Det har kommit in en ny sed i våra kyrkor. Det är att på Palmsöndagen dela ut videkvistar till besökarna. Dessa skall påminna oss om att den dag när Jesus red in i Jerusalem skar folket i byarna utanför stadsmuren ner kvistar från palmerna och la dessa framför fötterna på den åsna, som Jesus red på. De hyllade honom som en gammaldags profet och också som den konung, som skulle befria landet från religiöst tryck från de romerska kejsarna. Vårt land är för kallt för att palmer skall trivas utomhus och här får videkvistar bli en bra ersättning för palmblad.
Det märkliga är att de stora ICA-hallarna nu säljer kvistar av vide. Folk köper och ser kvistarna som ett vårtecken. I vårt sekulariserade land är det få som tänker på den religiösa betydelsen av denna prydnad dagarna före påskafton.

I mitten av 1960-talet bodde jag i en mindre stad i södra Tunisien. En tidig vårdag skulle landets president komma och besöka en nyöppnad flickskola. Detta var något som många ville titta på och samtidigt hylla sin president. Han kom i en elegant fransk svart bil och for genom de större gatorna. De, som hade en egen balkong, hängde röda kläder eller mattor över sina räcken. Dem sista delen av vägen gick presidenten och hans följe till fots. Människor kom strömmande. De förmögna la ute eleganta kläder på gatan medan de fattiga hade med sig stora palmblad. Detta var det traditionella sättet att hälsa en furste välkommen.

Då hade jag en märklig känsla av att ha blivit förflyttad till Jerusalem och till den tid när Jesus levde. Evangelisten Matteus skildrade med stor inlevelse hur det gick till när Jesus kom till området utanför stadsporten. Han visste var det fanns en arbetsåsna och bad lärljungarna att gå och hämta den. Denna åsna hade ett litet föl, som fick följa med. Någon la en mantel på åsnans rygg och Jesus satte sig på åsnan och gjorde sig beredd att rida in genom stadsporten. Då hände det oväntade. Jesus strålade av pondus och värdighet. Folket tog av sig sina kläder och la dem för åsnans fötter och några skar ner blad från palmerna. Alla drog sig en smula tillbaka. Jesus rid in i Jerusalem som en furste.

Jag är övertygad om att lärljungarna blev förvånade över vad de såg. Det var mycket folk från olika folkslag, som trängdes framför porten. Det var grekiska handelsmän, romerska soldater och judar, som kommit från avlägsna provinser. Här talades många språk och de flesta förstod inte varandra. Säkert tittade alla med förvåning på mannen på åsnan. Någon frågade folket vem Jesus var. Judarna visste. Mannen på åsnan var en lika stor profet som Jesajas, Jeremias eller Sakarja. Kanske viskade någon av åskådarna fram några rader ur Sakarja kapitel 22:
”Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk”

Dagen därpå sökte sig Jesus till Templet för att leta reda på en plats, där han kunde predika. Han var sänd av Gud för att frälsa folket. Han hade upplevt att han var Guds son och ville berätta om detta. I förgården hade han svårt att komma fram. Vid små bord satt penningväxlarna, som växlade lokala valutor till de mynt, som användes i Jerusalem. Här satt män och sålde skrämda och fängslade duvor, som senare skulle offras. Det var män, som blev förmögna på sin verksamhet. Mitt i denna trängsel smög blinda och vanföra män och kvinnor omkring. Ingen, utom Jesus, la märke till dem.

Jesus blev både förtvivlad och så arg att han sparkade sönder penningväxlarnas bord och uppträdde hotfullt mot duvförsäljarna. Han skrek ut att Templet inte längre var Guds hus utan ett rövarnäste. Några blev rädda och drog sig långt bort från Jesus. De binda och vanföra gled fram mot Jesus. Han pratade vänlig med och några botade han från deras krämpor. Flera barn hade uppfattat allt som hänt. De ropade så högt att det ekade i templet:
”Hosianna , Davids son!”
Några bistra överstepräster kom ilande mot Jesus och började förhöra honom om vem han var. Jesus svarade med att citera psalm 8 i Psaltaren.
”Herre, vår härskare,
värdigt är ditt namn över hela jorden
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.”

När Jesus sagt detta skred han som en furste ut ur templet och fortsatte till stadsporten. Han lämnade Jerusalem och sökte sig till Betania, där han stannade över natten.

Översteprästerna hade bestämt sig. Jesus från Nazareth var farlig och borde ställas inför domstol och om möjligt avrättas.

Nu skall jag fundera vidare på vad som hände under det judiska påskfirandet i Jerusalem och samtidigt titta på mina videkvistar. De står i en vas bredvid två stora blommande hibiskusplantor.

Drottnig Lovisa brukar beskrivas som släkten Bernadottes mest olyckliga drottning. Hon föddes år 1828 i Haag och var dotter till prins Fredrik av Nederländerna. Hon var kraftigt byggd och tyckte bättre om att sitta i sitt rum och lösa kniviga matematikproblem samt läsa böcker, som handlade om historia och samhällsliv, än att sväva runt i dansens virvlar. När familjen skulle välja ut en lämplig kommande äkta man hade hon ingenting att säga till om.

Oscar I oroade sig för sin äldste son Carls utsvävande kärleksliv. Tidigare kungar hade sökt sig till kvinnor inom adeln och nu gled arvprinsen runt i Slottets korridorer och trappor och kurtiserade utan hämningar städerskor och kökspigor. Hans mor, den katolska drottningen Josefine, ogillade detta och försökte förgäves tala sonen tillrätta. Problemet borde lösas genom hitta en lämplig hustru av kunglig börd till den kärlekshungrige arvprinsen. Den holländska prinsessan borde vara ett passande parti.

Sommaren 1849 trolovade paret sig och sommaren därpå gifte de sig i Storkyrkan i Stockholm. För drottningen blev det en besvikelse. Arvprinsen fortsatte med sitt utsvävande kärleksliv . Det nygifta paret bodde över varandra i varsin våning i Slottet. Prinsen bodde överst och mellan våningarna fanns en trappa. Den oskrivna regeln var att hustrun inte på kvällar och nätter fick smyga sig uppför trappan. Det var hennes make, som med bestämda steg, skulle klampa ner till sin hustrus sängkammare. Betjäningen måste veta var prinsen fanns om det utbröt eldsvåda i Slottet.

Året efter vigseln föddes dottern Louise och ett år senare sonen Carl Oscar. När sonen var två år blev han sjuk och avled några dagar senare. Drottning Lovisa blev mycket deprimerad och samlivet med kronprins Carl upphörde.

