I veckan som gått har den svenska kyrkan firat Kristi Himmelsfärdsdag. Det är en helg, som inte är självklar i de katolska länderna vid Medelhavet. I Italien tycker några katoliker jag pratat med att vi svenskar är en smula underliga. Vi bor i ett av världens mest sekulariserade länder och samtidigt kan vi tänka oss att gå på friluftsgudstjänst på morgonen denna helgdag mitt i veckan.

Jag var på friluftsgudstjänsten på berget vid Mälarhöjdens kyrka. Vi var enligt kyrkvaktmästaren 52 personer som kom. Det var mycket stämningsfullt med predikan, trumpetmusik och psalmsång. Nedanför bredde villaområdet ut sig. Vi satt med ansiktena vända mot öster och solen lyste över oss. Efter gudstjänsten kunde alla som ville följa med på sillfrukost i kyrkans församlingssal. Det var slumpens skördar som gjorde att jag kom att sitta vid samma bord som prästen Marie Rehnstam. Vi pratade en stund om hennes medryckande predikan, som anslöt till psalm 31 i Psaltaren. Den skildrar utanförskapet på ett sätt som alla kan ta till sig. Det går att hitta en väg ut ur detta och det är idag inte att låta kroppsliga defekter hindra livsglädjen och den kristna tron att välla fram. Vi skall inte känna oss nedtryckta över omgivningens sura ogillande mummel om till exempel övervikt och dålig hållning. Jesus har stigit upp till himlen och trots detta finns han osynlig mitt ibland oss. Hans liv och gärning kan få oss att inse att vi är värdefulla. Detta är ofattbart på samma sätt som himmelsfärden.
Det vilar österländsk mystik över de korta avsnitten om hur det gick till när Jesus försvann ur lärjungarnas åsyn och blev upptagen till himlen. Där Bibelns texter tar slut fortsätter legenderna. I några av dem skildras en skymningsstund på Oljeberget, medan andra fyller ut berättelsen om hur lärjungarna halvlåg på marken och åt en enkel måltid. Då plötsligt stod Jesus mitt ibland dem, välsignade dem och lyftes sedan upp till himlarna. Här låter legenden läsarna få en inblick i att himmelriket hade olika nivåer, som kan liknas vid terrasserna i en vingård eller det vi idag läser om allt det som finns bakom rymdens svarta hål.

Österlandets mystik hör för mig samman med de hägringar, som man kan få se i ett ökenlandskap eller på den svenska Västkusten. Jag har personligen upplevt båda dessa naturfenomen. En sensommardag körde jag bil på ett slättland strax norr om Sahara. Plötsligt rullade bilen in i en stad och jag såg kvinnor i vita slöjor. Då stannade jag bilen och gick ut. En kvinna gick emot mig för att sedan försvinna. Det kom en vindpust och staden seglade upp mot himlen. När jag nu läser texterna om himmelsfärden minns jag denna hägring.

På Västkusten upplevde jag som barn att öarna höjde sig upp ur havet och en enda gång såg jag en segelbåt, som inte fanns. Ibland funderar jag över om det går en stilla sommarnatt att uppleva hägringar på havet runt Alaska och Grönland. Jag har hittills inte hittat belägg för detta,

Denna soliga morgon har jag letat efter bilder i min gamla helgonkalender från den ortodoxa lyrkan i Alaska. Mitt intryck är att himmelsfärden var svår att förklara för områdets eskimåer och indianer. I bilden för maj månad läser jag in hur det gick till när Jesus blev upptagen till Guds rike högt bakom molnen. Han fördes till de gudomliga himlarna. På denna färd var han inte ensam utan satt som en vuxen man innesluten i sin mors sköte. De lämnade de tjattrande översteprästerna i en bubbla omgiven av änglar med fågelvingar för att föras rakt in i skaran av Gamla Testamentets profeter. I nästa himmel kom de till en stad fylld av kyrkor med lökkupoler. Kring kyrkorna blommade den arktiska tundran och en bläckfisk letade efter skalbaggar vid strandkanten. Detta är en tavla, som troligtvis var lätt att förstå för polarområdets folk. Bildens kyrkor kan liknas vid igloos.

De kristna missionärerna kom från Ryssland till Alaska. De fick många goda råd innan de började sitt arbete. De skulle vara ödmjuka när de mötte områdets ursprungliga invånare. De fick inte visa förakt för gamla trosuppfattningar om liv och död och de skulle göra sitt yttersta att flyta in i miljön. När jag sitter och läser om detta funderar jag på hur de första kristna kvinnliga eskimåerna klarade av att ha en annan trosuppfattning än grannarna och för männens del gällde det jaktkamraterna. Kanske fick de stöd av att läsa psalm 31 i Psaltaren. Jag är övertygad om att Marie Rehnstams predikan skulle ha blivit uppskattad av dessa första kristna eskimåer.
”Jag är bortglömd som en död
jag är som ett krossat kärl.
Jag hör folkhopen viska.
Skräck från alla håll.
Men jag förtröstar mig på dig, Herre
rädda mig ur mina fienders hand
från dem som förföljer mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig
hjälp din tjänare i din godhet!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns många anledningar att åka till Zetas trädgård, som ligger i ett industriområde vid Gamla Södertäljevägen i Kungens Kurva. För många är Zetas trädgård det bästa stället i Stockholm när det gäller att förnya trädgården med buskar och träd. Här går det också att hitta växter, som passar utmärkt på en solig balkong. Själv spanade jag efter rhododendron och hittade en ljuslila vildart och två små plantor med lysande röda blommor. Allt detta ställde jag på en skottkärra för att i slutet av blomstervandringen söka upp en av kassorna.

Ulla-Britt var på jakt efter kryddväxter. Hon berättade inspirerande om hur det går att smaksätta en tråkig soppa med olika slag av hemodlade kryddor. Libbsticka är en av hennes favoriter. Jag har flera stora bestånd av denna anrika växt i min vildvuxna trädgård. Det var munkarna, som för knappt tusen år sedan tog med sig fröer, som de sådde i sina klosterträdgårdar. Ett te på de torkade bladen ansågs vara bra för halsont, och kunde vara hostdämpande. Dessutom hade detta te magiska och hemliga egenskaper. Att äta vårens första blad av örten gjorde att pojkarna i sängen bättre kunde tillfredställa unga och kräsna flickor. Ett mer praktiskt område var att ge färska blad till vintersvultna kor. Då skulle de orka sänka sina huvuden och nafsa i sig gräset i beteshagen.

