Denna jul har jag upplevt hur ett konstverk på ett sjukhus kan dämpa min oro. Denna gång var det en liten staty föreställande en sittande balettdansös.

Min make David flyttades dagen före julafton från akutavdelningen på Södersjukhuset till en geriatrisk avdelning på Huddinge sjukhus. Han hade drabbats av en mindre blödning längt ner i hjärnan och samtidigt fått förmaksflimmer. Eventuellt kunde en sjukgymnast väcka slumrande muskler till liv och stimulera hjärnan så att delar av balansförmågan kunde komma tillbaka. Problemet var bara att julafton inföll på en onsdag och att sjukgymnasterna inte arbetade på röda dagar.

Barnen och jag turades om att besöka David på Huddinge sjukhus. Han låg intill dörren i ett rum för två. I sängen framme vid fönstret slumrade en man, som var betydligt sämre än David. Då och då ropade han ut sin ångest och sin ensamhet. Jag fick ett intryck av att han var frånskild och att barnen vid separationen tagit mammans parti och helt glömt bort sin pappa.

På juldagen var det tyst och stilla på avdelningen. Jag var ensam besökare och satt bredvid Davids säng och stickade. Alla anhöriga var hemma och ordnade med kalas för släkt och vänner. På annandag jul vällde besökare in, de fyllde upp det smala utrymmet vid den sjukes säng, de hjälpte den sjuke att komma in i patienternas lilla samlingssal och de begärde fram extra stolar för att kunna sitta i korridoren och prata. En kvinnlig patient fick besök av dotter med make och två barn i förskoleåldern. Barnen kunde inte förstå varför deras mormor inte längre kunde stå på sina ben. De satte sig ner på golvet i korridoren och började gråta. Mitt i denna trängsel kom tre sjuksköterskor inrullande med en bår från akutmottagningen. De försvann ganska snabbt och överlät den sjuke till avdelningens ordinarie personal. David, som nu satt i en fåtölj på hjul i korridoren, suckade tungt. Han behövde gå på toaletten, men det fanns ingen som hade tid att hjälpa honom. Samtidigt som allt detta pågick kom en elegant klädd dam insvepande med en min som en gammaldags rysk storfurstinna.

”Var finns personal?” väste hon fram. ”Mamma har blivit lovad sjukgymnastik och gångträning. Jag skall minsann anmäla detta som vanvård.”

Just då kom en undersköterska ut från ett rum. Jag vädjade till henne och hon nickade vänligt och viskade att det var en röd dag med mindre personal än på vardagar.

”Och dessutom . . ” Mer sa hon inte utan pekade på de gråtande barnen och den eleganta damen.

Sedan fortsatte hon:

”Kan du sedan hjälpa mig att pyssla om David på toa? Jag ser i papperen att du har gjort detta hemma.”

Jag nickade och undersköterskan ilade till den eleganta damens mamma, fick tag på en rollator, fick upp den sjuka mamman ur sängen och tillsammans med den påstridiga mamman hade de gångträning. De gråtande barnen tryckte sig i panik mot väggen som om de vore rädda att bli krossade av en pansarvagn.

Det dröjde ganska länge innan ett sjukvårdsbiträde närmade sig oss. Hon suckade och sa att julhelgen alltid innebär problem. Nu hade hon äntligen tid med David.

På toaletten gick det ganska snabbt. Vi kom lagom för att David skulle kunna tömma tarmen på toaletten och sedan hjälptes vi åt att göra ren David och se till att han fick komma i lugn och ro i sängen. Han somnade genast och jag trängde mig förbi de gråtande barnen, den eleganta damen och hennes mamma vid rollatorn, ett ungt par med tårtkartong till sin morfar och en ny bår, som kom inrullande från akuten.

Jag hade lovat att komma tillbaka på lördag. Då möttes jag av samma stress och kaos. En man hade ramlat tidigt på morgonen och fyra ur personalen fanns i sterilrummet för att duscha honom innan det blev operation. Mannen hade fruktansvärt ont och han skrek så det ekade ända ut i korridoren. David satt i en fåtölj i korridoren och gnydde över att han behövde gå på toa. I samma ögonblick som en undersköterska skulle ta hand om honom, kom en hel familj instormande. En vältrimmad kvinna hade släpat med sig en korg med mat. Hon ställde sig framför undersköterskan och gjorde allt för att se ut som en barsk major.

”Maten här är urusel, mamma behöver riktig mat. Jag har med grönkålssoppa med frikadeller. Visa mig var mikron finns!”

Då började David gråta och mumlade något om att han hade det bättre hemma. Undersköterskan sa vänligt att det säkert fanns någon i köket, som kunde värma soppan och sedan bad hon mig hjälpa David på toaletten. Det jag måste göra var att se till att inte David ramlade ur toastolen.

Efter ungefär tio minuter var undersköterskan tillbaka. Då hade David somnat på toastolen och jag stod och höll i honom. Nu hjälptes vi åt att tvätta David och byta kläder på honom och göra ren hela toalettrummet och spruta allt med desinfektionsmedel. Efter detta var det sängen som gällde och David muttrade att ingen hade tid med honom och att han ville sova innan det blev middag.

Jag satt kvar en stund och stickade och lyssnade på Davids lugna andetag. Det var ingen menig att stanna kvar längre. Vid utgången stötte jag på nya besökare, som väste fram att det måste satsas mer på sjukvården och att maten var trist och tråkig. Samtidigt kom vagnen med middagsmaten. Det var en skogsdoftande svampsoppa och risgrynskaka med saftsås. Kakan spred en lukt av russin och kokande jordgubbssylt. Detta hade varit kalasmat under min uppväxttid under krigsåren.

I den stora korridoren mot utgången stannade jag några minuter framför en liten svart staty, som föreställer en sittande balettdansös. Hela hennes figur utstrålade vila och meditation. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Varför kan inte våra politiker komma och prya på ett sjukhus under julhelgen? Det är så mycket de skulle kunna göra som till exempel att ta hand om alla anhöriga, plocka fram extra stolar och se till att inte de sjuka trillar ur sina stolar. Det var som om den lilla statyn förstod mina funderingar.

Idag är det nyårsafton och ännu en röd dag utan sjukgymnast. På fredag är jag kallad till en vårdkonferens om David. Han är medicinskt färdig behandlad och nu gäller det var han skall bo de kommande månaderna. Jag måste fundera över hur mycket jag orkar. Personalen på Huddinge sjukhus sa att jag måste tänka på mig själv och att jag inte får knäcka ryggen i mina tappra försök att lyfta David.

Mina funderingar går också in i framtiden. Vad händer om tio år, när sjukdomar av olika slag slår till mot 1940-talets stora barnkullar? Dessa män och kvinnor upplevde mycket litet av krigets umbärande. Deras matvanor är annorlunda och risgrynskaka är bara trist vardagsmat för dem.

Jag slår bort dessa dystra tankar. I eftermiddag skall jag åka till Huddinge sjukhus och hoppas att slippa trängas med påstridiga anhöriga. Det är nyårsafton och många förbereder sig inför nattens skaldjursfrossa och lysande raketer på vinterhimlen. Det gäller bara att kontrollera när den sista bussen går från Huddinge sjukhus. Det är nyår och då vill folk slippa arbeta. Jag vill inte längs mörka vägar gå hem.