Den 8 juli 1859 avled Oscar I och Lovisa blev drottning . Som drottning måste hon inväga fanor och lämna över dem till olika regementen samt klippa av bandet till olika utställningar. Hon gjorde detta utan större glädje. Hon var ensam och hade inga väninnor, som delade hennes intresse för historia och matematik . Då och då blev hon sjuk och kände skam för att hon inte hade kunnat ge Sverige en manlig tronarvinge. En dag blev hon så desperat att hon utan tillstånd sökte upp sin make Carl XV i hans våning och förelog att de skulle skiljas. Kungen borde gifta om sig med en ung prinsessa, som kunde ge honom minst en son. Detta gick bara inte för sig. Det fanns en annan möjlighet och det var att låta arvsrättenn till den svenska kronan gå över till Carls yngre bror Oscar.

I mitten av mars 1871 blev drottning Lovisa förkyld och fick en ihållande hosta. Den 27 mars kom äntligen förbättringen och alla var övertygade om att drottningen skulle överleva. Denna vinter bodde änkedrottning Josefinas dotter Eugenie i Slottet. Hon hade som vana att på kvällarna hålla sin mamma sällskap i änkedrottningens våning. Denna kväll blev annorlunda. En hovlakej knackade på och berättade att det hade brutit ut en häftig brand vid Hötorget. Änkedrottningen föreslog genast att de skulle gå upp till den översta våningen och därifrån titta på släktingsarbetet. Ett par hovlakejer fick få före i trapporna och tända ljuskronorna.

Denna gång gick det ovanlig snabbt att släcka eldsvådan. Under vandringen nedför trapporna förslog änkedrottningen att de borde söka upp kungen och fråga om han hade fått höra mer om drottningens tillfrisknande. Mor och dotter steg in i förrummet till kungens våning. Det var tyst och några bekymrade hovlakejer satt i sina stolar. Den stor kristallkronan i taket var tänd.

Prinsessan Eugenie lät blicken vandra runt i rummet. Under kronan stod en ensam dam helt klädd i vitt. Prinsessan kände inte igen henne och drog slutsatsen att det var en helt ny hovdam, som ännu inte blivit presenterad för kungafamiljen. Hon sökte nykomlingens blick och mötte ett par tomma och uttryckslösa ögon. Det vilade en kuskig stämning i hela rummet. Änkedrottningen märkte detta och sa att hon önskade återvända till sin våning.

När de lämnat rummet frågade prinsessan Eugenie sin mor om hon visste vem damen i vitt var. Änkedrottningen blev stående och började förskräckt viska:
”Jag såg henne inte. Det var Vita Frun du såg. Nu . . . ”
Mer blev inte sagt. Detta var ett varsel. Tre dagar senare avled drottning Lovisa
Uppgifterna om varsel har jag hittat i boken ”Sveriges Konungahus” sammanställd av Herman A. Ring. Boken kom ut år 1898. Bilden på drottning Lovisa är från ett vykort jag köpt i Slottsboden

En vårdag i mitten av 1970-talet var jag på en loppmarknad och köpte en sliten grön bok med guldtryck för ett par kronor. Den heter ”Sveriges konungaborg” och de olika artiklarna har sammanställts av Herman. A. Ring. Det mesta i den tjocka boken har skrivits av Oscar II.

När jag köpte boken hade jag så mycket att göra att jag bara stoppade in den i bokhyllan och hoppades att jag skulle kunna få tillfälle att läsa den längre fram. Nu har tillfället kommit och jag kommer då och då att skriva bloggar med material från denna bok.
Under Oscar II´s tid som kung hörde det till att fira hans födelsedag med en stor bal på Slottet. Inbjudningskorten skickade ut i så god tid att damerna skulle hinna gå till damskräddaren och låta honom sy upp en elegant klänning. För damerna med högst status skulle klänningen ha ett långt släp och vara för sin tid djupt urringad. i januari 1893 var vitt siden med silverbroderier det högsta modet.

År 1893 önskade kungen slå på stort och bad den då kände konstnären Victor Andrén att komma och på plats görs skisser av de kungligheter, som just hade bjudit upp till dans efter en noga uppgjord lista. Hemma i sin ateljé målade sedan konstmären en tavla, som blev mycket uppskattad och fotograferades av så att bilder av den påkostade balen kunde skickas ut till några av gästerna. Detta fotografi finns med i boken om Sveriges konungaborg. Det  är den som illustrerad denna blogg.

Det var viktigt att de svenska prinsarna dansade med medlemmar från den danska kungafamiljen och de yngre fruarna till vårt lands mest inflytelserika adelsmän. Kung Oscar II dansade inte och drottning Sofia höll sig borta från trängseln i balsalen. Hon hade inte återhämtat sig efter en stor operation och var trött. Hennes uppgift denna kväll var att tjänstgöra som värdinna vid middagen för de mest prominenta gästerna.
Den ende av de svenska prinsarna som inte fanns med på listan över hur medlemmar av kungafamiljen skulle bjuda upp till dans var prins Oscar. Han hade till sin pappas stora förskräckelse blivit djupt religiöst och dansade inte. Pappa kung Oscar hade bestämda åsikter. Prins Oscar måste komma på balerna. Han fick stränga order att synas så litet så möjligt. Denna bal var detta omöjligt. Den kungliga trädgårdsmästaren hade ställt i ordning en vinterträdgård med palmer och dit hade slottsdrängarna fått släpa mysiga sittmöbler. Här satt prins Oscar och hans hustru Ebba, vars klädsel väckte uppmärksamhet. De förnäma damerna kom i vita sidenklänningar med släp och hade diadem i håret. Prins Oscars hustru kom i svart hovdräkt som om hon skulle gå på begravning och inte på en storslagen kunglig födelsedagsfest.

Prins Oscar hade gift sig med kronprinsessan Victorias hovdam Ebba Munch. Till mängas förtret hade paret slutat att ta en nubbe, dricka vin och samlas med de andra männen vid punschbålen. På balen viskades det tyst att prins Oscar numera med stor förtjusning drack munchlikör utan alkohol.