Vi visste att det var begränsat utrymme i bilens bagagelucka. Åse-Marie har denna vår haft otur. Hon halkade på en av skärgårdens alla klippor och bröt foten. Nu satt hon i rullstol och den tog stor plats i bakluckan. Jag tipsade Ulla-Britt om att hon inte behövde köpa libbsticka. Jag har överflöd av denna kryddväxt. Eftersom jag saknar kor har jag ingen användning för alla de späda blad jag denna vår har möjlighet att plocka. Någon gång i nästa vecka kommer Ulla-Britt och gräver upp ett av stånden. Just nu får dessa nyttiga plantor tränga sig upp till ljuset bland mängder av vitsippor.

Ulla-Britt hittade en skottkärra och den blev snart fylld med kryddväxter i kryddor. Vi strövade runt och jag blev fascinerad av att det går att på en inbyggd och solig balkong odla egna citroner. Då tänkte jag på Årstafrun, som för 200 år sedan odlade citroner och sålde delar av skörden till traktören på Liljeholmens värdshus. Önskedrömmen om en egen citronodling forsade genom mitt huvud. Problemet är bara att jag inte skulle ha tillräckligt mycket tid för att vårda dessa plantor. Dessutom är en kruka med ett citronträd tungt och jag skulle inte orka med att när vintern kommer flytta in dem till det varma rummet innanför balkongen. Önskedrömmen förvandlades till ett knäpp med kameran.

Zetas trädgård är inte bara en handelsträdgård. Det är en plats, som trots vimlet av folk, är fylld av ro och stillhet. Jag kommer att återvända till sommaren, sätta mig på en bänk och koppla av. Mitt liv är fyllt med arbetsuppgifter av olika slag. Jag måste övertala mitt inre jag att stillhet och meditation skall vara en del av vardagen. I min egen vildvuxna trädgård har jag svårt att uppleva detta. Överallt finns kirskål som jag måste gräva upp.

Vi betalade och alla växter vi köpt och Åse-Maries rullstol skulle lastas in i bilen. Nu blev det trångt. Jag fick ha två krukor i knät och Åse-Marie i framsätet fick ta hand om den största krukan. Om vi köpt mer, hade någon av oss blivit tvungen att traska till Skärholmens tunnelbanestation.

Nu återstår det bara att plantera mina rhododendron. Nu vet jag vad jag borde ha köpt. Min stora vattenkanna blåste sönder förra sommaren. Den köper jag nästa gång jag besöker oasen Zetas.

Ett av mina första vårtecken är att det kryper runt mängder av små svarta myror på diskbänken. Myrorna förstår inte vad jag säger, när jag upplyser dem om att de skall ge sig ut i trädgården och inte störa mitt morgonkaffe. Därför mördar jag dem brutalt med hjälp av fönsterputsmedel. Den första sommardagen försvinner de ut i det fria. Detta hände igår på morgonen. Då firade jag myrornas uttåg genom att sätta en orkidé på diskbänken.

Jag har mängder av svartmyror i trädgården. De är oförargliga så länge jag inte sticker spaden i jorden för att forsla bort deras stack, som ligger överst på den övergivna stukan. Varje vår ligger jag i startgroparna för att ta bort stukan och för detta behöver jag hjälp. Alla, som brukar hjälpa mig, ser tveksamma ut när de inser att detta är ett tungt jobb. Alltså får myrorna leva kvar i sin borg med gräs på taket.

Mina myror älskar fröer av olika slag. Vitsippan är giftig för oss människor men mina myror tycks bara må väl av dem. De mumsar och ilar till något annat ställe i trädgården. Under tiden släpper de ifrån sig avföring och på så sätt har jag nu en vitsippsgräsmatta. Gräsklipparen kommer inte fram förrän vitsippsvåren är över.

Det mest förbryllande med myrornas framfart är att de gillar fröna av påskliljor. Denna vår blommar enstaka påskliljor på oväntade ställen i trädgården. De har invaderat ett tidigare potatisland, och här lyckats med konststycket att konkurera ut kirskålen.

Påskliljorna har också en annan fördel. I mitt villaområde finns det en flock rådjur, vars favoritmat är tulpaner. De blir skrämda av allt det lysande gula och denna vår har de bara skuttat rakt igenom trädgården utan att äta upp något av allt det som växer här.

Varje vår har jag samma önskan. Borde inte rådjuren få gå på en kurs i födoämneslära och där lära sig att uppskatta den nyttiga växten kirskål? Späda blad av detta förfärliga ogräs använder jag som spenat. Duger detta åt mig, borde inte rådjuren rata trädgårdens överflöd av kirskål

Det är inte bara påskliljor och vitsippor, som myrorna sprider i trädgården. Det är också gullvivor och johannesört. Nu blommar gullvivorna på gräsmattan och det blir fler för varje år. Den första gullvivan letade sig in i trädgården för ungefär tio år sedan, Då hade den dåvarande grannen sålt sin sommarstuga utanför Örebro och i samband med detta hade han grävt upp ett par stånd gullvivor och planterade därefter in dem på sin gräsmatta.

Idag har jag börjat släppa ut mina krukväxter på grönbete i trädgården. Den första som kom ut var de jag kallar för kamelmums. För ungefär tjugo år sedan fick vi en stor julgrupp, där dessa gröna växter ingick. Det gick att plantera om dem och de har vuxit till oanade höjder. Ett par gånger har jag klippt ner den och detta har uppskattats. Bladen är tjocka och vaxartade, de är fyllda med vatten och är inte giftiga. Kanske härstammar växten från öknens utkanter och där har de varit ett bra energitillskott för kameler och dromedarer.

Nu utgår jag ifrån att plantorna kommer att skjuta i höjden i sommar. Sedan kommer hösten med bekymret:
”Var finns det tillräckligt med utrymme för kamelmums?”
Någon kamel finns inte i huset så jag får gripa tag i sekatören

Då och då stöter jag på kvinnor, som tillhör den syriskt -ortodoxa kyrkan. Det händer att jag får höra hur deras dagliga liv har förändrats på grund av allt spektakel i Miljöpartiet. Någon berättade viskande att tidigare var svenskarna muslimskramare och nu har det blivit tvärtom. De kristna flyktingarna från Syrien har haft svårt att bli trodda när de beskriver övergrepp av olika slag. Nu har de flesta svenskar äntligen blivit medvetna om vad som pågår i länder, där slöjan är den vanligaste huvudbonaden.