Ett par dagar före julafton föll min make David ihop över köksbordet. Det blev färd med ambulans till Södersjukhuset här i Stockholm. Ett läkarlag konstaterade att han hade drabbats av en blödning långt ner i hjärnan och också fått förmaksflimmer. Efter ett par dagars intensivvård flyttades han till Huddinge sjukhus och ligger nu på avdelning B83. Här får han bra vård, men det är ovisst jag orkar vårda honom hemma. David har blivit ett tungt vårdfall.

Igår på juldagen var jag och hälsade på David och vi drack julkaffe tillsammans. De flesta intagna på avdelningen var ensamma seniorer, några kunde gå med rollator, andra tränade att få rullstolen att glida fram genom den långa korridoren och ett litet fåtal var så dåliga att de inte kunde lämna sängen. Till den sista gruppen hörde David.

David var en av de få, som fick besök av anhöriga på juldagen. Juldagen är sedan gammalt dagen för stora släktkalas. Själv kunde jag inte stanna mer än en timme. Min dotter Ylva och hennes make Bo hade lovat att ordna en familjemiddag. Detta var något som jag såg fram emot.

Sjukhuset var julpyntat med små plastgranar och röda dukar på borden i patienternas dagrum. Den vanliga lukten av desinfektionsmedel doldes av doften från pepparkakor och alkoholfri glögg. Det vilade ingen stress över avdelningen. Alla i personalen gjorde sitt bästa för att muntra upp patienterna. En man gnydde över att han saknade barndomens jular med lutfisk och grisfötter medan en kvinna suckade ganska belåtet över att hon äntligen fick uppleva en jul utan mängder av starksprit. Här på denna avdelning härskade julfriden, trots att alla var svårt sjuka och några hade förlorat mycket av minnet. Den sista hjärnblödningen har nästan helt slagit ut Davids närminne. Jag fick flera gånger förklara för honom att det var juldagen och att det då hör till att man skall ha röda dukar på borden. David sken upp och sa att i hans föräldrahem i en liten gård vid kanten av en stor mosse fanns det inte tid för julpynt och traditionen med röda dukar hade han inte stött på förrän han lärde känna mig för 60 år sedan.

Jag lämnade sjukrummet medan personalen pysslade om David och tränade honom i att använda en kissflaska i sängen. Vid julgranen satte jag mig ner och funderade över ett par minuter över vad jag skall säga vid vårdplaneringen i nästa vecka. Då kommer David att vara medicinskt färdigbehandlad och de anhöriga, hemsjukvård och hemtjänst skall kunna ta vid. Kommer hemtjänst att orka? Kommer sjukgymnasten på hembesök? Hur mycket tid får jag för mig själv? Kommer jag att knäcka ryggen på tunga lyft? Något svar på dessa frågor kunde jag inte hitta i julgranen. Jag måste tänka mer och sökte mig till meditationsrummet vid stora gången ut mot ingången. Nu blev jag förvånad. Här fanns i förrummet en enkel julkrubba och ingen hade försökt att förstöra den.

Inne i det stämningsfulla meditationsrummet gick en sjukhuspräst och gnolade tyst på en julpsalm. Hon hade tänt levande ljus och jag fick ett intryck av att hon förberedde en meditationsstund för alla, som sökte tröst i tillvaron. Jag tittade på klockan och insåg att tiden inte räckte till att stanna kvar. Tyst tassade bort från julkrubban och tänkte på att julevangeliet är en text med stort litterärt värde, en text som alla oberoende av sin religion, borde kunna njuta av.

Det märktes i den långa gången att det var helg. Restaurangerna var stängda, det var mörkt i sjukhusbiblioteket och inga småbarnsföräldrar sköt barnvagnar framför sig. De enda jag mötte var ett ungt par. De var magra och såg mycket bekymrade ut. Kvinnan hade draperat en ljusröd yllefilt över sitt svarta och lockiga hår. De gick med nedböjda huvud som om de sörjde. Då förstod jag. De var flyktingar från krigets Syrien och i detta stora sjukhus fanns någon nära anhörig.

De unga paret gick mot meditationsrummet. Jag vet inte om de var kristna eller muslimer. Jag hoppades att de skulle finna tröst framför krubban eller framför de ljus, som prästen tänt inne i meditationsrummet. Om vi hade haft ett gemensamt språk, skulle jag ha läst dikten om Fredsfursten. Den finns i Bibeln, profeten Jesaja kapitel 9.

”Det folk, som vandrar i mörkret

Ser ett stort ljus

Över dem, som bor i mörkrets land

Strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga

Du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

Som man gläds vid skörden

Som man jublar när bytet fördelas

Oket som tyngde dem

Stången på deras axlar

Förtryckarens piska

Bryter du sönder

Som den dag Midjan besegrades.

Stöveln, som bars i striden

Och manteln, som fläckades av blod

Allt detta skall brännas, förstöras av eld

Ty ett barn har fötts

En son är oss given”

I min barndom var det ovanligt med armbandsklockor. Vi höll reda på tiden genom att lyssna på kyrkklockorna, som ringde varje kvart från morgon till sena kvällen Jag gör det fortfarande. Idag har kyrkklockorna ett helt annat budskap än under min uppväxttid. Nu vill de påminna oss om att det är tid att gå till kyrkan och där ta del av det kristna budskapet. För min del kommer det manande budskapet från Uppenbarelsekyrkan i Hägersten.

Jag har aldrig själv mött Jesus. Ett par gånger har jag träffat människor, som med stor inlevelse har berättat om hur det varit att möta Jesus som Frälsare och hur han förändrade deras värld. En av alla dessa var alkoholist och såg hur Jesus en morgon stod intill köksbordet och tyst pekade på spritflaskan. Mannen brydde sig inte om den märkliga synen utan hällde som vanligt upp en stor sup i ett glas och tog en första klunk. Nu kunde han inte svälja utan måste spotta ut spriten i diskhon. Efter detta spolade han ner spriten på toaletten och blev en övertygad kristen.

Ibland upplever jag konstverk, som berättar om en personlig kristen tro. För drygt en månad sedan upplevde jag detta. Det var en solig dag i Madeiras huvudstad Funchel. Jag strövade längs huvudgatan och tittade i skyltfönstren, som redan lockade med julpynt av olika slag. Solen sken, det var sommarvärme och jag hade svårt att inse att det snart var jul. Det var dagar, när alla borde tänka på att snart är det dags att hänga färgglada kulor i julgranen och köpa röda dukar till familjemiddagarna. Längs huvudgatan fanns skyltfönster, som förde fram det kristna budskapet. En affär lockade mig. Ägaren var silversmed och något av allt det han gjort fanns i skyltfönstret. Jag stod länge och titta på radband, pärlhalsband, modeller av kyrktorn och barnet, som inte låg i en krubba utan i en vagga prydd med en guldglänsande filt.

