OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I Stockholm är det sommartid lätt att uppleva nådens gåvor. Vi har, till skillnad från länderna i Mellanöstern, tillgång till vatten av olika slag. Det går att dricka vattnet från vattenkranen och dammar är anlagda för att göra att vi skall kunna uppleva skönhet. Detta tänkte jag på när jag i torsdags stod i den japanska delen av Bergianska trädgården. Det var min hemförsamling i Hägersten, som ordnat en visning av denna fantastiska trädgård.
Idag är det den tionde söndagen efter Trefaldighetsdagen och de texter, som läses i kyrkorna handlar om nådens gåvor. Evangelietexten är hämtad ur den adertonde kapitlet i evangelium enligt aposteln Matteus. För ett par veckor sedan stötte jag samman med en ung kvinnlig präst och vi började diskutera hur samhället och den svenska kyrkan har ändrats sedan jag var barn på 1930-talet. Jag sa att kyrkan och tolkningarna av bibeltexterna har ändrats mer än samhället i stort. Som exempel på detta tog jag just det kapitel i Bibeln som dagens evangelietext handlar om.

Kapitlet börjar otäckt. Om din hand gör att du inte kan uppfatta Guds ord skall du hugga av den och slänga den på elden. Det är bättre att vandra genom livet som en krympling än som en gudsförnekare. Texten uppfattade jag som skrämmande och det pratades aldrig om den ljusa avslutningen av nåd i slutet av kapitlet. Som barn blev jag efter denna söndag rädd för Jesus och ibland undrade jag om han som ett osynligt väsen fanns i vår vedbod på landet. Där låg den stora yxan. Om jag inte slutade att tjata om att jag ville vara ute i naturen på söndagarna och byta ut högmässan mot aftonsången, skulle han komma ut från vedbodens väggar och hugga av mig fötterna.

Ibland funderar jag över om det inte var det ständigt hamrande av inledningen av kapitel 18 i evangelium enligt aposteln Matteus i skolan och i kyrkan, som skapade avsmak för kristendomen och som nu resulterar i strömavhopp från svenska kyrkan. De, som aldrig sätter sin fot i kyrkan, har inte upptäckt att kyrkans förkunnelse är helt annorlunda idag än för 60 år sedan. Numera är ett stående inslag i högmässorna att kristendomen skänker sinnesfrid och glädje. Den märkliga syndabekännelsen om att vara född i synd och i alla livsdagar har brutit mot Guds vilja är borttagen.

Det är lättare att uppleva Guds nåd när sommarsolen skiner och tomaterna mot söderväggarna mognar än en mörk vinterdag när snöstormen tornar upp berg på trappan och det är svårt att komma ut genom ytterdörren. En sådan dag kan det vara svårt att uppfatta Guds nåd. Snön smälter när vårsolen kommer och marken suger åt sig så mycket fukt att träd och blommor har möjlighet att växa.

Allt var inte skrämmande och tråkigt katekesrabblande i gamla tiders undervisning i kristendomskunskap. Till min barndoms religiösa glädjeämnen hördes att varje vecka lära sig ett par psalmverser utantill. Jag hade en överviktig lärarinna, som inte visste speciellt mycket om den kristna tron, trots att hon var skyldig att undervisa om den. På något märkligt sätt blev det jag som ansvarade för de psalmer, som vi skulle få i hemläxa. Jag valde bort allt som hade med synd, lidande och död att göra. Utan att någon hade bett mig läste jag på om de olika psalmförfattarna och vem som hade komponerat musiken. När jag berättade detta för klassen ansåg fröken att jag bara gjorde mig märkvärdig.

När jag sedan började i flickskolan kom katekesen med oförminskad kraft tillbaka. Då blev jag med ett nödrop godkänt i ämnet kristendomskunskap. Anledningen till detta var att jag ville tänka själv och forma min egen gudsbild utan Martin Luthers bankande pekfinger. Dessutom hade jag svårt för att lära mig utantill. Mina kunskaper om olika psalmförfattare var det under hela min skoltid ingen som frågade efter.
Nådens gåvor har sedan jag var barn och satt på utedasset bredvid vedboden funderat över . Under den tunga vedyxan fanns nåd. Det gällde bara för mig att våga se efter hur nåden såg ut. Då upplevde jag att det är svårt att ta till sig nåd och att det är betydligt lättare att bli skrämd av något man inte förstår. Den psalm, som hjälpte mig under barndomens somrar finns fortfarande kvar i vår psalmbok. Den har nummer 200 i 1986 års psalmbok.

Författaren till denna psalm är Paul Gerhardt, som var diakon i Berlin och diktade psalmen år 1673. Detta var fem år efter det att det trettioåriga kriget hade avlutats. Under dessa hemska år blev den tyska åkerjorden förvandlad till slagfält eller idag bortglömda gravar av stupade soldater. Då insåg han att det gick att lita på Guds nåd och att marken skulle kunna bära rikliga skördar av säd och foder till kreaturen. Mitt under det första världskriget slog sig vår ärkebiskop Nathan Söderblom ner och komponerade musiken till denna psalm. Han var influerad av den norrländska folkmusiken och ändrade bara rytmen så att inte kyrkobesökarna skulle börja dansa polska i kyrkogången. Ärkebiskopen kände då ett stort behov av ett trösta sig själv. En av hans söner deltog som frivillig officer på Tysklands sida i kriget. Skulle sonen överleva krigets fasor? Sonen överlevde och flyttade sedan till USA. Kvar från dessa båda krig finns en psalm, som jag tyst läste för mig själv när jag efter slutad visning ensam gick runt i den Bergianska trädgården.
”I denna ljuva sommartid, gå ut min själ
och gläd dig vid den store Gudens gåvor
Se, hur i prydning jorden står
se, för dig och mig hon får
så underbara håvor.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Någon gång i början på 1930-talet började den första ägaren av mitt hus att anlägga en trädgård. Han planterade ett plommonträd och ett oädelt päronträd, som han lät ympa. För två år sedan var päronträdet så genomruttet att jag lät såga ner det. Plommonträdet hade under årens lopp fått många törnar av vinterstormar. Min make David vårdade trädet ömt och helade alla sår i barken med ympvax. Trädet klarade sig och förra året kunde jag skörda ungefär 20 kilo plommon, som jag delade ut till alla utan egen trädgård.

Denna vår blommade trädet som aldrig förr. Mina små och lurviga jordhumlor surrade runt i det och jag insåg att det skulle bli rekordskörd. Sedan hände det jag hade hoppats inte skulle ske. Medan jag var i fjällen kom sommarstormen och vräkte omkull det gamla trädet. När trädet nu låg på gräsmattan kunde jag konstatera att mellan löven fanns mängder av döda grenar och kvistar. I allt detta hittade jag ett övergivet fågelbo.

Grannarna kom och tyckte synd om träden. Vi tittade på karten och på de torra grenarna. Någon gissade att det var torkan, som gjorde att trädet inte hade krafter nog att stå emot den kraftiga sommarblåsten. Detta var det enda träd i området som blåst ner.

