Igår var jag som förlamad efter allt det som hade skett i Paris. Efter det andra världskriget blev Paris en symbol för kärlek och livsglädje, för flärd, mode och nöjen. Sedan dess har något av denna glöd falnat i medvetandet hos många svenskar. Det är andra storstäder med en häftigare puls som lockar.

Men ändå, Paris har sin tjusning och sin dragningskraft. De allra flesta svenskar har någon gång vandrat under broarna i Paris och sedan slagit sig ner vid en trottoarservering och läppjat på svart kaffe. Alla vi har lyssnat på gatusångare, som sjungit någon av de visor som Edith Piaf älskade. Nu har det mesta av detta försvunnit. Det råder undantagstillstånd i Paris.

Gårdagens himmel var blygrå och vindarna ven i gränderna i Gamla Sta´n. Jag, i likhet med många andra, var på väg till Storkyrkan för att tända ett ljus till minne av offren i Paris och tänka på deras anhöriga. I kyrkan stod vi nära varandra framför ljusbäraren och den stakar, som satts upp på gravvårdarna från svunna tider. Vi kände inte varandra, men trots detta upplevde vi en stark och tyst gemenskap. Vi sörjde med hela Frankrike. Trots värmen från alla ljusen började jag frysa invändigt.

På vägen till tunnelbanan möttes jag av stormbyar, som luktade hav och Pressbyråns uppvärmda kanelbullar. Skyltfönstrens jultomtar glodde sorgset på mig med sina tomma ögon. Då började jag huttra av köld både utifrån och inifrån den egna kroppen.

Hemma slog jag på radion och lyssnade på P1. Plötsligt lystrade jag till. En man från Paris började långsamt och tveksamt tala om kriget i Algeriet på 1950-talet och allt som följde med detta. Då mindes jag när vi tidigt hösten 1966 bilade från södra Tunisien genom Nordafrika till hemstaden Göteborg. Vår tid som utlandssvenskar i Tunisien var slut och nu skulle vi hem. Vi var förvarnade att aldrig under resan ta fram kameran, eftersom vi då kunde betraktas som spioner. Oljeborrningen i södra Algeriet hade startat och de ungdomar vi mötte vid bensinmackar och små restaurangen var fyllda av framtidstro. Nu skulle allt från den franska tiden bort. Vi upplevde från bilrutorna att kyrkorna höll på att rivas, att kyrkogårdarna grävdes upp och att benen maldes ner för att bli gödselmedel. Överallt flammade brasor. Det var vinstockarna som brann.

Vi skymtade också en annan bild. Det var bergens berber, som hade bevarat sitt ursprungsspråk och som var landets underklass. Ett sätt att försörja familjen blev att männen sökte sig till den franska armén som legosoldater. När sedan Algeriet blev en självständig stat och den franska armén var besegrad, visste deras familjer inte vart de skulle ta vägen. De var hatade av frihetskrigets kämpar. Så småningom öppnades en utväg. De kunde få flytta till de franska städerna och söka arbete i någon industri.

Vi fortsatte bilresan genom Marocko och kom sedan till södra Frankrike, där landsbygden kokade av ursinne. Hit hade vinodlarna från Algeriet sökt sig. De krävde jord som kompensation för förlorad mark i Algeriet. Vingårdarna hade gått i arv i de olika familjerna i ungefär hundra år. Det tunga arbetet hade den inhemska arabiska befolkningen skött och livet på vingårdarna hade varit ganska bekymmerfritt. De hade familjegravar i sina algeriska byar, deras kyrkogårdar var nu skövlade och kyrkorna hade förvandlats till i fransmännens ögon fasansfulla moskéer eller till smutsiga bilverkstäder.

Vi mötte en dämpad oro i de arabiska kvarteren i de franska städerna. Här hade det bott franska och dåligt betalda industriarbetarna sedan sekelskiftet 1900. Nu kom nykomlingarna, som stridit på den franska sidan i det blodiga inbördeskriget. Trots min nyfikenhet smög vi oss aldrig långt in i dessa kvarter. Av vad jag hörde på radion igår var det här som de franska mullorna började göra extrema tolkningar av Koranen. Nu har allt exploderat och såren från kriget i Algeriet har rivits upp.

Vi fortsatte resan norrut och de båda barnen var noga med att vid varje stopp få köpa Kalle Anka och äta en smörgås med leverpastej, en förbjuden maträtt i de muslimska länderna. Vi kom till Göteborg och lämnade av vår son, som min föräldrar skulle ta hand om medan min make David letade efter ett nytt arbete i Sverige. Han hittade ett i Stockholm. Efter detta for vi tillbaka för att David skulle göra sina sista månader på den gödselmedelsfabrik han var anställd på. Uppbyggandet och starten av fabriken hade skett med svenska biståndspengar och nu skulle den överlämnas till den tunisiska  staten.

Minnena av denna bilresa genom Nordafrika har nu gripit tag i mig. Långt före denna färd upplevde jag det andra världskriget med alla dess fasor. En av glädjepunkterna var den kristna barnverksamheten vintertid vid Vita Bandets nykterhetsrestauran vid Stora Dammen i Slottsskogen i Göteborg. Samtidigt som skymning kom smygande, marscherade några frälsningssoldater in bland oss barn. Då sjöng vi den engelska psalm, som Vita Bandet låtit översätta och som fanns med i deras sångbok från början av 1900-talet. I vår nuvarande psalmbok har den nummer 275.

Jag var barn och ung under det andra världskriget. Nu kommer dagens franska barn att få uppleva hur terrorn med rötter i åren efter krigsslutet 1945 brutalt kliver in i deras dagliga liv. Någonstans kommer de kanske att hitta en smal och ljus stig ut ur en ibland skräckfylld vardagstillvaro.

Jag lärde mig vid Stora Dammen att i dimma och mörker ta ett steg i taget och att ett milt ljus leder mig. Ett ljus som påminner om skimret från ljusgloben i Storkyrkan.

”Led, milda ljus, i dunkel dimfylld värld

Led du mig fram

Lång natten är, långt från mitt hem min färd.

Led du mig fram.

Styr du min fot, min fjärran framtids stig.

Jag vill ej se, ett steg är nog för mig.”

Jag kommer att ha en månads sortering av prylar och grovstädning av källaren framför mig. Efter Luciadagenskall förrådet i källaren byta identitet och bli gillesstuga med en öppen spis, nymålade väggar och mysmöbler, men innan dess – jag bävar.

Jag var det yngsta barnet i en släkt med många och äldre ogifta släktingar. Detta förde med sig att det blev jag som blev ansvarig för att efter ett dödsfall tömma och städa lägenheter och mindre villor. I detta tunga och smutsiga arbete hade jag en ovärderlig hjälp av min make David. Utan hans medverkan vet jag inte hur jag hade klarat av allt detta. Mitt bland allt skräp låg prylar, som David ville spara. Det är allt detta som skall sorteras. Något skall jag behålla, annat vill barn och barnbarn överta, något skall till Myrorna och resten skall slängas.

Den sista röjningen vi gjorde tillsammans var efter min näst äldste bror, som hade bott i ett litet hus på den skånska landsbygden. Bror började redan som barn plocka till sig allt han hittade och när mamma blev änka besökte han henne två gånger om året och tog med sig sådant han ansåg att hon inte behövde. Det hörde mammas tavla för att komma ihåg allt hon måste köpa. Jag minns att hon någon gång i början på 1960-talet fick den i julklapp. Då sa hon ett lamt tack och stoppade undan tavlan. Det fanns ett dolt budskap i den, som hon inte gillade. Mamma var prästfru och kände alltid ett obehagligt tryck av att leva efter de normer, som de tongivande damerna i de kyrkliga syföreningarna ställde upp.

David hittade komihågtavlan i ett skåp hos min bror. Vi tittade på den och skrattade glatt. Tavlan är gjord av järn och till den hör litet förråd av magneter. Husmor skulle sätta en magnet på det hon behövde. Mammas sista markering fanns kvar. Det pekade på att hon måste gå till apoteket och att hennes brevpapper var slut.

