Jag har denna vår och försommar försökt att komma underfund med vad som hände i Liljeholmens Folkets Hus under de två första årtiondena av 1900-talet.  Jag har tidigare läst biografin om Hjalmar Branting, som redan under slutet av sitt liv kallades för den store hövdingen. Nu håller jag på med Hinke Bergegren. Boken heter ”Små mord, fri kärlek” och är skriven av Hans Lagerberg. Titeln ”Evigt ung och förtappad” är  det första kapitlet och sammanfattar bra Hinkes liv. Jag läser, läser om och har svårt att komma underfund med vem han egentligen var bakom sitt välvårdade pipskägg och allt tal om kvinnlig frigörelse både i hemmen och i samhället.

Hinkes riktiga namn var Henrik Bergegren och han föddes i en medelklassfamilj koleraåret 1861. Han var yngst i syskonskaran och det var självklart att han skulle gå på ett läroverk. Som barn kallades han för Hinke och detta namn följde honom livet ut. När han som vuxen engagerade sig i politiken kallades han  av sin egen klass  för vårt lands fiende nummer ett.  Det tragiska i Hinkes liv var att han hade velat bli skådespelare, men att familjen satte stopp för dessa framtidsplaner. Skådespelarna hade i slutet av 1800-talet ett mycket dåligt rykte.

Mitt intryck är att Hinke försökte göra teater av alla teorier av socialismens läror. När han lyckades kallades han för en vältalig åsna och när han misslyckades för en obegåvad överklasslyngel.

Redan på 1880-talet ställde Hinke frågan om Sverige inte behövde fem stånd i samhället. De fyra första var han likgiltig för medan det femte intresserade honom. I det fanns tjuvarna, de prostituerade och fosterfördriverskorna. Om anklagelserna var felaktiga, vem hjälpte dem då vid rättegången och såg till att de fick ett acceptabelt liv efter fängelsevistelsen? När Hinke sa detta ansåg alla att han var en galen samhällsomstörtare.

Hinke kom efter sekelskiftet 1900 att upplevas som en belastning för socialdemokraterna. Ett resultat av detta blev att han vid ett stormigt möte år 1908  uteslöts ut partiet. Året därpå utbröt storstrejken och i diskussionerna om detta yttrade sig knappast Hinke. Efter det att strejken avblåsts var alla övertygade om att Hinke aldrig mer skulle komma tillbaka till politiken. Så blev det inte. Hinke visste vad han skulle göra. Han vände tillbaka till de tankar om det femte ståndet han haft under ungdomsåren.

Flera år före uteslutningen ur partiet hade Hinke börjat  gratis hjälpa några som hade ertappats med brottsliga handlingar. Han sa själv långt senare att han bestått 22 fosterfördriverskor i rättssalen. Under samtalen före rättegångarna  lärde han sig mycket om hur kvinnorna upplevde samhället och dubbelmoralen. Om en kvinna i domstol pekade ut en man som far till hennes barn, kunde han svära sig fri. Att vara ogift mor var detsamma som att vara ett lösaktigt fruntimmer och dessa kvinnor hade stora svårigheter att få ett arbete. En gravid och ogift kvinna hade flera val. Hon kunde vända sig till någon, som plockade bort fostret, hon kunde i hemlighet föda barnet och sedan göra sig av med det eller hon kunde ta sitt eget liv. Ibland hände det att gravida och kvinnor vände sig till Hinke för att få stöd i beslutet att gå till en fosterfördriverska. Ett tips var att efter den smärtsamma behandlingen slå in fostret i ett paket  och skicka det med posten till den man,  som i rätten förnekade att de hade roar sig med kvinnan. Dessa paket retade upp överklassen och Hinke skildrades som en fara för landets moral.

Hinke ansåg att allt detta var en skamfläck för samhället. Barn skulle komma till under en kärleksakt, som måste upplevas lika intensivt  av både mannen och kvinnan. Barnet skulle känna sig välkommet och mötas av båda föräldrarnas glädje och kärlek. För att inte kvinnorna skulle bli alltför utslitna av ständiga graviditeter borde det finnas preventivmedel. Ett sådant var kondomer. Alla barn måste kunna känna sig välkomna, de skulle inte bli till på grund av männens ofta ohejdbara sexualdrift. Nu beslöt Hinke  sig för att hålla två föreläsningar om detta och bokade Folkets Hus A-sal, som rymde 600 personer. Den första var torsdagen den 7 april 1910. Biljetterna skulle köpas före föreläsningen antingen i Folkets Hus kiosk eller i tobaksaffären vid Slussen. Den första hade bara kvinnor tillträde till. Föreläsningens rubrik löd: ”Kärlek utan barn – barn utan kärlek”.

Hinkes tal om kondomer och kärlek utan barn ansågs  bryta mod det sjätte budordet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” När riksdagen samlades på hösten efter sommaren började männen diskutera en lagändring. Det måste bli slut på Hinkes framfart. En ny lag snabbehandlades och enligt denna blev det förbjudet att göra reklam för kondomer, men det blev tillåtet att tillverka och sälja dem. Hinke hade brutit mot detta och dömdes till ett kortare fängelsestraff. Lagen kallades för Lex Hinke.

I denna kamp för ett värdigare liv för kvinnor hade Hinke en medhjälpare. Hans namn var Nils Adamsson och han hade sedan han var liten lärt sig inse hur svårt ensamma kvinnor många gånger hade det. Hans mor kom från landsbygden I Medelpad och var en av alla dessa ogifta mödrar, som på något sätt måste försörja sig själva och sitt barn. Hon for till Stockholm och lyckades av allt att döma ganska bra. När sonen Nils lärde känna den 18 år äldre Hinke var det två män med samma glöd för att arbetarklassens kvinnor som möttes. Kvinnornas  liv måste bli bättre och skammen av att vara ogift mor måste skrubbas bort. Kvinnorna hade rätt till sina egna kroppar och männen måste ta sitt ansvar genom att använda kondomer. Nils insåg att tillverkningen av kondomer kunde löna sig och han startade en fabrik med hjälp av sin hustru Karin. De satsade stort och djärvt med en affär i Centralpalatset vid Tegelbacken. Företaget började också tillverka sjukvårdsvaror av olika slag och Karin blev ansvarig utgivare för företagets katalog och här fanns reklam för kondomer. Enligt Lex Hinke  åtalades hon för sedlighetsbrott och dömdes till två månaders fängelse på Östermalms kvinnofängelse.

 Hinke fick många anhängare bland de yngre. De kallades för ”Unghinkar” och fick genast rykte om sig att fördärva hederliga ungdomars moral. Jag har i olika arkiv hittat spår av deras verksamhet i Liljeholmen. Sommaren 1911 kom Hinke till Folkets Hus i Liljeholmen och höll ett föredrag om kärlek utan barn. Som vanligt bevakades föredraget av myndigheter av olika slag. Hinke kunde konsten att undvika de farliga orden. Han var då chefredaktör för den anarkistiska tidningen Brand och på redaktionen såldes kondomer. Hit kunde man gå för att förhindra storken framfart i det egna hemmet. Nils Adamsson använde en stork med förbunden näbb i sin reklam för sjukvårdsvaror och detta hakade Hinke på.

En av de som denna sommar regelbundet hade sökt sig till det mycket omoderna Folkets Hus vid sjön Trekanten var fabrikör Olof Aschberg. Han var liberal jude och drev en konfektionsfabrik för herrkostymer på Östermalm. Han hade i början av 1900-talet varit med om att starta Svenska Arbetsgivareföreningen och var en av de ledande männen i styrelsen. Under storstrejken 1909 hade han lärt känna flera män inom fackföreningsrörelsen och blivit imponerad av deras kunskaper i ekonomi och samhällskunskap. Olof Aschberg lyssnade intensivt på vad Hinke sa. Några dagar senare tog han ett djärvt beslut. Han skulle lämna Arbetsgivareföreningen och ansluta sig till arbetarrörelsen.

 Olof Aschberg kom att betyda mycket för de sydvästra förorterna. Han skapade den nya stadsdelen Midsommarkransen  med rinnande vatten, avlopp och elektricitet. Han blev god vän med Hjalmar Branting och flera betydande män inom fackföreningsrörelsen. Impulserna till detta fick han av Hinkes föreläsning om kärlek utan barn.

 Idag är det knappt några som känner till Olof Aschberg och Hinke Bergegren. Nils Adamsson och hans kondomer är något som de flesta känner till. Lex Hinke avskaffades först år 1938.  Filmen ”Kådisbellan” med premiär hösten 1993 handlar om smusslandet  med kondomer under 1920-talet och här finns både Hinke Bergegren och Karin Adamsson med som biroller.

