OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu går det inte längre att skjuta upp sommaren. Det är oktober med kalla och vinande vindar, det är nattfrost, som ligger på lur norr om Mälaren och kråkorna har börjat träna inför vinterns serenader. Det gäller att vara ute i god tid om man skall vara de första att stöta fram en kärlekssång när de första solstrålarna smyger sig fram i början av februari.

Om det inte vore för ringbommorna skulle min trädgård se ödslig ut. Jag har tagit in alla de krukväkter, som har njutit av sommarens sol och regn i trädgården. De står nu i de soligaste fönstren och har funnit sig väl tillrätta med klimatbytet.

Denna sommar har ingenting varit sig likt. Våren var kall och sen. Sedan kom regnet, vilket förde med sig att potatisen trivdes. Under vissa plantor blev skörden över ett kilo. Ibland kändes detta jobbigt. Jag är numera ensamstående och äter inte speciellt mycket. Giftfri odlad mandelpotatis visade sig vara en bra bytesvara. Potatis bytes mot hjälp att klippa den ständigt växande gräsmattan. Nu är all potatis upptagen och jag har så jag klarar mig fram till den dag efter jul, när de vita potatisålarna börjar kräla runt i matkällarens låda för rotfrukter.

Det mest arbetsamma har varit vad jag skulle göra med allt det gräs, som har blivit resultatet av framfarten med gräsklippare och trimmer. Det är inte populärt i mitt villaområde att ha en stor kompost i ett hörn av trädgården. En kompost, som inte är inhägnad av ett plan, ser alltid ovårdad ut. Dessutom kan den bli ett bra krypin för områdets stora råttor, som när de blir vår kommer framilande för att få smakbitar vid ett eftermiddagsfika utomhus. Tidigt i våras kom jag överens med det lilla lokala företaget ”Tommy och Tommy” att de när hösten kom skulle grabbarna frakta bort mitt avfall från trädgården. Högen blev över en meter hög. De enda som uppskattade högen var småfåglarna, som på toppen kunde krafsa fram fröer och insekter. Här kunde de njuta av maten i lugn och ro, glatt övertygade om att grannarnas halvtama katter inte klarade av att klättra upp på ett miniberg av vissnande gräs.

På den stora tomten står det tre gamla plommonträd. Två av dem har sprutat fram plommon, först blå och sedan röda. Många av dem satt högt upp och jag fick ta fram en stege för att nå upp till de översta. Ibland vägde jag skörden. Det blev rekord, ungefär 50 kg plommon. Stora syltgrytan plockades fram och snart doftade det som i ett gammaldags herrgårdsköks. Trots denna flit fanns det plommon kvar, som jag delade med mig till vänner och grannar. Detta har varit uppskattat. Några har konstaterat att det alltid är dyrt att köpa svenska plommon i en livsmedelshall. De brukar kosta ungefär 35 kronor för ett kilo.

Nu sitter jag ut och tittar på min välstädade trädgård. Det finns fortfarande mängder kvar att göra. Jag skall plocka fröer och så småningom klippa ner de vilda växter, som får stå kvar tills dess alla frön har fallit ner till marken. Tack vara trädgårdens små hungriga myror sprids växterna över hela tomten. Till våren skall det bli spännande att se var det spirar digitalis, malvor, gullvivor och mörkblå akleja.

Tyvärr, gräset trivas alldeles för bra. Jag borde nog klippa gräsmattan en sista gång, lägga klippet i svarta sopsäckar och gömma dessa på en undanskymd plats i trädgården. Om tre år har jag kompostjord. Varje höst gäller det att inse att hösten är de kommande vårarnas moder.

Trädgårdsarbete är för mig både meditation och motion. Nu går livet in i en annan rytm med fler och längre stavgångsvandringar . Jag möter nu hösten i skogarna vid Mälarens stränder och parkerna vid olika slott. De flesta fåglar har flyttat söderut. Det finns optimister, som är övertygade om att det blir en mild vinter och att de med sina simfötter slipper kämpa sig fram i snöyra och genom snödrivor för att komma till öppet vatten. Dit hör ett par canadagäss, som nu har sökt sig till sjön Trekanten intill fruktlekparken. Ibland kommer småbarnsföräldrar och låter barnen mata dem med brödkanter och det händer att tonåringar slänger resterna av sin MacDonaldslunch till de eleganta fåglarna.

Jag gillar hösten och uppskattar att se naturen lägga sig till ro. Om ett halvt år är våren här med koltrastarnas gälla serenader och hackspettarnas hamrande på träd och telefonstolpar. Då vaknar trädgården och det är dags att köpa sättpotatis och hålla fingrarna i styr så att jag inte köper alldeles för många fröpåsar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1866 blev för Sveriges kvinnor ett glädjens år. Vårt land fick ett nytt statskick, den gamla ståndsriksdagen avskaffades och några liberala riksdagsmän hade i samband med detta föreslagit att kvinnor skulle få samma möjlighet att rösta i riksdagsval som män. Detta röstades naturligtvis ner. Folk samlades utanför Riddarhuset och hurrade. Mammor tog med sig sina småbarn för att förklara för dem vad som hade hänt. Många präster blev förargade för att deras makt var bruten. De vände ryggen mot jublet och lufsade hemåt med tunga steg.

Den nya riksdagen innebar nya möjligheter för kvinnorna. Fredrika Limnell och hennes väninnor insåg att om kvinnor skulle kunna göra sig gällande inom politiken måste de få tillgång till de kunskaper, som pojkarna fick vid universitetet i Uppsala. De beslöt hösten 1870 att gå samman och anställa en universitetslärare, som varje lördag skulle undervisa dem i sitt ämne. Damerna valde ämnet teorietisk filosofi, som då också innehöll avsnitt i sociologi, etnologi och socialantropologi.

Fredrika Limnell fick i uppdrag att kontakt docent Pontus Wikner, som var känd för en annorlunda syn på samhället än de mycket konservativa professorerna i Uppsala. Det kom mycket snart ett svar. Först hade Pontus Wikner varit tveksam till att en gång i veckan resa till Stockholm, men efter moget övervägande beslöt han sig för att göra ett försök att i det limnellska hemmet undervisa åtta damer i filosofi. Försöket slog väl ut och sammankomsterna fortsatte en stor del av hösten. Gruppen kallades snart ”Wikners filosofiska kollegium”.

Pontus Wikner kom på lördagen, undervisade damerna, åt middag tillsammans med familjen Limnell, fick disponera gästrummet och for tillbaka till Uppsala på söndag förmiddag. Han började kalla husets värdinna för Tante Fredrika, han lekta med den förståndshandikappade sonen Erik och lärde känna tjänstefolket.

Pontus Wikner upplevde hösten 1870 att Jesus försvann bort ur hans medvetande. Han började grubbla och kände sig kroppsligt svag. Under december skrev han ofta till Fredrika Limnell, och breven gjorde att han kunde bearbeta sina tankar om tvivel på kyrkans lära om treenigheten och de gamla lagar, som finns beskrivna i Gamla Testamentet. Han upplevde att kristendomens alla krav höll på att andligt kväva honom. Samtidigt försvagades hans motståndskraft mot förkylningar . Pontus Wikner orkade inte med att resa till Stockholm och undervisa de åtta damerna,

Efter ett par veckor kom ett glädjande budskap från Pontus Wikner. Han skulle komma tillbaka till sitt kvinnliga kollegium i det limnelska hemmet. Vi vet inte vilka frågor som de åtta damerna ställde till sin lärare. Svallvågorna kring det nya statskicket hade inte lagt sig. De mest konservativa bland professorerna i Uppsala universitet ansåg att det var Guds ordning med fyra stånd och att det arbetande folket och kvinnorna inte skulle få rösträtt. En annan brännande fråga var om helvetet fanns och om Djävulen kunde komma ner till jorden från ett svart moln och hota människorna.

Hela våren 1871 reste Pontus Wikner varje lördag till Stockholm för att träffa sitt kvinniga kollegium. Han trivdes med att undervisa de vetgiriga damerna. Sommaren kom och med den förändringar. Pontus Wikner gifte sig med en flicka, som han känt sedan ungdomsåren i Göteborg. Nu började han skriva böcker om livsåskådningsfrågor. Det blev färre brev till Fredrika Limnell. När det blev höst blev det klart för damerna att Pontus Wikner inte längre hade möjlighet att resa till Stockholm.

Lektorstjänsten i kristendomskunskap i katedralskolan i Uppsala blev ledig. Pontus Wikner sökte tjänsten, som var bättre betald än docenturen vid universitet. Ärkebiskopen, som var ansvarig för utnämningen till den prestigefyllda lärartjänsten, var mycket tveksam om han vågade tillsätta den mest meriterade bland de sökande. Pontus Wikner tvivlade på den treenige Guden och han var övertygad om att helvetet och Djävulen inte fanns till utan var människopåfund. Efter mycket övervägande fick Pontus Wikner tjänsten. Tio år senare blev han utnämnd till professor i filosofi vid universitetet i Kristiania, staden som numera heter Oslo. Brevväxlingen med Fredrika Limnell upphörde.