När jag nu sitter och tittar på bokens kopia av Victor Andrén målning och läser danslistan skymtar jag en familjekonflikt. Kronprinssessan Victoria kom inte till balen och mycket talar för att var utomlands. Prins Oscar hade blivit känd för att gå sin egen väg och genom gifta sig med den finlandssvenska hovdamen Ebba Munch av Fukila. Han hade blivit religiös och dansade numera inte. Paret hade till en början på söndagarna promenerat till Blasieholmskyrkan. När pappa kung Oscar II I mitten av 1880-talet fick höra talas om sonens förälskelse blev han mycket förargad. En prins skulle gifta sig en medlem från ett annat kungahus och inte förälska sig i någon av kronprinsessans hovdamer. Prinsen måste vara borta från hovet i minst ett år och under en utlandsresa träffa lämpliga prinsessor . Under detta år borde han också borde tvätta bort sina religiösa griller ur hjärnan. Detta hjälpte inte. När prinsen kom tillbaka var han lika förälskad i sin Ebba som tidigare. Efter långa diskussioner, där drottning Sofia tog sonens parti, tillkännagav kungen att paret fick förlova sig. De skulle tituleras prins och prinsessa och deras barn hade ingen arvsrätt till den svenska tronen. Hovdamen Ebba fick stränga förmaningar. Varje dag före vigseln måste hon i åtsmitande kläder vandra runt på Stockholms gator. Alla borde kunna se att inte paret tagit ut den äktenskapliga glädjen i förtid och att den blivande bruden inte väntade barn. Våren 1988 gifte prins Oscar sig i England med sin Ebba och året därpå föddes deras äldsta barn Maria.
På baldagen 1893 väntade prinsessan Ebba sitt fjärde barn. På sommaren föddes dottern Elsa, som redan som barn visade att hon hade ledaregenskaper och intresse för hur vårt land styrdes. Hennes övriga intressen var religion och friluftsliv. Hon gifte sig med Huga Cedergren, som var generalsekreterare i KFUM, hon blev chef för KFUK`S flickscoutförbund och politiskt aktiv i Folkpartiet. I två perioder satt hon med i Stockholms stadsfullmäktige.

Elsa Cedergren hade naturlig pondus. Det var ingen, som kom sig för att skoja om att den hurtfriska scoutledaren var ett resultatet av att hennes pappa slickat i sig för mycket alkoholfri munchlikör.

År 2002 köpte jag i en grekisk-ortodox kyrka i Italien en helgonkalender. För varje månad är det bilder av tavlor, som har suttit i olika kloster i Alaska. Klostren byggdes under de århundraden när denna kyrka gjorde sitt yttersta för att sprida det kristna budskapet bland områdets eskimåer och indianer.
Alaska blev en del av tsarens Ryssland. År 1867 såldes området till USA och är nu landets minst folkrika delstat. Det ryska arvet finns fortfarande kvar vilket märks i ett fåtal lökformade kyrktorn. I början av 1900-talet började konsthistoriker samla in målningar från övergivna kloster och kyrkor. De samlades i ett museum och ett resultat av detta arbete är den kalender jag köpte.

Månades tavla målades omkring år 1680 och är ungefär tre gånger så stor som min scanner. De är detaljrik och för mig berättar det en lång historia om de drömmar folket nära Nordpolen. De önskade sig ibland att bo i ett land där somrarna var längre och varmare och det gick att odla fruktträd.

Från det kors, som Jesus spikades fast på, strålade det ut liv. Korset förvandlades till ett träd med så stora frukter att mindre änglar kunde landa på dem. Från fotplattan växte det ut grenar och en av dessa formades till ett spjut. Det blev ett försvarsvapen när döden i svarta kläder kom ridande på en mager häst för att ta med sig Jesus till underjorden. Vapnet visade sig vara effektivt och hästen böjde förskräckt ner sitt huvud. Jesus skulle slippa bli fånge i underjorden. Änglarna kunde verkligen alla knep för att hjälpa upp Jesus till sin Fader i himlen.
Från korsets topp växte det ut något som mest påminner om mörk rosenknopp. Den slog aldrig ut , men skickade ut en borr. Borren skapade ett hål i muren till himmelriket och på så sätt kunde Jesus komma dram till det röda portvalvet och få uppleva hur han blev insläppt av den barske portvakten.

Tavlan kan den svåra konsten att låta fantasin få vingar. Det var denna port in till Guds rike, som Jesus passerade när han gjorde sin himmelsfärd. Porten fanns kvar när hans mor Jungfru Maria flera år senare från ett berg hämtades upp till himmelriket.. Då var det lärljungen Petrus, som vaktade porten och han ansvarade också för de tunga nycklarna till den väl stängda porten.

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag och i de några katolska kyrkor klär man någon av hennes statyer i en blå klädnad. Detta är en gammal och feministisk handling. Jungfru Maria var mer en Guds Moder. Hon blev i fornkyrkan en förebild för se kvinnor, som vågade ta steget och bli kristna. .

I himmelriket hände något märkligt. Jungfru Maria var kvinna och förbjuden att bära manskläder. Överrabbinerna gick under hennes livstid klädda vita linnekläder och som skydd mot kalla vindar hade de mantlar. Det var bara rabbinerna som hade tillstånd att sätta blå ulltofsar på sina mantlar. Den blå textilfärgen var mycket dyr. De tillverkades av huset på vissa av oasernas sniglar. Enligt traditionen fick Jungfru Maria i himmelriket en blå mantel. Detta innebar att hon var en död kvinnlig kristen kyrkoledare, som skulle hyllas och äras på vissa dagar på året.

Till tavlan hör en text, som är för oss helt obekanta ord. Enligt den ortodoxa kyrkan sa Jungfru Maria de här orden när hon stod och såg hur sin son plågades på korset:
”Min Son! Min Gud!”

Trappan ner till källaren är i behov av renovering. Det är ett stort arbete, som jag skjuter upp i det längsta.

Trappan är fylld av spår efter den förste ägaren, som jag tack vare fastighetsregistret vet namnet på. Han och hans familj har lämnat flera spår efter sig och jag undrar ofta vad det var som drev denna familj att satsa stort på ett eget hus på friköpt tomt. Det bästa med huset var antagligen att husmor fick en egen tvättstuga och slapp alla konflikter med grannar vid stortvätten. I tvättstugan placerades ett badkar och i en liten och trång skrubb bredvid fanns en vattentoalett. Det enda som finns kvar av detta är det skamfilade badkaret.

Frun i huset kunde konsten att rulla polkagrisar och koka kola. I den egna villan fick hon en sprickfylld arbetsbänk av gråvit marmor, som troligtvis kom från ett rivet hus.

Huset började byggas i början av 1930-talet. Den förste ägaren slog på stort och murade en hållfast grund, som påminner mycket om det första världskrigets skyttegravar. Skorstenen till den vedeldade värmeledningspannan och köksspisen är något av ett mästerverk och sotarna blir smått lyriska när de skall se över den. Huset byggdes i trä och här användes rivningsvirke. Mycket av detta var utmärkt, medan annat har bytts ut under årens lopp.