 Hinke Bergerens roll som sexualupplysare övertogs av Elise Ottosen-Jensen, som år 1933 startade tidningen Ottar.

Förändringarnas vindar viner runt sjön Trekantens stränder. Det går knappast att se vattentornet högst upp på Nybohov längre.  Träden sträcker sig allt högre upp mot himlen och Anticimex  vita paradbygge  skall byggas om till en skola. Nedanför Anticimex sticker en udde ut i sjön. Gräset har tagit överhanden och det går inte längre att de resterna av en husgrund.  För 114 år sedan var detta platsen där enligt folkdiktningen Liljeholmens revolutionärer samlades. Här hyrde Liljeholmens Folkets Husförening en liten stuga. Redan efter ett par månader fick de disponera ett större och synnerligen omodernt hus högre upp i backen. Husgrunden reser sig idag ur grönskan och är  fullt synlig.

Jag har denna försommar suttit på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemingsberg för att leta reda på fakta om Folkets Hus i Liljeholmen . Visst fanns det socialister i området. De kunde dräpande slagord som ”Ner med altaret, tronen och penningpungen”  och ”Frihet från Gud, kungen och överklassen”.  Flera önskade troligtvis att de hade vapen att skramla med. Det saknades pengar och kanske mod till en väpnad kamp. Kyrka och frikyrka skildrade dessa ungdomar som revolutionärer, som hederligt folk måste akta sig för. Det var svårt för utomstående att sätta sig in i hur det var att vara ung l Liljeholmen åren efter sekelskiftet 1900. Det mesta av det roliga var för dyrt, förbjudet  eller också icke lämpligt. Dit hörde att sommartid uppsöka en dansbana.

Det är en gripande historia om kamp för bättre levnadsvillkor som strömmade mot mig i ett fåtal bevarade protokoll och skrivelser från Liljeholmens Folkets Husförening . Revisionsberättelserna och styrelsens årsredovisningar trycktes och finns bevarade. Allt berättar om stora ekonomiska svårigheter och ett synnerligen omodernt hus. Olika fackföreningar uppmanades att skänka en slant till detta hus, som betydde mycket för arbetarna runt sjön Trekanten, i Vinterviken och vid varvet i Ekensberg. Det kom bidrag som gjorde att det gick att hålla huset öppet för verksamhet, men som inte räckte till en ordentlig reparation.

 Idag skulle vi inte veta speciellt mycket om vad som hände i detta slitna och omoderna hus om inte Axel Stålhane varit. Han skrev under signaturen Per Smed och var aktiv i området sommaren 1909. Sedan försvann Per Smed  och jag har i olika arkiv förgäves försökt hitta fler spår efter honom. Vad hade han för skolutbildning och vad arbetade han med i Liljeholmen? Axel Stålhanes  dröm var att bli poet och på eget förlag gav han ut diktsamlingen ”Röda Drakar”.  Här uppmanade han sina läsare att använda ordets eld mot regeringens högerpolitiker.

Sommaren 1909 blev en ödestid för Folkets Hus i Liljeholmen. Kassan var tom och konkursen var hotande nära. Då ordnades en marknad och inkomsterna av denna borde medföra att det fanns pengar att betala alla skulder. Vid detta såldes en liten tidning som Axel Stålhane hade skrivit. Den kallades för ”Grönköpings Nyheter” och beräknades komma ut en gång varje sekel.

Axel Stålhane var ordentlig när han skildrade alla bekymmer styrelsen för Folkets Husförenigen hade haft sedan starten hösten 1903 i det gamla glassliperiet i Årstadal. Områdets enda samlingslokal var missionshuset på Årsta Äng, men styrelsen för detta hus släppte inte den spirande fackföreningsrörelsen eller den nybildade socialdemokratiska föreningen in. Den enda möjligheten var att skaffa sig ett eget hus.

 Det blev vår och då kunde Folket Husföreningen få hyra ett hus i Aludden vid sjön Trekanten. När jag för 50 år sedan var nyinflyttad i området fick jag höra flera livfulla skildringar av detta hus. Det låg vid strandkanten med vacker utsikt över sjön. Högt upp på Nybohovsberget reste sig Förargelsens Torn. Det var vattentornet och från detta gick det vattenledningar in till Södermalm. Här hade många av husen rinnande vatten i köket. I Liljeholmen saknades bra dricksvatten och det fanns bara ett fåtal brunnar med riktigt gott vatten. Att tvätta sig ordentligt var en okänd lyx i många hem. Frågan om att få tillgång till vatten från vattentornet  och mycket annat diskuterades i de föreningar, som använde sig av lokalen. Vissa vårdagar var det svårt att ha ett ordentligt föreningsmöte. Sjön Trekanten svämmade  över och vattnet trängde in i huset. Något måste göras, föreningen måste på något sätt skaffa sig en bättre lokal.

Fram till årsskiftet 1913 var Liljeholmen en del av Brännkyrka socken, som inte tillhörde Stockholms stad. Här var det sockenstämman som dikterade villkoren och där var bönderna i majoritet. Att betala för att få en vattenledning från tornet ner till Liljeholmen var det inte tal om. Detta skulle bli alldeles för dyrt och det fanns inget privat byggbolag, som var villigt att bekosta detta.

Det var två fackföreningar, den socialdemokratiska lokalklubben och IOGT-logen Liljeholmens Vapen , som hyrde in sig i Aludden. Räddningen kom från oväntat håll. Stora Bryggeriet på Kungsholmen erbjöd sig att köpa ett hus i närheten av Aludden och detta kunde Folkets Husföreningen få disponera för en blygsam hyra. Villkoret var att det skulle serveras öl från deras bryggeri vid sammankomsterna på Folkets hus. Styrelsen var enhällig och tog tacksamt emot  detta erbjudande. Huset byggdes om så att nedervåningen blev en samlingssal för 150 personer. Övervåningen fick ett arbetarbibliotek disponera.

Hösten 1904 startade verksamheten på allvar. På söndagarna vid gudstjänsttid anordnades sagostunder för barn och uppskattningsvis  deltog 50 barn. Både socialdemokraterna och socialisterna startade ungdomsklubbar och en representant från nykterhetsförbundet Verdandi såg till att socialisterna fick sin egen nykterhetsloge, som fick namnet ”Fram”.  Vems var felet om någon blev alkoholist? I Liljeholmens Vapen fick man lära  sig att varje enskild människa skall  ta kontroll över sitt eget drickande, medan Frams medlemmar med bestämdhet hävdade att det var de usla arbetsvillkoren och trångboddhet i fallfärdiga och mögliga bostäder som förde med sig att folk drack för att hålla förtvivlan borta.  Båda dessa föreningar hade möte en gång i månaden och det  är oklart hur många som kom till träffarna.

Trots två nykterhetsföreningar i Folkets Hus och predikningar mot supandet  i socknens olika missionshus var alkoholismen utbredd i Brännkyrka socken. Hösten 1908 beslöt sockenstämman att det från årsskiftet 1909 i socknen skulle bli förbjudet att med undantag för svagdricka sälja alkoholhaltiga drycker.  Ett påtagligt resultat av detta blev  att Stora Bryggeriet inte längre var villigt att stötta Folkets Husföreningen. Om Folkets Hus skulle finnas kvar måste föreningen köpa huset och själva stå för samtliga kostnader. Det var därför som det sommaren 1909 anordnades en marknad för att få in pengar till husköpet. Detta lyckades och verksamheten kunde fortsätta.  På hösten uppstod nya problem. Den 4 augusti hade storstrejken brutit ut och folket runt sjön tvingades att leva på magra bidrag från fackföreningarnas strejkkassor.

De ekonomiska problemen tog aldrig slut. Efter strejken lämnade många arbetare fackföreningarna och strejkens ledare fick som regel inte komma tillbaka till sina arbeten. Många av dessa emigrerade till USA och några få for till Tyskland. Hjalmar   Branting hade all anledning att vara orolig. Hösten 1911 for han ut till Liljeholmen och valtalade på gräsmattan utanför Folkets Hus. Det finns ett suddigt kort bevarat och mitt intryck är att det kom mycket barn med föräldrar till mötet. Ungdomarna verkade att strunta i vad partiledaren tänkte säga. Det var som om inge brydde sig om deras problem.  När sedan valsedlarna räknades visade det sig att valdeltagandet var lågt, bara 57 %. Segrare blev Liberala Samlingspartiet  och  Karl Staaff ersatte den konservative Arvid Lindman som statsminister.