Pontus Wikner avled i Kristiania sommaren 1888. Då hade det skett förändringar i universitet i Uppsala. Filosofi var fortfarande ett av de viktigaste ämnena, som varje student borde ha med i sin examen. Intresset för om helvetet existerade var inte längre lika aktuellt och vem Jesus var blev en fråga enbart för de, som studerade teologi. Intresset för Pontus Wikner böcker blev stort och flera studenter var kritiska till att denne föregångsman aldrig fick något erkännande i Uppsala.

Pontus Wikners efterlämnade papper lämnades över av sönerna till universitetsbiblioteket i Uppsala. De begärde att dessa handlingar inte skulle bli tillgängliga för allmänheten förrän i slutet av 1960-talet. Här fanns bland annat Pontus Wikners självbiografi, som om den hade publicerats under hans livstid skulle medfört fängelsestraff. Pontus Wikner beskriv ingående sin homosexuella läggning och att han sedan i förpuberteten haft en dragning till det egna könet. Att på bröllopsnatten söka upp hustruns bädd var som att gå till stupstocken.

Pontus Wikners böcker hittade in i kyrkliga syföreningar och till de kvinnor, som tyckte om att diskutera religiösa problem utan inblandning av dömande präster. Jag gick i en privat flickskola i Göteborg under 1940-talet. Varje morgon tågade vi ner till bönsalen för en andaktsstund. Det hände ganska ofta att kristendomslärarinnan läste högt ur någon av Pontus Wikners böcker. Det var engagerande texter, som handlade om att Jesus fanns mitt ibland oss. Böckerna om filosofi blev genomlysta år 1946 i en doktorsavhandling i litteraturhistoria. Författarinnan till denna avhandling var Dagmar Lange, som senare i livet bytte ut studiet av filosofiska verk in den svenska litteraturen till att skriva deckare.. Hon använde sig då av pseudonymen Maria Lang.

Författarinnan Jeanna Oterdahl påpekade en gång att Pontus Wikners böcker betytt mycket för henne. I hennes psalm 227 i 1986 års psalmbok finns något av samma kamp för en personlig kristen tro, som finns skildrade i breven från Pontus Wikner till Fredrika Limnell. Det är den Kristus vi möter i dansken Bertel Torvaldsens staty, vars kopior för hundra år sedan fanns i skolor, församlingshem och också bland krukväxterna i de borgliga hemmen.

”O du som ser, o du som vet

vart stackars väsens hemlighet,

som också vet , långt mer än jag

mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand

bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land

min Fader och min Gud”

Bilden på hur det såg ut utanför Riddarhuset den dag beskedet kom att Sverige hade fått en ny riksdagsordning har jag hämtat ur boken ”Fredrika Bremers Stockholm” skriven av Bengt Järbe.

Fredrika Bremer kom tillbaka till Stockholm år 1860 efter en längre reportageresa i Mellanöstern. Hennes artiklar hade publicerats i Aftonbladet och de hade studerats noga. Kvinnorna i Stockholm jublade, medan många män ansåg att hon var en samhällsomstörtare. Fredrika Bremer ställde krav på samhället. De innebar bland annat att flickor hade lika stor rätt till högre utbildning som pojkar, att kvinnor borde kunna få bli präster och att alla kvinnor, oberoende om de var gifta eller inte, borde bli myndiga den dag de fyllt 25 år. Ett annat av hennes önskemål var att det skulle inrättas flickskolor och att flickor vid ett speciellt seminarium kunde utbilda sig till lärarinnor för flickskolorna.

Det hade hänt mycket medan Fredrika Bremer var borta. Årsta hade sålts till Lars Johan Hierta, som i sin tur sålt gården vidare till Abraham Saxenberg. i köpekontraktet ingick att Fredrika Bremer skulle få disponera sin våning i herrgården. När vårvärmen kom och stanken i Stockholm blev outhärdlig flydde hon till Årsta och flyttade tillbaka in till staden när hösten kom med mörker och kyla.

Det går att följa Fredrika Bremers vardagsliv vid sin lägenhet vid Hötorget mycket bra. Hennes bästa väninna var den 15 år yngre Fredrika Limnell, som efter fyra år som änka gift om sig med järnvägstjänstemannen Carl Limnell. Fredrika Limnell hade blivit förmögen tack vare ett arv från den avlidne maken Per Swedbom. Genom detta arv blev hon delägare av Wifsta varf, som i slutet av 1800-talet var ett framgångsrikt norrländskt företag.

Parit Limnell hyrde en stor lägenhet mitt emot Operan. Det var inte långt mellan de båda väninnorna. De höll under vinterhalvåret daglig kontakt genom små meddelanden, som tjänstefolket fick lämna över. Fredrika Limnell sparade dessa lappar och de finns nu arkiverade på Kungliga biblioteket. Fredrika Bremer skildrade med inlevelse sin vardag. Hon gillade att ströva omkring i Stockholm och samtala med både kända och okända kvinnor. Hon såg nöd och svälta lysa ur ögonen på bondkvinnor, som samlades på Hötorget för att sälja livsmedel från den egna gården eller textilier, som de själva hade tillverkat. Förtjänsten var dålig och Fredrika Bremer skänkte dem gärna en slant.

Julen nalkades med snö och kyla. Kvinnorna på Hötorget frös och for Illa. Fredrika Bremer såg detta och skänkte dem en slant. Hemma i sin våning märkte hon att pengarna knappt räckte till mat och hyra. Hennes reseskidring från Mellanöstern hade blivit en bok och den såldes bra, men detta hjälpte inte upp hennes dåliga ekonomi. Kvinnliga författare kunde inte räkna med några stora inkomster. Fredrika Bremer fick också varje månad ränta på de pengar, som familjen fått vid försäljningen av Årsta. Men dessa inkomster räckte inte till för den hjälpverksamhet hon startat. Det blev flera biljetter om detta till Fredrika Limnell, som generöst lovade att bidra med pengar till dessa fattiga bondkvinnor.

En nyhet i början av 1860-talet var att Stockholm hade fått fler flickskolor och att det hade startas ett seminarium för blivande flickskollärarinnor. Detta låg vid Hötorget. Fredrika Bremer tyckte om att besöka denna skola och bjöd ibland hem eleverna på en enkel aftonmåltid. På så sätt fick hon inblick i utbildningen av lärarinnor och också höra talas om hur svårt det var att övertyga ledarna i för den spirande arbetarrörelsen att flickor inte blev konstiga och odugliga för allt praktiskt arbete om de fick fortsätta att gå i skolan längre an de nödvändigaste veckorna för att lära sig att läsa. Det var inte ovanligt att flickorna bara gick en termin i den obligatoriska folkskolan.

De båda väninnorna diskuterade inte bara bondkvinnornas fattigdom och behovet att få männen att inse att flickor borde utbilda sig som diskuterades i de meddelande, som tjänstefolket ilade fram och tillbaka mellan Hötorget och paradvåningen vid Operan. De båda kvinnorna var roade av utrikespolitik och följde med spänning med vad som hände i Italien och om Guiseppo Gariballdi skulle lyckas övertyga kungen av Sardinen att det bäste vore om hela halvön kunde bli ett enda land och inte som nu vara indelat i flera som hertigdömen. Båda damerna läste tidningar och försökte få tag på tidningar på främmande språk.

Ett annat ämne de diskuterade var mode. Här skymtade Fredrika Bremers dåliga ekonomi fram. Då gjorde Fredrika Limnell något drastiskt. Hon var ofta hembjuden till Fredrika Bremer och en dag smög hon sig in i väninnans rum och letade reda på en sliten klänning, som hon tog med sig hem. Sedan fick hennes sömmerska ta mått på den slitna känningen och sedan i bomullstyg sy en klänning, som i augusti skulle bli en födelsedagspresent.

Vintertid blev det många kalas. Fredrika Bremer kände att hon inte orkade med att alltid vara på språng. Hon började tacka nej till inbjudningarna. När det blev sommar år 1864 bestämde hon sig. När hösten kom skulle hin inte flytta tillbaka till lägenheten vid Hötorget utan stanna kvar på Årsta. Det gick trots detta bra att ha daglig kontakt med Fredrika Limnell. Det fanns många mjölkkor på Årsta. Varje morgon lastade en dräng mjölkflaskor på en vagn och levererade mjölk till olika hushåll i Stockholm. Han brukade ha med ett brev till Fredrika Limnell och hämtade alltid ett brev.

Ett decemberbrev handlade om den klänning, som Fredrika Bremer fått i födelsedagspresent. Den var elegant och välsydd, men ingenting att ha på sig när vinterstormarna tjöt kring Årsta. Fredrika Bremer visste vad hon skulle göra. Hennes sömmerska fick sy ett foder och nu hade hon en utsökt vacker klänning att ta på sig när det blev jul.

Strax efter jul kom förkylningarna smygande. Fredrika Bremers lungor klarade inte detta och i januari år 1865 avled hon på Årsta. Hon var då 64 år gammal.

Jordfästningen skedde i Österhaninge medeltida kyrka. Folk kom strömmande för att vara med om att ta ett sista farväl av denna kvinna, som framgångsrikt hade kämpat för att kvinnornas ställning i samhället. Hennes kista sänktes ner i familjegraven och senare restes det en minnessten över henne.

