OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Igår i regnet sökte jag mig till Konditori Lyran i Bredäng. Det ligger inom Sätraskogens naturreservat inte långt från Bredängs tunnelbanestation och Jakobsbergs gård. Anledningen till att jag tog på mig regnrocken var att jag saknade bilder på hur det anrika huset ser ut både utvändigt och invändigt. Bilder på den övergivna trädgården har jag liggande i datorn sedan förra sommaren. Berget, som för 150 år sedan betades hårt av får och kor, är nu vildmark. Om ett träd blåser ner, får det ligga kvar.

Det är mitt intresse för natur, trädgård som historia som ofta lockar mig Lyran. Det byggdes år 1867 av Carl Limnell och hans hustru Fredrika. Båda var intresserade av konst och kultur och var glada för att de hade hittat en ödslig tomt på ett berg vid Mälaren. Under Gustav III´s dagar hade några från Jakobsbergs gård dragit sig hit och för att sjunga Bellmans epistlar och då rest Lyran som en hyllning till en älskad skald. Det var inte enbart kulturtraditionen, som gjorde att paret Limnell beslöt sig för att sommartid slå sig ner vid den södra stranden av Mälaren. Ångbåtarna passerade nedanför berget och här fanns en ångbåtsbrygga.

Ingen av makarna Limnell var intresserade av trädgårdar och botanik. Fredrika Limnell umgicks med den 15 år yngre Anna Retzius-Hierta, som var lidelsefullt intresserad av den svenska naturen. Här, vid den vitmålade lyran och det ståtliga huset, skulle hon få berget att blomma. Trots att friluftsliv var opassande för kvinnor, började hon i långa och anständigt svepande kjolar undersöka det nästan kala berget. Hon hittade skrevor i berget där hon lät de anställda plantera träd, buskar och blommor. Vid lyran planterades en lind. Linden var ett vackert träd, som människorna också hade användning av. På vårarna kunde de yttersta lagren av bark  skalas av och omvandlas till snören och rep, torkade lindblommor blev ett utmärkt te och sommarens löv kunde klippas av användas som foder åt kor och får.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På 1800-talet hörde det till att ha en trädgårdsdamm där regnvattnet samlades. Vattnet kunde användas till bevattning av växterna och till grovstädning. Här kunde man plantera in rudor, som i Cajsa Wargs kokbok skildras som en god matfisk. Anna Retzius-Hierta spanade in skrevor i berget, där det gick bra att bygga en trädgårdsdamm. Idag är allt så igenväxt att det är svårt att säga om man sprängde i berget för att få fram en bra damm. Kanterna stensattes och här planterades blommor. Det gick en smal stig upp till dammen. Idag kan man ana sig till tjänstefolkets trötta fötter i sluttningen upp resterna av trädgårdsdammen.

För ungefär 30 år sedan var jag vid trädgårdsdammen. Det var en nutidsarkeolog, som lockade dit mig. Han ville undersöka om det fanns några trasiga trädgårdskap slängda i de igenvuxna rabatterna och i dammen. Vårt besök vid dammen blev inte långvarigt. I dammens grumliga simmade unga gräsänder under övervakning av sin stränga mamma. Hon var argsint och gjorde tappra försök att hugga oss i fötterna. Vi hade ju inte med oss brädkanter till henne och ungarna. Arkeologen insåg att det var ingen mening efter att leta efter hackor och spadar i det som en gång tidigare varit ett litet stenparti. Besvikna gick vi tillbaka till den vitmålade lyran. Vi slog oss ned vi ett bord och gick till disken och köpte kaffe. Arkeologen studerade hela tiden sina kartor. Han var på jakt efter fler försvunna trädgårdsdammar.

En tidig augustimorgon den heta och soliga förra sommaren sökte jag mig upp till trädgårdsdammen vid Lyran. Den hade växt igen och jag fick leta länge innan jag hittade resterna av de omsorgsfult stensatta kanterna. Inget av trädgårdsväxterna fanns kvar. Gräset, som trivdes på den gamla sjöbotten, räckte mig upp till knäna. På andra ställen av den gamla dammen växtes slån och ett par små nyponbuskar. Det var tyst kring dammen och spår av fågelspillning talade om här häckade på våren olika slag av småfåglar. Det vilade ett stilla vemod kring det nedfallna trädet och det höga gräset. Här hade för 200 år sedan får letat efter något att äta och här försökte Anna Retzius-Hierta skapa en bergsträdgård. Idag håller naturen på att erövra berget, men trädgårdsdammen kommer inte att komma tillbaka. Vem vill äta ruda? Fisk köper man djupfryst och rensad fisk i snabbköpet.

Igår i regnet traskade jag in i konditoriet och köpte kaffe. Under den stora kristallkronan, som är en kopia av den Fredrika Limnell hade, pågick ett födelsedagskalas. Möbleringen är gammaldags så att alla skall i tankarna tänka på Lyrans glansdagar, när Fredrika Limnell hade en litterär salong med berömda författare och musiker som gäster. Jag smög mig förbi de glada gästerna och gick ut på den takförsedda balkongen och slog mig ner med min kaffekopp. Regnet nådde inte hit. I lugn och ro läppjade jag på kaffet och tänkte på Fredrika Limnell och hennes make Carl. Om Fredrika Limnell hade levat, skulle hon denna sommar ha fyllt 199 år. Hon gifte sig ung med sin kusin Per Svedbom, flyttade till Stockholm, fick två söner och försörjde sig tidvis med att för hand sy kvinnliga hovdräkter. Per Svedbom var först lärare i en pojkskola och senare blev han redaktör för Aftonbladet. Han skrev tråkigt och kallades allmänt för ”Magistern på tidningen”. Han skildrade koleran och år 1852 avled han i denna sjukdom. Änkan Fredrika träffade flera år sedan Carl Limnell, som var byråchef på Statens järnvägar. De fick inga egna barn tillsammans.

Carl Limnell ritade spårkartor över kommande järnvägsbyggen, han skrev beskrivningar för hur de olika arbetena skulle utföras och han var mycket händig. Det finns anteckningar om att han gjorde egna modeller över utformningen av stationer. Han avled år 1882 i lunginflammation och Fredrika överlevde honom i tio år.

På balkongen stod en gammaldags hyvelbänk, som användes som bord för tidningar. Jag tog en tidning och såg att det var Aftonbadet. Nu gled Fredrika Limnell i svart sorgdräkt fram för mig. Hon hade sällskap med sina båda män. Det var den tråkige magistern på Aftonbadet och den händige järnvägsbyggaren. Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mina tidiga morgonvandringar går ofta förbi fruktlekparken vid sjön Trekanten. Det är en fin lekplats för förskolebarn. De kan kana nedför en banan, åka runt i en jordgubbe eller klänga och krypa i en vattenmelon. Det enda som är störande är klottret på vattenmelonen. Ibland stöter jag på småbarnspappor, som är där och leker med sina barn. Vi skrattar glatt tillsammans och barnen funderar ibland över hur stor en röd vattenmelon kan bli. Jag byter några ord med papporna och sedan traskar jag uppför trappan till torget och kliver in hos McDonalds. Nu skall jag köpa frukostpannkakor och slå mig ner utomhus och njuta av morgonsolen. Mitt sällskap blir nu en flock pilfinkar, som upptäcker varenda kund med en stor hamburgare framför sig. Efter ihärdigt tjatande brukar det kunna bli ett skrovmål på ett halvt bröd .