Det var inget barn som låg i vaggan. Det var den vuxne Jesus med ett plågat uttryck i ansiktet. Han höll upp sina händer mot himlen som om han ville be om hjälp både för sin egen del och för hela mänskligheten. Nu kände jag mig liten. Helst av allt hade jag velat smyga mig in i affären för att be silversmeden berätta om detta arbete. Detta visade sig var omöjligt, eftersom köpsugna turister trängdes i affären på jakt efter vackra pärlhalsband. I detta ögonblick funderade de inte på julevangeliets budskap

Den klassiska texten om hur det gick till när Jesus föddes finns i början av evangelium enligt Lukas. Här skildras inte bara den dramatiska förlossningen utan också hur en ängel tillsammans med en stor himmelsk här visade sig för en flock herdar. De berättade för de förvånade männen att Frälsaren hade fötts i Davids stad Betlehem.

Det var inte denna historia, som silversmeden ville berätta. Hans budskap har jag hittat i kapitel 10 enligt evangelisten Markus. Här träder den lidande Jesus fram, en Jesus som bär en syndens börda på sina axlar och ber om nåd och Guds välsignelse.

Det finns fler ställen att möta Jesus som frälsare och fridsfurste än hos en silversmed. Jag har hört berättelser om hur Jesus plötsligt finns i väntrummet vid bilbesiktningen eller på en bilverkstad, som har specialiserat sig på att se över veteranbilar.

Två dagar före julafton var jag på mitt gym. Jag var ensam bland alla apparater och maskiner. Vid de stora speglarna stod en senior och tränade med hantlar. Vi nickade tyst åt varandra i samförstånd. Jag vet sedan tidigare möten att hans hustru är dement och bor på ett sjukhem. Det var så tyst på gymet att vi inte behövde musik på hög volym för att slippa plågas av allt slammer från smällande maskiner och jubelrop från tyngdlyftare, som hade överträffar sig själva i kampen med skivstänger. Från högtalarna strömmade det ut moderna rytmer, som jag långsamt har lärt mig uppskatta.

Det kom en melodi, som påminde om ljudet från en bilverkstad. Först höll bilmekanikern på att hamra bort rost på underredet och därefter började han ivrig skrapa bort de flagor, som nu hängde löst. Helt oväntat hördes en röst viska ”Jesus”. Seden blev sången starkare och starkare och överröstade ljuden från bilmekanikerns flitiga arbete. Det var känsla och inlevelse i denna musik. Kompositören och musikerna hade varit med om en gudsupplevelse och nu spred de sitt budskap i det ödsliga gymet. Jag stannade upp för ett ögonblick och kände hur lugnet och friden smög sig in i min kropp. Min make David och jag har hållit ihop i 60 år. Nu har han för tredje gången drabbats av hjärnblödning och samtidigt har hjärtat börjat krångla. Hans tidigare mycket starka armar är nu försvagade och han orkar inte föra skeden till munnen för att äta. Jag är osäker på om han kommer hem igen. Detta särpräglade musikstycke har hjälpt mig igenom de sista dagarnas oro och ångest.

 David och jag har samma husläkare. Hon brukar säga att vi är som välvårdade veteranbilar eller gamla flygplan med vingar av segelduk. Dessa maskiner har egenheten att när en detalj brister faller allt sönder. Det är detta som denna jul har hänt med David. Nu måste lära mig att acceptera det som har skett.

Idag är det Juldagen och köpfrossan fortsätter i form av realisationer. Numera har jag allt jag behöver och har inget behov av att knuffa mig fram för att hitta de bästa plaggen bland allt skräpet. Det är som om julens kristna budskap har raderats bort av allt prål, som gnistrat och blänker.

Jag växte upp under knapphetens kalla stjärna under det andra världskriget. Detta har satt djupa spår i mig. Jag vet hur få plagg man behöver för att klara vinterstormar och den kalla vårmånaden mars. I min barndoms Tyskland rådde både politiskt och religiöst förtryck. Kristna, som starkt ogillade nazismens urvattnade Bibel, placerades i koncentrationsläger. Hade de något fosterland?

Julafton i mitt föräldrahem slutade alltid med en bön för de tyskar, som försvunnit in bland städernas ruiner för att undgå att komma till något av dödens läger. Vi sjöng psalm 645 i 1986 års psalmbok. Den skrevs i början av 1900-talet av den finlandssvenske författaren Zackarias Topelius. Den handlar om hur det känns att leva i ett ockuperat land, i ett land där minoriteter saknar trygghet och där livets nödtorft saknas i mänga hem. Zackarias Topelius upplevde ofta Guds närhet och detta gav honom kraft att skriva psalmen.

”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,

I signad juletid

Giv mig Guds ära, änglavakt

Och över jorden frid

Giv mig den fest som gläder mest

Den Konung jag har bett till gäst

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

Giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord

En gran med barn omkring

En kväll med ljus och Herrens ord

Och mörker däromkring

Giv mig ett bo med samvetsro

Med glad förtröstan hopp och tro

Giv mig ett hem på fosterjord

Och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm

Kom helga julefrid

Kom barnaglad, kom hjärtevarm

I världens vintertid

Den ende som ej skiftar om

Min Herre och min Konung kom

Till hög, till låg, till rik, till arm

Kom glad och hjärtevarm”

Idag är det den fjärde söndagen i advent. Texten, som läses i våra kyrkor, handlar om Guds Moder, Jungfru Maria. I vår sekulariserade vardag betyder denna kvinna mycket lite och vi har många gånger svårt att förstå att hon har förmåga att gripa in och förändra livet för människor.

På Madeira finns det en annan bild av Jungfru Maria än den vi möter i vårt lands kyrkor. Hon är klädd i vitt och har ett blekt ansikte. Det finns ingen strålglans runt henne och håret är täckt av en slöja. Hon finns som statyer längs levadorna och i parkerna. I kyrkorna är det vanligt med speciella altare till hennes ära. Detta är Vår Fru av Fátima, som år 1917 visade sig för några herdebarn utanför den lilla staden Fátima i centrala Portugal. Barnen fick höra henne viska fram tre hemliga böner, som de senare framförde till prästerna i sin församlingskyrka. De har senare tolkats på olika sätt och översatts från portugisiska till latin.

1917 var katastrofens år för Portugals kristna. Portugal hade år 1910 blivit republik och fått en ny författning. Enligt denna skulle landet ha religionsfrihet och den katolska kyrkans makt över folket måste brytas. Ett led i denna strävan var att förbjuda klockringning i kyrkorna. Många av de ledande politikerna var övertygade marxister och de ansåg att kristendomen var som opium för folket. Kriget, som bröt ut år 1914, hade förändrat livet till det sämre för vanligt folk. Portugals inkomster kom till stor del från handelsflottan, som nu inte vågade lämna hamnarna. Ute på Atlanten fanns tyska ubåtar, som skoningslöst sköt sönder alla fartyg, som inte hade tysk flagg. Allt detta förde med sig att det saknades mat och landet plågades av arbetslöshet. Trösten fanns kanske i kyrkorna.