Efter Fredrika Bremers bortgång insåg många att det borde bildas en förening, som slog vakt om hennes minne och där medlemmarna aktivt skulle medverka till att kvinnorna fick mer att säga till om i samhället. Föreningen var öppen för både män och kvinnor. Nu var många män medvetna om att kvinnorna var i många hänseende lika duktiga som män. De gifta kvinnorna borde vara myndiga, kvinnorna borde få rösträtt i den nya tvåkammarriksdagen, de borde kunna utbilda sig till läkare de borde få avlägga studentexamen. Så långt som att kräva att kvinnorna skulle kunna få studera teologi och bli präster fanns inte med i listan över önskvärda förändringar.

Det var männen som bestämde hur Stockholms gator och torg skulle prydas med statyer. Det hade varit fred i landet i ungefär 50 år och inga utländska trupper hade marscherat över de svenska åkrarna. Trots detta fanns det hos många militärer drömmar om att vårt land skulle bli lika stort som det var på 1600-talet. För att hålla dessa drömmar levande sattes det upp statyer över framgångsrika krigarkonungar på flera ställen i Stockholm. Att sätta upp en staty över den kvinna, som kämpade för kvinnornas rättigheter var helt otänkbart.

På 1920-talet startade en insamling för att resa en staty över Fredrika Bremer. Den står nu på en gräsmatta i Humlegården.

Bilden på Hötorget har jag hittat i boken ”Stockholm – en historia i kartor och bilder” av Helena Friman och Göran Söderström. Akvarellen målades år 1833 av Alexander Wetterling

Fredrika Bremer levde in nuet och såg allt som hände i Stockholm. Till sina vänner skildrade hon livet i Stockholms två världar. Den ena var balernas värld där de förmögna med hoppande polkasteg som i ett rus svepte runt i balsalarna. Här gjorde man allt för att för ett par timmar glömma bort verkligheten på stadens gator och torg. Här fanns den andra världen, som bestod av de tiggande kolerabarnen. Fredrika Bremer kände till dessa två världar och tyckte ganska illa om det hos såg

Fredrika Bremer hade som barn fått lära sig dansa och hon älskade detta. Hennes stora problem var att hon var liten till växten och att hon inte hade ett docksött ansikte. Hon hade gått på flera baler och alltid känt att männen gav henne ögonkast, som var fyllde med förakt. Det var sällan någon dansant kavaljer bjöd upp henne till wienervals eller polka. Hon skulle till sin mammas stora sorg bli en ogift mamsell.

Koleran kom när höstlöven började falla. Alla kunde drabbas av denna snuskets och det urusla dricksvattnet s sjukdom. Många barn överlevde sina föräldrar. De, som inte hade några anhöriga kvar i livet, drog fram på gatorna och tiggde. För att få pengar till mat började barnen stjäla. De, som hade otur, fångades in av poliserna, fördes till domstol och sedan visste ingen vad samhället skulle göra med dessa barn. De enda, som brydde sig om dessa barn, var en stor grupp av medelklasskvinnor. De hälsade på de ungdomar, som dömts till fängelse, de steg in i de kvava och stinkande cellerna och undervisade barnen i läsning och de försökte att efterfrigivningen orda ett arbete för dessa ungdomar. En av de tongivande i denna grupp var Fredrika Bremer.

Damerna i denna välgörenhetsgrupp diskuterad inta bara tiggarbarnens vardag utan debatterade med liv och lust kvinnornas ställning i samhället. Enligt en lag från år 1734 var kvinnorna omyndiga, vilket innebar att en manlig släkting eller en äkta man ansvarade för deras egendom. Detta uppfattades av medelklassens liberala kvinnor och även av ett flertal som ett gissel. Få av kvinnorna hade Fredrika Bremers mod att vända sig till kungen för att i konselj bli förklarade som myndiga. Fredrika Bremer hade gjort detta och år 1840 blev hon som berömd författarinna förklarad som myndig.

Fredrika Bremer hade skrivit en rad böcker med underrubriken ”Teckningar ur vardagslivet”. De var skildringar främst från landsbygdens gods med dess människor. I boken ”Hertha” som kom ut år 1856, bytte hon ut landsbygden mot en mindre stad och skildrade i detalj hur en eldsvåda spreds från trähus hus till trähus. Alla, som orkade, gick ut och hjälptes åt att släcka elden. Här arbetade män och kvinnor från olika samhällsklasser sida vid sida. När äntligen elden var släkt insåg de styrande att nu måste staden byggas upp igen och kanske med nya ansikten i styrelser och nämnder.

En av organisatörerna i släckningsarbetet var borgarflickan Herta, som i hemmat regerades av sin despotiske far. Nu steg Hertha fram och begärde att få vara med och planera uppbyggandet av det nya. Detta gick naturligtvis inte för sig. Hertha var kvinna, hon var omyndig och hade aldrig fått en ordentlig skolutbildning. Hertha ställde krav på sin pappa och på de ledande i staden. Alla män måste inse att kvinnorna kunde ta ansvar för ett arbete, att de borde vara myndiga och att de hade lika lått för att lära sig läsa, skriva och räkna som pojkarna.

I Stockholm blev det skandal i överklassen efter det att de konservativa männen läst boken. Några kände igen sig i skildringarna av Herthas far och andra blev förfärade över det fräcka påståendet att det inte var någon skillnad mellan pojkars och flickors förmåga att lära sig att läsa, skriva och räkna.

Strax efter det att boken kommit ut lämnade fredrika Bremer Stockholm. Hon hade genom hjälpgruppen för kolerabarnen kommit i kontakt med Pehr Swedbom, som arbetade som redaktör på den liberala tidningen Aftonbladet. Fredrika Bremer skulle bli utlandsreporter och skildra livet i de östra delarna av medelhavsområdet.

Pehr Swedbom var en av delägarna till Wiwsta Varf. Hans hustru Fredrika och Fredrika Bremer var mycket goda vänner. Fredrika Swedboms liv var fyllt av bekymmer. Hon hade fått sonen Erik, som var mentalt handikappad. Sedan kom en ny våg av kolera och den svepte med sig hennes make Pehr. Nu blev änkan Fredrika delägare av Wifsta Varf och pengarna strömmade in till henne. Hon tog ett djärvt beslut. Fredrika Bremer fick del av hennes överskott och kunde från Grekland fara vidare till Jerusalem Författarinnan ville med egna ögon se den heliga staden och de religiösa konflikter, som slog sönder samarbetet mellan olika grupper av människor. I artiklar i Aftonbladet och brev till sina vänner skildrade hon med inlevelse i Israel och i Jerusalem. Hon njöt av folkvimlet och var tacksam för att vara långt bort från Stockholm, där de konservativa föraktade henne och arbetarna ansåg hon var tokig, eftersom hon ansåg att det för flickor var en tillgång i livet att gilla att läsa. Det fanns en utbredd föreställning att de som läste riskerade att bli sinnesrubbade och odugliga för allt praktiskt arbete.

Medan Fredrika Bremer var borta beslöt riksdagen att alla ogifta kvinnor kunde hos domstol ansöka om att bli myndiga den dag de fyllde 25 år. De gifta kvinnorna var fortfarande omyndiga, medan änkorna var myndiga.

Fredrika Bremers artiklar on det religiösa livet i Israel skapade debatt. Hon skildrade konflikterna mellan olika kristna kyrkor, mellan kristna och judar och mellan judar och muslimer. Nu blev hon en av de första som skrev om konflikterna i Mellanöstern. Hennes önskedröm var att uppföra en helgedom, där alla religioner kunde mötas. Här ville hon stå och predika försoning. Tyvärr skulle detta vara svårt att genomföra. Det fanns grupper, som inte kunde tänka sig försoning utan ville ha strid. Här såg Fredrika Bremer ett stort problem. Makthavarna i Israel vågade inte inse problemen. Det enda, som kanske skulle lugna ner de mest stridlysta vore kristen mission.

Artiklarna väckte debatt bland prästerna. i Jerusalem fanns en svensk kvinnlig författare, som varken hade studerat teologi eller kyrkohistoria. Hon skildrade kyrkor med anor i fornkyrkan på ett annorlunda och icke vetenskapligt sätt. Att dessutom en kvinna skulle leda en gudstjänst var nästan som att tvivla på att Gud var de kristnas Fader och att de kristna var hans egendomsfolk.

Fredrika Bremer kom tillbaka till Stockholm nästa gång det hettade till i salongerna. Änkan Fredrika Swedbom skulle gifta om sig med den nio år yngre Carl Limnell. Detta kunde inte vara kärlek, den förmögna änkan önskade sig förströelse i sängen och den blivande brudgummen var ute efter hennes pengar. Då steg Fredrika Bremer fram och försvarade sin väninna. Detta äktenskap byggde på kärlek och gemenskap. Dessutom visste alla som kände änkan Fredrika att Carl Limnell på ett enastående sätt hade tagit hand om änkans förståndshandikappade son Erik och upplevt att han var den olyckliga pojkens nye pappa.

