Jag har den sista månaden fått mycket beröm för det jag skriver och också önskemål om att skildra fantasieggande byggnader. Dit hör bland annat fängelset i Långholmen och den nu rivna fängelsekyrkan. Idag är fängelset hotell och vandrarhem och den yttre fängelsegården är vinteruppläggningspalts för fritidsbåtar. De sista dagarna har jag varit på Stockholms Stadsarkiv och där börjat sätta mig in i det omfattande arkivmaterialet.. Det första jag har begärt fram är fängelseprästernas dagböcker.

Det  blev en upplevelse att ta del av hur prästerna året runt traskade förbi det yttre bevakningstornet, för att sedan gå över den yttre fängelsegården och därefter  kliva in i fängelset för att utföra sina arbetsuppgifter. Allt skulle dokumenteras i dagboken.

I dagböckerna från 1920-talet är både fångar och präster anonyma. Jag vet inte vilka präster som minst fyra gånger i veckan kom till pastorsexpeditionen i fängelset. Prästerna var flitiga besökare på fängelsets sjukhus, som också hade en avdelning för psykiskt sjuka män. Här vårdades en man, som vi tack vare andra källor får veta namnet på. Det var kosacköversten Muhammed Beck Hadjetlaché, som egentligen hette något helt annat. I dagligt tal kallades han bara för Kosacköversten. Han var ledare för den fruktade Ryssligan och dömdes år 1919 till döden för mord. Detta år utreddes om dödsstraff skulle avskaffas och i väntan på detta förvarades Kosacköversten i en av fängelsets 500 celler. Den 30 juni 1921 avskaffades dödsstraff i fredstid, vilket medförde att Kosacköversten måste sitta i fängelse till den dag han avled. Vi vet inte om fängelseprästen någon gång samtalade med honom. Det enda som skymtar fram år 1929 är en bekymrad anteckning i dagboken hur svårt det kan vara att hitta anhöriga till de avlidna fångarna.

I början av 1900-talet bildades i de allra flesta europeiska länder socialdemokratiska partier. I Ryssland valdes Vladimir Lenin till ordförande och i vårt land Hjalmar Branting. Dessa båda ledare träffades ibland och blev goda vänner. När revolutionen i Ryssland bröt ut år 1917 förnyades kontakterna. Vladimir Lenin önskade få hjälp från Sverige genom att få öppna en byrå för det kommande sovjetiska Ryssland i Stockholm. Detta skedde och efter någon tid kunde denna byrå få använda sig av diplomatpost, som tullen inte hade tillstånd att öppna. I december 1919 stängdes byrån och majoriteten av de anställda utvisades. Polisen hade lagt märke till att skickades kommunistiskt och förbjudet propagandamaterial via denna diplomatpost. Ett par beslagtagna tidningar beskrev hur alla som arbetade i Sverige borde delta i en världsrevolution. Ett fåtal av byråns personal gömde sig i Stockholm och några av dem sysslade med att sprida kommunistisk propaganda, som riktade sig både till den bildade överklassen och till arbetarna.

Samtidigt som detta skedde hade kosacköversten och ledaren för den Vita Ligan Muhammed Beck Hadjetlaché lyckats ta sig till Stockholm. Senare kom denna liga att kallas för Ryssligan. Kosacköversten hade under revolutionen samlat Rysslands turkar till en stridstrupp med uppgift att försvara tsarens familj. I Stockholm samlade han en grupp män, som ansåg att de hade rätt att mörda de kvarvarande männen från den ryska byrån. De stod under bevakning av den svenska säkerhetspolisen, som misstänkte att den ryska revolutionen och revolutionens motståndare skulle fortsätta kampen om makten i Ryssland i Stockholm. Detta kunde på sikt medföra ett inbördeskrig. Det blev skärpt bevakning på många ställen i Stockholms omgivningar. Ett av dessa var nitroglycerinfabriken i Liljeholmen.

Säkerhetspolisen engagerade dottern till en rysk officer. Hon skildrades i polisens rapporter som ung, vacker och med utputande bröst och förföriska läppar. Hon lyckades spana upp några av de kvarvarande ryssarna från den nedlagda byrån och lockade med dem på ett kalas hos Muhammed Beck Hadjetlachés bostad i Norrviken. När de kom till villan utbröt slagsmål och de manliga gästerna misshandlades, fick sina händer bakbundna och mördades. När detta hade skett stoppades liken i säckar och i sensommarmörkret sänktes dessa i sjön Norrviken.

Officersdottern gick direkt till säkerhetspolisen och rapporterade vad son hade hänt. De ingrep omedelbart och Muhammed Beck Hadjetlaché och hans medhjälpare fängslades och man började dragga i sjön. Redan efter någon dag kunde liksäckarna hittas. Det gjordes också husrannsakan i villan och här hittades en lista över män, som var villiga att söka upp Ryssligan och brutalt mörda dess medlemmar. Dessa män måste omedelbart röjas ur vägen.

Det blev en rekordsnabb rättegång i vilken Muhammed Beck Hadjetlaché dömdes till döden för mord. Han var den siste i vårt land som blev dömd efter denna paragraf. Han fördes till Långholmens fängelse i väntan på en lagändring och året därpå ändrades straffet till livstids fängelse.

Vi vet inte hur mycket ryska fängelsets personal och de andra fångarna kunde. Någon misstänkte att kosacköversten bluffade om sin skicklighet. Eftersom han presenterade sig som kosacköverste borde han kunna rida. Under mycket sträng bevakning leddes en ridhäst in på fängelsets gård. Då hände det som man hade hoppats på. Kosacköversten kunde inte rida.

Vi vet inte när Kosacköversten visade tecken på sinnessjukdom. Han blev våldsam och fördes över till fängelsesjukhusets stormavdelning. Ofta var han så våldsam att fångvaktarna måste övermanna honom och trä på honom en tvångströja. År 1929 avled han i tvångströja. Nu blev det fängelseprästens uppgift att föröka få kontakt med de anhöriga och berätta om dödsfallet. Hur han lyckades med detta framgår inte av handlingarna.

De ryska flyktingarnas liv i Stockholm finns utförligt skildrade i Hans Björkegrens bok ”Den ryska posten”. Boken bygger på material från Stockholms Stadsarkiv. Bilden, som avslutar denna blogg, är ett foto från prästens dagbok år 1929.

Det stormar kring beslutet om hur Blasieholmen skall se ut i framtiden. Det gäller om det gamla tullhuset skall bevaras eller om det med hjälp av sprängmedel skall, som visan om huset 34, fara till himlen in. Ett tullhus kunde säkert vara gnälligt, men det ville alla skattebetalare väl.

Det är inte första gången en historisk byggnad rivs på Blasieholmen År 1966 revs den stora och anrika Blasieholmskyrkan, som med hjälp av insamlade medel hade uppförts år 1867 under den tid när Karl XV var kung. Blasieholmskyrkan tillhörde det nybildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som var en frikyrka inom den svenska statskyrkan. Skillnaden var att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ansåg att om en man eller kvinna skulle nå fram till Gud, krävdes en personlig omvändelse. Medlemmarna i denna kyrka hade rätt att tvivla på att Gud hade dikterat varje ord i Bibelns Gamla Testamentet och att en gudstjänst inte alltid måste följa den svenska kyrkans alla direktiv. Många i denna kyrka sökte sig tillbaka till Martin Luthers skrifter och tog till sig allt der han hade skrivit. Ledare för kyrkan var Gustav Emanuel Beskow. Bland de trogna åhörarna finns prins Oscar och kretsen runt omkring honom. Kyrkan hade dubbla rader av läktare och här kunde 2000 åhörare lyssna på predikningar och föredrag. Många söndagar fram till slutet av 1940-talet var kyrkan fullsatt.
Claës Lundin skrev i slutet av 1880-talet boken ”Det nya Stockholm”. Denne författare var ordentlig och besökte alla ställen han skrev om. Det imponerade på honom att i Blasieholmskyrkan möttes alla samhällsklasser och att ingen var förmer än den andra. Han tog reda på vilka som satt i styrelsen för kyrkan och konstaterade att det fanns två adliga godsägare från Skåne och en från stranden vid Vättern. Med i styrelsen fanns också en bataljonsläkare, ett hovrättsråd och ett reseombud.

