid när mycket oväntat kunde hända.

 

Kung Gustav IV Adolf hatade kejsar Napoleon och allt vad han stod för. Han ställde upp i kampen mot denne franske krigare, som han liknade vid Odjuret i Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln. På så sätt drogs vårt land in i kriget på Englands sida. Ett resultat av detta blev det finsk-ryska kriget, som enligt de svenska officerarna sköttes mycket dåligt från kungens sida.

 

Den svenska statskuppen inleddes tidigt på morgonen måndagen den 13 mars 1809. Ledaren var översten Carl Johan Adlercreutz och han hade hjälp av sex officerare. I denna skara fanns Johan Georg del la Grange, som nu var ansvarig för soldater och officerare, som hade skadats eller blivit sjuka under det pågående svensk-ryska kriget i Finland. Statskuppen blev oblodig och klockan sex på eftermiddagen lästes en kungörelse upp på olika torg i Stockholm. Kung Gustav IV Adolf var avsatt och hertig Karl var tillförordnad regent.

 

Kuppmännen insåg snart att det var en sak att avsätta en oduglig kung och en helt annan att se till att vårt land fungerade. Kejsar Napoleon måste underrättas och allra helst lova att inte låta någon av sina närmaste män bli Sveriges nye regent. Det gällde också att få ett avtal med marskalk Bernadotte och få denne skicklige härförare att inse att inga franskledda trupper skulle skickas in i Skåne.

 

Det blev Johan Georg de la Grange som skulle utföra detta svåra uppdrag. Det var bråttom. Kriget mot Ryssland pågick fortfarande och det gick inte att sluta ett vapenstillestånd med Ryssland förrän Sverige hade fått en ny regent, som kejsar Napoleon hade godkänt.

 

Våren var sen och dagen efter statskuppen kom kylan och det blåste upp till snöstorm. Kölden höll sedan i sig under hela mars månad. Vilken dag Johan Georg de la Grange startade sin resa söderut vet vi inte och inte heller hur han kom över Östersjön och för att sedan kunde fortsätta söderut till Dresden i Sachsen, där marskalk Bernadotte nu fanns med sin sachsiska här.

 

Det märktes i Tyskland att det pågick mobilisering av soldater. Unga rekryter ryckte in och ett litet fåtal av dessa rymde från sin tjänst. De gömde sig i skogarna och livnärde sig på stölder och att röva vägfarare. Det gällde att inte färdas ensam genom Tyskland och att se till att några av ledsagarna var beväpnade. Johan Georg de la Grange kom så småningom fram till Dresden och här hade han inga svårigheter att få diskutera det som hade hänt i vårt land med marskalk Bernadotte.

 

Det var två yrkesmilitärer som möttes. De upptäckte snart att de hade mycket gemensamt. Dit hörde att se till att soldaterna inte gjorde övergrepp mot civilbefolkningen, att de inte stal och att de inte söp sig fulla och började slåss. Det är oklart om Johan Georg de la Grange fick tillfälle att träffa Sachsen kung. När han några dagar senare reste vidare mot Paris hade han kommit överens med marskalk Bernadotte att inga franska, polska eller sachsiska trupper skulle skeppas över Östersjön för att invadera Skåne. Det viktigaste med mötet var att marskalk Bernadotte hade fått förtroende för Johan Georg de la Grange.

 

Det blev helt annorlunda i Paris. Den 23 januari hade kejsar Napoleon kommit tillbaka från Spanien, där han hade sett till få slut på alla lokala uppror. Nu regerades Spanien av hans bror Joseph, som omedelbart hade upplevt stora svårigheter att styra över detta land. Ett annat bekymmer var att fransmännen inte hade kunnat besegra det engelskvänliga Portugal.

 

Kejsar Napoleon hade blivit annorlunda. Numera var han inbunden och misstänksam mot alla utom sin närmaste rådgivare. Det hade nyligen kommit signaler från Österrike. Ärkehertig Karl önskade säga upp allt samarbete med kejsar Napoleon och starta ett befrielsekrig. Det gällde att snabbt skapa en ny armé, vilket inte var det lättaste. Den skulle bestå av 120 000 soldater. De allra flesta nyrekryterade var unga och oerfarna. De kom inte från Frankrike utan från annekterade länder som Preussen, Sachsen, länderna kring floden Rehn och Polen. Det fanns inget gemensamt språk och många av de nyinkallade förstod inte vad det var de skulle försvara och varför de skulle skickas ut i ett krig mot Österrike.

 

Johan Georg de la Grange fick audiens hos kejsaren. Allt gick ganska snabbt och Johan Georg de la Grange fick en utfästelse om att kejsaren inte hade för avsikt att lägga sig i valet av en ny svensk kung. Han hade just då inga tankar på att lägga sig i den svenska inrikespolitiken.

 

Johan Gerge de la Grange hade tur. Den 17 april tågade de österrikiska trupperna in i Bayern, som var en del av Sachsen. Nu rasade kriget i Tyskland och kejsar Napoleon hade annat att tänka på än vad som hände i Stockholm. När detta hände var Johan Georg de la Grange tillbaka i Sverige och arbetet med sjuka och sårade soldater.

Österrikes krigslycka vände snart och de franska trupperna föste Österrikes här framför sig till floden Donau. I Wagram utkämpades ett avgörande slag och i detta deltog marskalk Bernadotte med sin sachsiska kår på 12 000 soldater. I början av slagets överrumplades denna kår och Bernadottes soldater sköts skoningslöst ner av Österrikes artilleri. När marskalk Bernadotte försökte få en överblick över vad som hade hänt kom plötsligt kejsar Napoleon ridande. Han tittade ner på marken, såg de döda soldaterna och fick ett vredesutbrott. Marskalk Bernadotte var oduglig som överste och avsattes omedelbart. Det hela gick mycket snabbt och några veckor senare var marskalk Bernadotte tillbaka till sitt hus i Paris. Detta blev hans sista krigslag under kejsar Napoleons befäl.