För ett par dagar sedan strövade jag den långa och krokiga Birger Jarlsgatan från Stureplan upp mot Roslagstull. Genom skosulorna upplevde jag att gatan förde mig en smula uppåt, vilket inte är något alla som åker buss tänker på. Jag gick förbi pampiga byggnader, öppna platser och stannade till vid Eriksbergs plan. Hemma i en bok hade jag tittat på en bild över denna lilla park med spelande fontäner, hjul för jättelika gammaldags lokomotiv, sittbänkar och färgsprakande planteringar såg ut för ungefär 150 år sedan. Det var hit stadens skitkäringar släpade latrintunnorna och tömde dem i en stinkande sjö. Någon skylt, som berättade om detta, fanns inte. Ibland får jag en kuslig känsla av att Stockholm vill radera bort sitt förflutna och bara vill ägna sig åt framtidsplaner.

Det är ofta mycket svårt att föreställa sig hur Stockholm såg ut för omkring 150 år sedan. Det var en tid utan bilar och vattentoaletter, en tid när staden sommartid var ett stinkande helvete och vintertid var staden insvept i stickanda rök från kakelugnar och köksspisar. Vi vet något om hur vår huvudstad såg ut under den varma årstiden tack vare Nils Månsson Mandelgren, som i mitten av 1830-talet for till Stockholm och här började i ord och bild skildra vad han såg. Han traskade troligtvis från nuvarande Nybroplan längs den illaluktande bäcken Rännilen upp till Träsktorget, som låg vid sjön Träsket eller i folkmun Kattrumpssjön. Denna sjö ligger ungefär där Eriksbergs plan ligger idag.

Det gick på Mandelgrens tid att fortsätta vandringen mot norr längs bäcken, som nu hade bytt namn till Kattrumpsbäcken. Då passerade man resterna av den rivna Kattrumpstullen. Stadens tullgräns hade flyttats närmare Brunnsviken och låg vid den nuvarande trafikplatsen Roslagstull. Vattnet från Bråviken rann ut mot Nybroviken genom denna bäck.

Stadstullarna spelade en stor roll i Stockholm fram till den dag år 1810 när de avskaffades. Alla livsmedel, som fördes in i Stockholm, måste innehavaren betala tull för. Det blev billigare att fara utanför tullarna och äta sig mätt på ett värdshus än att laga mat hemma. Ett värdshus, som har överlevt avskaffandet och stadstullarna och kedjorna med snabbmat, är Stallmästargården i utkanten av Hagaparken.

Träsktorget var på Mandelgrens tid ingen trevlig plats. Hit forslades alla latrintunnor, som tömdes från en speciell brygga rakt ner i sjön. Att hämta och tömma latrin var ett arbete för kvinnor. I löneförmånerna ingick det bostad i ett av husen vid sjöns södra sida. På det lilla torget, omgivet av fallfärdiga trähus, stod för 150 år sedan stadens skampåle, där alla som dömts till skamstraff surrades fast. Här fanns också Kopparmatte. Hit kom stadens bödel och lät gisslet vina över de som dömts till piskning för bland annat stöld.

På 1830-talet förstod stadens läkare att kolera spreds genom det förorenade vattnet i Kattrumpssjön. Något borde göras för att lägga igen sjön och forsla latrintunnorna till något lämpligt ställe vid Östersjön. Problemet var att detta skulle bli mycket dyrt.

I slutet av 1830-talet drabbades Stockholm av sin första epidemi av kolera. Det var Dödens Ängen som smög fram bland husen vid Träsktorget och också i gränderna i Gamla Sta´n. På nätterna slamrade dödens kärror ut mot tillfälliga gravplatser långt utanför de gamla tullarna. Många barn blev föräldralösa och de slog sig ihop i grupper och sökte sig mot Kungsträdgården för att tigga. Grupperna kallades för kolerabarnen. Ingen ville ta ansvar för dessa trashankar, som många gånger upplevdes som ett problem av de överklassdamer, som ofta i sina långa och släpande kjolar promenerade i parken.

Fredrika Bremer bodde vintertid i Stockholm och försökte sätta sig in i kolerabarnens livsöden. Hon beslöt sig för att starta en insamling till för dessa barn. Det behövdes mat och kläder och också ge barnen möjlighet att få gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Medelklassens kvinnor samlades i varandras hem, några sydde kläder och andra arbetade fram planer för olika slag av insamlingar. Bland de som var med i denna grupp fanns Ulla Limnell, som var änka och husföreståndarinna för en liberal jurist, och den nyinflyttade norrländskan Fredrika Swedbom.

Det var inte bara kolerabarnens trista vardag som debatterade bland dessa medelklasskvinnor. Änkorna var myndiga medan de gifta kvinnorna var omyndiga. Detta innebar att deras äkta män förvaltade deras kapital och egendom och kunde bland annat pantsätta hustruns smycken. Det hände ganska ofta att männen använde pengarna för att underhålla sina älskarinnor. I dessa samtal om kvinnornas plats i samhället fann Fredrika Bremer och Fredrika Swedbom varandra. Det blev en livslång vänskap.

Många av medelklasskvinnorna var nyfikna och försökte ta reda på vad som hände med kolerabarnens flickor. Några av dem fick arbete i de små tobaksbutikerna på Norrbro. Hit kom männen inte bara för att handla tobak och cigarrer utan också för att köpa kärleksstunder av flickorna. Medelklassens damer såg detta. Diskussioner om prostitution och många mäns glupande aptit på sexuella äventyr hörde till ett av de ämnen, som damerna i salongerna debatterade. Deras slutsats var att de borde se till att flickorna fick möjlighet att studera på kvällstid och att husmor ett par gånger i veckan skulle gå ut i köket och diskutera moral med flickorna och därefter hålla en andaktsstund för tjänstefolket. Fredrika Bremer gick ett steg längre. Hon hade inte i Bibeln hittat några argument för att kvinnorna inte skulle kunna förvalta sakramenten, studera teologi och sedan bli prästvigda.

Åren gick och den ena koleraepidemin avlöste den andra. De styrande i Stockholm   diskuterade att fylla igen Kattrumpssjön. Ingenting blev gjort. Är 1855 blev Fredrika Swedbom gravid och året därpå föddes sonen Erik. Det visade sig snart att Erik inte utvecklades som han skulle. Erik var utvecklingsstörd och behövde mycket vård. Sedan kom nästa katastrof. Fredrika Swedboms make Pehr avled i kolera.

Fredrika Swedbom fick nu ärva sin makes stora andel i Wifsta Varf och blev en förmögen och samtidigt mycket vilsen änka. Nu fick hon stöd av Ulla Limnell och Fredrika Bremer. Ulla Limnell äldste son Carl började gå hem till Fredrika Swedbom för att leka med de båda pojkarna, tonårspojken Wilhelm och den hjälplöse Erik. Under dessa möten tändes en gnista av hopp och kärlek hos Fredrika Swedbom. Hon blev förälskad i Carl Limnell och kärleken var besvarad.

Carl Limnell var välutbildad. Han var officer och hade inom det millitära fått ingenjörsutbildning. Eftersom han inte var adlig, hade han svårt att nå de högre graderna inom armén. Han valde därför att byta arbetsplats och sökte sig till det nybildade företaget Statens Järnvägar.

I salongerna sladdrades det mycket om detta märkliga kärlekspar. Änkan Fredrika skulle göra något stötande genom att gifta sig med en yngre och stilig man. Carl Limnell vara bara ute efter sin blivande hustrus pengar. Den första som öppet försvarade denna kärlek var Fredrika Bremer.

Släkten i Wifsta Varf hade också synpunkter på detta i deras tycke förskräckliga äktenskap. De sökte upp sonen Wilhelm för att övertala honom att påverka sin mamma att avstå från ett nytt äktenskap. Wilhelm bara tittade stort på släkten och sa:

”Mamma behöver allt stöd hon kan få. Dessutom måste min lillebror få en pappa.”

När jag stod och beundrade de stora hjulen tänkte jag på kärleken mellan den förmögna änkan Fredrika och järnvägsingenjören Carl Limnell. Det var som om deras kärlekssaga hade börjat gro bland alla kolerabakterier i den nu försvunna Kattrumpssjön.

Bilden på Kattrumpssjön med Träsktorget har jag hittat i boken ”Stockholm, en historia i kartor och bilder” skriven av Helena Friman och Göran Söderström

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fredrika Limnell och hennes andre make byrådirektör Carl Limnell, som kallades Calle, bodde i det Paulinska huset vid nuvarande Gustav Adolf torg. Familjen hade en hörnlägenhet och Fredrika kunde från sitt salongsfönster se allt som hände utanför Operan och alla processioner till och från Slottet. Hennes väninnor fick genom hennes brev reda på mycket av det som hände i Stockholm.

Fredrika Limnell hade många väninnor och de samlades i hennes salong. Ibland kom några musiker och spelade, ibland kom någon författare och när det inte stod något speciellt på programmet sladdrade damerna. Ett givet samtalsämne var vilka kvinnor, som umgicks med kung Karl XV och vilken skådespelerska som prins Oscar uppskattade mest. Prins Oscar med sin stora familj bodde i Arvfurstens palats, nuvarande utrikesdepartementet, och var granne med Fredrika Limnell.