Tavlans budskap från 1960-talet var på sin tid radikalt. Motboken var ett minne och det var inte längre en skam för en ordentlig hemmafru att på fredagarna kliva in i Systembolaget och köpa vin och starksprit. Kvinnorna behövde inte längre skämmas när de tog en sup till sillen och var med och skrålade fram ”Helan går”. De hårdmanglade linneservetterna i sina ringar av nysilver plockades in i skåpet och ersattes med pappersservetter. Yoghurt kom fram på frukostbordet och familjens hund måste få näringsriktig mat och inte bara rester från middagsbordet. Tvätten kunde lämnas bort och i tobaksaffärerna köpte de rökande damerna tobak, tidningar och lotter.

Det märkliga med tavlan är att trots alla nymodigheter diskade damerna fortfarande med trasa. Visst fanns det diskborstar, men de ansågs av många som onödig lyx.

Jag misstänker att det mamma upplevde som obehagligast på tavlan, var alla påpekanden om att en ny tid hade kommit. Det var den diskreta uppmaningen att köpa vin och cigaretter. Mamma kom från den lägre medelklassen I Göteborg och var helt främmande för riterna vid en påkostad middag med tre olika sorters vinglas och väldrillad serveringspersonal. Hon behärskade inte konsten att sätta in en cigarett i ett långt silvermunstycke och sedan på ett behagfullt sätt slå av askan på ett elegant fat. Sedan kom Kims stilskola, som förvirrade begreppen om vad som var passande i ett prästhem.

När jag nu tittar på den gamla kom-ihåg-tavlan undrar jag om den eleganta Kim någon gång använde en disktrasa. Jag har ett vagt minne av att hon propagerade för att en vanlig husmor borde installera nymodigheten diskmaskinen. Det uppväxande släktet måste lära sig att det inte var äckligt att diska.

Ungkyrkorörelsens kampsång ”Fädernas kyrka” från början av 1900-talet finns inte med i 1986 års psalmbok. Den klassas idag av många som en förbjuden psalm, som missbrukas av Sverigedemokraterna. Den var när jag växte upp skolavslutningarnas och scoutrörelsens psalm, många ungdomar ville ha den på sitt kyrkbröllop och den sjöngs på militärhögskolan Karlberg. I det religiöst konservativa Bohuslän avskydde prästerna psalmen. De ansåg att det var vanhelgande att sjunga ” Allt fick sin vigning i kyrkans namn, brudgummens löfte till bruden, fanan och konungaskruden. ” En fanborg hade ingenting i kyrkan att göra och den gamla kung Oscar var alldeles för prålig i sin skrud. Kungen for på somrarna runt i sin bår längst Västkusten och då brydde han sig inte om hur fiskarna hade det. Det enda kungen önskade sig från havet var nyfångade humrar. Hans favoritmiddag var en välstekt kalvbiff dekorerad med en hummerstjärt.

I början av 1900-talet började vanligt folk sluta att gå i kyrkan. Många sökte sig till missionshusen och i städerna hade flera arbetare blivit gripna av Karl Marx budskap om att religion var ett opium för folket. På söndagarna satt man hemma vid köksbordet och startade socialistiska klubbar eller fackföreningar. I Uppsala insåg de kristna studenterna att kyrkan höll på att glida in i en kris. Något måste göras, det kristna budskapet skulle ut till vanligt folk utanför fabriksportarna och på godsens gårdsplaner. Studenterna skulle vandra runt i landet och prata om den Jesus, som träder fram i evangelierna. De skulle inte dundra från predikstolen och de skulle inte tjata om utantillrabbel av Luthers lilla katekes. Initiativtagare till detta var professor Johannes Alfred Eklund, som i studentsammanhang bara kallades för J.A.

J.A. gillade sång, musik och lyrik. Hans tanke var att studenterna måste möta vanligt folk med andliga sånger, som skulle ha samma lockelse som ”Arbetets söner! och frikyrkans kampsånger. Då skrev han en psalm med nio verser och bad sin elev Gustav Aulén att komponera musik till texten. Melodin skulle vara lätt att spela både på skolornas tramporglar och på fiol. Själv föredrog han att använda en fogsvans och en fiolstråke. Han brukade slå sig ner på en bänk, sätta fogsvansens handtag mellan knäna. böja på sågbladet och sedan dra stråken fram och tillbaka. Det blev olika toner beroende på hur mycket som fogsvansen böjdes.

Min pappa, som var präst i Göteborg, hade varit aktiv i ungkyrkorörelsen och fått bo på Bosjökloster. Det var sagt att studenterna skulle hjälpa till med skörden, men detta orkade inte min då smale och finlemmade pappa med. Hans arbete blev att rensa rosenrabatterna och hjälpa till med bokföringen. Pappa trivdes och längtade varje sommar tillbaka till rosendoften kring det pampiga slottet och den gamla klosterkyrkan. Någon gång varje sommar kom pappas kamrater från Uppsala vandrade från järnvägstationen ungefär en kilometer från vår sommarstuga. Då kom fogsvansen och fiolstråken fram och grannarna bjöds på kaffe och andakt. Några tyckte att det var förskräcklig musik, andra retade sig på texten om konungaskruden och några undrade om det var svårt att lära sig att spela på en fogsvans. För att slippa trista diskussioner om kungens roll i det svenska samhället, började vi sjunga först vid den sjätte versen och sjöng sedan de två återstående. Efter detta började pappa berätta om den sjungande svenske fången, som trots att han var fängslad med järnbojor höll modet uppe med psalmsång. Det var inte viken fånge som helst. Han hette Karl Karlsson Gyllenhielm och var en äldre halvbror till Gustav II Adolf. År 1601 deltog han i kriget mot Polen, blev tillfångatagen och placerades i en mörk fängelsehåla. Den polske kungen, som ansåg att han hade arvsrätt till vårt land, ville visa sitt förakt för Karl IX genom att låta sonen sita i järnbojor i ett fruktat fängelse

Karl Karlsson Gyllenhielm blev frisläppt och återvände till sin hembygd utanför Eskilstuna. Hans mor, Karin Nilsdotter, hade som ung varit mycket vacker och blivit uppvaktad av Gustav Vasas yngste son hertig Karl. Resultatet av denna förälskelse blev frillobarnet Karl, som snart visade sig vara mycket begåvad. Han fick gå i skola tillsammans med adliga pojkar, han fick studera till officer utomlands och han adlades och tog da namnet Gyllenhielm. Efter frigivningen gick det mycket bra för Karl Karlsson Gyllnhielm. Han blev fältmarskalk och var den officer, som ansvarade för att kvarlevorna av Gustav II Adolf forslades hem till Sverige.

År 1627 överfördes Sundbyholm gamla nedlagda kloster utanför Eskilstuna till Karl Karlsson Gyllenhiem som lön för insatserna under kriget mot Polen. Nu ville fältmarskalken visa sin tacksamhet för att han hade fått möjlighet att studera. En del av avkastningen från godset skänktes till en nyinrättad skola, där alla barn oberoende av kön och föräldrarnas samhällsställning hade rätt att gå. Varje dag skickade han en tunna med soppa till barnen och skapade på så sätt landets första folkskola med barnbespisning. En annan nyhet var en stipendiefond. De pojkar, som hade fallenhet för studier, kunde söka bidrag för gymnasiestudier i Stängnäs och sedan för vidare studier vid universitetet i Uppsala.

Kark Karlsson Gyllenhielm var en av riksråden i förmyndarregeringen för drottning Kristina. han tog ingen aktiv del av den undervisning hon fick. Under denna tid började han intressera sig för svensk industri och var med om att starta ett par glasbruk. Under denna hektiska tid behövde han en bostad i Stockholm och byggde då Karlsbergs slott. Han dog år 1650 på Karlberg och ligger begravd i Strängnäs Domkyrka. Här finns också hans bojor från fängelsetiden i Polen-

Detta är den sjungande fånge som skildras i den sjätte versen av den nu förbjudna psalmen ”Fädernas kyrka”. Jag har ofta undrat varför inte de ansvariga för 1986 års psalmbok bad Britt G. Hallqvist se över psalmen och ta bort inslagen om fanan och konungaskruden. Des sjungande fången, som senare blev pionjär för allmän folkskola, borde inte få glömmas bort. Idag har han en vandringsled uppkallad efter sig, men ingen minns hans intresse för psalmsång.