På Liljeholmstorget möts folk med olika bakgrund. Några känner varandra sedan gammalt, några bor i närområdet, andra kommer dit för att handa och några motionärer kommer rusande till Pressbyrån för att fylla på vattenförrådet. Torget är nytt och ganska fult. Det finns ett stänk av charm i området, som får mig att tänka på August Strindberg, som i boken Röda Rummet skildrar hur gråsparvarna på Mosebacke såg och hörde allt. Här är det pilfinkar, duvor, skator och sommartid måsar, som spanar in allt som rör sig på torget och håller reda på var det finns något ätbart.

Sommaren har varit solfattig. Lördagen i förra veckan bjöd under morgontimmarna på sol och värme. Jag gjorde som jag brukade, drog på mig mina vandringskängor, traskade mot Liljeholmen och köpte mina pannkakor. Nu slog jag mig ner utomhus på en plats strax intill torghandlaren. Torghandlaren är trevlig. Han brukar sätta en svensk flagga som prydnad mellan bärkartongerna. Mannen har vuxit upp i vårt land och är stolt över att vara svensk medborgare. För honom är Sverige nästan som Edens Lustgård. I Liljeholmen är alla vänliga och ingen vräker ur sig svordomar och ber honom sticka tillbaka till Mellanöstern.

De första kunderna kom. Det var ett par i 70-årsåldern. De skulle köpa potatis och med hög röst talade de om för alla att här kunde man få tag på riktig färskpotatis, som inte hade passerar tvättmaskin och torktumlare innan den hamnade hos ICA eller Lidl. Här var knölarna jordiga. De luktade kirskål och doftade blomsteräng.

Frun såg sig om bland allt annat som fanns att köpa. Så fick hon syn på lådan med kantareller.

”Så små de är”, sa hon med besviken röst. ”De borde vara dubbelt så stora på grund av allt regnet. Opris! 199 kronor för ett kilo. Har du plockar dem själv?”

Torghandlaren skrattade och berättade att han sällan gick ut i skogen. Kantarellerna hade han köpt av en grossist. Han visste inte vilket landskap de kom ifrån eller om de hade plockats i Estland. Några kantareller fick han inte sälja till denna dam.

Jag hade ätit färdigt och passade på att byta ett par ord med den trevlige torghandlaren. Han var full av beundran över de svenska kvinnliga seniorer, som drar på sig foträta skor och småspringer på parkvägarna runt sjön eller tar fram vandringsstavar och ger sig ut på milslånga promenader. I hans föräldrars hemland hade detta varit otänkbart. Mer blev inte sagt. Det kom fler kunder. De köpte potatis, dill och jordgubbar. Denna soliga lördag tänkte de ha kräftkalas på balkongen. Numera går det ju att köpa djupfrysta kräftor hela året.

På ett annat ställe var det inte lika mysigt. Under vindskyddet satt några manliga EU-immigranter och väntade tålmodigt att något skulle hände. Då kom det två kvinnor i svepande röda kjolar från ett håll och en tredje från ett annat. De gick med böjda ryggar och bar på var sin fullpackad blå IKEA-kasse. De såg skrämda och frusna ut. Männen satt kvar och såg forskande på kvinnorna, som tog något steg tillbaka. En kvinna skakade på huvudet och en av männen höjde hotfullt sin hand. Kvinnorna kurade ihop sig. En av dem böjde sig ner och plockade fram röda täckjackor ur sin kasse. Mödosamt och under männens vakande ögon tog de på sig jackorna. En av männen pekade med tummen först åt ett håll och därefter mot ett annat. En av kvinnorna försvann mot tunnelbanan, en mot ingången till gallerian och den tredje ner mot lekparken. Männen satt tysta kvar som om de fortfarande väntade på att någon skulle komma.

Det kom en man, som höll en liten ostyrig flicka i handen. Hon skuttade runt på torget och började klättra på de små djurstatyer, som hindrar bilar att köra in på torget. Härifrån hade hon utsikt över dörren till Mc Donalds. Just då kom det ut en mamma med barnvagn, som var prydd med ett par ballonger. Flickan tittade bedjande på pappan på ett sådant sätt att jag förstod att hon ville ha en ballong. Pappan skakade på huvudet och pekade på ordningsvakten, som just då stod utanför Mc Donalds. Sedan tog han dottern hårt i handen och försvann mot fruktlekplatsen.

Klockorna i Högalidskyrkan slog tio. Alla på torget stannade upp några sekunder för att sedan glida in genom de stora glasdörrarna. Det var tonårsflickor på spaning efter läckra kläder, pojkar på jakt efter extra sladdar till sina datorer och motionärer i alla åldrar med ett akut behov av ett par nya joggingskor. Själv grep jag tag i stavarna och fortsatte min vandring mot Tantolundens utegym.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att se sin omgivning med nya ögon och med hjälp av en digitalkamera. Jag har aldrig tidigare funderat på vilka anslag, som finns vid de parkvägar jag brukar vandra på. För ett par dagar sedan stannade jag framför en stor karta, där läste jag att kommunfullmäktige i Stockholm för knappt tio år sedan hade tagit ett beslut, som gick ut på att göra Sätraskogen till naturreservat. Alla gamla byggnader skulle bevaras och tjänstemännen hade fått till uppgift att leta reda på lämpliga hyresgäster, som var villiga att bevara husen i sitt ursprungliga skick. Anslagen berättar också att det finns hus, som är värda att titta på. Dit hör bland andra Varvsarbetarhuset på en kulle ovanför den lilla vita fyren i närheten av Sätra småbåtshamn.

Under 1800-talets sista årtionden började den svenska industrin ta form. Vårt land var rikt på råvaror som järnmalm och skog. På landsbygden växte det upp mindre företag med ett fåtal anställda. På detta sätt började varvet i Sätra, där man byggde små segelfraktskutor och pråmar. Företaget växte och när det var som störst fanns det två hus för arbetarna och deras familjer. Företagsledningen var noga vid valet av vilka som anställdes. De skulle vara med i en nykterhetsförening och inte hylla Carl Marxs teser att religion var opium för folket. Varvsarbetarna sökte sig då till nykterhetsförbundet Blå Bandet, som hade nära samarbete med frikyrkorörelsen.