Förändringens vindar har också blåst in i ICA i Skärholmen. På fredags eftermiddag strömmade folk ut och in i livsmedelshallen. Några seniorer gled runt med minsta tänkbara kundvagn. Jag bytte ett par ord med några av dem. De handlade om ensamhet framför TV-apparaten och kungens födelsedagsfirande. Ingen av dem hade lagt märke till berget av påskägg, som var uppställt mitt i hallen. Bredvid detta fanns ett anslag om vad som händer under den ortodoxa påsken.

Jag läste anslaget flera gånger och insåg att jag inte visste speciellt mycket om den ortodoxa kyrkan. Från ICA gick jag direkt till biblioteket och hittade två böcker om den ortodoxa kyrkan, som jag sedan sträckläste. På så sätt kunde jag leva mig in i en annan Långfredag än den jag har vuxit upp med.

Vid midnatt på Långfredagen förvandlas de ortodoxa kyrkorna till något som liknar ett antikt mysteriespel. I koret står en kista, som skall symbolisera döden. Jesus har nu stigit ner i dödsriket och runt huvudet har han en mörkblå mandelformad gloria. Här möter han Adam, Eva, Moses och profeterna från det Gamla Testamentet. Så inträffar midnatt och kyrkklockan slår tolv glädjefyllda slag. Långsamt bleknar det blå kring huvudet på Jesus och den långsamma uppstigningen till de levande börjar. Församlingen, som tålmodigt har väntat utanför kyrkan, skrider nu in och får tända ljus i händerna. De fladdrande ljusen skapar ett märkligt skimmer över kistan. Kristus är uppstånden, han finns om drygt två dagar mitt ibland oss och detta trots att vi inte ser honom.

Det är mycket inom kristendomen som har förändrats sedan den tid, när de kristna av apostlarna Paulus och Petrus i brev uppmanade de kristna att glida in i det romerska samhället och enligt romers sed acceptera att kvinnorna var underlägsna männen och att det var tillåtet att äga slavar. Då var det inte självklart att kvinnor skulle kunna få möjlighet lära sig att läsa och skriva.

Ibland upplever jag att ikonerna öppnar på glänt en port in till en okänd värjd. Jag äger en grekisk-ortodox helgonkalander från år 2002. De allra flesta bilderna är från olika kloster och kyrkor i Alaska, men här finns också bilder från Östeuropa. En av dessa är från ett museum i Kharkov i östra Ukraina. Ikonen målades år 1773 och skildrar hur lärda män och kvinnor samlades vid det ortodoxa korset. Kvinnorna visar stolt upp att de har bokrullar i händerna. Högst upp till höger, på korstes vänstra sida, står Sankta Helena, som blev kristen i slutet av 200-talet. Hon var mor till den östromerske kejsaren Konstantin den Store. Det var denne kejsare, som gjorde det lättare att vara kristen i det sönderfallande Romarriket.

I den syriskt-ortodoxa kyrkan spelar de brev som aposteln Petrus kanske större roll än det som aposteln Paulas skildrade i sina brev . Båda dessa apostlar mötte martyrdöden i Rom, men på helt olika sätt. Petrus korsfästes enligt traditionen med huvudet nedåt medan Paulus, som var romersk medborgare, avrättades med svärd. Kvar finns deras brev och i dessa finns mycket som är till tröst och glädje i vår sekulariserade och datoriserade värld.
”Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av
Men Herrens ord består i evighet.”
Petrus första brev kapitel 1

Tidigt på morgonen ett par gånger i veckan traskar jag längs den stensatta kajen vid Liljeholmens stationshus. Husbåtarna ligger tomma vid kajen och jag söker mig närmare stationshuset. Nu i vårens tid är det inspirerande att se hur det växer och spirar på det gamla järnvägsspåret. I gryningen är det ödsligt på den stensatta kajen och vid stationshuset. Staden sover fortfarande. Då önskar jag att det gick att vrida klockan tillbaka till slutet av 1700-talet. Under morgontimmarna var det då liv och rörelse vid värdshuset, som revs år 1910 för att ersättas av en järnvägsstation i rött tegel.

Arbetet började tidigt på värdshuset vid bron över Årstaviken . Pigorna skulle tända i köksspisen och rummen borde städas. Vissa dagar förvandlades värdshuset till en tingssal och någon gång kom ett resande teatersällskap. Ibland var det bröllop och en gång om året kom prästen från Brännkyrka och höll husförhör. När detta hände måste eventuella fyllespyor på golven vara avtorkade och utedassen fick inte vara stinkande och överfyllda.

Till värdshuset i Liljeholmen hörde en trädgård med tillhörande växthus. Årstafrun färdades ofta i roddbåt till värdshuset, som var en romantisk plats för henne. Hit hade hon kommit den 6 juni år 1775 för att gifta sig med den 20 år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell, som ägde Årsta gård i Brännkyrka socken. På vårarna tänkte hon ibland tillbaka bröllopet och på sina barn. I dessa tankar fanns det mycket vemod. Hon hade fått åtta barn och bara den yngste, Hans Abraham, hade överlevt barndomsåren. Sonens besök i drängkammaren för att ta sig ett par stora supar var något som Årstafrun knappast vågade fundera över.

Tisdagen den 27 maj 1794 fick alla starka drängar hjälpa Årstafrun att flytta ner hennes krukväxter från boningshusets soliga övervåning ner till gårdsplanen. Därifrån skulle de forslas till bryggan för att lastas i en stor roddbåt. Med i båten fanns sonen Hans Abraham och hjälpfrun Tornberg. I krukorna spirade citronträd och nu skulle trädgårdsmästaren på Liljeholmens värdshus ta hand om dem och i stammarna sätta ”ögon” från ädla citronträd. På så sätt skulle de hemodlade plantorna börja blomma och Årstafrun hoppades att de ett år senare skulle vara fyllda av små citroner eller pomeranser. Krögarna hade egna brännvinspannor och den sprit de tillverkade hade en otrevlig bismak av finkelolja. Ett sätt att dölja detta var att krydda spriten med beska örter samt saft och skal från pomeranser. Pomeranser från Årsta hade gott rykte och krögaren på Liljeholmens värdshus betalade bra för dem.
Årstafrun var lycklig när hon sommartid fritt fick ströva runt i den lilla trädgården vid Liljeholmens värdshus. Det hände att trädgårdsmästaren tog sig ledigt och följde med henne på en kort promenad i trädgården. Vid enstaka tillfällen plockade han en liten bukett blommor och gav till frun på Årsta.