Jag fylls av vemod när jag nu varje dag sorterar ut de torra grenarna och samlar dem i en påse för brasved. I solgasset doftar de som nykokt plommonmarmelad. Sedan allt det andra. Jag har köpt en ny vedsåg, sågat själv och också fått hjälp med den tjocka stammen. Det tristaste har varit att sortera bort all karten och se till att de kommer i soptunnan. Denna sommar skall jag låta Stockholms kommun ta hand om det trädgårdsavfall, som går att kompostera. Dit hör inte omogna plommon. De mindre grenarna och alla löv går att lägga i denna tunna.

Jag har två plommonträd till i trädgården och de kommer att bära rikligt med frukt. De planterades i början av 1950-talet av husets förre ägare. Jag har hört att han brukade beklaga sig över att han aldrig fick så mycket frukt som han önskade. Detta är kanske inte så konstigt eftersom han aldrig insåg att det mesta i en trädgård behöver gödsel och vatten.

Min gräsmatta har blivit större och trädgården har blivit ljusare sedan det gamla plommonträdet rasade ihop. Nu skall jag ta mig en funderare på om jag skall köpa ett nytt plommonträd eller om jag skall övertala mig själv att det är jobbigt att ta hand om mängder av frukt. Det går inte åt speciellt mycket mat i ett hushåll där det bara är en liten och mager tant som intar sina måltider.

Tidigt på morgonen dessa heta dagar har jag gått stavgång till Sätra och slagit mig ner på en sliten bänk i parken och njutit av de rikligt blommande vita rosorna. Jag hör ofta att folk säger att det är avskyvärt fult i de nedklottrade sydvästra förorterna och att risken är stor att bli nedslagen. Ingenting av detta stämmer. I Sätra finns det knappast något klotter och husen sedan 1960-talets miljonprogram har renoverats. Har finns mer planteringar och grönområden än på Östermalm och i Sätra finns också en liten botanisk trädgård i en park med mängder av rosor. Detta ligger precis vid en välskött lekpark och inte långt från tunnelbanan.

Rosenparken är en oas nedanför höghusen. Hit kommer folk i alla åldrar för att njuta. Några seniorer är så bundna vid sin egen förort att de inte kommer sig för att åka till Bergianska trädgården för att där ta till sig blomsterprakten och fundera över hur olika växter har kommit till vårt land. Rosengården i Sätra har blivit deras inblick i växternas värld. Här satt jag och funderade på vad en trädgård betyder. Jag lyssnade på hur de morgonpigga jordhumlorna surrade runt. Allt var tyst och stilla, så fridfullt att jag inbillade mig att jag var på en lantlig kyrkogård i Skåne.

Jag började fotografera och läste på namnskyltarna. Här fanns växter jag aldrig tidigare hört talas om. Dit hörde den japanska malörten, som inte på något sätt påminner om den malört, som växer vild vid tunnelbanespåret i min förort. Den japanska malörten växer i planteringarna i grå tuvor och påminner något om lammöron, men har inte lika mjuka blad.
En annan helt ny växt för mig var stjärnflocka (Astrantia major), som växer vild i sydvästra Europa och som sedan länge har odlats i trädgårdar. Just den vitrosa variant jag såg i Sätra hör hemma i Pyrenéerna och här växer den på bergssluttningarna. Den Heliga Birgitta bör ha sett denna växt när hon på 1300-talet gjorde en pilgrimsvandring till Santiago di Compostela.

Den högresta och storblommiga röda vallmon hade blommat ut och jag knep av två frökapslar för att så i min trädgård nästa vår. Denna art av vallmo är märklig. I antiken hörde den samman med jordbrukets gudinna Demeter, som var mycket ordentligare än de andra gudarna i den grekiska mytologin. Det finns inget tempel till hennes ära i Rom, vilket troligtvis beror på att när templen runt Forum Romanum uppfördes hade Romarriket blivit en krigarnation med härskare, som hoppades att det skulle gå att köpa eller röva livsmedel utanför trakterna kring Rom. Att bruka jorden var ett arbete för slavar eller dåligt betalda arbetare. Livet var annorlunda på Sicilien och här finns ett vackert tempel till Demeters ära bevarad.
Nu har jag en önskedröm. Den är att någon från parkförvaltningen berättar om de olika växterna och hur de har kommit till vart land. Kommer de att bli förvildade så att vi hittar den vid tunnelbanespåret eller på ängarna vid motorvägen mot Södertälje? Stjärnflocka har i Finland och Danmark redan spritt sig ut i naturen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu år jag hemma efter ett par underbara dagar i Vålådalen. Det var en upplevelse att se färgprakten runt Svenska Turistföreningens anläggning. Rödklövern var rödare än i min vildvuxna trädgård och blåklockorna mer intensivt blå. Genom fönstret kunde jag njuta av blommande lupiner i färger man sällan ser i Stockholm. Det var inte bara blomsterprakten, som var fantastisk. Det var också samvaron med andra, något som den ensamma tanten verkligen uppskattade.

Min ensamhet är inte frivillig. I februari förra året avled min make David. Vi fick 60 år tillsammans och under dessa år hann vi med att göra många vandringar av olika slag. Vi gick Samariaravinen på Kreta och vi tältade oss igenom Padjelanta i Lappland. När jag tänker tillbaka på mitt liv tillsammans med David är det dessa vandringar jag minns bäst. När jag i vintras under ett anfall av städlust tittade på mina gamla fjällkartor längtade jag tillbaka till de svenska fjällen. Detta förstod min dotter Ylva. I år fick jag som födelsedagspresent av Ylva och hennes familj en botanisk fjällvandring i Vålådalen. Jag tränade tappart för att orka med att traska upp till en fjälltopp. Vad jag glömde bort var att tänka på var den psykologiska aspekten av att återvända till fjällvärlden. Strax efter det att bussen stannat utanför fjällstationen blev jag gråtfärdig. Varför var inte David med mig? Jag saknade honom så att det gjorde ont inom mig.

Solen sken och snön på topparna var blänkande vita. Med denna utsikt skulle jag vistas ett par dagar och kanske till och med få komma upp till en topp och krama en snöboll. Minuterna innan jag skulle gå in i matsalen och äta middag ville jag helst springa min väg. Då kom Barbro och tröstade mig. Det visades sig genast att Barbro var gift med vandringens botaniske guide Bengt Ålkils. Sedan kom det obehagliga. En ensam tant fick ett ensamt bor vid ett fönster med utsikt över fjälltopparna. Jag slog mig ner och tårarna började komma. Då stod Bengt vid mitt bord och talade om att jag var välkommen att sitta vid hans och Barbros bord. Jag skulle inte behöva gråta mig igenom min första kväll i Vålådalen.

Vid middagen berättade jag något om mig själv och att jag tidigare hade vandrat i Lappland och att jag hade tränat på hemmaplan för att klara att komma upp på toppen på fjället Välliste. Barbro kom med många förmanade ord. Stigningen upp till toppen var brant och om jag blev trött måsta jag säga ifrån. Det skulle vara en extra guide med på vandringen och hon skulle ta hand om de som inte orkade med. Jag lovade att säga till om jag blev trött.