På 1890-talet hände det något märkligt. Drottning Sofia fick höra talas om den lilla nykterhetsföreningen och att arbetarna vid Sätravarvet hade små lägenheter och att det saknades en samlingssal vid varvet. Då skickade hon från Drottningholm ett bud till föreningen. Arbetarna kunde gratis få använda foajén vid Drottningholmsteatern för sina sammankomster. Några av varvsarbetarna hade egna segelbåtar och på somrarna seglade de dit. Om alla hade bra kängor på fötterna, kunde vintertid de nyktra arbetarna vandra över Mälarens is till Drottningholm för att vara med om ett trevligt och kristet nykterhetsmöte.

i december år 1907 avled Oscar II och efterträddes av Gustav V. Hans hustru, den tyskfödda Victoria, hade inte samma intresse för sociala frågor som svärmodern. Nu stängdes teaterns foajé för de nyktra varvsarbetarna och intresset för nykterhetsarbetat minskade drastiskt vid varvet. Det kunde efter detta bli svårt att på lördagarna hålla sig nykter i ett område, där det låg flera sjökrogar. Mest känd för vidsinta slagsmål var sjökrogen Pettersberg . Då gick det betydligt lugnare till på Arboga Kök, där man hade specialiserat sig på husmanskost och humlestarkt öl.

Frikyrkofolket dansade inte. Jag kan bara ana mig till att de uttryckte sitt ogillande när de sommartid på lördagskvällarna hörde dragspelsmusik från dansen på bryggan. Mycket talar för att det blev populärt att segla till Sätra för ta sig en svängom. Danslystna ungdomar kunde man tjäna pengar på. Detta insåg lokalbefolkningen snart. På ängen nedanför varvsarbetarhuset spikade några företagsamma grabbar ihop ett dansbanegolv med en liten estrad för dragspelaren. Naturligtvis blev det litet trästaket runt dansgolvet och bara de, som hade köpt dansbiljett, fick sväva runt på det ojämna golvet. Ett tiotal meter högre upp i backen uppfördes ett utedass.

Det är mycket som har förändrats sedan varvets storhetstid strax före det första världskriget. Det behövdes på 1930-talet inte längre några segelfraktskutor. År 1937 lades varvet ner. Dansbanan överlevde och försvann för alltid på 1970-talet.

Anslaget, som berättade om något om husen, gjorde mig nyfiken. Det är ungefär 20 år sedan jag var vid Varvsarbetarhuset. Då hade jag sällskap med släktforskare, som i Sätraskogen sökte sina rötter. Nu var min nyfikenhet väckt. Vägen upp till huset hade inte förändrats. Den ser fortfarande ut som en grusväg på 1930-talet. Hjulspåren är djupa och mellan dem växer maskrosor och korsört. Det första jag la märke till var att stora röda Varvsarbetarhuset var nymålat och knutarna lyste vita. På gårdsplanen stod en gammal gräsklippare och vid det gamla uthuset var en glänsande motorcykel och flera cyklar parkerade. Här stod också en cementblandare. Anslaget vid huset talade om att här hade konstnärer skapat ateljéer och att alla som är intresserade borde hålla utkik i pressen när det var konstvisningar. Någon verksamhet i huset såg jag inte till. Allt var öde och tyst.

Jag stod på planen framför huset och funderade på hur området hade sett ut för drygt hundra år sedan. Då letade sig rök från vedspisarna sig upp genom skorstenarna och det fanns inte som nu mängder av nedfallna grenar på vägen. Den blandskog, som idag hur vuxit upp i närheten av huset, fanns inte. Jag misstänker att någon av husets kvinnor hade får, som på somrarna strövade runt på berghällarna och girigt mumsade i sig allt grönt de hittade. Jag sökte mig upp i skogen och kom in i en stämningsfull ungskog av tall och lövträd. På flera ställen fanns det sprickor i berget och här kunde jag ana att varvets husmödrarna gjort tappra försök att odla potatis och gräslök. Mellan träden slingrade sig en smal stig, som jag följde. Då kom jag till en cementrad platta och fick veta att detta var en av stationerna i banan för discgolf, en sport som jag aldrig tidigare har hört talas om. Här skulle spelarna slå discen 36 meter, helst i tre slag, för att den sedan skulle och landa i en märklig korg. Allt detta såg främmande ut i den vackra skogen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tänkte på varvsarbetarna, som i bäste fall hade åtta timmars arbetsdag och arbete halvdag på lördagarna.. För att få mat i huset måste de söka sig långt bort från huset. Lyxen kring Drottningholms slott måste ha varit som en dröm. Funderade de någon gång på att göra revolution för att få ett drägligare vardagsliv?

På hemvägen passerade jag en annan skylt. här stod det att besökaren hade en unika möjligheter att bekanta sig med arbetarbostäder från den sena 1800-talet. Jag skakade på huvudet. Husen finns kvar, men inte miljön runt omkring dem. Varvsarbetarna hade ingen möjlighet att starta motorcykeln och sedan rymma från slitet i arbetet och en liten lägenhet, som saknade rinnande vatten och avlopp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det envisa regnandet denna sommar har fört med sig att trädens grönska blir mörkare och att det skjuter upp sly på de mest oväntade ställen. Allt, som är fult och skamfilat, syns inte längre. Då var det annorlunda i början av juni. Våren hade varit kall och sen, träden orkade inte veckla ut sina blad och allt skräp i naturen syntes ganska tydligt. Detta märktes i markerna runt det gamla reningsverket Eolshäll.

i drygt 40 år har jag regelbundet traskat genom det bergiga området kring Eolshäll. De första åren fanns det flertal gamla fallfärdiga hus i området. Vi, som regelbundet gick där med våra hundar, måste vara mycket försiktiga så att hundarna inte började undersöka husen och sedan fastna mellan några bräder. Ett utedasset fanns kvar och väggarna hade en gång på insidan varit prydda med bilder av kungafamiljen med Oscar II i mitten. Senare satte någon upp stora skyltar strax bredvid detta hemlighus. Här informerade man i ett skarpt tonläge att området var privat och att det var förbjudet att vistas där utan markägarens tillstånd. Alla vi, som brukade gå på de gamla stigarna, struntade i påbudet och någon argsint markägare har vi aldrig sett till. Det är antagligen bara fastighetskontoret som vet vem han eller hon är.

För ungefär 130 år sedan fanns det en liten snickerifabrik och flera bostadshus i området. De boende var inte mantalsskrivna i Brännkyrka församling utan tillhörde Hovförsamlingen. Männen i de olika familjerna var tjänstemän i Hovförvaltningen. De fanns då en ångbåtsbrygga vid Eolshäll och det gick bra att sommartid pendla till Drottningholm och vintertid till Gamla Sta´n.

På 1980-talet fick jag en trevlig arbetsuppgift. Jag skulle gå igenom Hovförvaltningens kyrkobokföring. Då upptäckte jag att de ansvariga för drottning Sofias bokföring bodde i Eolshäll och att de regelbundet besökte Blasieholmskyrkan, som tillhörde Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Dessa män försvann från Hovförsamlingen år 1907, som var det år när Oscar II avled. Änkedrottning Sofia flyttade från Slottet och bosatte sig i Ulriksdal. Vart hennes bokhållare tog vägen har jag aldrig följt upp. Kanske följde de med till Ulriksdal eller fick de andra arbeten. Husen bytte ägare och de förvandlades snart till sommarnöjen. Speciellt mysigt kunde det inte ha varit att leva där under regnigs somrar. Det var långt till närmaste brunn och det fanns ingen elektricitet indragen i husen.