Huset fick också en glasveranda åt väster. Speciellt mycket solljus kunde inte leta sig in i detta sommarrum. Längs gränsen mot grannen planterades en rad björkar och ett körsbärsträd.

Huset fick två våningar med en brant spiralformad trappa upp till övervåningen. Trappstegen är gjorda av billigast tänkbara virke. Trappan fortsätter ner till källaren och här syns det tydligt att varje trappsteg är gjort av rivningsvirke. Trappstegen till övervåningen spikades igen , men virket räckte inte till alla trappstegen. För att göra dessa trappsteg mer stabila, stoppades skräp in i hålrummen. Detta skräp berättar en lång historia om den förste ägarens familj

För ett par dagar sedan började jag varsamt lirka ut något av det som finns mellan trappstegen. Det första som kom ut var veckotidningen Lektyr från den 3 oktober 1931. Trots att den är dammig, har jag läst igenom hälften av den. Det allra mesta handlar om kärlek i överklassmiljö. Männen är långa och mörka, medan de ordentliga flickorna har blont lockigt hår och klarblå ögon. De elaka flickorna har mörkt hår och mörka ögon. En artikel handlar om det ljuva livet som filmstjärna i Hollywood och på baksidan är det en tecknad serie. Papperet är tunt och tidningen visar inga spår av flitig läsning.

Den enda i familjen som jag kan tänka mig köpte denna tidning är en tonårsdotter, som längtar bort från det ständiga hamrandet i huset och att alla familjens pengar gick till byggmaterial och färg. Omslagsbildens blonda flicka är sminkad och hennes läppstiftsröda läppar retade säkert gallfebern på den flitiga mamman, som snabbt hade blivit en kändis i området tack vare sina goda polkagrisar. Dessa sålde hon genom ett öppningsbart litet fönster bredvid ytterdörren. Mamman var barsk och mycket bestämd och tolererade inte att de godissugna småflickorna fnissade högt på trädgårdsgången in till huset. Troligtvis ansåg mamman att det var slöseri med familjens pengar att köpa en veckotidning. Varför skulle dottern drömma om att bli filmstjärna? Inbillade hon sig verkligen att hon var en ny Greta Garbo?

Efter att ha läst tidningen stoppade jag tillbaka den i trappans gömställe och plockade ut ett svart och smutsigt plagg. Det hamnade omedelbart i tvättmaskinen och när jag tog ut det såg jag att det var en murarskjorta som passade mig precis. Ibland när jag köper sportjackor letar jag på avdelningen för pojkar i de tidiga tonåren. Det var en pojke, ungefär tolv år gammal. som hade använt skjortan. Han hade fått hjälpa till med målningen och jag kunde följa hans arbete genom de delar av källaren, som inte har målats om sedan den förste ägarens dagar. Den gråvita färgen kommer från tvättstugan och det röda från det lilla utrymmet för snickeri utanför pannrummet. Skjortan är inte sliten, men det finns en reva på den ena ärmen. Pojken måste ha trillat ner från målarstegen och då rivit sönder skjortan på en av alla de krokar, som fortfarande finns kvar på det röda taket.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fastighetsregistret berättar en kuslig historia om husets ägare. När det blev ekonomisk kris i mitten av 1930-talet, såldes huset och den nye ägaren behöll bara huset i ett par år och det blev en ny ägare. När vi flyttade in talade de äldre i området om för mig att det under krigsåren hade bott en fotbollstokig familj i huset. Nu blev det viktigare med en liten bollplan än ett potatisland. Då och då sparkades av misstag den billiga fotbollen åt fel håll och for rakt genom något fönster på verandan. Glasmästaren kom och den sönderslagna rutan grävdes ner under ett av äppelträden.

Det kom nya ägare och huset byggdes till och rummen fick nya tapeter. Verandan blev en del av matrummet. Ingen brydde sig om att göra något åt köket eller trappan ner till källaren. Vi köpte huset som renoveringsobjekt sommaren 1967. Jag arbetade heltid som lärare och hade mängder av övertimmar. Vi sköt renoveringen på framtiden. Under alla dessa år längtade jag efter ett nytt kök. Jag ville bli av med den hårda diskbänken. Det är oräkneliga tallrikar, som jag vid en snabb och ovarsam disk har krossat mot den slitna marmorbänken.

Nu har det gamla matrummet förvandlats till ett toppenkök och det gamla köket har blivit duschrum med toalett och tvättmaskin. I den före detta verandan står min dator. Björkarna mot grannen har dött och rummet är mycket soligt. Sedan är det källartrappan. Jag hoppas att jag har tillräckligt ork nästa sommar för att röja i de små skåp, som finns i trappan. Nu har jag ett år på mig att fantisera om den förste ägaren och hans familj. Kanske kommer det en dag en släktforskare och berättar för mig att i detta hus bodde mormorsmor under sina tonår. Det var i denna trädgård hon drömde om ett bättre liv i överklassmiljö och långt bort från mammans polkagrisar.

För två dagar sedan var jag på gym och klarade att lyfta tyngre än jag brukar. Då greps jag av ett glädjerus och började träna på boxningssäcken. Jag fick den att svaja fram och tillbaka, snabba steg framåt och slå hårt tillbaka. Jag vet inte hur länge jag höll på. Det var som om oanade krafter hade strömmat in i min kropp. Till slut sa kroppen ifrån och hjärnan påminde mig om att det var dags att tänja ut musklerna ordentlig, njuta av duschen, äta mellanmål och traska till tunnelbanan,

Hemma kändes det i hela kroppen att jag hade kört ett intensivt träningspass. Ja la mig raklång på sängen och somnade. Efter nästan en hel timme vaknade jag av att telefonen skrällde till. Det var P4 Extra som önskade att jag skulle komma till studion i Radiohuset för en intervju om motion för äldre. Eftersom jag fortfarande var halvsovande, måste jag fråga om flera gånger innan allt blev klart.

