OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår för 86 år sedan föddes jag i det gula tjänstemannahuset vid järnvägstunneln i Jonsereds bruk utanför Göteborg. Det var en söndag med bitande nordanvind och snöstorm. Barnmorskan bodde i huset intill och hon hade inga svårigheter att pulsa fram och kom strax innan jag tittade ut.

När jag växte upp var födelsedagarna ett gissel. Jag fick hemsydda kläder, som var slarvigt gjorda av lumpylle och som kliades alldeles förskräckligt. Efter det att jag börjat skolan blev den stående födelsedagspresenten andaktsböcker. Det hörde till undantagen att jag fick ha uppsluppna barnkalas. När jag sedan gifte mig slutade jag att fira mina födelsedagar.

Jag skulle haft ett stort kalas förra året, men jag tvingades att ställa in det på grund av att min make David avled ett par dagar före kalaset. Strax efter jul beslut jag mig för att i år bjuda till kalas. Detta blev mycket jobbigare än beräknat. Jag bokade bord för brunch på Långholmens värdshus och skickade ut inbjudningsbrev. Sedan dök oanade svårigheter upp. Värdshuset fick problem med sitt datorsystem och min bokning föll bort. Då blev det bara att börja om igen och räkna gästerna och tala om att det var födelsedag, som skulle firas med bubbeldrycker och flaggor på borden.

Det mesta fungerade när gästerna kom. Vi fick tre reserverade och flaggprydda bord i ett hörn. Här kunde vi prata och skratta utan att störa någon. Sedan kom problemen tillbaka. Bokningen av glädjens bubbel hade trillat bort och detta måste jag påminna om. Brunchbordet var dukat med mängder av läckerheter och alla hittade något de gillade att äta. När det sedan blev dags att äta pannkakstårta eller annat godis kom något jag inte hade väntat mig. Otroligt många ville hålla tal till mig och jag fick mängder av presenter. Här fanns bland annat två stora blomsterbuketter och mängder av fröpåsar. Alla de vänliga orden gjorde att jag började gråta.

Jag klarar av att jobba med jordfräs och borrmaskin. Svårigheterna växer till oanade höjder när jag i en bullrig miljö skall använda mitt kontokort. Alltså lyckades jag inte betala och om inte min son hade ryckt in med en hjälpande hand vet jag inte hur det hade slutat. Jag beklagade mig för några av mina barnbarn och de började fnissa glatt. Jag fick då i förtroende veta att det har sina svårigheter att räkna rätt om man skall tvingas att betala kontant på en av gatornas tillfälliga loppmarknader.

Igår sorterade jag mina presenter och försökte komma underfund med vem som gett mig vad. Några kort hade trillat bort och jag började en vild gissning. I ett paket låg bland annat hudkräm av olika slag, en fotfil och något som såg ut som en ordförande klubba. Detta paket måste ha kommit från Davids systerdotter Gunnel.

Första gången jag träffade Gunnel gick hon på mellanstadiet. Hennes mamma var mycket föreningsaktiv och Gunnel hade sedan hon var liten fått följa med på sammanträden och årsmöten. Gunnel visade mig stolt sina dockor, som satt ordentligt uppradade längs en vägg.

”Det enda jag gör med dockorna är att leka årsmöte. Jag är både ordförande och sekreterare och en av dockorna får vara rösträknare.”

Jag stod med klubban i handen och dunkade i bordet. Det blev ett dovt och litet hotfullt ljud, som skulle kunna sätta skräck i bångstyriga årsmöten. Då såg jag att det satt en lapp med bruksanvisning på klubban. Det var en massageklubba med klot som kunde rulla. Den skulle användas för att undvika kramp på händer och fötter. Nu ligger den bredvid tangentbordet och jag använder den när jag kontrollerar att allt blir rätt när jag skriver. Det visade sig att påsen med alla kroppsvårdsprylar kom från svägerskan Ingrid och hennes familj. Nu gissar jag att en av blomsterbuketterna kom från den föreningsaktiva Gunnel och hennes familj.

Det är jobbigt att fira sin födelsedag. Jag är osäker på om jag någon mer gång i livet gör om detta.

Jag har aldrig klarat av att köpa kläder till mig själv. Mycket beror på att jag skäms för min spegelbild och upplever att jag är fet, kutryggig och att håret står rakt upp. Denna fasa har inte avtagit med åren utan snarare förstorats. Nu borde det vara dags att köpa något nytt. På söndag skall jag bjuda på ett mindre kalas och det vore trevligt om barn och barnbarn får sig mig i något helt nytt. Jag har beställt tid hos frissan, så att håret kommer inte att spreta åt alla håll.

För ett par dagar sedan gjorde jag ett tappert försök att hitta något passande. Jag hade bestämt mig för att dra på mig något som signalerar att vi just nu upplever en tidig vår med modiga snödroppar vid brevlådan och kärlekshungriga drillande koltrastar i den stora eken vid trädgårdsgången. Det blev tunnelbana till Skärholmen och besök i mängder av affärer. Jag ville ha något ljust, en kavat eller en tröja, inget glitter, ett stadigt tyg och bra tvättanvisningar. Det fanns en tröja som kanske passade. Jag tog den och ställde mig framför spegeln. Då upptäckte jag att jag såg ut som en stor reklamskylt för ilsket röda rosor. Jag la tillbaka den i traven och gick till nästa affär. Hår fanns det gott om kavajer men samtliga var sydda i ett tunt tyg. En sådan kavat skulle hänga som en trist bit av ett slitet påslakan på min numera magra kropp. Dessutom skulle den framhäva att jag inte har lyckat träna bort min kutrygg.

Under detta tidsödande traskande från affär till affär, rulltrappa upp och rulltrappa ner stötte jag på en frusen dam med rollator. Hon var på jakt efter något svart, grått eller vitt och jag efter något ljust. Då och då bytte vi några ord. Hon skulle på en mycket god väns begravning och detta dödsfall hade tagit mycket hårt på hennes krafter. Nu var hon både trött och sjuk och visste inte hur hon skulle orka med tillvaron. Det piggade upp henne när jag berättade att jag skulle fylla 86 år och var på jakt efter något vårlikt till familjefesten.

Vi misslyckades båda i våra klädinköp och fick sällskap till tunnelbanan. Hon berättade att hon var född en vårvinterdag 1940 och att hon som ung aldrig hittade den rätte. Hon hade varit panelhöna på danstillställningar att därför gett upp hoppet om att hitta en uppvaktande kavaljer. Sedan när hon var i 50-årsäldern kom kärleken. Hon träffade en underbar man, som var frånskild och hade urusel kontakt med sina barn. Ibland diskuterade de att gifta sig, men mannen var rädd för ett nytt äktenskap. Det blev särbo och hade när mannen blev sjuk strax efter jul hållit ihop i över tjugo år.