Tyskland hade först i början av 1900-talet utvecklats till en industrination. Både England och Sverige hade långt tidigare startat järnbruk och sågverk. Nu krävde Tyskland livsrum för sin växande industri. Råvarorna fanns i de brittiska och portugisisk kolonierna i Afrika. Dessa områden ville Tyskland erövra, landet önskade få tillgång till gruvor och skogar. Tyskland hoppades att samtidigt att i Afrika få en marknad för sina industriprodukter. Tyska trupper trängde långt in i Portugals koloni Angola och hit hade regeringen skickat trupper för att försvara sitt område. De inkallade pojkarna stupade och många familjer drabbades av sorg. I smyg sökte sig folket till kyrkorna, som ofta var stängda. Många väntade på ett tecken från Gud. Tecknet på att Gud fanns och att han höll sin hand över Portugal blev herdebarnens oväntade möte med Jungfru Maria. De hemligheter, som Jungfru Maria viskade till herdebarnen, handlade om att kristendomen måste få komma tillbaka till landet och att det skulle fred

på jorden.

Herdebarnen kunde med stor inlevelse skildra sina upplevelser för byns präst, som sedan förde budskapet vidare. Den katolska kyrkan tog till sig de tre hemligheterna. Händelsen kom att beskrivas som ett mirakel och i Portugal skapades efter krigsslutet 1918 en ny bild av Jungfru Maria. Det är en kvinna utan kungakrona, en fredsrörelsens kvinna och en kvinna, som vill skapa respekt för det kristna budskapet.

Högt uppe bergen i Santana vid Madeiras nordkust ligger ett litet kapell från början av 1950-talet. Det är ett av Madeiras alla fátimakapell. I detta lilla andaktsrum är det fredsfurstinnan, som griper tag i besökarna. Hon har sällskap med sin son Jesus, som här inte är klädd i gudomliga och eleganta kläder utan är en vanlig herde. Kapellet uppfördes när det kalla kriget höll på att bryta ut på allvar. Det var under denna tid som alla svenskar fick en broschyr i brevlådorna om hur man skulle skydda sig vid ett tredje världskrig. Hos oss sökte sig då få till kyrkorna för att söka tröst. På Madeira var det annorlunda. Folket drog till kyrkorna och tände ljus framför skulpturer av Jungfru Maria Fátima. Hon var för madeiraborna mycket levande och kunde gripa in i vardagslivet och skydda deras stränder från främmande ubåtar. Några såg henne glida förbi vid levadorna och andra anade hennes närvaro när de arbetade i bananodlingarna eller på vingårdarna.

Påven Johannes Paulus II skymtade Jungfru Maria Fátima den 13 maj 1993. En man klev fram ur folkhopen, drog fram sin revolver och sköt rakt mot påvens huvud. Då hände undret. En vitklädd kvinna ställde sig bredvid påven och höll upp sin hand. Den välriktade kulan tog en annan bana och snuddade bara vid påvens hår. Kvinnan försvann sedan lika spårlöst som hon kommit. Detta var Jungfru Maria Fátima.

Händelsen har nu tolkats av vår nuvarande påve Fransiskus. Han har tagit fasta på den första hemligheten, som Guds Moder viskade till herdebarnen utanför staden Fátima i Portugal. Hemligheten har blivit en omtyckt bön, som passar bra denna sista söndag före jul.

”O min Jesus, förlåt oss våra synder,

bevara oss från helvetets eld.

Led alla själar till himmelen,

särskilt dem som behöver din barmhärtighet allra mest.

Amen.”

Som mycket ung var jag en entusiastisk scout. I vår scoutlag löd det åttonde budet att vi skulle ta alla svårigheter med ett gott humör. Då skulle livet i framtiden bli mycket lättare. Igår kunde jag inte göra detta. Trots att jag hade gjort mitt allra bästa blev allt fel.

Jag har varit anhörigvårdare år min make David i nästan sex år. Under dessa år har han drabbats av stroke två gånger och som en följd av detta har han blivit mycket stel och har svårt att röra sig. Numera kan han inte ta sig i och ur en vanlig taxi utan måste åka med ett specialfordon. Dessutom brast ett medfött brock i matstrupen sönder en sensommardag i år och David lades in på Huddinge sjukhus och var där med om en gastroskopi. Vid utskrivningen fick vi veta att det skulle ske en förnyad gastroskop i november.

För ett par veckor sedan kom kallelsen. David var då mycket svag och jag trodde inte han skulle orka med resan fram och tillbaka till sjukhuset. Under dessa år har det varit många resor fram och tillbaka till Huddinge sjukhus. Ungefär hälften av dessa har varit mardrömsbetonade. Chaufförerna har kört långa omvägar, de har rivit och slitit i Davids armar och ben och bilen har varit för liten. Efter några minuters funderingar ringde jag till Huddinge sjukhus och krävde att David i samband med undersökningen skulle få ligga kvar över natten och att han skulle garanteras specialtransport. Den sjuksköterska jag talade med tyckte att detta lät rimligt och att hon skulle föra fram mina synpunkter till läkaren. Vi skulle senare få en ny tid. Jag fick då också veta att denna undersökning var mycket viktig för David välbefinnande.

I mitten av förra veckan ringde en sjuksköterska från Huddinge sjukhus och sa att det var omöjligt att ordna en sängplats åt David. Enligt doktorn var undersökningen viktig. David skulle få specialtransport och efter undersökningen få tillgång en säng och bli ompysslad på alla tänkbara sätt innan han senare på eftermiddagen kunde få åka hem. Detta lät hoppfullt och jag tyckte inte att jag hade någon anledning att motsäga mig detta. Tiden var tisdagen den 16 december klockan 14.00. Den sista gången David fick äta eller dricka var klockan 07.00.

David blev mycket orolig när han hörde beslutet. Gastroskopiundersökningen bekymrade han sig inte om utan resan till och från Huddinge sjukhus. Jag och våra barn gjorde allt för att lugna honom.

Resan till Huddinge sjukhus blev en mardröm. Det kom ingen rullstolstaxi utan en trång taxibil. Chauffören vägrade att hjälpa David nedför vår yttertrappa och in i bilen. Detta fick jag göra. Efter detta gav han sig ut på en rundtur i våra förorter. En resa till Huddinge sjukhus med taxi brukar ta drygt 20 minuter. Denna gång tog det 45 minuter. David fick ingen hjälp av chauffören att komma ut ur bilen och detta fick jag göra. Nu var det fem minuter kvar innan David skulle vara på undersökningen och innan dess skulle jag ha registrerat besöket i kassan.

Det visade sig att läkaren utan att meddela mig på måndagskvällen hade bokat av tiden. När jag hörde detta började jag gråta av förtvivlan. Efter någon minut lugnade jag mig och krävde att få prata med någon på avdelningen. Efter en del tjat gick en sjuksköterska på gastroskopi med på att diskutera problemen med mig.

Min rygg var helt slut. Någon hjälp att dra rullstolen till avdelningen för gastroskopi fick jag inte och det var svårt att hitta rätt väntrum. En äldre man, som nyss hade varit med om en liknande undersökning, kom till min hjälp och bultade ihärdigt på dörren in till undersökningsrummet. Så småningom öppnades dörren och jag motade undan andra patienter och begärde att få företräde. Sjuksköterskan såg att jag var desperat och släppte in både David och mig. Nu kom förklaringarna.