Det var första gången jag var inne i den pampiga byggnaden. Innanför dörren stod en säkerhetsvakt , som visade mig vägen till receptionen längst in. Här skulle jag anmäla mig och få en besöksbricka

Det dröjde bara någon minut innan en ung tjej kom och hämtade mig. Vi traskade genom en lång och ljus korridor och kom slutligen in i ett mysigt rum, där jag fick slå mig ner på en soffa och dricka en kopp kaffe. Sedan kom Lotta Bromé, som skulle vara producent för programmet. Vi pratade om träning och hon bad mig visa hur jag gör när jag tränar boxning och vad jag måste tänka på för att få rörelserna så effektiva som möjlig. Jag ställde mig nästan mitt på golvet och berättade att jag är passgångare och alltså skall tänka noga på var jag har händer och fötter. Höger arm fram samtidigt som jag står säkert med den vänstra foten så långt fram som möjligt. Då får jag bra ballans och faller inte omkull vid minsta lilla puff från boxningssäcken. Precis när jag hade börjat visa hur jag tränar ballansen genom att med fotsulan sparka hårt på boxningssäcken, kom en stor grupp seniorer ut från en dörr. Det var en pensionärsförening, som just avslutat ett studiebesök på Radiohuset och nu var på väg ut. Flera i gruppen tittade förskräckt på mina armar och ben. De tyckte säkert att mina övningar såg våghalsiga ut. En dam med käpp nickade vänligt mot mig som om vi vore gamla väninnor. Detta kändes uppmuntrande.

Nu var det dags för fotografering. En bild på mig skulle läggas ut innan sändningen började och efter sändningen skulle det bli fler bilder. Slutligen kunde vi stiga in i studion, där jag fick träffa Erik Blix, som skulle intervjua mig. Fotografen följde med in och nu skulle hon ta en bild på Erik och mig.

”Nu börjar vi boxas!” sa Erik glatt.

Då kände jag att jag stod framför min personlige tränare Johan och jag fick styrka i armarna och kontroll på fötter och ben.

”Oj” sa Erik glatt. ”Du skulle ju kanske kunna golva mig. Vilket otroligt fint fotarbete du har.”

Efter någon minuts paus fick jag sätta mig ner framför mikrofonen. Lotta satt bredvid mig och jag hade en känsla av att hon skulle fylla i om jag kom av mig. Plötsligt var jag i sändning. Eriks röst i de hörlurar jag fått på mig var lugn och trygg. Allt flöt och jag kom inte av mig. Intervjun varade i drygt fyra minuter och nu efteråt minns jag inte riktigt vad jag sa.

Både Lotta och fotografen följde med mig ut i korridoren utanför studion. Här blev det mer fotografering. Då passade jag på att ta fram min mobil och ta en bild av fotografen.

Solen sken när jag steg ut från Radiohuset. Då beslöt jag mig för att gå halvvägs hem. Jag har ju ingen hemma som väntar på mig och efter det jag varit med om hade huset omedelbart känts både tomt och trist. Hemma slog jag mig ner vid datorn. Jag anade inte att flera hade lyssnat på mig att lagt ut länkar till programmet. Dessutom hade nästan 150 för mig helt obekanta personer tryckt på gillaknappen på programmets hemsida.

Telefonen skrällde till. Det var Nätkompis som ringde och gratulerade mig. Hennes slutkommentar var:

”Du vet naturligtvis inte om att Erik Blix är en kändis med samma status som Kjell Alinge hade på sin tid. De satte en höjdare på dig. Toppen!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är det skottdagen, som är en magisk dag. I Sverige finns det en gammal tradition, som berättar att det är en dag då flickor i alla åldrar har rätt att fria till grabben de är förälskade i. Hur många som verkligen har gjort detta finns det inga uppgifter om. Idag flyttar man bara ihop och sedan är det bara att hoppas på det bästa.

Tiderna har förändrats mycket sedan jag var tonåring på 1940-talet. Sexualundervisning fick pojkarna när de gjorde lumpen. Flickorna skulle veta så litet som möjligt om vad som hände i den äkta sängen. Resultatet av detta blev att vi tjejer på sommarloven samlades på ett utedass och försökte få tips av varandra om vad som menades med kärlek och förälskelse. Då var den stora skräcken att bli med barn. Jag hade en kamrat, som hade pojktycke. Hennes favorithistoria var att man skulle akta sig för att i augustimånskenet   kyssa en pojke. Då kunde man bli barn. Alltså var det bäst att ha kondomer nerstoppade i handväskan. Detta gällde inte för Carin, eftersom hon tyckte att handväskor var fåniga och inte ägde någon. Detta var mycket försmädligt och jag satt på dasslocket och var röd som en kräfta i ansiktet.

Ungefär tio år efter de märkliga diskussionerna på utedasset gifte jag mig och fick två barn. Jag älskade att läsa och hade i mammas ”giftskåp” i bokhyllan hittat en bok i ämnet sexualkunskap. Nu lärde jag mig stora delar av boken utantill. Kunskap var definitivt ett bättre skydd mot oönskade graviditeter än kondomer, som man inte visste hur de skulle användas.

Jag beslöt mig tidigt för att mina barn inte skulle få bli utsatta för hån om okunskap i skolans toaletter. De borde hemma få lära sig alla de ord, som var förbjudna i min ungdom. Alltså tog jag med barnen till en stor tidskrifts – och skivaffär strax intill Sergels Torg här i Stockholm. Eftersom jag var övertygad om att de senare i livet skulle träffa jämnåriga från USA och England skulle de lära sig de nödvändiga orden på både svenska och engelska. Dessutom borde de sätta sig in i hur naturvetenskapen utvecklades och därför försöka förstå något av det som stod i den rikt illustrerade tidskriften Scientific American. När jag handlat klart, tittade barnen förskräckt på det jag hade i kundkorgen.

”Du menar inte att vi måste traggla oss igenom allt detta? Den ena tidningen är obegriplig och den andra, Playboy, är löjlig. Vad är det för roligt att ha kaninöron i håret?”

Min pedagogiska nit tog plötsligt slut. Jag följde med barnen först till hyllorna med seriemagasin och sedan till skivavdelningen. De fick köpa var sin LP-skiva och seriemagasin. Detta var uppskattat. Det enda jag minns var att sonen köpte Beatles. Sedan gick vi och åt glass. Barnen och jag satt tysta och läste. På hemvägen pratade de i mun på varandra om Stålmannens sista äventyr och hur man bäst ryktar ett liten ponny.

Detta år efter jul började jag röja i mina överfyllda bokhyllor. Detta var mer än åtta år sedan jag sist gjorde detta. Igår hittade jag en bok, som jag länge har letat efter. Den heter ”On this day” och här finns skildringar för varje dag om vad som har hänt från antikens dagar fram till början av 1990-talet. Jag köpte den under de år jag var medlem i en engelsk bokklubb. Skildringarna av skottdagen är roliga. År 1960 blev det snudd på skandal i Chicago. Hugh Hefner, som vuxit upp i ett sedesamt metodisthem, hade sju år tidigare startat tidningen Playboy och detta års skottdag öppnade han en playboyclub i hjärtat av den konservativa delen av Chicago. Flickorna var klädda i svarta och åtsmitande baddräkter, de hade stärkkragar med rosetter runt halsen och kaninöron av styvt tyg i sitt långa hår. Det enda kunderna fick beställa av dessa flickor var drinkar. Naturligtvis fick inte flickorna denna magiska dag fria till kunderna.