 

I detta för Napoleon segerrika krig krossades Österrike. I fredsuppgörelsen ingick bland annat att kejsarens dotter den adertonåriga dotterns skulle bli kejsar Napoleons andra hustru och förhoppningsvis skänka honom en son.

 

Sonen Napoleon, kung av Rom, föddes den 29 mars 1811. Tavlan med mor och son målades nästan omedelbart efter förlossningen och finns numera i slottet i Versailles. Fotograf okänd, Joconde databas.

Marie.Louse

Johan Georg de la Grange – majoren som blev sjukvårdsansvarig

Åseda kyrka

Åseda kyrka Wikomedia commons  fotograf Bernt Franssom

Äntligen kunde major Johan Georg de la Grange komma hem till Åseda i Kronobergs län. Det var tidigt på hösten år 1807. Det mesta var sig likt och kyrkans vitkalkade ytterväggar glittrade i solen. På kyrkogården hade hans andra dotter fått sitt sista vilorum. Hon hade avlidit i samband med förlossningen samtidigt som han marscherade med sina indelta soldater för att våren 1805 delta i kriget mot kejsar Napoleon. Vid denna tidpunkt hade de franska trupperna gått fram som segrare över den områden, som idag är Tyskland och Polen. De enda motståndarna var England och Sverige.

Detta krig slutade illa för svenskarna. I november år 1806 tvingades svenskarna att kapitulera inför marskalk Bernadotte. Officerarna förhördes noga och den franske marskalken upplevde att den som hade de mest intressanta upplysningarna var major de la Grange. Därför skickades han vidare som krigsfånge till kejsar Napoleon för ytterligare förhör. Här blev majoren kvar i tio månader innan han kunde få vara med om en fångutväxling och få återvända hem. I samband med frigivandet fick han intyga att aldrig mer ingå i något militärt stridande förband.

Det hade hänt en hel i hans familj under hans frånvaro. Vid ett tillfälle under kriget hade han fått permission och kunnat fara hem. Nu syntes resultatet av detta. I vaggan låg den livskraftiga dottern Emilia, som nu var flera månader gammal. Den äldsta dottern, den tvååriga Axianna, tultade runt på golvet.

Johan Georg de la Grange var nu en välutbildad militär med yrkesförbud. Detta gällde inte omsorgen av de indelta soldaternas situation. Reglerna för dessa män var hårda. Om de avled eller var för gamla för att delta i exercisövningarna måste de flytta från soldattorpen. Några soldater hade avlidit under kriget och nu hade deras änkor och barn tvingats att flytta.

Georg de la Grange var ansvarig för Sunnebo husarers skvadron. Området med soldattorp var sort. Det sträckte sig från gränsen till Halland till trakterna söder om Växjö, där han bodde i Åseda. Nu började Johan George rida runt i bygderna för att besöka de indelta soldater som fått komma hem strax efter kapitulationen och också änkorna till de stupade soldaterna. Överallt ställdes han inför samma problem. Vad skulle det bli av soldaterna och deras familjer? Fick de skickas ut i ett nytt krig? Vad innebar det att ha blivit hemskickad som krigsfånge?

Änkorna var utblottade och hade med sina barn blivit hänvisade till fattigstugan. Här saknades ofta mat, kläder och bränsle att värma upp bostaden. De flesta han besökte kunde inte läsa och de hade fått veta vad som hände tack vare söndagarnas kungörelser i kyrkan.

I krigsarkivet finns en skrivelse från major de la Grange riktad till den del av majorexpeditionen som ansvarade för rättsfall. Den är fyra sidor lång och består av två ark. Den första sida är helt läsbar beroende på att det är ganska god kvalité på papperet. Texten på baksidan går med möda att läsa på grund av att första sidan bläck har trängt igenom. Allt annat går inte att läsa på grund av att papperet är mycket dåligt och bläcket flyter ut. Det jag fick ut ger en skrämmande inblick i soldatänkornas fattigdom och utsatthet. Så här fick det inte gå till. Någon borde ta ansvar för de indelta soldaternas levnadsvillkor. Dessa missförhållanden borde vara hela försvarets ansvar och inte lastas över på landsbygdens socknar.

Jag har inte kommit underfund med varför hertig Karl vände sig till Johan Georg de la Grange för att organisera den militära sjukvården i Stockholm. Den som bäst har skildrat denna verksamhet är Årstafrun.

Årstafrun var noga med att följa med allt som hände. Hon läste regelbundet tidningar och var en stor beundrare av kejsar Napoleon. Lördagen den 5 mars år 1808 fick hon av besökare veta att ryssarna som fiender tågat in i Finland. Tre dagar senare kom en bulletin om att ryssarna tågat in i Finland och att svenska hade tvingats att retirera. Det märktes genast i Stockholm att landet var indraget i krig. Livsmedelspriserna steg genast.

Årstafrun höll reda på utskrivningarna till Lantvärnet och fick av olika besökare information om allt som hände i Finland. I dagboken förfasade hon sig över alla som hade stupat. Onsdagen den 21 september läste hon i tidningen att svenskarna i ett slag förlorat 800 man men retirerat i god ordning. Detta var en vecka efter laget i Oravais.