Årstafrun var noga när det gällde att samla in kärnor från sina citrusträd. Hon höll reda på var i trakten det fanns trädgårdsmästare, som behärskade konsten att okulera små trädplantor. På Jakobsbergs gård nedanför berget Högalid fanns en trädgårdsmästare, som också behärskade denna svåra konst. En dag något år senare fick drängarna på Årsta släpa ner några krukor till roddbåten De skulle till Jakobsberg, där troligtvis trädgårdsmästaren hade andra sorters ”ögon” än citroner och pomeranser. Det framgår inte av dagboken vilken trädgårdsmästare det var som hade tillgång till ”ögon” från det sällsynta grapefruktträden. På något sätt lyckades Årstafrun med en odling och en enda gång kunde hon skörda en mogen grapefrukt i sina odlingar. Då bjöd hon sin bror på kalas och lät honom omsorgsfullt skära sönder frukten och dela ut smakbitar till gästerna. Det finns inga kommentarer om vad gästerna tyckte om denna sura avslutning på en mäktig middag med både supar och vin till maten.

Växter och trädgården var Årstafruns stora intresse och en tröst när livet blev svart för henne. Hennes 20 år äldre make var inte längre en underbar balkavaljer utan hade förvandlats till en knarrig gubbe, som ofta höll ett vakande öga över sin hustru för att förhindra att hon kurtiserade med yngre män. I den egna och andras trädgårdar glömde hon detta och bara njöt av att se allt som växte.

Det fanns bekymmer på Årsta. Ett var att pigorna köpte brännvin för sin lön och mycket ofta söp sig berusade. Ett annat var vargarna på Årstaberg. De kunde komma rusande in i fårhagen och gå till attack mot djuren. Det hände mer än en gång att drängar och pigor fick avbryta sina arbeten för att i gemensam flock köra bort de blodtörstiga rovdjuren. En höstnatt vräkte blåsten upp dörren till svinstian och in stormade vargarna och bet ihjäl den stora fargalten. Vargarna måste utrotas och den sista vargen skjutas. Pälsen skulle kunna bli en bra och varm vinterrock till ryttmästaren. Att skjuta områdets vargar borde bli en bra uppgift för Hans Abraham och hålla honom borta från supandet bland drängarna och flamsandet bland pigorna.

Det är mycket som har ändrats sedan Årstafruns dagar. Trädgården vid Liljeholmens värdshus försvann gradvis med järnvägens utbyggnad på 1860-talet, Jakobsbergs gård på Södermalm flyttades till Skansen, den sista vargen i området sköts för ungefär hundra år sedan och ingen svensk trädgårdsmästare behärskar idag konsten att okulera små citrusplantor.

Ibland på Liljeholmskajen funderar jag på hur Årstafrun skulle ha reagerat om hon stött på vargkramarna från olika höghusområden. Någon gång glider de runt i fleecetröjor med vargmotiv på ryggen och gör sitt bästa att förklara för andra att vi måste bevara vår vargstam och kanske importera friska valpar från Ryssland eller Finland.

Årstafrun skulle ha uppskattat att med få steg kunna njuta av allt som finns i en välsorterad blomsteraffär. Idag går det att köpa små citronträd, där frukterna hänger i klasar ner från spröda grenar. Tomatplantor skulle ha varit en nyhet. Vad är tomater? Äpplen korsade med apelsiner? Eller är det något helt annat, som har kommit hit från en främmande kontinent?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Våren 2003 köpte jag i ett grekiskt-ortodoxt kloster i Italien en almanacka med helgonbilder. Bilderna kom från ett konstmuseum i Alaska. Här hade man startat en insamling av kyrklig konst från den tid när Alaska var en del av Ryssland. År 1867 såldes Alaska till USA. Många amerikaner var då kritiska till detta köp. De undrade om landet verkligen behövde detta ödsliga land norr om polcirkeln.

Det är spännande att titta på dessa bilder. De speglar inte bara de kristna legenderna utan också landskapet runt kloster och kyrkor. Genom att studera de gamla bilderna upplever jag den arktiska sommaren utan nattmörker och också vinterns mörka dagar, när ingen får se en skymt av  solen.

De munkar, som bosatte sig i Alaska, hade tagit som sin livsuppgift att omvända eskimåer och indianer till kristendomen. Dessa två folkgrupper levde sida vid sida och bytte varor och tjänster med varandra. Mitt intryck är att helgonlegenden om Sankt Göran var lätt att förklara för dem. I Alaska levde minnen kvar av de vulkaner, som tidigare haft utbrott. Några av dem hade legat på havsbottnen. Både människor och djur hade med skräck upplevt hur svart lava och brännheta gnistor hade sprutat  upp från havsbottnen. Detta betydde död för områdets sälar, som var eskimåernas levebröd.

Ikonen tar oss med till Alaskas kust en natt i vårvinterns tid. Snön har smält på stranden och här ligger mängder av gula sandstenar. Ut ur det svarta havet kommer plötsligt en drake och sprider skräck i området. Då händer ett under. Från ingenstans galopperar en vit häst fram och på hans rygg sitter en modig ryttare. Varken ryttare eller häst visar spår av rädsla, när de ser det svarta odjuret från havsdjupet Draken gör sig beredd att spruta eld. Just när detta händer lyckas ryttaren med sitt svärd döda draken. Efter detta visar ikonen något helt obegripligt för eskimåer och indianer. Längre in på stranden ligger en kungaborg murad i vitt tegel. Här inne sitter drakens fånge, som är en ung och vacker prinsessa. När draken vrider sig av smärta, öppnas porten till kungaborgen och prinsessan skrider ut.

Legenden om Sankt Göran har sedan den dag år 303 när  han avrättades för sin kristna tro fängslat de kristna folken och flera män har liknats vid Sankt Göran. Själv upplevde jag som barn att de arktiska länderna hade hittat sin egen Sankt Göran i dansken och polarresenären Peter Freuchen. Peter Freuchen skrev flera ungdomsböcker om sina äventyr på Grönlands polarisar. I de tidiga tonåren lånade jag dem på biblioteket och sög till mig vartenda ord. Jag ville när äntligen det andra världskriget tog slut resa till Grönland och sedan därifrån fortsätta till Alaska. Då önskade jag med egna ögon få uppleva hur hav, himmel och is bildar en enda enhet och se solen försilvrar de svarta vulkanberget och vårens smältande snö.

