I julas var livet motigt för mig. Då tog jag ett djärvt beslut. Jag skulle se framåt mot oktober 2015 och försöka hitta en vandringsresa. Det fanns ett par stycket att välja på och jag valde en i Italien, i Cinque Terre. Anledningen till detta är att jag klarar av att läsa på italienska. Detta är en fördel, eftersom det vanliga är att skyltar av olika slag bare brukar vara skrivna på landets språk. Kanske borde jag ha tänkt annorlunda. Cinque Terre är den del av Italien där Alperna slänger sig ut i Medelhavet. Området ingår i våra världsarv och här kan man njuta av Historiens vingslag sedan urminnes tider. I bergssluttningarna finns grottor, som var bostäder för människor för mer än 2000 år sedan. För att kunna ta till sig allt detta måste besökarna vandra uppför bergssluttningarnas trappor. De är ofta branta.

Jag fyllde i blanketten och suckade djupt när jag upptäckte at jag skulle skriva ner vilket år jag är född. Hår kunde jag bluffa och göra mig tio år yngre än vad jag är. Men erfarenheten har lärt mig att det kan få oanade och också mindre trevliga konsekvenser att bluffa med sin ålder. Alltså fyllde jag snällt i år 1930.

I det material jag fick tillgång till stod det att deltagarna måste vara förberedda på att det är mycket trappor och att det gäller att vara vältränad. Av bekanta har jag fått veta att den första dagen blir det minst tre kilometer trappor uppåt. Hur många steg detta innebär fick jag inte veta.

Nu har jag beslutat mig för att träna att gå i trappor fem dagar i veckan. Jag har föresatt mig att klara av denna vandring. Jag bor perfekt för denna typ av träning. I närområdet finns det riklig tillgång på trappor av olika slag och de flesta är ganska branta. Trätrappor år de som är lättast att kliva uppför, även om de är hala när det regnar. Den finaste trappan går från strandpromenaden vid Örnsbergs båtklubb och leder upp mot en lekplats, som får många föräldrar att önska att de vore barn på nytt. Rutschkanorna är utformade som stora fåglar och här kommer barnen naturen mycket nära.

Det är alltid glada skratt kring fåglarna. Här brukar jag stanna till och göra några yogaövningar. Ibland växlar jag några ord med en småbarnsmamma, som talar om att hon föredrar att kämpa med barnen uppför trapporna för att få uppleva sinnesfrid. Hon strävar mot höjden med barn och leksaker för att hitta en stressfri och vacker lekmiljö och en plats, där det för barnen blir självklart att inte längta efter läsplattor och datorer.

Lekplatsen uppe på berget är inte Cinque Terre. Den finns inte med i böcker om Stockholms sevärdheter. Det kan vara något av en utmaning att ta sig hit upp. Utsikten över Mälaren är inspirerande. Idag, sjösättningsdagen, vimlade det av vita segel på Mälarens mörka vatten.

Det finns mycket dold historia på våra gator. Ett minnesmärke, som ingen tittar på, sitter över en pampig dörr, som efter en promenad genom en bevakad korridor leder rakt in i Sveriges hjärta Rosenbad. Ovanför den vackra porten finns en staty, som till vänster föreställer en halvnaken ung man. Konstnären Christian Erikssons modell blev så småningom svensk ärkebiskop och fick år 1930 ta emot Alfred Nobels fredspris. Hans namn är Nathan Söderblom.

Våren 1894 lyckades Nathan Söderblom övertyga ärkebiskopen och kung Oscar II att han skulle bli en utmärkt legationspräst för den svensk-norska församlingen i Paris. Han var då 28 år och förlovad med Anna Forssell från Stockholm. Ärkebiskopens tvekan berodde på att han i Nathan Söderblom såg en vetenskapsman med en för sin tid annorlunda syn kristendomen. Nathan Söderblom var religionshistorikern, som hade som målsättning att hitta kristendomens rötter i det forntida Persien. Kunde verkligen en vetenskapsman klara av att vägleda vilsna skandinaver i Paris? Här måste prästen på ett naturligt sätt kunna samtala med utslitna svenska byggarbare, balettflickor med ett märkligt kärleksliv, konstnärer, musiker och affärsmän?

Nathan Söderblom fick tjänsten, han gifte sig med sin Anna och de flyttade till Paris, som just då var en enorm byggarbetsplats. Alla gamla kåkar skulle rivas, breda gator skulle korsa staden och hyreshus växte upp i det som då var stadens utkanter.

Nathan Söderblom flyttade in i en lägenhet strax bredvid Parc Monceau. Lägenheten låg fyra trappor upp och huset saknade hiss. Den enda bekvämligheten som fanns var rinnande vatten och avlopp i det lilla köket. Lägenheten hade fem små rum och av dessa fick hembiträdet ett och ett annat blev Nathan Söderbloms arbetsrum och bibliotek.

Lägenheten förvandlades snart till en prästgård i gammaldags stil. Hit var alla skandinaver välkomna för att umgås och lära känna varandra. Ytterst få gick till den lilla oansenliga kyrkan på Montmatre. Nathan Söderblom levde nu upp till hur Jesus skildrade sig själv i kapitel 10 i evangelium enligt Johannes. Han var herde för mängder av får. Några hörde till hans egen fålla, medan det stora flertalet fanns utanför fållan och dessa skulle han också vårda på bästa sätt. Till ”fåren utanför fållan” hörde bland annat hembiträden, sjömän, Alfred Nobel, musikern Hugo Alfvén och författaren August Strindberg.

Nathan Söderblom och hans hustru Anna var mycket intresserade av konst och det blev naturligt för dem att besöka konstnärerna i deras ateljéer. Det rådde alltid brist på modeller och det hände ganska ofta att Nathan Söderblom ställde upp. Detta gav honom oanade kontakter med konstnärerna och deras familjer. En av alla dessa var bildhuggaren och skulptören Christian Eriksson, som just då fått en beställning att göra portalen till Sundsvallsbanken på Fredsgatan i Stockholm. Nathan Söderblom var inte generad över att han avbildades med bar överkropp. Sundsvallsbanken sålde så småningom sitt hus och idag disponerar regeringen fastigheten. Den vackra portalen finns kvar och är en bortglöms sevärdhet

En dag sökte den norske författaren Jonas Lie upp Nathan Söderblom. Den norske författaren träffade ibland August Strindberg, som i Paris förgäves försökte få teatrarna att intressera sig för hans pjäser. Just nu hade August Strindberg ett helt annat intresse. Han ville bli en berömd kemist och ansträngde sig att i ett primitivt laboratorium framställa guld. Skyddshandskar fanns inte vid denna tid och snart blev August Strindbergs händer så såriga av frätande kemikalier att han knappt kunde hålla i en penna. Pengar till läkarvård saknades. Därför bad Jonas Lie Nathan Söderblom starta en insamling för att kunna betala August Strindbergs sjukvårdskostnader. Insamlingen kom snart igång och August Strindberg kunde få behandling på sjukhuset Saint-Louis, där han vårdades ömt av nunnorna. Nathan Söderblom besökte aldrig August Strindberg på sjukhuset och de möttes aldrig. August Strindberg var efter vistelsen på sjukhuset så upptagen av grubblande att han aldrig kom sig för att skriva ett tackbrev till Nathan Söderblom

Nathan Söderblom disputerade vid sekelskiftet 1900 i religionshistoriska vid den nu nedlagda protestantiska fakulteten i Paris och utnämndes år 1901 till professor vid universitet i Uppsala. Nu började ett helt nytt liv med ständigt pågående konflikter vid den teologiska fakulteten. De elakaste tungorna skrek att Nathan Söderblom hade franska fasoner och att han undervisade i hedendom och inte i kristendom.