Fredrika Limnell hade under många år regelbundet läst ”Tidskrift för hemmet” och tagit till sig tidningens budskap. I början av 1870-talet handlade flera artiklar om att Europa höll på att få en ny stormakt. Det var Tyskland, som under Järnkanslern Otto von Bismarck ständigt genom korta och framgångsrika krig erövrade landområden från grannstaterna. Hösten 1870 visste alla, som följde med i utrikespolitiken, att tyska trupper framgångsrikt hade marscherat in ii Frankrike och att den franska armén var besegrad. Frankrike höll på att plundras och civilbefolkningen hade det mycket svårt. Någon av damerna hade goda kontakter med den fransk-reformerta kyrkan och genom henne kunde alla få veta något mer om kriget än vad som stod i tidningarna. Damerna i salongen älskade allt som var franskt och avskydde den tyske Järnkanslern och hans krav på upprustning av den tyska armén och hans ständiga krig. Salongsdamerna ansåg att det var viktigare att bekämpa fattigdomen än att erövra landområden från andra länder.

Det var början av en annan kö, som Fredrika Limnell kunde spana in slutet på. Vissa dagar hade Pantbanken på Riddarholmen öppet och dit sökte sig folk från alla samhällsklasser. Det var inte längre någon skam att pantsätta hustruns smycken eller en oljemålning av prostfar. Denna kö blev en inspirationskälla för samtalen i salongen. Varför var inte de gifta kvinnorna myndiga? De borde har rätt att få behålla sina smycket och att inte maken skulle kunna lägga beslag på dem eller hennes andra tillgångar för att kunna underhålla sina älskarinna.

Den 30 mars 1871 dog avled drottning Lovisa och Fredrika Limnell kunde från sitt fönster njuta av begravningståget från Slottet till Riddarholmskyrkan. Efter den kungliga jordfästningen fick damerna i Fredrika Limnells salong något helt annat att diskutera. Karl XV hade ingen son och nu ville han gifta om sig och hoppades på så sätt få en arvprins. Han hade hittat rätt dem för detta. Det var en förmögen och unga rik polsk adelsdam. Alla kring kungen blev oroliga och undrade hur detta kärleksäventyr skulle sluta.

Från sitt fönster kunde Fredrika Limnell titta in i Arvfurstens palats och ana sig till att prins Oscar orolig och arg vankade runt i rummen. Om Karl XV blev far till en son, skulle han aldrig få möjlighet att bli kung. Alla oroade sig i onödan. Karl XV var svårt sjuk och sökte bot utomlands. Han blev sämre och beslöt sig för att återvända hem. Längre än till landshövdingen i Malmö kom han inte. Den 18 september 1872 avled den folklige monarken och efterträddes av den reserverade Oscar II.

Hösten 1872 började salongsdamerna organisera en insamling för de nödlidande familjerna i Frankrike. De franska kvinnorna hade förlorat sin stolthet. Främlingar hade trängt in i hjärtat av deras land och till och med marscherat in i Versailles. Här i Pelarsalen hade den tyske Järnkanslern ropat ut att Preussen och Tyskland hade förenats till ett enda land och numera hade en gemensam kejsare. Frankrikes ekonomiska välstånd var efter krigsslutet bara ett minne.

Det tyska rikets upprustning kändes för kung Oscar II obehagligt nära. Han ville att riksdagen skulle bevilja mer pengar till försvaret. Det dominerande politiska partiet var Lantmannapartiet, som var en samling bönder och jordägare. De ansåg att den nu föråldrade indelningsverket var en belastning för den svenska landsbygden. Skatter på jord och egendom fick inte höjas. Dessutom var det inte säkert att den tyske Järnkanslern tänkte anfalla vårt land. Alltså skulle det inte beviljas några nya anslag till försvaret. Ibland var Carl Limnell inbjuden till kungens informella samtal med tjänstemän och politiker. Han var där i egenskap av byrådirektör för Statens Järnvägar. I detta arbete ingick också att ansvara för driften av olika kanaler. Hemma hördes djupa suckar. Politikerna var mer intresserad av att gräla om försvaret och ett eventuellt krigshot från Tyskland än att diskutera underhållet och skötseln av den för järnbruken viktiga Dalslands kanal med akvedukten i Håverud.

i maj 1873 kröntes Oscar II med pompa och ståt. Kungen var dålig ryttare och kanske rädd för hästar. För att inte visa sin svaghet beslöt han sig för att vandra med i det långa processionståget. Fredrika Limnell kunde titta på ståten genom sitt salongsfönster. Med i kröningsprocessionen gick hennes egen make Calle och också den svagt begåvade sonen Erik tillsammans med sin skolklass. För att visa sin solidaritet med de svaga i samhället hade kungen låtit denna klass få vara med i processionen.

Detta var en av de sista salongsupplevelserna från Stockholms innerstad som Fredrika Limnell skildrade i brev. Den 11 november 1873 bröt elden ut i vindsvåningen på det Paulinska huset. Fastigheten såldes sedan som rivningsobjekt och Fredrika Limnell med make Calle och sonen Erik måste se sig om efter en annan lägenhet. Efter detta flyttades allt salongslivet till sommarstället Lyran i nuvarande Bredäng.

Idag kan alla njuta av samma utsikt som Fredrika Limnell hade. Numera ligger Medelhavsmuseum i det bankpalats, som ersatte det paulinska huset. En trappa upp finns en restaurang och härifrån kan matgästerna studera den brusande trafiken på Gustav Adolfs Torg och alla turistbussar till Slottet.

Bilderna över Gustav Adolfs Torg med det gamla Operahuset har jag hittat i boken ”ur svenska hjärtans djup” skriven av Gotthard Johansson, Mats Rehnberg och Gösta Selling. Bilden med kön till Pantbanken kommer från boken ”Kungens glada dagar” av Mats Rehnberg och Bo Lagercrantz. Bilden över eldsvådan har jag hittat på nätet. Den kommer från Stockholmskällan

1860-talet var tillväxtens tid för de svenska industrierna. Det nya var användningen av ångsågar, som snabbt förvandlade skogens träd till bräder. Längs den norrländska kusten växte sågverken upp. En av kustens bästa hamnar var Härnösand, som långsamt förvandlades från en sömnig stiftstad till en sjudande industristad. Det var i denna stad som Fredrika Limnells och hennes förste make Per Swedbom hade vuxit upp och där Fredrika kämpat sig igenom tonårens första häftiga förälskelse.

Fredrika Limnells förste make och kusen Per Limnell avled i Stockholm i kolera hösten 1857. Han hade varit lärare i svenska och moderna språk i ett pojkläroverk för att senare överge läraryrket för att bli en av reportrarna på Aftonbladet. Tidningens läsare upplevde honom som en tråkig magister, som mer gick in för att skriva en korrekt svenska än att nyfiket utforska spännande politiska nyheter. Sladderpressen drev ofta gäck med honom och hans hustru Fredrika beskrevs som den eleganta kvinna i gul krinolin. Hennes största önskan var enligt dessa elaka tungor att bli insläppt i adelns finaste salonger och att bli presenterad för kung Karl XV.

Per Limnells mor kom från den släkt, som byggt upp förmögenhet i verksamheten på Wifsta Varf. Per Swedboms far hade sin krafts dagar varit rektor på läroverket i Härnösand. Det finns antydningar i de gamla papperen att släkten Swedbon hade samiska rötter.

Fredrika Limnels far kom från en hantverkarfamilj, som aldrig hade varit knutna till hovet eller överklassen. Det förnäma Stockholm bjöd med tvekan in nyrika norrlänningar till sina salonger. I deras ögon var Fredrika Limnell en välklädd, förmögen och äregirig dam. Kanske vore det bäst att undvika henne.

På 1850-talet var det högkonjunktur med efterfrågan på fartyg och sågade trävaror. Ledningen för Wifsra Varf utökade sin verksamhet med en ångsåg, vilket gjorde att produktionen av bräder för skeppsbyggeri och byggnadsarbete blev billigare att framställa. En del av dessa inkomster skickades till delägaren och redaktören Per Swedbom vid Aftonbladet. När den sista stora koleravågen hösten 1857 svepte in över Stockholm blev Per Swedbom ett av offren. Hans hustru, del eleganta Fredrika, blev änka och samtidigt en av delägare i Wifsta Varf och fick därför en del av avkastningen. Eftersom hon som änka enligt den tidens regler var myndig och kunde hon få disponera pengarna själv utan tillstånd från en manlig släkting. Vi vet inte idag hur hon upplevde denna nya situation eller om männen i ledningen för varvet respekterade henne.

Fredrika hade en dröm. Det var att bli värdinna för en litterär salong. I sin ungdom hade hon hört talas om Malla Silfverstolpes salong i Uppsala och detta hade sporrat hennes ambitioner. I barndomens stad Härnösand visste medelklassen vem hon och hennes Per Swedbom var. Här i Stockholm försvann Fredrika och hennes make Per in i mängden. Stockholmarna var på 1850- talet kräsna när det gällde att bjuda in de nyrika till sina salonger.