Peter Freuchen gillade att ta risker. En dag var han ute i extrem kyla och förfrös sitt ena ben, som måste amputeras. Detta hindrade inte den enbente författaren att ge sig ut på nya äventyr, Sedan kom nazismen med sin obevekliga raslära. Grönlands urbefolkning ansågs som mindervärdigt och om nazismen hade segrat, skulle alla grönkänningar tvingas arbeta ungefär som antikens slavar under det tyska och ariska herrefolket. Peter Freuchen led med alla förföljda folk och började söka upp förföljda judar och gömde dem. En dag lade tyskarna märke till honom och skickade honom till ett koncentrationsläger för att senare avrättas. Ingen trodde att en enbent dansk skulle kunna rymma, men detta var just det som Peter Freuchen lyckades med. Så småningom kom han till Stockholm och tog kontakt med kungafamiljen, som i hemlighet gav honom skydd. När alla förstod att Hitler hade planer på att invadera vårt land, öppnades en möjlighet för Peter Freuchen att resa till USA och där söka politisk asyl. Efter krigsslutet återvände Peter Freuchen till Danmark, där han avled år 1957.

Peter Freuchen lyckades för många i min generation förklara att polartrakternas urinvånare hade lika stor människovärde som blonda svenskar eller amerikanska filmstjärnor. Sankt Göransdagen den 23 april var när jag växte upp i Göteborg en märklig dag med scouternas fackeltåg till Skansen Kronan. Med i fackeltåget brukade en scoutklädd präst gå och han skulle ansvara för en kort gudstjänst. Ett år i slutet av kriget fick vi höra att Peter Freuchen var 1940-talets Sankt Göran.

Idag är Peter Freuchen helt bortglömd och det är troligtvis inga scouter som denna kyliga aprildag samlas till en gudstjänst utomhus. Ingen pratar om att Mellanöstern behöver en modern och kristen Sankt Göran, som skall komma framstormande i en vit pansarvagn och med ett enda hugg döda ondskan, som ligger och ruvar i sin håla i ett ökenartat landskap i östra Syrien.

Mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan, betyder mycket för mig. Under de sex svåra år var jag anhörigvårdare för min strokedrabbade make David. Då var gymmet ett andningshål för mig. Utan det stöd jag fick från både personalen och alla motionärer på gymmet, hade jag aldrig orkat med att i hemmet vårda David.

Det var under dessa år jag insåg att motionsboxning har en otrolig förmåga att sudda ut ångest och dämpa kroppslig oro. Jag hade Johan som personlig tränare och av honom fick bland annat lära mig att i kritiska situationer andas lugnt och att samtidigt tänka på att inte tappa balansen. Hemma fick jag de sista åren hjälpa David att komma upp ur sängen, sätta honom i toarullstolen och dra honom till toaletten. Det kunde bli upp till tio sådana förflyttningar om dagen och jag tappade inte taget en enda gång. I detta arbete blev jag skickligare än hemtjänst.

De sista åren av Davids sjukdom kunde jag inte passa tider och det blev omöjligt att ha en personlig tränare. Då började jag själv träna på boxningssäcken och tänkte samtidigt på allt Johan hade lärt mig. Det hände flera gånger att stora och starka grabbar kom och frågade mig om vi inte kan träna boxning tillsammans. Då var det som om något lossnade inom mig. Jag blev inte rädd för vad som skulle hända den dag när David for på sin sista resa med blåljus till Huddinge sjukhus.

Nu har jag varit ensam i drygt ett år. Ett par dagar efter dödsfallet var jag tillbaka på gymmet. Alla i tjejernas omklädningsrum såg att något hade hänt. Jag berättade vad jag hade varit med om. Mirre, en av tjejerna, sa glatt att nu skulle hon bjuda mig på tårta. Detta skulle säkert inte hända på andra gym. Här, på House of Shapes, finns inga åldersgränser. Det är inga gliringar om att gråhårstanter skall hålla sig borta från boxningssäcken, hantlar och skivstänger.

Det är inte bara styrketräningen, som gör att jag älskar mitt gym. Det är alla dansare, som går där och tränar inför föreställningar och uppträdanden i TV. Idag har jag genom en glasruta kunnat se hur dansare tränar inför sin medverkan i Eurovision Song Contest. Detta var inspirerande och jag försökte i en undangömd vrå framför en spegel göra samma övningar. Det gick naturligtvis inte bra. Jag är inte ung längre och jag har aldrig varit bra på att snabbt på ett graciöst sätt vrida mig runt och sedan göra vackra nigningar. Trots att jag i spegeln upplevde att jag var stel och klumpig, fyllde övningarna mig med glädje. Jag höll på med detta längre än jag hade tänkt mig. Så småningom tog det emot i knäna när jag gjorde de snabba dansstegen. Då var det dags att börja stretcha och sedan samla krafter i bastun för resan hem med tunnelbanan.

Det otroliga är att flera av dansarna vet vad jag heter. Det händer ibland att någon ung grabb springer ikapp mig på Hornsgatan och berömmer mig för att jag är smidig. Då får jag veta att han är en hiphopdansare och när det är paus i dansövningarna brukar han och några av hans kamrater spana in mina övningar. Jag lärde mig av Johan att lyssna på min kropp. Detta har fört med sig att på gymmet lägger jag aldrig märke till om andra tittar på mig. Att få beröm av en dansare var märkligt. Jag fick också en följdfråga om jag alltid har gillat gymnastik. Jag skakade på huvudet. Vissa år i flickskolan hade jag underbetyg i ämnet gymnastik med lek och idrott. Jag kunde aldrig lära mig att klättra i linor eller slå volt över en plint.

Det är mycket som har ändrats sedan jag i början av 1940-talet började i en flickskola i Göteborg. Jag kände mig utanför i denna miljö. Mina klasskamrater gick på dansskola och fick lära sig att dansa vals och tango. Detta var synd hemma hos mig. Kamraterna fick gå och titta på balett på Stora Teatern och på rasterna skulle vi försöka att på skolgården dansa som en vit svan i sagobaletten Svansjön. De enda dansuppvisningar jag fick se var folkdansuppvisningar på KFUM.

Tiderna har förändrats sedan min skoltid. Nu har Svansjön moderniserats. Huvudtemat, kampen mellan gott och ont, finns fortfarande kvar. Spelplatsen har flyttats från en sjö både till en bullrig gata och till ett modernt vardagsrum. Den konstnärlige ledaren för detta har varit Fredrik Rydman.