Det var uppiggande att prata med Barbro och Bengt. Morgonen därpå fick åka i anläggningens minibuss fram till Trillevallen och sedan gå genom en fjällnära skog. Vi fick veta att berggrunden innehöll kalk och att här trivdes växter, som inte brukar finnas i Mälardalen. En helt ny växt för mig var hönsbär, som det surrade i. Det var mycket små och lurviga jordhumlor, som besökte dessa växter. Det låg nedfallna träd vid sidan av stigen så dessa små trivsamma djur behövde inte leta förgäves för att hitta ett bo. Här märkte jag samma sak som vid fjällstationen. Daggkåpornas blad var grönare än i min trädgård och smörblommorna gulare. Bengt pekade och berättade. Jag fotograferade och försökte pränta in de olika namnen i huvudet. Drygt hälften av växterna hade jag aldrig sett förut. Dit hörde vitsippsranunkel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stigen genom den täta skogen gick uppåt. Då och då stannade vi till och Bengt berättade och visade. Vid vare plats tittade han sig noga omkring så att alla var med och ingen verkade vara för trött. Folk i gruppen böjde sig ner för att titta närmare på någon växt och för att fotografera. Intresset för botanik var otroligt stort och Bengt fick många frågor, Några hade en fjällflora med sig och de läste ivrigt samtidigt som de lyssnade på Bengt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skogen blev glesare och vi anade att vi snart skulle komma upp till trädgränsen. Då tog vi av till vänster och kom fram till en vacker och övergiven fäbod. Den användes fortfarande men då som raststuga för vandrare. Här blev det matpaus.

Jag satte mig ner mellan två män, som jag aldrig hade träffat tidigare. Vi åt under tystnad. Nu kände jag att friden kom till mig. Jag behövde inte få ångest inför att sitta ensam och äta middag i fjällstationens stora matsal. Jag tänkte på vallflickorna som ensamma hade vallat kor och får i detta gränsområde mellan skog och fjäll. De fick inte visa rädsla, de måste vara modiga även om en björn kunde komma traskande genom skogen. De fick inte visa panik om det började storma och det knakade i hela den lilla fäboden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu skulle vi upp på kalfjället. Helt oväntat var det som om mina vandringskängor hade fått vingar. Jag gick förbi Bengt och jag kom upp före de andra. Nu stod jag på en fjälläng med ovanliga växter, två små sjöar och långt borta syntes Åreskutan. Vi tog av oss ryggsäckarna och alla var intresserade av att titta på de växter, som var ungefär lika höga som min tumme. Jag gick runt och bara njöt av friden och tystnaden. Det enda jag saknade var en liten snödriva. Nu visste jag att jag skulle orka komma tillbaka till ett tomt hus och en vildvuxen trädgård utan att börja gråta. Jag har hört att det andra året efter det en livskamrat har gått bort som är det tyngsta. Nu vet jag att denna svåra tid är över. Fjället Välliste hjälpte mig att på heltid kliva in i en ny tillvaro.

Vandringen nedåt blev jobbigare än jag tänkt mig. Vi gick snett nedåt och jag hade solen i ögonen. En gång slant mina fötter och jag föll ned på knä. Jag traskade precis efter Bengt och jag tror att han var den ende som uppfattade vad som hänt. Jag har inga svårigheter att resa mig upp och jag var snabbt på fötter.

I bussen fick jag höra att jag är en förebild. Så här ville alla bli när de hade passerat 80-årsdagen. Vid middagen kom Barbro och sa att jag måste sitta vid deras bord. Bengt fyllde år och en dotter med pojkvän hade kommit upp till fjällen for att vara med och gratulera pappa. Jag beställde in en flaska vitt vin, som vi delade på. Huvudrätten var röding.

Tack Barbro och Bengt för att ni tröstade den ensamma tanten och släppte in mig i er familj!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår var det Kristi Förklarings dag, en dag då vi skall ana oss till det vi inte ser. Idag är det svårt att i Stockholm hitta ett förklaringsberg, ett berg nära en stor sjö där solljuset har förmåga att få omgivningen att se annorlunda ut och där hägringar kan förekomma. Jag började söndagen genom att traska uppför Kyrkberget i Mälarhöjden. Skogen har de sista åren växt så hög att det bara gick att skymta Mälaren mellan trädtopparna. Stigen upp till berget skimrade på några ställen som silver. Här fanns en stilla frid.

Jag lever i en stad utan stinkande lukter från överfulla latrintunnor och rök från vedspisar och kakelugnar. För tvåtusen år sedan i israel var detta en okänd lyx, som man bara kunde njuta av uppe på ett berg och där det blåste friska vindar. Jesus sökte sig ibland upp på toppen av ett berg och en gång tog han med sig lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes. Då hände det ofattbara, kanske hände det bara i lärjungarnas fantasi eller kanske var det en hägring. Plötsligt förändrades färgen på den mantel. som Jesus hade på sig. Den blev skimrande vit och bredvid honom stod Moses och Elias och samtalade med honom. De blev häpna och Petrus vågade sig fram till Jesus och föreslog att lärjungarna här på bergstoppen skulle bygga tre hyddor, en till Moses, en till Elias och en till Jesus. Mer blev inte sagt. Ett moln kom blåsande över berget och skymde solen. Ur molnet hördes en mäktig stämma:
”Detta är min älskade son, min utvalde. Lyssna till honom!”

 
Då greps lärjungarna av skräck och föll ner på marken som om en blixt hade drabbat dem. Jesus såg vad som hade hänt, gick fram till dem och böjde sig ner och uppmanade dem att inte vara rädda. Tveksamt reste lärjungarna sig upp och märkte att allt var som tidigare. Både Moses och Elias hade försvunnit och Jesus var klädd i sina vanliga kläder och var inte längre självlysande.
Jesus och lärjungarna traskade nedför berget. Plötslig stannade Jesus till och bad lärjungarna att inte berätta vad de hade varit med om förrän han hade uppstått från de döda. De fick också höra att Jesus skulle utlämnas och sedan korsfästas och dö. Tre dagar efter detta skulle han komma tillbaka från Dödsriket. Lärjungarna såg tvivlande ut och Jesus förmanade dem att fördjupa sin tro.

Texten om förklaringsberget handlar mycket om att inte klippa banden med det förflutna. För åttio år sedan hörde det till att i ämnet biblisk historia att skolbarnen skulle lära sig den spännande historien om hur det gick till när Gud samtalade allvarligt med Moses och också dramatiken när han hämtade profeten Elias och förde upp honom till himlen. Detta hände i svunna tider och när det var svårt för Israels folk att riktigt förstå att de skulle dyrka en enda gud till vars ära de inte fick göra en glittrande staty.