Det blev ett par år av isolering. Vännerna fanns bland de konstnärer och författare han lärt känna i Paris. Nathan Söderblom var annorlunda, han ogillade hyllningarna på Karl XII´s dödsdag. Flera av hans vänner hade valts in i Svenska Akademien och han diskuterade ibland svensk litteratur med dessa. Här bland sina vänner framförde Nathan Söderblom djärva åsikter. Han läste och beundrade August Strindberg och ansåg att denne författare borde få nobelpriset i litteratur. Senare skrev han brev till Akademien och krävde att så skulle ske.

Samtidigt pågick ett stor gräl mellan August Strindberg och Werner von Heidenstam. Grälet gällde dels Werner von Heidenstams dyrkan av Karl XII och dels hur den moderna lyriken skulle utformas. August Strindberg hade bestämda åsikter om detta. De dikter som Werner von Heidenstam skrev var pekoral. Kanske tänkte August Strindberg då på en av dikterna, som publicerades i diktsamlingen ”Ensamhetens Tankar” år 1888.

”Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går,

– men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

August Strindberg fick aldrig nobelpriset och hösten 1912 valdes Werner von Heidenstam in i Svenska Akademien. Då hade August Strindberg varit död i fyra månader.

I slutet av sitt liv skickade August Strindberg ett brev till Nathan Söderblom. Han skrev i förbigående att de tyvärr aldrig hade träffats. Nu ville han bara tacka för den hjälp han hade fått i Paris när hans händer var helt förstörda av misslyckade kemiska experiment. Några månader senare, den 1 4 maj 1912, avled August Strindberg i sitt hem i Blå Tornet på Drottninggatan. Det blev då naturligt för August Strindbergs barn att be Nathan Söderblom förrätta jordfästningen.

På August Strindbergs sängbord låg en tummad och sliten psalmbok. Några av psalmerna var förprickade och några av dessa valdes ut vid jordfästningen på Norra Kyrkogården i Solna. Det var psalmer, som alla berättade om ensamhet och utsatthethet, samtidigt som de är fyllda av en förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet. En av dessa skrevs år 1686 av drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel de la Gardie. Efter det att drottning Kristina den 6 juni 1654 avsagt sig den svenska kronan blev livet kärvare för hennes gunstling och år 1680 förlorade han de stora egendomar han fått av drottningen som gåva. I sin förtvivlan började han vända sig till Gud och började författa psalmer. En av dessa verser hörde till August Strindbergs favoritlitteratur under de år, som var fyllda av sjukdom och smärta. Den blev det genomgående temat vid jordfästningen

”Jag kommer från ett brusand hav

På rätta glädjestranden

Min kropp skall läggas ner i grav

Men Gud upptager anden

Ur mörker kommer jag till ljus

Från armod till Guds rika hus

Från oro till god vila.”

Psalm 621 vers 3 i 1986 års psalmbok

Idag har jag i nästan två timmar varit ute på stavgång. Nere vid Mälaren stannade jag till vid livbojen och började fundera på mitt liv. Ibland har jag de sista månaderna drömt mardrömmar om at jag simmar och simmar i ett mörkt hav, som när som helst kan dra ner mig i djupet. Långt bort i vågorna kan jag i drömmen skymta en livboj. Här vid badbryggan fanns drömmarnas vita livboj. Vinden blåste trygghet in i mig. Trots att det tog emot fortsatte jag min vandring utefter Mälarens stränder och kunde koppla bort tankarna på allt det som hade hänt sedan julen.

Strax före jul drabbads min make David av sin tredje stroke och vårdades sedan på Huddinge sjukhus över hela julhelgen. Under dessa veckor hade jag svårt att koncentrera mig på gymet och det gick trögt med träningen. I februari blev David mycket och det stod klart för hela familjen att han inte hade långt kvar att leva.

Efter jordfästningen kände jag mig håglös och försökte förgäves komma igång på gymet och med stavgång i närområdet. Det var som om benen inte bar mig och att all tidigare styrka i armar och axlar var som bortblåst. På gymet hade jag tur. Min gymkompis Mirre uppmuntrade mig på alla sätt och inspirerade mig att fortsätta att kämpa.

Den sista veckan har upplevt att krafterna har kommit tillbaka och att det inte tar emot att träna. Igår var jag länge på gymet och kopplade sedan av i bastun. Dagen har börjat med träningsvärk och det var något av ett företag att försiktigt rulla undan täcket, sticka ner fötterna på golvet och med hasande steg gå fram till köksbänken och slå på kaffebryggaren.

Jag borde varit nöjd med gårdagen. Efter morgonfikat satte jag mig vid datorn och upptäckte en inbjudan om information om kommande vandringsresor. Då insåg jag att jag borde ut och gå stavgång. Till hösten skall jag ut och vandra i Italien och de andra i gruppen skall inte behöva stöna över att gråhårstantens dåliga kondition. Jag vill orka med denna vandring, som jag fick i julklapp av David.

Det var skönt att komma ut i vårsolen. Vid badbryggan var det som om något inom mig lossnade. Livbojen glänste i solskenet och snett bakom den gled vårens första kanot långsamt fram. Skrattmåsarnas skrik och kanadagässens ilskna kacklande ekade mot badklippornas skrovliga yta. Jag upplevde att livet fortfarande innehåller många glädjeämnen.

Jag traskade vidare mot båtklubben för de stora båtarna. Några av farkosterna hade redan blivit sjösatta och ägarna stod på land och diskuterade sommarens båtäventyr medan deras barn satt i solen och fingrade på sina läsplattor. Då kände jag att jag inte orkade längre. Träningsvärken skrek i ben, armar och axlar.

Hemma upplevde jag något helt annorlunda. Skrivlusten hade kommit tillbaka. Men mina ben. Det kan bli kämpigt att om någon timme fixa en enkel middag.

Som barn upplevde jag Skärtorsdagen och Långfredagen som årets kusligaste dagar. Jesus hade dömts till döden, hade fängslats, piskats och slutligen blivit korsfäst för människornas synder. Jag grät varje gång jag under dessa dagar tvingades att rabbla de ord, som Jesus sa när han hängde på korset. Mamma brukade senare berätta för alla som ville höra på att jag var en överkänslig flickunge, som inte i förskoleåldern förstod Långfredagens budskap. När mina barn hörde detta påstående viskade de fram att deras mamma säkert var det enda normala barnet i 30-talets Göteborg. Evangeliernas skildring av korsfästelsen upplevde de som sällsynt ruggig.

De senaste åren har jag fått en annan syn på Skärtorsdagen och Långfredagen. Detta beror på mitt möte med flyktingarna i Skärholmen. Den första vågen kom senhösten 1973 efter militärkuppen i Chile. Många av dessa sökte sig till kyrkan och de hittade en träffpunkt i Skärholmens kyrka.

Det förgyllda träkrucifixet i Skärholmens kyrka är annorlunda på mer än ett sätt. Det är gjort av Harry W. Svensson. När jag står framför detta förflyttas jag till de sydamerikanska kyrkor, som uppfattade det revolutionära i evangelierna. Jesus var för dem ingen konung, han var mannen, som vågade trotsa överheten. Ett par dagar före den judiska påsken klev han in i templet i Jerusalem och vräkte undan penningväxlarnas bord. Dessa män såg till att tjäna pengar när landsbygdens folk kom och ville växla sina lokala valutor till romerska mynt. I närheten av penningväxlarna satt en rad försäljare, som sålde mat, vin och minnessaker. Jesus blev upprörd. Påsken skulle vara ett möte med Israels gud och människorna och inte en fest, som det var dyrt att delta i. Lärjungarna följde tysta med och insåg att detta kunde vara farligt. Jesus hade utmanat de förmögna familjerna i Jerusalem.

Torsdagen i Jerusalem före påsk blev dramatisk. Det kom några grekiska män, och ville samtala med Jesus. De sökte något annat än den egna religionen med mängder av gudar och gudinnor. Jesus började förklara sin gudstro på dem. Talet han höll fick grekerna att minnas filosoferna Platon och Sokrates, det handlade om ljus och mörker och om att Jesus snart skulle lämna det jordiska livet. Många också bland de judiska åhörarna greps av detta budskap. De skulle vilja ansluta sig till Jesus, men vågade inte ta detta steg. Jesus var farlig, de som tillhörde hans anhängare riskerade att bli uteslutna ur synagogan.