Många av repetitionerna av Svansjön som streetdance har jag kunnat se genom glasrutan. Den scen jag gillade bäst var vardagsrummet. Svanarna dansade med olika möbler och en flicka gled graciöst runt med en golvlampa med en gammaldags stor gul skärm. Flickan närmast glasväggen hade en tavelram uppspänd på sina axlar. Detta var kraftprov. I pauserna mellan dansövningarna svepte dessa flickor ut till stället med skivstänger. Nu gällde det att träna upp styrkan.

Fredrik Rydman, som också är konstnärlig ledare för dansnumren i Eurovision Song Contest, brukar nicka vänligt åt mig. Idag är jag ledsen för att jag aldrig kom mig för att köpa biljetter till Svansjön när den i december gick som repris på Dansens Hus. Nu skall jag ta igen detta genom att på TV titta på sångtävlingen.

Idag när jag gick just skulle lämna gymmet stötte jag samman med en grabb, som släpade på en stor kasse med vita peruker. De hade använts i Svansjön och skulle nu stoppas in i gymmets förråd. Flickan i receptionen gnolade glatt på en balettmelodi när vi tillsammans tittade ner i kassen. Jag fick än en gång en påminnelse om att mitt gym inte bara är hårda slag mot boxningssäcken utan också en kulturupplevelse.

Jag bor i en del av Stockholm där många gator och små parker har fått namn efter flydda tiders berömda skådespelare. De flesta av dessa skådespelare känner ingen i området till och det är bara ett fåtal, som är intresserade av att få veta vem mannen bakom gatunamnet är. 1600-talets mest kända skådespelare vet ingen namnet på. Det var de lejon, som svenskarna förde med sig hem som krigsbyte från Prag år 1648. Dessa skänktes till drottning Kristina, som omedelbart lät uppföra en lejonkula tätt inpå slottet Tre Kronor. Det finns några bra bilder av slottet med Lejonkulan bevarade, men av dessa går det inte att sluta sig till hur stor Lejonkulan var. Byggnaden uppfördes i tegel med inslag av korsvirke. Här fanns stall för lejonen, en bostad för deras skötare och en åskådarläktare. Allt skulle vara klart till drottningens kröning sommaren 1650. Då skulle de förnämsta gästerna bjudas på djurhetsning. Sverige var en stormakt och ägde statusdjur, som sedan gammalt förknippades med kunglig makt.

Vi vet inte hur ofta drottning Kristina bjöd på fest, där djurhetsning ingick som en del av underhållningen. Fyra år efter kröningen abdikerade hon och reste från Tre Kronor för att aldrig återkomma. Hon överlämnade tronen och lejonen till sin kusin, som blev Karl X Gustav.

Lejonen åldrades och tappade troligtvis sina tänder, vilket är ganska vanligt med burlejon. Kungen avled och nu blev änkedrottning Hedvig Eleonora ägare av lejonen. Djuren dog några år senare och då var den blivande Karl XI 7 år gammal.
Den omyndige pojkkungen använde åskådarläktarna som ridbana. Det flyttade troligtvis in  små ölänningar i lejonens stall. Ölänningen är en nu utdöd hästras, som var lagom stor för en liten pojke att rida på.

Karl XI växte och vid ridlektionerna behövde han en större häst och också mer utrymme. Då byggdes Lejonkulan om till teater och nu skulle det spelas komisk teater. Här uppträdde resande teatersällskap från Holland, Frankrike och Italien. På grund av språksvårigheter bestod föreställningarna mest av akrobatik och pajaskonster. Det fanns begränsade möjligheter för allmänheten att köpa biljetter till dessa förställningar.

1600-talet var ett kallt århundrade och brukar kallas för den lilla istiden. För att inte teaterpubliken skulle frysa, tändes stora eldar. En gång spred sig elden och hela Lejonkulan måste utrymmas. År 1689 revs byggnaden på grund av risk för eldsvådor.

Igår i blåsten gick jag flera gånger upp och nedför Slottsbacken för att känna historiens vingslag. Jag hade tittat på gamla bilder och konstaterade att trappan ner mot Skeppsbron har gamla anor. Nu tog jag av mig vantarna för att kunna fotografera. Plötsligt var de borta. Vinden hade grabbat tag i dem och de svävade nu nerför backen för att hamna som skräp nere vid den paviljong, som håller på att byggas. Här skall alla i mitten av maj kunna fira de segrande musikaliska lejonen i Eurovision Song Contest.

Det har hänt mycket på Slottsbacken sedan lejonen var den stora attraktionen. Slottet Tre Kronor förstördes av en brand 1697 och det dröjde drygt 50 år innan den kungliga familjen kunde flytta in. Då bjöd kungafamiljen inte längre på kalas med tillhörande djurhetsningar. Under drottning Lovisa Ulrikas ledning blev det snille och smak som gällde.

På Slottsbacken tar historien stora kliv framåt. Drottning Lovisa Ulrikas barnbarn Gustav IV Adolf blev avsatt år 1809 och riksdagen valde en marskalk från Frankrike till svensk tronföljare. En novemberdag år 1810 red den nyvalde kronprins Karl Johan in i Stockholm. I dagarna har hans ryttarstaty flyttats från Slussen till Slottsbacken, där hans häst glatt travar mot Eurovision Song Contests paviljong.

Ryttarstatyn har en märklig historia. Karl XIV Johan, som var ung när den franska revolutionen bröt ut, hade med egna ögon sett hur en revolution kan urarta och bli en fruktansvärd diktatur. Redan som kronprins blev han konservativ och införde så snart som möjligt nya bestämmelser om vad som fick tryckas och vilka skådespel som fick uppföras på teatrarna. Han blev utsatt för hård kritik av både journalister och skådespelare för dessa lagar. Mot slutet av sitt liv fabricerades många halvsanningar om Karl XIV Johan och allt detta var nedbrytande. På sin 80-årsdag fick kungen uppleva att kritiken hade tystnat. Året därpå, i mars 1844, avled han på Stockholms slott. Nu blev hans ende son Oscar kung.

Oscar I hade en önskan. Det var att tacka Stockholms borgerskap för att de under 1840-talet hade stöttat hans sjuke far. Det blev en gåva i form av en ryttarstaty, som skulle illustrera hur det gick till när den franske marskalken red in i Stockholm för att bli svensk arvprins. Det blev många diskussioner hur Karl XIV Johan skulle vara klädd och om han skulle ha sin värja med sig. Många tyckte att kungen skulle vara barhuvad och att den fula trekantiga hatten påminde om fasorna under kejsar Napoleons krig i Ryssland. I detta gräl segrade alla som ville ge en realistisk bild av Karl XIV Johan. Statyn placerades vid Slussen och den avtäcktes den 4 mars 1854. Konstnären var Bengt Fogelberg

Karl XIV Johans hustru Désirée hade haft svårt att finna sig tillrätta i vårt land. Hon kom till Sverige i januari 1811 och reste tillbaka till Paris samma år. Kvar i Stockholm lämnade hon sonen Oscar, som då var 13 år gammal. Tolv år senare kom hon tillbaka och hade då sällskap med sonens blivande brud Joséphine av Leuchtenberg.