Gårdagens gammaltestamentliga är fantasieggande. Moses hörde att Gud bad honom att gå upp på berget Sinai, som denna dag var täckt av ett stort moln. Ibland var berget täckt av ett starkt lysande sken. Folket stod förstummade nedanför berget och de hörde hur Gud ropade på Moses. Nu tog Moses med sig en tjänare och vandrade uppför berget och in i det starka ljusskenet. Hår fick han veta att han måste täcka hela sitt ansikte med en mask. Han fick inte skåda in i Guds ansikte, Moses stannade uppe på berget i 40 dygn och under dessa dygn fastade han. Det var då som Moses fick en beskrivning hur judarnas heliga föremål skulle se ut. Det skulle vare en ljusstake i guld och med sju armar. Kring denna stake skulle folket samlas. Hans egendomsfolk fick under inga villkor göra som hedningarna och dansa kring en guldkalv.

Det har spekulerats mycket om hur detta märkliga sken uppstod. För 60 år sedan funderade atomfysikerna och det fanns en naturlig atomreaktor på berget Sinai eller om solen just denna dag var mer intensiv än andra dagar. Moses mask påminde fysikerna om skyddsutrustning på ett kärnkraftsverk.

 
Tiderna blev annorlunda efter det att Moses gått ur tiden. Judarna slog ner andra folk och bildade ett eget land med kungar, som snart blev berusade av sin egen makt och hade svårt att leva efter Moseböckernas lagar och levnadsregler. För ungefär 2500 år sedan kom profeten Elias och manade kungen till bot och bättring. Han hade funnit nåd inför Gud. En dag fylld med storm och oväder skickade Gud ner en stridsvagn för att hämta upp Elias till himmelriket. Detta skildras dramatiskt i den andra Konungaboken i Bibeln.

Igår tidigt på morgonen satt jag högst upp på Kyrkberget och lät blicken glida runt på berghällarna, som bär spår av det andra världskrigets luftvärnsförsvar och också dagens klottrare. Barndomens lektioner i biblisk historia fanns plötsligt i mitt medvetande. Jag tyckte inte om ämnet och blev så rädd för Gud att jag hemma ofta gömde mig under matsalsbordet för att slippa förtäras av Guds strålglans. De dagar, då det var läxförhör, hade jag alltid ont i magen. Nu är jag vuxen och kan läsa Gamla Testamentet på ett helt annat sätt. Jag behöver inte vara rädd för den Gud, som jag inte kan se och bara ana mig till.

Bilder av olika slag strömmade genom min hjärna. Det var altartavlor och framför allt den folkliga konsten från Dalarna. Väggarna pryddes under 1800-talet med målningar, som ofta hade bibliska motiv och där de olika personerna var klädda i sockendräkter. De finaste skildringar av denna märkliga konststil är skalden Erik Axel Karlfeldt. Idag är det inga mellanstadiebarn som får i hemläxa att lära sig hans dikter om dessa målningar utantill. I gryningen satt jag på den trasiga och nedklottrade parkbänken och deklamerade dikten om profeten Elias. De enda åhörarna var några sura skator. De hade väntat sig en halväten smörgås och inte en trosviss dikt.

Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.
Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand,
och mot knäna står hans gröna paraply.

Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal
dit där domarbergets säten stå i ring.
Han är kallad av sin lagman: ”Du skall sitta i min sal
som en tolvman på rättfärdighetens ting.”

Det är en märklig upplevelse att sitta och njuta av kaffe i någon av rastgårdarna vid Långholmens fängelse. Tornet med sin staty av en fängelsevakt vakar över gästerna och de pilfinkar, som hoppas på goda brödsmulor. Här har jag suttit ett par gånger och försökt att sätta mig in i hur det var att arbeta som fängelsepräst efter det andra världskriget. Då tänkte vi annorlunda än vad vi gör idag. Det var självklart att döpa sina barn och att homosexualitet var ett gissel för hela samhället. Under Erik Rhedins tid som fängelsepräst började förändringen i vårt synsätt när det gällde dessa frågor. Han kom att finnas nära den innersta cirkeln där dessa frågor debatterades.

Den 1 januari 1944 tillträdde Erik Rhedin sin tjänst som fängelsepräst på Långholmen. Han kom från en mycket konservativ prästsläkt i Bohuslän och hade efterprästvigningen enbart arbetat på fängelser eller mentalsjukhus. På Långholmen fick han en chefsställning. Hans arbete kan idag jämföras med en psykologs. Utöver detta ansvarade han för fängelsets pastorsexpedition och biblioteket.

Erik Rhedin skrev i sin första årsrapport att fångarnas mantalsskrivning var ett stort problem. De hade en sin tidigare församling överförts till obefintlighetsboken och fanns inte till. De hade inga ransoneringskort, vilket gjorde att de riskerade att få sämre mat än de andra fångarna. Det blev ett mödosamt arbete att spana upp deras hemförsamlingar och begära att prästen där förde över dem till någon fastighet och sedan skrev ut ett flyttningsbetyg till fängelset. Nu krävde Erik Rhedin att alla fångar, oberoende hur de tidigare hade folkbokförts skulle skrivas in med fängelset som bostadsadress. På så sätt kunde prästen få mer tid till samtal med fångarna och deras anhöriga. Det hade hänt mer än en gång att han inte hade haft tid att prata med olyckliga fångar, som inte visste vad de efter frigivningen skulle göra med sina liv.

Erik Rhedin kom närmast från Härlanda fängelse i Göteborg. Han ställdes i Stockholm inför helt nya problem. I huvudstaden fanns landets maktelit, som kanske inte alltid uppförde sig som de skulle. Redan under sitt första tjänstgöringsår insåg han att detta kunde bli ett problem.

Det fanns en överenskommelse mellan fängelseledningen och Stockholms Stadsmission att deras anställda skulle ansvara för drygt hälften av alla gudstjänsterna och att också deras pastor skulle vikariera för Erik Rhedin när han hade semester. Det var pastor Karl-Erik Kejne och lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som också skulle stötta fångarna efter frigivningen. I detta arbetslag ingick också lärarassistenten Yngve Sjöberg.

I årsrapporten skildrade Erik Rhedin ett slitet och överbelagt fängelse. Här trängdes pojkar i de sena tonåren med äldre fångar, som ibland kunde se fängelset som ett ställe där de fick mat och tak över huvudet. Tonårspojkarna var besvärliga att ha att göra med. De var bittra på samhället och kunde bli mycket aggressiva. Det hände mer än en gång att de slog sönder möblerna i lektionssalen och fick raserianfall när de ombads att anstränga sig mer med studierna. Efter frigivningen hände det att de fick en tillfällig bostad hos Gösta Malmberg. Vad som nästan dagligen hände i detta hem var det ingen som fick reda på.

Dessa pojkar slöt sig samman och träffades på kvällarna i Humlegården. Här fick de öknamnet Långholmsgossarna. Sladdret kunde berätta att hit sökte sig eleganta män i svarta kostymer och köpte kärlek av pojkarna. Homosexualitet beskrev då ofta som en psykisk sjukdom, som nästan uteslutande drabbade överklassen och samhällets elit. Den, som kom flitigast och också enligt ryktet önskade annorlunda sex av Långholmsgossarna, brukade kallas för Mister X.