Det blev kväll och fullmånen blänkte på himlen. Det blåste kallt och folk samlades runt tända eldar. och kyliga vindar svepte in i Jerusalem. Jesus tog lärjungarna med sig och de sökte sig till trädgården Getsemane. Här stod romerska soldater på vakt. Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus visste att där många judar samlades kunde det lätt bli uppror. Denna kväll fanns en grupp män i Getsemane. Judarna ansåg att de var upprorsmän och att deras ledare borde gripas. Vad männen runt Jesus gjorde uppror mot fick Pontius Pilatus aldrig klart för sig. En i gruppen, Judas Iskariot, gjorde ett tecken till soldaterna. De grep in och fängslade Jesus och förde honom bunden till fängelset, där han fick stanna över natten.

Dagen därpå inleddes en märklig rättegång mot Jesus, som avslutades med att Jesus enligt romersk lag skulle korsfästas på Golgata. Det är den blödande Jesus, som hänger på krucifixen i många kyrkor och i skolor i de katolska länderna.

Krucifixet i Skärholmens kyrka är annorlunda. Det är förgyllt och det första intrycket är att Jesus har blivit en indianhövding med en stor fjäderskrud. Nu gäller det att titta noga. Det är en gammal man, som spanar in i det fördolda. Hans ansikte syns i profil och det enda ögat söker upp gudstjänstbesökarna var de än finns i kyrksalen. Det är den gamle vise revolutionären, som här förmedlar sitt budskap från Skärtorsdagen till församlingen. Det är en förklaring till varför Jesus ville kallas för Människosonen och varför han måste dö och för att sedan bli upphöjd.

”Ännu en kort tid är ljuset bland er.

Vandra medan ni har ljuset

Så att inte mörkret övervinner er.

Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.

Tro på ljuset medan ni har ljuset.”

Johannesevangeliet kapitel 12 verserna 10 – 39

Det växte fram ett behov av att inte bara få se det nakna altaret och lyssna till evangeliernas berättelse om hur det gick till när Jesus bar sitt kors fram till Golgata. Kyrkorna gjorde utomhus korsvägar, som skulle påminna om Via Dolorosa i Jerusalem. Denna väg skulle ha 14 olika stationer och vid varje station skulle en präst eller munk finnas och läsa högt ur Bibeln. I stora katedraler under sidovalven skapades korsvandringar med 14 stationer och vid varje station borde det finnas en bild, som illustrerade den väg Jesus bar sitt kors till Golgata. En sådan korsvandring finns i Högalidskyrkan.

Nätkompis och jag gick tysta denna korsvandring och tittade på bilderna. För henne var detta en helt ny upplevelse. Vi var ensamma i den stora och ödsliga kyrkan. Under valven och vid de olika bilderna strömmade andakt emot oss. Jag tänkte på vad som nu händer i Kenya och på hur oskyldiga flickor kallblodigt mördas på grund av sin kristna tro. Jag tänkte också på krucifixet i Skärholmens kyrka och hur besökarna där inser att Jesus, Människosonen, åldras i himmelriket och hur han trots detta låter ljuset från sitt ansikte skina över kyrkobesökarna. Jesus kan komma till oss när vi upplever sorg och smärta.

Sedan mindes jag en annorlunda Via Dolorosa. Det var när jag för åtta år sedan strövade igenom en stadsdel bortom turiststråken i Rom. I oktober år 1992 inträffade denna stadsdel en stor trafikolycka och många av områdets ungdomar avled på gatan. Någon tog initiativ till att låta gatan bli Via Dolorosa med de 14 olika stationerna. Hit kunde alla anhöriga söka sig för att få tröst och stöd.

Allting förändras och stadsdelen i Rom fick en intensiv biltrafik och stora soptunnor sattes ut på trottoarerna. Den enda station, som för åtta år sedan fortfarande hade kvar sin gamla utstrålning av frid och andakt, var den näst sista. Den föreställde hur rådsherren och den hemlige lärjungen till Jesus, Josef från Arinataia, deltog när den döde Jesus togs ner från korset och han var också med och svepte in den döda i en linneduk. För sekulariserade svenskar var det egendomligt att upptäcka att vid denna bild fanns det alltid friska blommor och att evangeliernas texter fortfarande var levande för många av Roms invånare.

Något av detta försökte jag viska till Nätkompis när vi långsamt skred ut ur Högalidskyrkan. På den stora planen utanför kyrkan stod en ensam dam. Hon tvekade om hon skulle våga gå in i kyrkan. Vi sa några uppmuntrande ord till henne och såg sedan hur den ensamma kvinnan smög sig in i kyrkan. Jag önskade att hon hade haft något av den trosvisshet, som jag tidigare under veckan mött bland invandrarna i Skärholmen

För alla, som inte lever med i kyrkoårets rytm, är det svårt att skilja på dagarna i Stilla Veckan och de dagar, när Fastlagen går över i Fastan. Fastlagen avslutades med Fettisdagen, vilken var den sista dagen man fick frossa i semlor med mängder av mandelmassa och vispgrädde. Det är också den sista dagen för karnevaler i de katolska länderna. Dagen därpå kommer Askonsdag, som inleddes med mässa i kyrkan under vilken prästen ritar ett kors med aska på besökarnas pannor. Vita Tisdagrn har i dagens Stockholm fått överta Fettisdagens roll som semlans och den vita vispgräddens dag. Vad Vita Tisdagen egentligen står för är oklart, bara att dagen skall gå i den vita färgen och renhetens tecken.

Den dramatiska våren 1968 nötte jag för första gången allt det som krävdes av en villaägare. Före påsk skulle skorstenar sotas och köksfläkt göras rent ordentligt. Vi fick fylla i papper att detta var gjort. Före 1 maj kunde det enligt en gammal förordning bli brandsyn och alla, som inte hade vårdat sina skorstenar riskerade att få böta. Sotaren var pratsam och konstaterade att vi hade tråkiga skorstenar. Han tyckte det var bättre förr när alla skorstenar skulle strykas med vit kalkfärg tisdagen före påsk. Efter detta skrattade han glatt och viskade att regeln var till för att alla av djävulsdansen omtumlade påskkäringar skulle hitta hem och inte av misstag landa ute i Mälaren. Målarna brukade också måla alla murstockar inomhus. Till sist fick jag en försynt påpekande om att vår vita öppna spis borde målas om.

Jag växte upp i ett stort hyreshus i Göteborg vid Linnéplatsen. Här var det andra oskrivna regler som gällde. Vita Tisdagen blev dagen när allt silver skulle poleras. Vi hade gasspis och detta förde med sig att kalasbesticken av nysilver snabbt blev mörka. Så snart jag kom hem från skolan uppmanades jag att gå ut i köket och hjälpa till. Allt var framplockat på köksbordet, den tunga ljusstakarna på pappas vigselaltare, dopskålen, stora silverbägare, soppslevar, såsskedar och alla bestick. Detta var ett kvinnogöra. Mamma tog fram evangelieboken och satte sig och läsa Långfredagens texter högt för mig. Då och då ställde hon en fråga för att kontrollera att jag hörde på ordentligt.

Silverputsningen tog hela eftermiddagen. Under den Stilla Veckan hade vi inga läxor och jag längtade efter att få göra en lång vandring genom Slottsskogen. Detta var en för mig obegriplig anledning förbjudet både för mig och för andra flickor från kyrkliga hem. Vita Tisdagen var den dag på året när den bländvita enhörningen var som minst skygg. Detta djur kunde söka upp mig och då kunde något förfärligt hända. Mer fick jag inte veta utan konstaterade bara att detta var en av de fåniga regler, som prästflickor måste leva efter.