Det är omvittnat att änkedrottning Désirée hade sena vanor och att hon aldrig flöt in i det svenska hovlivet. Ett av hennes nöjen var att beställa fram sin vagn och fara till Slussen för att förtjust titta på ryttarstatyn över Karl XIV Johan . Då brukade hon jublande ropa ut att hennes nu avlidne make som ung varit mycket vacker.

Jag mindes allt detta när jag stod på Slottsbacken och vinden ven runt ryttarstatyn, som nu skall stå på Slottsbacken tills allt byggarbeta vid Slussen är över. I stormbyarna tyckte jag mig höra tassande steg av drottning Désirées vålnad och en viskning : ”Främling, You are my Heroes! Du är mitt öde mitt Waterloo! I maj går vi ner till Strömmen och möter alla moderna rytmer. Du gjorde oändligt mycket för ditt nya fosterland.”
Bilden på lejonet har jag tagit från del 2 av boken ”All världens djur”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett par dagar sedan var jag uppe på Södermalms höjder och försökte förgäves fånga tider som flytt. Det är svårt att föreställa sig hur det såg ut i den finska kåkstad, som på 1600-talet hade klängt sig uppför berget. Då gick det inga bussar hitupp och det gällde att ha starka ben för att orka klättra uppför de branta trapporna till bostaden. Längs trapporna vimlade det av frestande krogar, där det var enkelt att få ett järn innanför västen. Berget hade en stor tillgång. Det översta lagret bestod av en rullstensås och här fanns det drickbart vatten. Vattnet användes också för öltillverkning och längs nuvarande Östgötagatan doftade det ständigt av jäst och humle. Om det var här krögare Ellertz var verksam vet vi inte. Han finns med i vår litteraturhistoria på grund av att hans dotter i de tidiga tonåren gifte sig med skalden Lars Wivallius.

Det finns inga matsedlar bevarade från krogarna under de år, när den svenska hären deltog i det 30-åriga kriget i Tyskland. I vårt land slog kölden till och det var brist på livsmedel. Troligtvis kunde gästerna på krogarna beställa kokta rötter av den gula svärdsliljan, som växte i överflöd vid Årstavikens stränder. Idag skulle myndigheterna omedelbart gripa in och stoppa all försäljning av denna giftiga maträtt. Alla var övertygade om att gul iris var det bästa botemedlet mot magkrämpor och kvinnorna skulle äta den för att få missfall och slippa föda utomäktenskapligt barn. Hur många som avled efter att ha tuggat i sig denna maträtt vet vi ingenting om.

Skalden Lars Wivallius var en äventyrare. Han föddes år 1605 på en stor gård utanför Örebro. Någon lust att studera hade han inte, utan gav sig i tonåren helt utan pengar ut på en luffarresa i Europa. Pengar till sitt uppehälle skaffade han sig genom stölder och bedrägerier. Han blev ertappad och fick tillbringa ett par år i ett fängelse i Nürnberg.

Lars Wivallius hade charm och visste hur man uppträdde i umgänget med överklassen. Efter frigivningen från fängelset i Nürnberg reste han till Danmark, där han presenterade sig som friherre Gyllenstierna. Nu visade Lars Wivallius upp sin författartalang genom att dikta en släkthistoria. En adlig dam i Skåne förälskade sig i honom och de gifte sig med pompa och stråt. Strax efter bröllopet sprack bubblan. Lars Wivallius dömdes år 1634 för bedrägeri och som straff fördes han till fängelset i Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här hade han all anledning att klaga över de iskalla vindar, som svepte ner längs Bottenviken under vårvintern.

Att vara fånge på 1600-talet innebar bland annat regelbundna besök av en fängelsepräst, som gjorde sitt nästa ett banka in ett syndamedvetande i de dömdas hjärnor. Lars Wivallius fick nu låna en Bibel, som han började studera. En bok i Bibeln, som berörde honom, var Psaltaren. Nu fick han tillgång till skrivmaterial och började forma om några psaltarpsalmer till visor. Melodierna lånade han från de sånger, som medfångarna sjöng .

Lars Wivallius var ingen trevlig fånge. Han klagade ständigt över en orättvis dom och ett för hårt straff. Han ville bli frigiven och få komma tillbaka till Stockholm eller till barndomens by utanför Örebro. Först år 1641 blev han en fri man och kunde återvända till Sverige.

Fängelsetiden hade inte raderat ut Lars Wivallius charm. Hur han i Stockholm kom i kontakt med släkten de la Gardie är det ingen som vet. Tack vare denna inflytelserika familj fick han ett civilt arbete i Livgardet och kunde försörja sig på ett hederligt sätt. Det saknades en modern psalmbok och Lars Wivallius andliga sånger från fängelsetiden letade sig in i gudstjänstlivet. Melodierna var enkla och de allra flesta kyrkobesökare kunde sjunga med.

Under dessa år hittade Lars Wivallius sin andra och mycket unga hustru. De gifte sig och hon blev snart med barn. Familjen hade lyckats skrapa ihop en liten förmögenhet, vilket gjorde att de kunde köpa en gård i hembygden. Nu började tvister mellan Lars Wivallius och grannarna. Det ena rättegången följde på den andra. Lars Wivallius blev under denna tid ganska duktig i juridik, men han satte aldrig upp något som idag kan liknas vid en advokatbyrå.

Det var inte bara de ständigt pågående rättsliga tvisterna, som plågade Lars Wivallius. Han fick problem med magen, vilket troligtvis berodde på mycket olämplig mat. År 1669 avled han och begravdes på kyrkogården vid Katarina kyrka. Anledningen till detta var att Livgardet här hade gravplatser för sina anställda. Kanske sjöng vid jordfästningen män från Livgardet någon av de andliga sånger, som Lars Wivallius diktat under fängelsetiden i Kajaneborg.

Hur det gick för familjen är oklart. Änkan var ung och hade fyra minderåriga barn. Flera år senare kunde hon och barnen glädjas över  att flera av makens och faderns andliga visor kom med i den officiella psalmbok, som godkändes år 1695. En av dessa finns fortfarande kvar i 1986 års psalmbok och har nummer 538. Den bygger på psaltarpsalmen 130.