Kyrkan sjöd av verksamhet och hade ett eget bokförlag och bokhandel. Ledningen för bokhandeln var ibland bekymrad. Andaktsböckerna sålde dåligt, medan folk strömmade till och köpte färgglada kort med blommor.
Två av de trognaste besökarna under slutet av 1800-talet var prins Oscar, son till Oscar II, och hovfröken Ebba Munch av Fulkila. Det hade uppstått en romans på Slottet mellan den religiöst intresserade prinsen och en av hovdamerna. Nu ingrep Oscar II och skickade ut sin förälskade son på den ena långresan till sjöss efter den andra. Sonen borde hitta en prinsessa och slå alla religiösa griller ur hågen. Han borde uppföra sig som en prins, dansa vals med lämpliga flickor och som alla andra skåla i champagne och dyra viner. Ingenting hjälpte. Till slut gav kungen med sig och prinsen fick år 1888 i England gifta sig med sin Ebba. Han fick nu kalla sig för greve Oscar Bernadotte af Wisborg.

Oscar Bernadotte var intresserad av arbetet i Blasieholmskyrkan. Under många år var han söndagsskollärare och han var med om att bygga upp Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsverksamhet bland samerna i Lappland. Hans stora insats var som förbundsordförande i KFUM. Han avled i sitt hem år 1953. De sista åren av sitt liv vårdades han i hemmet av dottern Maria, som var utbildad sjuksköterska från Sofiahemmet.

Flera av de aktiva manliga medlemmarna i Blasieholmskyrkan blev under 1920-talet aktiva inom politiken och några satt med i riksdagen. Dessa män hade god kontakt med både baptister och metodister. Båda dessa frikyrkosamfund hade egna konfirmationer och undervisningen gick ut på att lära känna Jesus som världens frälsare och att inte utantill plugga in en utökad katekes. På den tiden skrevs det in i kyrkoboken att ungdomarna hade konfirmerats. För att komma in på bland annat ett folkskollärarseminarium krävdes det att de blivande lärarna skulle var konfirmerade i den svenska statskyrkan. Politikerna från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen motionerade om att kravet på konfirmation inte skulle skrivas in i kyrkböckerna. Dessa motioner röstades omedelbart ner i riksdagen.

Riksdagsmännen motionerade också om befrielse från skolans kristendomsundervisning för de barn, som tillhörde någon frikyrka. Dessa barn borde ha samma rättigheter som deras katolska och judiska kamrater. Detta förslag röstades också ner.

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade en skola, där missionärer utbildades. Dessa skulle arbeta både på hemmaplan och framför allt i Kina. Senare startades också en missionsförening med uppgift att omvända det judiska folket till kristendomen. Ledarna hade tagit fasta på de skrifter om judendomen, som Martin Luther skrev på sin ålderdom.

Israelsmissionen skulle idag vara nästan bortglömd om inte det varit för Erik Perwe, som hösten 1942 blev kyrkoherde i Viktoriaförsamlingen i Berlin. Han efterträdde Birger Forell, som gått till historien genom att han var arbetsledare för byggande av en tunnel från kyrkan ut till andra sidan av gatan. Flera tyska judar hade flytt till kyrkan och genom tunneln kunde de smita ut till ett annat liv och hoppas få komma till vårt land. Ryktet berättar att den svenska ambassaden var orolig för Birger Forells säkerhet och därför önskade få honom utbytt mot en präst, som inte skulle reta upp nazisterna. Valet föll på Erik Perwe, som borde tack vare sin utbildning som missionär från Israelsmissonen ansågs hysa en mer neutral inställning till judarna än sin företrädare. Detta visade sig inte stämma. Under Erik Perwes ledning genomfördes den mest riskabla flykten av tyska judar till vårt land. Detta skedde sensommaren 1944 i samband med att de svenska diplomaternas möbler med järnväg skulle fraktas till vårt land. Lämpliga tyska tulltjänstemän och lokförare mutades med äkta kaffe och starksprit. På så sätt kunde tåget göra ett tillfälligt stopp i en skogsdunge. Möblerna bars ut och de judiska flyktingarna hoppade in i godsvagnarna, som sedan plomberades med den tyska tullens sigill. Först när tågfärjan la till i Trelleborgs hamn, kunde flyktingarna känna sig säkra. Vad som sedan hände med de eleganta möblerna är det ingen som vet.

I december skulle Erik Perwe flyga hem till Norrköping på semester. Hans plan blev nedskjutet över Östersjön. Rykten blossade genast upp. Nazisterna hade anat sig till vad Erik Perwe sysslade med och ville därför röja honom ur vägen. Han efterträddes av Erik Myrgren, som ursprungligen hade tänkt bli sjömanspräst i Latinamerika. Han fortsatte att hjälpa tyska judar att komma ut ur Tyskland. Under krigets sista dagar fick personalen i den svenska kyrkan flytta till ambassadens skyddsrum. Erik Myrberg tog med sig altarljusen, sin gitarr och sin kamera och kunde i skyddsrummet hålla små gudstjänster. Efter krigsslutet flögs alla från detta skyddsrum ut ur Berlin i ett ryskt militärflygplan och efter någon vecka i Moskva kunde Erik Myrberg få återvända hem. Här kunde han vila ut och umgås med sin familj och de judiska flyktingar han hjälpt att komma i säkerhet.

Det var mycket som ändrades efter det andra världskrigets slut. De böcker, som Martin Luther på sin ålderdom skrev om judendomen, borde glömmas bort. Det strömmade amerikansk musik ut ur radioapparaterna och det blev svårare att få landets ungdomar att intressera sig för religiösa frågeställningar. De äldre, som varje år hade skänkt pengar till Blasieholmskyrkan, avled och deras arvingar hade tappat intresset för den kristna förkunnelsen. Det saknades pengar till drift och underhåll av kyrkan. År 1966 tog styrelsen beslut om att kyrkan skulle rivas och att tomten skulle säljas. Nu köpte föreningen en tomt och uppförde en kyrka i stadsdelen Hammarby. Hit fördes också alla lösa inventarier från Blasieholmskyrkan.

Nu när sommarsolen lyser längtar vi ut i naturen. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens grundare skrev år 1847 en psalm, som borde följa med alla vandrare. Den har nummer 251 i 1986 års psalmbok.
”Var jag går i skogar berg och dalar
följer mig en vän, jag hör hans röst
han osynlig är men till mig talar
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min herde, gick före mig i döden
men han lever i all evighet.
”Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.”

Bilden på Blasieholmskyrkan har jag hittat på Stockholmskällan

I veckan som gått har jag varit på studiebesök med Hägerstens församling i finska kyrkan. Det är en liten gul och oansenlig kyrka på Slottsbacken. Huset har en märklig historia. Det uppfördes under 1600-talet som bollhus för de anställda vid hovet. Det gick också bra att spela teater i lokalen. År 1725 köpte den finska församlingen fastigheten för 12000 riksdaler.

Vår guide i kyrkan var den tidigare kyrkoherden Pekka Turonen, som hade en otrolig förmåga att skildra hur under gångna sekel finska gästarbetare tvingades att kämpa för sitt uppehälle. Många av dessa män och kvinnor var hänvisade till de sämst betalda arbetena, de arbetade som pigor i hushållen, som drängar i stallen, som byggnadsarbetare och som fiskare. De var bodde i fallfärdiga ruckel och hade knappast några möjligheter att hålla sig rena eller tvätta sina kläder. De stank av vanvård och både här och kläder var fyllda av loppor och löss.