Ett par gånger i veckan har jag denna sommar traskat på de upptrampade stigarna kring Eolshäll. De slingrar sig över nakna berghällar och trädrötter, går runt flyttblock och genom tät snårskog. Den bredaste stigen, eller snarare vandringsleden, växlar karaktär med årstiderna. Här finns det alltid nya saker att upptäcka.

För drygt en månad sedan skimrade stigen i ljusgrönt. En dag lyste en bergshäll i klargult. Jag hade kommit till resterna av en gammal trädgård. Intill blomsterhavet och under ett tjockt lager av mossa anade jag en stentrappa. Försiktigt trevade jag mig med hjälp av uppför trappan och kom till resterna av en bergsträdgård med olika sedumarter och grå lammöron. Trappan slutade sedan i en vanvårdad syrenberså. och i anslutning till den låg områdets enda kvarvarande hus, som för hundra år sedan var en röd stuga med vita knutar Nu är det ett ruckel dit knarkare tidigare har sökt sig. Idag är hela området så igenväxt att inte ens knarkarna och uteliggarna hittar hit. I ett hörn inne i huset vid den gamla skorstensstocken såg jag en hög med stinkande kläder och en smutsig sovsäck.

Regnet hade gjort den gamla stentrappan hal och för att inte halka sökte jag mig nedåt med hjälp av mina stavar. Då förstod jag att här hade det en gång funnits ett vackert stenparti med mängder av olika växter. Jag fylldes av vemod och sökte mig snabbt ner till de blommande liljorna. Vid stigen upptäckte jag att stentrappan fortsatte ner till stranden.

Trappen slutade vid en murad båtbrygga, som låg omgiven av snårskog. Här letade sig en rostig mastkran upp genom träden och på stranden låg järnskrot, som på något sätt en gång i tiden hade hört ihop med båtbryggan.

Detta var kusligt. Mastkranen borde vara ungefär 50 år gammal. Varför har den övergivits och vem ägde den sista segelbåten?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I vintras verkade det nästan som om mitt hus försvann ner i snön. Det som syns på bilden är den del av huset, som byggdes för knappt 80 år sedan.

Jag äger ett hus, som egentligen består av två delar. Den äldsta delen stod klart senhösten 1931. Jag misstänker att den förste ägaren sommartid arbetade som murare i Berlin och vintertid med olika snickeriarbeten inomhus här i Stockholm . Av vad jag har hört , skulle han ha varit frivillig på tyskarnas sida under det första världskriget och där lärt sig bygga skyttegravar. Den äldsta källarmuren är nästan en halv meter tjock. Den och hans skorsten är unika. De är inte i behov av renoveringar.

Sverige var ett land i kris på 1920-talet och år 1930 började det bli bättre. Då tog många chansen att bygga ett eget hus. Ägarna av Stockholms stora gårdar i förorterna började stycka sönder beteshagarna och sälja dessa som villatomter. Innan köpet var klart, skrapade ägaren bort all matjord och sålde den till bland annat husägarna i Djursholm. Nybyggarna övertog en mark, där det inte ens gick att odla potatis.

Den förste ägaren måste snåla med materialet för att inte ruinera sig. Han köpte billigaste tänkbara virke. Detta gällde i hela huset utom i köket, som fick en arbetsbänk av vit marmor. Det var hustrun som stod för en stor del av inkomsterna. Här tillverkade hon polkagrisar, som sedan såldes genom en lucka på ytterdörren.

Huset skulle vara bekvämt med indraget vatten i köket och i tvättstugan, där det fanns ett badkar och en tvättho med inbyggd räfflad tvättbräda. Det blev dubbelkopplade fönster överallt, till och med i källaren. Skorstensstocken till köksspisen murades med omsorg. När sotaren kommer brukar han bli lyrisk över skorstenen. Det är sällan man ser så bra skorstenar i vårt villaområde.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det märkliga med huset är trapporna, trappan ner till källaren och till övervåningen. Det visades sig svårt att få en hållbar trappa till övervåningen. För att stötta trappstegen stoppade man in allt som blev över mellan trappstegen. Här ligger bland annat en sliten murarrock och Stockholmstidningen från den 19 september 1931. Nu håller jag på att fundera över vad som skall repareras i huset. Ett av problemen är trappan till övervåningen. Är det risk för att den faller samman om jag städar undan allt skräp mellan trappstegen?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag vet inte hur många gånger nedervåningen reparerades innan vi köpte huset sommaren 1967. Då berättade flera äldre i området att huset varit grönmålat och att det fanns en veranda mot väster. Någon gång på 1940-talet byggdes verandan in och blev en alkov. Här finns ett stort tredelat fönster, som skvallrar om att det tillhörde den andra sorteringen av byggmaterial.

Den förste ägaren var mån om fosterlandet. Han skaffade sig en flaggstång och på något sätt fick han tag på en flagga, som passade för en betydligt högre flaggstång än den han hade. Vi har gissat att han köpte den som överskottmaterial från en militärförläggning. Denna flagga låg kvar i huset när vi köpte det. Vi hissade inte flaggan speciellt många gånger. Flaggan var tung och otymplig och vi måste vara två för att både hissa upp och hala ner den. En höstdag på 1970-talet blåste flaggstången ner. Ungefär 15 år senare stoppade jag in den då smutsiga flaggan i tvättmaskinen och hängde sedan upp den på tork på en tvättlina i trädgården.

Den rena och sommardoftande flaggan slogs in i ett paket och blev bröllopspresent till en av mina barns kamrater. Hon skulle flytta till USA och detta kunde vara en lämplig present för ett hem i det nya landet.

För tre år sedan la vi om taket och isolerade ytterväggarna på husets 30-talsdel. Jag anlitade då ett byggbolag, som ansvarade för att olika specialister kopplades in. Det var kunnigt folk, som fick huset att framstå som en skönhet från jugendtiden. I nedervåningen är ingenting kvar av den ursprungliga inredningen. Jag är privilegierad och har all nästan all tänkbar utrustning för matlagning, disk och tvätt.

Denna sommar har två händiga grabbar klampat ut och in i huset för att se över fönstren. De är måna om att jag skall först vad de gör och går igenom varenda detalj med mig. Fönsterkarmarna har skrapats rena från flera lager och färg och längst ned blänkte den gröna ursprungsfärgen fram. Fönstren har kittats, alla sprickor i fönsterkarmarna har tätats och slutligen har allt målats vitt i två omgångar. Än är allt inte klart och två fönster står öppna för att färgen skall torka.