Långholmsgossarna skymtar som hastigast fram i Erik Rhedins dagbok. Hösten 1944 blev han kallad till ett möte först med biskop Manfred Björkqvist och sedan justitieminister Thorwald Bergquist. Vad som diskuterades under dessa möten finns det inga anteckningar om. Det som framgår av papperen är att året därpå avbröts alla kontakter med Stockholms Stadsmission. nu erbjöds Frälsningsarmén, Missionsförbundet och Pingstvännerna att komma och ansvara för de gudstjänster, som tidigare hade hållits av Stockholms Stadsmission. År 1946 sprack bubblan. Lekmannapredikanten dömdes till förtal av pastor Karl-Erik Kejne, utnyttjande av en prostituerad och berusad kvinna och andra oanständigheter. Han blev bitter och ansåg att rättsväsendet skyddade överklassen. Nu anställde han privatspanare, som fick spionera på Karl-Erik Kejne. Karl-Erik Kejne svarade på samma sätt. Dessa två tidigare vännerna och stöttepelare i Stockholms Stadsmission var nu bittra fiender. Journalister blev nyfikna och de gjorde allt för att få reda på vad som hände. Var detta ett sätt för polisen att komma åt homosexuella och kommunister?

Karl-Erik Kejnes privatspanare hade blivit övertygade om att en stor grupp beslutsfattare hade sökt upp Långholmsgossarna. En av dessa var biskop Manfred Björkqvist. Nu ingrep polisen och gick igenom vilka pastor Kejnes privatspanare var. Det visade sig genast att de var tidigare dömda. Alla, som i pressen hade utpekats för äventyrligheter i Humlegården, var oskyldiga och nu borde pastor Kejne ställas inför rätta. Då ingrep Wilhelm Moberg och skrev artiklar till pastor Kejnes försvar.

Den sista frågan var vem den mystiske Mister X var. Han trädde år 1951 fram frivilligt. Det var den ansvarige ministern och domaren Nils Quensel, som nu tvingades avgå ur regeringen.

Det finns inga spår av dessa händelser i fängelseprästen Erik Rhodins dagböcker eller årsrapporter. Han gick helt in för att katalogisera biblioteksböckerna och uppmuntra fångarna att läsa skönlitteratur. Här hade han god hjälp av lärarassistenten Yngve Sjöberg.

Julen 1952 var Erik Rhedins sista tid som fängelsepräst. Han skulle vid nyår gå i pension. Något avskedsbrev från honom finns inte bevarat. Hans efterföljare skrev inte ned någonting av sina upplevelser på Långholmen. Jag misstänker att Erik Rhedin innan han lämnade ifrån sig sina nycklar läste igenom allt han skrivit. i allt det dystra finns det glada notiser. Hösten 1944 gifte en av fångarna sig med en fästmö, som trodde att maken skulle kunna hitta rätt i samhället. Lärarassistenten lyckades skapa intresse för litteratur och hade tre studiecirklar om böcker. En av dessa handlade om lyrik.

Ett stort glädjeämne var att hustrun till en av fångarna regelbundet kom till fängelset. Först fick hon prata med sin make och sedan med Erik Rhedin. Hon visste vad hon skulle göra och hur hon skulle klara familjens försörjning.

Det var inte bara bråket kring pastor Kejne och Långholmsgossarna, som diskuterades i de dagliga tidningarna. Herbert Tingsten skrev i Dagens Nyheter att tro på Gud var något gammaldags och förlegat. Detta stred mot allt sunt förnuft. Nu blev det på modet att bli ateist. Dessa tankar kom att genomsyra stora delar av samhället och besökarna i kyrkorna minskade från söndag till söndag. Detta märktes också i fängelsekyrkan på Långholmen.

Utan att fråga sin chef biskop Manfred Björkqvist skrev Erik Rhedin en egen manual för hur en gudstjänst skulle gå till. Syndabekännelsen ersattes med sång och musik, bibelläsningen minskades och predikan blev kortare. Så småningom började detta märkas. Det blev fler som kom till högmässorna.

I Erik Rhedins sista årsrapporter finns det kritik mot hur samhället behandlade de äldre och fattiga fångarna vid utskrivningen. De hade som regel inga ordentliga kläder och vintertid kunde de vandra ut ur fängelsets port utan en varm överrock, vantar och mössa. Detta borde inte få förekomma. De olika församlingarna borde sluta att bråka om var fångarna hörde hemma utan ägna sin tid om att komma överens hur problemen med fångarnas fattigvård skulle lösas. Det framgår av rapporterna att fängelset hade en präst, som aldrig sviktade i sin gudstro.

Det känns märkligt. Jag har strövat runt kring fängelset två gånger och då hela tiden anat  att Erik Rhedin försiktigt har tassat  fram bakom mig. Om han levat skulle han inte ha känt igen sig i den vackra rosengården strax bakom den dystra muren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I veckan som gått har jag varit på sommarutflykt med Hägerstens församling. I min församling förekommer inga dyra resor och inga dyra viner vid konferenser och möten mellan kyrkopolitiker och de anställda. En del av kyrkoskatten går till sommarprogrammen med guide och fika med småfranska. Dessa trevliga avbrott i vardagen håller på varannan vecka fram till slutet av augusti.

Sinnenas trädgård finns inte med i några turistbroschyrer. Den ligger i ett område med kolonistugor inte långt ifrån en golfbana. Vi åkte först tunnelbana och sedan buss. Vi traskade i ungefär en kilometer genom ett gammalt jordbrukslandskap och njöt av de koltrastar, som nu tränade upp sina ungar i skönsång.

Sinnenas trädgård kom till vid millenniumskiftet. Några entusiaster tyckte att det borde finnas en trädgård där folk kunde koppla av utan botaniska pekpinnar. Här skulle konst, gjord på sådant som andra slängde möta korta dikter och allt detta skulle finnas bland blommor av olika slag. Nu har en ny grupp tagit över och de har krympt trädgården och låtit det mest tankeväckande finnas kvar.

Det vilade söndagsfrid och andakt över den lilla trädgården. Här fanns inga bilar och strax intill denna oas blommade koloniträdgårdarnas röda rosor. Det doftade sommar. Vid staketet bredvid en modern fågelmatare stod en gammal handsmidd gödselgrep lutad. Det var som om någon hade ställt den där för att slå sig ner och lyssna på helgsmålsringningen från klockstapeln vid byns medeltida kyrka. Idag är det få i Stockholm som lyssnar till denna klockklang. Många har bråttom, middagsmaten skall snart komma på bordet och allt det man nyss har släpat hem från ett stort snabbköp skall plockas upp och placeras i olika förråd. När jag såg denna grep längtade jag för ett kort ögonblick tillbaka till min barndoms instängda värld i en sommarstuga på Västkusten. Hit hördes inte klockklangen och mamma var noga med att vi skulle lyssna på radio. Sedan skulle alla roliga böcker och min stickning plockas undan och fram kom i mitt tycke trista andaktsböcker. Trots detta var klockklangen en signal om att det fanns en Gud, som såg till att alla borde unna sig en vilodag. Idag går söndag och vardag ihop, veckan har förlorat mycket av sin forna rytm.