År 1527 sammankallade Gustav Vasa rikets fyra stånd till en riksdag i Västerås. Har fattades ett beslut att vårt land skulle byta religiös inriktning. Nu skulle landet inte längre lyda under påven i Rom utan landet skulle följa Martin Luther i spåren och bli protestantiskt. Klostren skulle avvecklas och deras egendomar skulle bli statlig egendom. Denna förändring skedde stegvis. År 1533 tvingades dominikanermunkarna att överge sitt kloster inte långt ifrån slottet Tre Kronor. Detta kloster kallades i dagligt tal för Svartbrödraklostret och deras spetsiga torn med ett annorlunda kors finns med på Vädersolstavlan. När reformationen infördes bildades en finsk protestantisk församling i Stockholm och en finskspråkig präst anställdes. Denna lilla församling fick nu disponera Svartbrödraklostret. Det var något speciellt med detta. Den fattiga församlingen blev vårt lands andra protestantiska församling, något som den nuvarande ledningen är mycket stolt över. Svartbrödraklostrets annorlunda kors på kyrkspiran blev deras symbol.

i början av 1600-talet togs ett beslut att Svartbrödraklostret skulle bjudas ut till försäljning. Den då förmögna tyska församlingen köpte egendomen och den finska församlingen disponerade inte längre en egen kyrka. Efter flera förhandlingar fick församlingen år 1607 tillstånd att tidigt varje söndagsmorgon hålla gudstjänst i Riddarholmskyrkan. När den finska gudstjänsten var över, stank kyrkan av snusk och fattigdom och elaka tungor påstod att det hoppade stora och feta loppor runt på kyrkbänkarna. Nu fick en vaktmästare rycka in och vädra kyrkan och städa bänkarna så att överklassens herrar och damer i lugn och ro kunde lyssna på en predikan och känna historiens vingslag från Magnus Ladulås dagar.

Den finska församlingen önskade visa att Riddarholmskyrkan också var deras kyrka. De fick tillstånd att sätta upp en ljuskrona i kyrkan. Åren gick och det var inte alltid det lättaste för den finske kyrkoherden att komma överens med ledningen för Riddarholmskyrkan. År 1719 tvingades de att flytta först till en liten lokal vid Katarina kyrka och sedan dela kyrkolokal med den svenska flottan. Slutligen kunde församlingen tack vare den finlandssvenske adelsmannen kanslipresident Arvid Horn köpa det lilla bollhuset, som nu byggdes om till en kyrka. Församlingen hämtade sin ljuskrona från Riddarholmskyrkan och den monterades upp vid altaret.

Det hade kommit en ny tid med ett nytt politiskt system. Kungen, Fredrik I, saknade politisk makt och det var riksdagens fyra stånd, som bestämde vad som skulle ske i vårt land. Fredrik I var gift med Karl XII´s syster Ulrika Eleonora, som avsade sig den svenska kronan till förmån för sin make Fredrik. Det var under hans livstid, som den finska församlingen flyttade in i kyrkan på Slottsbacken. En målning av Fredrik I hänger på en av kyrkans väggar. i dagligt tal brukade kyrkan kallades tidigare den finska kyrkan för Fredrikskyrkan. Denne kung brukar skildras som nöjeslysten och utan minsta intresse av att lära sig svenska. På kyrkans porträtt får inte hans hustru Ulrika Eleonora vara med som på det vykort, som finns till salu i Slottsboden.

Det har inte marscherat in utländska trupper i vårt land de sista tvåhundra åren. De flesta av oss svenskar har förlorat känslan av hur det är att förlora sin kyrka. Under den svensk stormaktstiden på 1600-talet tillhörde de baltiska staterna Sverige och där senare Sankt Petersburg växte upp låg den svenska fästningen Nyen. Här bodde också tyska köpmän och de hade en egen protestantisk kyrka, som de delade med svenskarna. I början av 1700-talet tågade ryska soldater in i detta område och tyskarna och svenskarna flydde. Bland det sista kyrkfolket gjorde var att montera ner ljuskronorna i sin lilla kyrka. När flyktingarna senare kom till Stockholm skänktes kronorna till den finska kyrkan. De hänger nu mellan ljuskronan från Riddarholmskyrkan och orgelläktaren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pekka Turonen pekade på ljuskronorna och påpekade att de östra delarna av Finland och de baltiska staterna är ett gränsland, där väst har mött öst och där protestanter har mött den rysk-ortodoxa kyrkan. Krigen har böljat fram och tillbaka i dessa områden, folk har tvingats på flykt och alla har inte kunnat återvända. Jag tittade länge på de vackra ljuskronorna. I vårt land har vi inga föremål med liknande historia.

Vi uppmanades att på hemvägen från kyrkan titta på kyrkans kors, som sitter på taket. Det är en ovanlig kristen symbol och en kopia av det kors, som satt överst på Svartbrödraklostrets kyrktorn. Korsets armar är lika långa och varje spets har en stor kula av guld. I den finska församlingen är man mån om att hålla sin historia levande.
I mitten av 1700-talet var Anders Nohrborg kyrkoherde i den finska församlingen. Han var samtidigt hovpredikant och var mycket uppskattad för sina predikningar. Dessa samlades sedan till en postilla, som användes i bland annat Göteborgs stift fram till slutet av det andra världskriget. På så sätt hölls banden mellan Sverige och Finland levande. Jag minns frän min uppväxttid att vi i skolans regelbundna morgonandakter påmindes om att Finland en gång varit en del av vårt land, att det år 1809 blev en del av Ryssland och slutligen kunde frigöra sig från Ryssland i december 1917. Nu under det andra världskriget hade finska soldater kämpat mot sitt större och mäktigare grannland och tvingats till en förnedrande fred. Då fick vi aldrig veta att Anders Nohrborg också var en psalmdiktare. En av hans psalmer finns med i vår psalmbok från år 1986 och den har nummer 556

Jag sitter hemma vid datorn och tittar på mina bilder från besöket i den finska kyrkan och minns allt jag fick veta under visningen och repeterar det jag tidigare lärt mig om Finlands historia. Det är mycket jag beundrar hos det finska folket och de, som tidigare har bott i de baltiska staterna. Styrkan och uthålligheten att försvara sitt land, flykten med kyrkans ljuskronor till Stockholm och sedan minnena av det konfliktfyllda livet i ett gränsland mellan väst och öst. De två sista verserna av Anders Nohrborgs psalm från år 1767 kan ge oss en fingervisning om var det finska folket hämtar sin styrka och uthållighet

”Men Herre Jesus jag är svag
o stärk mig, led mig dag för dag
och hjälp mig att jag din stora nåd
ej bruka må i överflöd.

Fullborda själv ditt verk i mig
och drag mig närmare till dig
och låt mig sist på änglars vis
dig prisa få i paradis,”

Bilden på Vädersolstavlan har jag hämtat från pärmen av boken ”Stockholms historia före Gustav Vasa” skriven av Nils Ahnlund år 1953.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har mitt sista barnbarn, Jonatan, slutat den nu nästan obligatoriska skolan. Det känns märkligt att alla fem barnbarn nu är vuxna och skall tänka på sin framtid.

Det var ungefär 150 ungdomar som sprang ut från Östra Real. Skolgården darrade av värme och här trängdes mängder av folk i alla åldrar. Stora studentplakat och ballonger gjorde sitt bästa att dra uppmärksamheten till sig. Jag hittade en stor blågul ballong med namnet Jonatan. Det var inte mitt barnbarn som välkomnades ut till de anhöriga utan det var en mörkhyad pojke. Föräldrarnas stolthet gick inte att ta miste på. Nedanför ballongen stod en stor släkt med tonårsflickor i kortkorta kjolar och pojkar i snygga blågula sommarskjortor. Här var det integration som gällde. Släktens grabb hade i deras ögon gjort det orimliga. Av vad jag uppfattade hade det gått bra för honom i denna statusfyllda innerstadsskola och nu väntade universitetsstudier.