Sent på måndagen hade läkaren konstaterat att undersökningen av David kanske var helt onödig eller kanske kunde skjutas på framtiden. En annan patient hade fått hans tid. Varför jag inte hade meddelats om detta hade sjuksköterskan inget svar på. Det fanns heller ingen säng för vila till David.

Nu hade jag slutat att gråta och kände mig på stridshumör. Jag krävde att få specialtransport hem för David och sjuksköterskan lovade att beställa en rullstolsbil. Efter en stund kom hon tillbaka och meddelade att om två timmar skulle det komma en specialbil. Som tröst i bedrövelsen fick vi två små förpackningar med äppeldryck och en information hur vi skulle gå för att komma till huvudingången.

Jag hade lagt ner Davids specialmat och en sked i min ryggsäck. Under den långa väntetiden matade jag honom långsamt med detta och gjorde allt för att han inte skulle ramla ur rullstolen.

Det var mörkt när vi for hem i specialbilen. Chauffören var otroligt snäll och hjälpsam och bar David uppför trappan. Sedan tog jag vid och såg till att han fick krypa ner i sängen. Det har gått två dygn sedan den mardrömsliknande händelsen på Huddinge sjukhus och David har inte fått tillbaka den minimala styrka han hade för en vecka sedan.

Jag har berätta för hemtjänst vad jag varit med om och varför jag har linkat. Idag fick jag veta att om hemtjänst skulle ha varit med om resan till Huddinge sjukhus, skulle de ha vägrat att låta David kliva in i den för trånga taxibilen och sedan ringt och avbokat läkarbesöket. Hemtjänst har regler vad de får göra och inte göra. Motsvarande saknas för anhörigvårdare, vi bör klara av allt från att laga specialmat till att göra enkla reparationer på rollatorer och rullstolar. Visst finns det hjälp, men man behöver tjata många gånger i telefon för att få det att fungera.

Min omgivning anser att jag är tuff och alla, som har sett mig linka, har undrat vad som har hänt. Jag har också med ett fåtal ord skildrat allt på Facebook. De allra flesta anser att anhörigvårdare inte skall behöva vara med om något liknande och att Färdtjänst och Huddinge sjukhus borde skärpa sig. Jag har också fått veta att kommunernas ekonomi skulle kollapsa om inte anhörigvårdarna ställde upp så mycket som de gör. Ett litet fåtal har haft avvikande åsikter. En ogift kvinna i min egen ålder sa:

”Du är korkad som ställer upp. Varför stoppar du inte in David på ett sjukhem, säljer er handikappade och nyrenoverade villa och åker jorden runt två gånger? Så pigg som du är hittar du säkert en ny karl på resorna.”

Det hon sa är inte min livsstil. Når vi gifte oss för 58 år sedan lovade jag David att vi skulle hålla ihop tills döden skiljer oss åt.

Idag är det tredje söndagen i advent med lovsånger till att världens Frälsare snart skall födas. Jag växte upp under krigsåren och då var adventstiden en tid för botgöring och eftertanke. Det är i år 70 år sedan den tyska armén gjorde ett sista försök att hindra de amerikanska styrkorna att tränga in i Tyskland. Det var hårt väder, det snöade och de civila, som fanns kvar i området, hade stora svårigheter att värma upp sina bostäder och få maten att räcka till. Här var det ingen som jublade över att julens fröjder smart skulle komma.

I år är det tio år sedan tsunamin drog fram i Thailand och många miste sina anhöriga. För de överlevande känns förberedelserna inför julen mycket tunga.

Advent betyder ankomst. Något skall komma som förändrar tillvaron till det bättre. Kanske är det så att vi först måste känna sorg, smärta och saknad innan vi orkar bygga upp något nytt. För fyra veckor sedan fick jag en påminnelse om att detta kunde ske. Det var söndagen före Domsöndagen och jag var i samband med min vandringsresa på tillfälligt besök i São Vicente på Madeiras nordkust. Vår lokale guide tog med oss till den lilla vita kyrkan och började berätta om dess historia. På den stenlagda platsen utanför kyrkporten fanns årtalet 1943 och siffran 304 inlagda i vit kalksten med en botten av svart diabas. Senhösten 1943 blev en katastroftid för den lilla byn med 304 invånare. Havet var deras stora tillgång. Här hämtade man fisk, här passerade fartygen som vi lugnt väder ankrade i viken och besättningen rodde iland och köpta livsmedel och vatten, sjömännen sökte sig till någon engelskinspirerad pub och drack öl och lärde fiskarna lite engelska och på klipporna samlade byns flickor salt. Hösten 1943 blev skräckens tid. Ute på havet fanns ubåtar och främmande krigsfartyg, som när som helst skulle kunna invadera Madeira. Sedan kom katastrofen i form av en orkan, som vräkte sönder husen och kyrkan.

När stormen lagt sig samlades byborna vid kyrkans grund. Alla var överens om en sak. Kyrkan måste byggas upp igen. Kristendomen var byns trygghet och São Vicente var byns skyddshelgon. Han hade en blåsig dag på 1400-talet vandrande över havet tillsammans med sin åsna och med en vinranka i handen. Han hade skänkt byn en smula välstånd och till hans ära hade de byggt en kyrka och låtit en konstnär skildra hur livet i byn såg ut när helgonet kom. Denna dag då detta under skedde såg byborna ett ståtligt segelfartyg och unga flickor, som var ute på den svarta klippan och samlade havssalt. Allt detta hade konstnären skildrat i en takmålning. Denna målning måste räddas och den skulle finnas med i den nya kyrkan.  

Byborna hittade takmålningarna bland alla spillrorna. De bar dem till byn och reparerade den. Så småningom blev kyrkan färdig och målningarna kunde på nytt påminna byborna om att frälsning och välstånd  skulle komma vandrande över havet.

Kyrkan i São Vicente finns kvar i mitt medvetande. Vid enstaka tillfällen har jag kunnat uppleva att någon från himmelriket har fått en mänsklig röst och då berättar hur han eller hon skall komma tillbaka till jorden. För mig finns denna röst i psalm 621 i 1986 års psalmbok. Ungefär år 1686 skrev drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel de la Gardie en psalm, i vilken han försöker skildra hur det var att berövas sina slott och herresäten och  i livets slutskede leva ett mycket torftigt liv. I denna nya tillvaro fanns en närvarande gud, som kunde förmedla fridens budskap till honom

”Jag kommer från ett brusand hav

På rätta glädjestranden

Min kropp skall läggas ner i grav

Men Gud upptager anden

Ur mörker kommer jag till ljus

Från armod till Guds rika hus

Från oro till god vila”

i början av november var jag på vandringsresa på Madeira. Jag var äldst i gruppen och hade till min stora förvåning inga svårigheter att hänga med. Den enda gången jag inte hörde till tätgruppen var sista dagen. De första timmarna ösregnade det och jag var rädd för att halka på de glatta stenarna.