Det första världskriget bröt ut och livsmedelspriserna sköt i höjden. Ingen hade råd att betala föreningsavgifter och nykterhetsföreningarna tappade medlemmar och la ner verksamheten i Folkets Hus. Sensommaren 1917 kom katastrofen. Åskan slog ner i Folkets Hus och nu krävdes omfattande reparationer för att verksamheten skulle kunna fortsätta. Pengar till detta saknades. Då beslöt styrelsen att sälja huset och för de pengar de fick in köpa ett stycke mark i närheten av Midsommarkransens spårvägshållplats och starta en folkpark med gratis gungor för barnen, en stor dansbana och en teaterscen. Samtidigt bytte föreningen namn till Föreningen Södra Folkets Park.

Kvar fanns en drömmen om bättre tider efter kriget. Då måste alla hjälpas åt att bygga ett nytt och modernt Folkets Hus i Liljeholmen. Här måste finnas  rinnande vatten, vattentoalett, elektriskt  ljus och en samlingssal för föredrag, teater och dans. Detta var en dröm som aldrig slog in.

Jag har varit på Artipelag och suttit på taket och solat mig. Det svarta trollet tittade förnöjt ut över den soliga fjärden  och några barn skuttade glatt runt i kopian av en kopia av den gamla gotländska lagurinen. Nu var jag tillbaka till verkligheten efter  att i ett par veckor på arkiv och bibliotek ha försökt hur folket runt sjön Trekanten före det första världskriget.  Denna behagliga känsla av att leva i en tid och i ett land där det är självklart att ha tillgång till rinnande vatten, elektricitet och datorer försvann när jag kom ner till utställningshallen. Här var jag tillbaka till flydda tider. Detta gällde speciellt när jag tittade på etsningarna utförda på kopparplåt av den italienske konstnären Giorgio Morandi från Bologna. Han var född år 1890 och utbildade sig till konstnär åren före det första världskriget. Det var dessa år som brukar kallas för ”Den sköra tråden”.  Det pågick krigsrustningar i flera länder, i vårt land avlöstes den ena strejken efter den andra för att kulminera i storstrejken sensommaren 1909 och den sociala oron i Ryssland spred sig som en löpeld bland fabriksarbetarna. Viken var konstens roll i denna tillvaron? Georgio Morandis råd blev att ta vara på det vackra i vardagen.  Allt i verkligheten hade en abstrakt sida och det var denna han ville fånga med sina stilleben. Sedan är det frågan vad vi lägger in i ordet abstrakt. För mig betyder ordet tankarnas irrvägar till en annan verklighet  och är en form av fantasi. För att få inspiration till detta sökte sig Georgio Morandi  till stillebenets ursprung under renässansen glansdagar i Italien. Här påminner han en hel del om Carl Milles tankar om hur svenskarna skulle uppleva industrialismen och alla likadana varor, som spottades ur fabrikerna. Hantverkarnas tid höll på att rinna ut. Hur skulle konsten skildra detta?

År 1909 utlystes en tävlan i vårt land om hur ett industrimonument skulle se ut. Två skulptörer dominerade tävlingen. Det vinnande förslaget hade skickats in av Carl Milles. Det anknöt till renässansen bildningsideal att allt omkring oss var skapat av naturen och av materian. Skulpturen var en stor skål, som hölls uppe av allegoriska figurer och här fanns rinnande vatten. Den var obegriplig för de allra flesta och kom snart att kallas för spottkoppen eller soppskålen. Motförslaget hade skickats in av Gottfrid Larsson. Det föreställde fyra äldre och en aning slitna varvarbetar, som kämpade med att baklänges dra en kärra lastade med ett tungt stycke järn. Här syns arbetarnas muskler och deras tärda ansikten. Det vilade en stämning av trotsig revolution över  verkat.

Jag är inte förvånad över att detta förslag inte segrade. Ingen ville se vad som pågick ute i Europa och en staty skulle inte påminna folket om arbetarnas många gånger livsfarliga miljö. Då var det bättre att fly till flydda tiders icke krigiska symboler. Detta är samma tankar som finns i Georgio Morandis stilleben.

Kriget kom och efter freden kom depressionen. Under denna tid började Georgio Moradi att se allt som fanns i köket på ett nytt sått. Vi vet inte hur mycket av porslinet var kantstött eftersom han ibland slog in föremålen i papper eller målade om dem. Han placerade dem på olika sätt vid det stora fönstret i sin ateljé för att se hur dagsljuset förändrade intrycket av dem. En klädd flaska kunde nu se ut som en hydda i Afrika och en citronpress som en hungrig igelkott. När jag kom hem från Artipelag började jag titta på allt det som stod i diskstället på ett annat sätt. Jag flyttade något av allt detta  till köksbordet och tankarna fladdrade till sagovärldens minsta dvärgar i väl gömda hyddor inne i övergivna hus. Deras guldgruvor var de trasiga gamla datorerna, som stod  uppställde på flera olika ställen i huset.

Georgio Morandi var ett med sin ateljé. Ibland stod han vid fönstret och målade de hus som låg på andra sidan gatan. På somrarna disponerade familjen ett sommarhus Grizzana inte långt ifrån Bologna. Han tog med sig sitt stora staffli och ställde sig vid fönstret. Nu är det mellankrigstidens landsbygd som kommer fram.

Många målningar omvandlades sedan till koppartryck och det är dessa,  som dominerar utställningen. När jag såg dessa började jag föreställa mig hur originalet i färg hade sett ut. Jag skulle vilja se mer av Georgio Morandis konst och hoppas att kunna komma till Bologna och spana in spillrorna av hans värld. Flera av hans landskapsmålningar finns som posters och att titta på dessa är en tidsresa knappt hundra år i tiden. Det är målningar utan människor, det är som alla är på mässa i kyrkan. De utstrålar söndagsfrid och hopp om en bättre framtid. 

Samtidigt som Georgio Morandi finslipade sin teknik när det gällde att i ett stilleben fånga det abstrakta i verkligheten rasade ett konstgräl i Stockholm.  Vad skulle hände med Carl Milles förslag till ett industrimonument?  Storstrejken och sedan det första världskriget hade fört med sig att ingen vågade satsa pengar på konstnärlig utsmyckning av Stockholm gator och torg. Till slut hittades en lösning. Carl Milles fick rita om förslaget och göra det begripligt för ungdomarna. Placeringen blev utanför den år 1924 nybyggda Kungliga Tekniska Högskolan. Statyn fick inte längre påminna om en spottkopp på ett sanatorium eller en soppskål på en arbetarrestaurang. Det strömmande vattnet fick vara kvar och skålen pryddes med bilder av gudar och hjältar från antikens Grekland. Den tidens gymnasister pluggade antikens historia. Detta är nu utbytt mot kunskaper om jämställdhet mellan könen och vad det innebär att vara homosexuell. Statyns budskap är näst intill obegriplig för dagens teknologer.

Gottfrid Larsson hade ingenting av Georgis Morandis abstrakta syn på tillvaron. Han skildrade verkligheten som den var och hur den tärde på de arbetarna. Det finns knappt några kvinnor i hans konst. I början av 1920-talet bad han att få placera sitt statyförslag i Södra Folkets park i nuvarande Västberga.  Den var på plats söndagen den 17 augusti 1924 och invigningstalarna var metallindustriförbundets ordförande Johan Olov Johansson och Hjalmar Branting. År 1927 bröt en eldsvåda ut i parken och detta förvärrade nöjesparkens ekonomiska  kris. Konkursen var oundviklig och statyn varvsarbetarna försvann från parkområdet. Den hittades långt senare i söndersågat skick i ett skjul i Gottfrid Larssonsgården i Vadstena. Detta museum över Gottfrid Larssons verk har slagits  samman med Spetsmuseum. Nu är statyn reparerad och uppställd under ett tak i parken utanför detta hus.

Detta museum lockar mig lika mycket som att få se mer av abstrakt konst i Italien. I Vadstena  möts skildringar från två helt skilda grupper i 1920-talets svenska samhälle. Det är de strävsamma industriarbetarna, som kämpar med tunga lyft, och överklassens knypplande flickor. Det skulle vara vackra spetsar på överlakanen i linneskåpet och innehållet måste visas upp för den äldre generationens kritiska damer. De allra skickligaste knypplerskorna kunde skryta med att deras äkta män hade hustruns knypplade spetsar på de stövlar, som hörde till Frimurarnas paraduniformer.

När jag nu sitter vid datorn inser jag att det inte går att leva utan konst i den dagliga tillvaron.  Detta ör Artipelag i en underbar natur bra på att påpeka.

Bilden på Georgio  Mondalis stilleben har jag hämtat från den broschyr som tillhörde inträdesbiljetten

Det händer att ibland att jag får frågor om religion och kristendom. När det gäller Bibeln brukar jag hänvisa till någon präst och annat försöker jag ta reda på själv. En sådan fråga var varför det hade funnits svenska missionärer bland Orientens judar. Varför skulle de omvändas till kristendomen och vem hade skickat ut dem?