Jag skulle aldrig ha hittat rätt Jonatan om inte barnbarnet Sebastian skickats ut på spaning efter sin mormor. Så kom Jonatan ut. Han var klädd i ny mörk kostym och med studentmössa på huvudet. Pojken var glad. Det var musik på skolgården och Jonatan började trots värmen att dansa. Äldre bröder, kusiner och kamrater kom och gratulerade honom och föräldrarna sken av glädje. Det fanns en familj och mängder av kamrater runt Jonatan och vi hade i trängseln hittat varandra.

Alla fester har en baksida. Jonatans mamma och pappa ilade hem för att ordna med kvällens mottagning, storebror lämnade över en väska med oömma kläder för studentflaket. Jonatan försvann in i ett omklädningsrum. Själv strövade jag runt kring skolan och la märke till att det i solgasset fanns både ensamhet och utanförskap.

Strax intill grinden ut mot Karlavägen stod några invandrarkvinnor helt klädda i svart. Plakatet visade att de väntade på en flicka, som gått ut på den sociala linjen. Det strömmade förbi skrattande flickor i kortbyxor och med bara armar. De skrattade och stojade och bar på en studentskylt, som berättade om att kamraten gått ut på den sociala linjen. Nu skulle alla följas åt till studentflaket och kontrollera att kamraten verkligen hann i tid för att kliva upp på lastbilsflaket. Kvinnorna i svart drog delvis den svarta slöjan för ögonen och kikade mot skoltrappan. Så kom flickan de väntat på. Hon var helt klädd i vitt och inte minsta lilla flik av håret skymtade fram. Det enda svarta var randen på studentmössan. En manlig släkting väntade med en bil. Inga kamrater eller syskon syntes till. Naturligtvis var det inte tal om att följa med på studentflaket och skrika sig igenom de centrala delarna av Stockholm.

 
Jag upptäckte en liten park intill skolgården. Här i skuggan satt både män och kvinnor med gulnande gamla studentmössor. Detta var deras gamla skola och nu var det barnbarnens tur att här ta klivit ut i vuxenvärlden. På gräsmattan låg några champagnekorkar . En gammaldags studentexamen med sensoter och examensvittnen avlutades alltid med champagne. Detta var minnenas trädgård. På en sten stod ett inte urdrucket champagneglas och väntade förgäves på sin student. Rakt igenom denna stillsamma del av skolgården gick en dam i 70-årsåldern. Hon grät tyst och i en plastkasse fanns en blombukett med en studentmössa. Ingen hade brytt sig om att leta reda på denna äldre släkting. Hon skred sedan rakt igenom alla stojande människor mot tunnelbanestationen. Hemma var det bara ensamheten som väntade på henne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Studentflaken fanns inte när mina barn sprang ut från det nu nedlagda Västertorps gymnasium. Då var studentexamen som vilken skolavslutning som helst och flera brydde sig inte ens om att skaffa studentmössa. Då fanns det jobb och ytterst få riskerade att bli hänvisade till arbetsförmedlingen eller märkliga kurser på Komvux. Målningarna på de påkostade studentflaken skildrade dagens bistra verklighet. Ett godkänt slutbetyg från ett statusgymnasium är ingen garanti för att det som prins Gustav på 1830-talet går sjunga om studentens lyckliga dagar.

 
Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är området vid Nationalmuseum en byggarbetsplats och ingen tänker på att den lilla parken en gång var ett sund mellan två öar. Det är svårt att föreställa sig att där Nationalmuseum nu ligger reste sig den lilla Holmkyrkan upp ur berggrunden, Denna lilla träkyrka kom att bli ett andligt centrum i Stockholm i början av 1700-talet. Det var den svenska flottans kyrka och i denna kyrkobokfördes alla matroser. Prästen i denna församling hade som arbetsuppgifter att förbereda matroserna för ett krig och att lära dem att läsa och skriva. Till denna församling tvångsförflyttades Eric Tollstadius år 1723 efter ett teologiskt gräl med de ortodoxa och konservativa prästerna.

Eric Tollstadius var pietist, vilket innebar att han var övertygad om att om en människa skulle nå fram till Gud krävdes det en personlig tro, som var grundad på hennes egna erfarenheter. Trons vägar brukade se ut på olika sätt och det var långt ifrån säkert att de sökte sig in i en människas själsliv genom ett ofta meningslöst rabblande av kyrkans dogmer. En sann gudstro innebar också att man skulle ställa upp för de svagaste i samhället och inte slösa bort varken tid eller pengar på njutningar. Eric Tollstadius hade också tankar om hur Bibeln skulle användas. Matroserna i hans församling borde få tillgång till egna biblar, så att de själva kunde sätta sig in i allt det som Jesus hade berättat för sina lärjungar.

Eric Tollstadius kunde konsten att predika på ett levande sätt. Det dröjde inte länge förrän stockholmarna hade upptäckt detta. Varje söndag ringlade en lång kö utanför den lilla träkyrkan. Då samlades det in pengar så att kyrkan kunde byggas ut. Stadens övriga präster visste inte riktigt vad de skulle göra. De mest konservativa krävde att Eric Tollstadius skulle förhöras inför Konsistorium, som var en religiös domstol. Anledningen var att ha inte hade predikat den rena protestantiska läran och att han hade deltagit i gudstjänster i ett privathem. Här hade predikan hållits av en lekman, vilket var förbjudet i den svenska kyrkolagen. Det blev nya förhör inför Konsistorium, nya anmälningar och sedan åter förhör. Stockholms mest bakåtsträvande präster krävde att Eric Tollstadius skulle fråntagas sitt prästämbete och att flottan måste erbjuda tjänsten i Holmkyrkan till en präst ur deras led. De blev med knapp majoritet nedröstade i Konsistorium. Till slut insåg Konsistorium att det skulle skada kyrkan att bråka med stadens mest populäre präst och Eric Tollstadius frikändes. Då hade det blivit mer än 4000 renskrivna protokollsidor.

Eric Tollstadius upptäckte att det fanns en lucka i kyrkolagen från år 1686. Den var skriven med tanke på landsbygdens stora gårdar, där allt ansvar vilade på ägaren av egendomen. Det var denne man eller denna kvinna, som skulle se till att alla i hushållet lärde sig att läsa. Sedan blev det prästens uppgift att kontrollera detta vid husförhören. som också innebar en mantalsskrivning. Denna paragraf i kyrkolagen gick inte att tillämpa i Stockholm. Det fanns ruckel där prästerna riskerade att bli nedslagna. Det fanns fallfärdiga skjul, där det bodde ensamma mammor och föräldralösa barn. I dessa grupper hade barnen inga möjligheter att få lära sig läsa. Eric Tollstadius startade en skola för dessa barn och han betalade själv deras skolmat. Hans tes var att hungriga barn inte kan ta till sig kunskap.

År 1747 blev tjänsten som kyrkoherde i Jakob och Johannes församling ledig. Eric Tollstadius sökte aldrig tjänsten. Folket i denna församling beslöt att kalla honom som fjärde provpredikant utanför den lista med lämpliga kandidater, som kyrkorådet  hade satt upp. När valdagen närmade sig, utbröt ett häftigt gräl mellan de tongivande i församlingen. Skulle man verkligen våga släppa fram den omdiskuterade Eric Tollstadius? Han blev vald med stor majoritet.

Eric Tollstadius blev kyrkoherde i en församling, där det bodde förmögna adelsmän och också många fattiga. Nu flyttades Stockholms andliga centrum från Holmkyrkan till Jakobs kyrka. I augusti år 1759 dog Eric Tollstadius och han ligger begravd i Jakobs kyrka.