Jag har alltid älskat daggkåpor och har flera stora stånd med vild daggkåpa i trädgården. Här i Sinnenas trädgård fanns ett stort blommande stånd med den odlade och storblommiga daggkåpan. Några flitiga bin kröp runt i blommorna och berättade att någonstans i koloniområdet fanns en biodlare. Mitt i blomsterprakten fanns en vacker skylt med en dikt av Karin Boye.
”Så är den vida världen ett daggkåpsblad
och ini skålen vilar en vattendroppe klar.
Den enkla stilla droppen är livets ögonsten
Ack gör mig värd att se in i den.
Ack gör mig ren.”

Det fanns mycket att njuta av i denna lilla trädgård. Så småningom var vi överens om att leta oss fram genom trädgårdarnas blomsterhav till bussen. Vi var alla fyllda med sinnesfrid. Tack Hägerstens församlings diakoner för denna fina sommardag!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag i drygt tre år varje söndag skrivit något om kristendomen. Det har nästan varje söndag varit fler läsare än under en högmässan i någon kyrka i Stockholm. Jag har fått frågor av olika slag och också en önskan om att skriva om fängelseprästerna på Långholmen. Nu har jag kommit till den sista präst, som skrev kortfattade dagböcker och verksamhetsrapporter. Det var Erik Rhedin, som började arbeta på Långholmen år 1944 och gick i pension åtta år senare. Det var dramatiska år och mycket hände runt fångarna på Långholmen. Det var också svårt att förkunna den kristna tron, när tvivlarna Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius fick stort utrymme i den svenska dagspressen

Jag har suttit flera dagar på Stockholms Stadsarkiv och traskat flera varv runt fängelset, som nu är ombyggt till hotell och vandrarhem. Vid insidan av en mur hittade jag en vacker och väldoftande rosenbuske, vars vita blommor gjorde att man knappt anade den grå och höga muren. Vad tänkte Erik Rhedin när han sommaren 1952 dagligen från arbetet gick till sin bostad på frihetens sida av den höga och dystra muren? Han hade här fått uppleva slutskedet av det andra världskriget och också det kalla kriget. Detta var hans sista sommar på Långholmen. Vid nyår kom dagen för pensioneringen.

Erik Rhedin var den yngste sonen i en mycket konservativ bohuslänsk prästsläkt. Hans bana var redan i läroverkets första klass utstakad. Han skulle bli präst och tjänstgöra i Göteborgs stift. Det blev inte som släkten hade räknat med. Under studierna i Lund började Erik tvivla och började arbeta som lärare. Vad som sedan hände är det ingen som vet, kanske mötte han på en bakgata i Lund den uppståndne Jesus eller kanske hade han en vårdag sträckläst romanen ”Guds vackra värld” av arbetarförfattaren Martin Kock. Nu kom beslutet att bli fängelsepräst. Erik Rhedin flyttade till Uppsala och gick igenom kursen i praktisk teologi och prästvigdes för Linköpings stift och arbetade sedan fram till pensioneringen på olika fängelser och mentalsjukhus. Långholmen blev hans sista arbetsplats. Hit kom han i krigets slutskede och stannade tills pensioneringen nyåret  1953.

Erik Rhedin var ordentlig och skrev i en arbetsdagbok ned allt han gjorde. Varje år skrev han en årsrapport. Jag har läst allt detta flera gånger och de ord som bäst passar in på hans verksamhet är pondus och patos. Han kunde sitt arbete som fängelsepräst och han gjorde sitt yttersta för att ge fångarna en värdig tillvaro i sina celler. Erik Rhedin hade flera medarbetare. Bland dem fanns lärarassistenten Yngve Sjöberg, pastor Karl-Erik Kejne från Stockholms Stadsmission och lekmannapredikanten Gösta Malmberg. När Erik Rhedin hade semester vikarierade de första åren pastor Kejne för honom.

Erik Rhedins och lärarassistentens årsrapporter är gripande. De skildrade ett nedslitet fängelse med ett mycket blandat klientel av fångar. Här trängdes våldsamma tonårspojkar med återfallsförbrytare, som i flera fall hade fyllt 70 år. Här fanns spioner och luffare, flyktingar från Estland och vilsna män från Finland. Intresset för studier var dåligt och så snart det rörde sig om skolundervisning slog några av pojkarna sönder möblerna. Detta var inte vård utan en förbrytarskola.

I slutet av kriget ställdes personalen på Långholmens centralfängelse inför problem, som de var dåligt förberedda för. Trots restriktioner hade det kommit flyktingar till vårt land. Några av dessa var spioner och ett litet fåtal ertappades med att spionera för Sovjetunionen. De hade god skolutbildning och frågade efter böcker på sitt modersmål. Erik Rhedin konstaterade i dagboken att det saknades en förteckning på böckerna i både i biblioteket för häktet och för fängelset. Nu började han katalogisera böckerna och hade såg till att biblioteken var öppna ett par gånger i veckan. Här ansvarade han själv för utlåningen och kom på så sätt att lära känna de fångar, som gillade att läsa.

När det gäller spionverksamheten i vårt land har stora delar av arkiven bränts. Då och då skymtar det i Erik Rhedins dagböcker fram notiser om främlingar, som i vårt land blivit dömda för spioneri. I anteckningar om biblioteket syns ofta samma finska namn, som jag här väljer att kalla Jukka. Av allt att döma var Jukka dömd för spioneri. Han var språkkunnig och frågade efter böcker på finska och läste gärna böcker på ryska. Jukka var stolt över sitt land och över att Frans Eemil Sillanpää år 1939 hade fått nobelpriset i litteratur. Nu ville han i sin cell på originalspråket läsa allt denne nobelpristagare skrivit. Erik Rhedin tog kontakt med Nobelstiftelsens bibliotek. Varannan vecka for han till detta bibliotek för att låna böcker till Jukka. På hemvägen brukade han passa på att gå in i en bokhandel och köpa böcker på ryska. Vad som hände med Jukka efter frigivningen har jag inte kommit underfund med. Han kunde inte återvända till Finland och det troliga är att kan fick en fristad i Ryssland.

Under det andra världskriget bodde i Tyskland män och kvinnor, som hade en tysk pappa och en svensk mamma. Dessa kunde ibland få svenska pass och sedan på ett lagligt sätt komma till vårt land. Ibland registrerades de som politiska flyktingar. Bland dessa fanns det övertygade kommunister, som lätt sögs upp av det ryska underrättelseväsendet i Stockholm. Två av dessa dömdes för spioneri och fick tillbringa ett par år på Långholmens fängelse. De var flitiga låntagare på biblioteket och önskade sig ofta nya böcker på ryska.

En av dessa, Ernst, går att följa. Efter frigivningen och det andra världskriget slut flyttade han till Spanien och lärde sig spanska. STASI blev intresserad av honom och han började arbeta som spion åt Östtyskland. Han var skicklig och ingen funderade över att han gärna strövade runt i närheten av militära anläggningar. Det var först efter det att STASI öppnat sitt stora arkiv som spanska historiker började intressera sig för Ernst. På nätet hittade jag på spanska en biografi om honom och kunde konstatera att den aldrig har blivit översatt till svenska.