Plötsligt mindes jag några glada vårsöndagar under barndomsåren. Min pappa var präst och många kontrollerade att prästernas ungar gick till kyrkan varje söndag. En söndag varje vår brukade Svenska Israelsmissionen  komma och predika i pappas kyrka. Mina föräldrar ansåg att denna mission kunde vara skadlig och pappa började leta i bokhyllan och hittade en tunn bok skriven av Martin Luther. Han bläddrade i den och sa att jag måste gå it och leka för att visa att hemma hos oss ställde vi inte upp på några nazistiska dumheter. Jag begrep ingenting utan tog mitt hopprep och rusade upp till lekparken runt kanonerna vid Skansen Kronan, Idag är mitt intryck att Israelsmissionen hade ett sämre rykte i Göteborgs stift än i Stockholm

Den  bok pappa plockade fram hette ”Judarna och deras lögner” möttes av hård kritik när den kom ut när den kom ut år 1546. De sista meningarna borde aldrig har tryckts och många var överens om att ålderdom klivit rakt in i Martins  Luthers hjärna och han hade tappat sitt sinne för verkligheten, Ingen  läste boken och den blev liggande i förråden på olika bibliotek. En dag fick upptäckte en nazistisk tysk teolog boken och visade de sista raderna för Adolf Hitler.  Dessa fick den tyske diktatorn att jubla. Har hade han ett bevis för att det var riktigt att bränna ner synagogor och spärra in judarna i speciella ghetton.

På  ett märkligt sätt  har samtliga medlemmar i Svenska Israelsmissionen stämplats  som en nazister fram till  till våra dagar. När jag nu läser den bok, som skrevs när föreningen firade sitt 90-årsjubileum, inser jag att dessa påståenden var fult förtal. Det fanns enstaka medlemmar i föreningen som var övertygade nazister och dessa har det skrivits mycket om. Ingen i min omgivning pratade om vad Svenska Israelsmissionen uträttade i Wien  och arbetet för att på olika sätt hjälpa de kristna människor vars äldre och bortgångna släktingar hade övergått från judendomen till kristendomen efter det att Österrike blivit en del av det nazistiska Tyskland våren 1938. Det dröjde inte länge förrän greppet om judarna hårdnade. Skolbarnen tvingades att rita släkttavlor och de, som hade judar i sina släkttavlor, fick inte längre gå i skolan. När sedan kriget bröt ut infördes ransoneringar och kristna familjer med judiskt ursprung fick mindre tilldelning på  sina ransoneringskort än de renrasiga arierna. . Då ingrep Israelsmissionen framför allt i Stockholm och startade insamlingar av skor och kläder till dessa familjer. Jag minns från dessa år att det togs upp rikskollekt i kyrkorna till en skola för judekristna barn i Wien.

Idag känner många skam över att vårt land har skickat ut missionärer för att omvända judar till kristendomen och att bilda judekristna församlingar i utlandet.  Vi har svårt att sätta oss in i hur protestantiska kyrkoledare i Västeuropa tänkte i mitten av 1800-talet. Judeförföljelserna hade skakat om de judiska organisationerna  och många av de högutbildade judarna tappade sin gudstro. De var på grund av sin religiösa tillhörighet utestängda från flera yrken. Ett sätt att komma in i samhället var att övergå till kristendomen. I de tyskspråkiga länderna brukar man räkna med att 100 000 mosaiska bekännare gjorde detta. Kyrkoledarna blev skrämda över detta. Hår fanns en stor grupp människor utan kristen tro och deras sätt att se på religionen skulle medföra att kristendomen tappade sitt grepp om folket. Nu måste dessa ”otrogna” fångas in och få uppleva kristen gemenskap i judekristna kyrkor. Samtidigt med detta skickades också missionärer ut till olika judiska ghetton framför alkt i Östeuropa. De uppstod missionsföreningar på många platser i Europa och år 1875 bildades ”Föreningen för Israelsmission” i vårt land och de första missionärerna kunde sändas ut till Budapest och Odessa i Ukraina.

Intresset för missionsverksamhet riktade mot judar blev stort i vårt land. Pengar flöt in och år 1907  kunde föreningen inviga en egen kyrka. Messiaskapellet,  på Idungatan 4 i Stockholm. Här startade så småningom utbildning av missionärer, Flera präster sökte sig hit och också några kvinnor.

Varje missionsstation har sin egen historia. Som ung fick jag veta något om verksamheten i Wien. Detta berodde på att i pappas församling i Göteborg kom en präst, som hade arbetat som judemissionär i denna stad. Han hette Johannes Ivarsson och pratade ogärna om sina år i Wien. Efteråt har jag förstått att han var rädd för att kritisera nazisternas uppträdande. Han hade blivit utvisad och var övertygad om att han fanns med i polisens hemliga register och att hans telefon kunde vara avlyssnad.

Nu vet jag vad som hände i Wien. Israelsmissionen hade en lokal i stadsdelen Seegasse och hit strömmade människor under de för att få kläder och skor. De judekristna hade förlorat sina arbeten och här kunde de hoppas att få hjälp att flytta till USA eller vårt land. Till vårt land kom ungefär 300 män. kvinnor och barn, De var utblottade och kunde i Stockholm få komma till Messiaskapellet. och dricka te och äta smörgåsar. Överallt i Wien fanns Gestapos spanande ögon och de ogillade det som förekom i lokalen i Seegasse. I början av kriget började Gestapo intressera sig för de judekristna och flera av dem tvångsförflyttades till Polen. De gick att skicka gåvopaket till dem och som regel kom dessa fram.

År 1941 blev ett katastrofår. En natt bröt sig Gestapo in i lokalen och  gick igenom allt som fanns där. Dagen därpå måste lokalen stängas och de svenskar, som arbetade där, fick sina  uppehållstillstånd indragna. Det  var på så sätt som Johannes Ivarsson hamnade i Annedals församling i Göteborg.

Adresslistorna på alla som deporterats till Polen fanns kvar i lokalen. De skickades till Messiaskapellet och härifrån började  man skicka  gåvopaket till Polen. De kom aldrig fram utan återsändes med en påskrift att adressaten hade flyttat. Alla i kapellet visste att flytten hade gått till en gaskammare, Att berätta om detta var omöjligt och osäkerheten var stor om vad som skulle hända den dag tyska trupper tågade in i vårt land. Rädslan hade slagit klorna i de flesta av vårt lands präster.

Kriget tog slut våren 1945 och Johannes Ivarsson började berätta vad han hade vari med om. Han sa flera gånger att det var omöjligt att i ord skildra det han hade sett i Wien. Några veckor senare kom han med ett glädjebesked. Alla, som hade konfirmerats i sin församlings kyrka och inte var privatkonfirmander, skulle få gå på bio gratis en lördag på eftermiddagen. Detta bekostades av Svenska Israelsmissionen, Vi stod i kö och knuffades mot varandra och det blev ett försynt flirtande pojkar och flickor emellan. Några flickor fnissade förtjust.

Innan filmen började ställde sig Johannes Ivarsson framför bioduken och sa att det var en viktig film vi skulle få se, Den handlade om nazisternas grymheter, Han var rädd för att det snart skulle sägas att gaskamrar och koncentrationsläger aldrig hade funnits. Efter detta började filmen, Något tal minns jag inte bara bilder av gaskammare, högar av lik och människor, som knappast kunde stå på benen, När filmen var slut gick vi tysta ut i vårsolen, Alla skratt och flirten hade upphört. Säkert undrade fler än hag vad som skulle hända med de överlevande från detta helvete.

Efter kriget kunde Svenska Israelsmissionen återvända till Wien och försöka bygga upp verksamheten igen. Det fanns överlevare och de var utblottade, Nu tog insamling av kläder ny fart och så småningom räckte pengarna för att bygga upp ett pensionärshem för judekristna.

Svenska Israelsmissionen firade sitt 90-årsjubileum 1965. Idag är föreningen nedlagd och Messiaskapellet såldes till en grekisk föreningen. Deras arkiv förvaras nu i Svenska Kyrkans hus i Uppsala. Idag är huset ombyggt och har förvandlats till ett kontorshotell och bostadsrättshus.. Fasaden har inte ändrats och på taket finns ett kors. När jag stod utanför kyrkan funderade jag över vad som har hänt med den pampiga kyrksalen, som hade plats för 400 åhörare. Vad har hänt med altartavlan?

Detta är ingen kriminalhistoria från gångna tiders Ekensbergs varv utan handlar om en staty. För ungefär en månad sedan fick jag en fråga om en stor staty, som en gång stått i Södra Folkets Park i nuvarande Västberga. Jag lovade att hålla utkik efter information om detta konstverk vid mitt nästa besök på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemingsberg.