Att idag våga sjunga en enda vers av ”Fädernas kyrka” är att bli stämplad som sverigedemokrat. Ibland använder detta parti psalmen som sin kampsång. Vet detta parti något om den sjungande fången och vad han har uträttat?

”Minnen från templet och klockors malm

fäderna följde, och sången.

Ännu ur fängelsets natt och kvalm

ljöd genom gallret en kämpes psalm;

det var en svensk som satt fången.”

Bilden på Karl Karlsson Gyllenhielm har jag hittat i boken ”kungliga släktbandskriven av Ulf Sundberg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår var det Alla Helgons Dag, en helgdag som skapades på 1950-talet. Det skulle bli en helg när familjerna kunde samlas och minnas tider som flytt. Många familjer använde dagen för kyrkobesök och sedan lägga en krans av vitmossa och kottar på de anhörigas gravar. Så småningom växte seden fram att tända ljus på gravarna eller att leta sig in i någon kyrka och sätta ett ljus i ljusbäraren och där minnas alla som gått bort. Själv gjorde jag detta i Oscars församlings lillkyrka i Stockholm.

Kyrkogårdar lockar mig på ett egendomligt sätt. Kanske beror det på att mina föräldrar tyckte mycket illa om att frivilligt gå in i en kyrkogård. Mina farmor fick sju barn och två av dessa dog innan de fyllt tolv år. Pappa var yngst och farmor jämförde honom ofta med den broder som dött tidigt. Att tvingas lyssna på detta vid familjegraven längs bort i den stora kyrkogården i Göteborg var kusligt. Obehaget växte när det enda att titta på var pampiga gravstenar och de dystra murarna till Härlanda fängelse. Mamma hade ungefär samma erfarenheter. I hennes familj hade det kommit fem barn i tätt följd. Det var bara mamma och en yngre bror som överlevde.

Gravsmyckningshelgen fanns inte när jag växte upp på 1930-talet. Mina klasskamrater i en privatskola i Göteborg brukade på höstarna berätta om att de varit med sina föräldrar och lagt granris på olika gravar. De hade då fått vandra runt på kyrkogårdarna och läst på gravstenarna. I skolan var de fundersamma över gravstenarnas märkliga yrkestitlar som logevaktmästare och gelbgjutare. Kyrkogårdsdagen hade sedan avslutats med att hela familjen traskat till Slottsskogen och barnen hade då fått njuta av varm choklad med vispgrädde på Vita Bandets nykterhetskafé i Slottsskogen. Utanförskapet gnagde i mig.

I februari i år avled min make David. Jag var efter Davids första stroke i början av år 2009 hans anhörigvårdare. Det tre sista åren var han mycket dålig och avled av följdsjukdomar efter den tredje stroken. När barnen och jag diskuterade jordfästningen var det lätt att välja kyrkogård. David, som vuxit upp på ett torp utan böcker långt bort från landsvägen, älskade att bo in en villa i en förort till Stockholm. Här hade han en trädgård att gräva i, riklig tillgång till bibliotek, gruppgymnastik och motionsspår och dessutom många motionslopp att välja mellan. Det han uppskattade mest var Midnattsloppet och starten nedanför Maria Magdalena kyrka. Ibland under vår gemensamma träning inför detta lopp gick vi in på kyrkogården och tittade på Evert Taubes grav. Nu är det som om hans ande finns kvar i denna kyrkogård och här i minneslunden finns resterna av hans mot slutet bräckliga kropp.

Igår hade jag tänkt att besöka minneslunden och där minnas David. Nu blev det inte så. Min första tanke var att söka mig till innerstaden och till några av dessa nästan övergivna kyrkogårdar, som finns vid stadens anrika kyrkor. Mitt första mål var militärkyrkogården vid den engelska kyrkan på Djurgården. På vägen dit upptäckte jag att det var ljuständning i Oscars lillkyrka. Jag skred in i en liten kyrka med aderton sittplatser. Här var det varmt och ombonat. Ljusbäraren stod bredvid altaret. Jag tände ett ljus och började i min ensamhet gråta. Jag mindes allt David hade lärt mig, allt han hjälpt mig med och hans stora kärlek till vår trädgård och till naturen i Stockholm.

Sedan valde vägen mig. Jag sökte mig inte ut till Djurgården utan strövade planlöst runt bland Östermalms hundraåriga och vackra hus från början av 1900-talet. Vid flera hus fanns det små planteringar och här blommade fortfarande vita rosor. På dessa gator rörde sig folk på ett helt annat sätt än joggarna och småbarnsföräldrarna i min förort. Jag tyckte att jag hade kommit in i en helt annan värld, in i en tillvara som påminde om min barndom. Då och då stötte jag på familjer, som var på väg till tunnelbanan. Tonåringarna släpade benen efter sig och gnydde över att de tillsammans med äldre släktingar skulle besöka släktgraven. Det bästa av allt var att de sedan skulle få äta brunch på någon restaurang.

Nu började det blåsa från Östersjön och vindarna förde med sig dofter av hav. Kylan kröp in under min jacka och jag började leta mig till närmaste tunnelbanestation. På vägen passerade jag flera blomsteraffärer. Här stod kvinnor och köpte kransar. Någon viskade till den mörkhyade försäljaren att hon var glad för att hon hade valt en gravplats framför en minneslund.

Hemma satte jag mig ner och mindes David. Han hade inte vuxit upp med kravet eller önskan att besöka kyrkogårdar. Det var helt främmande för honom att köpa en dyr krans och lägga den på en grav. Att minnas en avliden släkting var för honom att köpa en krukväxt, som man när våren kom skulle kunna plantera ut i trädgården.

Kanske finns David nu någonstans ovanför regnbågen. Jag vill att han skall veta att jag tänker ofta på honom och saknar honom. Även om han tyckte att det är onödigt med pynt på gravar vill jag skicka David en krans med vitmossa och kottar. Jag hoppas också att han skall kunna lyssna när jag läser psalm 304 högt för honom Vi sjöng den på jordfästningen.

”Lär mig du skog att vissna glad

en gång som höstens gula blad

en bättre vår snart blommar.

då härligt grönt mitt träd skall stå

och sina djupa rötter slå

i evighetens sommar.”

Gustav III hade drömmar. Han önskade att framtidens historiker lyriskt skulle skildra landets tre största kungar, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III. Konstnärer fick i uppdrag att göra porträtt av honom som den stora härföraren, som hjältemodigt skyddade vårt land från angrepp av ryska soldater. Sedan hade han andra planer och det var att erövra Norge från Danmark. För att lyckas med den gigantiska uppgiften rustade han i smyg upp försvaret. År 1783 sökte han stöd för detta hos sin kusin Katarina den Stora av Ryssland. Hon var inte intresserad. I brev till sina franska vänner skildrade hon nedlåtande den svenske kungen och i hans befängda stormaktsdrömmar.

Problemen blev många vid upprustningen av armén och flottan. Det stora bekymret var officerskåren. Det var män från högadeln, som ägde stora jordegendomar. Dessa familjer hade under frihetstiden spelat stor roll i ledningen av landet. Utländska länders sändebod hade för vana att muta släkternas huvudmän innan viktiga beslut klubbades i Riddarhuset. Efter sommardagen år 1772, den dag när Gustav III utförde sin oblodiga statskupp, minskades högadelns makt och inflytande. Detta var svårsmält och gjorde adelsmännen kritiska till de reformer, som Gustav III ville genomdriva. De flesta officerarna var ovilliga att ge sig ut i krig. De visste att de kunde bli dödligt sårade och att det då skulle bli problem för änkan att sköta godset. Det fanns undantag. Det var män, som köpt sig ett regemente i Frankrike och som frivilligt farit över Atlanten för att delta i det amerikanska frihetskriget. En av de tongivande i denna grupp var Göran Magnus Sprengtporten från Finland. Trots små anslag lyckades han skapa Savolaxbrigaden och bygga upp försvaret av gränsen mot Ryssland.