Det var mannens jordfästning hon skulle på. Trots många försök hade hon aldrig fått någon riktig god kontakt med hans barn och bara vid enstaka tillfällen fått träffa hans barnbarn. Nu var det jordfästning och barnen hade vägrat att sätta in en dödsannons i tidningen. Alltså hade hon gjort det själv och det blev också hon som skulle bekosta kaffet efter jordfästningen. Hon visste inte om barnen hade uppskattat detta. Hon och mannen hade haft ett stort gemensamt umgänge och deras vänner ville gärna komma och ta ett sista farväl.

”Kläder, jag hittade ingenting. Jag har en vit linneklänning och den sätter jag på mig. Sedan blir det en svart kavaj och svarta strumpor. Detta får duga. Vi var ju inte gifta.”

Damen suckade och tog ett stadigt grepp om rollatorn.

”Jag är rädd för jordfästningen, men så får man kanske inte säga. Du är avundsvärd som kan ordna kalas för din familj.”

Vi hade kommit fram till tunnelbanestationen, tagit hissen ner och stod tysta och väntade på tåget.

”Vad skall du ha på dig på födelsedagskalaset?” frågade hin helt oväntat.

Då visste jag.

”Det blir ett par gamla grårosa märkesjeans och en gul bomullskavaj, som ett av barnbarnen hjälpte mig att välja ut för tio år sedan. Detta är kläder jag sällan använder.

Samtalet tog slut när tunnelbanan kom ingnisslande till perrongen. Här måste vi på grund av brist på sittplatser skiljas åt. Jag anade att hon slog sig ner på en handikapplats och började gråta. Kanske hade levet förlorat allt sitt innehåll för henne.

Idag är det Fastlagssöndagen som i min barndom ibland kallades för Köttsöndagen. Ibland önskar jag mig en tidsmaskin så att jag skulle kunna förflytta dagens barn och ungdomar till mitt föräldrahem i Göteborg på 1930-talet. Jag är inte säkert på att de skulle gilla Köttsöndagens middag utan att omedelbart börja yla efter en pizza eller åtminstone en hamburgare . De är vana vid snabbköpens köttdiskar, där allt ligger förpackat i plast och där senor och fläsksvålar är bortrensade.

Köttsöndagen var den sista söndagen före fastan och då skulle det sista resterna av julmaten ätas upp. Hemma hos oss var julmaten alltid ett problem. Min mamma kunde inte laga mat och hon visste inte riktigt vilka köttbitar hon skulle köpa. Resultatet blev att hon kom hem med mängder av fläsksvålar, som hon sedan rullade i kryddpeppar och salt och därefter anrättades till rullsylta. Den var ingen läckerhet och när julmiddagen var avklarad kokades den på nytt i saltlake. När allt svalnat fick pappa hjälpa henne att hälla över allt i en lerkruka, binda ett trasigt och nystruket lakan över och sedan bära ner det till det råttsäkra förrådet i källaren. Här fick det stå tills Köttsöndagen då den skulle ätas upp på middagen efter högmässan.

Fastlagssöndagen var i min barndom en ganska obehaglig dag. Det var dagen när alla kyrkobesökare skulle vara beredda på att Jesus skulle dö på korset och att det blev dags att repetera de sju meningar han sa när han hängde på korset. Detta gällde också för mig trots att jag inte hade börjat skolan. Jag var det yngsta barnet i prästfamiljen och vid middagen väntades det av mig att jag utantill skulle läsa upp dessa obehagliga ord.

Mamma var väl medveten om att ingen i familjen gillade hennes rullsylta. Alltså passade hon efter högmässan att bjuda in några ensamstående tanter från en av syföreningarna. Dessa damer hade ganska dålig ekonomi och de tackade inte nej till en söndagsmiddag hos prästen. Detta uppskattade jag. Syföreningstanterna tävlade om att vara bäst när det gällde att citera Bibeln och jag slapp att stappla mig igenom de bibelspråk jag kände obehag inför. Dessutom hade tanterna en glupande aptit och åt upp allt som låg på faten. Ingen la märket till att jag enbart åt en kokt potatis.

Idag är allt annorlunda och påskens grymma verkighet har tonats ner. I min församlings kyrkor har det denna dag antingen en musikgudstjänst eller en dopgudstjänst. Det är kyrkkaffe och glada samtal om vardagslivet. Det finns inget skrämmande och ingen prästfru bjuder hem några församlingsbor på mat, som för längesedan har passerat bäst-före-datum.

På tisdag är det Fettisdag och det var i min barndom den sista dagen man skulle äta semlor. Sedan kom Askonsdag, som inte firades i kyrkorna. Nu började Fastan och all glad musik var förbjuden i radiens enda musikprogram, som sändes på eftermiddagarna.

Det har tagit många år för mig att komma över skräcken inför Fastan. Det sista året har jag anat en annan Jesus än den som hängde på korset och skrek ut sin smärta. Han tänkte annorlunda än sin samtid och när han skulle förklara detta för sina lärljungar gjorde han det i liknelser. Jesus utgick från det liv de levde, han beskrev hur det var att vårda vinrankor och han skildrade får som skulle vallas och skyddas mot tjuvar och vida djur.

”Jag är den gode herden

Den gode herden ger sitt liv för fåren

den som är lejd och inte herre över fåren

han överger fåren och flyr så snart han ser att vargen kommer.

Jag är den gode herden, jag känner mina får och fåren känner mig

liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern

och jag ger mitt liv för fåren

Jag har också andra får, som inte tillhör den här fållan

och dem måste jag leda och de skall lyssna på min röst

och det skall bli en hjord och en herde.”

Johannesevangeliet kapitel 10

Många som lyssnade på detta skakade på huvudet. Jesus var besatt av en ond ande från öknen. Det Jesus sa var farligt, detta kunde innebära att judendomen riskerade att splittras. Vad skulle hända om denne demonbesatte man från Nasaret fick fler anhängare?

Våren 2009 helrenoverades nedervåningen i villan. Allt skulle bort, köket skulle omvandlas till duschrum med toalett och tvättmaskin och rummet med några av bokhyllorna blev ett nytt kök med diskmaskin. Nu började en ny och enklare tid i mitt liv. Tidigare hade vi bara haft en enda toalett och den var på övervåningen och tvättmaskinen fanns i källaren. Jag skulle slippa att ränna upp och ned för trappor mängder av gånger varje dag.