Kvällen före den sista vandringen var fylld av skratt och vemod. Vi visste att morgondagen skulle vara sista dagen vi var tillsammans. Trots att de flesta av oss aldrig tidigare hade träffats hade vi blivit ett sammansvetsat gäng, som muntrade upp varandra om det tog emot att kämpa uppför i alla branta trappor och smala stigar längs levadorna. Vår färdledare Lars Thiel hade för den sista dagen planerat en kort och lätt vandring med möjligheter att få bada i Atlanten. Målet var Madeiras östligaste udde Ponta de São Lourenço med nästan orörd natur, spännande växter och också en badstrand. Att komma hit skulle vara som att besöka Västkusten en sommardag. En fördel var att vi inte under simturen skulle stöta på några brännmaneter. Detta var något jag såg fram emot.

Det blev morgon och jag vaknade av att regnet piskade mot fönsterrutorna. Plötsligt fylldes rummet av ett svagt sus av vingar. Det var en stor flock av tornfalkar som forsade fram genom regnet. Helt oväntat kom en stormvind och fåglarna försvann upp mot vulkanberget.

Vi frukosten konstaterade vår vandringsledare Lars Thiel att vädret kunde slå om och att vi inte skulle ge upp hoppet om att kunna få bada i Atlanten. Han fick rätt. När vi satt i bussen slog vädret om och blev mycket sämre. Dessutom rullade en tjock dimma in från nordost.

Vår buss stannade där vandringsleden ut mot den yttersta udden började. Vi stirrade ut över Atlanten, som var höljd i en grå dimma. Det regnade intensivt. Ingen hade lust att bada eller bekanta sig närmare med de svarta diabasklipporna eller den unika växtligheten i berggrundens sprickor. Vår inhemske guide stod i regnet och pratade i sin mobil. När han tryckt bort samtalet steg han in i bussen och förklarade att både regent och dimman skulle blåsa bort om några timmar. Det fanns ingen anledning att stanna kvar i bussen utan denna dag skulle vi få se större delen av det norra kustlandskapet. Först skulle vi åka ett stycke med bussen och sedan skulle vi vandra på Madeiras äldsta väg och verkligen få känna historiens vingslag.

Bussen rullade fram genom regn och dimma och stannade vid en parkeringsplats, där det fanns en skylt om badstrand och kaffeservering. Alla slet fram sina regnkläder och vi skuttade trots det strilande regnet ut ur bussen. Jag tog sikte på guidens ljusröda paraply och gula ryggsäck och kände mig osäker. Vägen, som var gjord av knytnävsstora diabasstenar, slingrade sig nedåt. Stenarna var hala och jag greps av panik. Nu gällde det att inte halka.

Ingen halkade och vi kom ner till en stenig strand. Den svarta diabasen hade polerats av Atlantens vågor och blivit mörkgrå av havsvattnet. I ett hörn stod en rad blå solstolar och vid dessa låg en flock spräckliga gäss. Efter lite kackel reste sig gässen makligt upp och vaggade fram till oss. I deras ögon var vi ett perfekt matställe där man kunde vänta sig bröd med skinka och söta kakor. Över stenarna låg bambukäppar, som blåst ner från skogen på bergen. De glänste som silver av havssaltet. Flera i gruppen greps av ett lyckorus. Just sådana här vandringsstavar hade de önskat sig sedan de var vargungar eller blåvingar. De gick runt i regnet och provade olika stavar, gässen kacklade ihärdigt runt deras fötter och vid stranden samlades fotoentusiasterna för att få en bra bild av Atlantens rullande vågor. Ingen tycktes bry sig om att regnet strilade ner.

Det kom en signal om uppbrott. Vi skulle traska längs stranden och sedan uppför en trappa för att komma till en bananodling. När jag kom halvvägs uppför trappan kände jag en stark vindstöt från havet. Molnen flög bort och solen sken varmt. Det var som en härlig augustidag vid havet i Bohuslän. Hastigt kom regnjackan av och det gick till min stora förvåning lätt att gå uppför de nötta trappstegen till bananodlingen. Här kunde vi studera turismens möte med odlingslandskapet i skepnad av en asfalterad bilväg

Nu var det tid att äta upp matsäcken. Vi slog oss ner på den mur, som hindrade bilvägen att kana nerför branten. På andra sidan muren syntes spår av tidigare odlingar. Nu hade ogräset tagit över. Det var inte kirskål som i min trädgård utan slingerväxten ipomea vars blå blommor gnistrade i solskenet. Denna trädgårdsväxt kommer ursprungligen från det tropiska Amerika och någon sjöfarare tog för flera hundra år sedan med sig fröer och sådde i sin trädgård på Madeira. Idag är det växten som söker sig till de terrasser, som jordbrukarna har övergivit.

Uppe i sluttningen låg flera övergivna hus, som alla hade det traditionella trekantiga taket. Nedanför husen skymtade vi i växtligheten rester av terrasser och staket av trädljung. De siste ägarna hade troligtvis odlat potatis, sötpotatis och lin. Hans hustru hade tagit hand om linet, lämnat bort det till en väverska och sedan fått tillbaka tyg, som hon kunde brodera på. De broderade arbeta kunde hon få hjälp att sälja. De övergivna huset och de igenväxte åkerlapparna berättade för mig en lång historia om ungdomar, som vill se något annat än bananplantor och levador, ungdomar som vill uppleva stadens Funchals tjusning och ungdomar som såg framtiden i turistnäringen. Det som idag gäller för flickorna är inte konsten att brodera vackert utan att vara duktig i språk.

Lunchpausen tog slut och vi vandrade uppför den asfalterade bilvägen, som slutade i ett utegym och en restaurang. Här stod bussen och väntade oss. Vägen slingrade sig ner mot havet och vi kom till en by, med nybyggda hus i den traditionella stilen och där det fanns en liten marknad med frukt och grönsaker. Tidigare under våra slingrande färder med bussen hade vi kommit till marknader, som också sålde handarbeten av olika slag. Då hade jag pratat med ett par textiltokiga flickor, som beklagade sig över att kineserna hade kopierat deras mönster och nu sålde liknade produkter till betydligt lägre priser. Dessutom kunde det på marknadsplatserna bli svårt att konkurrera med grabbarnas fruktstånd. Deras åsikt var att de flesta turister hellre köper ett par bananer än en stickad ylletröja, gjord av ull från betande får på bergsluttningarna.

Vi kom hem efter en dag som börjat i dimma och slutat i solsken. Det blev en dag att minnas

Denna söndag, den andra söndagen i advent, är det svårt att rymma från vintermörkret. Det är inte bara det faktum att solen går upp sent utan också alla otrevliga rubriker om upplopp i förorten Rågsved och om våldet på tågen. I riksdagen råder politiskt kaos och utanför tunnelbanestationerna och livsmedelshallarna sitter mänskliga högar av gamla kläder och tigger om en slant. Det går inte att bortse från allt detta. Den andra söndagen i advent borde bli en dag för eftertanke. Men detta orkar jag inte ställa upp på. Det tar på krafterna att vara anhörigvårdare. Jag rymmer in i mitt stora bildarkiv från vandringsresan på Madeira.

En av dagarna på vandringsresan var utan schemalagda aktiviteter. Några av oss letade reda på en plats för bad och sol, några hittade levadan strax utanför vårt hotell i Ponta do Sol och några åkte med hotellets buss till huvudstaden Funchal. Dit hörde jag.

Det var något visst att ensam ströva runt i denna för mig obekanta stad, som doftade av salt hav och blommor. Jag gjorde som jag brukade, jag fotograferade skyltfönster och gatulivet. Det som nu slår mig när jag tittar på bilderna är att kristendomen var en del av vardagen för folket i Funchal. På huvudgatan strövade två nunnor fram och vilsna tonårsflickor kom fram och pratade med dem. Skyltfönstren lockade med broderade juldukar med framför allt med porslinsstatyer av änglar, Jesus och den vitklädda Jungfru Maria som fredsymbol. I flera skyltfönster var de små statyerna prydda med en text om att detta var ett minne från Madeira. Vid ett par tillfällen hade jag en svag känsla av att Jesus fanns mitt i gatuvimlet, att han trängdes framför ett fruktstånd på marknaden eller att han var på väg till en stilla stund vid statyn av Jungfru Maria i Catarianparken. Detta är något jag aldrig har upplevt i Rom eller i Vatikanstaten. I Funchal var kristendomen levande och inte något underligt, som drog till sig köpstarka turister.

Under mina strövtåg gata upp och gata ner i Funchal mindes jag plötsligt att jag hösten 1998 i Stockholms stadsbibliotek hade bläddrat i boken ”Evangelium enligt Jesus Kristus” skriven av den portugisiske författaren José Saramago. Denne för svenskarna okände författare hade just fått nobelpriset i litteratur. Då insåg jag att här kunde jag hitta en helt annan Jesus än den sann gud och sann människa jag vuxit upp med. Borta var alla tyngande trosbekännelser och den fasansfulla syndabekännelsen. Här fanns en Jesus, som vågade tvivla på Gud, och här fanns tonåringarnas tankar om den i kyrkan förbjudna sexualiteten. Här fanns bön och bot, här fanns det allt jag saknade i kristendomen.

Då hade jag inte tid att läsa skönlitteratur och la tillbaka boken på bordet med nobelpristagarens böcker. Innan jag till våren återvänder till Madeira och Funchal skall jag läsa boken för att bättre förstå budskapet i de religiösa turistsouvenirerna.

När jag växte upp var adventstiden en tid för botgöring och stilla bönestunder. Köpvansinnet började inte förrän efter den tredje söndagen i advent och först på julafton släpptes tomtarna fram. Vi skulle minnas att Jesus fortfarande kunde komma tassande i krigets mörklagda städer och påminna oss om att vi måste ta ställning mot nazismens utslätade kristna förkunnelse.

Några år innan det andra världskriget bröt ut skrev Anders Frostensson psalmen ”Jesus från Nazareth går här fram . .” (nummer 39 i 1986 års psalmbok) Som barn hörde jag talas om att Anders Frostensson skrev psalmen efter en vandring i Stockholms innerstad. Psalmen blev då ifrågasatt av prästerna i Göteborgs stift. Här tolkades det kristna budskapet mycket snävt och det enda stället man kunde möta Gud var i kyrkan. Vi sjöng aldrig psalmen i kyrkan men ofta under skolans morgonandakter. Kristendomslärarinnorna i min flickskola brukade påpeka för oss att det var den sista versen som var den viktigaste.

Jag upplever något av denna psalmvers idag, en dag när oron för kommande bråk i förorterna kryper in i vårt medvetande och många funderar över hur man skall ha råd att köpa julklappar.

”Öppna ditt hjärta för bön och bot

Öppna vart hemligt rum

Red dig att taga Guds son emot

Tro evangelium

Himmelriket är nära.”

När sommaren var som hetast tog jag ett djärvt beslut. Jag skulle, när novembermörkret kom smygande, ge mig ut och vandra på Madeira. Jag valde WI-resor med reseledare Lars Thiel. Jag började träna, köpte nya vandringskängor och stavar och gjorde allt för att skaffa mig både kondition och styrka. Sedan var det bara att hoppas att jag skulle orka med och att inte de andra i gruppen skulle be mig stanna kvar på hotellet.

En av dagarna funderade jag på om jag skulle orka. Bussen stannade nedanför ett högt berg och jag tittade upp mot en brant bergvägg. På den gick en trappa, som verkade sluta uppe i himlen. Alla klev ur busen och den lokale guiden berättade glatt att trappan skulle vara smal, hal och brant. På vänster sida skulle vi ha levadan, i viken det brusade vatten uppifrån bergen, och på den andra ett räcke att hålla oss i. Nu gällde det att veta var vi hade fötterna så att vi inte halkade ner i vattnet eller trillade rakt igenom staketet av trädljung. Jag bet ihop tänderna och funderade några sekunder. Jag skulle orka detta, jag skulle finnas tätt bakom vår lokale färdledare och jag fick inte bli sist.

Det gick bättre än jag trodde. Plötsligt var trappan slut och vi stod i en äppelträdgård där röd krasse blommade på marken. Alla äpplen var skördade, ingen fallfrukt på marken och löven hade krattats bort. En ensam koltrast hoppade runt bland blommorna. Det kändes nästan som om jag var hemma i min egen trädgård. Vi fortsatte vidare och kom in i ett naturreservat, som ville visa hur naturen på Madeira såg ut innan portugiserna på 1400-talet brände ner skogen och började odla sockerrör, bananer och vinrankor på den nya åkerjorden. Här fanns träd som jag aldrig tidigare hade sett, här fanns azorisk lager och liljekonvaljträdet, vars blommor liknar liljekonvalj. Färden gick uppför med ett räcke på ena sidan och levadan på den andra. Vi gick i en förtrollad skog, ingen pratade och ingen skämtade. Vi var i en annan värld, i en värld som tillhörde sagorna och där vi kunde möta trollkarlen Gandalf eller John Bauers älg med en vän prinssessa på ryggen. Vi kom högre och här var stigen inhuggen i klippan. Vi fick huka oss ner och den smala stigen svängde plötsligt och vi gick genom en tunnel. Ute i solljuset på andra sidan stod vi helt oväntat i en fuktig tropisk regnskog. Alla stannade och själv funderade jag på om jag var i Djungelboken och om inte ormen Kaa skulle komma slingrande fram ur ett träd.

Färden gick vidare tills vi kom till ett en plats, där vinterregnen hade spolar bort all växtlighet. Här skulle vi äta vår matsäck. Matlusten och pratet kom igång. Några av oss började fundera över om J.R.R. Tolkien hade vandrat längs denna levada innan han skrev historien om Billbo Bagger. Några visste inte vem denne engelska författare var och vi fick förklara, medan de satt och funderade över sina skavsår på hälarna. Efter denna paus upplevde jag för första gången under mina vandringar något otäckt. Vi skulle över ett halt och sluttande berg. Jag tittade ner och sa halvhögt: ”Inte slinta, inte slinta!” Efter detta la jag mig ner och kröp uppför berget. När jag skulle resa mig upp kände jag en hjälpande hand. Den kom från den lokale färdledaren, som log uppmuntrande mot mig.

Det gick svag uppåt och stigen hade blivit bredare. Vandringen kändes i benen och jag funderade på vad som skulle hända om jag inte orkade längre. Då ropade den lokale färdledaren att vi hade kommit till den sista trappan. Alla i gruppen trodde att han skämtade.

Jag tog ett par stapplande steg uppför trappen och såg plötsligt ett hus. Vi hade kommit till en liten restaurang och här skulle reseledaren lars Thiel bjuda alla i gruppen på något att dricka. Jag valde te och blev av min vandringskamrat Mia bjuden på en bit ostkaka.

Solen sken och jag njöt. Då kom frågorna om min ålder. Flera hade svårt att tro att jag är 84 år gammal. Några sa att de önskade få min ork när de fyllt 80 och andra undrade hur jag hade tränat inför resan. Trots alla berömmande ord hade jag svårt att sitta stilla. Benen ville fortsätta att vandra. Men att resa sig upp från stolen blev inte det lättaste. Den lilla restaurangen hade två tama tuppar, som ivrigt väntade på att vi skulle slänga godbitar åt dem. Med viss möda lyckades jag fösa undan de färgsprakande fåglarna och gick mot den stora skylten vid trappan. Vi hade kommit till Serra da Faial. Vandringsleden och levadan hade rustats upp med hjälp av bidrag från EU. Här fanns också information om odlingen av foreller och den lilla botaniska trädgården. Här kunde vi bekanta oss med de flesta av de träd, örter och buskar, som hörde till Madeiras ursprungliga växtlighet.

Till vår stora glädje kom bussen och hämtade oss. Vi for nerför en otroligt vacker dal och fick sedan tillfälle att sträcka på våra stela ben i byn Santana. Här fanns hus byggda i gammal stil med brant sluttande tak täckta med halm, här blommade röda papegojblommor och här fanns blomsterängar och grönsaksodlingar. Vi hade kommit till en idyll nedanför berget, till en plats som engelsmännen kallar för Paradisdalen.

På bussen hem till hotellet somnade jag av utmattning. Vid middagen på kvällen kom färdledaren lars Thiel fram till mig och skålade och tackade mig för att jag varit ett föredöme för hela gruppen. Då glömde jag att jag hade träningsvärk i benen.

Denna mörka kväll sitter jag och tittar på alla de bilder jag tog under denna underbara levadavandring. Jag köpte en bok om växterna på Madeira och nu försöker jag komma underfund med vad det vad jag såg och hur de har kommit till Madeira. Detta är en spännande läsning.

Jag läser också i olika böcker om de olika platser jag besökte på denna finna vandringsresa, arrangerad av WI-resor. Till min stora förvåning har jag upptäckt att jag hade klivet uppåt ungefär 850 meter för att komma till de godissugna tupparna vid restaurangen i Serra da Faial. Nu är jag stolt för att jag lyckades ta mig upp på dessa svindlande höjder.

Idag är det första söndagen i advent. På min gata glimmar adventsstjärnor i mer än hälften av alla fönster. Själv saknar jag både tid och tålamod att plocka fram sladdar och stjärnor, klänga på stegar och sedan när julen är över plocka ner alltsammans, ordentligt lägga ner alltsammans och stoppa upp det i förrådet på vinden. Det sista jag måste göra är att skriva en anteckning i min tioårsdagbok var jag la allt julpynt så att jag säkert hittar detta till nästa är. Detta är ingenting för mig. Inför den första söndagen i advent vill jag i fantasin uppleva naturkrafter och känna andakt och stillhet inför den kommande helgen. I min barndomsstad Göteborg började inte köpfrossan förrän efter Luciadagen och adventstiden var en tid för fasta, bot och eftertanke. Det enda som stod på matbordet vid middagstid var fiskbullar med vit sås och kokt potatis.

Det var något visst att dystra söndagar i december traska uppför backen till Annedalskyrkan. Altaret och predikstolen var klädda i mörklila sammet och på altaret stod adventsljusstaken med fyra svagt doftande ljus. Efter sammanringningen skred klockaren ut ur sakristian och tände det första ljuset, bugade framför altaret och gick värdigt tillbaka till sina plikter. Efter detta tysta liturgiska skådespel dånade orgelmusik genom kyrkan och det låt som om Nordsjön vräkte in starka vågor över kajerna i hamnen. Sedan kom psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp . . . ” Då gled mina tankar bort från kyrkan och seglade över Västkusten grå och kala granitklippor. Hur hade de bildats? Hade de uppstått ur havet?

Det var under dessa söndagar i advent som mitt intresse för geologi föddes. Berg, som reste sig upp ur havet, och klippor, som rasade ner i bråddjupet, tilltalade min fantasi. Jag ville veta mer och hade drömmar om att få studera geologi vid något universitet. Denna barndomsdröm har aldrig gått i uppfyllelse. Kvar finns psalmens mäktiga budskap ”Berg sjunken djup stån opp.”

Jag har denna höst varit på en vandringsresa på vulkanön Madeira och fått uppleva mötet mellan svarta diabasklippor och Atlantens stormvågor. Denna diabas bildades för ungefär 18 miljoner år sedan när vulkaniskt material började strömma upp ur jordens inre. Efter detta höjde sig diabasberget långsamt upp ur djupet och efter 5 miljoner år hade det bildats en ö, där växter av olika slag kunde få fotfäste. Havet var varmt och vid ständerna bildades mäktiga korallrev. Ön med sitt korallrev fortsatte att stiga upp ur djupet. Idag hittar vi korallrevet ungefär 500 meter över havsytan. Korallerna har förvandlats till vit och glänsande kalksten.

Sista dagen for jag med vandringsgruppen med buss över vita kalkstensberg, som till störst delen doldes av blommor, träd och buskar. Namnen på de olika växterna fladdrade in genom mina öron, men jag kunde inte ta till mig denna information. I huvudet hörde jag dånet när stormvågorna slog mot klipporna och detta blev bakgrundsmusiken till psalmen ”Bereden väg för Herran . . ” som jag började nynna tyst för mig själv där jag satt ensam i bussens baksäte.

Jag är anhörigvårdare och lever helt efter hemtjänst tider. Det blir inte tillfälle att gå till kyrkan eller lyssna på gudstjänsten i radio. Klockan 11.45 bör jag vara hemma och släppa in hemtjänst, som skall hjälpa min strokedrabbade make med morgontoaletten. Nu skall jag dra på mig vandringskängorna och gå ut och njuta av de grå bergen vid Vinterviken. Här kan jag se spåren av den sista istiden och få uppleva att också i Stockholm kan vi uppleva att bergen har rest sig upp ur havet.

Under denna korta vandring kommer jag att ha Frans Mikael Franzéns psalm med mig. Han skrev psalmen för drygt 200 år sedan, en tid när det var förbjudet att tvivla på sanningshalten i Bibelns skapelseberättelse och när de lärde var övertygade om att paradisets lustgård hade legat på ön Atlantis och att denna ö hade försvunnit ner i havet. Denne författare var övertygad om att det under adventstiden kunde inträffa underverk, Gud kunde göra ett tillfälligt besök på jorden och då skulle Atlantis för några timmar komma upp ur havet för att sedan försvinna ner i djupet igen.

Adventspsalmen fyller mig med andakt. Den har nummer 103 i den svenska psalmboken

”Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp.

Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.

Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.

Välsignad vare han som kom i Herrens namn.”