Katarina den Stora hade spioner överallt i Europa. Hon såg också till att all officiell post från olika länder försvann för ett par dagar för att kopieras och att kopiorna skickades till henne. Hon misstänkte att Gustav III, som farit till Finland för att inspektera försvarsanläggningarna vid den ryska gränsen, funderade på ett anfallskrig riktat mot hennes land. Eftersom Gustav III inte var långt från Ryssland, beslöt hon att de både kusinerna skulle träffas i Fredrikshamn vid Bottniska viken och inte långt från gränsen till Sverige.

Gustav III tvingades att uppskjuta mötet ett par veckor. Han hade fallit av hästen och brutit den vänstra armen. Först den 28 juni 1783 kunde de båda kusinerna träffas. Gustav III hade noga gått igenom allt det han ville diskutera med kejsarinnan. Han ville vara säker på att hon tillsammans med Danmark inte planerade ett anfallskrig mot Sverige. Om han fick dessa försäkringar, skulle han som eftergift säga upp samarbetsavtalet mellan vårt land och det Osmanska Riket, som då var betydligt större än dagens Turkiet. Katarina den Stora slingrade sig och vägrade att ge några ordentliga besked. Trots att hon var uttröttad av de ständigt pågående konflikterna ville hon utvidga sitt rika söderut för att få hamnar vid Svarta Havet och om möjligt erövra Krimhalvön.

I brev till Österrikes kejsare skrev några dagar senare den ryska kejsarinnan nedlåtande om sin kusin Gustav III. Stora delar av den svenska gruppen hade klätt sig som spanjorer i glänsande blått siden. I gruppen ingick flera officerare. Dessa män, varav av flera av dem hade deltagit i det amerikanska frihetsskriget, var förbjudna att umgås både med Gustav III och Katarina den Stora. Anledningen var att de var militärer och inte hade nådigt tillstånd att bära den svenska hovdräkten. Gustav III kunde inte tänka sig att i officiella sammanhang samtala med män, som inte var korrekt klädda. Katarina den Stora löste problemet på sitt sätt. Hon upptäckte att det hörde en stor balkong till det hus hon disponerade. Nu gav hon order att de svenska officerarna skulle ställa sig nedanför balkongen så att hon kunde hålla tal till dem på franska. Vad hon sa finns inte upptecknat och ingen av officerarna kommenterade detta i sina dagböcker.

I september 1783 reste Gustav III utomlands. Den officiella anledningen var att söka vård vid olika hälsokällor i Tyskland och Italien. Efter hälsokurerna fortsatte kungen till Rom och Neapel. Han fick audiens hos påven, han fick se utgrävningarna av Pompeji och han köpte marmorstatyer. Drömmen var att skapa ett konstmuseum på Haga, som skulle vara lika elegant och innehållsrikt som de privata samlingar han sett i Florens och i Vatikanen. På hemvägen planerade han att diskutera ett kommande krig med den franske kungen och ledande fransmän.

Besöket i Paris blev delvis ett fiasko. Frankrike hade stora statsskulder och en kungafamilj med dyrbara vanor. Visst kunde Sverige få ekonomiskt stöd i ett kommande krig med Ryssland, men inte allas lika stort som kungen hade hoppats på. Gustav III beslöt efter några intetsägande samtal att fara hem så snart som möjligt. Han hade snappat upp att det brutit ut oroligheter i Finland vid den ryska gränsen.

Efter utlandsresan blev breven mellan de båda kusinerna formellare. Gustav III skrev inte längre sprudlande kärleksbrev till Katarina den Stora och hon skickade endast artiga och formella brev till svar. De båda monarkerna misstrodde varandra.

Resan hade förändrat Gustav III. Han drog sig undan från sitt tidigare umgänge med högadeln. Den bäste vännen och gunstlingen blev nu Gustaf Mauritz Armfelt från Finland. Sällskapsliver på Drottningholms slott blev tråkigare och svägerskan Hedvig Elisabet Charlotte beklagade sig i brev till sina väninnor att kungen infört italienska vanor i hovet. Det var sommar och när det diffusa skymningsljuset kom, gled unga män förbi vakten in i parken. De delade med sig av sin kärlek till kungen. Svägerskan, som spanat in detta bakom en gardin i sitt sovrum, tyckte mycket illa om vad hon såg. Att män var homosexuella var ingenting att bråka om, problemet var att kungen nattetid tappade sin värdighet och umgicks intimt med okända män.

Det var som om hela Europa höll andan i väntan på stora förändringar. År 1786 inträffade det som inte fick hända. Norra Europa drabbades av missväxt. I Finland sökte sig landsbygdens folk desperat till Ryssland, där de hoppades kunna hitta mat. För många var det bättre att vara livegen på ett ryskt gods än att svälta ihjäl i hembygden. Gustav III anade att det snart skulle bli krig mellan Ryssland och det Osmanska riket. Då ville han passa på att anfalla Ryssland. Detta skulle aldrig den svenska riksdagen gå med på. Därför sammankallade han en riksdag, som sammanträdde den 9 maj 1786 i Rikssalen i Slottet. Det blev ett stormigt möte. Adeln lämnade Rikssalen och fortsatte sina överläggningar i Riddarhuset. De tre övriga stånden hade mycket att anmärka på hur landet sköttes. De ville inte gå med på ökade utgifter för försvaret. Visst, landet var i kris, men det fanns viktigare samhällsförbättringar att göra. Dit hörde bland annat bättre fångvård och utbildning vid universiteten i Lund och Uppsala.

Göran Magnus Sprengtporten var övertygad om att Gustav III inte var intresserad av Finland. Han ville bryta loss Finland från Sverige och bygga upp en ny nation med en annorlunda författning. Han såg sig själv som George Washington, en man som skapade ett nytt och bättre fosterland för sina medborgare. Samtidigt surrade Stockholm av rykten och politiska diskussioner. Mitt i vimlet skred den ryske ambassadören runt och snappade upp det viktigaste som sades. Han hade fått skriftliga instruktioner av Katarina den Stora. Gustav III var en opålitlig teaterkung, som hade tillskansat sig för stor makt. Ambassadörens uppgift var bland annat att bygga upp ett starkt ryskt parti i Sverige och att se till att regeringsformen från år 1719 skulle gälla. En annan av ambassadörens uppgifter var att spionera på Göran Magnus Sprengtporten. Resultatet blev att Göran Magnus Sprengtporten erbjöds tjänsten som kejsarinnans militäre rådgivare. Som lön för detta fick han ett stort gods med många livegna i Vitryssland. Göran Magnus Sprengtporten accepterade erbjudandet.

Detta var ett hårt slag för Gustav III. Nu visste Katarina den Stora det mesta om hur försvaret i Finland var organiserat. Dessutom förstod kungen vad hans kusin på andra sidan av Östersjön hade i tankarna. Nu var fredens tid över.

Försommaren 1788 bröt kriget ut. Katarina den Stora var övertygad om att Sverige inte hade några som helst möjligheter att försvara sig. Teaterkungen, i den egendomliga blå sidendräkten, skulle fängslas och spärras in i Sankt Petersburg. I kejsarinnans ögon var han ingen härförare, ingen ny Gustav II Adolf.

Efter två är blev det äntligen fred. Gustav III hade visat att han hade oanade anlag för att bli en skicklig härförare. Kanske hade den svenska hären kunnat erövra Sankt Petersburg om officerskåren varit bättre utbildad och mersamarbetsvillig. Katarina den Stora gick miste om sin kungliga fånge. I fredsuppgörelsen fanns en paragraf i vilken Ryssland lovade att sluta påverka den svenska inrikespolitiken.