Ibland får jag en fråga hur jag lärde mig att skriva bloggar. Det var inte genom att studera de tips som ICA-kuriren delar med sig till sina läsare utan mina läsupplevelser på utedasset på landet. Ibland saknar jag dessa trista sommardagar när regnet trummade mot dassets tak och då flugorna blivit så loja av det dåliga vädret att de slutade att surra. Då insåg jag att en spännande artikel inte fick vara för lång. Någon kunde komma och banka hårt på den stängda dassdörren och då blev det slut på min läsfrid.

I min barndomens trånga sommarstuga hade vi bara ett fåtal handfat och allt vatten måste pumpas upp. Det var ibland omöjligt att göra sig ren ordentligt och om inte havet hade funnits, skulle jag ha klivit runt som en lortgris. Vi hade ett utedass med två hål och här brukade det alltid ligga veckotidningar och gamla dagstidningar. När det blev för bökigt i huset rymde jag ut till torrdasset. Här låste jag in mig och fördjupade mig i alla de veckotidningar, som på något obegripligt sätt att hamnat just hos oss. Kanske tyckte grannarna att prästens dotter var svältfödda på romantik och reklam för läckra kläder. Detta var orsaken till att de minst en gång i månaden smög sig in på vårt dass med gamla och färgglada veckotidningar.

Insidan av dassdörren skulle prydas med färgglada bilder av kungahuset. Här satt Oscar II med hela sin stora familj. Under detta hade mamma bankat upp fotografier av olika svenska biskopar. Jag upplevde dessa tillknäppta herrar som tråkiga och fodrande. Ibland undrade jag vad de skulle säga om de plötsligt kom instörtande och upptäckte hur prästens jänta ivrigt slukade veckotidningarnas kärleksnoveller. Skulle de samla ihop allt roligt och stoppa in det i köksspisen?

Jag var en fet tonåring och hade inga svårigheter att sitta på dassets hårda trälock. Efter en vecka med dåligt väder hade jag slukar mängder av artiklar om Europas kungligheter. Vår kung Gustav V stoppade beväringarnas strumpor, släkten Bernadotte var aktiva scouter och någonstans i Alperna fanns den ryska prinsessan Anastasia. Kring henne svävade ett romantiskt skimmer. Hon hade lyckats gömma sig när bolsjevikerna kom och sköt ihjäl den ryska tsarfamiljen år 1918. Här i vildmarken levde hon tillsammans med sin stilige och icke adlige älskare och här drömde hon att få komma tillbaka till Ryssland och bli en lika inflytelserik kejsarinna som Katarina den Stora.

Veckotidningarna följetänger följde jag mycket noga och hoppades på att tidningarna med de mest spännande avsnitten skulle hitta till vårt dass. Min favoritförfattarinna blev Vicky Baum, som skrev om hur det var att vara judinna i 1930-talets Berlin. Jag kunde snart varenda järnvägsstation i Berlin och hur det var att åka tåg genom Tyskland med ett förfalskat pass. Denna läsning förde med sig att jag visste mycket mer om judeförföljelsen i Tyskland än mina klasskamrater och min mamma. Mamma hatade att gå på utedasset och föredrog att stänga in sig i sovrummet tillsammans med en stor potta. Jag tyckte att hon missade det bästa av somrarna på landet.

Naturligtvis bläddrade jag i de dagliga tidningarna. De handlade mest om kriget och om de tyska truppernas framgångar och nederlag. Krigets hjältar varierade från tidning till tidning. De liberala hyllade Bernard Montgomery medan de konservativa och tyskvänliga föredrog den tyske generalen Erwin Romel. Artiklarna om Erwin Romel var spännande och jag levde med i hans fälttåg genom Nordafrikas öknar.

Idag är det ingen som drömmer om att låta toaletten bli en läsesalong. Här skall det vara läckert med färska blommor och snygga handdukar. För att göra hemtjänst lycklig lever jag upp till detta. Att sitta på toa och läsa skulle idag aldrig falla mig in. Numera väger jag betydligt mindre än när jag var i tonåren. En längre stund på toaletten skulle ge mig skavsår på rumpan.

På vårt utedass föddes min önskan att få veta mer om kungligheter och det andra världskriget. När jag äntligen fyllt 16 år och fick ett lånekort på vuxenavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg lånade jag böcker av Vichy Baum. För ett par år sedan försökte jag återvända till henne. Det gick inte, jag saknade miljön på barndomens utedass.

Det har varit lättare att läsa om Erwin Romel. Under mina tonår var det ingen som anade att han var kritisk mot Adolf Hitler, att han avslöjades i samband med ett misslyckat försök att döda den tyske härskaren och att han efter detta tvingades att svälja en dödande giftkapsel.

Dagens reportage om kungligheter är en trist läsning om babylycka och dyra klockor. Det var roligare förr när läsaren kunde med fantasins vingar få lära känna Anastasias hemliga och romantiska liv. Idag vet vi genom DNA-analys att hon avrättades tillsammans med sin familj. Hon hade en önskan att under det första världskriget utbilda sig till sjuksköteraka. Detta gick naturligtvis inte för sig. Hennes uppgift blev att gå runt på sjukhusen och prata och spela kort med de sårade soldaterna. När hon kom sa flera soldater att det var som om en ängel svävade genom sjuksalen. Hon blev en legend och är numera helgonförklarad av den rysk-ortodoxa kyrkan.

Kanske var det bättre på utedassens tid. Dit kunde vi barn och ungdomar från städernas medelklass smita undan krävande föräldrar och ägna oss åt mer eller mindre lämplig läsning. Vår läsförmåga blev utmärkt . Hemma på vårt dass fanns inga oanständiga tidningar, men jag förstod av mina äldre bröder att i vissa sommarstugor fanns det två dass, ett för män och ett för kvinnor. Det var ganska skönt när mina bröder försvann in i dessa hemlighus. Dä kunde jag i smyg läsa de böcker de lånat på Dicksonska vuxenavdelningen. På så sätt lärde känna privatdetektiver som lord Peter Wimsey och Hercule Poirot.

Deckare i alla ära, men ibland är det roligare med romantisk och förbjuden kärlek.