I november skildrade Årstafrun i sin dagbok livet i Liljeholmens värdshus, som nu hade blivit ett sjukhus för sårade och sjuka soldater. Stanken var outhärdlig och de sjuka låg på halm direkt på golvet. Allt var smutsigt och det låg avföring på golvet. Några dagar senare kom ett bud från ansvarig för sjukvården major de la Grange med en begäran att få ordna en begravningsplats i Årsta hage för de son hade avlidit. Ersättning skulle utgå, men den skulle överlämnas till Brännkyrka sockens fattigkassa.

Det framgår senare i dagboken att Årstafrun visste vem major de la Grange var. Hon skildrade aldrig hans utseende och vi får inte vet hur han under denna kaotiska tid såg ut. Majoren hade det bekymmersamt som sjukvårdsansvarig. Vem skulle bekosta vården av de döende soldaterna? Det saknades en ordentlig organisation från kungens sida av detta krig. Johan Georg de la Grange sökte sig nu till de grupper av officerare och ämbetsmän, som önskade avsätta kungen. Revolution eller inte?

Att ansvara för sjukvården innebar kontakt med både officerare och manskap. Missnöjet med kungens sätt att sköta kriget diskuterade i några hemliga sällskap. Kritiken tog fart i början mars år 1809 när generalmajor Carl Johan Adlercreutz kom till Stockholm. Han hyllades som krigshjälte eftersom han framgångsrikt i krigets början hade vunnit flera fältslag. I sällskapen fördrog många att bortse från att han hade varit förloraren i slaget vid Oravais den 14 september 1808.

Adlervreutz

Carl Johan Adlercreutz original av Carl Fredrik af Breda kopia av Carl Wilhelm Nordgren Nationalmuseum

Kriget gick sämre för var dag som gick. När Gustav IV Adolf beslöt sig för att själv ta kommandot över den södra armén ansåg flera grupper att situationen var ohållbar. Tidigt på morgonen måndagen den 13 mars tågade Carl Johan Adlercreutz och sex andra in i slottet och häktade kungen. Han greps och sattes i husarrest.

Några timmar senare nådde denna nyhet Årsta. Hon konstaterade att slottets portar var stängda. Västra armén under ledning av Georg Adlersparre hade nu kommit till Västerås. Mjölkbudet, som farit in till sta´n, hade efter det att hon sålt mjölken svårt att komma hem på grund av trängseln på gatorna.

Johan Georg de la Grange var med och fängslade kungen. När allt var över insåg gruppen att både marskalk Bernadotte, som förde befälet över de franska trupperna i Tyskland, och kejsar Napoleon borde underrättas om vad som hade hänt och att hertig Karl var ställföreträdande regent. Johan Georg de la Grange kunde inte användes i ett eventuellt kommande krig. Han utsågs nu att personligen söka upp både marskalken och kejsaren. Detta blev Georg de la Grange första och enda diplomatiska uppdrag.

Johan Georg de la Grange – fångvaktaren som blev krigsfånge

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har blivit fascinerad av major Johan Georg de la Grange, som under slutskedet av kriget mot Ryssland år 1808 I Stockholm organiserade sjukvården för de sårade soldaterna och såg till att de som avled på sjukhuset fick en stämningsfull jordfästning. Vem var han? Jag har gjort ett tappert försök att ta reda på vem han var och varför han handlade som han gjorde. De sista dagarna har jag varit i Krigsarkivet och kämpat mig igenom olika handskrifter. Det var varit en spännande utflykt in i en förgången tid. Handskrifternas grå papper berättar en historia om brist på linnelump

 

Johan Georg De la Grange var son till Erik George de la Grange, som var chef för Kungliga Smålands Husarregemente. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och bli militär. Han skrevs in som korpral i Smålands kavalleriregemente och skickades ut i Gustav III´s krig mot Ryssland år 1788. I detta krig avancerade han till löjtnant och fick ansvaret för att bevaka de fängslade Anjalamännen i Fredrikshovs slott i Stockholm. Under denna tid förändrades livet i hans familj. Fadern begärde avsked från sin tjänst inom det militära och utsågs några år senare till landshövding i Jönköpings län.

 

Kriget tog slut och fadern skickade ut sonen på en studieresa utomlands. Det var viktigt vid denna tid att kunna franska och också att förstå det diplomatiska spelet. När Johan Georg de la Grange kom tillbaka till Sverige sökte han sig till Kungliga Husarregementet i Småland, där han steg i graderna och fick ansvaret för skvadronen i Sunnebo. Detta område låg i det sydvästra hörnet av Småland och idag är områdets tätort Ljungby.

 

Postgången fungerade långsamt och alla brev passerade majorens expedition innan innehållet kunde delges de olika skvadronerna. Dessa brev förvaras nu i Krigsarkivet och ger en intressant inblick i de problem ett regemente på landsorten ställdes inför. Skrivelserna från Kunglig Majestät innehåller bland annat bestämmelser om hur uniformerna skulle se ut och soldaternas frisyrer. Någon förståelse för svårigheter att skaffa mat till de indelta soldaterna finns inte med. Sommaren 1799 blev ett år fyllt av katastrofer för jordbruket och samtidigt mullrade krigets åskor på andra sidan av Östersjön. När vintern kom utbröt hungerkravaller i städerna och oron kunde lätt sprida sig till landsbygden. Nu beslöt den enväldige kung Gustav IV Adolf att inkalla riksdagen till ett möte i Norrköping. Det visades sig genast att det inom adeln fanns en grupp, som tvivlade på statsskicket och som ville ge riksdagen mer makt. De tystades ner och några adelsmän avsade sig sitt adelskap. Andra var mer försiktiga och ansåg att de endast kunde avstå från sin plats i riksdagen. Dit hörde Georg Adlersparre.