Bilden föreställande Gustav III som härförare har jag hittat i boken ”På vakt mot öster” skriven av Joachim Mickwitz och ´Jyri Paaskoskí. Den är målad av Pehr Hillerström och finns på Nationalmuseum

Bilden, som föreställer Gustav III som härförare, har jag hittat i boken ”På vakt i öster, del 4” författad av Joachim Mickwitz och Jyrki Paaskoski. Måningen är utförd av Pehr Hillerström och tavlan finns på Nationalmuseum

Gustav III kom hem sommaren 1777 efter ett besök i Sankt Petersburg. Det var inget statsbesök, Gustav III hade åkt till Ryssland för att lära känna sin kusin Katarina den Stora. Han kallade sig Greven av Gotland och gled på ett smidigt sätt in i det lysande sällskapslivet. Han hade flera långa samtal med Katarina den Stora. De diskuterade konst och litteratur på franska, men undvek alla känsliga frågor som till exempel vad som höll på att hända i Polen.

Gustav III blev mycket förtjust i sin kusin och i Stockholm berömde han hennes stil och elegans. Han ville nu ge henne en gåva, som tack för besöket. Det blev ett par ölänningar, en nu utdöd hästras, med seldon och en liten vagn. Ölänningen var en liten smidig ponny med en mankhöjd på ungefär en meter. Den klarade av att vistas utomhus på vintern och gillade att hoppa över hinder. Detta var en mycket uppskattad present.

Gustav III och Katarina den Stora hade i Sankt Petersburg kommit överens om att skriva mer personlig och att dessa brev inte kulle gå med den vanliga postgången. Båda visste att brev kunde snappas upp av obehöriga, skrivas av och att sedan kopiorna lämnades över till sändebud från främmande länder. Denna hemliga brevväxling tog plötsligt slut i december 1777. Anledningen var att Gustav III hade skrivit ett långt kärleksbrev till Katarina den Stora.

Nu bröt Katarina den Stora överenskommelsen om att breven skulle vara hemliga. Hon läste brevet högt för två av sina rådgivare. Samma dag skrev hon ett diplomatiskt svarsbrev, som hon avslutade med att den käre kusinen var lika diskret som en kanonkula. Detta blev slutet på de förtroliga och hemlighetsfulla breven.

Katarina den Stora angav tonen i de kommande breven. De skulle enbart handla om de familjeangelägenheter, som alla kände till. Hon var upprörd över de påståenden, som cirkulerade i det svenska hovet. Änkedrottningen, som avskydde sin svärdotter, påstod att Gustav III inte var far till den nyfödde kronprinsen Gustav Adolf. Själv berättade hon glädjestrålande att hon äntligen fått ett barnbarn, en stor och kraftig pojke.

Katarina den Stora var från Tyskland. Hon hade som ung blivit bortgift med den ryske tronföljaren Peter, som år 1761 blev rysk tsar. Äktenskapet blev inte lyckligt och Katarina ansåg att hon hade gift sig med en idiot, som dessutom önskade göra Ryssland mer demokratiskt. I januari 1761 blev Peter rysk tsar. Han ville modernisera landet och låta den framväxande icke adliga medelklassen mer större politiskt inflytande. För att genomföra detta instiftade han nya lagar. Detta irriterade de mäktiga adelsmännen, som genom olika manipulationer lyckades få Peter III att avsäga sig tronen till sin hustru. Strax efter detta dog den avsatte tsaren helt oväntat. Alla var övertygade om att detta var ett brutalt mord, som utfördes på befallning av hans hustru, som senare kom att kallas Katarina den Stora.

I äktenskapet föddes en son och en dotter. Katarina den Stora ansåg att sonen var alldeles för vek för att regera Ryssland. Hon bestämde över hans liv och arrangerade ett äktenskap med en tysk prinsessa. När det första barnbarnet Alexander föddes år 1777 tog Katarina den Stora hand om barnet och isolerade honom från föräldrarna. Denne pojke skulle uppfostras att bli hennes värdige efterträdare. Den lille prinsen skulle vårdas på ett helt annat sätt än tidigare generationers ryska arvtagare. Han skulle inte lindas utan redan som nyfödd uppmuntras att sprattla med benen. Trädgårdsmästarens hustru anställdes som amma och var den enda som fick sova i samma rum som den lille pojken. Kläderna var annorlunda och påminde mycket om dagens babykläder.

Allt detta finns att läsa i Katarina den Storas brev till Gustav III. Som tack för att han uppskattade hennes råd om barnuppfostran skickade den ryska härskarinnan ett porträtt i form av en vit porslinsstaty. Gustav III placerade statyn vid en väggspegel i det rum,. där hovet brukade samlas för att lyssna på när en lektör läste högt för dem ur Voltares skrifter. Sedan skrev han ett tackbrev i form av en försynt kärleksförklaring.

Gustav III hade drömmar om att ingå en försvarspakt med Katarina den Stora. Han hade en kuslig föraning om ett kommande anfall från Danmark. Tillsammans med Ryssland skulle Sverige kunna besegra Danmark och i fredsförhandlingarna skulle Danmark känna sig så tillintetgjort att Norge skulle tillfalla Sverige. i smyg gav han order om att försvaret skulle stärkas. För att dölja sin avsikter reste han utomlands dels för att bli kvitt en enveten hosta och dels för att med egna ögon få se utgrävningarna i Pompeji.

Katarina den Stora avvisade omedelbart Gustav III´s förslag om ett militärt samarbete vid ett eventuellt krig mellan Sverige och Danmark. Hon hade andra planer, vilka innebar ett fördrag mellan Ryssland och Österrike. Det gällde att tränga bort Turkiet från Svarta Havet och få tillgång till Bosporen. Hennes dröm var att kunna bygga upp en stark flotta, som skulle kunna konkurrera  med engelsmännen i Medelhavet.

Katarina den Stora var i sina brev till de utländska vännerna mycket kritisk mot Gustav III. Hon ansåg att den svenske kungen var mycket opålitlig och detta var hans närmaste medarbetare i Stockholm väl medvetna om. Kungen var också besvärlig att umgås med, eftersom han höll hårt på alla formella regler och korrekt klädsel. Det sista ansåg också många i det svenska hovet. De tvingades vintertid i det dragiga Gripsholms slott att bära tunna sidenkläder. Det var där helt opassande att vid jultid dra på sig en varm yllerock och tjocka nätbundna strumpor.

Det låg inte alltid ett skimmer över Gustavs dagar.

Bilden på porslinsstatyn över Gustav III har jag hittat i boken ”Katarina II och Gustav III” av Gunnar von Proschwitz. De tär också i denna bok jag har hittat inspirationen till några av mina bloggar om Gustav III.

I slutet på 1990-talet hittades i ett bortglömt arkiv brevväxlingen mellan Gustav III och hans kusin Katarina den Stora av Ryssland. De skrev till varandra på franska. Breven tolkades och försågs med kommentarer av Gunnar von Proschwitz, som då var professor i romanska språk med fransk litteratur som specialitet.

Gustav III var 25 år den februaridag år 1771 när han mitt under en teaterföreställning i Paris fick veta att hans far, Adolf Fredrik, hade avlidit. Nu var han svensk kung och måste inse att upplysningstiden hade en baksida. Det var att enväldiga kungar gjorde allt för att behärska de mindre staterna. En av giganterna var Katarina den stora i Ryssland och en annan Fredrik den Store av Preussen. Gustav III var släkt med båda, den ryska kejsarinnan var hans kusin och härskaren i Preussen hans morbror.

I vårt land var vid denna tid skräcken för Ryssland mycket stor. De äldre kunde berätta om hur det hade gått till när den ryska flottat härjade på ostkusten, hur de anrika vallonbruken i uppland brändes ner, hur Norrköping förstördes och att det var tack vare ett starkt kustförsvar som inte Stockholm ödelades. När freden äntligen kom år 1721 innebar detta att gränsen mot Ryssland flyttades västerut och att den finsk-svenska kuststaden Fredrikshamn blev rysk. Efter freden ändrades vårt lands författning. Kungen var inte längre enväldig som under Karl XII´s tid. I praktiken innebar detta att det var fyrståndsriksdagen, som styrde landet.