Jag har aldrig förstått mammas gudsbild. Den var en blandning av Gamla Testamentets hårde Jahve, aposteln Paulus råd till församlingarna, Luthers stora katekes, budskapet i medeltida kyrkmålningar, biskoparna oskrivna regler för prästfamiljer och Selma Lagerlöfs Kristuslegender. Var kom enhörningen in i allt detta?

Bilden på enhörningen och den kyska flickan har jag hittat på nätet. Det är en senmedeltida målning i Attuna kyrka och hörde till de bilder jag skulle studera när jag pluggade etnologi på universitet. Först då förstod jag vad det var mamma menade med den farliga enhörningen. Flickor, som var oskulder, hade en otrolig förmåga att locka till sig myternas glänsande enhörning. En kysk jungfru hade en doft, som bara enhörningen kunde uppfatta. Om flickan slog sig ner i gräset kunde enhörningen komma och lägga sitt vackra huvud i hennes knä. Problemet var att enhörningen lämnade spår efter sig i marken. Detta brukade jägare upptäcka och stormade då fram mot enhörningen för att döda det. Det var det långa och spiralformade hornet de ville komma åt. Mediciner, framställda av detta horn, hade magiska och hemlighetsfulla egenskaper. Att fukta läpparna med blod från en skjuten enhörning kunde vara farligt och detta var något som den unga oskulden skulle akta sig för.

Att möta en enhörning kunde förändra den unga oskuldens liv. Hon kunde bli djupt förälska i någon av jägarna, luras till älskog och sedan bli med barn. För mamma var detta något fasansfullt. Hon levde i en annan tidsålder, i en tid när döttrarna skulle skaffa sig ett yrke och sedan bo kvar hemma hos föräldrarna för att på sin fritid ta hand om dem. Detta skulle gälla för hennes enda dotter. Att jag tyckte helt annorlunda brydde hon sig sällan om.

Idag har Vita Tisdagen förlorat allt sitt gamla innehåll. Nu är det villa ägaren själv som bestämmer när skorstenen skall sotas och ingen myndighet går längre brandsyn. De allra flesta använder bestick av rostfritt stål och ljusstakar av kristall har kommit in i våra hem.

De gamla berättelserna om enhörningen har fått nytt liv tack vare böckerna om Harry Potter. Skildringen av hur det gick till när Lord Voldemort dödade enhörningar och smakade på djurens magiska blod finns med i boken ”Harry Potter och de vises sten.”

Idag är det Dymmelonsdag, som tidigare var den dag då kyrkklockorna skulle kläs in med säckar av skinn. Detta gjordes för att göra klangen från kyrkklockorna tystare. Denna sed har sitt ursprung i föreställningen om att varje år korsfästes Jesus på nytt på Golgata. Kyrkklockornas dundrande kunde göra att de korsfästas lidanden blev mer outhärdliga. Den dova och tystare klangenskulle också påminna folket i byarna att Långfredagen var en annorlunda dag, en dag i smärtornas och sorgens tecken.

Ikväll skall jag gå förbi Uppenbarelsekyrkan på Hägersensåsen och spana in kyrkklockorna. Jag vill veta om man fortfarande med skinnsäckar klär in klockorna eller på annat sätt gör att klockklangen blir tystare och också dystrare.

Jag vet inte hur många som idag går till mässan i någon kyrka och jag vet heller inte hur många som hyllar Jungfru Maria denna dag, den första vardagen i Stilla Veckan. Jag funderar ofta på hur Jungfru Maria upplevde den svåra tiden efter förlossningen. Enligt evangelium enligt Matteus tvingades hon att tillsammans med Josef och den nyfödde sonen fly till Egypten. Kung Herodes hade fått ett vredesutbrott när han av stjärntydarna från Österlandet fått veta att en blivande konung hade fötts i Betlehem. Då befallde han att alla nyfödda pojkar omedelbart skulle dödas.

Den lilla familjen var inte förmögen och hade inte tillgång till packåsnor eller dromedarer. Jungfru Maria var under denna flykt inte klädd i de dyrbara kläder, som hon har på sig på Stefan Lochners tavla från 1448. Konstverket heter ”Maria i Rosengård” och finns numera i ett museum i Köln.

Idag är det Blå Måndag, en dag som mina föräldrar under 1930-talet skarp ogillade. Detta berodde på den katolska faran, som biskoparna sedan länge hade varnat för. Med fler katoliker i landet skulle den i folkskolan obligatoriska katekesundervisningen inte längre nå ut i varje hem. Detta berodde på att katolikerna var befriade från skolans kristendomsundervisning. Denna skräck för något annorlunda ökade i styrka efter det första världskriget.

Under krigsåren fylldes sjukhusen med krigsinvalider, som kunde berätta om fasorna i skyttegravarna, om senapsgasen och om märkliga sjukdomar, som kunde drabba vem som helst. Några berättade om att kortet på flickvännen hade hållit dem uppe och andra sa att det var tron på Gud och Jungfru Maria som hjälpt dem genom alla fasorna. Från sjukhuset sipprade drömmen om den enande katolska kyrkan ut bland vanligt folk och i de protestantiska länderna fasade biskopar och präster för detta. Den första dagen i Stilla Veckan blev en dag då alla skulle minnas Jungfru Maria. Enligt en medeltida tradition hade Guds Moder efter sin himmelsfärd fått en vacker blå klänning. I himmelriket hade hon en egen rosengård, som hon kunde ströva runt i njuta av sjungande änglar och vackra fjärilar.

När jag var barn hörde jag ibland att katolikerna måndagen i Stilla Veckan hyllade den Heliga Modern genom att lägga något blått framför hennes bild. Dagen kom att kallas för Blå Måndag. Varför katolikerna gjorde detta fick man inte diskutera i mitt föräldrahem.

Min mamma hade en annan tolkning av Blå Måndag. Den kom från hennes mamma, som hade vuxit upp i ett torp utanför Skara. Den stora familjen i torpet hade en gris, som slaktades till julen. Grisblodet skulle vispas ordentligt för att sedan blandas med rågmjöl, kokt potatis och jäst till en deg, som långsamt fick jäsa i källaren. Degen blev svår att knåda och det blev mycket arbete innan den kunde formas till runda kakor med ett hål i mitten. Hålet skapades med hjälp av ett dricksglas. Kakorna bakades i byns gemensamma bakstuga och när de var färdiggräddade bars de hem och hängdes upp på en stång i källaren för att torka. När det i januari och februari var riktigt kallt ute plockades ett par blodpaltskakor fram och fick ligga i blöt över en natt. De kokades mjuka och serverades med vit löksås och kokt potatis. När husmor sedan med en slev plockade upp paltkakorna ur grytan var de blåsvarta och enligt mamma såg de mycket oaptitliga ut. Enligt gammal sed i Västergötland blev dessa kakor oätliga efter påsk.

Det blev vanligt att första måndagen i Stilla Veckan äta upp de paltkakor, som fanns kvar. Jag har ett svagt minne av att vi under krigsåren fick ett paket med torra paltbrödskakor från mammas släktingar i Västergötland. Mamma avskydde paltbröd och vägrade att laga till dem. Det gick lätt att bli av med dem. Hon hittade en trädgårdsmästare med höns. Han fick paltkakorna, matade hönsen med dem och på påskafton knackade han på köksdörren och lämnade ett par ägg. Ägg var ransonerade och i bäste fall fick man ut ett ägg varje vecka. Nu var påskaftonens släktmiddag räddad. Jag hade flera gamla fastrar och de krävde alltid att få det bästa som fanns på matbordet. Denna kristidspåsk kunde de få glufsa i sig två ägg var.

Blå Måndag är för mig en påminnelse om att jag i likhet med andra kvinnor brukar drabbas av blodbrist under vårmånaderna. Jag har fått veta att jag skall äta mat, som är rik på järn. Jag borde följa den gamla regeln från mormors hembygd och äta kokt paltbröd med löksås. En gång för drygt 30 år sedan var jag på besök på ett sjukhem. Här serverades varje måndag kokt paltbröd, som lagades till i sjukhemmets eget kök. Jag inbjöds att smaka på maten och bad att få en liten portion. Detta var en märklig smakupplevelse. Paltbrödet innehöll russin, det såg ut som blåsvart vispgrädde och löksåsen påminde om tapetklister. Eftersom jag ville vara en artig gäst, åt jag snällt upp vad som lagts upp på min tallrik. Kokt paltbröd blev en mindre trevlig engångsupplevelse.