Då och då resonerar jag med de händiga grabbarna om vad jag göra nästa sommar. De ser fram emot att få komma tillbaka till mitt hus. Det är fyllt av minnen från svunna tider. Vem minns idag hur statusbilarna såg ut sommaren 1931? Det finns också delar av tillbygget från 1957, som måste ses över. Det blir mycket att jobba med nästa sommar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har under många år haft en önskedröm om en gammaldags trädgård i stil med den Ebba Brahe i slutet av 1600-talet hade i närheten av Slussen. Här hade hon en liten potatistäppa Idag finns ingenting kvar av detta. Hennes fastighet är nu Nederländernas ambassad och mängder av övervakningskameror uppsatta för att hindra nyfikna att komma in på den stensatta gården. Det enda som finns kvar av denna trädgårdsentusiast är hennes vapensköld över porten.

Denna sommar är ingenting sig likt. Våren var kall och sen, inomhus härskade röran på grund av renovering av fönster och mina små frösådda plantor frös ihjäl i draget. En solig och blåsig majdag beslöt jag mig för att äntligen sätta potatis. Dagen därpå kom regnet, stormen och kylan tillbaka. Det dröjde över en vecka innan de sista knölarna kom ner i jorden.

Det enda som jag har lyckats med denna sommar är just potatis. Nu blommar den och detta är en prydnad för trädgården. Det ser ut om jag har varit på Plantagen vid Bergianska trädgården och köpt prydnadsbuskar anpassade för låga häckar. I slutet på 1600-talet skrev Olof Rudbeck den äldre en lyrisk skildring om den lilla botaniska trädgården i Svartbäcken i Uppsala. Han hade kommit över nordamerikanska potatisknölar och deras lila blommor var en skönhetsupplevelse. Samtidigt skrev andra trädgårdsentusiaster att potatisen var en utmärkt nyttoväxt, som borde användas mer.

i sin ungdom var Ebba Brahe en strålande skönhet, som förälskade sig i den unge kungen Gustav II Adolf. Kungens mamma hade andra planer för sin son och vägrade att acceptera Ebba Brahe som Sveriges nya drottning. Ebba Brahe giftes bort med riksmarsken Jakob De la Gardie, som ofta följde med den svenska hären till Tyskland och till Baltikum. Det blev hustruns lott att sköta om familjens egendomar. Detta var något som passade Ebba Brahe mycket bra och förmögenheten växte. Den dag maken flyttade hem, uppförde de palatset Makalös vid Stockholms ström och slottet Jakobsdal, som numera heter Ulriksdal. Vid Makalös anlade husets härskarinna en stor trädgård med nyttoväxter och under den varma årstiden spatserade påfåglar på gräsmattan och sköldpaddor kröp runt på bland alla växterna.

År 1652 blev Ebba Brahe änka och då överlät hon både Jakobsdal och Makalös till sin älsklingsson Magnus Gabriel De la Gardie. Själv flyttade hon in ett mindre stenhus på Götgatan på Södermalm. Här anlade hon en trädgård och det finns anteckningar om att hon odlade potatis och hit fick hennes djur flytta. Hon skaffade sig också en egendom i Östra Frölinda i Västergötland på gränsen till Småland.

Det finns rester av en gammal kokbok från slutet av 1600-talet. En delikatess till steken var potatis, som hade fått koka i fläskflott. Med denna mathållning är det inte underligt att männen hade stora och pösande magar.

När Ebba Brahe blivit änka uppträdde hon mycket befallande mot sina underställda. Hon var häftig och kunde brusa upp för minsta småsak. I smyg kallades hon för Trollpackan Ebba, som visste hur man med hjälp av trädgårdens växter kunde förvända synen på folk. Jag misstänker att några av de anställda hade smakat på potatisäpplen, som frukterna av potatis brukar kallas. De innehåller ämnen som påminner mycket om LSD och är giftiga.

för ungefär 20 år sedan försökte jag hitta resterna av Ebba Brahes trädgård i Östra Frölunda. Ingen i bygden kände till att hon hade ägt en större gård i bygden. Det är mycket som talar för att hon inte kom överens med prästerna och folket i Östra Frölunda. De gånger om året då hon enligt dåtidens sed skulle gå till skrift och nattvard föredrog hon att resa i sin eleganta vagn till Burseryd i Småland. För att sitta bekvämt under gudstjänsterna skänkte hon en vackert snidad stol till kyrkan.

Jag tänker mycket på Ebba Brahe när jag nu tar upp min potatis. Skörden har blivit så stor att jag inte orkar äta upp allt själv.

Det är så mycket som är roligt här i livet. Jag har inte någon stor tjänstestab, som gör allt grovarbetet i trädgården. Tänk om jag kunde förlänga dygnet. Då skulle jag göra som Ebba Brahe och låta påfåglar skrida runt på gräsmattan och sedan, när grannes alltid glupska katt kommer, gömma sig i potatislandet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För många innebär slutfesterna av Ramadan ett frossande i söta kakor. En företagsam konditor har i år i Skärholmen satt upp ett tillfälligt försäljningsställe för läckra bakverk med Orientens alla smaksensationer. I den ringlande kön av sötsakssugna kunder pratade svenska kafferepstanter glatt med mörkhyade kvinnor i färgglada slöjor. Konditorn kallade sin verksamhet för Damaskus, vilket fick de kristna damerna att höja på ögonbrynen. Det var på vägen till Damaskus som Paulus mötte den korsfäste Jesus. Någon undrade om denna dramatiska händelse finns skildrad i Koranen. Ingen brydde sig om den försynta frågan. Dessa religiösa problem var ingenting man diskuterade i kakkön. Nu var det fest som gällde.

Jag har två gånger upplevt feststämningen de dagar när Ramadan slutar. Festligheterna brukar hålla på i tre dagar och detta märks på flera olika sätt.

Den första gången jag var med om detta var en tidig vårdag år 1963. Vi hade precis flyttat till staden Sfax i södra Tunisien. Här hyrde vi en villa med en liten trädgård. När Ramadan var slut, kom hyresvärden klivande och sa att han ville visa oss något av festligheterna som enligt gammal tradition ägde rum innanför den gamla stadsmuren. Här var gatorna var mycket trånga och överallt var det öppna små butiker. Folk trängdes och det stank av dyrbara herrparfymer, sött orientaliskt te, grillat lammkött och cigarettrök. Vår husvärd förklarade att dessa dagar var som den kristna julen och man köpte gåvor till varandra. På stapplande franska frågade jag honom vad han tänkte köpa till sin hustru. Skulle hon få ett glittrande halsband eller en slöja av siden? Husvärden ryckte på axlarna och förklarade att hon inte förtjänade några gåvor. Han tänkte köpa dyra presenter till sig själv. Vi fick följa med in i en affär, som enbart sålde franska herrskjortor. Min make David och jag tittade på varandra. Vi var vana att leva sparsamt och en sådan dyr skjorta skulle det aldrig falla oss in att köpa.

Efter detta ledde husvärden oss till dofternas gränd, där man kunde köpa dyra tvålar, rakvatten, smink och parfym. Här var det strikt könsuppdelning som gällde. En man kunde gripas av åtrå om han i en affär stötte på en kvinna, som doftade Europa tack vare liljekonvaljparfym. Vår hyresvärd ville vara ett manligt föredöme för hela släkten på kvällen. Han köpte rakvatten och en manlig parfym. Jag fick provlukta och försökte att inte grina illa. Den stank som grabbarnas omklädningsrum i en ostädad idrottshall.