År 1769 skrevs några traktat i Danmark, Ryssland och Preussen. Dessa länder accepterade inte att Sverige ändrade sitt statsskick. Om detta skedde, kunde dessa länder ingripa militärt.

1760-talet var i Stockholm mutornas tid. Ryssland slussade in pengar till svenska adelsmän, som i Riddarhuset försökte driva igenom allt det Katarina den Stora ville ha genomfört. Det kom också mutor från andra länder. Innan Gustav III for hem från Paris hade han långa samtal med den franske kungen. Nu behövde han råd för framtiden. Hur skulle han få stopp på de ryska mutpengarna?

Gustav III var en skicklig skådespelare. I slutet av juni år 1771 samlades riksdagen och Gustav III höll ett lysande tal på svenska. De tre ofrälse stånden jublade. De hade äntligen fått en kung, som talade svenska och som troligtvis förstod deras problem. Dessa stånd fick nu mer att säga till om än tidigare.

I hemlighet förberedde Gustav III en statskupp. Riksdagen skulle få mindre att säga till om och det borde bli ett slut på att Ryssland och skickade mutor till de svenska adliga riksdagsmännen. Kungen hörde sig försiktigt för med andra länder. Katarina den Stora var fullt upptagen med att tillsammans med Österrike och Preussen dela Polen och dessutom pågick i söder ett krig mot turkarna. Gustav III lyckades den 19 augusti 1772, en dryg vecka efter Polens första delning, genomföra en oblodig statskupp. Genom denna minskades riksdagens makt och kungen fick betydligt mer att säga till om.

I samband med att kung Adolf Fredrik dog skickade kejsarinnan ett kondoleansbrev till Gustav III. Katarina den Stora var då mycket formell och skrev att hon önskade vänskapliga relationer mellan de båda länderna. När statskuppen var genomförd, skrev Gustav III ett kort brev till de ryska kejsarinnan. I svarsbrevet går det att spåra några varningsord.

I Europa dikterades de politiska villkoren av Fredrik den Store och Katarina den Stora. De tog sig ton gentemot de mindre kungahusen och ansåg att de hade rätt att bestämma vilka prinsar och prinsessor som skulle gifta sig med varandra. Gustav III skrev flera bekymmerfyllda brev till sin kusin i Ryssland. De handlade om hertig Karl, en yngre bror till Gustav III, och hans glupande aptit på vackra hovdamer. Nu måste hertigen stadga sig och bilda familj. De båda monarkerna kom överens om att ett lämpligt parti vore den unga Hedvig Elisabeth Charlotte från det lilla hertigdömet Holstein-Gottorp. Denne tyske hertig var helt beroende av Katarina den Storas gunst. Problemet var att den blivande bruden inte hade någon egen förmögenhet, vilket hon hade behövt för att kunna hålla ett ståndsmässigt hov. I det politiska maktspelet kunde detta vara en tillgång. Den unga bruden skulle inte kunna använda sina pengar för att muta adelsmän, så att de skulle kunna stötta hennes idéer om hur Sverige bäst skulle skötas.

Paret gifte sig i juli år 1774. Charlotte, som hon kallades i Sverige, har blivit känd för eftervärlden genom sin dagbok och sina brev. Äktenskapet blev olyckligt, som mycket berodde på hertig Karls kärleksäventyr med olika hovdamer.

Gustav III och Katarina den Stora kom överens om att träffas i Sankt Petersburg. Hennes hov var lysande. Hon bjöd in de franska filosoferna för att genom dem kunna ta del av upplysningstidens nya tankar om filosofi och naturvetenskap. Voltare var imponerad och skrev när han kom hem att det var från Norden som upplysningen kom till Frankrike. Andre franska filosofer skildrade henne som Julius Cesars arvtagerska med Kleopatras kvinnliga drifter och begär.

Gustav III kallade sig för Greven av Gotland under besöket i Sankt Petersburg sommaren 1777. Han skildrade i brev till sin mor änkedrottning Lovisa Ulrika och till sin bror hertig Karl livet kring kejsarinnan. Dagarna var fyllda med teaterbesök och samtal om allt nytt inom litteratur och teater. I alla brev lyser det fram att Gustav III var rädd för att breven skulle bli uppsnappade, kopierade och att sedan kejsarinnan skulle få en kopia. På ett ställe skymtar kritiken fram. Ryssarna hade en förtjusande utsida, men deras tankar var höljde i dunkel. Detta folk var inte som skandinaver eller fransmän.

Katarina den Stora skildrade i brev till franska vänner Gustav III´s besök i Sankt Petersburg. I dessa var hon ganska nedlåtande mot sin lille kusin från Sverige.

Gustav III hoppades att vänskapen och familjebanden skulle göra den ryska kejsarinnan mindre benägen att lägga sig i den svenska inrikespolitiken. Detta hände inte. Hon fortsatte att skicka mutor till svenska adelsmän. Det var som om hon drömde om att få stycka vårt land på samma sätt som hon gjort med Polen.

Bilden på Katarina den Stora kommer från ett ryskt vykort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I söndags var Nätkompis och jag ute på långpromenad. Vårt näst sista mål var Karlbergs slott, där jag ville ströva runt i trädgården. Jag hade då långsamt och med eftertanke läst My Hellsings bok ”Hedvig Elísabeth Charlotte” ´Charlotte, som hon kallas i boken, var gift med Gustav III´s yngre bror Karl och hon är för eftervärlden känd för sin dagbok och alla brev, som blivit bevarade. Staten ägde då Karlberg, som vid denna tid hertig Karl och hans hustru Charlotte använde som sommarbostad. Charlotte brukade om höstarna beklaga sig över att det drog i slottet och att det mest påminde om ett korthus. Det varken Nätkompis eller jag hade väntat mig var att hitta ett Dianatempel bland de höga träden i den engelska parken bakom slottet. Når vi läste skylten förstod vi att templet uppfört under den tid som Charlotte och hertig Karl använde slottet som sitt sommarhem

Charlotte var 14 år gammal när Gustav III år 1773 utsåg henne till sin bror Karls blivande hustru. Charlottes far var furstbiskop av Lübeck och bror till kung Adolf Fredrik. Hon var kusin med sin blivande make. Charlotte var inte förmögen och hade inte kunglig status. Hennes uppgift i vårt land var att bli mor till flera söner för att på så sätt säkra arvsföljden. Dessa krav kunde inte den unga Charlotte leva upp till.

Charlotte insåg mycket snabbt att hon kommit rakt in i den politiska hetluften. Adeln var kritiskt inställd till Gustav III efter det att han i augusti år 1772 i en oblodig kupp minskat riksdagens makt och stärkt kungens ställning.

Gustav III hade en hemlig dröm. Framtidens historieböcker skulle med glöd skildra tre stor kungar, som alla hetat Gustaf. Han var den tredje i ledet. År 1788 såg han sin chans. Ryssland, som styrdes av hans kusin Katarina den Stora, hade råkat i krig med det osmanska riket, som då kallades för Höga Porten. Alltså var försvaret vid gränsen genom Karelen försvagat. Nu kunde svenskarna gå till anfall och flytta gränsen mot Ryssland längre österut och dessutom tvinga den ryska kejsarinnan att sluta att med hjälp av mutor lägga sig i den svenska inrikespolitiken.

Gustav III for till Finland för att personligen leda kriget. Charlottes make, hertig Karl, ansvarade för flottan. I Stockholm och bland officerarna växte irritationen över detta krig, som landet inte var tillräckligt förberett för. Det var mycket som saknades som bland annat hö till hästarna och ammunition till kanonerna. I Stockholm gled ansvaret för hovet över till två kvinnor, kungen ogifta syster Sofia Albertina och hertig Karls hustru Charlotte. Båda dessa damer var mycket kritiska till hur Gustav III styrde landet och att han utan att rådfråga officerarna hade förklarat Ryssland krig. En annan anledning var att kungen mitt under det pågående kriget hade drivit igenom ”Förenings – och Säkerhetsakten”, som gjort honom i det närmaste enväldig.