I mitten av januari slog tröttheten klorna i mig och jag misstänker att jag som vanligt har drabbats av blodbrist. Nu är det järnrik mat som gäller. Det som passar mig bäst är palttunnbröd med mjukost och tomater och till detta grönsaker och en hackad apelsin. Idag har det matmässigt blivit en Blå Måndag. Detta är mat jag klarar av att äta med god aptit. Min lunch påminner inte om de skräckhistorier mamma berättade om paltbröd, som kokats till gröt, och åts under kvävda fyrop tillsammans med en stinkande löksås.

Det var varken Jungfru Maria eller en klistrig och blåsvart maträtt som diskuterades bland barnen på Göteborgs bakgårdar. Blå Måndag var en kuslig och spännande dag. Denna dag kom Djävulen farande från Blåkulla. Ärendet till våra kvarter var att han skulle köpa blå färg. Guds fallna änglar hade fått till uppgift att måla om Blåkulla så att allt var blänkande vackert på Skärtorsdagens kväll. Då skulle alla danssugna flickor komma farande på sina kvastar och vara med om en storslagen bal med amerikansk jazzmusik och rumba från Latinamerika. De modigaste pojkarna kontrollerade noga vilka som traskade ut och in i kemikalieaffärerna i närheten av Linnéplatsen. Det kom tillbaka mycket besvikna. Det enda kunderna hade varit storväxta kvinnor, och de hade bara köpt malmedel. Nu skulle alla vinterkläder tvättas och sprutas så att inte glupska insekter åt upp dem under den kommande sommaren.

Idag är all mystik kring Blå Måndag bortglömd och småflickorna har slutat att springa häxa längs min gata. Kokt paltbröd med löksås håller på att bli en läckerhet på de restauranger, som gör tappra försök att bara servera svensk husmanskost. Djävulen avskaffades av Herbert Tingsten år 1948 och detta var det bara ett fåtal konservativa präster som beklagade. Katekesundervisningen har för längesedan försvunnit från skolans läroplan och inge biskop varnar längre för den katolska faran.

Kanske har dagarna strax för påsk blivit tråkigare och förlorat sin gamla magi.

Idag är kyrkoårets rytm helt borta. Det var helt annorlunda när jag växte upp i det gammalkyrkliga Göteborg på 1930-talet. Då var Palmsöndagen den sista dag då det var tillåtet för barnen att leka på bakgårdarna och att smyga iväg till biografen Rio i Haga för att njuta av en film om Tarzan.

Jag tyckte som barn att Palmsöndagen var en märklig söndag. En äldre och alltid svartklädd tant i vår kökstrappa brukade tidigt denna morgon lägga ut ett par palmblad framför sin dörr. I köket, som hade fönster mot söder, hade hon en stor palm, som hon vårdade mycket ömt. Hon var övertygad om att den osynlige Jesus denna magiska dag skulle komma tassande uppför den branta kökstrappan och knacka på just hos henne.

Den svartklädda tanten var annorlunda på mer än ett sätt. Vi hade ett hembiträde, som i smyg brukade smussla undan två dagar gamla dagstidningar till den svartklädda tanten. Tanten var för egen del sparsam, men skänkte alltid en slant till utblottade kristna i främmande länder. Den svarta tanten hade ingen radio och våra tidningar var för henne ett fönster ut i mot våldet i nazismens Tyskland.

Min pappa var präst och tillhörde de liberala teologerna. Detta innebar bland annat att vi skulle läsa evangelierna som om de vore historiska dokument i klass med riksdagsprotokoll. Den svenska påsken hade sina rötter i judendomen. Den första Palmsöndagen, söndagen innan Jesus korsfästes, var en minneshögtid över hur Jahve hade hjälpt Israels barn att fly undan förtrycket i Egypten och i samband med detta skapat en torr väg över Röda Havet och gjort det möjligt för judarna att tåga över till Sinaihalvön. När sedan de egyptiska soldaterna började förfölja dem, brusade havet tillbaka och faraos armé drunknade. Detta var en händelse, som alla judar måste minnas och om möjligt fira dagen i Jerusalems tempel. De vandrade från avlägsna byar och de kom med fartyg till kusten för att sedan fara mot Jerusalem. De hade med sig sina pengar och i Templets förgård kunde de hos penningväxlarna få tillgång till den lokala valutan. Folk var hungriga, de köpte det speciella osyrade brödet, lerkrus med vin och några köpte minnessaker. En kväll skulle översteprästerna slakta lamm i Templet och hit kunde man gå och äta grillat lamm och prata med släkt och vänner. Mitt i detta folkvimmel gled romerska soldater runt för att se till att det inte blev upplopp.

Som barn blev jag medveten om att judarna för 2000 år sedan hade olika uppfattningar om vad deras religion innebar. Det fanns två regler, som alla judar måste följa. Den ena var att omskära alla pojkar och den andra att inte äta griskött. Bland judarna fanns det en överklass, som tagit till sig den grekiska filosofin och som ställde sig frågande till flera av de regler, som fanns i den judiska lagboken Talmud. Sedan fanns det andra, som ogillade det i deras tycke överdrivna firandet i av påsken i Jerusalem med marknadsstånd, surrande flugor efter den rituella lammslakten och den tunga luften från eldarna. De frågade var Israels gud Jahve fanns i allt detta. En annan grupp hoppades varje påsk att en krigshär skulle komma och befria judarna från Rom och med vapenmakt upprätta ett nytt Israel med Jerusalem som huvudstad. I detta folkvimmel fanns också greker och romare, som funderade över den mångfald av gudar, som fanns i deras religiösa riter. Några sökte sig till judendomen och också till Jesus för att lära känna den ende guden Jahve. Detta var män och kvinnor, som upplevde Jesus som världens frälsare på ett helt annat sätt än judarna. Detta brukade vara pappas budskap i predikningarna under påskhelgen.

Mamma kunde aldrig acceptera pappas syn på Bibeln. Långfredagen var årets viktigaste dag och den skulle förberedas redan på Palmsöndagen. Nu måste alla, oberoende av ålder, kön och samhällsställning, tänka över sina synder och vara medvetna om att Guds straffdom vilade tungt över folket sedan paradisets dagar. Om inte Eva hade lurat Adam att smaka på kunskapens äpple, skulle människorna inte tvingats att arbeta i sitt anletes svett. Några år var hon mycket nitisk och plockade på Palmsöndagens kväll undan alla mina flickböcker och fyllde min bokhylla med andaktsböcker och Luthers stora katekes. Det hon fruktade mest var att någon mycket from tant skulle komma instormande och undersöka vad som fanns bredvid min säng. Då var det ingen som krävde av mig att jag skulle läsa Bibeln. Senare fick jag veta att mamma var rädd för att jag skulle hitta mindre lämpliga kapitel i Gamla Testamentet och börja ställa obehagliga frågor.

Denna eftermiddag trummar regnet ihärdigt mot fönsterrutorna. Jag sitter och läser dagens evangelietext, som är hämtad ur Johannesevangeliet. Texten är knapphändig varje mening är fylld av dramatik. Den är som ett grekiskt antikt skådespel. Den lämnar fortfarande ingen oberörd.