Alla, som önskade följa politiken på när håll, sökte sig till Henrik Reuterdahls salong. Henrik Reuterdahl var i den minister, som ansvarade för frågor som gällde kyrkan och universiteten i Uppsala och Lund.

Henrik Reuterdahl var ogift. Under sina är som minister behövde han en kvinna vid sin sida. Hennes uppgift var enbart att vara värdinna vid hans salong. En god vän, som var framstående jurist, erbjöd sig att låna ut sin husföreståndarinna. Det var änkefru Limnell, som vuxit upp i en högborglig familj. Denna dam hade en enastående förmåga att skapa trivsel runt omkring sig. Änkefru Limnell hade två vuxna söner, som var en tillgång i sällskapslivet. Äldste sonen Carl var lång och ståtlig, han var både officer och civilingenjör och arbetade vid Statens Järnvägar.

Det är ingen som vet var Carl Limnell och änkan Fredrika träffades. Kanske hade hon fått en inbjudan till ministerns salong och där lärt känna Carl Limnell och där uppskattat hans uppvaktning. Tycke uppstod och år 1860 gifte de sig. Det blev en del beska kommentarer om att änkan Fredrika sysslade med barnrov. Hennes nye make Carl var nio år yngre.

Änkan Fredrika gifte sig med Carl Limnell år 1860, vilket var samma år som Henrik Reuterdal utnämndes till ärkebiskop och tog med sig sin salong till Uppsala. Det är mycket som talar för att Carl Limnell började bjuda in ärkebiskopens vänner till den salong, som han skapade tillsammans med sin hustru.

Carl Limnell hade tack vara sin mammas arbete vuxit upp i Stockholms övre medelklass, han var välutbildad och han kunde teknik. Som änka hade Fredrika Limnell varit myndig. Nu var hon gift och omyndig, vilket innebar att hennes ärvda förmögenhet disponerades och sköttes av Carl Limnell. Detta förde med sig att Carl Limnell regelbundet var i kontakt med ledningen för Wifsta Varf.

Carl Limnell, hans hustru Fredrika och hennes 17-årige son Wilhelm Svedbom bosatte sig i en stor lägenhet i Gustaf Horns palats vid Malmtorgsgatan, som nu har bytt namn till Fredsgatan. Skvallret om henne ebbade ut och hennes nya make Carl gav henne status. Hon kunde utan problem bjuda in gäster på musikalisk underhållning med sonen Wilhelm som pianist.

Stockholm var sommartid en stinkande stad med latrintunnor på gårdarna och utan avlopp. Allt smutsigt vatten från hushållen hälldes ut i rännstenarna. Dricksvatten kunde alla efter år 1861 hämta gratis vid olika tappställen från den nya vattenledningen. Alla, som hade möjlighet, flydde i slutet av april ut till landet och återvände inte förrän det blivit höst.

Carl Limnell och hustru Fredrika beslöt sig för att skaffa sig ett elegant sommarhus i närheten av Stockholm. De valde en tomt intill Jakobsbergs gård i nuvarande Bredäng. Platsen hade flera fördelar. Det fanns ganska bra tillgång till dricksvatten, det fanns en ångbåtsbrygga nedanför tomten, det var regelbundna turer till staden och det låg ett litet skeppsvarv för små fraktskutor i närheten. Hit kunde Wifsta Varf leverera sina sågade bräder.

Huset byggdes helt i trä och fick utsiktstorn med ett höj- och sänkbart tak, en altan mot norr med utsikt över Mälaren och en punschveranda mot gårdsplanen på husets sydsida. Mitt i huset inreddes salongen, där det gick att samla folk till litterära och musikaliska sammankomster. Nu började Fredrikas storhetstid som salongsvärdinna.

Det finns inte mycket kvar av Fredrika Limnells brevväxling från 1860-talet. År 1873 bröt branden ut i Gustav Horns palats och ingenting i familjen Limnells lägenhet gick att rädda. Sedan kom lågkonjunkturen med betydligt mindre vinster för sågverken vid norrlandskusten. Arbetarnas löner sänktes och svälten tågade in i arbetarnas vardag. I maj 1879 hade arbetarna fått nog. De la ner sina arbeten och organiserade en strejk, som skakade om stora delar av vårt land. Vika rättigheter och skyldigheter hade fabriksägarna när det gällde behandlingen av de anställda? Skulle sågverksarbetarna använda yxor och knivar som vapen och starta en revolution? Landshövdingen blev oroig och begärde hjälp från militären. Sundsvall påminde nu plötsligt om en belägrad stad.

Det fanns inga strejkkassor. Snart måste demonstranterna avsluta sin fredliga strejk. Många återgick till arbetet med andra ansåg att det inte gick att stanna kvar i Sverige. De sökte sig utomlands, de flesta till Amerika och några till Ryssland.

Några månader senare låg August Strindbergs bok ”Röda Rummet” på bokhandlarnas diskar. Folk köpte boken, läste och diskuterade den. Nu kom något nytt. Det gamla var inte självklart. Nya frågor ställdes. Det hörde bland annat vilka rättigheter en kvinna hade. Det måste bli självklart att ogifta kvinnor skulle kunna försörja sig själva och inte bli en belastning för sina manliga släktingar. Arbetarna måste få bättre lönevillkor och inte längre tvingas arbeta tolv timmar om dygnet. Stockholm sjöd av politisk oro.

Makarna Limnell gjorde trots branden och rädslan för att arbetarna skulle göra revolution allt de kunde för att låta sommarsalongerna på Lyran fortsätta som om ingenting hade förändrats. De hade hittat sin livsstil. Deras gäster hyste inga tvivel på statskyrkans läror, de ville behålla kungahuset och de var inte nykterister. Den del av överklassen, som inte kostade på sig ett eget sommarnöje, flydde från stank. smuts och tiggare ut till Lyran. Nya tankar smög sig in i samtalen. Det gällde kvinnornas rättigheter i samhället och frågor om det inte vore rimligt att gifta kvinnor också var myndiga och fick rösträtt till riksdagen. Några hade studerat Fredrika Bremers böcker ordentligt och tog upp frågan om varför kvinnor inte kunde få studera teologi och bli präster. År 1870 fick flickor rätt att ta studentexamen som privatister och två år senare fick de tillstånd att studera vid universitet, dock med undantag för den teologiska fakulteten. Det sista var något som irriterade Fredrika Bremer.

Det strömmade folk till Lyran. Det var inbjudna författare och musiker, det var kvinnor från den liberala kvinnorörelsen och det var goda vänner till familjen. De kom med ångbåten och kvinnorna kämpade sig uppför trapporna i sina långa kjolar medan Carl Limnell med raska steg klev uppför det branta berget. Det var skratt och glädje. Männen samlades på altanen eller vid dåligt väder på verandan och drack punsch medan kvinnorna att och sydde medan Fredrika Limnell läste högt för dem.

Det förnäma Stockholm delades in i två grupper, de som hade fått en inbjudan till Lyran och de, som inte hade lyckats få ett inbjudningskort. Sedan kom nästa katastrof. Sommaren 1882 drabbades Carl Limnell av lunginflammation och avled. Fredrika Limnell var nu för andra gången en förmögen änka. Hon var 66 år gammal, äldste sonen Wilhelm hade inga tanka på att skaffa barn och den yngste var mentalt efterbliven och bodde på ett sjukhem. Efter änkeårets avskildhet ville hon komma tillbaka till livet och till sommarsalongerna på Lyran.

Den tecknade bilden av hamnen i Härnösand är från år 1861. Jag har hämtat den från boken ”Kungens glada dagar, bilder från Carl XV:s tid” skriven av Mats Rehnberg och Bo Lagercrantz

Fredrika, som gillade att skriva brev, förlorade denna förmåga under 1850-talet. En orsak kan vara att hon bevakades mycket hårt av skvallerpressen. Här skildrades hon som en elegant citronfjäril i en svepande krinolin, som mot betalning sydde hovdräkter och drömde om att hennes Per, redaktör på Aftonbladet, skulle bli adlad och att hon på så sätt skulle få inträde till stadens finaste salonger.

Från nyårsafton fram till askonsdag rådde feststämning hos de förmögna familjerna. Adeln samlades för sig i salonger hos någon, som hade en stor bostad i närheten av Slottet. Pigorna fick springa runt med inbjudningskort. Det fanns inte stolar för alla, de äldre herrarna slog sig ner så nära de stimmande ungdomarna som möjligt, medan damerna satt längre bort i salongen. Männen diskuterade politik, medan kvinnorna fundera på om det denna kväll skulle uppstå ett kärlekspar. Till dessa salonger var inte de nyrika affärsmännen och industriidkarna välkomna.

i början på 1850-talet kom modedansen polka till vårt land. Den var snabbare än vals och hade fler hopp både åt vänster och höger. För att göra detta stilfullt måste flickorna dra upp sina långa kjolar och visa smalbenen. De äldre damerna ansåg att detta var en smula oanständigt. Polkan blev ungdomarnas dans. På de stora balerna satt den äldre generationen uppradade och spanade in de par som passerade anständighetsgränsen. De hade ofta mycket svårt att ingripa. De bästa dansörerna var prinsarna Karl och Gustaf, som kunde få flickorna att släppa loss i dansens virvlar.