Gustav III var medveten om vad systern och svägerskan ansåg om hans sätt att styra landet. Deras umgänge var stort. Tack vare kontakter med män vid fronten visste de mer om kriget än vad som stod i de censurerade tidningarna. Hygienen vid förläggningarna var mycket dålig. Många, både soldater och meniga, dog av fältsjukdomar. Damerna var överens. Detta meningslösa krig måste få ett slut. Några pratade öppet om en oblodig revolution. Gustav III skulle avsättas och hertig Karl skulle då bli en tillfällig regent.

I december 1789 kom Gustav III i en enkel bondkärra till Stockholm. När han ett par dagar senare besökte Operan hälsades han med applåder av en stor publik. Charlotte skrev spydigt i sin dagbok att detta säkert var ett verk av polismästare Henrik Liljensparre, som hade ett finger med i det mesta som hände i Stockholm.

Stämningen kring kungen var efter nyår mycket dov. Adeln höll sig borta från de bjudningar och teaterföreställningar, som de visste skulle få besök av kungen. Det var lågmälda diskussioner i hemmiljö om hur man på bästa sätt skulle röja kungen ur vägen. En enda kvinna var frispråkig. Det var Jeanna von Lantinghausen, som hörde till Charlottes och prinsessan Sofia Albertinas närmaste umgänge. Jeanna var kusin med Axel von Fersen den yngre och hans syster Sofie, som var Charlottes hovdam och förtrogna. En dag några veckor in på det nya året var det fest för adeln i Stockholm. Gustav III hade återvänt till fronten i Finland. Plötsligt bröts den glada stämningen av att polismästaren kom in. I handen hade han en skrivelse från Gustav III.

Polismästare Liljensparre meddelade att från och med nu var Jeanna von Lantinghausen förbjuden att vistas på något ställa där hon kunde träffa nedlemmar från hovet. Nu måste hon omedelbart lämna festen. Alla blev bestörta. Detta betydde i realiteten husarrest för den frimodiga och politiskt kunniga Jeanna.

Charlotte kom nästan med en gång på hur hon i smyg skulle kunna träffa Jeanna. Alla vid hovet var upptagna på förmiddagarna och på eftermiddagarna beställde de fram sina vagnar för att promenera i Kungsträdgården eller i parken bakom Karlbergs slott. i hemlighet och med ett bud skickade hon meddelanden till Jeanna. De skulle kunna träffas i parken bakom Karlbergs slott. Jeanna skulle komma till en av grindarna och Charlotte till en annan. De skulle planlöst ströva runt bland ekarna för att slutligen stöta samman vid en bestämd plats. Hit skulle med alla säkerhet ingen av polismästarens spioner komma.

Sommaren 1790 kom äntligen freden. Efter detta smög Gustav III in ett beslut. Nu skulle det bli slut på kvinnornas intriger i parken bakom Karlbergs slott. Slottet skulle inte längre få användas som ett sommarbostad för hertig Karl. Det skulle byggas om och bli en elegant krigsakademi. Här skulle kommande officerare inom både armén och flottan utbildas.

En blivande officer måste få ideal. Dessa hämtade Gustav III från antiken. Under sin italienska resa hade Gustav IIII stött på vackra Dianatempel. Det framgår inte av papperen om han besökte Nemi, en by högt uppe i bergens bokskogar sydost om Rom. Här hade den första kulten av jaktens gudinna uppstått. Orten hade plundrats på sina antikviteter. Skogen och den glittrande sjön Nemi påminde något om området runt Karlberg. Templet i Karlberg byggdes som en hyllning till sjöguden Neptunus.

Arbetet med att bygga templet tog två år. Arkitekt var Carl Christoffer Gjörvell den yngre. När templet äntligen var klart sommaren 1792 hade skotten på en maskeradbal på Operan avlossats och Gustav III var död.

Nu tvistar de lärde om namnet Dianas tempel, som inte började användas förrän för ungefär hundra år sedan. Kanske är det en förväxling med en likartad byggnad från 1600-talet. När detta skedde hade turismen till Italien fått ett uppsving och det var vanligt att fara upp till bergen och njuta av friden i Nemi.

När Närkompis och jag strövade runt i parken bakom Karlbergs slott kändes det som om vi när som helst skulle kunna stöta på Charlotte och Jeanna glatt diskuterande politik. Vi funderade också på hur Gustav III hade tänkt att detta tempel skulle användas. Vem skulle här känna sig inspirerad att offra en bägare gott vin till sjögudens ära?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nätkompis och jag har i drygt ett år pratat om att leta reda på Huvudsta gård och där vid UIvsundsjön få uppleva historiens vingslag. I söndags blev det äntligen av. Vi möttes vid tunnelbanestationen och sökte oss till den gamla lindallén, som leder ner till Huvudsta gård. Hit hade vintertid i början av 1790-talet missbelåtna och hämndlystna adelsmän sökt sig. De samlades i slottet med anor från 1600-talet för att diskutera hur de skulle gå tillväga för att i smyg kunna mörda den praktälskande och i deras ögon slösaktige kung Gustav III.

Huvudsta slott ägdes då av greve Clas Fredrik Horn. Greven hade varit major vid livbrigaden. Han lämnade i ilska sin tjänst sensommaren 1872 i protest mot att Gustav III genomförde en oblodig statskupp och gjorde sig till envåldshärskare över vårt land. Beslutet innebar att greven fick mycket dålig ekonomi. Han var en romantisk natursvärmare, som inte förstod sig på att få jordbruket vid Huvudsta att löna sig. Hans två systrar bodde vintertid i Klara och här var de grannar med kapten Jacob Johan Anckarström. Anckarström hatade Gustav III, han hade ett hetsigt temperament, vilket gjorde att han inte kunde behålla några arbeten. I början av 1880-talet började han försörja sig genom att låna ut pengar och när de betalades tillbaka såg han till att få god avkastning. Systrarna Horn medverkade till att kapten Anckarström fick kontakt med den ekonomiskt trängde brodern på Huvudsta.

Det var en stor grupp adelsmän, som var missbelåtna med hur Gustav III styrde landet. Flera av dessa var inspirerade av den franska revolutionen och önskade att något liknande skulle inträffa i Stockholm. Detta visade sig snart vara ogenomförbart. Det enda de kunde göra var att röja Gustav III ur vägen. De kunde ta honom till fånga och utropa en republik med samma statskick som den nybildade staten Amerikas Förenta Stater eller skjuta kungen. Det sista alternativet var det som var lättast att genomföra.

Ungefär 200 adelsmän kände till att något skulle ske. Det hade bildats en inre cirkel, där den gamle politikern Carl Fredrik Pechlin var som spindeln i nätet. I gruppen fanns bland andra Carl Fredrik Horn och Carl Pontus Lilljenhorn. Dem slutliga planeringen skedde hos greve Horn på Huvudsta slott.

Dagen för maskeradbalen den 16 mars 1792 kom. De sammansvurna hade beslutat sig för att vara klädda på samma sätt i svarta kåpor, som de kunde hyra i ett stånd på Norrbro. Kapten Anckarsröm hade kommit överens med greve Horn att hans barn skulle få vara på Huvudsta, hans hustru hade rest bort och kaptenen var ensam hemma. På eftermiddagen ångrade Carl Pontus Lilljenhorn sig. Han gjorde sig så anonym som möjligt och lyckads skicka ett varningsbrev till Gustav III, som då tillfälligt bodde i ett litet hus i nuvarande Hagaparken. Kungen läste brevet, men fäste sig inte vid innehållet. Han tittade ut och konstaterade att marken var täckt av snö. Han beställde fram sin släde och tog på sig en enkel maskeraddräkt. Efter detta for han i den kyliga vårvinterkvällen till Operan.

Det blev inte lika lätt att mörda kungen och sedan smyga ut ur Operan som de sammansvurna hade tänkt sig. Bara ett par dagar efter mordet hade flera i gruppen häktats. Kapten Anckarström erkände genast och dömdes att först slita spö och sedan avrättas. Flera andra dömdes till döden och den gamla Carl Fredric Pechlins straff blev att föras till fängelset i Marstrands fästning.