 

Hur och när Johan Georg de la Grange lärde känna sin hustru vet vi inte. Hon hade vuxit upp på Gustavsviks herrgård strax utanför Kristinehamn och var den äldsta dottern till kapten Carl Linroth. Paret gifte sig i denna herrgård den 20 september 1803.

 

Gustav IV Adolf hatade Napoleon, som år 1804 lät kröna sig till kejsare. I samband med detta lät han utnämna flera officerare till marskalkar och en av dessa var Jean Baptiste Bernadotte.

I början av året därpå drogs vårt lands med i kriget på motståndarsidan där England var den drivande kraften. Våren 1805 kom en order. Två skvadroner från Smålands dragoner kallades in. En av dessa var Sunnebo. I denna trupp ingick ett fåtal officerare och 262 dragoner.

 

Marschen mot Ystad påbörjades i april och i maj kunde officerare, manskap och hästar stiga på fartyg med destination Svenska Pommern. Här skulle de sammanstråla med skvadroner från andra delar av landet.

Det var en orolig tid i Europa. Napoleons trupper drog fram som en stormvind genom Tyskland. Den 2 december 1805 stod ett avgörande slag i Austerlitz där Napoleons trupper kämpade mot en stor här, som var en sammanslagning av ryska och österrikiska trupper. Efter den franska segern inleddes fredsförhandlingar i vilka Österrike tvingades att avstå stora landområden till Frankrike.

 

Det blev bekymmersamt för den svenska hären i Tyskland. Johan Georg de la Grange skrev hem till majorens expedition. Det var mycket som saknades och det var svårt i det krigshärjade landet att hitta mat till soldaterna och hö till hästarna. Det behövdes också en fältpräst. Det tog ungefär en månad för brevet att komma fram. Ett eventuellt svarsbrev finns inte bevarat och någon fältpräst skickades aldrig. Nu insåg Johan Georg de la Grange att detta var ett krig, som svenskarna aldrig skulle ha gett sig in i.

 

Det hände mycket på Gustavsviks herrgård under denna tid. Det hörde till att herrgårdarna skulle se till att officerare, som red från olika förläggningar, skulle få sova över i herrgårdarna. En dag kom Georg Adlersparre och här möttes han av kapten Linroths yngsta dotter Lovisa. Ett krig kan få flammor att blossa upp. Georg Adlersparre glömde plötsligt kriget och blev förälskad i herrgårdflickan. De gifte sig och på så sätt blev Johan Georg de la Grange svåger med Georg Adlersparre.

 

Kriget slutade olyckligt för svenskarna. De tvingades att kapitulera inför marskalk Bernadotte i november 1806. Nu blev Johan George de la Grange krigsfånge. Han förhördes ingående av marskalk Bernadotte. Vi vet inte vad som sas vid detta samtal endast att den franske marskalken beslöt att Johan George de la Grange skulle skickas till Paris och där förhöras av kejsar Napoleon. Vad som diskuterades vid detta möte får vi aldrig veta.

 

Det drog ut på tiden innan Johan George de la Grange kunde få vara med om en utväxling av fångar. Han kom hem tio månader senare och hade då fått underteckna en försäkran om att inte engagera sig inom militären. Hemma beklagade han sig. Någon human behandling som krigsfånge hade han inte fått.

 

Detta krig finns utförligt skildrat i boken ”Omvälvningarnas tid” skriven av Martin Hårdstedt.

Fångarna på Fredrikhovs slott

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att stå utanför de låsta grindarna utanför friskolan i Fredrikshovs slott vid Oscars kyrka i Stockholm blev en påminnelse om hur samhället har förändrats sedan slottet uppfördes i mitten av 1600-talet. Då var det en del av en kalvhage som togs i anspråk för en högreståndsbyggnad. Sedan dess har det hänt mycket i och omkring slottet. Det rustades upp av Fredrik I på 1730-talet för att bli en ståndsmässig bostad till kungens officiella mätress Hedvig Taube. Den sista kungliga medlemmen, som bodde i slottet, var Gustav III´s mor änkedrottning Lovisa Ulrika. Sommaren 1782 avled änkedrottningen och nu var slottets storhetstid över. Nu följde en rad dystra år när slottet användes som fängelse.

 

Det hörde till spelreglerna att de kungliga ungdomarna skulle gifta in sig i andra kungafamiljer. På så sätt kom Gustav III att bli kusin med Katarina den Stora av Ryssland. De båda kusinerna träffades vid sällsynta tillfällen. När det gällde utrikespolitik litade de inte på varandra.

 

År 1784 kom Gustav III hem efter en resa till Italien. Under resan hade han snappat upp vad som höll på att hända i Europa och Höga Porten, som var det vanligaste namnet på det osmanska riket. Katarina den Stora hade stora planer på att anfalla landet och erövra Istanbul, som tidigare hetat Konstantinopel och varit ett centrum för den östeuropeiska ortodoxa kyrkan. 1787 var detta krig ett faktum. Då beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Det stora problemet visade sig några månader senare. Många officerare var mycket tveksamma till detta företag. De gick igenom sina förråd och konstaterade att det inte fanns tillräckligt med hö och havre för hästarna för ett krig längre än en månad. De ansåg att det enda rimliga vore först ett krigsstillestånd och därefter en fredsuppgörelse med Ryssland. Precis som officerarna fruktade blev det för vårt land ett krig fyllt av motgångar. De båda arméerna tog krigsfångar och kungens rådgivare Gustav Mauritz Armfelt föreslog kungen att i största hemlighet skicka ett sändebud till den ryska kejsarinnan om fångutväxling. Detta var tänkt som en trevare för ett kommande eldupphör och senare ett fredsslut.