Efter Eric Tollstadius död fanns det ingen präst, som kunde dra till sig stora skaror av åhörare. Militärprästernas roll blev nu att förbereda matroserna för att vårt land kunde bli indraget i krig. Kriget kom och Holmkyrkans olika präster fick fler uppgifter än att predika i Stockholm. Gustav III´s krig mot Ryssland följdes av dyrtid, skördarna slog fel och det blev ont om mat. Pengar till ett nödvändigt underhåll av den nu alltför stora Holmkyrkan saknades. Sommaren 1822 brann kyrkan ner. Då hade vårt land fått den nya kungaätten Bernadotte och den förre franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte var kung med namnet Karl XIV Johan. Han hade i samband med kungavalet lämnat sin katolska tro och blivit protestant.

Karl XIV Johan var en av initiativtagarna till att uppföra en stenkyrka för flottans räkning på Skeppsholmen. Den byggdes i klassisk stil med Panteon i Rom som förebild. Det tog lång tid att bygga kyrkan och den kunde invigas först år 1833. I dagligt tal kallades den då för Karl Johans kyrka. År 2001 lades all kyrklig verksamhet ner, de heliga föremålen bars ut och kyrkan är numera centrum för körsång.

Flottan i Stockholm hade en egen musikkår, som skulle spela vid militärparader och också medverka vid gudstjänster. Matroserna skulle medverka vid psalmsången i kyrkorna och vara med om att sprida musikglädje bland kyrkobesökarna. Vi vet inte vilka psalmer som användes vid gudstjänsterna i Holmkyrkan. Pietismen hade inspirerat flera präster och diktare att skriva religiösa texter till kända folkmelodier. En av dessa finns fortfarande kvar i vår psalmbok. Den skrevs av biskop Israel Kolmodin i Visby i slutet av 1600-talet och har nummer 199 i vår sista psalmbok. Troligtvis användes denna psalm vid gudstjänsterna på Eric Tollstadius tid i Holmkyrkan.

”Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor
du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.”

Varje gång jag är i Skärholmen går jag in hos Myrorna. Det är alltid lika spännande att se vad folk vill bli av med och vad folk köper. Igår var skyltfönstret ut mot det bakre torget med den lilla korvkiosken en njutning i kreativ dukning. Jag såg ett trevligt dukat kaffebord med koppar, fat, assietter, glas och en rolig blomvas. Det märkliga med bordet var att det enbart var udda porslin och detta hade blivit en installation med högt konstnärligt värde. Dukningen gjorde att jag blev inspirerad av att undersöka vad som fanns på de olika hyllorna med allt som behövs för att laga till en smaklig måltid och sedan tillsammans med gäster njuta av den vid ett vackert dukat bord. Naturligtvis blev besöket längre än beräknat.

Det fanns mängder av trevliga kaffekoppar med fat, sockerskålar och udda vinglas. På en hylla låg en mycket elegant servis med över femtio delar. Servisen, som i min barndom kostade lika mycket som en lärarinna vid en flickskola hade i månadslön, skröt nu med prislappen 1000 kronor. Guldkanten skrek ut att detta var porslin, som måste handdiskas. Gissningsvis var det någon, som ärvt servisen av en äldre släkting och nu inte kunde tänka sig att bjuda lika stort och pampigt som man gjorde på 1930-talet. Då var arbetslösheten stor och det var lätt att få tag på uselt betalda köksbiträden. Servisen var ingenting för mig. Numera har jag mina kalas på en restaurang och det mesta av mitt porslin går att köra i diskmaskinen.

Som vanligt var det många som letade efter något annorlunda att ta på sig och detta brukar gälla både till vardags och till fest. Igår var det vita klänningar till studentexamen, som drog till sig kvinnor i alla åldrar. Gamla och eleganta mormor var där bara för att kontrollera priserna.

Jag lämnade trängseln i det vita klänningshavet och gick nerför trappan till böckerna. Det första som slog mig var de stora biblarna i skinnband. En sådan måste på 1930-talet finnas i varje prästhem och min familj var inget undantag. Den låg på vigselaltaret i pappas arbetsrum. Den var helig och jag fick under inga villkor öppna den vackra pärmen. Ibland var jag rädd för Bibeln, den var lika omöjlig för en nyfiken tjej att utspana som det innersta av Jerusalems tempel. Till detta heliga och sedan längre försvunna rum hade bara utvalde män med hög ställning i samhället tillträde.

Det var hösten 1939 och det andra världskriget hade brutit ut. Jag var nio år och varje eftermiddag hade jag långa läxor i ämnet rättstavning. En middag berättade pappa stolt att nu äntligen hade stiftelsen för Åhs kyrkliga ungdomshem i Bohuslän lyckats samla in så mycket pengar att grunden till kyrkan skulle läggas. Han sa att han hade bestämt sig. Vår tjocka bruna familjebibel skulle muras in i grunden och han skulle få vara med om att göra detta. Efter detta började pappa berätta om gamla tiders offer och om det trojanska kriget och likheter och skillnader mellan detta antika krig och Tysklands anfall mot Polen. Min äldste bror Lars spetsade öronen och ville veta mer. Då började pappa med yviga gester berätta om hur Agamemnon offrade sin dotter för att lyckas bättre i kriget . Detta kunde liknas vid att vi offrade vår familjebibel åt Gud.

Då började jag frysa av fasa. Den eftermiddagen kunde jag inte koncentrera mig på det som stod i den förhatliga rättstavningsläran. På natten drömde jag mardrömmar. Domprosten skulle komma och hämta mig i skolan och jag skulle muras in i grunden på kyrkan i Åh. Jag var skräckslagen och varken ville eller vågade berätta om nattens mardrömmar för mamma.

Det blev inte som jag fruktade. Jag gick till skolan och fröken glömde bort att förhöra mig på rättstavningsläxan. Jag traskade hem som vanligt och smög mig in i pappas arbetsrum. Bibeln på vigselaltaret var borta. Pappa hade åkt till Åh för att mura in Bibeln i kyrkans grund. Jag behövde inte vara rädd längre. Men fasan att riskera att bli inmurad i en kyrka satt kvar i mig i många år. Antikens värld och historia blev så fasansfullt att jag riskerade att få underkänt i historia, när vi flera år senare läste om detta i flickskolan.

Allt detta for rakt igenom mitt minne när jag bläddrade i den vackra Bibeln. Det var ingenting skrivet på försättsbladet och det verkade som om jag var den första som läste i den. En vilsen tanke grep tag i mig. Jag skulle köpa Bibeln. Då fick jag syn på nyinkommen litteratur både om vårt lands historia och om Italien. Plötsligt hade jag bestämt mig för tre andra tjocka böcker, som precis fick plats i min shoppingvagn. Det blev mycket att läsa för 200 kronor.

Jag fick hjälp av en ung pojke att släpa upp böckerna till kassan. Han berättade att han pluggade litteraturhistoria på universitetet och var på jakt efter både svenska och utländska klassiker. Det var kö till kassan. Före mig satt en man i rullstol. Han pekade på en trälåda, som han hade i knät. Hans hobby var trädgård och nu fick han nöja sig med att ha blommande fönsterbräden. I lådan låg mängder av små trädgårdsredskap. Mannen bakom mig hade grått och självlockigt hår. Hans korg var tung och fylld med stekpannor och grytor. Han var gråtfärdig och berättade att hans hustru strax efter jul hade träffat en ny och yngre man. De hade skilt sig och nu hade han flyttat in i en egen liten lägenhet. Den försmådde äkta mannen hade inte velat gräla med hustrun och hon hade fått behålla nästan allt som fanns i köksskåpen. Det enda han fick med sig från köket var ölglasen och en nyinköpt kokbok. Båda männen skakade på huvudet när de tittade ner i min varukorg. Det enda de läste var sportbilagan på Aftonbladet.