Det var bara män som handlade. Kvinnorna var hemma och lagade mat och förberedde den stora släktfesten. En och annan kvinna kom rusande för att köpa något som hade glömt. Det kunde röra sig om dadlar, röd vattenmelon eller coca-cola, som var den genomgående bordsdrycken vid dessa fester. Tonårspojkar drev runt bland affärerna och tassade mot en av de mörkaste gränderna. Hyresvärden viskade något till David, som nickade allvarligt samtidigt som han skakade på huvudet. Vi hade kommit till den gränd, som inte var tillåten för ärbara kvinnor. Här kunde man köpa kärlek, vilket kunde bli ganska dyrt om männen ville ha en stunds förströelse med en ung och eldig kvinna. Hit rymde denna kväll inte enbart tonårspojkar utan också äkta män, som flydde från stressen och matoset i det egna hemmet.

Vi hade en hemhjälp, som vi kallade tant Sohra. Hon var änka och bodde i en ruin efter striderna under det andra världskriget. Hon hade en brokig duk virad runt huvudet och var tatuerad i ansiktet. Hon var ingen ”äkta arab” utan kom från en folkgrupp från Saharas utkant. Dessa människor hade låg status och de enda arbeten de kunde få var hushållsarbete och gaturenhållning. De hade andra matvanor och deras grillade lamm var en läckerhet. Dagen efter vandringen med husvärden hade Tant Sohra med sig ett matknyte. Hon ville ge oss ett smakprov på öknens traditionella festmat. Det märkliga var att detta hade hon lagat till över en provisorisk spis, som hon byggt av vår kasserade plåtburk för kaffe och en bit hönsnät. Jag hade köpt några söta kakor, som vi bara smakade på. Resterna av dessa dyra bakverk fick Tant Sohra ta med sig hem till sina barn, som hon var mycket stolt över. Sonen hade lyckats bra i skolan och nu bodde han i Tunis och pluggade för att bli lärare. Sonen var på väg upp i samhället och gjorde allt för att glömma mammas anor från ett kringströvande herdefolk i utkanten av öknen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag mindes detta med glädje när jag i fredags var först i Sätra och sedan i Skärholmen. Den lilla gallerian i Sätra påminner om de trånga gränderna i den gamla stadsdelen i Sfax. Affärerna har vuxit ut på gågatorna och det doftar av kryddor och rakvatten. Mitt i detta finns en uppgång till en tandläkarmottagning. På anslaget står att här talar man en mängd olika språk som till exempel engelska och arabiska. Min favoritbutik säljer olika slag av te, kryddor, peruker och kvinnokläder från Afrika. Det är en utpräglad kvinnoaffär, som drivs av två mycket mörkhyade och obeslöjade kvinnor. De föredrar drottningens engelska framför svenska. Var de har snappat upp detta eleganta uttal är för mig en gåta.

Det var trängsel framför klänningarna och perukerna. Jag hörde många viskningar om hur nödvändigt det är för muslimska kvinnor att inte visa öronen. Det finns ju karlar, som . . Vad gör en muslimsk kvinna, som tappar håret på grund av cancer? En peruk är en nödvändighet helt i klass med ett par vantar på vintern. Det fnissades framför klänningarna om hopplösa och fruntimmersgalna karlar. Så mycket om manlig fåfänga och åtrå har jag inte hört sedan jag var ung och då regerades av Västkustens konservativa präster och deras trogna och skvallerfyllda kvinnliga åhörare. Männen i min barndomsvärld kunde i smyg tillåtas att ha syndfulla kroppar, medan det för kvinnorna gällde att ha en ren själ i en vanvårdad och smutsig kropp.

I galleriorna i Skärholmen vimlade det av folk. Kvinnor i slöjor skred fram i sällskap med sina män eller bröder. Barnen var tysta och tittade storögt på eleganta baddräkter, sportskor och damunderkläder. Utöver mat och kakor var det få som handlade. Jag skymtade som hastigast män, som smet in i herrekiperingar för att köpa något nytt till kvällens festligheter. Jag var tillbaka till livet i Sfax på 1960-talet. Det var bara Tant Sohras goda mat som saknades.

Lugnet i gallerierna tog plötsligt slut. En liten grupp pojkar i lågstadieåldern kom rusande och visade upp att de av någon släkting fått stora vattensprutor i plast. Något vatten i sprutorna fanns det inte. Det obehagliga var att grabbarna lekte IS-soldater.

När jag hade klarat av mina ärenden banade jag mig fram mot torget. Här hade man tömt dammarna och stängt av fontänerna. En tillfällig scen hade ställts upp och folk kom släpande med stolar för att njuta av de musikgrupper, som skulle framträda. Tekniker pysslade med högtalarna och då och då gjordes bullrande tester.

Tunnelbanan i Skärholmen repareras och har ersatts av extrabussar. På bussen fick jag sällskap med en svensk dam, som hade köpt en hel kasse med kakor från konditori Damaskus. Hon skulle ha bridgejuntan hemma hos sig och nu skulle hon visa att det inte är så fasansfullt att bo i Stockholms sydvästra förorter, som många inbillar sig.

”Men varför namnet Damaskus på ett konditori? Det är ju där IS har sin högborg. Vad var det egentligen aposteln Paulus gjorde i Damaskus? Det var så länge sedan jag var i kyrkan”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bildenföreställer utsidan av konditori Damaskus kakfyllda stora bil

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flera fastigheter i Stockholms sydvästra förorter berättar historier om svunna tider. Tyvärr vet man sällan vilka som har byggt eller byggt om huset på olika sätt. Ofta får fantasin fritt spelrum när det gäller att skapa en trovärdig historia kring fastigheterna. Hit hör det trähus, som har fått namnet Villa Utsikten. Varför är detta hus från 1900-talets början prytt med en lökkupol på taket?

På 1970-talet arbetade jag på heltid som studiecirkelledare på ABF. Ett av mina ämnen kom att bli Stockholms historia, vilket innebar att jag ständigt satt och läste om vår huvudstad. Jag har vuxit upp i Göteborg och Stockholm var då för mig en obekant stad. Jag läste, slog i uppslagsböcker och frågade alla jag mötta om hus, parker och statyer. En, av alla dessa jag stötte på var Leif, som hade arbetat som byggnadssnickare. Hans specialitet hade varit att försköna husen invändigt och att med hjälp av olika träslag skapa utsmyckningar på dörrar och fönsternischer.

Idag skulle Leif ha varit 115 år gammal. Han kom från en familj, där männen i flera generationer hade arbetat som snickare. De hade flyttat från plats till plats för att bygga och försköna kyrkor, slott och herresäten i både i vårt land och i utlandet. Fruarna stannade hemma och tog hand om barnen och såg till att de läste sina läxor. Folkskolan var sexårig och efter avslutad skolgång var det vanligt att pojkarna fick följa md papporna på arbetsresor. De var lärlingar och blev först vuxna efter den dag de tagit emot Herrens Heliga Nattvard. Då var de ungefär 15 år gamla och betraktades av sin omgivning som både vuxna och myndiga.