Detta gjorde mig så nyfiken att jag började söka efter Playboy på nätet. Nu upplevde jag att det är mycket som inte har ändrats sedan jag var ung. Vad kan hända om kärleken slår till på skottdagen? Kan jag lita på att mannen jag träffar inte är HIV-smittad? Hur gör jag om jag inte hittar en affär, där jag kan köpa kondomer? Går det bra att använda ett par gummihandskar?

Jag är glad att jag inte längre är ung och slipper släpa på en löjlig handväska. Mina gula och mycket täta gummihandskar år utmärkta för städning och jag tänker inte låna ut dem om någon medsyster kommer och viskar fram en fråga om jag har några kondomer att skänka bort

Min make, som vuxit upp utan böcker och serietidningar, älskade att läsa serier. Barnen gnydda ganska ofta över att de aldrig fick ha sina serietidningar ifred för sin pappa. För att i lugn och ro kunna njuta av Stålmannen och andra häftiga hjältar inredde de ett hemligt litet bås på vinden. En dag var min Playboy försvunnen. Ingen i huset kunde förklara var den fanns. Då förstod jag. Barnen hade lånat den och tagit med sig den upp på vinden,

Nu har jag börjat röja i huset. Barnen har sagt sitt. Deras mamma får inte klättra uppför den branta trappstegen och krypa igenom luckan upp till vinden . De har lovat att komma och städa i sitt numera mycket dammiga gömställe. Då blir det bra att låna mina gummihandskar. Det skall bli spännande att se vad det var de släpade upp på vinden. Kanske kommer de nedklivande med fler nummer av Playboy, som de köpt i smyg och för egna pengar.

Jag får ofta frågor om varför jag inte är med i någon grupp på gymet. Då har jag svårt att förklara att när jag kämpar med olika apparater, hantlar och skivstänger glider jag in i en annan värld. Det är som om mina muskler tar över det jag skall göra. Det händer att jag då för höra att jag ser fruktansvärt arg ut och att ingen vågar säga ett försynt hej till mig. Efter ungefär 30 minuter upplyser kroppen mig om att den behöver ta igen sig och då vaknar hjärncellerna. Då gör jag enkla övningar i stående ställning. Jag ser mig om och funderar över vilka rörelser andra gör. Ofta hittar jag något, som är värt att pröva. När jag gör detta, blir jag klarvaken och har full kontroll både på redskapen och mig själv. . Detta är stimulerande och då lär jag känna andra motionärer. På så sätt har jag fått flera nya och spännande vänner. .

På mitt gym hittar jag allt från kraftiga tyngdlyftare till smäckra dansare. Alla har något litet att dela med sig till mig. Mitt stora problem är knäna. Jag har förslitningsskador och måste akta mig för vridningar och hopp. De, som tränar för att klara testen till Polishögskolan, brukar hoppa upp på de lådor. som finns uppställda buren för kraftsport. Dessa hopp år ingenting för mig. Numera kliver jag upp och ner för den lägsta lådan flera gånger under varje pass. Detta är en utmärkt träning för städning av de översta hyllorna i köksskåpen och bokhyllorna. Att stå på lådan och titta ner på golvet är inte så farligt som många tror. Det jobbiga är att kliva ner från lådan. Det gäller att inte gripas av panik om jag inte omedelbart känner golvet under den fot, som jag har valt att först söka sig nedåt.

Hos oss på House of Shapes finslipar dansare regelbundet sina rörelser. Ibland sitter en koreograf i danssalen och vägleder dem inför en föreställning. . De sista gångerna har jag blivit helt fascinerad av ett par, som tränar på en modern dans. Kvinnan dansar i högklackade svarta skor och i hennes dans ingår att gå ner i brygga över sin partners böjda rygg. Jag vet inte vilken musik, som har brukar brusa fram ur högtalarna i deras danssal. Mitt intryck har flera gånger varit att de med sina kroppar önskar illustrera sången ”Like a bridge over troubled water I will lay me down.”   Jag lyssnade på den första gången i slutet på 1960-talet när vi var nyinflyttade i Stockholm och jag kände mig vilsen i tillvaron. Då stöttade min familj mig och detta är jag idag tacksam för. Om jag anstränger mig, kan jag fortfarande läsa upp den engelska texten utantill.

”When you’re down and out

When you’re on the street

When evening falls so hard

I will comfort you”

Igår på gymet ställde jag mig vid glasrutan in mot träningssalen för dansare och stärkte ryggen med hjälp av ett gummiband. Jag njöt av dansarna och upplevde den gamla känsla av att ha en familj som stöttar mig. Dansarna var klädda i svart och plötsligt försvann de in i väggens målning. Detta var det pulserande och ofta anonyma livet i Stockholm som jag såg genom glasrutan.

Jag slarvar aldrig med att töja ut musklerna efter ett träningspass. Efter detta njuter jag av duschens varmvatten och bastun. Sedan är det dags att klå på sig, äta lite och gå till tunnelbanan.

Igår hände det något oväntat. När jag tog på mig skorna hörde jag en röst, som det var längesedan jag hörde på gymet.. Det var min gamle gymkompis Håkan A., som kom. För flera år sedan flyttade han tillfälligt till en mindre ort i Dalarna och därifrån skrev han trevligt om livet på landet. Sedan tappade vi kontakten på Facebook och jag saknade Håkan A. På gymet hade vi ofta pratat om träning och jag berättade då att jag hade Johan som personlig tränare för att orka med att vara anhörigvårdare för min make David. Nu frågade Håkan A. hur det stod till med David och jag berättade att han gick bort för ett år sedan. Jag sa att jag saknar Johans omtänksamhet och att Johan nu arbetar på ett annat gym.

Vi satt en lång stund och pratade på bänken avsedd för skopåtagning. En tjej från receptionen kom och fotograferade oss. Jag kom mig inte för att säga till Håkan A. att han var ett försynt stöd för mig under Davids sista år.

Vi kramade försiktigt om varandra. Håkan A. skulle in och träna och jag skulle hem

Tack Håkan A., min före detta personlige tränare Johan, Mirre, som nu bor i Italien, och alla på House of Shapes för att ni var under flera år var bron över allt det svåra, som då omgav mig.