Dagens busväder har fört med sig att jag har stannat inomhus och läst något kapitel i varje bok. Det har blivit anteckningar om platser att besöka och företeelser jag vill veta mer om. Så snart solen tittar fram skall jag leta reda på resterna av den anrika Ugglevikskällan någonstans i närheten av Östermalms idrottsplats och också följa vikingatidens strandlinjer i Liljeholmen. De böcker jag har släpat hem kommer att hålla mig sysselsatt alla regniga kvällar denna sommar. Dessutom har jag en dröm och det är att till hösten åka på vandringsresa i Piemonte. Nu bör jag plugga italienska minst tio minuter varje dag. På vandringen hoppas jag få vara med om att i en slottsträdgård gräva upp tryffelsvamp. Jag undrar om den är lika god som de svenska kantarellerna.

Jag är tacksam för att jag har hittat en fin väninna i Barbro. Vi träffas inte speciellt ofta, men när detta sker har vi ett underbart tankeutbyte. Denna försommar möttes vi under ett blommande kastanjeträd och njöt av naturens alla ljud och dofter. Vid våra fötter hoppade ett par pilfinkar. De var säkert sura på oss för att vi inte tappade en söndersmulad glasstrut.

Barbro och jag delar intresset för natur och för kyrklig konst. Vi har vuxit upp i två helt olika miljöer och närmat oss det kristna budskapet från olika håll. En av mina favoritböcker i Bibeln är Bergspredikan, som skildras både i Matteusevangeliet och Evangelium enligt Johannes.

En gång på en loppmarknad köpte jag ett vykort, som på fornkyrkans enkla sätt skildrar det som hände när Jesus samlade sina lärjungar och folket på ett berg bredvid Gennesarets sjö. Det var vår och sluttningarnas gräs hade inte tvinat bort av värmen. Då uppstod frågan om hur alla dessa människor skulle få mat. En pojke kom med en korg och i den låg fem kornbröd och två fiskar. Jesus välsignade bröden och fiskarna och plötsligt fanns det mängder av mat. Efter detta började han att predika och skildrade hur en sökande människa kan närma sig Gud utan mängder av lagar. Denna berättelse betydde mycket för alla, som var verksamma i något kristet samfund under det andra världskriget. Om alla delade med sig av sina knappt tilltagna ransoner, skulle matkupongerna räcka längre än man kunde vänta sig.

Barbro är yngre än vad jag är och upplevde inte som barn det andra världskriget. Hennes liv blev i likhet med andras aldrig enkelt. Så småningom mognade ett beslut hos Barbro. Hon skulle börja måla ikoner. Nu, under det blommande trädet, fick jag lära mig mycket, som jag inte kände till. Fornkyrkans budskap blev levande för mig.

Ikoner skiljer sig från nutida kyrklig konst. Det finns inga skuggor och människorna på ikonerna tittar alltid rakt fram och möter din blick. Det går att se dem rakt i ögonen och då kanske kan du prata med dem. Det går också att blunda för att undvika att se in i deras spanande blickar. Barbro berättade med glädje i rösten om hur en ikon långsamt växer fram inom henne. Det vanligaste motivet för ikonmålare har varit Jungfru Maria, som ibland avbildas med den vuxne Jesus i sitt knä. Barbro har gjort ett annat val. Hon föredrar att måla de tre ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. Dessa änglar symboliserar ibland begreppen tron, hoppet och kärleken.

Det är något speciellt med ärkeängeln Mikael. I Johannes Uppenbarelsebok är det han som tar upp kampen mot det onda, som i denna bok skildras som en eldsprutande drake. Det är enligt traditionen Mikael, som skyddar och hjälper Guds Heliga Moder, och det är Mikael, som har förmågan att stötta oss när livens vindar stormar fram hårt och kallt.

Den sista ikonen, som Barbro har målat, föreställer just ärkeängeln Mikael. Det tar lång tid att måla en ikon och varje penseldrag sker med eftertanke. Att måla en ikon är att ana sig till framtiden kommer att gestalta sig, men också att se sitt själsliv som i en spegel. När ikonen slutligen blir klar, skall den förmedla ett buskap.

I Barbros umgänge finns en pojke, som har haft svårt att hitta rätt i tillvaron. Så småningom kunde det mesta lossna och han drabbades inte längre av förlamande depressioner. När Barbro hörde talas om detta, visste hon vad hon måste göra. Pojken fick ikonen med ärkeängeln Mikael.

Mottagandet blev överväldigande. Pojken började gråta av både glädje och tacksamhet. Han hade fått bevis för att det finns vägar utan starka mediciner bort från psykisk ohälsa.

Efter det att Barbro slutat att prata satt vi tysta under det blommande kastanjeträdet. Pilfinkarna fortsatte att envist hoppa runt kring våra fötter, i trädet sjöng bofinkarna och högt över våra huvud svävade fiskmåsar och trutar. Detta fick mig att minnas Bergspredikans enkla budskap om att det är viktigare att leva ett rikt andligt liv än att ströva runt på turiststråken på jakt efter modekläder.
”Se på fåglarna under himmelen
de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla l de in i lador
och likväl föder eder himmelske Fader dem.
Och varför bekymra sig om kläder?
Beskåda liljorna på marken hur de växa,
de arbeta inte, ej heller spinna de.”

Bergspredikan betyder inte lika mycket för Barbro som för mig. Hon föredrar Psaltaren och hennes favorit är psalm 84. Läsningen ger henne allt, glädjen att kunna spana in vårens flyttfåglar och tillfredsställelsen att genom sina ikoner vara ett stöd för andra.
”Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig
där hon kan lägga sina ungar
saliga äro de som bo som bo i dina hus
De prisa dig beständigt. Sela.”

När de vandra r genom tåredalen göra de den rik på källor
De går från kraft till kraft, så träda de fram för sin Gud och Sion”

Jag har vuxit upp i en miljö där det hörde till det dagliga livet att utantill kunna deklamera valda stycken hur Bibeln. Barbro log med hela ansiktet när hon hörde hur jag deklamerade denna vers
”Det stämmer. Jag upplever att jag vandrar genom tåredalen. Jag har förstått att jag genom mina ikoner har gjort den rik på källor”

Kastanjernas blomljus sträckte sig upp mot himlen. En koltrast ner på grenen över oss. Han började drilla. Detta var som en bekräftelse på att det finns vägar ut ur depressioner.
Texterna är hämtade från den Bibel, som stadfästes av kung Gustaf V år 1917

De sista dagarna har jag i Stockholm upplevt en fransfeber, som mycket påminner om de år när Ingemar Stenmark var kung i all världens slalombackar. Då han åkte avbröts sammanträden och det blev helt tyst i alla klassrum. Då måste läraren slå på TV-apparaten. Allt detta upprepades i förra veckan. Själv har jag bara tittat på intervjun med Frans före tävlingen och en repris av framträdandet på datorn.

Nu är Eurovision Song Contest över och alla tillfälliga byggnader skall rivas. Stockholm kommer om några dagar vara sig likt utan den fula paviljongen nedanför Slottet och intill Sergels staty av teaterkungen Gustav III. Alla förra veckans explosioner i musik, dans och scenframträdande skulle vår sedan länge avlidne teaterkung ha uppskattat. Precis som i fornstora dagar uppförde sig Stockholm som huvudstad i en stormakt. Det var  bara gratisservering på Stortorget av helstekt oxe med spädgris i magen som fattades.

De sista timmarna av sommarvärmen var jag och nätkompis Barbro ute och gick runt i trakterna kring Kungsträdgården. Vi stannade till vid tehuset under almarna och åt en enkel lunch, som kostade något mindre än en trerättersmiddag i min förort. Vi minglade i Kungsträdgården, men betalade aldrig inträde till själva festplatsen. Vi tittade på alla vi mötte, men såg bara rakt in i obekanta ansikten. Helt oväntat klämtade det från Barbros mobil. Hon sken upp och berättade att nu äntligen hade födelsedagspresenten till ett av barnbarnen kommit. Han hade önskat sig gympaskor med lysdioder och sådana går det bara att köpa på nätet. Nu måste Barbro genast hem och hämta paketet och efter detta åka till barnbarnet med den försenade presenten. Jag blev ensam i folkvimlet.