 

Officerarna kände inte till detta. Många sa upp sig eftersom de ansåg att kungen inte lyssnade på dem. Kriget fick sämre för var vecka som gick. De kritiska officerarna samlades i juni 1788 i byn Anjala för att diskutera det uppkomna läget. Beslutet blev att de skulle ta kontakt med Katarina den Stora och försöka få ett slut på detta krig, som kanske skulle innebära en katastrof för Finland. De författade en skrivelse och 180 officerare undertecknade den. Det blev Georg Henrik Jägerhorn, som fick till uppgift att överlämna den. Bland undertecknarna fanns kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts farbror Carl Gustaf. Generalmajor Carl Gustaf Armfelt förde befälet över trupperna vid den ryska gränsen och han var också landshövding i Nylands län. De mest tongivande i gruppen var Johan Henrik af Hästesko, Robert Montgomery, Otto von Otter och Bernt Johan Hastfer.

Gustav III insåg snabbt vad officerarna sysslade med. I början av år 1790 fängslades officerarna, som nu kallades för Anjalamännen. De fördes till Stockholm för att placeras i ett fängelse i väntan på rättegång. Nu användes Fredrikshovs slott och ansvarig för vaktstyrkan blev löjtnant Johan Georg de la Grange. Han var 16 år gammal och nybliven löjtnant. Hans far var landshövding i Jönköpings län. Nu fick denne pojke bevaka män, som var jämnåriga med hans pappa och som hade deltagit i kriget. Dessa officerare hade sett sitt fotfolk stupa och insett hur farligt ett krig kan vara.

Rättegången gick snabbt och många av officerarna dömdes till döden. Nu inledde Henrik af Hästesko ett övertalningsförsök. Det borde vara möjligt för den unge löjtnanten att glömma att låsa en av portarna för att fångarna skulle kunna smita ut i friheten.

Johan Georg de la Grange stod på sig. Officerarna hade varit landsförrädare och måste ta sina straff. Han lät manskapet hålla ett vakande öga på dem och alla försök till revolt stoppades på ett tidigt stadium. I augusti verkställdes den första dödsdomen när Henrik af Hästesko avrättades på en plats som senare utvecklades till Östermalmstorg. Några av fångarna benådades och de andra dömdes till olika former av fängelsestraff. De blev av med sina officersfullmakter och fick den egendom, som tidigare tillhört staten, indragen. Det blev vanligt att de fick husarrest på egendom, som tillhörde släkten eller hustrun. Carl Gustav Armfelt placerades i Skåne och Otto von Otter utanför Växjö.

Två fångar ansågs farligare än andra. Den ene var Bernt Johan Hastfer, som förflyttades till fängelset. Hastfer var en tysk-baltisk släkt, som efter det att de baltiska staterna kom att tillhöra Ryssland, flyttade till Finland. Johan Hastfehr flyttade till Ryssland och för sedan vidare till Vitryssland där han avled 1809. Omdömena om honom varierar, var han rysk spion eller inte?  i äldre adelskalendrar skildras han som mycket farlig och här finns en felaktig uppgift om att han fördes till fängelset Malmö där han avled.

Den andre farlige fången var Robert Montgomery, som kanske hade en hemlig dröm om att bli författare. Det skrivna ordet var farligt och under inga omständigheter skulle Robert Montgomery få tillfälle att skriva en regimkritisk bok i fängelset och sedan se till att den smugglades ut till ett tryckeri utomlands. Hans dödsstraff förvandlades till livstids fängelse på den svenska ön Saint Barthélémy i Västindien. År 1794 var den politiska situationen helt annorlunda. Robert Montgomery ansågs inte längre som en säkerhetsrisk utan frisläpptes. Hans tredje hustru ägde egendomar i Uppland och Västberga gård i Brännkyrka socken. Nu ägnade han sig åt att skriva sina memoarer. De kom aldrig i tryck och förvaras på Riksarkivet. Robert Montgomery avled 1798 på Lindholmens gård i Uppland.

År 1808 i Stockholms sydvästra förorter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sverige är ett märkligt land, som inte har varit inblandat i något krig sedan i början av 1800-talet. Vi vet inte vad det vill säga när bomber regnar över våra städer och när främmande trupper kommer marscherande och plundrar alla matförråd. Fram till slutet av 1940-talet ingick det i skolundervisningen att lära sig förstå vad ett krig betydde för civilbefolkningen. Valda delar av diktsamlingen Fänrik Ståhls sägner fanns med i alla läseböcker. När den försvann hade den funnits med i skolans läseböcker i knappt hundra år. Bilden är från Statens Läsebok för folkskolan och den har gått i arv i min mammas släkt sedan 1880-talet.

 

Fänrik Ståls Sägners första del kom ut år 1848 och är författad av Johan Ludvig Runeberg. Den andra delen kom ut tolv år senare. Diktsamlingarna översattes till flera olika språk och blev snabbt mycket populära. Den första delen inleddes med hyllningen till Finland i form av dikten ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland”.

 

Kriget 1808 var ett anfallskrig från Rysslands sida. Målsättningen var att erövra Finland. I Finland klagade officerarna på att kung Gustav IV Adolf var ointresserad av landets långa gräns mot öster. Det finns två bevarade och utförliga skildringar om hur detta krig påverkade folket i området omkring Stockholm. Den ena är rapporterna, som landshövding Evert Geotgii skickade till kung Gustav IV Adolf, och den andra är Årstafruns dagbok.