Bilden på den ryska tsarfamiljen kommer från ett vykort. Anastasia är familjens yngsta flicka och hon sitter bredvid tsar Nicolaus II

Det är tidsödande att städa i bokhyllor. Det är inte allt detta pyssel med att plocka ut böckerna ur hyllorna, dammsuga dem och sedan torka av hyllorna som tar tid. Jag brukar fastna för någon bok, som jag har glömt att jag har. Sedan kan jag bli sittande i en obekväm ställning på golvet och läsa. Då rullar tiden bort och plötsligt säger ryggen ifrån. Jag har misshandlat min kropp genom att sitta hopkurad på detta sätt.

i år har jag försökt att undvika allt detta. Nätkompis Ulla har varit här vid två tillfällen och hjälpt mig. Vi hade en tyst överenskommelse att inte börja läsa förrän minst två timmars bokarbete var avklarat.

Jag har mängder av böcker och de har en otrolig förmåga att slinka och gömma sig på platser där de inte skall vara. Slutligen är allt i en enda röra och jag hittar inte den bok jag vill ha tag på. Denna vårvinter är det tio år sedan jag sist röjde ordentlig i hyllorna. Nätkompis Ulla har varit ett stort stöd. Många böcker är idag utan intresse för mig och några av dessa har Ulla tagit med sig hem. Dessutom har jag slängt några och en hel trave skall till Myrorna. Där ligger bland annat ett medicinskt-engelskt uppslagsverk och en bok om artificiell intelligens. Detta var böcker som hörde samman med vårt nu nedlagda företag.

Några böcker har fått mig att känna saknad efter min make David, som gick bort för nästan ett år sedan. Han älskade att läsa, men kom sig aldrig för att köpa böcker själv. Så snart han ville ha något brukade jag få köpa den. De enda böcker han köpte själv var de läroböcker han använde när han på 1950-talet pluggade på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg och när han innan dess först hade anlagt realexamen sedan studentexamen som privatist. Han hade i ett par år i hemmet på gården vid en småländsk mosse pluggat i sin ensamhet på Hermods.

För att klara av sina studier till realexamen i tyska och engelska behövde David lexikon. Att köpa nya böcker var det inte tal om utan det gällde att rota i hyllorna i ett antikvariat, som specialiserat sig på skolböcker. David hittade slitna engelska lexikon för 20 kronor. De tyska var dyrare och de hade han inte råd med. Då ingrep den äldste brodern Gunnar och köpte de åtråvärda böckerna för 50 kronor och gav dem till David på födelsedagen. Detta är lika mycket som 954 kronor idag och var en stor utgift för Gunnar, som var ganska nygift och som ett halvt år senare skulle bli pappa till familjens första barn.

När jag hade samlat ihop alla lexikon tog jag fram min tumstock. Nu står det 150 cm lexikon snyggt uppradade i bokhyllan och de flesta har jag köpt till David. Han gick gärna in i en bokhandel, strövade runt och läste i alla blädderexemplar. Efter detta gick vi och fikade och då fick jag veta vilka böcker, som var läsvärda och som jag borde låna på biblioteket. På några ställen stirrade personalen argsint på honom. Så gjorde man inte, bara läsa och inte köpa. De gånger jag köpte böcker såg jag till att David inte följde med.

Det hände bara en enda gång att David bad mig köpa de böcker han bläddrat i. Det var i början på 1980-talet och vi hade varit i Risbergs bokhandel, som då låg vid Sveavägen inte långt från Handelshögskolan. Denna lilla anrika bokhandel hade bland annat specialiserat sig på engelsk litteratur och här fanns sådant, som aldrig köptes in av stadsbiblioteket. Denna höstdag var det realisation på häftade engelska böcker. I traven låg bland annat böcker, som innehöll tidningsartiklar från de första åren av 1900-talet. Då var drottning Victoria död och Storbritanniens kung hette Edward VII. För eftervärlden har han mest blivit känd för alla sina älskarinnor och sin tålmodiga danska hustru Alexandra. Det var en tid när det engelska imperiet stod på sin höjdpunkt. Nya fabriker växte upp i Londons förorter och det gamla klassiska hantverken fanns fortfarande kvar. På fredagarna fylldes flera av Londons gator av får och kor. Detta var ett bullrigt skådespel med ängsligt bräkande får och vallhundarnas gläfsande. Djuren skulle till kreatursmarknaden vid Camden. De flesta skulle gå till slakt men ett litet fåtal får köptes av rika jordägare för att användas i stället för gräsklippare. Dessutom fanns det en förställning om att fårmjölk var nyttigare för barnen än komjölk. Det var också en tid när parlamentsledamöterna gick regelbundet i kyrkan och överklassen i sina stora hus ordnade påkostade baler. I dessa böcker hade David äntligen hittat något som han ville fördjupa sig i. Alltså fick jag efter fikapausen traska tillbaka och köpa böckerna.

Naturligtvis borde jag inte ha plockat fram dessa böcker. Två timmar rusade bara iväg. Det var en uppfriskande läsning. Idag dränks vi av dystra rapporter om hur miljoner människor är på flykt, hur de i alla väder ger sig ut på Medelhavet i gummibåtar, om bråk på flyktingmottagningar och om klimathotet. Här har jag hittat fyra böcker med så gott som enbart positiva nyheter. De heter ”Edwardian London” och är utgivna av The Village Press. Böckerna är illustrerade med fotografier och teckningar.

Det var igår på morgonen, som jag dammsög dessa böcker om London. Idag har jag fortsatt att fördjupa mig i dem. Det är märkligt att läsa om en tid när bilar knappt fanns och när alla Londons fina familjer hade ett eget stall med minst två hästar och en bod fylld med eleganta vagnar. På lördagarna skulle damerna ut och handla. Det inleddes med att den hästdragna vagnen långsamt fick rulla längs de stora affärsgatorna och damerna satt behagfullt i vagnen och vinkade åt vänner och bekanta. Sedan blev det dags att stiga av vid någon läcker affär och be kusken komma tillbaka senare och hämta damerna med alla sina paket. Nu kunde de ströva runt, gå in på en teservering, glida runt i varuhusen och köpa modejournaler och tyger. Den kvinnliga journalisten följde strax efter och noterade med humor allt som damerna gjorde och hur deras kammarsnärtor gick ett par steg bakom de köplystna för att bära på alla paket. Jag minns hur David och jag skrattade tillsammans åt denna artikel och beslöt oss för att fara till London och spana in resterna av de anrika affärerna.

Det gäller att sluta när det är som roligast. Nu skall böckerna om London in i bokhyllan och jag skall tillbaka till vardagen med bilar, som slamrar fram på dubbdäck utanför mitt fönster, och där vi själva släpar hem det vi har handlat i förortens snabbköp.