Vi vet inte hur god kontakt Erik Rhedin fick med dessa spioner. Som präst hade han tystnadsplikt, vilket inte de anställda vakterna eller lärarassistenten hade. Anade han att Stig Wennerström år 1948 engagerades av Ryssland för att skicka rapporter om hur det svenska försvaret var organiserat? Fick han veta att de finska signalspanarna under kriget flydde till vårt land och hade sitt högkvarter på Lidingö? Deras namn var Stella Polaris och det mesta av deras svenska arkiv har bränts upp. Trots detta går det att hitta spår av det på andra ställen.

Erik Rhedins dagböcker och rapporter har fört mig in i en värld, som jag aldrig hade ro och tid att sätta mig in i när jag var i tjugoårsåldern. Nu skall jag vid en kopp nyttigt te via en bok sätta mig in i mycket av det som aldrig kom fram till allmänheten under krigsåren och under det kalla kriget.

Boken heter ”Operation Stella Polaris” och är skriven av den finska historikern Parrika Altenstedt.

För ett par dagar sedan traskade jag i duggregent runt det anrika gamla fängelset, som nu har byggts om till hotell och vandrarhem. Precis så här dystert upplevdes den stora byggnaden av de frigivna fångar, som skulle ge sig in i en oviss framtid. Var skulle de bo och skulle någon vilja anställa dem? Mycket av detta finns skildrat i romanen ”Guds Vackra Värld” som kom ut år 1916. Författaren var Martin Kock. I förordet skildrar han ett möte med en frigiven fånge. Då fick han som gåva ett skrivhäfte, där fången under fängelsetiden beskrivit sitt liv och också tristessen på fängelset. Detta förvandlade Martin Kock till en 800 sidor tjock roman, som fick namnet ”Guds Vackra Värld”

Jag har flera gånger försökt lösa igenom hela ”Guds Vackra Värld”, men varje gång har jag gett upp efter ungefär hundra sidor. Första gången var jag i tonåren och hittade en sliten och häftad upplaga inklämd mellan några av pappa prästens predikosamlingar. Når jag sedan frågade pappa varför han hade boken, suckade pappa. Den hade ingått i kursen själavård i ämnet praktisk teologi, ett ämne som skulle studeras terminen före prästvigningen. En präst borde kunna stötta de frigivna fångarna och inte se ner på dem.

År 1925 fick vårt land ett tillägg till kyrkolagen. Vid varje större fängelse måste det finnas en heltidsanställd präst, som bland annat måste ansvara för att fångarna fick meningsfull sysselsättning och se till att alla skulle få skolundervisning under sin fängelsetid. Många av fångarna hade glömt mycket av det de lärt sig under de sex år de gick i folkskolan. Denna bestämmelser visar tydligt att kyrkopolitikerna läst ”Guds Vackra Värld”.

Långholmens förste präst efter det nya tillägget i kyrkolagen var oerhört samvetsgrann i sitt arbete med de 500 fångarna och de, som tillfälligt var intagna i häktet. Varje dag besökte han flera av dem i deras celler och gjorde sitt bästa att få kontakt med dem. Ibland lyckades han med detta och ibland misslyckades han. Ett par eftermiddagar sysslade han med kyrkobokföring. Många av fångarna hade försvunnit från sin hemförsamling utan att begära flyttningsbetyg. När detta upptäcktes, fördes de över till boken för obefintliga. De fanns i brottsmålsregistret men inte i samhället. Det var ett mödosamt arbete att leta reda på den sista församlingen, som fången var mantalsskriven i. Vid utskrivningen från fängelset var det fattigvårdsnämnden i denna kommun, som borde ansvara för den frigivne fångens uppehälle. Det var långt ifrån alltid det gick att hitta denna församling och fångarna kunde vara mycket förtegna.

En fånge hade barn i Sundbyberg och fängelseprästen skrev flera gånger till barnavårdsnämnden i Sundbybergs församling. Jag gissar att han där påpekade att barnen måste få mycket stöd, så att inte de följde med sin far in i brottets bana.

I dagboken märks det att fängelseprästen blivit god vän med en äldre fånge, som han alltid skildrar med namnet ”Den Gamle Fången”. Ett par gånger i veckan söker han upp Den Gamla Fången och gav honom sånglektioner. De sjöng högt och klart och detta genljöd genom korridoren. Sedan kom önskemål från de andra fångarna. De ville också lära sig sjunga och två gånger i veckan samlades en grupp fångar till sångövningar. Efter detta blev det lättare att få fångarna intresserade för att bättra på sina ofta bristfälliga skolkunskaper. Jag har inte lyckats ta reda på vem denne präst var och vad som hände med honom efter det att han lämnade sin tjänst i början av 1930-talet. Dagböckerna utstrålar en trosvisshet, som dåtidens kyrkobesökare sällan såg några tecken på hos sina församlingspräster.

Huvudpersonen i ”Guds Vackra Värld” är Frasse, som var född i en liten idyllisk bondby någon gång i slutet på 1880-talet. Han hörde från födseln till de utslagnas skara. Hans föräldrar ägde ingen jord, utan de försörjde sig som dåligt betalda tjänstefolk på de stora gårdarna. För att kunna mätta familjen fick Frasse redan som barn under de ljusa sommarmånaderna följa med sin mamma in i beteshagar och tjuvmjölka korna. Om de blev ertappade var det ingen skam att nästa natt smyga sig in i hästhagen och där med en kniv skada hästarna. Samtidigt kunde de tända eld på de hölador, som låg vid slåtterängarna. Frasse var redan kriminellt belastad när han kom till Stockholm och började arbeta på en fabrik. Nykterhetslogens ordentliga medlemmar föraktade honom och nu var vägen in i Stockholms brottsliga värld utstakad. Frasse dömdes flera gånger till fängelsestraff och så småningom slutade polisen att intressera sig för honom. Livet slutade sedan mycket tragiskt för både Frasse och hans familj.

Martin Kocks bok  ”Guds Vackra Värld” var en av de första arbetarromanerna i vårt land. Den räknas nu som en klassiker och kom ut i nytryck år 1991. Det sägs ofta att den omedelbart efter den första utgivningen borde ha översatts till de stora världsspråken. Då skulle den ha blivit mycket mer läst och uppskattad. Boken kom ut under det andra världskriget och efter fredsslutet hösten 1918 kändes boken inte lika aktuell. De, som idag orkar läsa alla de 800 sidorna, ser genast paralleller med dagens samhälle. Ett utanförskap, som föder misstro mot samhället och lust att bränna ner det vanligt folk har byggt upp. Landsbygdens nedbrända lador vid sekelskiftet 1900 kan liknas vid dagens bilbränder i Stockholms förorter.