År 1851 var Fredrika 35 år och för gammal att dansa och för ung att vara en bland de spejande damerna. Det vilade ett löjets skimmer över hennes make Per Swedbom, som hade lämnat sin lärartjänst för att bli en av redaktörerna på Aftonbladet. Han skrev tråkigt, läspade, hade tappat tänderna. Dessutom var han  konservativt fjäskande för kungahuset. Elaka tungor sa att han solade sig i glansen av sin kusin Magnus Huss, som var vårt lands skickligaste läkare.

Magnus Huss var ett par år äldre än sin kusin per Swedbom. Tack vare familjens inkomster från Wifsta Varv hade han möjlighet att studera till läkare i Paris. Här lärde han sig tala flytande franska och att använda den nya uppfinningen stetoskopet. När han kom tillbaka till Sverige fick han veta att den franske kungen Karl XIV Johan behövde en livläkare, som kunde tala franska. Magnus Huss sökte detta arbete och fick det. Han kom sedan att bli livläkare åt kungafamiljen fram till drottning Sofia.

Magnus Huss specialitet var sjukdomar, som berodde på för mycket drickande av finkelbrännvin. Detta specialintresse hade han gemensamt med Oscar I. Det gällde i alla samhällsklasser att hålla tillbaka drickande och att se till att alla hade tillgång till bra dricksvatten. Magnus Huss var ofta på Slottet och det var här han mötte kärleken. Det var prinsessan Sofias hovdam Lotten Bergenstråhle. Problemet med deras kärlek var att de inte kunde gifta sig utan tillstånd från kungen och hennes släktingar. Enligt dåtidens regler skulle en adlig flicka enbart gifta sig med män, som var inskrivna i Riddarhuset.

1850-talet var inte enbart dansens år. Det var under detta årtionden som koleran i vågor svepte över Stockholm. Oscar I upplevde att han borde göra något för att hindra spridningen. Han utnämnde Magnus Huss till general i kriget mot koleran. Den berömde läkaren var överhopad med arbete och behövde en ställföreträdare, som höll reda på alla papper och skrev rapporter. Kusinen och redaktören Per Swedbom var utmärkt för detta arbete. Hustrun Fredrika blev enligt sladderpressen lycklig. Hennes Per satsade på att komma  ett steg närmare Slottet och de kungliga. Kanske skulle han adlas.

En sommar i mitten på 1850-talet kom ett berömt operasällskap för att gästspela i Stockholm. Nu bad ledningen för Operan om hjälp. Någon borde orda en salong för musikerna och sångarna. Valet föll på Fredrika, som på sin pappas sida var kusin med dansaren Anders Forssberg.

Dansören Anders Forssberg hade inte det bäste rykte. Han var gift, men bodde inte tillsammans med sin hustru och de hade inga barn. Detta var i de pryda damernas ögon märkligt och ovanligt. Dansören var en man, som alla unga pojkar borde akta sig för.

Fredrika slog på stort. Nu äntligen fick han vara salongsvärdinna med inbjudna musiker. Tjänstefolket fick duka och sätta stearinljus i kristallkronan, de fick laga mat och springa runt med inbjudningskort. Sedan kom katastrofen. De inbjudna gästerna kom inte och hade inte lämnat återbud. Fredrika hade gått över gränsen till det som var passande. Den manliga huvudrollen sjöngs av en mycket mörkhyad man. Kommentarerna var

”Man umgås ju bara inte med en nigger!”

Fredrika blev helt nedbruten och orkade ingenting. Sommaren 1857, som var den sista sommaren Oscar I levde, adlades Magnus Huss. Nu gifte han sig med sin Lotten i hennes föräldrahem i på ett gods utanför Jönköping. På hösten kom koleran tillbaka. En av de första dödsoffren var Per Swedbom.

Fredrika höll på att tappa fästet i tillvaron. Hon var änka och socialt utfrusen. Bara ett fåtal vågade stötta henne. Hon hade två söner, den äldste var mycket musikalisk med den yngre var mentalt efterbliven. Nu behövde hon hjälp med den yngste pojken. Efter ett par år lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna. Anna var 25 år yngre än Fredrika. et blev hon som stöttade Fredrika när  det gällde  vårdnaden av sonen, Åldersskillnaden mellan dem spelade ingen roll. De var båda musikaliska, de spelade och sjöng ihop och diskuterade kvinnornas ställning i samhället. Långsamt utvidgades fredrikas umgänge. En dag gled Carl Limnell in i hemmes liv. Han var officer och civilingenjör och anställd vid Statens Järnvägar. År 1860 gifte de sig

Varje gång jag går runt i någon livsmedelshall eller i pressbyråkiosk tänker jag på Fredrika Limnell. Om hon ville läsa på kvällarna var hon hänvisad till stearinljus eller fotogenlampor. God belysning på vintrarna var dyrt. Hon kunde inte som jag bara trycka på en knapp för att få rummet att flöda över av ljus. Hon gillade att läsa tidskrifter och hade inte den stora tillgång på tidningar som vd jag har. Stearinljus och tidskrifter var under hennes livstid lyx, idag hör de till vardagen.

Fredrika Limnell flyttade år 1842 som nygift från Härnösand till Stockholm. Hon var gift med sin kusin Per Swedbom, som arbetade som lärare i svenska och moderna språk vid en pojkskola. Hon hade vuxit upp tillsammans med Per. De var båda mycket musikaliska, de hade spelat och sjungit tillsammans och ofta hade Per retat gallfeberns på sin kusin. Detta brukade få till följd att Fredrika rusade till någon vuxen och skrek att Per var dum. Att de senare blev ett kärlekspar var för många i släkten ett stort mysterium.

Fredrika älskade att läsa och att skriva brev. Stora delar av hennes brevsamling finns bevarade och detta gör att det går att få en inblick i hennes liv. Ett annat intresse var textilier Hav var skicklig när det gällde att sy klänningar och senare i livet blev hon beundrad för sina vackra och färgsprakande krinoliner.

Det kom brev från släkten i Härnösand. De berättade om det stigande välståndet. Staden hade tidigare varit en sömnig stad i Ångermanland, där allt kretsade kring biskopen och landshövdingen. På 1830-talet skedde förändringen. Det växte upp industrier, som hade skogens träd som råvara. Ett av alla dessa framgångsrika företag var Wifsta Varf, som Per Swedbom genom son mors släkt blev delägare i. Det strömmade in pengar till lärarfamiljen, vilket var välkommet. Lärarlönerna var låga och yrket hade inget högt anseende.

I breven fanns önskelistor. Släkten önskade få del av de lyxvaror. som bara fanns att köpa i Stockholm. Kunde Fredrika handla åt dem? Hon skulle givetvis få en slant för besväret. Detta var en arbetsuppgift, som passa Fredrika mycket bra. Hon letade reda på i olika affärer där allt det som släkten ville ha fanns, hon packade varorna och såg till att de forslades till en av alla defraktskutor, som regelbundet gick mellan Stockholm och städerna längst norrlandskusten.

En av dessa åtråvärda varor var Liljeholmens stearinljus. Dessa ljus osade inte som ljus från fårtalg, de droppade inte och de stank inte av vidbränt kött. De såldes inte i vanliga affärer, utan bara på tidningen Aftonbladets redaktion. Tidningens ägare, Lars Johan Hierta, var inte bara tidningsutgivare. Han var intresserad av den kemiska industrin och hade i ett stort trähus vid Liljeholmen startat en stearinljusfabrik. Tekniken hade han snappat upp under en resa i England.

Under dessa inköp stötte Fredrika på gifta kvinnor, som också köpte varor åt släktingar på landsbygden. Då insåg hon att hon var privilegierad. De pengar, som hon förtjänade på att köpa och packa varor, fick hon behålla själv. År 1842 var kvinnorna omyndiga och en gift man hade rätt att kräva att hustrun skulle redovisa sina egna inkomster och sedan ge honom pengarna. Fredrika och Per levde i ett jämlikt äktenskap, vilket innebar att Fredrika fick göra vad hon ville med pengarna. Det gjorde hon och började prenumerera på tidskrifter. 1840-tlaet hade blivit tidskrifternas årtionde och Fredrika slukläste allt hon kom över.

Det finns entusiastiska brev från Fredrika om detta. Brevbäraren kom med en tidskrift, Fredrika avslutade snabbt det hon höll på med och började sedan läsa. Någon timme sedan hade hon bestämt sig. På eftermiddagen skulle hon anordna ett symöte för de kvinnor, som inte hade samma frihet som hon. Hennes husa fick springa runt och lämna meddelande till sygästerna, som skulle ha med sig ett handarbete.