Det är en svår konst att städa i bokhyllorna utan att tappa kontakt med verkligheten,

Bilden på Londons gatuliv har jag hittat i den fjärde delen av bokverket. Fotografen är okänd.

Igår sken vårsolen och jag upplevde ljusets återkomst vid Mälaren. Det var som om naturen anade att det snart var Kyndelsmässodagen och att dagarna kommer att bli mycket längre. Skolbarnen går nu hem i dagsljus och om de är flitiga kan de göra sina hemuppgifter innan kvällsmörkret kommer.

Jag upplevde in tidig vårdag, brusande och fri.  Isflaken på Mälaren skimrade som polerat silver i solnedgången och någon hade de kalla vinterdagarna gått ut på isen för att göra sin lilla husbåt vårfin. Det var tyst och fridfullt. Vi, som var ute och vandrade, tänkte antagligen inte på att ungefär en mil från oss pågick tumult i Stockholms innerstad. Grupp stod mot grupp, slagsmål hängde i luften och polisen gjorde sitt yttersta att dämpa den upphetsade stämningen. Flera har idag funderat över när vi nästa gång för uppleva att Stockholm är en fridfull stad med trevliga helgdagar.

Under medeltiden var Kyndelsmässodagen en helgdag. Den inföll den 2 februari och var en av årets alla Mariadagar. Denna dag skulle alla fira att jungfru Maria blev välsignad i Jerusalem. Hon hade enligt judisk tradition varit hemma hos sin son i 40 dagar och inte deltagit i det offentliga livet. Detta blev en stor dag för Jungfru Maria med flera upplevelser. I templet stötte hon på en äldre man, som önskade få hålla den lille pojken i sina armar. Mannen tackade Gud för upplevelsen. Nu hade han i detta barn sett den frälsning, som alla folkslag skulle få glädje av.

För tvåtusen år sedan visste alla i Mellanöstern att när januari månad var slut skulle våren komma. Mandelträden skulle blomma på bar kvist och solen skulle börja skina varmt. Det var dags att sluta tända oljelamporna på dagtid och att nu endast använda dem vid måltiden på de sena kvällarna. Det skulle också komma ett andligt ljus till folket. Men vem som skulle vara ljusbärare tvistade rabbinerna om.

Tusen år efter detta kom kristendomen till vårt land och så småningom började dagen firas i l landsbygdens kyrkor. På västkusten var dagen ett definitivt slit på julen, nu skulle kyrkorna och hemmen lysas upp av de sista julljusen. På andra ställen i vårt land bar de förmögna bönderna ljus till kyrkan, där de välsignades för att sedan användas under det kommande året.

Jag har vuxit upp under krigsåren i en religiös familj i Göteborg. Kyndelsmässodagen var en stor dag på mer än ett sätt. Nu började februari, vilken då var den kallaste vintermånaden. Mamma plockade fram extra vantar och förmanade mig att inte slarva bort dem. Det var ofta dimma. Det var skönt att komma hem från högmässan och mötas av doften från de sista julljusen och höra pappa med saknad i rösten berätta om de blommande mandelträd, som han aldrig hade fått se. De blommade på bar kvist i slutet av januari och lyste upp de hårt betade sluttningarna i Palestina.

Det var i början av 1940-talet. De tyska trupperna vandrade från seger till seger och ingen visste hur det skulle sluta. Nazismen hyllade de nordiska, blonda och blåögda människorna med rasrena stamtavlor från 1700-talet. Hemma hos oss var rädslan en objuden gäst. Mamma kom från en vallonsläkt, vi hade mörkt hår och bruna ögon och inte ens pappa med rötter i Bohuslän kunde visa upp en arisk stamtavla. Då fanns Bibeln som tröst. Denna dag, Kyndelsmässodagen, sökte pappa upp profeten Jeremia i sin nötta Bibel, där marginalerna var fullklottrade med anteckningar. Pappa var övertygad om att detta skevs en tidig vårdag i Jerusalem. Han läste högt de ord, som Gud sa till profeten:

”Idag ger jag dig makt över folk och riken

Du skall rycka upp och vräka omkull

förstöra och bryta ner.

bygga upp och plantera.

Vad ser du, Jeremia?”

Jeremia svarade:

”Jag ser en gren av ett mandelträd”

Herren sade.

”Du ser rätt.. Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.”

Detta var ord, som gav oss hopp. Kriget skulle vända och det skulle inte längre vara en skam att ha mörkt hår.

Denna dag, ljusets söndag, funderar jag över hur de kristna flyktingarna klarar av att leva på ett asylboende, där många föraktar den kristna tron. Kan de, som profeten Jeremia, se ett blommande mandelträd framför sig? Vågar de hoppas på ett andligt ljus? Kommer de någon gång att få uppleva en Kyndelsmässodag med en blek sol, som lyser över Mälarens isflak?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den sista veckan av julen som gått var jag i Italien. Jag är privilegierad, eftersom sonen Mats och svärdottern Birgitta bor i en by uppe i bergskedjan Appeninerna. Denna jul drev västliga vindar in regnmoln över det hus Mats bor i. Jag gick ut på den regnblanka altanen och kände en svag doft av salt hav.

Både Mats och Birgitta ville visa mig ett Italien utan turister. Birgitta hade hört talas om byn Montopoli i landskapet Sabina. Där fanns en restaurang med en kökschef, som gillade att laga till traditionella rätter med råvaror från närmiljön.

Med Birgitta vid ratten sökte sig bilen uppför kullarna nordost om Rom. De grå molnen släppte då och då igenom ett diffust solljus. Den smala bilvägen slingrade sig uppåt. Här gällde det verkligen att se upp. I Montopoli är intresset för cykeltävlingar stort och det fanns fler cyklister än bilar på vägen.

Vi kom till en by, som är stolt över sitt förflutna och som också blickar framåt. Detta gäller inte enbart cykeltävlingar utan också önskan att bli ett centrum för yoga och meditativ motion. Alla barn måste gilla att röra på sig. Utanför den trevliga restaurangen finns en stor lekplats med färglada rutschkanor, gungor och klätterställningar. Detta är inte lika vanligt i Italien som i vårt land.

Birgitta hade beställt ett bord och vi blev placerade vid ett av restaurangens stora fönster med en fantastisk utsikt över landskapet. I dalen nedanför lekplatsen glittrade regndropparna på de vintergröna åkrarna . Om några månader kommer här att växa broccoli, kryddväxter och blommor, som skall bli råvaror för hälsokost och naturligt smink. Då kommer det att surra av honungsbin. Byn Montpoli år inte bara känt för sin utsökta olivolja utan också för läcker honung.