Martin Kock var också musiker och skrev dikter, som han sedan tonsatte. De sjöngs in på grammofonskivor av hans kusin Karin Juel. Några av dem har sedan tagits upp av dagens vissångare. Den mest kända är ”Blomman”. som kan passa bra att minnas denna regniga midsommarafton

När vår Herre gör en blomma,
gör Han stängeln mjuk och fin,
sedan sätter Han små blader där uppå.
Sedan tar Hans starkhets hand
all jordens färg och dunkla must,
och se´n blåser Han sin ande in däri.
Då står blomman där och lyser
med de kärleksrika färger klara,
kommen ur Guds egen hand
att vara oss till fröjd.
Blomma! Blomma!
Var mitt hjärtas fröjd!

 
När vår Herre gör en flicka,
gör Han nog på samma vis,
först en vacker liten kropp, så mjuk och len.
Sedan tar Hans starkhets hand
från jord och himmel färg och ljus,
och Han blandar dem och skapar hennes själ.
Då står flickan där och lyser
bland de andra Herrans blomster klara,
kommen ur Guds egen hand
att vara oss till tröst –
Flicka! Blomma!
Var mitt hjärtas tröst!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna morgon i ett ljumt duggregn stod jag och tittade utifrån på Långholmens stora fängelse, som under 1920-talet hade 500 celler. Överst och med gallerförsedda fönster satt här i maj månad år 1926 en konstnär fången. Det var Isaac Grünewald, som efter en segdragen juridisk process dömts till en månads fängelse. Anledningen var att han två år tidigare råkat i slagsmål med en järnvägskonduktör i Bohus.

Idag har vi svårt att inse de mörkhåriga judarnas livssituation under 1920-talet. Det var rasbiologins gyllene årtionde, en tid när de blonda och blåögda hyllades och de ansågs vara bärare av landets framtid. Isaac Grünewald var son till en polsk judisk gårdfarihandlare och hade studerat konst i Paris. Han målade annorlunda och hans tavlor och fresker kunde explodera i starka och klara färger. Hans konst beundrades av många och föraktades av ännu fler. Han var juden, som enbart tänkte på pengar och inflytande, han visste ingenting om den svenska kulturen och skulle dra vårt land in i kulturskymning.

Bråket startade en kylig kväll år 1924 på järnvägsstationen Bohus utanför Kungälv. Denna vår önskade Göteborg med pompa och ståt visa att det var 300 år sedan stadens grundlades. Detta skulle bland annat firas med en stor nordisk konstutställning. Ett par dagar efter det högtidliga öppnandet ordnade en stor grupp konstnärer en fest i Kungälv. De kände feststämning och alla var glada och uppsluppna. Problemen började när de skulle åka tåg tillbaka i Göteborg. De skrattade glatt på järnvägsstationen och en kvinnlig medresenär kände sig störd och ropade att någon från personalen skulle komma och ta hand om det stojande och lindrigt nyktra gänget. Hon hade lagt märke till den enligt hennes åsikt raglande Isaac Grünewald, som var uppseendeväckande klädd i en lysande blå ytterrock och hade slokhatt på huvudet. Konduktören kom precis när Isaac Grünevalds hustru skulle kliva på tåget. Konduktören kände stark avsmak mot hustrun, som då var en erkänd konstnärinna och använde sitt flicknamn Sigrid Hjertén. Han slog henne så hårt i ansiktet att hon fick ett blått öga och slängde sedan ner henne på perrongen. Då ingrep Isaac Grünewald och slog konduktören i ansiktet så att han också fick ett blått öga. Ansvarig för stationen kom ut och paret Grünewald och en god vän till dem fick sitta i en tillfällig arrestlokal i stationshuset tills en polis kunde komma och förhöra dem. Nu stod ord mot ord. Isaac Grünewald hävdade att han inte druckit sig full under festen, men att han blivit upprörd över att se sin älskade hustru misshandlas av konduktören. Han hade bara uppfört sig som en riktig gentleman och försvarat sin hustru.

Konduktören skrev en rapport om händelsen och en antisemitisk veckotidning skrev en historia om hur en berömd judisk konstnär i berusat tillstånd misshandlat en järnvägstjänsteman. Efter detta började de stora tidningarna skriva om händelsen och Isaac Grünewald skildrades som en berusad och aggressiv jude. I den följande rättegången medgav Isaac Grünewald att han hade försvarat sin hustru och påpekade samtidigt att han inte varit berusad. Domen blev en månads fängelse och den överklagades först till hovrätten och sedan till högsta domstolen. Domen stod fast. Den kände konstnären hade i berusat tillstånd misshandlat en järnvägstjänsteman.

Isaac Grünewald blev en privilegierad fånge. Han fick ta med sig sitt staffli, sin konstnärsutrustning, sin röda morgonrock och några av sina böcker. Han fick också lov att ta emot de blommor, som hustrun och goda vänner skickade till honom. Under hela fängelsetiden skildrade han i skisser och målningar livet i cellen och gjorde också flera självporträtt.

Alla fångar hade rätt att få vara utomhus i små rastgårdar 30 minuter varje dag. Dessa hade höga murar och fångarna hade få möjligheter att prata med varandra. Isaac Grünewald blev en skötsam fånge, som efter halva tiden fick vara utomhus längre en den fastställda tiden. Han njöt av denna möjlighet. Livet i cellen var trist och han kunde sitta länge vid fönstret och pyssla med de rosor han fått

År 1925 fick vårt land en ny fängelsestadga. Varje centralfängelse måste han en heltidsanställd präst, som bland annat skulle besöka samtliga fångar regelbundet, ansvara för att de fick något att syssla med, hålla gudstjänster och repetera det de lärt sig i de två sista klasserna i den sexåriga folkskolan. Varje fängelse måste ha ett bibliotek för fångarna och detta ansvarade prästen för.

Vi vet inte om hur ofta fängelseprästen samtalade med Isaac Grünewald och inte heller vad de pratade om. Prästen var ansvarig för fångarnas sysselsättning och jag anar mig till att han hade tillstyrkt att Isaac Grünewald fick ta med sig staffli och nålarskrin in i cellen.

Fängelset är idag ombyggt och har blivit både ett hotell och ett vandrarhem. I receptionen köpte jag en bok om Isaac Grünewald och här finns tiden på fängelset utförligt skildrat. Något besök av prästen finns inte med, däremot en teckning om hur det gick till när maten delades ut till cellfångarna och det knepiga att utföra motionsgymnastik i den trånga cellen.

Jag har idag strövar runt på Långholmen och funderat över Isaac Grünevald och hur han fram till frigivningen från Långholmens fängelse klarade av att leva med att i tidningarna mötas av förtal och fula karikatyrteckningar. Det är omvittnat att han hade ett stort stöd i sin första hustru Sigrid Hjertén. Efter frigivningen avtog förtalet, men det kan då och då blossa upp igen.

Nu funderar jag över vilja ställen i Bibeln, som prästen skulle kunna läst högt för Isaac Grünewald. Han skulle ha slagit upp Höga Visan och där läst delar av kapitel 7
”Kom min vän ; låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.
Bittida må vi gå till vingårdarna för att se
om vinträden hava slagit ut över natten
om knopparna hava öppnat sig
om granatträden hava fått blommor.
Där vill jag giva min kärlek åt dig”
1917 års bibelöversättning