Damerna kom, de slog sig ner i salongen, Fredrika tände ljus och en efter en fick läsa högt medan alla andra satt och sydde. Medan detta pågick satt maken Per i sitt arbetsrum och rättade skrivböcker. Han hade snabbt gjort sig känd som en mycket noggrann lärare. Allt som eleverna skrev skulle vara korrekt, inga stavfel och inga grammatikaliska felaktigheter. Fredrika blev populär, medan Per slets ner av lärarjobbet. Han vantrivdes och fick samtidigt en tandlossningssjukdom.

Under denna tid blev dagstidningarna billigare och mer innehållsrika. Lars Johan Hierta anställde en kvinnlig journalist. Det var den vackra småländskan Vendela Hebbe. Vendela Hebbes make Clemens var jordägare och jurist. Han var inte hederlig i affärer, gjorde konkurs och flydde från hustru och barn ut ur landet. Hustrun Vendela blev familjeförsörjare först i Jönköping och sedan i Stockholm. De första åren tjänade hon pengar genom att ge musiklektioner och anonymt skriva noveller. Lars Johan Hierta upptäckte hennes litterära talang. På Aftonbladet blev hon en uppskattade översättare och journalist med specialitet att skriva om de fattigas Stockholm. Hennes artikel lästes och fick de borgliga damerna att inse att tjänstefolket och arbetarna ofta levde i misär. Ett problem i samhället var att de lägre stånden varken kunde läsa eller skriva.

Det växte upp boklåder i Stockholm. En av dessa ägdes av Per Göttrik och låg i strax intill Riddarhuset. År 1848 kom ”Das Kapital” ut i Tyskland och bokhandlare Göttrik såg snabbt till att den översattes till svenska och gick att köpa i hans bokhandel.

Idag kan vi ana oss till att Fredrika Limnell läste Aftonbladet och att hon hade hört talas om Carl Marx och hans tankegångar om industriarbetarnas villkor. Senare i livet skulle hon bli aktiv i olika sällskap, som arbetade för att kvinnorna från arbetarklassen skulle få det bättre. Hon var med och startade en aftonskola för de kvinnor, som arbetade som hembiträden. Många av dessa kvinnor hade aldrig som barn fått lära sig att läsa och skriva. Läskunskap var första steget in i ett bättre och rikare liv.

De första åren i Stockholm fick Fredrika att inse hur instängda och hårt kontrollerade borgerskapets kvinnor kunde vara. Senare i livet engagerade hon sig för föreningar, som kämpade för de gifta kvinnornas rättigheter. De skulle få behålla sina inkomster själva. Om de ärvde en förmögenhet var den deras och tillhörde inte den man de var gift med. Kampen, som Fredrika senare deltog i, gav resultat först år 1921. Då blev den gifta kvinnan myndig.

År 1852 innebar en stor förändring för Fredrika och hennes make Per. Utdelningen från Wifsta Varf blev större, familjen flyttade till en stor lägenhet i Gustaf Horns palats vid Malmtorgsgatan och Lars Johan Hierta sålda Aftonbladet. Nya redaktörer anställdes och Per fick ett av dessa arbeten. Här gjorde han sig känd som den läspande, tandlöse och petige magistern, som skrev mycket tråkiga artiklar.

Nu var inte längre Per och Fredrika Swedbom ett anonymt par. Skandalpressen gjorde sig lustig över Pers trista språk och tandlösa ansikte och Fredrika skildrades som en elegant kvinna i solgul krinolin. Hon var ärelysten och kämpade för att Per som sin kusin Magnus Huss skulle bli adlad. Då skulle hon i hovdräkt bli presenterad för den charmfulle kung Karl XV

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland står jag vid den vitmålade lyran i Bredäng och tänker på Fredrika Limnell, som tillsammans med sin andre make Carl Limnell uppförde detta vackra trähus, som under deras livstid var en mycket berömd litterär salong. Här slutade Carl Limnell sina dagar sommaren 1882 och hans hustru Fredrika levde ytterligare i tio år. Denna märkliga kvinna var 78 år den dag hon gick bort.

Det är lätt att föreställa sig att de kvinnor, som hörde till det sena 1800-talets övre medelklassen i Stockholm, hade vuxit upp i en instängd miljö fylld med hårde moralregler. Detta var inte fallet med Fredrika Limnell. Hon var från Härnösand och hade på 1830-talet stormat sig igenom ungdomsåren.

Fredrikas flicknamn var Forssberg, Hennes far var lektor vid läroverket i Härnösand och hennes mor kom från släkten Swedbom, vars medlemmar var mycket musikaliska. I hemmet fick Fredrika lära sig att sjunga och spela olika instrument. Vid julen samlades släkten och då hörde det till att barnen skulle sjunga och uppföra små teaterstycken. Fredrika var brådmogen och sjöng ofta tillsammans med sin fem år äldre kusin Per Swedbom. Pojken tyckte det var roligt att reta sin kusin. Varje gång han gjorde det och skrek Fredrika så högt att det ekade i trähuset. Per var mycket dum.

Fredrika fick för sin tid en mycket bra utbildning. Hemma fick hon lära sig att läsa, skriva, sy och väva. Det roligaste hon visste var att läsa och mycket snart hade hon läst ut varenda bok, som fanns i hemmet. Biskopen i Härnösand la märke till den brådmogna flickan och lovade att hon skulle få tillgång till hans stora bibliotek. Efter detta dröjde inte länge förrän Fredrika gick som barn í huset biskopsgården. Det var här hon hittade sin första stormande kärlek.

Mannen som fick Fredrikas hjärta att banka hårt var poeten, prästen och gymnasieläraren Anders Grafström. Han var 26 år äldre än Fredrika och änkeman. I biskopsgården sjöng och spelade de tillsammans och diskuterade både gammal och ny litteratur. Det blev det omaka paret i biskopsgården och efter något år trolovade de sig. Fredrika började nu sätta sig in i alla de plikter hon skulle få som prästfru och som fostermor till Anders barn. Troligtvis smög sig som en vålnad Anders första hustru runt i Anders hem och där kändes svärfadern kusligt nära. Det var inte vilken svärfader som helst. Det var skalden och prästen Carl Mikael Franzén.

År 1834 förändrades Fredrikas liv drastiskt. Biskopen dog och efterträddes av Carl Mikael Franzén. Biskopsgården blev inte längre ett andra hem för Fredrika. Fästmannen kunde gå ut och in i biskopsgarden som han ville, slå sig ner i biblioteket och prata med biskopens yngsta dotter. Här blev Fredrika utfrusen, hon hade genom sin ungdom och charm dragit till sig en framtidsman inom kyrkan.

Fredrika hade en stor släkt, som alltid samlades vid julen. Anders Grafström var upptagen med helgens gudstjänster och Fredrika var hemma i föräldrahemmet. Dit kom kusin Per Swedbom och de började som vanligt att sjunga och spela tillsammans.

Pers far var rektor vid gymnasiet och i bland lärarna fanns både Fredrikas far och Anders Grafström. Per hade helst av alt velat bli musiker, men som sådan skulle han få svårt att försörja sig. Efter moget övervägande beslöt han sig för att bli lärare i svenska och moderna språk. Men innan dess skulle han göra en studieresa i Tyskland.

Per reste och han kom överens med Fredrika att de skulle brevväxla. Då bestämde Fredrika sig. Hon skulle bryta trolovningen med Anders Grafström och hoppades att kärleken skulle spira mellan henne och Per.

Det blev skandal i Härnösand. Fredrika hade brutit en trolovning, något som var otänkbart vid denna tid. Biskop Franzéns ogifta dotter jublade. Nu var Anders Grafström till äktenskap ledigt och efter några år gifte hon sig med honom.

Det kom många och långa brev från Per till Fredrika. Mellan raderna gick det att spana en stillsam förälskelse. Till slut bestämde Per sig. Han friade i ett brev till Fredrika och hon svarade ja. Släkten ställde nu vissa krav. Ingen trolovningen förrän paret tillbringat julnatten i samma säng. Ingen ville att Fredrika skulle brusa upp mot Per och bryta trolovningen.

Släkten samlades i Fredrikas hem. Alla var nyfikna på om det verkligen hade uppstått kärlek mellan Per och Fredrika. Det blev kväll och alla tågade till Fredrikas flickrum där en säng var bäddad med rena lakan. Paret stängde dörren bakom sig. Alla i huset spetsade öronen. När skulle Fredrika i vit nattsärk komma utrusande och skrika att Per var precis lika dum som han var i liten? Allt var tyst och det hördes bara mummel och tysta skratt från Fredrikas rum

Juldagen firades efter julottan med ett trolovningskalas. Per hade bestämt sig . Varken han eller Fredrika ville bo kvar i Härnösand och där dagligen möta Fredrikas före detta fästman och hans svärfar. Efter vigseln flyttade de till Stockolm, där Per fick plats om lärare i svenska vid Nya Elementarläroverket. Fredrika var då 26 år gammal.

i Stockholm hade Fredrika en kusin på sin pappas sida. Det var Ander Forssberg, som var dansare på kungliga Operan. Per hade också en kusin, som var knuten till hovet men på ett helt annat sätt. Det var den berömde läkaren Magnus Huss, som var kungafamiljens livläkare. Båda dessa kusiner kom senare att påverka Fredrika liv på helt olika sätt.