Vi var först och medan vi studerade matsedeln och ett blad med bygdens historia strömmade nya matgäster in. Denna söndag efter Trettondag jul vilade en gammaldags och fridfull stämning bland borden. Byborna hade varit i mässan och nu skulle de koppla av med att äta söndagsmiddag på byns bästa restaurang.

Jag beställde en pastarätt tillagad efter ett gammalt recept. Den bestod av kokt broccoli, som hade passerats och sedan fått koka tillsammans med olivolja, små tomater och färsk salvia. Färgen påminde om nyklippt gräs där blommande rödklöver tittade fram. Över detta ringlade hembakad pasta, som såg ut som välnärda daggmaskar. Bara att titta på tallriken gjorde mig glad. Den skulle ätas med sked och gaffel. Nu gällde det verkligen att kunna fånga upp den långa och slingrande pastan med gaffeln, rulla ihop den med hjälp av sked och gaffel till en boll och sedan njuta. Av vad jag förstod hade denna rätt anor från antiken och redan för 2300 år sedan ansåg grekerna att rätt tillagad broccoli hörde till livets njutningar.

Jag åt långsamt, njöt och tittade mig runt i lokalen. Vid bordet bredvid satt en stor familj och den gamla farmor hade kommit dit i rullstol. Alla skrattade och var glada. Dörren öppnades och det kom nya matgäster. Det var ett äldre par, som hade med sig en liten hund. Detta var tydligen stamgäster. Hunden visste precis vilket bord som var deras. Där la han sig behagfullt ner vid mattes fötter och betjäningen kom med en skål vatten till honom. Senare fick han en skål med mat, som han långsamt njöt av.

Middagen avslutades med starkt kaffe och en kaka, som var smaksatt med kanel och honung. Den smakade som svensk jul och det vara bara glöggen som fattades för att vi skulle börja nynna ”Nu är glada julen slut . . ”

Innan vi gick kom ägaren fram och hoppades att vi skulle komma tillbaka. Av hans min förstod jag att han tyckte det var spännande att stöta på matgäster från ett så avlägset land som Sverige. Birgitta och jag fick varsin tygkasse med reklam för restaurangen. Den ville ge besökarna ett fantasifullt smakprov på byns förflutna.

I forna tider var det farligt att bo nära kusten. Medelhavet var fullt av sjörövare, som ofta sökte sig i land för att plundra böndernas förråd av livsmedel och för att ta slavar, som de med god förtjänst kunde sälja på någon marknad. Italiens första jordbrukarna letade efter trygga platser att bo på, de byggde försvarsborgar och senare kyrkor. Jag förstod att det fanns gamla historier om allt detta. De berättade livfullt om sjörövare, som mött kristendomen och därefter beslöt sig för att börja ett nytt och bättre liv. Några av dessa hittade den smala vägen upp till Montopoli, där de slog sig ner. Kanske satte någon upp en liten restauran i närheten av kyrkan.

Reklamkassen från restaurang ”La Taverna dei Corsari” berättar något om bygden. På svenska betyder namnet ”Sjörövarnas taverna” Sedan har fantasin tagit vid. Varför inte låta en kunglig hund bli sjörövare och äta sig mätt på tavernan i Montopoli?

Julen, som hastigt försvann, har varit annorlunda för mig på mer än ett sätt. Det är min första jul som ensamstående och helgen blev en tid för både saknad och eftertanke. Det är nu knappt ett år sedan min make David avled. Vi hade då hållit ihop i 60 år.

Det jag minns bäst från denna jul är besöket i klostret i Farfa, som ligger 5 mil nordost om Rom. Jag gick in i klosterkyrkan och här kunde jag ströva omkring ensam under de gotiska valven. Här mötte jag ett religiöst bildspråk, som var enklare och samtidigt annorlunda än allt tidigare jag sett. Många målningar skildrade de helgon, som var viktiga för bygden. Guld och glänsande metaller saknades nästen helt. Allt manade besökarna till stillhet och eftertanke.

Det fanns några sidoaltare och vid ett av dessa vilade ett helgon i en glassarkofag. Det var Placido Riccardi, som avled i Rom i mars 1915 och som efter sin död balsamerades och efter detta fördes tillbaka till sitt kloster i Farfa. Jag stod länge och läste igenom det anslaget berättade om honom. Det var inte speciellt mycket och jag fick ingen klarhet i varför han nio år efter det andra världskrigets slut hade helgonförklarats. Detta gjorde mig nyfiken. Jag ville veta mer. Tyvärr fanns det ingen i närheten som jag kunde fråga.

Hemma vi datorn har jag försökt komma underfund med detta helgon. Detta har blivit en skrivbordsresa rakt in i Italiens historia och jag har börjat skymta konturerna av detta helgon. Han föddes i Umbria sommaren 1844 och fick i dopet namnet Tommasso, ett namn som i ungdomen kom att passa honom mycket bra. Då var han en tvivlare, som ifrågasatte mycket av det som skedde på den italienska halvön. Landet var splittrat både politiskt och religiöst. Stora delar av landet styrdes fortfarande från Frankrike och på många platser marscherade hotfulla franska soldater. Guiseppe Garibaldi hade startat ett inbördeskrig, som gick ut på att skapa ett enat Italien, att köra ut de franska soldaterna och att få den katolska kyrkan att inse att den inte skulle vara en politisk stormakt med en stridande armé. Påven borde enbart syssla med religiösa frågor. Själv var Guiseppe Garibaldi kritisk mot det mesta som kristendomen stod för.

Den unge Tommasso drogs med i diskussionerna om politik och Italiens framtid. Hans föräldrar hade god ekonomi, vilket medförde att Tommasso kunde börja studera filosofi vid universitetet i Rom. Här upplevde han något märkligt. Mitt i de ofta hetsiga diskussionerna mötte han den uppståndne Jesus. Han bytte bana, började studera teologi och antogs som munk i Benediktinorden i Rom och tog då namnet Placido Riccardi.

Under 1860-talet fick Europa en ny stormakt. Det var Preussen, som styrdes av Järnkanslern Otto von Bismarck. Många italienska pojkar såg i denne man Italiens räddning. Detta var mannen med förmåga att köra ut de förhatliga fransmännen. Samtidigt samlades andra ungdomar runt Garibaldi, som hade blivit en idol för många. År 1870 sattes allt på sin spets. Ett krig hade brutit ut mellan Preussen och Tyskland. Många italienska pojkar ställde sig i kö för att få kämpa på tyskarnas sida. Då ingrep Garibaldi och lyckades ena stora delar av Italien. Nu skulle både fransmän och påven köras ut ur landet, som skulle bli självständigt. Alla män i vapenför ålder måste kämpa för detta.