 

Ryssarna hade förberett kriget i flera år och militären diskuterade vid vilken tidpunkt på året det vore bäst att gå till anfall. Slutligen enades man om att anfalla vintertid. Kriget startade den 21 februari år 1808 vid Kymmene Älv i sydöstra Finland. Målet var att tåga mot Helsingfors och där slå ner allt motstånd. Den finska hären retirerade mot Tavastland och de ryska trupperna mötte inte något motstånd. Den 8 mars låg isen ännu kvar i Finska Viken och de kunde utan motstånd erövra fästningen Svartholm utanför Lovisa.

 

Det utbröt förvirring i den finska hären. Officerarna visste inte vilka planer den enväldige kungen hade när det gällde fortsättning av kriget. Ingenting gick som de finska trupperna som beräknat och den 8 maj kapitulerade sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors.

 

Rädslan i Stockholm blev stor. De allra flesta hade hört tals om hur de ryska trupperna i början av 1700-talet brände ner bruken längs kusten. Något sådant fick inte hända en gång till. Nu måste det bli en mobilisering av Lantvärnet. Landshövding Georgii blev bekymrad. I mars skulle prästerna räkna in alla ogifta ynglingar mellan 18 och 25 år. De skulle ingå i den trupp, som skulle skickas till Finlands försvar. Landshövdingen gjorde sitt bästa att förklara det omöjliga i situationen. Prästerna hade hittat 4483 ynglingar och hälften av dessa var inte friska. Den 7 maj, dagen innan Sveaborg kapitulerade, skrev landshövdingen till kungen att det var omöjligt att få fram soldater till de två bataljoner, som vardera skulle innehålla 600 ynglingar. De blivande soldaterna kom inte till mönstringen. Något bråk vid inskrivningen som I Dalarna blev det inte. De blivande soldaterna saknade kläder och det fanns inget matförråd till dem. Han startade nu en insamling av förnödenheter. Den största gåvan kom från änkefriherrinnan Montgomery, som ägde stora egendomar I Vallentuna och också Västberga gård i Brännkyrka socken. Hon skänkte råg och korn.

 

Årstafrun följde utskrivningarna med fasa. Sonen Hans Abraham var den 12 april med som åskådare i Liljeholmen när den första utskrivningen i trakten ägde rum. Hemma berättade han för sin mamma vad han hade sett och hon skrev i sin dagbok att dessa ynglingar var krigets slaktoffer.

 

Årstafrun konstaterade att allting hade blivit dyrare sedan kriget bröt ut. Det obehagliga var att den 25 juli krävdes nya pålagor från säterierna för att bekosta kriget. I augusti hade Stockholms borgerskap en mönstring på Adolf Fredriks torg för att på så sätt förstärka trupperna. I september skrev landshövdingen till kungen och meddelade att han hade farit runt i socknarna och bett om frivilliga gåvor till Lantvärnet. Han hade också startat en klädinsamling till Lantvärnet. Soldaterna saknade byxor, skjortor och strumpor.

 

Hösten kom och det gick sämre för var dag som gick i kriget mot Ryssland. Många stupade och sårade soldater fördes till ett provisoriskt fältsjukhus i Liljeholmen. Här saknades det mesta och döende soldater låg på smutsig halm direkt på golvet. Stänken var outhärdlig. Några dagar senare kom en man från Liljeholmen med en vädjan från den militära ledningen om att få anlägga en begravningsplats på Årsta Hage för de avlidna soldaterna. Ersättning skulle utgå. Årstafruns make beviljade detta. Den 14 december deltog Årstafrun i invigningen av den lilla kyrkogården där 24 soldater jordfästes.

 

Kriget rullade obarmhärtigt vidare. Freden slöts i i Fredrikshamn den 17 september 1809 och nu blev Finland ett storfurstendöme i Ryssland. Bitterheten över detta blev mycket stor.

 

Landshövding Evert Georgii fick aldrig uppleva detta. Han blev 59 år gammal når han i december år 1808 avled. I sin ungdom hade han utbildat sig till jurist och sedan arbetat i hovrätten i Åbo. Här träffade han professor Pehr Gadds dotter. Paret gifte sig och hustrun följde med till Stockholm. Här utnämndes Evert Georgii till landshövding och blev adlad. Vi vet inte speciellt mycket om Landshövdingens kustru. Paret fick flera barn och ett av barnbarnsbarnen var Hjalmar Branting.

Lövholmen på 1820-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gång i tiden kallades området mellan Stora Katrinebergs gård och Lustigkulla konferensanläggning för Ludikulla äng. Idag har området blivit ett trevligt promenadstråk ner till stranden. Här smyger sig idag ett sällan använt järnvägsspår fram i idyllen med mängder av vilda blommor. Det är inte långt till de köplystnas paradis i Liljeholmens gallerior.

 

Det är något visst med Mälarens södra stränder. Här finns mycket att titta på och flera spännande namn som Lövholmen och Ludikulla. I början av 1800-talet köpte trädgårdsmästare Lindqvist ett stycke mark vid Mälaren. Han kallade området för Löfholmen trots att det inte låg på en ö. Hans tomt gränsade till Stora Katrineberg och ängen mellan gården och trädgårdsmästarens område kallades för Ludikulla äng. I slutet av 1700-talet var nuvarande Charlottendal en krog känd för sina vackra och tillmötesgående flickor, som kallades för luder. Om dessa flickor dansade runt på ängen vid stranden vet vi inte. Krogens namn var då Ludikulla.

 

Stockholm var fram till slutet av 1800-talet ingen trevlig stad att sommartid bo i. Avföring och sopor slängdes ner i Mälaren vid nuvarande Slussen. Här trivdes stora flugor och ibland kallades Södermalmstorg för Flugmötet. Alla, som hade möjlighet, sökte sig sommartid ut till landet. Hur många kåkar för sommargäster som uppfördes i området kring Liljeholmen vet vi inte idag.