Jesus kom tillsammans med sina lärjungar till byn Betania utanför Jerusalem. I ett hus bodde Lazarus tillsammans med sina två systrar Marta och Maria. Ett par dagar tidigare hade Jesus väckt upp Lazarus från de dödas värld och nu ville systrarna hedra Jesus genom att bjuda honom på mat. Det var Marta som ansvarade för allt det praktiska, medan Maria satte sig bredvid Jesus och ville höra honom förklara olika religiösa texter. Detta gillade inte Marta, som ansåg att hon behövde hjälp med att plocka undan och städa efter måltiden. I detta syskongräl tog Jesus parti för Maria. När den trumpna Marta lämnat rummet, tog Maria upp en flaska med mycket dyrbar olja och plockade fram ett handfat med vatten. Omsorgsfullt tvättade hon fötterna på Jesus och smorde in dem med oljan. När allt var klart torkade hon fötterna på Jesus med sitt långa hår. Judas Iskariot, som hade hand om lärjungarnas kassapung, blev mycket irriterad och ansåg att det hade varit bättre om Maria sålt den dyra oljan och skänkt pengarna till de fattiga. Då brusade Jesus upp mot Judas Iskariot och sa att han skulle av rättas i Jerusalem. Lärjungarna skulle vara tacksamma för allt som de hade fått uppleva i Betania

Någon dag senare passerade Jesus Jerusalems stadsport. Han kom ridande på en åsna. Ryktet om vad som hade hänt i Betania hade spridit sig bland folket. Denna dag hyllades Jesus som en konung. Marken täcktes av palmblad, mattor och dyra kläder.

Texten får mig att minnas den svartklädda tanten vid vår kökstrappa. Hon var under mina barndomsår både Marta och Maria. Det var denna tant, som varje fredag satte på sig ett förkläde över sin svarta klänning och skrubbade kökstrappan från vinden ner till källaren och sedan hängde upp en rad med skurtrasor på tok på ett klädstreck på en av kökstrappans små balkonger. Om vädret var varmt bar hon ut sin stora palm och torkade noga av bladen. Efter detta slog hon sig ner på en pinnstol bredvid trasorna och palmen, tog fram Bibel och glasögon och satte sig att läsa. Då fick hon inte störas.

Det var något speciellt med den svartklädda tanten. Hennes tro var helt annorlunda än mina föräldrars. Varje Palmsöndag bjöd hon in Jesus att kliva uppför den renskrubbade kökstrappan och komma in och dela hennes enkla middag. Jag tänkte på henne igår när jag såg skogen med krukväxtpalmer på Plantagen och när jag fick ett mail om dagens kyrkobön.

I vårt hus vid Linnégatan fanns flera paradvåningar och här bodde fint folk. Några såg ner på den svartklädda tanten och föraktade henne där hon satt och läste på köksbalkongen. Hon visste vad det innebar att höra till det arbetande folket och till den grupp, som blev förföljd för sin tro. Om hon hade levat idag skulle hon tyst ha mumlat dagens kyrkobön

”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Hör våra böner för systrar och bröder i Syrien och Irak som plågas, förtrycks och dödas.

Vi står vanmäktiga när barn, kvinnor och män utsätts för obegripligt våld och övergrepp.

Hör våra böner för de miljontals barn, kvinnor och män som är på flykt, för familjer som skiljs åt, för kristenheten i Syrien och Irak som går mot utplåning.

Vi lider med systrar och bröder av annan tro utsatta för samma våld.

Vi vill se ett slut på orättfärdigheten, kom med försoning!

Led oss till rättvisa och fred.”

Det var på många sätt en annorlunda prästvigning i kapellet vid Ersta diakonissanstalt. Nathan Söderblom hade kämpat sig till en gudstro. Han hade tvivlat fram till den dag då han såg framför sig den korsfäste Jesus. Detta förändrade hans syn på kristendomen och han fick senare under sina studier inga svårigheter att foga in Bibeln och Jesus i ett historiskt sammanhang. Detta innebar en annan och ny syn på teologin och brukar kallas för den liberala teologin. Den tidigare uppfattningen var att Gud hade dikterat varje ord i Bibeln. Det kunde i slutet på 1800-talet vara svårt att få unga pojkar att satsa på teologi. Tvivlen började redan vid studiet av den första Moseboken. Var det etiskt försvarbart att Kain överföll och dödade sin bror Abel? Liberalteologernas tolkning av den obehagliga texten var att Moseböckerna hade skrivits under judarnas babyloniska fångenskap och att detta avsnitt skulle vara som en bro till en annan religion.

En tidig vårdag skulle den liberale teologen Nathan Söderblom prästvigas av en av landets mest konservativa biskopar, Gottfrid Billing i Västerås. Detta gällde både inom politiken och teologin. Det hade kunnat sluta med en tragedi, men Gottfrid Billing var vidsynt och accepterade att en av de blivande prästerna hade en modern syn på Bibeln.

Det var inte självklart för Nathan Söderblom att bli präst. Helst av allt hade han velat fortsätta sina studier i historia eller religionshistoria, skriva en doktorsavhandling och sedan hoppas på att bli professor i Uppsala. Några statliga studiemedel fanns inte. Nathan Söderblom måste kunna försörja sig för att senare gifta sig. Han hade i all hemlighet förlovat sig med Anna Forsell från Södermalm i Stockholm.

Vårvintern 1893 blev tjänsten som sjukhuspräst vid Ulleråkers sinnessjukhus ledig. Denna tjänst kunde kombineras med studier vid universitet i Uppsala. Nathan Söderblom blev intresserad och fick veta att om han prästvigdes skulle han omedelbart få tjänsten. Nu tog ärkebiskopen ett snabbt och djärvt beslut. Han hade själv inga möjligheter att prästviga Nathan Söderblom utan bad biskopen i Västerås, Gottfrid Billing, utföra detta uppdrag. Biskop Billing var riksdagsman och bodde vårarna tillfälligt i Stockholm. Han skulle prästviga en ung man för sitt eget stift och det passade utmärkt att samtidigt prästviga Nathan Söderblom.

Detta var ett märkligt sammanträffande. En mycket konservativ och bokstavstroende biskop vigde den präst, som senare l livet skulle bli ärkebiskop och nästan helt inom svenska kyrkan radera bort tankarna på att varje enskilt ord i Bibeln var dikterat av Gud.

Nathan Söderbloms far var präst i en landsförsamling i Hälsingland. Hans krafter räckte inte till för att en vårvinterdag fara till Stockholm. Hustrun var klen och sängliggande. Den enda i Nathans Söderbloms familj som var närvarande vid prästvigningen var hans syster Hanna och också fästmön Anna Forsell och henne familj.

Nathan Söderblom fick ett mycket positivt intryck av Gottfrid Billing. Biskopen utstrålade värdighet och en helhetssyn av kristendomen. Det var en frisk fläkt som denna dag svepte in i det lilla sexkantiga kapellet, som var bas för den praktiska och socialt inriktade kristendomen i Stockholm .

Nathan Söderblom prästvigdes i en brytningstid, i en tid när frikyrkorörelsen växte sig stark och när Knut Wicksells slagord ”Ner med Tronen, Altaret, Svärden och Penningpåsen” ekade inom arbetarnas led. Städernas folk hade slutat gå i kyrkan. Några valde att gå till ett missionshus medan andra var hemma och vilade upp sig efter en lång arbetsvecka. Hur kyrkan skulle få tillbaka greppet om det andliga livet blev en fråga som ständigt återvände i Nathan Söderbloms tankar. Det var mycket som måste förändras. Dit hörde bland annat synen på nattvarden.

Nattvarden hade för Nathan Söderblom blivit en möjlighet att på ett enkelt sätt möta den korsfäste Jesus. Detta borde ske flera gånger om året och inte som det var brukligt bara på Skärtorsdagen. Det skulle vila religiös mystik över en nattvardsmässa, musik skulle förhöja stämningen och efteråt skulle deltagarna känna att Jesus hade varit en länk mellan den enskilda nattvardsgästen och Gud.

I veckan som gått har jag tyst glidit in i Ersta kapell och försökt sätta mig in i hur fästmön Anna Forsell upplevde prästvigningen. Hon hade lärt känna sin fästman under det enda år hos studerade vid Uppsala universitet. Hennes stora intresse var litteratur och historia. Vad teologi innebar lärde hon sig av sin fästman. De första åren av äktenskapet berättade hon på ett stillsamt sätt att hon upplevde stora svårigheter när det gällde att ta till sig nattvardens mystik. För henne var det viktigaste i Bibeln Bergspredikan, som hon lärt sig utantill i konfirmationsundervisningen.