När Placido Rccardi fick inkallelseorden rev han sönder den och vägrade att dra på sig uniform för att kriga mot påven. Landets problem skulle lösas vid förhandlingsbordet och inte på slagfältet. Det var brott mot Gud att starta ett blodigt inbördeskrig, som ingen visste hur det skulle sluta.

Guiseppe Garibaldi insåg att den fromme munken var en ledare, som skulle kunna mobilisera oanade krafter. Det gällde att ingripa i tid. Det dröjde inte många dagar innan Garibaldis trupper stormade in i klostret och förde bort den motsträvige och fredsvänlige munken. Nu stämplades han som landsförrädare och placerades utan rättegång i fängelse. Här fick han stanna kvar i ungefär tio år.

Det var en lättnad för kloster när Placido Riccardo kom tillbaka. Han blev snart föreståndare för klostret och började studera sin klosterordens historia. Då insåg han att om kyrkan skulle han någon chans att överleva måste munkarna få komma tillbaka till de kloster, som stängts under napoleonkrigen. Han for till Farfa, såg det igenbommade klostret och sökte upp byborna. Nu startades en bönekedja. Varje helgdag skulle byborna bedja att få tillbaka det andliga livet i klostret och att munkarna skulle få komma tillbaka. Böneringen spreds från by till by i landskapet Sabina. Efter 20 år blev alla bönhärda. Klostret skulle öppnas och här skulle det startas ett teologiskt centrum med Placido Riccardi som ledare.

Samtidigt som det första världskriget bröt ut blev Placido Riccardi svårt sjuk. Han fördes då tillbaka till sitt gamla kloster i Rom där han avled i mars år 1915.

Det dröjde inte länge förrän det hände underverk i Farfa. Allt detta var knutet till den fredsälskande munken, som hade lyckats med bönens makt besegra den kristendomsfientliga stämningen i landet. Sedan dröjde det till år 1927 innan klostret i Farfa fick tillbaka delar av sin egendom och att den marknad, som fransmännen hade stängt, kunde öppnas igen. Detta var något av ett underverk.

Det var den konservative påven Pius XII som såg till att Placido Riccardi fick helgonstatus år 1954. Den katolska kyrkan borde enligt Pius XII söka sig till sina rötter, skapa ett nytt andligt klimat och låta bönen få komma till heders igen. Jag vet inte var i Bibeln denne påve sökte mening i livet.

Farfa ligger på sluttningen till en hög kulle och naturen fick mig att tänka på när Jesus samlade folket till bön och andakt på ett berg vid sjön Genesaret. Kanske var det detta stycke i Bibeln som inspirerade Placido Riccardi i hans kamp för att få leva i en värld utan vapenskrammel

”Ni är världens ljus

En stad uppe på berget kan inte döljas

Och när man tänder en lampa

Sätter man den inte under sädesmåtten utan på hållaren

Så att den lyser upp alla i huset.

På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna

Så att de ser era goda gärningar

och prisar er fader i himlen.”

Evangelium enligt Matteus kapitel 5 vers 16

Bilderna kommer från vykort, som jag köpte i klostrets butik. oljemålningen, som föreställer Pliacido hänger på en vägg i klosterkyrkan

Sista veckan av julhelgen bodde jag hos min son och sonhustru i Italien. De bor i en villa med en ganska stor trädgård, som har blivit ett paradis för katter. Inne i huset finns den grå raskatten Cocciolo och den röda Mimi, som gillar att springa ut och in genom ytterdörren. I trädgården har hon fler och kanske mer spännande kompisar än den elegante Cocciolo.. Grabben Cocciolo får bara vara ute om han har sele på sig. Av hans min förstår jag att han känner sig kränkt, eftersom Mimi får fara runt och busa hur mycket hon vill.

Jag hade min stickning med mig och satt ofta i soffan och stickade på en tröja med tre olika färger. . Då fick jag ofta sällskap med de båda katterna. Mimi höll ett vakande öga på mig och gjorde sitt bästa för att sätta sig mellan mina bröst och stickningen.

Det märktes klart och tydligt att Cocciolo är grabb. Han var lidelsefullt intresserad av mina garnnystan och ville få tag i åtminstone ett av dem för att träna fotboll i soffan. Då och då lyckades han. Resultatet blev mindre lyckat. Medan jag försökte rädda mina garnnystan kom Mimi och la sig tillrätta på stickningen. Hon nosade förnöjt på den och av svansföringen förstod jag att hon såg mig som en ny och spännande familjemedlem.

Jag lyckades till Cocciolos stora besvikelse rädda mina garnnystan och efter detta försökte jag övertala Mimi att hon skulle flytta på sig. Jag fick en sur blick tillbaka. Då grep jag henne under magen och flyttade bryskt ner henne på golvet. Mimi smög under soffbordet och la sig tillrätta. Härifrån hörde jag ett spöklikt jamande. Mimi var sur på mig.

Cocciolo hade spanat in vad jag gjort och satte sig tillrätta i en fåtölj. Här skulle han vakta in nästa tillfälle att lura ifrån mig de åtråvärda nystanen. Nu tog jag upp stickningen och konstaterade att jag hade tappat flera maskor och att det skulle bli knepigt att fånga upp dem. Jag skulle ha behövt en extra sticka.

Jag stoppade ner stickningen i en påse och gick på jakt efter något som jag kunde använda som en extra sticka. Svärdottern är tandläkare och jag fick låna ett litet verktyg för att skrapa bort tandsten med. Här fanns en krok, som passade alldeles utmärkt att fiska upp maskorna med. Jag slog mig ner i soffan och började med det mödosamma arbetet under övervakning av de två kattorna. Grabben Cocciolo hade lagt märke till verktyget och tyckte tydligen att det såg både intressant och skrämmande ut. Mimi hade inte upptäckt det. Det enda hon såg var att det nu var god plats i mitt knä. I ett obevakat ögonblock skuttade hon fram och la sig behagfullt tillrätta på mina knän. Då insåg jag det omöjliga i att sticka tillsammans med en katt. Jag samlade ihop min stickning och drog mig in i det rum i översta våningen, som jag fått disponera. Cocciolo hade insett vad jag tänkte göra. Han följde med mig uppför trappan och blev besviken när jag stängde dörren framför nosen på honom.