 

Under de första årtionden av 1800-talet kom ångmaskinen till Stockholm tack vare Samuel Owen och hans mekaniska verkstad. Här tillverkades ångmaskiner för båtar och år 1818 användes för första gången en ångmaskin för att driva fram ett fartyg på Mälaren. Det var en hjulångare och ganska snart fanns det en ångbåtslinje från Riddarholmen till Drottningholm. Längs stränderna byggdes ångbåtsbryggor, som snabbt blev populära samlingsplatser.

 

Trädgårdsmästare Lindqvist insåg snabbt att han inte enbart kunde försörja sig på att vårda sin egen och andras trädgårdar. Vid stranden uppförde han en hästmangel och hoppades att kunderna skulle strömma till. Detta skedde inte. För att dryga ut inkomsterna byggde han en rad sommarstugor längs en väg ned till stranden. Vägen fick namnet Drottninggatan. Hur många som hyrde in sig i dessa stugor vet vi inte.

 

I Nordiska Museums bibliotek finns anteckningar, teckningar och tidningar bevarade. Detta kommer från Löfholmens Teatersällskap, som bildades sommaren 1828 och som upplöstes tre år senare. Tack vare detta unika material sammanställt i en bok av Arvid Baeckman går det att ana sig till hur det var att sommartid bo i området.

 

Onsdagen den 4 juni 1828 samlades en grupp män på Löfholmens ångbåtsbrygga. De beslöt sig för att gå samman och bilda ett amatörteatersällskap, som i första hand skulle spela lustspel med mycket musik. Ett resultat av mötet blev att nu gällde det att övertala fler sommarboende i området att satsa pengar i detta företag. Övertalningarna lyckades och pengar strömmade in. Det kom också kvinnor med i sällskapet. Namnet på företaget blev ”Löfholmens teatersällskap”. Det första inköpet blev hästmangelboden, som nu inhyrda dalkarlar fick bygga om till en teatersalong med scen och läktare. Dekorationer och en scen fick sällskapet köpa till ett måttligt pris av fabrikör Lönngren, som bodde vid Vinterviken, och grosshandlare Lamm på Heleneborg skänkte ett draperi till scenen.

 

Äntligen blev teatern klar. Lördagen den 1 juli blev det premiär med sånglustspelet ”De båda svartsjuka”. Detta var en populär pjäs, som tidigare hade spelats på Arsenalen vid nuvarande Kungsträdgården.

 

Ingen vet hur många som kom och tittade på detta skådespel. De flesta av de manliga skådespelarna var medlemmar i Par Bricole och sjöng med i deras kör. Årstafrun, som gillade sånglustspel, antecknade aldrig om hon varit på denna teater. Hon skulle detta år i september fylla 75 år och var inte längre lika pigg som tidigare.

 

Teatersällskapet samlades regelbundet och såg till att alla i området visste vilka de var. Om någon hade namnsdag ställde de till med namnsdagsblåsning. Att på olika sätt föra oljud när någon hade namnsdag var ett sätt att bjuda på improviserade kalas. På Årsta användes en liten kanon för detta och på andra ställen nöjde man sig med att blåsa i flöjt. Teatersällskapet gick ett steg längre. De drog på sig långrockar och satte höga hattar på huvudena. I gåsmarsch traskade de runt i området, några blåste i flöjt medan andra slog trumpetvirvlar med grytlock och ett par använde en järnmortel som klockspel. Om den som skulle firas uppskattade detta vet vi inte.

 

Årstafrun beklagade sig denna sommar över att det strök tjuvar runt i området. Teatersällskapet beslöt sig för att vara nattvakter. I denna styrka ingick både män och kvinnor. Klädseln var lång vit skjorta, vit huva och en lång lösnäsa av papp. Några inbrott i området finns inte rapporterade.

 

Teatersällskapet gav också ut en liten tidning. Några i sällskapet var skickliga tecknare och tack vare detta vet vi ganska bra hur de såg ut och vad de sysslade med. En dag hade sällskapet samlats för att njuta av livet. Då kom en regnskur och det blev på att fly in i närmaste hus. En annan gång roade de sig med bergsbestigning och bildade då kedja för att hjälpa damerna med sina långa kjolar uppför sluttningen.

 

Sommaren 1830 blev det sista spelåret. Varför sällskapet upplöstes vet vi inte och inte heller vad som hände med inventarierna.

 

Tack vare husförhörslängderna vet vi en del om den bofasta befolkningen. Årstafrun noterade i sin dagbok att folk kom strömmande till husförhöret men att det var många som uteblev. Dessa rader är tänkvärda när jag nu läser om husförförhöret i området kring Lofholmen. När på året och var detta ägde rum vet vi inte. Några spår av sommargäster finns inte.

 

De enda som kom från Löfholmen var änkefru Margareta Åkerberg och hennes två utomäktenskapliga barn. Hon var född inne i Stockholm och kunde läsa i bok, hade katekeskunskaper och var dålig i biblisk historia. Från Stora Katrineberg kom en dräng och hans hustru. Båda var läskunniga.

 

Den märkligaste noteringen gäller Charlottendal, som nu var ett sommarställe. Hår bodde en läskunnig trädgårdsmästare med sin familj, som bestod av en hustru och fem barn. Barnen antecknades som icke läskunniga. Prästen noterade också att till Charlottendal hade en änkefru med sina fem barn och en spinnerska flyttat. Ingen av dessa kunde läsa. Dessa personer saknade flyttningsbetyg och prästen kunde inte komma underfund med varifrån de kom.