”Som en bro över mörka vatten, vill jag bära dig”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna vårvinter är det 135 år sedan som arbetarna på en snickerifabrik på Kungsholmen avslutade arbetet på ett monteringsfärdigt trähus. Huset skulle uppföras på egendomen Klubbensborg vid Mälaren. Beställare och markägare var Gustaf Retzius och hans hustru Anna, som var dotter till Lars Johan Hierta. Huset skulle påminna alla om det gemensamma nordiska arvet från vikingatiden. Trädekorationerna på taket hade motiv hämtat från runstenar och inredningen påminde om förmögna hem på den norska landsbygden. Gustaf Retzius var när Sagatun uppfördes professor vid Karolinska institutet och en internationell känd forskare med nervsystemet och hjärnan som specialområden. Ett annat ämne, som intresserade honom, var antropologi . Detta förde med sig att han sökte upp avlägset belägna platser och skildrade hur folket levde och hur deras hem såg ut Han skrev artiklar i Aftonbladet och i dessa infogade han sina egna teckningar.

Både Gustaf Retzius och hans hustru Anna var roade av sällskapsliv och de hade för vana att bjuda politiker, författare och konstnärer till sitt hem. En av alla dessa som kom var den finlandssvenske författaren och historikern Zacharias Topelius. Genom honom fick både värdfolket och gästerna veta hur det var att leva i ett land, som hörde till Ryssland. Zacharias Topelius var vid denna tid känd för sina sagoböcker, religiösa dikter, naturskildringar och den historiska krönikan ”Fältskärns berättelser”

När det blev sommar kom Zacharias Topelius till Sagatun och här lärde han känna svenska författare och konstnärer. Gustav Retzius var nyfiken på hur det var att leva i ett land, som regerades av tsaren och hur hårt Finland styrdes från huvudstaden Sankt Petersburg. Vi vet inte idag hur dessa samtal utvecklades. Zacharias Topelius hade ett par år tidigare tvingats bort från sin professur i historia vid universitetet i Helsingfors. Studenterna hade blivit kritiska i frågor om hur landet sköttes och de ogillade alla åsikter, som de konservativa och svensktalande professorerna tvingade på sina studenter. Den finska ungdomen ville ha förändringar . De ryska lagarna angående livegenskap för jordbruksarbetarna måste upphöra och det borde inte längre gå att godtyckligt fängsla ungdomar för att de hade i tsarens ögon obekväma politiska åsikter. Zacharias Topelius lyssnade med intresse på ungdomarnas diskussioner. Han nickade och höll med dem. Nu ansågs den populäre författaren som farlig och tvingades bort från det akademiska livet.

Zacharias Topelius hade vuxit på en gård utanför Uleåborg i norra Finland. På vintrarna hade norrskenet flammat på himlen och på vårvintern kom de grå videtassarna. Han skildrade med inlevelse i sina sagor hur flyttfåglarna kom i maj och hur de fyllde den glesa björkskogen med sina parningssånger. Han var emot jakt på småfåglar och han hade startat en förening för att skydda den finska naturen från skövling av skog. Han kämpade för att bevara sällsynta växter och ansåg att alla borde snickra fågelholkar och sätta upp utanför sina hus. Värdinnan Anna lyssnade nästan andaktsfullt när den finske gästen berättade om detta. Hennes stora intresse var botanik och hon började så snart köpet av egendomen Klubbensborg var klart att plantera träd och buskar från andra länder i den hårt betade sluttningen vid bäcken ner mot Mälaren.

Troligtvis gled samtalen ibland in på känsliga områden. Zacharias Topelius var rädd för vad som skulle kunna hända i Finland. Under den svenska tiden hade ytterst få bland de ledande i Sverige försökt sätta sig in i hur det var att leva strax intill den Ryske Björnen och de svenska kungarna lärde sig aldrig finska. Det var först i samband med att Finland år 1809 blev en provins i Ryssland som landet fick en egen lagbok och samtidigt kunde den finska kyrkan gå sin egen väg och forma en annan typ av kristendom än den som fanns kring ärkebiskopen i Uppsala. Mycket av det meningslösa rabblandet av katekes försvann från skolornas läroplan och det blev självklart att det gick bra att möta Gud i naturen.

Det Zacharias Topelius var mest rädd för var inbördeskrig. Han hade under sina år som professor sett hur svårt det var för tjänstefolkets barn att bli accepterade på universitetet och han hade i sin hembygd upplevt att många finlandssvenskar såg ner på den finska ursprungsbefolkningen och på samerna. Han hade skrivit sagor om samepojken Sampo Lappelill och i Fältskärns berättelser skildrat möte mellan det svenska och det finska. De sista åren hade han skrivit flera böner avsedda för skolbruk. Ett genomgående tema i dessa är att Gud måste bevara landet från inre stridigheter och att fångarna, både tjuvar och politiskt oliktänkande, måste innanför murarna få leva ett värdigare liv än som nu var fallet.

Idag är det ingen som vet om Sagatuns värdinna Anna diskuterade religion med Zacharias Topelius eller om de bad en fredsbön tillsammans. Zacharias Topelius var trygg i sin trosuppfattning. Han visste att Gud fanns och att man kunde möte honom både i kyrkan och utomhus i vinterns gnistrande norrskensnätter. Om bara alla var övertygade om detta och litade på Gud Fader, skulle Finland slippa inbördeskrig.

Zacharias Topelius religiösa dikter blev snabbt en del av vårt lands andliga liv. Dikten, där han skildrar norrskenet, tonsattes av Sveriges ärkebiskop Nathan Söderblom under ett år när franska och tyska soldater grävde ner sig i skyttegravar och från dessa bekämpade varandra. Då var freden långt borta och Nathan Söderblom var förtvivlad. Han sökte tröst i musiken och på så sätt banade han väg för att den finske skalden skulle komma in i vår psalmbok.

Zacharias Topelius avled år 1891 och hela Finland sörjde honom. Det var som om norrskenet slutade att flamma och att Gud blev osynligare. Andra tankar hade smugit sig in i den finska vardagen. De kom från Ryssland och här fanns åsikten att religion var som opium för folket. Alla slumrade till och brydde sig inte om att fundera på hur man skulle kunna ändra samhället till det bättre.

Zacharias Topelius värsta farhågor om uppror besannades våren 1918. Då utbröt ett inbördeskrig i Finland och i detta dog 37000 personer. De allra flesta av dessa kom från den röda och marxistiskt inspirerade röda sidan och avled efter de vitas seger i olika fängelser. Då hade många slutat att tänka på samma sätt som Zacharias Topelius och ingen brydde sig om att politiska fångar måste få ett värdigt liv på fängelserna.