Leif berättade om hur det var att i de tidiga tonåren komma till Sankt Petersburg. Pappan arbetade ibland på någon av tsarens slott och ibland med att reparera ikonostasen i någon kyrka. De svenska hantverkarna hyrde gemensamt ett litet hus, där trängseln var stor. Någon egen säng var det inte tal om. Med i gruppen fanns unga kvinnor, som lagade mat, städade och tvättade. Varje söndag sökte de sig till den svenska kyrkan och det var här som Leif konfirmerades året efter det att det första världskriget brutit ut.

Nu blev allt annorlunda. Det var brist på mat i Sankt Petersburg, folk blev arbetslösa och hatet mot tsaren växte. För var dag som gick fick de svenska byggnadsarbetarna mindre att göra. Det var tal om att åka tåg genom Finland för att komma hem till Stockholm. Detta var omöjligt, de flesta svenskar saknade pengar till tågbiljetterna.

Hösten 1917 bröt revolutionen ut och nu gällde det att fly. Svenskarna hjälpte varandra och slutligen hade de flesta kommit till Stockholm och till ett anat liv. Leif saknade kyrkornas lökformade kupoler och kyrkornas färgsprakande ikoner. Ofta kom han på sig med att längta tillbaka till Sankt Petersburg.

Leif berättade om kupolbyggarna, som vid sekelskiftet 1900 mest hade arbetat på den ryska landsbygden. Tiderna var oroliga. När som helst kunde det blossa upp ett krig mellan Ryssland och Japan. Enkelt folk sökte sig till kyrkorna för att söka tröst och ro. När sedan det blodiga kriget kom blev kupolbyggarna arbetslösa. De flyttade till Stockholm och om familjen ägde ett litet hus, använde de sina yrkeskunskaper och prydde taket med en rysk kupol.

Leif berättade med inlevelse om den svenska kyrkan i Sankt Petersburg och psalmsången. Kamppsalmen från reformationen ”Vår Gud är oss en väldig borg” ekade mellan kyrkans väggar. I motsats till de rysk-ortodoxa kyrkorna fanns det bänkar att sitta på. Allt var på svenska. Genom kyrkan fick besökarna höra tals om vad som hade hänt hemma.

”Det var hemskt”, sa Leif. ”Några byggjobbare blev kvar och de blev förföljda. Soldater strömmade in i vår kyrka och slog sönder allt de hittade. De påstod att de inte trodde på Gud och att det enda som gällde var allt det Marx hade skrivit. Märkligt, för dessa ryssar kunde inte läsa.”

Mer blev inte sagt. Vi arbetade båda som studiecirkelledare på ABF och vi drog oss för att prata politik. Tyvärr träffade jag aldrig mer Leif. Året därpå avled han hastigt.

I lördags i solgasset gick jag förbi Villa Utsikten och beundrade den vackra kupolen. Då mindes Jag vad Leif hade berättat om psalmsången i Sankt Petersburg. Männen, som skapade kupolen, har försvunnit in i de namnlösas historia och psalmen om Vår gud som en väldig borg sjungs sällan i den svenska kyrkan.

Den svenska kyrkan i Sankt Petersburg förvandlades efter revolutionen till en idrottshall. De kvarvarande svenskarna lyckades rädda arkivet, som de omsorgsfullt bevarade. Drömmen om att få tillbaka sin kyrka har funnits levande bland svenskarna i Ryssland och först de senaste åren blivit verklighet. Idag har församlingen en finlandssvensk kyrkoherde.

Igår på tunnelbanan var jag med om något mycket märkligt. Bredvid mig satt en tonårspojke med ryggsäck och mitt emot mig två systrar, som på något sätt var släkt med pojken. Pojken talade knagglig svenska och de äldre av systrarna rättade honom efter varje mening. Det kom fram av samtalet att pojken kom från Sankt Petersburg och att han hade lärt sig svenska av sin mormor. Nu var mormor död och för att inte glömma svenskan sökte pojken sig till den svenska kyrkan varje söndag. Det uppstod en generande tystnad när flickorna förklarade att de inte var konfirmerade och något mer töntigt än att gå till kyrkan kunde de inte tänka sig.

Då började pojken gnola på ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

”Snygg text”, så den Yngsta systern. ”Låter som en översättning av John Lennon. Du vet, Lucy in the sky with diamonds. Mormor spelade alltid den för mig när jag var liten.”

Detta gav mig något att fundera över. Vad finns det för likheter mellan den stor religiöse reformatorn Martin luther och Beatles ordkonstnär John Lennon?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ungefär 30 år sedan köpta jag på landet på en loppmarknad en plastkasse med böcker. Jag hade ingen aning om vad det var jag släpade hem. Det blev en glad överraskning. I kassen fanns mycket läsvärt som till exempel en bok på engelska om växternas hemliga liv. Tyvärr försvann boken i samband med att en pyroman satte eld på vårt sommartorp.

Så länge min make David var frisk och kry hade vi alltid tomater i trädgården. Tyvärr brydde jag mig aldrig om att prata med honom om dessa odlingar. Nu har David efter sex års sjukdom gått bort, vilket för med sig att jag har fått mer tid för mig själv och för trädgården. Alltså besköt jag mig för att odla tomater.

Redan i mars klev jag in i en välsorterad fröaffär och läste på odlingsanvisningar på mängder av olika fröpåsar. Till slut bestämde jag mig för att satsa på små röda och små gula tomater. Jag gjorde allt jag hade tagit reda på. Efter en vecka kände jag mig stolt. Det spirade i krukorna. Jag tittade närmare och tog mig för pannan. Jag hade fått ungefär 50 små tomatplantor. Efter några veckor planterade jag om i större krukor och då började problemen. Det var dags att släppa i de hantverkare, som skulle renovera mina gamla fönster från 1930- och 1940-talet. Fönstren skulle plockas ner två och två och forslas till en verkstad för renovering. De bästa tomatfönstren spikades för och rummet blev mörkt. Jag gjorde ett desperat försök och planterade ut ett par plantor, andra flyttade jag ner på golvet i soligt rum och resten fick trängas i de andra fönstren.

Golvtomaterna växte och blev över en meter höga. De påminde om slanka och svultna modeller på väg in till catwalk. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det var kallt och hälften av de jag tidigare planterat ut hade frusit ihjäl. I samband med ett fönsterbyte kom häftiga vindar in i rummen. Golvtomaterna svajade som om de hade blivit utsatta för en tropisk orkan. Risken var stor att de skulle brytas av nere vid roten. Då tog jag fram stora kökssaxen och klippte ner dem så att de bara blev sex dm höga.