Längs väggarna i Ersta kapell är målat ett citat från första brevet till Timotheos. Detta brev brukar kallas för pastoralbrevet och är en handledning i hur de kristna församlingarna borde vara organiserade. Timotheos vet vi ganska mycket om. Han bodde i staden Lystra och här hade han lyssnat när aposteln Paulas predikade för den lilla kristna församlingen. Lystra låg vid vägen till Persien och var för 2000 år sedan en medelstor stad i den centrala delen av dagens Turkiet. Hit hade kristendomen redan letat sig och många kvinnor i den lilla församlingen var judinnor. Aposteln Paulus insåg snabbt att han i Timotheos skulle få en skicklig medarbetare, som gärna ville följa med honom på de kommande missionsresorna.

Timotheos hade vuxit upp i ett blandäktenskap. Hans far var grek och modern judinna och en religiös tvivlare fram tid den dag då hon mötte kristendomen. Sonen Timotheos valde att följa med modern till den lilla kristna församlingen och här lärde han känna aposteln Paulus. Pappan var grek och mycket talar för att han aldrig bytte religion.

I sällskap med Timotheos hade Paulus inga svårigheter att förklara den kristna läran för greker. Tillsammans startade de flera församlingar i Mindre Asien. Så snart den första hänförelsen var över uppstod det problem i flera församlingar. Ingen hade riktigt klart för sig vilka regler som gällde. Breven till Timotheos var som en föreningsstadga helt anpassad efter det romerska samhället. De hör till de sista brev, som aposteln Paulus skrev. Då var han bekymrad. Flera av de församlingar hade medlemmar som tvivlade och det uppstod ofta gräl om vem som borde bli ledare för församlingen. Nu skrev Paulus ner de regler han ansåg borde gälla. Den första regeln gällde människornas förhållande till Gud och till Jesus. Det är detta som finns textat på väggarna i kapellet i Ersta.

”Att be är så viktigt och behagar Gud, vår Frälsare

Som vill att alla människor skall räddas och komma till sanningen

Gud är en och en är förmedlare mellan Gud och människor

Människan Jesus Kristus,

Som gav sig själv till lösen för alla”

Jag vet inte om Anna Forsell kunde utantill det som stod några rader längre fram i brevet. Här skymtar det fram att församlingarna hade problem med feminister, som gärna ville både synas och höras i församlingarna. Detta fick naturligtvis inte förekomma och aposteln Paulus hade en hel del att säga om dessa kvinnor. Kvinnorna uppmanades att i stillhet ta emot undervisning från männen, de fick inte undervisa och de skulle alltid underordna sig männen. Kvinnornas prydnad fick inte vara dyra kläder, fantastiska håruppsättningar, guldsmycken och pärlor. En kvinnas största prydnad var anständighet och blygsamhet. Kvinnas plats var i hemmet och hennes uppgift var att föda barn och se till att de överlevde svält och sjukdomar.

Nathan Söderblom hade inga problem med brevet till Timotheos. Hans mor var sjuklig och hade ingenting att säga till om i hemmet. Nu väntade han sig att hans Anna skulle leva upp till kraven i breven till Timotheos. Hon hade till en början inga svårigheter att göra detta.

Anna var ung och förälskad den dag hennes Nathan prästvigdes. Jag är övertygad om att hon denna söndag inte funderade över konsekvenserna av att som prästfru leva efter reglerna i brevet till Timotheos. Senare under äktenskapet skulle hon få problem med detta. Det blev ingen akademisk karriär för den begåvade Anna. Det blev en utsliten kvinnokropp efter tolv förlossningar.

När jag satt i Ersta kapell och tittade på texten på väggarna funderade jag på vad det var som höll Anna uppe under alla strävsamma år. Jesus var kanske en vän som följt med henne sedan konfirmationstiden. Som ung hörde jag sägas att Anna hade en favoritpsalm, som hon gnolade för sig själv när livet gungade för henne

”En dunkel örtagård jag vet,

Vart port jag ofta nalkas,

Den lockar med sin enslighet

När dagen börjar svalkas

Därinne döljs min bäste vän

Men jag vid porten dröjer än”

Palm 530 i 1986 års psalmbok

På Södermalm är det inga svårigheter att hitta bra trappor för tuff träning. De börjar vid kajen för finlandsbåtarna och leder upp till Söders höjder. En av dessa slutar vid en terrassträdgård, som också nu innan alla vårens växter börjar blomma, är en vacker oas med parkbänkar och fjolårets höga gräs. Detta är Anna Lindhagens trädgård.

De flesta, som bor i Stockholm, har nära till en park eller ett stort grönområde. De tidiga vårdagarnas koltrastsång och talgoxarnas entoniga och rytmiska pipande är en del av vår vardag. Det är först när vi kommer till parklösa storstäder, som vi inser vilken naturrikedom vi har i vår hemstad.

För ungefär 150 år sedan var inte parkbänkar och blommande rabatter en självklarhet. Stockholm var en stinkande stad. När det blåste från norr kändes obehagliga lukter ända bort till Sätra. Hästkärror slamrade fram genom gator täckta av kullerstenar där barn lekte och sophämtarna drog överfulla kärror med latrin. Fastigheterna saknade rinnande vatten i köket.

Alla politiker var överens om att Stockholm måste förändras och att det behövdes en ny lagstiftning för att åstadkomma detta. Ansvarig för detta arbete blev juristen Albert Lindhagen. De större städerna måste få slippa epidemier av olika slag, skorstenseld kunde alldeles för lätt hoppa från träkåk till träkåk och det måste bli bättre hygienisk standars i bostäderna. Vägglöss och mögel hörde inte hemma i de svenska städerna.

Albert Lindhagen arbetade fram tre olika stadgor, som skulle reglera städernas utveckling. Trähusen fick inte vara högre än två våningar, det måste finnas brandredskap och det blev bland annat förbjudet för byggherrarna att hyra ut lägenheter, som inte hade fått torka ordentligt efter byggtiden. De större städerna borde få breda genomfartsgator, som skulle stråla samman vid olika öppna platser. Varje stadsdel borde ha en stor park där det också måste finnas en lekplats för barn och en prydlig och bevakad toalett.

Albert Lindhagens aktiva tid inföll under de år när vårt land bytte statsskick. Han var civilminister innan fyrståndsriksdagen avskaffades och senare blev han invald i den nya riksdagen med två kamrar. På 1860-talet var han motståndare till att vårt land skulle ingå en vapenallians med Danmark, vilket på sikt kunde innebära ett krig med Europas nya stormakt Tyskland.

Albert Lindhagen hade flera barn och flera av dem blev tongivande i Stockholms politiska liv. Dottern Anna stod av allt att döma sin far mycket nära. Hon utbildades sig till sjuksköterska och började att arbeta med barnhälsovården på Södermalm. Här kom hon i kontakt med de utslagnas Stockholm, hon blev politiskt medveten och gick in i det socialdemokratiska partiet. Bland det första hon gjorde inom politiken var att arbeta för att kvinnorna skulle få rösträtt och kunna väljas in i riksdagen.

I sitt föräldrahem hade Anna Lindhagen insett krig förde med sig lidande och nöd för kvinnor och barn. Strax efter sekelskiftet 1900 började både män och kvinnor fundera över om det inte vore bättre att satsa pengar på att låta världens ledare träffas och diskutera igenom alla problem än att bygga upp starka arméer och anfalla varandra. Västvärldens förmögna kvinnor började bygga nätverk, vars målsättning var att påverka de olika regeringarna. Den ledande kraften bakom detta arbete var Jane Addams från Chicago.

Det tog flera år att planera en träff för kvinnor, som ville arbeta för freden. De flesta kom från Europa och därför valdes Berlin som samlingsplatsen för mötet sommaren 1915.