Denna gång letade jag efter information om föreningen för Folkets Hus i Liljeholmen. Styrelsen under ledning av Bernard Johansson brottades med ekonomiska problem och beslöt sig för att satsa stort. De skulle försöka få ett lån, som skulle användas till ett bygga en folkpark med gungor och  karuseller. Här måste det finnas ett stort och halt golv för dans och en teater. Försommaren 1915 var allt klart och invigdes av Hjalmar Branting.

Bland programbladen för föreningens verksamhet hittade jag ett anslag från  1924. Ett storslaget konstverk skulle avtäckas den 17 augusti med högtidstal av Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olov Johansson. Det var en mycket stor staty, som var fyra meter lång och två meter hög. Den hade utförts av skulptören Gottfrid Larsson. Denna staty hade varit ett av många förslag  i en tävling om att skapa ett monument över de svenska arbetarna. Statyn fick inget pris och blev svårplacerad. Gottfrid Larsson vände sig till Södra Folkets Parks styrelse och bad att få deponera sitt mästerverk i parken. Det var denna staty, som skulle avtäckas. I samband med detta skulle Orfeuskören sjunga.

Gottfrid  Larsson var vid denna tid en känd person. Ett av hans mästerverk, som föreställde en vanlig fabriksarbetare, stod i Vasaparken i Stockholm och ett annat föreställde riksantikvarie Oscar Montelius.

Det framgår inte hur många som kom och var med om detta högtidliga ögonblick. Lågtryck  med regn och rusk var vanliga under de första åren under 1920-talet och Europa plågades av dåliga tider med arbetslöshet.  I många familjer  fanns det varken lust eller pengar att åka till Folkets Park för att svänga om på dansbanan eller titta på ett sånglustspel. En vacker staty, som skildrade vanliga människors slit på arbetet, skulle förhoppningsvis locka folk att plocka fram sina paraplyer och ta spårvagnen till Midsommarkransen och sedan traska till parken.

De ekonomiska bekymren för parken tornade upp sig. År 1928 blev situationen ohållbar och parken gick i konkurs.  Då kom någon och hämtade statyn varvsarbetarna. Sedan dess finns det inga noteringar om var den finns.  Jag har inte hittat några beskrivningar  om vilket materia den var gjord av. Var det en metallstaty, som sedan smältes ner?

Gottfrid Larsson och Carl Milles tillhörde samma generation konstnärer och när det gällde tävlingar att skapa statyer för offentlig konst var det nästan alltid Carl Milles verk som segrade.

Gottfrid  Larsson avled julafton 1947 och hans änka beslöt sig för att satsa på en Gottfrid Larssongård i Vadstena. Den skulle bli en motsvarighet till Carl Millesgården på Lidingö. Av vad jag har förstått finns det statyer i parken utanför gården. Är det här varvsarbetarna står?

Numera finns det ett spetsmuseum i nedervåningen på denna gård. Som ung knypplade jag mycket och det skulle vara trevligt att denna sommar komma hit och minnas ungdomens lektioner i textilslöjd och fundera över varvsarbetarnas tunga arbete för hundra år sedan,

Jag stod på kyrkogården vid Maria Magdalena och tittade upp mot Sankt Paulsgatan.  Det var lördag och jag såg glada ansikten runt omkring mig. I kyrkan pågick en dopgudstjänst och i en av de gamla gravkoren kunde nyanlända få lära sig att tala svenska. Jag var här för att föreställa mig hur området såg ut i början av 1900-talet. Då var församlingens ståtliga stenhus nybyggt  och det bodde många fattiga i området. Jag hade tidigare hört talas om att här hade för längesedan det legat ett Folkets Hus. För att få reda på mer om detta tog jag pendeltåget till Flemingsberg  och traskade till Arbetarrörelsen Arkiv och bibliotek. Nu kunde jag på ett bytt sätt mig in i områdets historia

 Idag är det ingen som tänker på att har legat ett Folkets Hus på Sankt Paulsgatan. Om man  då hade stått på kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka husets synts mycket bra. Det är nu rivet och det jag såg var ett stort hus insvept i plast. Fasadrenovering pågår för fullt.

  Folkets Hus låg på Sankt Paulsgatan 17 snett mitt emot Maria Magdalenas församlingshus. Det var ett hörnhus, som många passerade förbi när de gick till högmässan eller hade ett ärende till pastorsexpeditionen.  Efter mycket letande lyckades Södermalms Folkets Husförening få hyra detta hus år 1906 och året därpå sa husägaren upp kontraktet. Jag misstänker att ägarna av grannhusen inte riktigt gillade folket, som strövade ut och in genom dörren till Folkets Hus. Folkets Hus kunde betyda farliga revolutionärer från Ryssland och usla typer, som ville avskaffa kristendomen.  Man behövde bara läsa ett enda nummer av tidningen Socialdemokraten för att inse att chefredaktören Hjalmar Branting var mycket kritisk  till kristendomen.

 Vid denna tid hette kyrkoherden I Maria Magdalena församling Karl Anton Eklund, som inom sitt yrke var en uppkomling. Hans far hade varit en vanlig arbetare och han hade aldrig gift sig med sonens moder. Karl Anton hade en stark religiös tro och beslöt sig för att göra sitt yttersta för att bli präst. När hans jämnåriga var klara  med sina studier började han sin prästutbildning och vissa år försörjde han sig samtidigt genom att arbeta som tillfällig brukspräst i Gustavsberg.  Här träffade han flickan Mary från Spanien. Hennas pappa hade kommit till porslinsfabriken för att arbeta som verkmästare. De gifte sig och fick barn. På något sätt fick den lilla familjen ekonomin att fundera så att Karl Anton kunde åka till Uppsala och få ut sin examen och bli prästvigd. Nästan direkt efter examen fick han en tjänst i Maria Magdalena och blev redan efter några år dess kyrkoherde.

 Jag vet genom min make Davids erfarenhet att det för klassresenärer var nästan omöjligt att återvända till sitt ursprung. De sågs som klassförrädare  och var dessutom odugliga till allt praktiskt arbete. Det skulle var mycket förvånande kyrkoherde Eklund gick på något möte i Folkets Hus . Var han stod rent politiskt är det ingen som riktigt  vet. På hans tid var det olämpligt att en präst blev medlem i ett politiskt  parti. Ärkebiskop Söderblom gick så långt att han bara röstade en enda gång.  

 Några hus högre upp på Sankt Paulsgatan bodde riksantikvarien Oskar Montelius och hans hustru Agda. Agda Montelius satt med i styrelsen för Fredrika Bremerförbundet och deltog aktivt i församlingens arbete för att hjälpa fattiga familjer. Hon kämpade för kvinnlig  rösträtt och att de gifta kvinnorna skulle bli myndiga och själva få disponera sina inkomster och kapital. Herrskapet  Montelius hus finns fortfarande kvar.

Frågan om kvinnlig rösträtt och att de gifta kvinnorna skulle bli myndiga var vid denna tid mycket känslig för socialdemokraterna.  Kvinnorna fick vänta, först var det klasskampen som gällde. Agda Montelius och kvinnorna runt henne höll inte med om detta. Flera hade sett hur deras medsystrars ärvda förmögenhet slarvats bort av de äkta männen på krogbesök och älskarinnor. Här måste det bli en lagändring.

Folk av alla slag strömmade fram och tillbaka på Sankt Paulsgatan.  Det var otänkbart att de liberala kvinnorna skulle säga några ord till arbetarna på väg till Folkets Hus.

 Det framgår inte av handlingarna om grannarna klagade på det som hände i Folkets Hus. Efter drygt ett år sa fastighetsägaren upp hyreskontraktet och Södermalms spirande fackföreningsrörelse stod utan lokaler.

 Ordförande för Folkets Husföreningen hette Carl Ståhlberg och han ansåg att om ett Folkets Hus på Södermalm skulle bli verklighet måste man skaffa ett eget hus. När ett nedgånget hus strax intill Södra Station vid Bangårdsgatan  (nuvarande Bangränd) i kvarteret Göta Ark  blev till salu beslöt sig styrelsen för att köpa detta och förhandlingar om lån inleddes med Enskilda  Banken.  Lånet beviljades under förutsättning att samtliga styrelsemedlemmar gick i personlig borgen för lånet. Detta skedde och huset köptes in och invigdes i början av år 1909. Det blev en stor festdag för Södermalms arbetare. Hjalmar Branting kom och invigde huset. Sedan blev det sommar och alla hjälptes åt att lägga om taket. På hösten kom storstrejken och då insåg alla att det var mycket bra att de olika fackförbunden hade en plats där de kunde samlas. Det fanns praktiska problem. Huset saknade elektriskt ljus och taket på uthuset  borde ses över. Men nu var det strejken som gällde och när senhösten kom blev det ont om pengar i de  olika fackförbunden.