En enda gång i livet har jag upplevt feststämning och glädjeyra vid en folkpark. Vi var i slutet på 1950-talet på besök hos min make Davids släktingar i en småstad i södra Norrland. Det var lördagskväll och fyra vuxna och fem små barn klämde in sig i en folkvagn. Vi var på väg rakt genom staden till en annan släkting. Det rådde trafikkaos och flera gator var avspärrade. Att komma igenom staden verkade vara omöjligt. Överallt gick trallande människor. De var på väg till Folkets Park för att lyssna på Little Gerhard, som då var otroligt populär med den italienska sången Bouna Sera. Barnen trängdes med varandra och började bli griniga. Då beslöt vi oss för att vända om och låta bilen långsamt rulla hemåt. Jag föreslog att David och jag skulle ta vår egen lille grabb med oss och gå hem. Vi trängde oss ur bilen samtidigt som de andra barnen skrek ut att de ville ha glass. De hade spanat in mängder av gubbar med glasslådor på magen under den korta bilturen.

I kvällssolen traskade vi mot floden av sjungande norrlänningar. Det blev en upplevelse att se främlingarnas förväntansfulla och glada ansikten. Det var något av detta lyckorus jag upplevde när jag ensam strövade runt i folkvimlet på Kungsträdgården. Här stötte jag på glada seniorpar, som hållit ihop i minst 50 år. De gick långsamt arm i arm mot festområdet. De skulle slå på stort, betala sina inträdesbiljetter. äta gott och lyssna på musik. Jag växlade några ord med några av dem. Frans var så gammaldags, han var lika romantisk som sista valsen på utedansbanans knarrande trägolv. Det kom tyskar och japaner, som hade läst på om Abba och europeisk populärmusik, och det kom kineser. Det var folkfest.

I utkanten av området gled ensamma kvinnor i medelåldern runt. Jag förstod att de var arbetslösa. Dagen fick inte bli dyr, kanske bara en varmkorv utanför Gallerian på Hamngatan. Deras ansikten utstrålade bara hopplöshet och förtvivlan. Skulle livet någon gång vända för dem?

Överallt fanns det poliser och ordningsvakter. Några av dem spanade in min lilla röda ryggsäck. Jag nickade och sa ett en tant +80 är för skröplig för att bära med sig en bomb. Jag fick ett skratt till svar. Det var tydligen ingen som trodde att jag var kraftlös.

Plötsligt försvann solen bakom ett moln och nordliga vindar brusade fram runt kring statyn till minne av Karl XIII, som avled för knappt 200 år sedan. Detta kändes kusligt och som en föraning om en kommande katastrof.

Det exploderade ingen bomb i Kungsträdgården eller vid Globen. Frans blev inte segraren i denna påkostade tävling i populärmusik. Kanske blossar kriget i Ukraina upp igen efter segerlåten. som skildrar hur Josef Stalin behandlade tartarena på Krimhalvön. Katastrofen kom utanför Borås, där en radiomast saboterades.

Nu pågår rivningen av alla tillfälliga byggnader och städning. Om några timmar kan de sista musikentusiastiska turisterna obehindrat gäspa sig igenom innerstadens statyer, som hyllar allt från vikingatidens gudar till Karl XIV Johan. Jag hoppas att de inser att det finns mer kultur i vårt land än ABBA och Frans.

Pingsten har tidigare räknats som en av våra stora högtider. I min barndoms Göteborg slog mandelblommorna på backen nedanför Annedalskyrkan ut just denna dag. Inne i kyrkan borde prästerna om möjligt ta på sig en röd skrud. Dagens texter upplevde jag som barn mycket dramatiska och skrämmande. Solen skulle sluta att skina och månen skulle färgas röd av blod. Denna dag ville jag vara utomhus och slippa uppleva att Gud skulle sluka solen för att inte folket gick i kyrkan lika flitigt som på biskop Tegnérs tid i Växjö.

Igår var Nätkompis hemma hos mig och vi åt en enkel middag tillsammans. Hon började fråga mig om varför jag växlar mellan min konfirmationsbibel, som stadfästes år 1917, och Bibel 2000 i det jag skriver. Jag kan inte klassisk grekiska och kan inte bedöma översättningens kvalité. Skillnaden mellan de både översättningarna märks i ordvalet och framför allt i tolkningen av all lyrik, som finns insprängd i Bibeln.

Den Bibel, som stadfästes år 1917, hade till stor del utformats av Esaias Tegnér den yngre. Han var barnbarn till den store skalden Esaias Tegnér och professor i klassisk grekiska vid universitetet i Lund. På den tiden hörde det till att alla studenter, oberoende vad de studerade, utan att staka sig utantill skulle kunna recitera den berömde skaldens dikter. Detta påverkade texten i den nya översättningen. Språket i den nya och efterlängtade Bibeln verkade snart gammalmodigt och tråkigt. Detta gällde speciellt för alla, som hellre sökte sig till missionshusen än till kyrkorna. Flera framgångsrika predikanter gjorde sitt bästa att förenkla Bibelns språk, så att alla skulle förstå vad som menades.

En text, som har förändrats obetydligt under århundradens lopp, är det andra kapitlet i Apostlagärningarna. Här hittar man den dramatiska skildringen av när lärjungarna var med om hur de vid en gudstjänst såg hur eldslågor skapades runt deltagarna. De var inte brännande, de spred enbart ett himmelskt ljus. Samtidigt började lärjungarna prata på ett helt annat sätt och detta förmedlades av en osynlig kraft till alla deltagare. Folk förstod varandra, trots att de talade olika språk. Det uppstod en gemenskap i gruppen och många bytte religion och började hylla Jesus som sin frälsare. De sålde allt de ägde och flyttade samman i ett kollektiv. Hit kom fattiga och rika, unga och gamla och alla delade det lilla som fanns att äta. Några väntade kanske på att uppleva de yttersta tiderna med en svart sol och en röd måne. Den nya församlingens medlemmar upplevde ofta en gemensam religiös extas och under andaktsstunderna var det vanligt med tungomålstalande.

Under mina barndomsår var de allra flesta, som var verksamma i den svenska kyrkan, helt oförstående för tungomålstalande. Det var varken tal eller musik, det var bara störande oljud och obehagligt buller. Lärjungarna hade druckit för mycket nytappat vin och blivit berusande. Dessutom kunde man aldrig veta om de inte fått i sig den typ av berberis, som innehäller naturligt LSD. Detta innebar att många präster föraktade pingströrelsen, som med sin dynamiska musik hade förmågan att dra till sig ungdomar . Här blev man frälst och plågades inte längre av arvssynden. Alla kunde under mötet resa sig upp ur bänken och börja jubla över att de hade mött Gud och Jesus. Det fanns en helt annan församlingsgemenskap och trosvisshet än i de stora och ödsliga kyrkorna.

Det fanns präster, som i sin predikan gjorde en kringgående rörelse runt texterna i Apostlagärningarnas andra kapitel. De valde att hylla skalden Esaias Tegnér och berätta om hur han skildrade kristendomen i sin diktning.

Idag är dikten Nattvardsbarnen skriven på hexameter obekant för de flesta i vårt land. Esaias Tegnér skrev den år 1822 som en hyllning till en äldre god vän i Värmland. Dikten skildrar en pingst och att ungdomarna skall konfirmeras och vara med om sin första nattvardsgång.

”Pingst, hänryckningens tid var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken på spiran av tornet
prydd med tupp av metall vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådat fordom”

Dikten fortätter genom att beskriva hur de unga konfirmanderna allvarligt stiger fram till altaret för att ta mot Guds heliga gåvor. Då händer något oväntat och märkligt. Prästen befinner sig plötsligt i en helt annan värld.