Jag önskar komma nära den tidsålder, som Lars Wivallius levde i. Därför citerar jag här Psaltaren

”Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop!
Lyssna när jag bönfaller dig!
Om du lade synder på minnet,
vem skall då bestå?
Men hos dig finns det förlåtelse
och därför fruktar man dig. (frukta = känna vördnad för)
Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår strövade jag runt l Kungsträdgården och njöt av solskenet och alla glada ansikten. Våren hade kommit. En gång om året köper jag glass i en kiosk och i år var det dags igen. När jag satt på en parkbänk och slevade med en liten ilsket grön plastsked i mig välsmakande jordgubbsglass hörde jag hur en humla surrade över mig. Medan jag satt och njöt av tillvaron hade mängder av körsbärsblom slagit ut.

Jag hade lämnat min förort för att om möjligt komma 1800-talets teaterliv närmare. Då växte det inga körsbärsträd i Kungsträdgården. Där vi idag långsamt flanerar under träden låg en ridbana, där överklassens damer träffades och från sina damsadlar diskuterade hur de skulle föra samman män med makt och inflytande. Idag vet vi inte om de någon gång stötte samman med de skådespelare, som arbetade på någon av teatrarna.

I mitt område är många gator uppkallade efter gamla tiders manliga skådespelare. De är idag nästan helt bortglömda. Det var här vid denna park, som de hade sina arbetsplatser på någon nedlagd och nu bortglömd teater. En av dessa var Arsenalsteatern, som låg där Karl XII nu står staty. Den var inrymd i palatset Makalös

Palatset Makalös uppfördes under 1600-talet av Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe och hennes make riksmarsken Jakob de la Gardie. Palatset blev senare statlig egendom och användes först som sädesmagasin och senare till ett exercishus för beväringarna. År 1793 byggdes det om till en dramatisk teater här fanns också en elevskola. År 1823 började det mitt under en föreställning att brinna och hela det gamla palatset förstördes av lågorna. Ingen, varken bland skådespelarna eller i publiken, skadades. Efter detta flyttades den dramatiska teatern till Operan, där dramatik och opera fick samsas om utrymmet.

Stockholmarna var på 1820-talet inte speciellt roade av att gå på teatern. Mycket kan bero på att det spelades gamla skådespel med intriger, som få begrep sig på. Ekonomin blev mycket dålig. Flera gånger grep kungen personligen in och räddade både Operan och den dramatiska teatern med frikostliga bidrag. Detta förde med sig att Karl XIV Johan behandlade både teatern och Operan som sin personliga egendom. I sin närmaste omgivning hade han rådgivare, som kunde kultur. Det blev censur på vad som fick spelas på teatern och det var inte tillåtet att utan kungligt godkännande få sätta upp en privatteater. Dessa regler uppfattades av författare och musiker som orimliga och som stoppklossar när det gällde det svenska kulturlivet.

År 1842 skedde ett genombrott. Anders Lindeberg, som tidigare hade dömts för majestätsbrott till halshuggning men mot sin vilja benådats, trotsade det kungiga förbudet genom att sätta upp en privatteater vid Kungsträdgården. Han överansträngde sin ekonomi när han köpte tomten bredvid det Tungelska huset och här byggde sin teater. Detta innebar att livet kring parken ändrades. Anders Lindeberg lät riva tomtens ruckel, som länge varit ett bekymmer för myndigheterna. Här fanns krogar dit sjöfolket sökte sig. Det ragglade i berusade sjömän utanför det anrika huset, som i folkmun kallades Kungshuset. Detta berodde på att hovkansler Nils Nilsson Tungel hade fått tomten som gåva av drottning Kristina och där byggt ett palats.

Det var en lättnad för många att slöddret försvann från Kungsträdgården. Alla hoppades på något roligt i Lindebergs teater. Nu blev det inte så. Alla, som tidigare hade påstått att Anders Lindeberg skrev urusla pjäser, fick rätt. Sedan den första nyfikenheten lagt sig, slutade folket att gå till denna teater. Den såldes, men vinsterna uteblev. År 1863 ingrep Karl XV och köpte teatern och hit flyttade den dramatiska teatern från Operan. Den kungliga censuren avskaffades gradvis.
Nu började stockholmarna gå på teatern. De fick se sådant de gillade. Man kom och skrattade i August Blanches pjäs ”Ett resande teatersällskap” och grät tillsammans med Ofelia i Hamlet.

Det har hänt mycket sedan Kungsträdgården var hjärtat i Stockholms teaterliv. Det Tungeska huset köptes av Jernkontoret och byggdes om år 1887. Då sattes de fantasieggande dvärgarna i järn upp vid huvudingången.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1907 uppfördes det sista skådespelet på den Lindebergska teatern. Allt på teatern var då slitet och de sista åren spelades bara publiksäkra pjäser som lustspel översatta från franskan.

Stockholm behövde en ny dramatisk teater, men det saknades pengar. Då ordnades ett statligt teaterlotteri och lotterna såldes snabbt ut. Det hade blivit på modet att gå på teatern och njuta av moderna pjäser skrivna av August Strindberg. Den första pjäs som sattes upp år 1910 i den nybyggda Dramaten var Mäster Olof med Anders de Wahl i huvudrollen.

Kungahuset hade nu förlorat mycket av sitt inflytande och en ny betydelsefamilj gjorde sin entré i Kungsträdgården. Teatertomten köptes av Stockholms Enskilda bank, som ägdes av familjen Wallenberg. Huset är påkostat och ger i vårsolen ett skrämmande intryck med sina svarta järngaller för fönstren i nedervåningen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla gator uppkallade efter skådespelare i min förort gled rakt igenom mitt medvetande där jag satt i solgasset och njöt av vårens första glass. Snart är sommaren här med program från scenen. En önskedröm vore att någon satte upp en pjäs om Kungsträdgårdens teaterhistoria. Jag skulle vilja se Stellans Skarsgård i rollen som Anders Lindeberg, Robert Gustavsson som den kunglige komedianten Lars Hjortsberg och Kjell Bergqvist som den fröstarke Karl XV. Att idag på en utomscen skildra alla de kvinnliga skådespelare, som på 1800-taet fladdrade ut och in i kungligheternas kärleksliv, betraktas inte längre som majestätsbrott och bestraffas inte med halshuggning på en offentlig plats i Stockholm.