Carl  Ståhlberg gav inte upp trots de dåliga tiderna. Han hade blivit god vän med kyrkoherden i Katarina församling och fick disponera kyrka för en välgörenhets konsert till förmån för Folkets Hus. Inkomsten blev 360 kronor och nu fanns det pengar att lägga om taken både på uthusen och på stallet. Häst och vagn hade inte föreningen råd med.

 Carl Ståhlberg började energiskt att leta efter hyresgäster. Det var många föreningar, som saknade lokaler på Södermalm.  Hammarby idrottsförening hade börjat växa och sysslade nu med friidrott och bandy. Föreningen behövde lokaler  för sammanträden och klubbmöten. Några nykterhetsföreningar, en dansskola  och ett fåtal privatpersoner hyrde också lokaler. Trots detta var ekonomi så dålig att Enskilda Banken ständigt hotade med att säga upp lånen. Trots en gåva från Olof Aschberg gick det år 1914 inte att undvika konkurs. Fastigheten såldes på auktion och den ropades in för 140 000 kronor , vilket var 38 000 kronor under taxeringsvärdet. Den nye ägaren var byggmästare Carl Blomdal. Just då hade han inga planer på att bygga om huset och därför fick Folket Husföreningen hyra fastigheten för 10000 kronor om året. Föreningen skulle stå för alla löpande utgifter och också ansvara för nödvändiga reparationer. Bland det första föreningen gjorde var att dra in elektricitet i huset.  

 Föreningen anställde en vaktmästare, som också fick disponera en liten bostad i huset. Under det första världskriget steg livsmedelspriserna till oanade höjder. Trots  dålig ekonomi beslöt styrelsen att höja vaktmästarens månadslön lön till 200 kronor.

De ansvariga för Folkets Husföreningen kämpade med dålig ekonomi och någon ordentlig renovering av huset fanns det inte pengar till. När området runt Södra Station fick en ny stadsplan innebar detta att ett stort hus med samlingslokaler, bibliotek och inomhusbad skulle byggas, började styrelsen underhandla med Stockholms stad om att få disponera lokaler i detta hus. När  alla förhandlingar år 1940 var klara stängdes Folkets Hus på Södermalm. Kvarteret Göta Ark finns kvar, men det finns inga skyltar som berättar om Folkets Hus.

 Jag gick flera gånger upp och nedför Bangränd. Här var jag helt ensam och i tankarna fanns jag  i en annan tidsålder, när vattentoaletter och bra belysning inomhus var en lyxvara. När jag slutligen beslöt mig för att återvända till verkligheten möttes jag av en reklam skylt om att bira kostade 29 kronor hela kvällen. Jag hade kommit till Baras Imperium. Nu  tittade jag  in och fotograferade. Här skulle jag  känna mig bortkommen.

Jag har i dagarna varit på studiebesök i den ryska kyrkan på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Församlingen har funnits i Stockholm i 300 år och har nu 2000 medlemmar. Vi, som hade förmånen att få vara med om detta besök, kom från Hägerstens församling.  Vi fick en utförlig redogörelse  om kyrkans historia och den ryska kyrkans tolkning av kristendomen av Fader Angel Velitekkov. På mig gav detta ett gladare intryck än den stenhårda lutherdomen, som kyrka och skola förgäves försökte  banka in i min skalle under uppväxtåren.

Den ryska kyrkan vid Birger Jarlsgatan är unik. Det är en rysk  huskyrka, som i Sankt Petersburg fanns i nästan  varje kvarter före revolutionen. Här saknas glitter och guld som i de stora kyrkorna. Ikonostasen är vitmålad  snickarglädje som fick mig att känna  mig nästan som jag vore på  den småländska  landsbygden. Mitt i kyrkan gick det att titta upp i en liten kupol och genom denna kunde alla få  uppleva att det himmelska ljuset sänkte  sig ner över  kyrkobesökarna.  Något stort triumfkrucifix fanns inte utan den korsfäste Jesus var uppsatt vid sidan av kyrkorummet.

Då  och då gör  jag tappra försök att tränga  in i Rysslands  många  gånger blodiga historia. I mitten på 1500-talet regerade Ivan den Förskräcklige  och hans trogna anhängare drog fram och spred skräck och fasa. När  jag tittade upp på den korsfäste Jesus såg  jag ett fridfullt ansikte. Då hörde jag inom mig det tysta budskapet om att alla inbördeskrig  omedelbart måste  upphöra  och att kristendomen har en stor förmåga  att skänka  frid, glädje  och välsignelse.  Just här  syntes skillnaden mellan min barndoms idoga rabblande av de sju meningar, som Jesus sa när  han hängde på korset. Detta var en skrämmande upplevelse, som jag fortfarande har svårt  att komma över. I denna kyrka har korset en annan betydelse. Korset är  ett tecken på försoning och på andlig mognad. Fader Angel återkom flera gånger till att vi behöver träna oss i konsten att ta emot Jesus på det abstrakta planet. Stora delar av kristendomen är  ett mysterium och detta bör  vi lära oss att acceptera.

Den bok i Bibeln, som har den största  betydelsen i den ryska kyrkan, är evangelium enligt Matteus. I kapitel 17 finns kyrkans viktigaste text. Den är  dramatisk  och fylld med både dramatik och österländsk mystik.  I den svenska kyrkan läses texten på Kristi Förklarings  Dag, som infaller i mitten av juli. Som barn älskade  jag den texten. Sommartid bodde vi vid havet och varma dagar gick det att se hur små öar svävade fram över vattnet.  Kanske låg Förklaringsberget på  någon av öarna längst  ut i havsbandet.

Fader Angel berättade med stor inlevelse att kyrkan är uppkallad efter den dag mär Jesus tillsammans med lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes gick upp på ett högt berg. Här  fick de tre lärjungarna förklaringen på vem Jesus var. Ljuset på bergstoppen var helt annorlunda. Plötsligt  lyste Jesus som solen   och hans kläder blev skimrade vita. I detta märkliga ljus stod Mose och Elia och samtalade med Jesus. Petrus, som var en praktiskt lagd fiskare, tog mod till och föreslog att han skulle bygga tre hyddor på berget så  att  Jesus skulle kunna bo här  tillsammans med Mose och Elia. Medan han pratade om detta sänkte sig ett moln över berget och från detta hördes  en röst:

”Detta är  min älskade son, han är  min utvalde. Lyssna på honom!”

Då slog skräcken klorna i lärjungarna och de kastade sig handlöst ner på marken. Jesus såg  detta och gick fram,  böjde  sig ner och rörde vid dem och uppmanade dem att inte vara rädda. Sedan blev allt som vanligt och de började  gå  nedför  berget. Då  uppmanade Jesus dem att inte berätta för de andra vad se varit med om förrän efter uppståndelsens dag.

Medan Fader Angel i korta drag berättade om detta började  jag fundera över r vad som står  i evangelium enligt Matteus. Mina bibelkunskaper är  inte speciellt goda och jag kopplade bort Fader  Angels röst. Nästa gång  jag lyssnade intensivt var när han berättade om vad kronorna betyder i den ryska kyrkan. Ännu  en gång hänvisade han till evangelium enligt Matteus.

Det blev frågestund och en av deltagarna talade  att hennes mor hade tillhört  denna kyrka och att det var här som en präst sjungit begravningsmässan över henne,. Några andra hade rötter  i den grekiska kyrkan. Det var mycket intressant att lyssna på detta. Då insåg jag hur lite jag vet om de andra kristna kyrkorna och om de gemensamma rötterna i fornkyrkan,

Nu sitter jag hemma och en blek försommarsol letar sig fram mellan molnen. Jag har läst  rubrikerna i evangelium enligt Matteus och letat efter skildringar om en krona. Det enda jag hittade var den obehagliga skildringen i kapitel 27 om vad som hände innan Jesus korsfästes. Soldaterna, som hade ansvaret för att Jesus fördes bort till Golgata, vred ihop en krona av törne och satte på hans huvud. De visade sitt förakt  genom att spotta på  honom. Pà korset över hans huvud spikade de upp ett anslag om detta var judarnas konung. Händelsen är  fascinerande. Det var främmande soldater, som krönte Jesus till konung över  kristendomen.

Det finns två vackra kronor på en central plats i den ryska kyrkan. Jag  har min egen tolkning av dessa. Den ena hör  samman med korsfästelsen och den andra med psalm 21 i Psaltaren.