 

Allt förändrades när järnvägen år 1860 kom till området, som snabbt förvandlades till en industriort. Idag syns resterna från denna försvunna tid bra från Reymersholme. Utöver Cementa förekommer det ingen verksamhet. Varför kommer inte grävskoporna och saneringsföretagen hit och snyggar upp Lövholmen?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Årstafrun år 1828

Årstafrun Märta Helena Reenstierna

Teckning Ulla Weidstam
I min tankevärld är Årstafrun en ung kvinna, som svävar runt på baler och som gillar trädgårdsskötsel. Hon blir aldrig gammal och får ett ansikte fyllt av sorgens rynkor. År 1828 fyllde hon 75 år och hade då varit änka i 17 år. Hon hade fött många barn, som nu hade fått sina sista vilorum i familjegraven i källaren i Brännkyrka kyrka. Brodern Johan Abraham Reenstierna arrenderade jordbruket. Problemet var att Årstafrun inte litade på honom.

Årstafrun bodde inte ensam i det stora huset. Mamsell Lovisa Leufstedt hade ett sovrum och deltog i de dagliga sysslorna som att väva och stöpa ljus. Ganska ofta kom löjtnant Gustav Adolf von Sivers och kapten Gustav Adolf Planck på besök. Det framgår inte av dagboken om dessa herrar gav Årstafrun goda råd om hur hon skulle sköta sin ekonomi.

På Årsta förekom husbehovsbränning och detta år hade det kommit en ny brännmästare. Några dagar före nyårsafton bad han att få ordna ett kalas i köket och i pigkammaren. Detta beviljades och dansen pågick till långt efter midnatt. Mamsell blev uppvaktad och virvlade runt på trägolvet så att det knakade i fogarna. Om någon bjöd upp Årstafrun får vi inte veta.
Vintern blev kall och alla frös. Det snöade ofta. En dag i gryningen knakade det till i skogen och brännmästaren och en man från gården gick ut för att se vad som pågick. Ett par helt främmande män höll på att hugga ner en stor gran. Brännmästaren, som antagligen var stor och stark, tog männens yxor och kälke och upplyste dem om att detta hade de inte tillstånd till. En av männen försvarade sig med att de kom från brandskyddet och skulle hugga upp en brandgata. Detta trodde inte brännmästare på och männen fick traska bort genom snödrivorna utan kälke och yxor.

Stölder av olika slag hörde till vardagen. Det fanns inga poliser och när det gällde grövre brott som mord kunde man få hjälp av länsmannen. Den. som blev bestulen, brukade på egen hand leta reda på tjuven och ta tillbaka stöldgodset.

I början av 1800-talet sköts den sista vargen i trakten runt Årsta. I Gubbängen hade detta år flera vargar rusat fram och då gick ingen säker. En vårvinterdag ordnades ett vargskall och mycket folk kom strömmande för att hjälpa till i drevet och också bara för att stilla sin nyfikenhet. De blev inte besvikna. Sju vargar dödades och nu hoppades alla på att vargplågan skulle vara över.

Det blev vår och sedan sommar. Solsken och åskväder avlöste varandra. Årstafrun promenerade runt i trädgården och konstaterade med sorg att hon inte längre orkade jaga på sitt tjänstefolk så att de rev bort gräs och ogräs från trädgårdsgångarna och klippte bort buskarnas döda grenar. Hon hade stora rabatter med blommor och ibland skar hon buketter, som en av hennes drängar fick lämna till löjtnant Siverts. En dag kom han tillbaka och som tack hade med sig en påse med ovanliga fröer av mullbärsträd.

Det blev ett slåttergille men inte som under de år Carl Mikael Bellman kom och hälsade på. Numera var sommarens höjdpunkt den 31 juli när Helena hade namnsdag. På gården stod några små salutkanoner och på morgonen sköts salut för Årstafrun Märta Helena. Nu visste alla att det gick bra att komma till Årsta och uppvakta gårdens ägarinna. Detta år utbröt panik i köket. Vid middagstid hade tjugo matfriska gäster kommit. Det fanns mat eftersom det hängde en nyslaktad stor gris i matförrådet.

Det var grannarna och det närmaste umgänget som kom. Sommarstugefolket vid Lövholmen hade Årstafrun ingen kontakt med trots att flera av männen var goda sångare och brukade uppträda i Par Bricoles sångkör. Denna sommar hade de startat en teater och köpt en mangelbod, som de byggt om till en teater. I denna grupp ingick både män och kvinnor. Några var konstnärliga och målade kulisser. Det enda som spelades var sånglustspel med inslag av jonglörer.

Det gick en osynlig social gräns mellan Liljeholmen och Stora Katrineberg. De bofasta umgicks inte med sommargästerna även om de vintertid stötte på varandra i olika ordenssällskap. De stötte säkert samman på nymodigheten ångbåten, som gick från Ekensberg till Riddarholmen.

Årstafrun fick ibland gäster, som hade kommit med denna båt. Om det inte regnade brukade hon följa dem genom Årstaskogen till ångbåtsbryggan. Vad de pratade om vet vi inte, kanske om gamla tider när det ofta var fest på Årsta eller kanske sladdrade de om kronprins Oscars älskarinna den vackra aktrisen Emelie Högqvist. Kungligheternas tillvara intresserade Årstafrun och hon var ofta med som åskådare när de deltog i parader.

Ångbåtslinjen har för längesedan försvunnit. Kvar finns Årstaskogen, som idag är ett naturskyddsområde. När jag i våras gick genom denna skog upplevde jag att en skugga av Årstafrun tassade tyst bakom mig. De äldsta ekarna kan ha planterats under hennes sista levnadsår.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA