Denna soliga vårvinter har jag verkligen insett att god kondition inte är någon färskvara. Av familjeskäl hade jag i vintras ingen sinnesro att kämpa på gymet mer än några enstaka gånger varje månad. Om inte Mirre stöttat mig hade jag aldrig härdat ut.

Nu har livet glidit in i ett annat skede. Under sex år var jag anhörigvårdare åt min strokedrabbade make David. För en månad sedan gick han bort. Det är mycket ovant för mig att bara tänka på mig själv. Fortfarande vaknar jag på nätterna och kliver ut sängen för att lyssna efter om David andas normalt. Varje natt blir jag lika förvånad över att sjukhussängen är borta och att på sängplatsen står en stol med min gymryggsäck.

Det är mycket att pyssla med i huset och mina fötter har blivit trötta. Trots detta vill jag anstränga mig, jag vill komma i så god form att jag orkar med en kommande höstvandring i Italien. Idag tog jag mina stavar, drog på mig vandringskängorna och gick ner till Mälaren. Det var helt vindstilla och mycket rofyllt vid rastplatsen strax bredvid det nu nedlagda reningsverket. Just här ville fötterna inte gå längre. Då önskade jag att jag hade haft ett sittskydd med mig. Bänken var våt av nattens markfrost.

Jag andades djupt och gjorde några enkla rörelser med armarna. Långsamt kom krafterna tillbaka. Nu gällde det att komma hem, att lämna den rofyllda rastplatsen och att samla krafter för den branta uppförsbacken. Jag slöt ögonen och började tänka på indiska vishetslärare, som brukade tipsa sina elever om att skaffa sig ett mantra, ett par fraser som var bra att säga halvhögt för att samla mod och styrka. Egentligen hade jag inget mantra, så gällde det att komma på något passande.

Tankarna snurrade runt i hjärnan. Jag tittade på himlen, som började skifta färg och solen tittade fram. Då kom jag på dagens mantra. Orden är ett minne från mina uppväxtår i Göteborg och från en kristendomslektion med en ung vikarie. Hennes ambition var att visa oss att det finns litterära pärlor i Bibeln och att vi borde ta till oss dessa rader. Vi borde göra dem till våra egna. Salta regn från Nordsjön och ödsliga öar långt ut i havsbandet var en del av vår vardag. Några av mina klasskamrater hade pappor, som var sjökaptener.

”Tog jag morgonrodnadens vingar

Gick jag till vila ytterst i havet . . ”

Psalm 139 i Psaltaren

Orden stärkte mig. Jag gick längre vid Mälarens ständer än jag hade vågat hoppas på när jag stod vid rastplatsen. Mantran från Bibeln hjälpte mig. När jag äntligen kunde sätta mig och dricka morgonkaffe vid köksbordet kände jag mig otroligt duktig.

Nu vet jag. Jag skall lagra upp mer än en enda mantra. Dessa skall bära mig genom alla träningspass med stavar och vandringskängor. Men i fortsättningen skall det bli texter av John Lennon eller Nils Ferlin

Att träna upp styrka går bra hemma i duschrummet sittande på en badrumsmatta och att använda ett paket blöjor i stället för de hjul, som finns på gymet. Denna form av motion blev under flera år en daglig övning. Då hade jag begränsade möjligheter att gå till mitt gym eller ge mig ut och jogga.

I dagarna har jag varit anhörigvårdare i sex långa år. Nu har min make David gått bort och jag måste börja hitta en ny livsrytm. Under dessa långa år kämpade jag ibland på gymet för att träna upp styrkan i armar, axlar och rygg. Att orka med alla tunga lyft och att hjälpa David först med en rollator och sedan dra honom i en rullstol fick inte knäcka mig. Denna målsättning klarade jag bra, men för vart år som gick kröp sorgen längre och längre in i min kropp. Mycket av smidigheten försvann. När jag nu på gymet nyfiket tittar på hur andra gör smidighetsövningar på mattan, känner jag mig otroligt klumpig.

Mirre och en tjej på gymet föreslog glatt att jag skulle anmäla mig till en kurs i yoga. Jag skakade på huvudet. Mina knän klarar inte att sitta på golvet och vika benen på olika sätt. På vägen hem från gymet funderade jag på vad flickorna hade sagt. I bokhyllan har jag i flera år haft en bok stående om yogans anatomi. Nu plockade jag fram den och började läsa. Det första jag gjorde var att träna andningsövningarna. De var behagliga och fyllde mig med sinnesfrid. Alla övningar i sittande ställning hoppade jag över och bläddrade fram till de stående övningarna. Då insåg jag att jag måste förbättra min balans. Just då blev detta lätt. Jag drog på mig mina vandringskängor med påsatta broddat och ställde mig på ett halt ställe i trädgården. Nu gällde det att lyfta på det ena benet, stå stilla i minst fem sekunder och sedan byta ben. Solen tittade fram och jag kopplade av. Det gick till slut riktigt bra och jag slant inte av isskorpan en enda gång

Inne i stugvärmen började jag träna först på övningen ”Berget” och fortsatte sedan med ”Trädet”. Nu jag flera gånger om dagen försökte mig på dessa övningar. I början måste jag låta händerna vila på en stol för att klara av att leka träd och samtidigt vika benet i rak vinkel från höften. Idag har det gått riktigt bra, men jag kan inte stå mer än ett par sekunder i denna ställning.

Övningen ”Krigaren” är betydligt lättare. Den fodrar inte stort utrymma och då och då bryter jag av mitt hamrande på datorn med dessa övningar. Här gäller det att hitta rytmen för andningen och att spänna magmusklerna. ”Krigaren” finns i tre varianter. De två första är enkla, medan den tredje är jobbig. Här skall allt stämma, att andas lugnt, att sträcka ut rygg och armar och att hålla balansen. Trots att jag kämpar dagligen med övningen har jag ännu inte lyckats. Jag måste vara försiktig. Det kan vara lätt att i ivern att se ut som bilden i boken förlora fotfästet på mattan och då falla ner på golvet.

Jag har kämpat med ”Trädet” och ”Krigaren” i små pass och flera gånger om dagen i nästan två veckor. Nu upplever jag att kroppen börjar komma till ro och att inte musklerna är spända till sitt yttersta. Långsamt försvinner den förlamande sorgen ur kroppen

Så småningom skall jag leta efter fler yogaövningar i boken. Yoga håller på att bli ett dagligt inslag i mitt dagliga liv. Målsättningen är nu att bli så smidig att jag klarar av de sittande övningarna. Jag hoppas att detta blir verklighet på luciadagen. Då skall jag ge mig själv en yogamatta i julklapp.

Boken, som har inspirerat mig till detta, heter ”Yogans anatomi” och är skriven av Abigail Ellsworth. Bilderna kommer från denna bok.

Tack till Mirre och alla ni andra på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm!

Kyrkoåret är ni inne i fastan, som tidigare var en tid när alla borde tänka på att Jesus snart skall korsfästas för att försona värdens synder. Detta tankesätt är idag helt obegripligt för de flesta svenskar. Som barn förstod jag aldrig varför Jesus hade dött för mina synder. En av mina stora synder var att mina fötter inte passade för de kängor, som jag fick ärva av min näst äldste bror. Detta var enligt 1930-talets talesätt både synd och skam.

Jag har vuxit upp med stränga regler under fastan. Detta hamrades in i mig från det jag var tre år. Jag måste vara förberedd för påskens budskap, som innebar att Jesus gisslades, släpade sitt kors genom Jerusalems gator och sedan korsfästes som en missdådare på Golgata. Detta medförde bland annat att jag inte fick vara ute på bakgården och leka med andra barn och jag bara fick äta bröd, kokt fisk och potatis. När jag frågade vem som hade bestämt allt detta, fick jag veta att jag inte hade förstått det kristna budskapet.

De sista dagarna har jag fått förklaringen till dessa för ett barn obegripliga regler. Allt finns skildrat i Jonas Jonsons bok ”Jag är bara Nathan Söderblom”. Nathan Söderblom vigdes till ärkebiskop samtidigt som det första världskriget bröt ut. Vägen in i kristendomen hade inte varit självklar för honom. Nathan Söderblom var norrlänning och hans far, kyrkoherde Jonas Söderblom, var pietist med allt vad detta innebar. Allt som stod i Bibeln var dikterat av Gud, Eva hade genom ätt äta på kunskapens frukt irriterat Gud och genom sitt handlande gjort så att mänskligheten för alltid skulle plågas av arvet från detta misstag i Edens lustgård. Jesus hade genom att låta sig korsfästas tagit på sig hela mänsklighetens skuldbörda och därför befriat människan från arvsynden. Men detta gällde bara för de troende, alla andra hade syndens märke inristat i sina själar.

Detta var ett budskap som den unge Nathan Söderblom hade svårt att ta till sig. Det uppstod ofta religiösa gräl mellan far och son. En kväll i prästgården var Nathan Söderblom med om något mycket skrämmande. Den korsfäste Jesus stod plötsligt framför honom. Den unge mannen sögs in i dramat på Golgata, han blev ett med lidandet på korset. Denna upplevelse kom att genomsyra hela hans liv och i slutet på 1920-talet skrev han en andaktsbok med ett kapitel för var dag under fastan. Långfredagen var den viktigaste dagen under året. Det var då som Gud försonades med mänskligheten. Berättelsen om att Jesus uppstod från det döda och sedan visade sig för sina lärjungar var en bagatell och hörde inte till påsken. Påsken firades till minne av den dag då Jesus korsfästes.

Andaktsboken ”Kristi pinas historia” fanns snart i många hem, i skolorna använde lärarna den under morgonandakterna och boken kom ständigt ut i nya upplagor. Den sista kom ut år 1966. Varje kapitel avslutades med en psalm. Här var Nathan Söderblom noga med att skriva ut vem som var författaren. Det kapitlet, som handlar om när Maria i den lilla byn Betania tvättade fötterna på Jesus och smorde in dem med dyrbar nardusolja, saknas författarnamn. Det visade sig senare att Nathan Söderblom i en ungefär 60 år gammal tysk psalmbok hittat en psalm och tolkat den till svenska. Innebörden av psalmen är att på Golgata brast ett kärl med dyrbar och doftande nardusolja. Doften spred sig över mänskligheten och detta förde med sig sinnesfrid och försoning.

Nathan Söderblom tolkade psalmen och skrev en andra vers till den samtidigt som han hade många internationelle uppdrag. Vår ärkebiskop var Sveriges representant i Nationernas Förbund, han var med i flera organisationer, som arbetade för att samtliga kristna kyrkor skulle kunna enas, och han var en av de tongivande i en europeisk organisation, vars huvudsyfte var att förhindra att ett nytt krig skulle bryta ut. Han deltog i arbetet att arbeta fram förslag till regeringarna om att det var viktigare att satsa på sociala reformer för de fattiga och utslagna är att skapa en stor armé med moderna vapen.

Konferenser med detta innehåll skulle enligt planerna hållas varje år med start i Paris år 1928. Min tolkning av psalmen är att i Paris 1928 brast ett krus inifrån. Det var mänsklighetens behov av fred och försoning, som strömmade ut ur den spruckna krukan. Detta var fredens nardus, som skulle leta sig in i Europas samtliga regeringar. Ett par år senare drog sig Tyskland ur detta fredsarbete on konferenserna om fred och nedrustning upphörde.

Idag har jag varit på högmässa i Gröndals kyrka för att vara med om tacksägelsen över min make David. Han blev nästan 87 år gammal. Jag kom till en musikgudstjänst, som var fylld av gudstro och livsglädje. Predikan var mycket fin. På hemvägen tänkte jag först på hur mycket jag saknade David och hur jag skall orka leva vidare. Sedan kom jag att tänka att kyrkoåret är inne i fastan. Under gudstjänsten användes en kort och språkligt förändrad variant av litanian. Detta fyllde mig med glädje. Den var vacker och påminde mycket lite om den långa litanian jag som barn tvingades att lära mig utantill. Den hade anor från fornkyrkan och från en tid när främmande folkslag strömmade in i det mäktiga romarriket. Då kände de kristna att ett stort krig när som helst kunde bryta ut och de sökte tröst i långa böner. Språket var fyllt av gamla ord, som jag så småningom lärde mig förstå innebörden av. Nu är litanian förkortat och språket är modernt. Trosföreställningarna från fornkyrkan finns kvar och när jag ikväll läser den nuvarande litanian känner jag kyrkohistoriens vingslag. Det är en bön om fred och om en doftande nardusolja, som skall leta sig in i värdens sorgehus. Det var detta Nathan Söderblom upplevde de gudstjänster han ledde under fredsförhandlingarna i slutet av 1920-talet.

År 1930 fick Nathan Söderblom Nobels fredpris. Året därpå gick han bort. Idag är han nästan bortglömd, hans böner om fred i Europa kunde aldrig uppfyllas och han förstod aldrig vad som höll på att hända i Tyskland. Två år senare kom Adolf Hitler till makten i Tyskland. Detta innebar bland annat att alla som var aktiva i fredsrörelsen riskerad fängelse och att judar förföljdes.

Nathan Söderbloms psalm om en doftande nardusolja har i dagarna aktualiserat genom den mänskliga ring av kärlek, som i fredags skapades runt stora synagogan vid Raul Wallenbergs torg.

”Se kärlet brast och oljan är utgjuten

Dess doft uppfyller världens sorgehus

Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten

Blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

Lår kärlet brista, låt dess nardus strömma

Var inte snål, bered din själ till fest

Vad fridfullt överdåd! Låt kärlek tömma

Sin bästa gärd för själens höge gäst”

Psalm 445 i 1986 års psalmbok

Bilden på mötet i Betania har jag hittat på nätet. Konstnären är Jan Vermeer

För ett par dagar sedan var jag på gymet och kompistränade med Mirre. Träningsvärken ilar fortfarande fram och tillbaka i rygg, mage och ben. Mina ömma ben är inte Mirres förtjänst, utan det är det trappspringande jag roar mig med. I oktober skall jag på vandring i Cinque Terre och då gäller det att ha starka ben för att orka med att kliva uppför och nedför trapporna just där Alperna slänger sig ut i Medelhavet.

De sista åren har jag nästan helt gått in för styrketräning. Jag hade ett behov av att kunna hjälpa min strokedrabbade make David upp ur sängen och stödja hans stapplande steg på väg till toaletten. Ofta krånglade tömningen av tarmarna och då duschade jag honom. Efter detta kom hemtjänst klivande och hjälpte till med torkning och påklädning. Jag klarade detta förvånansvärt bra och tappade inte David en enda gång. Nu har David gått bort och jag skall ändra på träningen. Jag skall tänka på min egen gamla kropp och hur denna tar sig ut i spegeln. Detta är en skrämmande, ovanlig och märklig känsla.

De sista veckorna har Mirre fått mig att inse att jag bör stå framför spegeln, när jag gör olika övningar. Då skall jag fundera över hur mina muskler rör sig och hur jag kan förbättra smidigheten i dem. Bland det första hon tipsade mig om var hur man använder de klot, som är försedda med handtag. De påminner mycket om gammaldags kaffekokare och när jag tar i dem upplever jag svagt doften från barndomens kök. Mamma sparade all kaffesump och två gånger i veckan kokade hon av den. Avkoket var svart och luktade som en blandning av skoltoaletten och bröllopsparfym.

Mirre visade mig hur jag skulle göra för att stärka axlarna. Dessa övningar skulle också stärka ryggen och göra den baddräktsfager. Hon ställde sig med en ”kaffekokare” i varje hand, böjde knäna en aning och sköt fram axlarna. Därefter rätade hon upp ryggen och förde tillbaka armarna så långt det gick. Jag tittade fascinerat på Mirres rygg. Det syntes vilka muskler som töjde ut sig som ett gummiband för att sedan sluta sig samman och dra axlarna bakåt.

Det såg lätt ut när Mirre gjorde övningarna och jag inbillade mig att de skulle vara enkla. Men jag bedrog mig. Jag fick kämpa för att få musklerna i rygg och axlar att lyda mig. Till slut gick det ganska bra och det kändes behagligt i ryggen. Då påpekade Mirre att jag behövde tänka på mina magmuskler.

Jag har aldrig tidigare funderat över vilket bra träningsredskap gymets hjul är. När jag för flera år sedan hade en personlig tränare, brukade jag få träna tyngdlyftning med stänger, på vilka han satte fast hjul. Då insåg jag aldrig hur bra ett hjul ligger i handen och att de vid vissa övningar är smidigare än hantlar.

Alla övningar såg enkla och självklara ut när Mirre gjorde dem. De flesta var nya för mig och jag måste tänka på vad varje muskel gjorde och också hur jag skulle hålla balansen. Att sitta på golvet med krökta ben och sedan höja fötterna ungefär en dm från golvet utan att rasa åt sidan upplevde jag som mycket svårt. När jag efter någon minuts funderande kom på knepen och kunde spänna magmusklerna, stack Mirre åt mig det lättaste hjulet.

”Flytta hjulet från sida till sida, vrid kroppen, bra för magen” Jag spände magmusklerna och gjorde ett par tappra försök samtidigt som jag sneglade i spegeln. Spegelbildens klumpighet kändes som ett hårt slag i magen. Jag beslöt mig för att blunda och kämpa vidare. Till slut vågade jag titta upp och i spegeln mötte jag Mirres tindrande ögon. Hon konstaterade att jag hade kämpat tappert. Nu kunde jag stretcha och dra ut musklerna ordentligt. Efter detta skulle vi fika. Mirre pekade på sin väska. I den fanns en liten tårta.

Vi satte oss i det stora och mysiga uppehållsrummet. Här finns det nästan alltid nybryggt kaffe. Mirre berättade att hon nu skall göra ett uppehåll på gymet och hon ville tacka alla för sin träningstid. Flera ur personalen strömmade till. Vi visste alla att gymet kommer att kännas tomt utan Mirre.

”Carin” sa Mirre. ”Vi håller kontakt på nätet. Vi måste ses tegelbundet när det blir sol, vår och sommar. Jag är tillbaka här på gymet samtidigt som höstmörkret kommer. ”

”Tack Mirre, du måste till sommaren komma hem till min trädgård och äta min egen hemodlade färskpotatis och jordgubbar. Inga bekämpningsmedel, helt ekologiskt. Då skall jag ha . . . ”

Alla skrattade glatt och konstaterade att när löven dalar ner från himlen klarar jag säkert Mirres övningar mycket bättre. Dessutom kommer arbetet i trädgården göra mig gott. Medan jag njöt av tårtan bestämde jag mig. De dagar jag inte går till gymet skall jag träna hemma och byta ut ”kaffekokaren” och hjulet mot hantlar och mammas gamla stekgryta. Dessutom skall jag passa på att förbättra konditionen i tunnelbanans nu avstängda trappor.

Det gäller att inte ge upp. Om sju månader måste jag klara att hänga med de andra i gruppen när det gäller att kliva i de branta trapporna i Cinque Terre.

Jag har börjat gå igenom alla de böcker jag under årens lopp har köpt eller har fått. Det är otroligt många hyllmeter jag samlat på mig sedan jag var barn. Många böcker har för länge sedan passerat de dagar då de var aktuella och alla, som ville leva med i debatten, måste läsa. Dessa skall så snart som möjligt stoppas ner i en behållare för brännbart skräp.

Det är en spännande sysselsättning att städa bort dammet i dessa överfyllda bokhyllor. Arbetet slutar ofta med att jag sitter på golvet bredvid dammsugaren och bläddrar i en bok, som jag totalt har glömt bort. Detta hände mig igår.

En av de böcker jag plockade fram fick mig att drömma om sol och sommar. Det var en bok om medicinalväxter, ett nytryck av Culpeper´s Complete Herbal. Boken kom ut i England år 1826 och det handskrivna manuskriptet är från mitten av 1600-talet. Det blev en resa knappt 400 år tillbaka i tiden, till en tid före de stora läkemedelsföretagen och en tid, när det vilade något av magiska krafter och övernaturliga väsen över varje apotek. Alla apotekare hade sina egna hemliga recept. Det var inte säkert att han alltid visste vilka örter som gick att använda. Det behövdes en förteckning över nyttiga växter och den skapades av Nicholas Culpeper.

Nicholas Culpeper var både astrolog och botanist. Han tog initiativ till att göra att register över alla medicinalväxter i England och i de brittiska kolonierna i Nordamerika. Detta var mer än hundra år innan Linné började ge växterna vetenskapliga namn och dela in dem i familjer. Nickolas Culpeper använde sig av de växtnamn, som apotekarna skrev på sina burkar och flaskor. När det gällde Nordamerika föredrog Nicholas Culpeper de växtnamn, som indianerna kände till. När teckningarna var gjorda och tryckta i en liten upplaga, fick kvinnor sitta och färglägga bilderna. Det hände ofta att de aldrig hade sett växten och då kunde färgerna bli helt fel.

På 1600-talet var det viktigt att tala om vilka himlakroppar, som styrde de olika medicinalväxterna. Himlakropparna hade olika magiska krafter och detta påverkade hela naturen. Vissa himlakroppar vände sig till männen och andra till kvinnorna. Solen och planeten Mars hörde som regel till männens värld och månen till kvinnornas. Den, som hade förmåga att ta till sig planeten Venus kraft, kände sig socialt starkare och hade inga svårigheter att dra till dig det andra könet. Planeten Venus gjorde så att allt doftade gott, det luktade vår och nyutslagna rosor.

Nicholas Culpeter funderade aldrig över om en växt, som var bra vid sårbehandling, kunde vara livsfarlig att förtära. En sådan växt var den gula svärdsliljan, som har anor från tempelträdgårdar i Egypten för ungefär 3400 år sedan. Denna vackra blomma har en stor fördel. Om man river sönder en färsk jordstam och blandar den med järnfilspån, kokar blandningen och silar den får man ett vackert blåsvart bläck, som inte bleks av solen. Växten är giftig. Växtsaften är utmärkt när det gäller att göra rent sår efter svärdshugg.

Den gula svärdsliljan trivs bra insjöar och diken. Den blommar på försommaren och många plockar med sig hem de glänsande blommorna och sätter i dem en vas. Detta är helt meningslöst. Blommorna vissnade redan efter ett par timmar.

Nicholas Culpeper hade bestämda åsikter om den gula svärdsliljan. Den beskyddades av månen och var en växt för kvinnor. De lysande gula blommorna speglade kvinnornas själ, de vackra blombladen med röda ränder berättade om kvinnornas rädsla för att helt ge sig hän åt kärleken. Rådet var att om månadsblödningarna upphörde, kunde kvinnorna dricka en blandning av växtens saft och vin. Hur många gravida unga kvinnor, som avled efter denna medicin, framgår inte av texten.

Nicholas Culpeper hade fångat upp dessa kunskaper från klostrens trädgårdsarbetare. De var inte munkar, de bodde utanför klostren, de var gifta och hade familj. I denna miljö växte det fram släkter, där kunskapen om medicinalväxter gick i arv från generation till generation. Här fanns en skamlig kunskap om fosterfördrivning.

Det fanns inom den gamla örtmedicinen en föreställning om att lika botar lika. Det finns antydningar i Nicholas Culpeters bok om att av gul svärdslilja går det att göra en verksam medicin mot gulsot.

Kunskap om ett fåtal läkeväxter fanns i vårt land redan under järnåldern. En av dessa var groblad. Fröerna samlades in och blev en närande gröt och bladen användes som plåster. I Kalle Ankas överlevnadshandbok, som kom ut i början av 1960-talet, fanns det anvisningar om hur man hittar groblad och hur man placerar dem på sönderskrapade knän. Mina barn studerade häftet mycket noga och var måna om att alltid se efter var i naturen grobladen spirade. Gröt på fröerna var inte uppskattat, det var godare med havregrynsgröt och äppelmos.

Nicholas Culpeper nöjde sig inte bara med plåster. Groblad beskyddas både av den manliga och röda stridsplaneten Mars och morgonstjärnan den ljuva planeten Venus. För att inte störa kyrkans moraluppfattning gjorde han diskreta påpekande att grobladets raka blomställning påminde om liten men inte obetydlig del av den manliga kroppen, en kroppsdel som ofta behöver vårdas efter marscher i vild och insektsrik terräng. Kvinnorna skulle i växten se det skimrande morgonljuset och vid uppvaknandet efter en ljuvlig natt inse att något kunde ha gått på tok. Då var det alldeles utmärkt att dricka ett te på blad av groblad. Tyvärr finns det ingenting i växten, som antyder att den kan vara ett bra dagen-efter-piller.

Sammanlagt finns över 200 växter skildrade i ord och bild i boken. Bokens redaktör har inte ändrat varken stavning och grammatik. Språket från 1600-talet måste läsaren kämpa sig igenom. I min bok ligger en gammal lapp med anteckningar om gamla och nu inte använda engelska ord samt en notering om att jag köpte boken på bokrean 1982.

Jag minns att jag sommaren 1982 funderade på att i vår trädgård skapa en del av den blomsterprakt, som finns skildrad i Nicholas Gulpepers bok. Jag köpte några engelska fröpåsar och grävde fram ett litet land blomsterland på baksidan av huset. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Den enda växten som trivdes i trädgården var tusenskönan, som enligt Nicholas Culpeper stod under beskydd av planeten Venus. Bästa tiden att plocka tusensköna var i stjärntecknet Kräftan, som börjar den 22 juni och slutar den 22 juli. Av blommor och blad kunde man koka mediciner helt anpassade för kvinnornas kropp och psyke. När det gällde att dämpa upphostningar av blod från bröstet var ett te på de torkade blommorna ett utmärkt botemedel.

Idag är alla överens om att tusensköna inte är en läkeört mot tuberkulos. Jag minns från min barndom hur mamma energiskt drog upp varenda tusensköna, som hade letat sig in i vår trädgård. För henne betydde tusensköna sanatorium, lidande och död. Jag förstod ingenting. Många år senare fick jag av andra släktingar höra att kvinnorna i mammas släkt i generationer hade varit kloka gummor och några hade regelbundet fått varningar av församlingens präster för att de sysslade med svartkonst. Släkten härstammade från en gammal klosterbygd strax utanför Skara.

Culpepers bok är en fantastisk resa tillbaka i tiden. Den har sedan jag tog ner den från bokhyllan lärt mig en del om min egen släkt. Jag kommer att behålla boken och inte slänga den bland brännbart skräp.

Illustrationerna kommer från Culpepers bok och från ”Örtmedicin och växtmagi” utgiven på Det Bästas förlag.

Sommaren 1967 flyttade vi till Mälarhöjden i Stockholm. Vi kom på sommaren när älggräset blommade vid Mälarens stränder. Detta gav både min make David och mig hemkänsla. Vi hade båda vuxit upp med blommande älggräs där bin och humlor surrade. När Vinterviken senare öppnades för allmänheten, gick vi ofta genom det gamla industriområdet till Gröndal. Här fanns mycket av det vi hade upplevt innan vi kom till Stockholm. I koloniträdgårdarna hittade David män, som också som barn fått hjälpa till i ett mindre jordbruk. Här kände han sig hemma på ett helt annat sätt än i villaförorten Mälarhöjden.

Nu har David gått bort efter en längre tids sjukdom. Han växte upp i ett hem där det fanns en enda bok. Det var Bibeln. Hans frikyrkliga föräldrahem låg långt bortom allfartsvägarna och det var med dagens mått mätt långt till kyrkbyns varannandagsskola. Det allmänna talesättet i bygden var att den pojke, som gillade att läsa blev en smula tokig och oförmögen att klara praktiskt arbete på en bondgård.

David älskade att läsa och redan i tioårsåldern hade han läst ut Bibeln. Det var händelser i Gamla Testamentet som han funderade över. Dit hörde bland annat den obehagliga historien i Domarboken om Jeftas dotter. När han började diskutera de krav Gud ställde på Jefta blev hans mamma Dora svarslös. Då började David tvivla på allt som stod i Bibeln. Han lämnade aldrig den svenska kyrkan. Anledningen till detta var att sockenkyrkorna stod för ett levande kulturarv, som inte fick förskingras.

Gröndal var en stadsdel där David kände sig hemma. Hit hade i början på 1800-talet judiska ingenjörer kommit och startat färgfabriker och bomullstryckerier. Här fanns Nobels stora anläggning för tillverkning av nitroglycerin. Marken var full av föroreningar av olika slag. David var kemist och han gillade botanik. Under vandringarna i Gröndal funderade han ofta på vilka vilda väkter som drog giftet ur jorden och om dessa kunde utnyttjas som små reningsverk. Var älggräs en av dessa växter? Vi lärde känna folket i koloniträdgårdarna, ibland hjälpte David tjejerna att höstgräva deras blomsterland och han bytte sättpotatis med dem. Detta var en lycklig tid i hans liv.

Det var ganska enkelt att välja kyrka för jordfästningen av David. Det blev den röda Gröndalskyrkan vid tvärbanan och intill den lilla parken nedanför det branta berget. Från kyrksalens fönster glider parkens ekar emot de som söker tröst vid ljusbäraren. Trots den brusande trafiken förmedlar parken budskapet från psalm 90 i Psaltaren:

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte

Du fanns innan bergen föddes

Innan jorden och världen blev till

Du är Gud från evighet till evighet”

Gröndalskyrkan öppnade stora famnen för mig. Husmor bjöd på semla och kaffe, jag lärde känna vaktmästaren och kyrkomusikern och till sist pratade jag länge med distriktsprästen Marie Rehnstam. Vi pratade om Davids bakgrund, om hur han på 1950-talet banade väg in till studierna i en konservativ smålandsbygd och om att hans pappa aldrig trodde att sonen David skulle kunna försörja sig som civilingenjör. Jag berättade om Davids bibelkunskaper och om hans tro och tvivel. Vi pratade om det utanförskap det innebar att vara klassresenär, att inte behärska de sociala koderna i den nya akademiska miljön och rädslan att göra bort sig vid ett elegant dukat middagsbord. Vi pratade om Davids intresse för trädgårdar, om hur han odlade potatis och grönsaker och hur han varje senvinter klängde i de gamla äppleträden och beskar dem.

Samtalet med Marie Rehnstam avslutades med att vi gemensamt valde psalmer. De skulle framhålla Davids stora naturintresse och den lycka han kände när det var dags att dra på sig vandringskängorna. Jag berättade att vi under vandringarna brukade söka upp gamla kyrkor och ströva runt på kyrkogården och läsa på gravstenarna. Det var på grund av dessa vingslag från gångna tider som gjorde att tvivlaren David aldrig lämnade den svenska kyrkan. Valet av slutpsalm blev mycket enkelt. Det blev nummer 297 i Psalmboken

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel

Skön är själarnas pilgrimssång

Genom de fagra riken på jorden

Gå vi till paradis med sång

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Släkten följa släktens gång

Aldrig förstummas tonen från himlen

I själens glada pilgrimssång”

Tack alla i Gröndalskyrkan för att ni har stötta mig dessa svåra dagar!

På mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm, är jag äldst på tjejsidan. I dessa lokaler spelar åldern ingen roll, de som vill prata mellan övningarna gör det utan att fundera på om den andra har grått hår eller vacker ungdomlig hy. En av alla dessa gymvänner jag har fått är Mirre, som är några år äldre än mina barnbarn.

Det sista året har för mig inneburit en ständig kamp med tiden. Min make David har varit mycket sjuk och har vårdats i hemmet. Hemsjukvård och hemtjänst har traskat ut och in genom vår dörr och jag behövde vara hemma och diskutera hur jag bäst skulle kunna hjälpa David. Ett par gånger fick David komma in på ett tillfälligt boende. Trots bra omvårdnad vantrivdes han och blev ibland sämre. Detta gjorde att jag valde bort det tillfälliga boendet och satsade på mer hemsjukvård. Vid enstaka tillfällen smet jag till gymet, där jag jäktade mig igenom övningar för rygg, knän och mage.

För drygt en vecka sedan avled David på Huddinge sjukhus. Efter några dagars planering med jordfästning och sorgsna telefonsamtal till släkt och vänner, upplevde jag att ryggen höll på att falla samman. Då beslöt jag mig för att gå till gymet och att göra ett tappert försök att komma i form igen

Den första jag mötte på gymet var Mirre. Hon förstod utan att fråga vad som hade hänt. Med mjuk röst sa hon att det bästa för mig vore om vi kompistränade. Jag var ju så trött att jag kunde falla ihop över en apparat och skada mig. Sedan tog Mirre ledningen. Jag gjorde allt som Mirre sa och tyckte det var underbart att någon tog hand om mig och att någon valde ut de övningar jag behövde.

Det har blivit ett par tuffa dagar under Mirres vägledning. Denna mulna eftermiddag har jag en behaglig träningsvärk i axlar, rygg och ben. Medan vi under veckan som gått kompistränade, tog Mirre på ett försynt sätt kontakt med andra på gymet och berättade något om det jag varit med om de sista månaderna. Det kom flickor tassande från alla håll, de kom svävande från danssalarna, de lämnade skivstänger och hantlar och de la ifrån sig hopprepen. Alla ville säga några vänliga ord till mig och krama om mig mellan övningarna.

Mirre tipsade mig om övningar jag aldrig tidigare gjort. Det var övningar för att stärka ryggen så att jag till sommaren skall orka jobba både med gräsklipparen och jordfräsen, det var övningar i att gå vackert och ta bort de lufsande steg jag nu har och det var övningar för att få platt mage. Till slut kom vi till ballansövningarna. Här behövde jag ingen hjälp. Mirre häpnade när hon såg mina övningar på bollen

Det är knepigt att lägga sig på knä på bollen och sedan skjuta rygg som en katt. Jag har tränat i flera år på denna övning. Först tog det emot och jag rullade ner på golvet. Då gällde det att snabbt komma upp igen och inte ge upp utan försöka igen. Igår lyckades jag bättre än väntat. Mirre och ett par andra tjejer blev förvånade och sa att detta hade deras mammor aldrig klarat av.

Plötsligt kom den stora tröttheten över mig. Jag orkade inte mer och vi avbröt alla övningar. Jag stretchade och sträckte ut musklerna mycket ordentligt samtidigt som jag lyssnade på musiken. Jag har långsamt vant mig vid gymets musik, som är helt annorlunda än mina favoriter Jan Johansson, Monica Zetterlund och Lill-Babs. När jag kom till den sista övningen att ligga som en sköldpadda på golvet och sträcka ut hela kroppen, brusade en gospel ut ur högtalarna. Den handlade om Maria Magdalena, som i vår tid ibland skildras som en fallen kvinna och ibland som en kvinnlig apostel. Strax bredvid gymet ligger Maria Magdalena kyrka, som har anor från den sena medeltiden. Här i minneslunden skall David få sin sista viloplats. Jag började stilla gråta och först när benens muskler började stelna reste jag mig och med röda ögon gled jag förbi olika apparater och trevade mig fram till omklädningsrummet. Här sjönk jag ner på bänken framför mitt skåp.

Med huvudet i händerna satt jag alldeles still och grät sakta. Då kände jag en varm hand på min axel. Det var en obekant flicka, som frågade hur jag mådde och om hon skulle be att någon i receptionen tog hand om mig. Detta var hjälpen. Krafterna kom tillbaka. Jag klädde av mig och klev in i duschen.

Sedan gick allt oväntat lätt. När jag kom ut på den bullriga Hornsgatan tittade en blek sol fram mellan molnen. Då beslut jag mig för att fånga dagen och promenerade långsamt ner mot Hornstull och över Liljeholmsbron. Jag var på väg in i ett normalt liv, ett liv som kommer att bli helt annorlunda än för ett år sedan.

Tack alla på House of Shapes för att ni har stöttat mig under det sista svåra året!

Jag bodde ett par under 1960-talet i Tunisien och där försökte jag förstå islam. I skolan hade jag bara läst ett par sidor om islam och visste egentligen bara att profeten Mohammed samlade år 632 de arabiska stammarna till ett erövringskrig. Önskedrömmen var att skapa en stor stat från Indien till Atlanten. I denna stat skulle islams lagar gälla. På papperet rådde det religionsfrihet, men alla som inte tillhörde islam tvingades att betala högre skatt än de andra. År 750 hade detta rike blivit verklighet och det kallades för Kalifatet.

Ungefär 250 år senare började några män vid floderna Eufrat och Tigris fundera över religionens roll i detta jättelika område. Hade inte makthavarna glömt sin Gud? Hade de så gripits av maktens tjusning att de inte såg livets mening? Detta var begynnelsen till den riktning inom islam, som kallas sufism

Utan att veta om det mötte jag sufismen i Tunisien. Det var under ramadan, som var en tid när man inte åt, drack eller rökte under dagtid och sedan firade orgier i fårkött, coca-cola och söta kakor nattetid. Det dröjde till långt efter midnatt innan de glada och bullrande skratten tystnade. Vår lilla gata stank varje av cigarettrök, grillat kött och en och annan spya. Det fanns också andra gator. Här var det enda som hördes lågmälda böner och skramlet av kokkärl och bestick. Folket vid dessa gator funderade över sina liv och hur Allah skulle kunna hjälpa dem att leva enligt Koranens kärleksbudskap. Allah älskade sitt folk och han önskade att alla skulle älska varandra. Alla stridigheter mellan shiamuslimer och sunnimuslimer måste upphöra och den kärleksfulle guden önskade att varje människa visade respekt för andra religioner. Krig borde därför förbjudas. Kärleken budskap plånar ut gränser mellan raser och kön. En kvinna har lika stort värde som en man.

Kärlekens och fredens budskap har gjort sufismen farlig i många arabstater. Det är inte populärt att hävda att kvinnor och män är lika mycket värda inför Allah och att de har rätt att studera. Nu smyger många med sin religiösa övertygelse och letar kanske upp en trädgård för att där genom bön och meditation känna närhet med Allah och uppleva sinnesfrid.

Jag har två gånger hår i Stockholm varit på föreläsningar om sufism. Den sista hölls av en universitetslärare och handlade nästan uteslutande om sufismens historia och hur dess budskap om kärlek, vapenvägran och jämställdhet mellan könen inspirerade författare och kvinnosakskvinnor inom Fredrika Brehmerförbundet. Den första föreläsningen anordnades av Ökenfestivalen, som ett par år var en del av Vattenfestivalen. Här var det två sufister, som berättade om meditation, om att en universell gud förmedlar kärlekens budskap och hur man kan finna stöd för detta i Koranen. Efter detta följde en övning i meditation och nu var språket arabiska. Jag förstod ingenting och märkte hur stämningen i tältet förändrades. Det fylldes av glada bönerop och kvinnorna bredvid mig slöt ögonen och började vagga fram och tillbaka. Efter drygt fem minuter rycktes jag med och satt med höjda händer och mumlade bönen Fader Vår. Sedan blev allt långsamt som vanlig igen och männen vid podiet började berätta om sufismens musik. Den hade fötts i ett öde ökenlandskap och den skulle nå fram till avlägsna oaser. Ljudet skulle vara an uppmaning till alla att sluta arbeta och under kanske en halvtimme låta tankarna uppfyllas av kärlekens budskap.

Musikerna kom in och bar på märkliga instrument. Det var gitarrer gjorda av trasiga cykelhjul, stora grytor, trädgårdsspadar och visselpipor. En pojke trummade med trädgårdsspaden fram rytmer på de största grytorna, en annan blåste fram melodier på visselpipor och några använde cykelhjulen som gitarrer. Tältet fylldes av oväsen och jag gjorde mitt bästa att tränga mig ut. Överallt dansade folk av glädje och några ropade högt till Allah. Själv begrep jag ingenting utan bara plågades av huvudvärk.

Dessa januaridagar är det som om världen har stelnat av rädsla för terrorister från islam. Dessa män kan finnas runt omkring oss och vi vet inte var de kommer att slå till nästa gång. Moskéer och synagogor har satts i brand, i stadsdelen Vivalla i Örebro vågar de kristna knappt gå till kyrkan och rädslan för terror kommer krypande ur varje okänd bil. Kommer terroristerna att förvandla stadsdelen till en utpost av det kommande Kalifatet? Kommer de hårda sharialagarna att införas i smyg? Riskerar vanligt folk att få sina händer avhuggna för att någon har beskyllt den för stöld? I denna stadsdel är kärlekens budskap farligt. Inga ungdomar vågar bygga om en trasig cykel till en gitarr och ingen slår en trumvirvel på mammas största gryta.

Jag känner att jag bor en trygg stadsdel i Stockholm. Min trädgård är stor och vildvuxen. Hemtjänst kommer och går och drygt hälften av dem är muslimer. Under sommarhalvåret har jag märkt att hemtjänstflickorna smyger sig till något av blomsterlandet, böjer sina huvud till bön och står stilla i någon minut. Dessa flickor är otroligt duktiga när det gäller att vårda min strokedrabbade make David. Inom sig har de kärlekens budskap.

En trädgård skall vara som Edens Lustgård. Den ger oss daglig motion med plantering och ogräsrensning. Den skänker oss sinnesfrid och njutning. Den kan vara som ett välordnat potatisland och den kan också vara som en blomsteräng i Edens lustgård.

Det har funnits författare, som i lyrik har försökt skildra sufismens budskap. En av dessa var matematikern och astronomen Omar al-Chaijam, som levde i Persien samtidigt som vikingatiden hos oss höll på att ta slut. Hans diktning blev populär i England i slutet av 1800-talet och senare hittade den svenske orientalisten Eric Hermelin dikterna och tolkade dem från persiska till svenska. De kom att betyda mycket för författarna Sten Selander och Hjalmar Gullberg.

”Oh Gud! Du är kärleksfull och den kärleksfulle är kärleken

Hvi står den upproriske utanför Edens Lustgård?

Om du förlåter mig för min lydnads skull, är det icke kärlek

Men om du förlåter mig trots min olydnad, är detta kärlek.”

Bilden på kartan över Kalifatet har jag hittat på nätet. Den är ritad av Hildebrand och Selander. Bilden på tigerliljan har jag tagit själv

Jag har plågat mig igenom en vecka fylld av stress. Min make David kom hem från Huddinge sjukhus för drygt en vecka sedan. Han hade då legat på sjukhus över hela julhelgen på grund av att han strax före jul fick en mindre blödning långt ner i hjärnan. Detta var hans tredje hjärnblödning och den första inträffade för sex år sedan. Ansvarig läkare var övertygad om att jag skulle klara av att ännu en gång få David på fötter. Jag skulle ju få all hjälp jag behövde.

Jag kan inte klaga på att jag inte fick all tänkbar hjälp. Hemsjukvård och stroketeamet skulle komma och kontrollera Davids hälsa och se till att han fick fysisk träning. Det kom tjejer och alla var mycket måna om att snabbt David skulle komma på fötter. Någon av dem kom varje dag och dessutom klev hemtjänst in fyra gånger varje dag för att hjälpa David på toaletten. Detta var tröttsamt, jag fick ingen tid för mig själv och jag ville helst sätta mig på golvet och skrika att jag inte stod ut längre. När det äntligen blev fredag kände jag mig som ett slitet föremål på en loppmarknad. Jag ville ha David och hemmet för mig själv. Det fick räcka med hemsjukvård varje tisdag och hemtjänst tre gånger om dagen. Då kom det ett mail från min dotter. Hon berättade att nu hade den äldste sonen och hans tjej fått jobb i Stockholm och att de hade hittat en trevlig delvis möblerad andrahandslägenhet. Nu ville de placera några möbler i övervåningen på vår villa. Denna begäran var det omöjligt att säga nej till. Flyttningen har skett idag.

Övervåningen är kaosbetonad. Vi lever i den handikappanpassade nedervåningen och övervåningen har blivit ett stor skräprum. Idag efter frukost beslöt jag mig för att nu skulle det röjas, dammsugas och torkas golv. Jag skulle inte se det som något jobbigt och inte titta länge på prylar, som borde ha hamnat i soporna för länge sedan. Det första jag gjorde var att sätta mig ner vid köksbordet, sluta ögonen och drömma om en trivsam övervåning med mängder av krukväxter och klassisk musik från högtalarna.

Det visade sig genast att jobbet gick ganska lätt. Det första jag snubblade över var två trasiga resväskor och en papplåda med diverse verktyg. Resväskorna hamnade bland skräpet i källaren och jag satte mig på golvet och sorterade verktygen. Till min stora glädje hittade jag de sekatörer jag saknade förra sommaren och en ny skiftnyckel. Verktygen hamnade genast på sina platser i verktygslådorna på nedervåningen. Nästa fynd jag gjorde var en plastkasse med vantar och mössor. Här låg min röda regnhuva, som jag förgäves letade efter i somras. Sedan hittade jag ett par gamla och mycket vassa broddar. Det var säkert minst tre år sedan jag använde dem sist.

Det blev fler märkliga fynd och jag upplevde en sällsynt frid medan jag gjorde allt detta. När allt var klart konstaterade jag att jag hade ränt upp och nedför trappan minst tjugo gånger och att jag hade träningsvärk i benen. Golvet var rent och jag stängde dörren till de rum, där jag ibland sitter för att sortera böcker och tidskrifter. Här var det mycket lortigt

Min dotter och hennes familj kom instormande och började släpa in möbler, packlådor och golvlampor. Flickvännen kunde konsten att bära tunga lådor uppför den spiralformade trappan. De andra rusade upp i övervåningen och letade efter platser att ställa allt på. Dörren till ett av rummen vräktes upp och flickvännen höll på att snubbla över en trave böcker om Ryssland. Jag insåg snabbt att det bästa jag kunde göra var att stoppa ner alla golvets osorterade böcker i en packlåda och låta ungdomarna fylla rummet med bokhyllor, lådor och golvlampor. Medan jag vräkte ner böckerna i lådan greps jag av ett lyckorus. Jag, som växt upp i ett socialt tomrum, har skapat en fin familj. Ingen hänger upp sig på skit i mina hörn och alla uppskattar mig precis som jag är.

Nu har alla gått och det är märkligt tyst i huset. Dammsugaren finns på sin plats i städskåpet och alla sopor är tömda. Jag tittar på mina tjocka vantar. Imorgon skall jag ut och vandra i närområdet. Jag har ju all tänkbar utrustning

utrustning för en friluftsdag i halka. Problemet är bara att springet i trappan har skänkt mig träningsvärk.

Nu vet jag, städning kan vara avkopplande och samtidigt får jag starka ben.

Min mamma brukade med fasa i rösten berätta att dottern redan som treåring var mycket rädd för att det stora triumfkrucifixet i Annedalskyrkan skulle trilla ner över henne, att hon gillade friluftsliv och att hon undergudstjänsterna dinglade med benen i den för höga prästbänken. Allt detta var något som biskopen i Göteborgs stift ogillade. En aldrig så liten kvinna skulle vara en god åhörare och på söndagseftermiddagarna kunna redogöra för predikan och vilka psalmer som sjungits. Inget av detta passade in på dottern, som i förskoleåldern stönade sig igenom gudstjänsterna och envist tjatade om att få gå ut och leka i parken vid Skansen Kronan eller i Slottsskogen. Enligt mamma borde den egensinniga dottern ha visat mer respekt och vördnad inför biskopen.

Det var först sedan jag börjat skolan som jag fick se en bild av den fruktade biskopen. Han var gammal, helt klädd i svart och en stor svart hatt nådde honom djupt ner i pannan. På bröstet hade han ett stort glänsande kors, som jag tyckte såg ut som en brödkniv. Mamma satt bredvid mig vid matsalsbordet och jag ställde den fråga, som inte fick uttalas. Jag undrade om biskopen var den person vi sjöng om i psalm 237 i 1986 års psalmbok.

”Mörkrets furste stiger ner, hotande och vred

Han rustar sig förvisst, med våld och argan list . . . ”

Efter detta dröjde det flera år innan mamma diskuterade biskopens märkliga regler med mig. Dit hörde att friluftsliv på söndagar borde förbjudas och att inga barn från kristna familjer skulle tillåtas bli scouter. Anledningen till det sista förbudet var att scouterna fyra gånger varje år hade utflykter i naturen och detta förhindrade ungdomarna att besöka högmässan. När jag undrade varför det inte gick att byta ut högmässan mot aftonsången fick jag svaret att syndabekännelsen inte lästes vid detta tillfälle. Min upproriska fråga var varför jag var ”en fattig, syndig människa, i synd född . . . ” Mamma vägrade att svara och gav med sig. Jag fick bli scout. Efter detta önskade jag få ett personligt samtal med biskopen om det tokiga i att stänga in städernas ungdomar i en kyrka under de enda timmar i veckan de kunde komma ut och njuta av naturen. Varför var det syndigt att åka skidor eller skidskor i den bleka vintersolens sken? Så småningom fick jag klart för mig vad svaret på frågorna skulle bli. Gud krävde en ren själ i en syndfull kropp. Kroppen var ingenting en riktig flicka skulle bry sig om att vårda. Inför Gud kunde dålig hållning vara en tillgång.

Naturligtvis fick jag aldrig tillfälle att ställa mina frågor direkt till någon biskop. En enda gång i livet har jag skakat hand med en biskop. Det var hösten 1955, jag var 25 år och utbildad folkskollärare och på min fritid pluggade jag på Göteborgs universitet. Min pappa skulle installeras som kyrkoherde i Annedals församling och den unge biskop Bo Giertz var ansvarig för att allt skulle gå rätt till. Vid lunchen efter den mycket långa gudstjänsten bjöd mina föräldrar på lunch. I samband med denna fick jag hälsa på biskopen, som var mycket ointresserad av den nyinstallerade kyrkoherdens solbrända dotter. Elaka tungor konstaterade att här hade man att göra med en ung kvinna, som var mycket mer intresserad av friluftsliv än av religionskunskap.

För ett par år sedan flöt dessa minnen upp i mitt medvetande. Det var på gymet, som då fanns i en stor källarvåning vid Liljeholmen. Gymet var ganska litet, vilket gjorde att alla lärde känna varandra. Klockan 8 varje morgon serverades det en enkel frukost och till den kom den stora grupp, som leddes av en sjukgymnast. Med i denna grupp var en ung och smärt kvinna i svarta träningskläder och med en svart slöja över sitt lockiga hår. Hon svävade fram över golvet som en älva, pratade inte med någon och försvann så snart hon hade svalt den sista tuggan av frukostsmörgåsen. Det var något visst med henne och grabbarna i gruppen brukade titta långt efter henne när hon gled ut mot Liljeholmstorget.

En morgon tystnade de vanliga skämten vid det lilla frukostbordet. En imam stod mitt på golvet när sjukgymnastikgruppen kom utflåsande. Han gick rakt på den vackra unga kvinnan i svart. Hon bleknade och svalde flera gånger. Imamen viskade något i hennes öra, hon böjde sig ner och tog väskan med sina tillhörigheter och sa med ledsen röst:

”Hej, jag kan inte vara med längre.”

Det blev helt tyst kring frukostbordet.

I detta lilla gym tränade jag pilates i grupp en kväll i veckan. Det var bara tjejer i gruppen, de yngsta gick på gymnasiet och jag var äldst. Medan vi hämtade mattorna brukade vi säga några ord till varandra, vi pratade om vilken musik vi lyssnade på och vilka filmer vi eventuellt kunde titta på tillsammans. Med i gruppen var två glada flickor i röda träningsdräkter och ljust rosa slöjor runt håret. En kväll var vi överens. När det blev lördag skulle vi tillsammans gå på bio.

Den kvinnliga ledaren körde hört med oss och några av oss linkade ut. Denna kväll blev annorlunda. Utanför dörren stod imamen. De båda slöjflickorna försökte förgäves gömma sig bakom mig, men imamens spanande öga fick syn på dem.

”Nu är det kört” viskade en av flickorna till mig.

Detta var sista gången jag såg de glada flickorna i sina färgstarka dräkter. Vi andra kom oss aldrig för att gå på bio.

Dessa minnen bubblar upp när jag läser vad bostadsminister Mehmet Kaplan skriver om anledningen till bråken i förorterna. Detta beror på att svenskarna inte vill släppa in muslimer i det svenska samhället. Detta föder utanförskap och hat. Jag vet sedan barndomen hur det känns att vara utanför, att inte av religiösa skäl få leka i solskenet på söndagarna eller att få åka skidor i Slottsskogen. Den imam, som för ett par år sedan kom till mitt gym, gjorde allt för att förhindra tre unga kvinnor att komma in i det svenska samhället. Idag borde vi ställa mycket kritiska frågor till religiösa ledare vad de gör för att motverka utanförskap och för att skapa broar mellan olika kulturer. Hur många anser idag att motion och friluftsliv är ett av Djävulens lockbeten till ett liv i synd? Vad anser vår bostadsminister Mahmet Kaplan om detta? Kan han hålla med om att idrott och friluftsliv är en väg in i den svenska gemenskapen?

På mitt nuvarande gym träffas folk i olika åldrar och från olika kulturer. Här finns inga flickor i slöjor men däremot pojkar, som brukar tala om att det viktigaste på hela veckan är fredagsbönen i moskén vid Medborgarplatsen. De tar ett stort steg in i vårt samhälle när de tränar tillsammans med svenska grabbar. Ibland frågar jag dem varför de inte tar med sig sina mammor, systrar och flickvänner till gymet. Jag får alltid undvikande svar. En enda gång har det hänt att en grabb har hänvisat till syndafallet, när Eva lockade Adam att äta av kunskapens frukt och sedan blev båda utvisade ur paradiset. Av vad jag har hört finns denna berättelse också med i Koranen.

Både Bibeln och Koranen skrevs i en helt annan värld än i ett industrialiserat land med elektricitet, flyg och email. I denna miljö var det nästan omöjligt för en kvinna att få en ledande befattning i samhället. Tiderna har ändrats. I dagens storstäder kan enstaka och priviligierade kvinnorna bana sin väg fram till att bli en framgångsrik terrorist.

Varje dag läser vi i tidningarna om hur i Afrika och Asien kristna byar bränns ner och kvinnorna blir inkräktarnas sexslavar. Det är en hämnd från den gamle Adam, som tack vare Evas glupande begär efter kunskap, blir utkörd ur paradiset och tvingas att arbeta för sitt levebröd. Kanske har jag läst nättidningarna slarvigt, men jag har inte lagt märke till att biskoparna har reagerat mot detta besinningslösa våld. I vårt land har vi rätt att inte tolka Bibelns ord bokstavligt, utan kan se skapelseberättelsen som en gammal urkundsmyt. Vi har rätt att skriva ner våra åsikter om skapelseberättelsen utan att riskera dödsstraff. Detta är något vi måsta slå vakt om.

De sista åren har jag börjat läsa Nya Testamentet på kvällarna och samtidigt läst böcker om Romarriket. Jag har fått en helt annan känsla för det kristna budskapet än jag hade som barn.

Det är ungefär 75 år sedan jag tvingades att leva efter regeln en ren själ i en syndfull kropp. Jag hoppas att svenska kyrkan har lämnat dessa tankar bakom sig.