Nu började en ny tid i vårt lands historia. Landet hade fått en 14-årig och osäker pojke som kung och Gustav III´s bror hertig Karl blev hans förmyndare. Detta visade sig snart bli problematiskt för hertigen. Flera av de dödsdömda var hans personliga vänner. Strax efter det att domslutet mot gruppen blivit giltigförklarat, ändrade hertigen domen till landsförvisning. Slottet i Huvudsta fick dåligt rykte och kallades i folkmun för Mördarslottet.

Släkten Horn behöll Huvudsta fram till år 1817, när de sålde den stora egendomen till Johan Wibom. Den nye ägaren kände stort obehag inför Mördarslott och lät flytta det till ett skogsområde ungefär 300 meter från sin gamla plats. Han bosatte sig i en av flyglarna och anlitade en rysk arkitekt för att bygga ett nytt slott i en helt annan stil. All den gamla inredningen i Mördarslottet revs ut och invändigt omvandlades de gamla balsalarna till tre lägenheter för godsets arbetare.

Det vilade en kuslig stämning över Mördarslottet. Det var som om kungamördaren Anckarström och den landsflyktige greven tassade runt i i trappan och på gårdsplanen. Ingen brydde sig om att vårda det gamla huset. I slutet på 1990-talet funderade alla på om inte det anrika huset borde rivas. Då beslöt sig Solna församling för att köpa huset och idag är har en förskola med en trevlig lekplats på gården. På baksidan står ett piskställ, som kanske användes som klätterställning. Vålnaderna från det förgångna har fladdrat bort med sommarbrisen rakt ner i Ulvsundasjön

Greve Horn slog sig ner med sin familj i Danmark. Det gick ganska bra för honom och här kunde han syssla med det han gillade bäst. Det var att skriva lyrik. En gång träffade han den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte och kunde ge honom värdefulla upplysningar om det svenska försvaret. Efter det att Bernadotte blivit vald till svensk tronföljare, vädjade greve Horn till honom. Han ville komma tillbaka till Sverige och få domen om landsförvisningen upphävd. Detta ville inte den nyblivne kronprinsen gå med på. Han var rädd för vad hans adoptivfar, Gustav III´s bror, skulle ogilla detta.

Åren gick och greve Horns son flyttade till Sverige och blev landshövding. Då var det ingen som längre pratade om mordet på Gustav III. Kvar fanns minnet av en mördarliga i Huvudsta. Ligans förrädare Carl Pontus Lilljenhorn avskyddes av de andra i ligan och av de gamla gustavianerna. Han flyttade till Tyskland där han blev lärare i en kristen skola. Här hittade han gemenskap, gifte sig med en förmögen dam och försökte efter det att Karl XIV Johan blivit kung få komma till Sverige för att reda upp sina affärer. Det blev avslag. Sedan försvinner spåren efter förrädaren. Det enda som har kommit fram är att han avled år 1820 i Bonn.

För drygt en vecka sedan kom jag på tunnelbanan att sitta mitt emot en flitigt läsande man. Plötsligt tittade han upp från boken och undrade om jag kunde läsa några rader högt för honom. Anledningen var att han hade glömt sina läsglasögon hemma. Boken var sliten och på några ställen hade solen blekt texten. Den bok, som jag skulle läsa högt ur, var Bibeln.

Mannen berättade att han då och då smög sig in på ett möte hos Jehovas Vittnen. Hans föräldrar hade varit aktiva i detta samfund och det var mammans Bibel han nu försökte sätta sig in i. Jag läste meningarna för mannen, som nickad igenkännande. Efter detta började vi prata om vad religionen betyder i våra liv. Jag fick veta att inom Jehovas Vittnen bör man på tunnelbanan och i bussar ta fram sin Bibel och börja läsa. Detta är ett enkelt sätt att visa att man är kristen.

När jag kom hem funderade jag på vad mannen hade sagt. När läste jag i Bibeln sist? Det var säkert mer än ett halvår sedan. Psalmboken betyder mycket mer för mig än Bibeln. Nu letade jag reda på Bibeln i bokhyllan, som på något märkligt sätt hade ålat sig in bland de pärmar, som innehåller gamla deklarationer och betalda räkningar. Det var inte min gamla konfirmationsbibel jag hittade. Det var Bibel 2000 med ganska stor stil och ordförklaringar.

Gamla Testamentets kung Salomo levde för ungefär 3030 år sedan. Han skildras som den vise kungen, som lät uppföra Jerusalems tempel och också umgicks med drottningen av Saba. I Bibel 2000 är en av de sista böckerna i Gamla Testamentet Salomos Vishet. Denna bok finns inte med i min gamla konfirmationsbibel, utan har lagt till i den senaste bibelöversättningen. När jag nu började läsa Bibeln igen bläddrade jag fram allt det som var nytt för mig. På så sätt kom jag i kontakt med de vishetsord, som en judisk författare skrev århundradet före vår tideräknings början. Boken är skriven på grekiska. Författaren var övertygad om att det en gång var på detta sätt kung Salomo pratade med sina rådgivare.

Boken grep tag i mig och jag har den sista veckan läst den flera gånger. Den skrevs under en tid när Israel var ockuperat av främmande makter Då var det vanligt att inflytelserika familjer började dyrka främmande gudar och samtidigt övergav sina fäders tro. Av krokiga grenar täljde de människoliknande figurer, som de målade och dyrkade som gudar. Det blev viktigt för att hålla samman landet att lyriskt skildra den kung, som enligt traditionen hade byggt ett ståtligt tempel i Jerusalem och som var känd för sin vishet.

I denna bok i Gamla Testamentet är Visheten en kvinna, som finns i närheten av Gud Fader. Hon kommer ner som en solstråle. Det är lätt att hitta henne. Hon gillar att slå sig ner utanför husens portar. De gudlösa ser henne aldrig. De brukar säga:

”Vi har kommit till av en slump

och efteråt är det som om vi aldrig har funnits.

Vår andedräkt är som en flyktig rök, vår tankeförmåga som en gnista

tänd vid hjärtats slag.

När den släcks blir kroppen aska

och anden förflyktigas som den tunnaste luft. Vårt namn glöms bort med tiden.”

Visheten skildras på ett helt annat sätt. Hon är en vuxen kvinna, vars anletsdrag skymtar fram som i et töcken. Hon har aldrig känns sexuell åtrå till en man. Hennes liv har fått mening genom att hon har förmågan att dela med sig av sin vishet till alla, som stöter på henne.

I Salomos Vishet skildras hur kung Salomos första möte med Visheten

”Jag åkallade Gud

och Vishetens ande kom till mig.

lag valde Visheten framför troner och spiror

och höll rikedom för intet

i jämförelse med henne.

Inte ens den dyraste ädelsten satte jag lika högt,

ty bredvid henne blir allt guld

till värdelös sand

och silver räknas som smuts på marken.”

Dessa rader har funnits längst in i mitt medvetande den sista veckan. De får mig att tänka på hur Jungfru Maria skildras i Nya Testamentet och i de tidiga helgonlegenderna. Hon är en förstående mor till Jesus och hon var med vid korsfästelsen vid Golgata. Enligt traditionen tog lärljungen Johannes hand om henne. En varm dag i augusti hände det ofattbara. Jungfru Maria vandrade upp på ett berg. När hon kom till toppen hämtades hon av osynliga krafter upp till himlen

Många, både kända och okända konstnärer, har i bild skildrat Jungfru Maria. De tavlor och ikoner, som tilltalar mig mest, är där Guds Moder har den vuxne och levande Jesus i sitt knä. Här är hon en symbol för Visheten. Om hon inte hade stöttat Jesus, skulle han aldrig har instiftat nattvarden och givit upphov på den för sin tid revolutionerande nya religionen. Just en sådan bild sitter på en av väggarna i församlingssalen i Gröndalskyrkan i Stockholm