”Ty du kommer honom till mötes

med välsignelser om vad gott är

du sätter på  hans huvud en gyllene krona.

Han bad om liv och du gav honom det

ett långt och alltid evinnerligen.

Stor är  hans ära genom din seger.”

1917 års  bibelöversättning.

Nu har jag varit ensam i nästa två och ett halvt år. David och jag fick 60 år , två barn och fem barnbarn tillsammans. De sista åren av hans liv var jag anhörigvårdare och de sista åren visste jag inte riktigt hur jag skulle orka med. När det blev sol och sommar ville han komma ut och gå runt i vår vildvuxna trädgård och prata lite med de små och lurviga jordhumlorna. Detta orkade han inte utan fick nöja sig med att titta ut genom fönstren. Då blev hans stora glädjeämne att spana in maskrosorna. Den gula färgen gav honom en smula livsglädje. Jag fick under inga villkor utrota detta ogräs. Resultatet har blivit att jag har maskrosor överallt på tomten.

David var kemist och gillade att få ut mesta tänkbara mat ur vilda växter. En försommar under ett av våra första år som gifta kom han på att det skulle gå att göra ett gult vin av maskrosblommor. Vi tog bilen och for ut på landet och letade reda på vanskötta gräsmattor. Vi plockade och plockade och vår son Mats gjorde krypande sitt allra bästa att hjälpa till. Hemma satte vi oss vid köksbordet och rensade bort de gröna foderbladen. Detta var ett pilljobb, som verkade aldrig att ta slut. Fingrarna blev svarta och styva.  När vi äntligen var klara räckte det bara till fem liter vi. Då gällde det att hitta något att dryga ut satsen med och det blev rabarber. Detta beslöt vi oss för att aldrig göra om detta.

Året därpå blev vinet klart. Färgen blev den ljusaste nyansen av gulvitt och smaken  var det inget fel på. Just då slukläste  jag kärleksromaner om livet i den amerikanska södern och gick då veta att  under slaveriets glansdagar användes slavkvinnornas barn som maskrosrensare. Vinet blev solgult och smakade sommar samt gjorde att de unga flickorna blev lätta att förföra. Jag läste detta högt för David och vi fnissade förtjust tillsammans.

Åren gick och så småningom blev vi villaägare i Stockholm. Då vaknade lusten att äta upp allt som växte i trädgården. Första försöket blev maskrosor.  Under sin studietid hade David haft en praktikplats i södra Frankrike och där flera gånger njutit av en sallad på spröda maskrosblad i vinägrettsås. Nu måste denna maträtt komma på bordet. En vårdag letade jag reda på ett par späda maskrosstånd  och täckte dem med en svart soppåse. Ett par dagar senare rev David bort soppåsen och plockade en skål med blekt gröna blad och skakade ihop en vinägrett sås och hällde över bladen. Han var ensam om att uppskatta denna delikatess.

 Jag  hade hört att under svältens år under det första världskriget grälade fruarna om vem som hade rätt att gräva upp maskrosorna vid sjön Trekanten. Rötterna av späda maskrosor skulle kokas i det vatten, som sedan skulle bli diskvatten, kokas två gånger till och sedan ätas som ersättning för potatis. Jag gjorde detta och fick fram något som såg ut som pasta. Det var ingen läckerhet och barnen frågade varför jag alltid måste envisas med att vara en klämkäck scout ute i naturen och utan vettig mat. Det blev inga fler maskrosmiddagar.

 Varje vår diskuterade hur vi skulle kunna ut nyttja maskrosorna. Trädgårdens plåga är rådjuren, som gillar rödbetor, tulpaner och blå penséer med avskyr gult. Skulle rödbetorna få vara ifred om vi sådde dem mellan de största  stånden av maskrosor?  Vi försökte aldrig. Jag köpte ett maskrosjärn och varje år startade jag ett  fälttåg mot maskrosorna, som alltid avgick med segern.

 Denna torra vår har jag hittat en fördel med maskrosorna. Bladen breder ut sig och förhindrar att jorden torkar ut under dem. Om det fortsätter att regna skall jag göra ett tappert försök att gräva upp dem. 

Det regnar och maskrosbollarnas parasoller orkar inte flyga. Det finaste i trädgården just nu är hundkäxen, som skimrar i regnet. Detta skulle  David ha uppskattat.

 Det tråkiga denna försommar är vara ensam om att upptäcka allt som växer i den stora och vildvuxna trädgården . Jag saknar den friske David.

Jag har varit och sett utställningen om sagornas folkskola på Valdemarsudde. Precis som i sagorna stämde ingenting med verkligheten,  skolbänkarna var rena och visade inga spår av utspillt bläck och inga skildringar om att många barn för 120 år sedan var vintertid befriade från skolgång på grund av att de saknade vinterkängor. Att befria barn på grund av brist på kängor var en regel, som fanns kvar när jag började som folkskollärare på svensk landsbygd 1952.

 Utställningen var uppställd högst upp i prins Eugens ståtliga hus på Djurgården. För att komma dit måste man traska uppför flera trappor, som var täckta med mjuka och röda mattor. Bara detta gjorde mig misstänksam. Detta var en miljö som inte ens folkskoleinspektörerna hade tillträde till.

I min familj på min pappas sida är jag den tredje generationen folkskollärare. Min farfar skulle om han levat i dagarna fyllt 165 år och blev klar med sin folkskollärarexamen  för 153 år sedan. Hans studietid på seminariet efter ett par år  i hembyns folkskola var två år. Enligt honom var de viktigaste ämnena i folkskolan välskrivning och stavning. Behärskade man dessa båda på sin tid svåra ämnen kunde man räkna med ett mindre tungt jobb än att vara bonddräng. Farfar  hade vuxit upp på en liten gård i södra Bohuslän och någon större lust att överta gården hade han inte.

 Farfar var med om att utarbeta anvisningar för hur man lärde barn skriva med bläck. Det  hade kommit en nymodighet och det var stålstiftet. Det gick att skriva tre bokstäver på varje doppning. Detta  var en metodik, som jag fick lära mig under min utbildning. Själv klarade jag som barn dåligt av att skriva med bläck och gick alltid runt med fula svarta fläckar på händerna.  Detta var en del av lärarnas och elevernas vardag och ingenting av detta fanns med på utställningen.

  Några sagor fick under inga villkor förekomma i farfars klasser. På landsbygden fanns det en åsikt att alla som läste blev en smula tokiga och inte klarade av enkla arbeten som att pumpa upp vatten från gårdspumpen eller att elda  i köksspisen. Det räckte alldeles att barnen kunde stava sig igenom katekesen för att  som vuxna inte göra bort sig på husförhören.  

Min faster Signe  blev klar med sin examen i början av 1900-talet. Hennes första tjänstgöring var på en skola på landsbygden. Det var inte populärt ute i socknarna att tvingas bygga ett skolhus med tillhörande lärarbostäder. Problemet kunde lösas på ett billigt sätt om två socknar slog sig samma och byggde skolhuset i ett skogsområde på gränsen mellan socknarna. Det anställdes tre lärare, en småskollärarinna och två folkskollärare.  För att  ytterligare spara pengar var den ena av folkskollärarna  en kvinna. Kvinnliga lärare  tjänade mindre än de manliga. Den manlige lärarna skulle om så behövdes kunna klå upp socknens bråkstakar.

Faster Signe berättade med fasa om dessa två år mitt inne i den mörka skogen. Hon delade en liten lägenhet med småskollärarinnan. På lördagskvällarna i vintermörkret brukade socknens halvvuxna pojkar komma och spela hartsfiol på lärarinnornas  köksfönster.  Att jaga dem var omöjligt.  Vintrarna var hemska på fler sätt. I lönen ingick att lärarinnorna  hade fri ved, men vedtraven  var så liten  att de tvingades huttrade sig igenom vintrarna. Här i skogen skaffade sig faster Signe meriter och kunde på så sätt få en fast anställning i hemstaden Göteborg.

 Det har skrivits många romaner om ensamma lärarinnor på svensk landsbygd. De längtade efter kärlek och någon att hålla av. Uppvaktande kavaljerer saknades inte och ibland skenade känslorna iväg och resultatet blev att lärarinnan blev  med barn och nu riskerade att förlora sin tjänst. Ofta kunde hon inte gifta sig med barnets fader, som levde i ett olyckligt äktenskap och inte av familjeskäl kunde skilja sig. Det fanns en möjlighet och det var illegal abort. Det var ett ångestladdat beslut, som faster Signe en sommarkväll viskade i mitt öra. När jag i bokståndet  på Valdemarsudde såg ett vykort efter en tavla av Carl Larsson skymtade jag den ensamma lärarinnornas förtvivlan.