Den gamle prästen la märke till ungdomarnas glädje och livsmod. Då insåg han att han var gammal och glömde bort det han hade tänkt säga. Nu började han berätta om sin egen ålder och hur dålig han kände sig. Något kunde hända den kommande veckan. Gud skall kalla hem honom och nästa söndag står det en helt annan präst framför altaret. Pingstdagen skulle inte enbart vara en ungdomens dag utan också en dag, när alla borde minnas att livets fladdrande ljuslåga kan slockna av minsta vindpust.

Den tre dagar långa pingsthelgen kunde på 1930-talet upplevas som krävande. Då borde vårens lyckorus krypa in i allas sinnen. För många blev det tvärt om. Ensamheten och utsattheten kändes tyngande. Kyrkans förkunnelse om eld och en röd måne gav ingen tröst. Jag har ett minne av att en av mina gamla och ensamma fastrar kom hem till oss och vid middagsbordet deklamerade en dikt, som Esaias Tegnér skrev år 1826

”Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och ödsligt
var lund blev gul, var blomsterstängel brast.
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne
allt mod, all glädje vissnade därinne.”
Ur Mjältsjukan

Denna pingstmiddag ville jag rymma hemifrån. Jag ville ut och plocka kråkvicker och andra vilda blommor, jag ville ut till ett gladare liv utan biskop Tegnérs dystra sjukdom och skröpliga fastrar. Då upplevde jag Bibeln som en förskräcklig bok. Det är först de sista åren som jag har upptäckt att min gamla konfirmationsbibel kan förmedla vårens livsglädje.

”Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot!
Min själ längtar och trängtar efter dina boningar.
Min kropp och själ jubla mot levande Gud.
Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig
där hon kan lägga sina ungar.
Saliga är de som får bo i ditt hus
De lova dig beständigt.”
Psalm 84 i 1917 års bibelöversättning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag går det inte att uppleva att hänryckningens tid är här. Det blåser från norr och solen skiner inte. Egentligen borde jag plocka fram de bräder, som skall sågas för att bli bränsle i den öppna spisen. Men innan detta kan ske, måste jag ta fram trimmern och rensa bort kirskål runt sågbocken.

Sommar kom helt plötsligt och försvann sedan in i ett lågtryck från Ishavet. Under de heta dygnen växte gräset till oanade höjder och frukträden slog ut i blom. Jordhumlorna surrade och ett par citronfjärilar fladdrade runt bland gullvivor och vårens sista vitsippor. Bofinkarna drillade ikapp med hammarslagen och borrmaskinens dånande från grannens trädgård. Här skall stora delar av gräsmattan ersättas av en altan i trä.

De sista åren har många hus i mitt närområde bytt ägare. En ny tid har kommit. En del av trädgården har stensatts för att bereda plats för familjens två bilar och där tidigare hammocken stått, breder nu en stor träaltan ut sig. Rosenrabatten har ersatts av en studsmatta. Snart är jag ensam om att ha en gräsmatta, som ständigt behöver klippas. Det är bara i min trädgård, som det finns ett stort potatisland och maskrosor på trädgårdsgången.

Jag får ofta frågan om varför jag inte gör något åt den fula trädgårdsgången. Der finns flera anledningar. En är att min nu avlidna make David älskade att titta på maskrosor. Han tyckte att de var vackrare och mer rogivande än förädlade rosor och tagetes från någon stormarknad. En annan anledning är tidsbrist. Det tredje och viktigaste är att jag kommer de närmaste åren att ha omfattande renoveringar av villan. Då skall maskiner in i trädgården och dessa krossar allt, som står i deras väg. Om maskrosorna överlever sommarens källarrenovering får jag först se nästa vår.

Jag är ensam om att odla jordgubbar. För drygt tio år sedan köpte jag sex jordgubbsplantor på torget i Skärholmen. Dessa har snällt förökat sig och jag har för vana att plantera om några av dem varje vår. I år har jag mängder av plantor, som jag inte vet var jag skall placera. Det går att plantera dem i krukor och sedan skänka bort till alla, som inte enbart önskar pryda sin balkong med röda pelargonier .
Mitt stora bekymmer är kirskål. Jag har det överallt i trädgården. När våren var ung, plockade jag de späda bladen och använde dem som spenat. Idag är de beska och sega. Ibland funderar jag på att sortera ut de spädaste rötterna och koka soppa på dem. Detta skedde för ett par dagar sedan och då gjorde jag mitt bästa att laga till en smaklig middag. Måltiden blev mindre lyckad.

Glad i hågen tog jag på morgonen ett stadigt tag om grepen och gav mig ut i ogräslandet. Det gick snabbt att hitta sådant som borde vara ätbart. Jag stoppade in allt i en plastpåse och traskade sedan ut på ärenden i min förort. Flera timmar senare tog jag itu med att skölja bort jorden från rötterna och rensa undan allt skräp. Det sista jag gjorde var att plocka en storkvist libbsticka och lägga detta i grytan. Allt fick koka i ungefär fem minuter.

Nu kom den stora överraskningen. Det jag förgäves försökte dämpa hungern med hade en bitter smak. Dessutom drog det ihop munnens slemhinnor och tog bort all aptit. Min spartanska måltid slutade i soporna. Det dröjde mer än två timmar innan en begränsad matlust vaknade. Eftersom jag redan har undervikt, kommer jag aldrig mer att laga till denna fiberrika och billiga maträtt.

Kirskål har en stor fördel. Jag har jordhumlor i trädgården och de gillar att krypa runt i blommande kirskål. Mina jordhumlor är underbara. Just nu kämpar de i plommonträdens silvervita blomsterprakt. Resultatet av deras flit kan till hösten bli ett stort överskott av plommon.

Nu gäller det att stå på sig. Ibland kommer någon och gnäller över min i deras ögon ovårdade trädgård. En grinig medelålders man, som inte bor i mitt närområde, menade att mina maskrosor och jordhumlor innebär att han får mindre betalt för sin villa den dag han väljer att sälja och köpa en lägenhet i innerstaden. Jag bara svarade att jag har gått in för biologisk mångfald. Det är bara rådjur, huggormar och mördarsniglar, som jag gör mitt bästa att fösa undan. Efter detta försökte jag förklara att utan humlor och bin blir det ingen frukt på träden. Då insåg jag att ordet pollinering var för honom ett helt okänt ord. Dessutom ogillade denne grinolle fallfrukt och hade huggit ner fyra äppelträd. Sedan fick jag veta att lysande röda äpplen från Argentina är godare en gula äpplen från Mälardalen. Biologisk mångfald var ingenting för honom. Detta var bara propaganda från Vänsterpartiet.

Det är fler som gillar min trädgård än som hatar den. Det hör förskoleklasser, som får komma in på ett kort besök och lära sig namnen på några vilda växter och titta på jordhumlornas bo i en gammal ekstock. Det har också hänt att barnlediga pappor frågar om barnet får komma in och plocka ett par vitsippor. Innan detta sker talar jag om för pappan att vitsippor är giftiga och att barnet inte får stoppa dem i munnen.

Det finns många glädjeämnen i en trädgård med naturtomt. Ett av dessa är en mångfald av vilda växter. Hit hör bland annat smörblommor av olika slag. De lyser svagt gult i den oklippta gräsmattan. De samsas om utrymmet med kråkvickel och hundkäx.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har försommaren kommit av sig .Växterna tar en paus och längtar efter regn. Smörblommorna kommer arr skimra ännu ett par dagar och hundkäken stannar i växten. Gräsklipparen får stå i förrådet minst en vecka till. Då kommer min trädgård att se ut som om de kvinnor, vars äktenskap har slutat i kaos, har slängt sina brudslöjor över den vita muren till min trädgård. I kirskålen kommer humlor att surra och en och annan fjäril visar då upp sin färgprakt.