Efter detta satt jag ofta vid datorn och sneglade då och då på mina golvtomater och tittade på mina tomatplantor. Då mindes boken om växternas hemliga liv. Där påpekades det att växter kan känna smärta och att de gråter, när man beskär dem. Nu hade jag en miniskog av tyst snyftande tomater ett par meter från min dator. Detta stod jag inte ut med. När den första soliga dagen kom, började jag plantera ut några av dem. Detta skulle jag inte gjort. Solen sken, det var varmt, men samtidigt for häftiga vindbyar runt i trädgården. Det syntes lång väg att mina tomatplantor plågades.

Nu väntar jag och ser hur vädret kommer att utvecklas de kommande dagarna, viilka fönster grabbarna tänker plocka bort och vilket rum som blir mörklagt. Allt är klart vid min säng och här samsat en kruka med gula tomater och späda citronplantor om utrymmet. Allt behöver planteras om. Detta vill jag helst göra på gräsmattan. Men när anser vädrets makter att de inte behöver plåga mina växter med sina häftiga stormlekar? Jag önskar att mina tomatplantor skall slippa kvida av smärta att bli misshandlade av oväder.

Visst kan växter gråta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag handlar de texter, som läses i kyrkorna om dopet. Dopets söndag är en av alla de söndagar, som har förlorat sin betydelse. Jag vet inte hur många nyblivna föräldrar, som anser det självklart att ordna med barndop. För hundra år sedan var söndagen viktig. Det var sista söndagen före skolavslutningen och då borde alla minnes att de som barn blev döpta. I min ungdom tyckte jag att detta var helt meningslöst. Det var först när jag i mitten på 1960-talet blev sommarskåning, som jag insåg vilken spännande och tusenårig tradition det fanns i denna söndag.

I Skåne upptäckte jag de medeltida och rikt utsirade dopfuntarna. De stod alltid enligt traditionen vid kyrkans norra vägg och i några kyrkor fanns här en blid av jungfru Maria. Det var till henne de nyblivna mödrarna skulle be när deras barn hade kommit till värden.

Många av Skånes medeltida kyrkor är gömmer på en spännande historia. De uppfördes på jordägarens mark och det var han, som tillsatte prästen. De var små och genom ett fåtal smala fönster sipprade dagsljuset in. Det fanns ett endast l sittplatser längs långsidorna och dessa bänkar tillhörde byns rikaste familjer. Altaret låg i öster och den norra sidan var kvinnosidan och den södra manssidan. Den vanliga tolkningen av detta är att synden kom från norr och att kvinnorna alltsedan paradisets dagar bar inom sig den skuld Eva drog på sig när hon i paradiset smakade på kunskapens frukt och sedan lurade Adam att också göra detta. Då blev Gud vred och körde ut de första människorna ur paradiset.

Strak utanför Ystad ligger Bjäresjö kyrka, som trots att den har byggts till flera gånger, har kvar mycket av stämningen från tiden strax efter det att kristendomen blivit Skandinaviens erkända religion. Mycket blev sig likt när kristendomen kom. Dit hörde seden som att gårdens manlige härskare skulle godkänna de barn som föddes. De barn, som han ogillade, sattes ut åskguden Tors tidsålder ut i vildmarken och blev ett bra lockbete för vargarna. När kristendomen kom skulle alla barm föras in i kyrkan och sänkas ner i den stora dopfunten. Detta borde ske så snart som möjligt efter förlossningen. Jordägaren kunde betrakta barnen som sin egendom. De delades redan vid födseln in i två grupper, den fina gruppen hade mödrar, som var gifta med barnets far, medan barnen från den andra gruppen kallades för oäkta. Detta berodde på att deras mamma var ogift.

Den stora dagen i familjernas liv var på medeltiden inte dopdagen utan den dag, när modern skulle kyrktagas och då bedja vid dopfunten till Jungfru Maria. Här fanns då ett speciellt litet altare, ”kakaltaret” där kvinnorna skulle lägga bröd, som sedan skulle delas ut till socknens fattiga. Före kyrktagningen fick inte kvinnorna delta i tungt arbete på åker och äng, de fick inte gå utanför hemmet och de skulle göra allt för att förhindra att orent blod flöt ut ur deras kroppar. De nyblivna mödrarna hade enligt kyrkans bestämmelser mammaledigt.

Bjäresjö kyrka låg långt från Skånes stora stad Lund. Kyrkan ville visa alla att det fanns en stad lvan molnen och staden var det himmelska Jerusalem. Stadsportarna stod för tusen år alltid på glänt för de som var döpta. I denna stad fanns det inga plågor och inget lidande, här kunde alla mammor i lugn och ro diskutera sina barns framtid med Jungfru Maria och här fanns inget tungt arbete.

Kristendomen har förändrats sedan den första lilla kyrkan i Bjäresjö uppfördes och kyrkans dopfunt höggs ut av stenhuggare Tove, Den ursprungliga träskulpturen av Jungfru Maria har försvunnit och ersattes under 140o-talet av en ny. Sedan kom reformationen instormande och alla dyrkan av den heliga Jungfrun var katolsk vidskepelse. Några i socknen gömde den Heliga Jungfrun och hon återfanns så småningom och flyttades till ett museum i Stockholm. Bjäresjö har inte fått tillbaka sin vackra staty, men de har fåt en kopia av originalet.

Kyrktagning har försvunnit och idag har vi lagstadgad föräldraledighet. De nyblivna mödrarna vänder sig till mödravårdscentralen och ingen anser längre att blödningar efter en förlossning är ett tecken på orenhet. De nyblivna mödrarna behöver inte idag ställa sig och baka bullar till socknens fattighjon.

Jag önskar ofta att kyrkan kunde påminna sina gudstjänst besökare om vilka traditioner som fanns under vårt lands första kristna århundrade. Dopet var en viktig händelse i ett barns liv. Denna söndag, när dopet står i centrum, skulle man kunna skapa ett ”kakaltare”, samla in sockerkakor och tårtor av olika slag och sedan gå till närmaste äldreboende och bjuda på ett gammaldags kafferep. På så sätt skulle kyrkan komma in i vardagslivet för de äldre.

Jerusalem är inte längre drömmarnas stad för kyrkobesökarna. Det är en stad fylld av religiösa och ofta blodiga tvister mellan judar, kristna och muslimer. Många kristna upplever att de är förföljda för sin tros skull. Några har letat sig till vårt land och hoppas att få stanna kvar och inte bli utvisade. Jerusalem, en fredens stad, är något man bara kan drömma om att drömma om.

För tusen år sedan hörde dopet, böner till Jungfru Maria och drömmarna om det himmelska Jerusalem ihop. I vår psalmbok finns en från latin översatt psalm. Den skrev i början av 1100-talet av den franske teologen Pierre Abélard och har nummer 641 i psalmboken.

”Jerusalem är staden högt ovan tid och rum

Med sällhet över alla mått och överskådlig frid.”

Bilden från Bjäresjö kyrka med dopfunten och trästatyn av Jungfru Maria har jag hittat i boken ”Kyrkornas hemligheter” författad av av Ann Chatherine Bonnier och Ingrid Sjöström