Ärkebiskop Nathan Söderblom fullföljde arvet från Zacharias Topelius. Före det första världskriget hade han varit legationspräst i Paris och hade också arbetat som föreläsare i religionshistoria i ett tyskt universitet. När kriget bröt ut anmälde sig en av hans söners som frivillig på den tyska sidan. Då blev det svårt att tala om fred och försoning till och med i det egna hemmet. Han sökte tröst i musiken och funderade över om inte vårt land behövde en ny psalmbok , där fred och försoning skulle få större utrymme än i 1819 års psalmbok. Zacharias Topelius dikter måste tonsättas och sjungas vid svenska gudstjänster.

Nathan Söderblom fick år 1930 Nobels fredspris och året därpå avled han i Uppsala. Sex år senare kom den nya psalmboken ut och i denna fanns det med flera psalmer av Zacharias Topelius. De flesta av dessa finns med i vår nuvarande psalmbok . I vers 4 av psalm 518 skildras hur alla kan uppleva trygghet i en orolig värd genom att gå ut en vinternatt och njuta av norrskenet. Psalmen är tonsatt av Nathan Söderblom år 1916. För mig har denna psalm blivit en bön om fred och försoning och den hör samman med den gula trävillan Sagatun och alla de ovanliga träden på sluttningen mot Mälaren nedanför huset.

”Ljus är din klädnad, Herre Gud

i norrskensprakt och stjärneskrud

din himmel skådar nedåt.

Dig bliver intet mörker när

du våra fötters lykta är

som oss i mörkret leder”

Igår var jag för andra gången i mitt liv på en syfestival. Förra gången var för drygt 15 år sedan och då arbetade jag i vårt lilla familjeföretag. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat att kontrollera patentintrång på sydda och svensktillverkade städmoppar. I en monter träffade jag en energisk tjej, som just hade börjat tillverka städredskap. Hennes städmoppar såg helt annorlunda ut än det vårt företag hade arbetat ut patentet för. Denna tjej var en upplevelse att träffa. Hon var fylld av entusiasm för städning och höll på att konstruera redskap för att underlätta att göra rent en ugn, som efter julen var fylld med svagt illaluktande skräp från både bullbak och en ugnstekt kalkon. Hon sålde redskap och också material och bruksanvisning på sin patentsökta och annorlunda mopp.

Igår hittade jag inget företag, som sysslade med städredskap och skurtrasor   Det vilade en härlig stämning av konsthantverk över Syfestivalen. Jag strövade runt bland montrar med garn avsett för att sticka strumpor i läckra färger, knypplande kvinnor i alla åldrar, symaskiner och material för broderier. Allt berättade om den förr så föraktade syslöjden, som de sista åren har förändrats och blivit konsthantverk. Alla kan ägna sig åt detta. Det krävs inga skrymmande och bullrande maskiner och materialet är i ett inledningsskede inte speciellt dyrt. Den tiden är för länge sedan förbi, när syslöjden dominerades av konsten att sticka trista raggsockor för vinterpjäxorna eller strumpstoppning och vändning av kragarna på herrskjortor .

Till slut hittade jag den monter jag sökte. Det var Skapande Broderi där min make Davids brorsdotter Ulla-Britt skulle visa hur man broderar fram konstverk med det enkla stygnet. Det var fascinerande att lyssna på och ta del av Ulla-Britts erfarenheter .

Förstygn är ett enkelt stygn och med detta kan man brodera raka rader eller krokiga rader. En tråkig svart och sliten yllefilt kan bli en prydnad i soffan om man låter fantasin och synålen få leka fram ett mönster med förstygn.

Ulla-Britt visade hon först ritar ett mönster på ett tunt papper, som hon sedan tråcklar fast på det tyg hon skall brodera på. Hon beskrev hur hon brukar sy alla sina förstygn rakt igenom både tyg och papper och sedan, när allt är klart, river bort papperet och lätt pressar tyget. Då framträder mönstret i hela sin skönhet. På bordet låg flera av Ulla-Britts arbeten. Hennes röda höstlöv var eleganta och det ursinniga vildsvinet skulle kunna pryda upp herrgårdarnas herrum med jakttroféer från svunna dagar.

Ulla-Britt påpekade att det är viktigt att tänka på vilket material man använder. För nybörjare är det enklaste att börja brodera på ett ylletyg och med ullgarn. När det gäller motivval är det bra att gå igenom illustrerade böcker om trädgårdsskötsel och kokböcker. Detta var inspirerande. Om jag inte redan stickar på en tröja med ett knepigt mönster, skulle jag nu när dagsljuset varar längre börja brodera en duk med en grön purjolök och en gul paprika. Den borde bli en prydnad på mitt köksbord.

Nu blev det publikens tur att prova. På bordet låg en bok om olika sorters äpplen och denna skulle bli en inspirations källa. Här fanns också ett stort lagar av rött yllegarn i olika nyanser. Det blev trängsel och jag beslöt mig för att lämna plats åt andra. Det Ulla-Britt nu lärde ut hade jag fått kämpa med under min utbildning till folkskollärare på 1950-talet.

I lugn och ro strövade jag runt och tittade på garner av olika slag. Jag stickade mycket när mina barn växte upp och sedan dess har jag bara stickat vantar av restgarner av syntetfiber. Efter jul började jag sticka på en tröja och här på Syfestivalen funderade jag över vad jag skall göra när tröjan blir klar någon gång till hösten. Kanske skall jag våga mig på att sticka ett plagg med garn av mullbärssilke. Garnerna var otroligt vackra och det var en helt annan känsla att ta i dessa nystan än i vantarnas syntetgarn. Det var som om hela 1700-talet strömmade emot mig och jag upplevde skimret från Gustav III’s dagar.

Det blev en stor kontrast att efter garnernas färgprakt kliva ut i det grå ljuset utanför Stockholmsmässan. Jag gick mot strömmen till Älvsjö station. Folk kom strömmande från alla håll. Att stänga av datorn och att slå sig ner och göra något med sina händer är något som fler och fler sysslar med och detta gäller båda könen.

Hemma slog jag på datorn. Det första jag fick ögonen på var en debattartikel om att slöjd borde avskaffas i grundskolan och ersättas med kurser i programmering. Vårt land behöver inte träslöjdens smörknivar eller hemmastickade vantar. Jag undrar vad alla besökarna skulle ha gjort med denna debattör om han kommit insmygande på Syfestivalen. Skulle några tjejer tagit fram sina stickor och med dessa som vapen motat in honom i ett hörn i området för medhavd matsäck och där gjort tappra försök att tortera honom. De skulle säkert ha hållit på tills han offentligt lovade att ta tillbaka allt trams han skrivit om slöjdundervisningen i grundskolan.