Dagarna gick och jag fortsatte att sätta mig i den bekväma soffan och sticka. Cocciolo och Mimi gjorde allt för att ställa sig in hos mig. Cocciolo ville ha mina garnnystan och Mimi önskade att jag skulle bry mig mer om henne än om min stickning. Nu hade jag lärt mig. Medan jag stickade måste jag hålla ett öga på de båda kissarna, som bara väntade på det rätta tillfället att roa sig med mig på olika sätt. Innan jag for hem mätte jag arbetet. Det hade växt en dm.

En kväll tittade vi på olika sångnummer på TV. Det blev bland annat ”Alla snubbar vill ju vara katt”. Efter detta funderade jag på om de båda kattorna ville bli människor och kunna gå på två ben. Vad skulle de syssla med efter studentexamen? Grabben Cocciolo hade visat intresse för teknik och fotboll. Kanske skulle han välja att studera teknisk fysik och samtidigt spela med i Djurgårdens A-lag. För Mimis del skulle valet vara enkelt. Hon skulle bli socionom

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I mina tankar är jag ofta tillbaka till mitt besök i Italien den sista veckan av julhelgen. Som turist i detta land är jag privilegierad. Min son Mats och hans hustru Birgitta bor i en liten by högt uppe i Apenninerna. När jag kommer gör de allt för att jag skall få komma till platser, som sällan besöks av svenskar. En av dessa är klostret Farfa nordost om Rom. Innan jag gick in i den gotiska klosterkyrkan stannade jag på klostergården och njöt av stillheten. För 600 år sedan hade det varit förbjudet för en kvinna att vistas här.

Klostret Farfa är idag statlig egendom och har en lång och spännande historia. Det stängdes i slutet av 1700-talet och då blev klostret statlig egendom. År 1921 skedde en ändring. Den katolska kyrkan fick tillbaka delar av sin egendom och den nya tidens munkar flyttade in. Idag bor det fyra munkar i klostret och här har ett andligt och ekumeniskt centrum växt upp.

Klostrets storhetstid sammanfaller med den nordiska vikingatiden. Då skrevs regler för hur klostret skulle organiseras och hur den donerade jorden skulle skötas. Själva klostret var bara till för män och för att hindra kvinnor att komma in byggdes en hög mur runt klostret. Utanför muren ordandes varje vecka marknader, där jordbrukarna sålde det de odlat och tillverkat av jordbruksprodukter.

Klostrets förmögenhet och jordegendomar växte och i mitten av 1300-var det en av Italiens mest inflytelserika jordägare. Klostrets abbot överlät klostrets både andliga och ekonomiska ansvar till underlydande. Han njöt av sin rikedom och levde som en förmögen adelsman. Den stora förändringen i hans liv skedde på 1350-talet. Det var när Brigitta från Sverige kom till Rom

Birgitta var vid denna tid känd för sina uppenbarelser. I Rom hade hon mötts med stor respekt och fått bo i olika palats. En dag fick hon en uppenbarelse. Jesus kom till henne och uppmuntrade henne att göra en pilgrimsresa till klostret i Farfa. Där fanns det ett ledigt rum åt henne.

När folket i Rom hörde att Birgitta skulle göra en pilgrimsresa till Farfa var det flera som vilje följa med. Alla väntade sig något extra. När de kom fram till klostret möttes de av en vresig portvakt, som upplyste gruppen om att kvinnor var förbjudna att komma in i klostret. Det enda sovplats han kunde erbjuda Birgitta av en liten brits i stallet.

På kvällen mötte Birgitta Jesus i en uppenbarelse. Hon fick en ganska skarp tillsägelse att vara nöjd med den bädd hon fått. Hon skulle tänka på fornkyrkans helgon, som hade levt i fuktiga bergshålor och utan varma kläder att skyla sig med. Senare i en uppenbarelse samtalade hon med den Helige Benedictus. Klostret i Farfa tillhörde den klosterorden han skapat. Vad Benedictus sa till Birgitta framgår inte av handlingarna.

Birgitta hade fått veta hur abboten levde. Nu skrev hon ner sin straffpredikan över honom och här står bland annat:

”Farfas abbot är straffvärd för det första för att hans hjärta, där Gud skulle vila, är i skökors bröst. För det andra att han har lämnat det lilla, som han ägde, och nu eftertrår han det stora. För det tredje för att Gud skapade hans själ skön som än ängel . Nu är han en ängel, som genom sitt övermod avfallit från Gud.”

År 1373 avled den svenska Birgitta i Rom och hon fick aldrig uppleva hur påven år 1389 gjorde sitt yttersta för att reda upp oredan i klostret i Farfa. Han tillsatte en kommanditabbot med uppgift att se till att klostrets ekonomi sköttes utan anmärkningar. Nu blev förutsättningarna helt annorlunda. Klostret gick över från en medeltida administration till ett jordbruksföretag med moderna principer. Marknaden växte och folk strömmade till Farfa för att handla. Pengarna, som flöt in, användes för att bygga en ny gotisk kyrka med höga valv och vackra målningar i taket.

Klostrets storhetstid varande fram till 1700-talet. Då infördes nya regler, vilket innebar att munkarna skulle leva isolerade från affärsverksamheten. Inga nya impulser sipprade in i klostret och Farfa förlorade mycket av sin både andliga och ekonomiska betydelse. Dödsstöten för klostret kom efter den franska revolutionen. Marknaden stängdes och Klostret blev statlig egendom. När detta hände var Birgitta död sedan långe och hon hade blivit helgonförklarad. Hennes uppenbarelser hade tryckts och tillhörde världslitteraturen

Det är ikväll drygt en vecka sedan jag vandrade runt bland husen i klostret i Farfa. Här är minnet av den Heliga Birgitta levande och i den lilla bokhandeln kan man köpa böcker på italienska om hennes liv och med korta utdrag ur hennes uppenbarelser. Det är många italienskor som köper boken och läser den med intresse.

Idag i Mälarhöjdens kyrka insåg jag att den Heliga Birgitta är levande i den svenska kyrkan även om vi inte tänker på det. Vi fick under högmässan låna ett tillägg till den svenska psalmboken. Vi sjöng psalm 919 med text av den pensionerade biskopen Jonas Jonson. Just så här skulle den Heliga Birgitta kunnat uttrycka sig när hon förmanade alla att i anspråkslöshet söka Gud

”Väns mot källan, dold i djupen

varje kvinna, varje man

skulle åter spegla ljuset

vara avbild liksom han”

Den senmedeltida bilden på hur det gick till när den Heliga Birgitta skrev ner sina uppenbarelser har jag hittat på nätet.