Det blev inte som Jane Addams hade tänkt sig. Det första världskriget bröt ut och många ansåg att Tyskland bar skuld till att detta hände. De fredsälskande damerna beslöt sig då att flytta mötet till en neutral stat och valet föll på Haag i Nederländerna. Från Sverige reste 16 kvinnor. En av dessa var Alla Lindhagen och en annan Elin Wägner.

Hösten 1915 tornade problemen upp sig för den spirande kvinnliga fredsrörelsen. Några av dem fick samtala med Gustav V och medlemmar av regeringen. Det politiska läget var spänt och tyska trupper marscherade framgångsrikt in i Polen. Ingen var intresserad av vad kvinnorna hade att säga. Två år senare kom den ryska revolutionen och den tidigare ganska sammansvetsade kvinnogruppen splittrades. Några blev övertygade kommunister, andra anslöt sig till det liberala partiet och en stor grupp kvinnliga fredsaktivister blev socialdemokrater. I denna grupp blev Anna Lindhagen den naturliga ledaren.

Det blev fred, men inte den fred de socialdemokratiska kvinnorna hade tänkt sig. Vilket land bar skulden till att det obarmhärtiga kriget hade blossat upp? Var det Tyskland eller var det något annat land? Frågan försvårade samarbetet mellan de svenska och de tyska kvinnoförbunden. Anna Lindhagen beslöt sig för att undvika frågan och i stället ägna sina krafter åt det som fanns i hennes närmiljö. Hon arbetade på Södermalm och älskade sin stadsdel. Hennes målsättning var att Södermalms vackra och bergiga natur inte skulle fyllas av stora stenhus. De små trähusen måste rustas upp och bevaras, de nya husen skulle passa in i miljön och till varje fastighet borde det finnas en liten trädgård. De familjer, som var roade, skulle få tillfälle att odla sina egna grönsaker och blommor, de skulle plantera krusbärsbuskar och sätta upp bänkar på soliga platser. Trädgårdarna skulle bli en prydnad för stadsdelen.

Anna Lindhagen ansåg att varje stadsdel måste ha ett område med koloniträdgårdar. Det bästa vore om tomten var så stor att en liten stuga fick plats. Grönsaker från den egna täppan borde finnas på middagsbordet och att hjälpa till i en trädgård var hälsosamt för storstadens barn. På hennes initiativ bildades föreningar för alla som hade en kolonilott.

Amma Lindhagen flyttade till en lägenhet på Stigberget. Hon möblerade lägenheten med möbler från sitt föräldrahem. I slutet på 1920-talet beslöt hon sig för att göra sitt hem till ett litet museum, som skulle berätta om hur Stockholms medelklass levde i slutet på 1800-talet. De sista åren av sitt liv bodde hon i två av rummen i detta nu nästan bortglömde museum.

Anna Lindhagen satte upp spetsgardiner och vid fönstren hade hon en stol. Där hon kunde sitta och njuta av utsikten över sitt vackra Stockholm. Hon läste och försökte in i det sista att följa med sin tid. Den 15 maj 1941 avled Anna Lindhagen. De sista åren av sitt liv fick hon uppleva hur Hitlers soldater marscherade segrande fram genom Europa. Var fanns den fredsrörelse hon kämpat för som ung?

Igår sken solen och jag beslut mig för att på eftermiddagen traska upp till bergen på Södermalm. Det fanns flera anledningar till detta, den ena var att jag bör träna att gå i trappor, eftersom jag skall på vandring i Cinque Terre till hösten, och den andra var att jag ville suga i mig doften av salt hav från någon av terrasserna.

Det blev många trappor och jag räknade bara de steg, som bar uppåt. När jag kom till över 150 började det ta emot i benen. Då insåg jag att det var den lättaste vägen mot tunnelbanan som gällde. Alltså letade jag mig ner mot Folkungagatan,

Det är minst tio år sedan jag sist traskade på denna gata. Det var inte mycket som var sig likt. Här trängdes pubar och affärer med annorlunda kläder, här hade de små livsmedelsbutikerna ersatts av en jättelik ICA-hall och här glittrade vackra kopparvattenkannor i de sista solstrålarna. Det rådde en glad stämning bland alla som ilade förbi mig hem från jobbet. Gatan var en pulsåder genom en stadsdel, som saknade mycket av storstadens anonymitet.

Benen kändes som om de vore gjorda av gråsten och magen kurrade efter något att äta. Pubarna gav i skymningen ett ogästvänligt intryck och jag mindes att för tio år sedan hade det funnits flera enkla fik vid gatan. Långsamt kämpade jag fram längs på trottoaren och till slut hittade jag det jag sökte. Här låg den lilla och utifrån oansenliga kaffestugan ”Eat with Jonna”.

Jag kom in i en miljö där det gamla Stockholm från Anna Lindhagens dagar mötte nutidens formspråk. I ett hörn stod en vacker soffa och kring kaffeborden stod plaststolar med mysiga kuddar. Det var inte två kuddar som hade samma överdrag. Jag valde att sätta mig på en uggla och samtidigt funderade jag på om inte detta fik hörde hemma i Harry Potters värld. Nu väntade jag bara på att Hermione skulle komma inskridande i sällskap med sin katt.

Borden var prydda med blommor och ljusstakar i form av olika djur. Här fanns glada grisar, viljestarka elefanter och sälar, med ansikten liknande sällskapssjuka hundar.

Boken disken stod Jonna, som såg ut som om hon klivit rakt ut ur seriealbumet ”Willy på nya äventyr”, ritad under det tidiga 1940-talet. Hjältinnan i denna serie hette Jonna och hon levde ett kyskt liv tillsammans med Willy och farbror Anders på en mycket märklig båt. Det var ett ganska stort fartyg, som var konstruerad som en gräsand. Båten hade hopfällbara vingar, vilket gjorde att den både kunde flyga och dyka för att undersöka havsdjupen. På så sätt fick Jonna ofta komma ner i de mörka och outforskade havsdjupen och vid andra tillfällen spanade hon in märkliga fiskar och glittrande korallrev.

Kaffestugans Jonna var mycket vänlig och ville gärna ha en pratstund med mig. Vi pratade om stämningen på Folkungagatan och om all vänlighet på Södermalm. Jonna blev nyfiken på mig och jag berättade om att jag hade förlorat min make David och hur tomt det var hemma. Jonna nickade vänligt. Mer blev inte sagt eftersom det kom en av hennes stamkunder klev in genom ytterdörren. Jonna viskade till henne att jag var en ny bekantskap och att jag hade förlorat min make. Stamkunden frågade hur jag upplevde allt som hänt den sista tiden och jag började tveksamt beskriva min sorg. Vi satt länge och pratade, vi delade varandras sorger och glädjeämnen. Dörren gick oväntat upp. Det var Jonnas dotter som kom och ville hjälpa sin mamma att pyssla bakom disken. Jag tackade för mig och gick långsamt till tunnelbanan. När jag sedan kom hem på kvällen kändes inte huset lika tomt och ödsligt som på morgonen.

Jag fotograferade mycket under vandringen på Södermalm. När jag idag på morgonen skulle flytta bilderna från digitalkameran till datorn märkta jag att jag att minneskortet låg kvar på skrivbordet. Det hade inte blivit några bilder.

Idag på morgonen har jag varit ute och fotograferat de trappor och grönområden jag passerade igår. Naturligtvis slutade jag hos Jonna, som höll på att städa sitt mysiga fik. Jag blev insläppt, Jonna la tillfälligt undan städmoppen, satte på kaffe och vi hade en trevlig pratstund om seriehjältar, saknaden efter anhöriga och hur det är att bo och arbeta på Södermalm. Vi hade mycket gemensamt och vi kom överens om att träffas igen. Sist bad Jonna att få fotografera mig. Hennes dotter hade hemma berättat att mammas nya kund påminde mycket om hennes mormor. Detta hade gjort dottern lycklig

Tack Jonna för din vänlighet och för den omsorg du visade mig!