 På  utställningen hade sagoböckerna en framträdande roll. Om barnen suttit tysta under hela veckan och inte spillt bläck på golvet kunde läraren få ta fram en sagobok och läsa högt den sista lektionen på lördagen. Några sagoböcker hade skolorna inre råd att köpa och det blev lärarna, som själva måste köpa någon sagobok eller jultidning. Jag minns att i min fasters bokhylla på landet låg trasiga exemplar av jultidningar. De flesta var skrivna på gammalstavning.  I brist på annat läsbart fick jag låna dem och Carl Larssons bild av Prinsessan Vår minns jag tydligt. Faster Signe, som hade velat bli konstnär,  berättade med en suck av välbehag att hon hade ritat av prinsessan  på svarta tavlan och att sedan barnen fick rita av hennes teckning i sina arbetsböcker. I hennes klasser i ett arbetarområde  i Göteborg fanns inga föräldrar,  som hade råd att köpa jultidningar till sina barn.

År 1899 skedde en förändring. Den liberale politikern Fridtjuv Berg tog initiativ att barnen borde få ett eget bibliotek med spännande och texter avpassade för deras läsförmåga. Jag tror inte att speciellt många skolor ansåg att böckerna skulle köpas in. Nu inser jag att jag var privilegierad som hade gångavstånd till det dicksonska biblioteket i Göteborg. Jag tror att jag lånade de flesta av dessa böcker, som var lätta och hade röda pärmar.  

Det fanns i min barndomsstad ett mycket litet fåtal förmögna familjer, som köpte en bokhylla och samtliga Barnbiblioteket Sagas böcker. En sådan hylla fanns med på utställningen och också en elegant lässoffa. Jag suckade när jag såg denna försköning av barnens verklighet. Det hade varit mycket bättre att visa  ett köksbord med sliten vaxduk och där Sparbankens gratistidning Lyckoslanten låg. Den betydde otroligt mycket för att utveckla barnen läsförmåga.

 De allra flesta av folkskolans elever kom de första hundra åren från bygder, där fattigdomen regerade. Det finns ingenting av detta i utställningen. Folkskolans framgångssaga är att trots alla svårigheter och bekymmer lyckades lärarkåren lära de svenska barnen att läsa, skriva snyggt och räkna.

 I sagorna brukar ofta en vit häst spela en stor roll. En av utställningens få hästbilder föreställer en belåten bonde tillsammans med en något överviktig brun ardennerhäst. Bland vykorten hittade jag sagans vita springare.  Han betar på Ölands magra och steniga marker och klarar ändå av livet. Konstnären är Nils  Kreuger. 

 För mig är denna häst en illustration av  lärarnas villkor de första hundra åren.

I början av denna månad vandrade jag en del av Via Appia. Då fylldes jag av en egendomlig känsla av att de gamla och nötta stenarna  ville förmedla flera budskap till mig. Ett av dessa att det var vid denna väg som kejsaren hade låtit korsfästa omkring 6000 upproriska slavar  år 71 före vår tideräknings början.  De hade deltagit i den slavarmé, som hade organiserats av Spartacus. Från korsen hördes skrik fyllda av ångest och smärta. Då måste det ha varit en fruktansvärt upplevelse att vandra på denna idag mycket fridfulla väg genom ett jordbrukslandskap. Det enda ljud som hördes var fågelsång .

Jag är övertygad om att Jesus kände till denna händelse och att han visste med sig att hans budskap var lika revolutionärt som Spartacus uppror mot skavarnas  ägare. Han var vägen, som alla som vågade tänka annorlunda måste vandra och detta var en väg kantad av lidande och död.

 Via Appia berättade också en annan historia, som jag hittade först när jag kom hem. Min son Mats och jag gick från den utgångspunkt, där vägen övergår från en bred stig till en stensatt väg.  Vi hade kommit överens om att vandra i en timme och sedan gå tillbaka till den parkerade bilen. Vägen förde oss halvvägs till  Rom. Vi vände om strax efter det att vi hade passerat ruiner, som skildrade hur romarna såg på livet. På vår högra sida fanns en ruin av ett tempel där troligtvis åkerbruks- och jordbruksguden Saturnus hade dyrkats. På den andra fanns en samling av små statyer, där namnen hade raderats ut av förstörelse och vinterregn. Nu inser jag att här syntes skillnaden. På den ena sidan av vägen fanns det andliga livet och på den andra den sanning, som fanns skildrad  den romerska lagen.

 Det finns en legend  från fornkyrkan om en dag när den uppståndne Jesus  vandrade på Via Appia. Det var i juli månad år 64. Rom hade några dagar tidigare varit ett eldhav och kejsar Nero var övertygad om att de kristna hade tänt eld på staden för att visa sin religiösa makt och också som en hämndhandling. Nu skulle de straffas genom att korsfästas vid en synlig plats på andra sidan av  floden Tiberns. Jesus gick mot strömmen av flyende och rädda människor. Vilka skulle straffas för branden. Skulle kejsaren nöja sig med bara de kristna?

 I denna rädda skara fanns aposteln Petrus. Nät han hade passerat stadsmuren blev han stående som förstenad. Mitt emot honom stod Jesus.

”Quo vadis” viskade Petrus fram. ”Vart går du?”

”Jag är på väg mot Rom. Jag skall korsfästas ännu en gång.”

Petrus blev förskräckt och började halvspringa mot Rom som om han vore rädd för att Jesus skulle hinna ikapp  honom. Han var ju klippan, på vilken det skulle byggas en församling och kanske den första kristna kyrkan.  Legenden fortsätter med en skildring av korsfästelsen. Petrus hade en önskan. Han ville bli korsfäst med huvudet nedåt för att inte vara med än sin herre.

 Det var på en oansenlig plats, som valdes ut som plats för att korsfästa de kristna. Här begravdes Petrus och senare byggdes en kyrka över hans grav. Den är nu en turistattraktion i Peterskyrkan.

 Mars var ett flitigt söndagsskolebarn och av vad jag förstod mindes han denna historia. Vi förde den aldrig på tal utan  diskuterade olika vägar genom livet . Jag berättade hur slumpen en gång förde mig till kärleken och att sedan Mats senare blev  ett resultat av denna händelse. Om jag hade varit född i Rom och levt samtidigt med aposteln Paulus skulle jag ha gått till någon av de män, som kunde tyda framtiden i fåglarnas flykt eller kycklingarnas irrande fram och tillbaka i en hönsgård. Just då flaxade  en svart koltrasthane  fram ur  en buske och tittade nyfiket på oss. Sedan fick han annat att tänka på och hoppade  bort. Just då ringde Mats mobil. Det  var hans hustru Birgitta. Hon var gråtfärdig, eftersom hennes snart 100-åriga mamma hade drabbats av en stroke, som inte var livshotande. Om vi hade vandrat på Via Appia för tvåtusen år sedan skulle vi ha tolkat koltrastens skuttande på den stenlagda vägen  som tecken på en kommande olycka.

Först gick vi tysta mot den parkerade bilen. Sedan började vi prata. Mats konstaterade med glädje att han uppskattar att jag håller mig i form med vandringar och styrketräning på gym. Hans svärmor hade i sin krafts  dagar levt på ett helt annat sätt och gillat att besöka restauranger. Hennes fötter hade så länge Mats känt henne varit ett problem. Några rejäla vandringsskor hade hon aldrig ägt.

Jag tittade på Mats fötter. Han hade ett par italienska joggingskor på fötterna.  Här såg jag något av den färgglädje, som Mats svärmor alltid har uppskattat. Hon är medlem i svenska kyrkan och har kvar mycket av sin barnatro. För henne har vandringen genom livet varit fylld av besvikelser och motgångar,  men också av glädjen att äga vackra kläder och eleganta och högklackade skor.

Mer blev inte sagt. I Italien är inte flärd syndbelastad på samma sätt som det var i min barndoms kyrkor i Göteborg. Jag vet inte varför jag kom att tänka på aposteln Paulus. Han har aldrig skymtats på Via Appia utan kom som fånge till Rom i ett fartyg. Han  var noga med klädseln. Alla kvinnor skulle när de deltog i kristna gudstjänster ha håret täckt av en slöja. Detta var djärvt och säkert utmanande.  Att ha slöja var inte tillåtet för slavinnor. Det finns inga anteckningar om protester. Paulus lindade in budskapet genom att säga att denna regel var ett budskap från änglarna.  Paulus änglar måste ha varit underbara varelser, som uppskattade färg och glädje. Det var, trots Mats skrämmande telefonsamtal, som om änglarnas glädje svävade över Via Appia.

 Hit vill jag återvända och då börja vandringen i Rom.