Det är nu nästan två veckor sedan jag kom hem från min vandringsresa på Madeira. Vi hade en dag ledigt när vi kunde ströva runt som vi själva ville. Jag valde att åka med hotellets buss till huvudstaden Funchal. Solen sken och jag njöt av att utforska huvudgatan Avenida Arriaga med intressanta affärer och trädplanteringar. Denna pampiga gata går rakt igenom Stadsparken med en uteservering, som är en del av det anrika Café Ritz. Detta café med tillhörande restaurang startades år 1904 av den schweiziske köpmannen Christian Ritz och hans kompanjon.

Ytterväggarna på detta café är en sevärdhet. Någon gång på det glada 1920-talet, det årtionde när charleston var modedansen och kvinnorna hade kortklippt hår och gick i korta och raka klänningar, beställde hotellets ägare kakelmålningar, som skulle skildra livet i Madeira år 1904. Motiven är hämtade från gamla vykort och målningarna är utförda i olika blå nyanser. Här beslöt jag mig för att äta en enkel lunch. Det fanns inget bord ledigt under träden i parken och jag hänvisades till biblioteket. Detta blev en märklig upplevelse.

År 1904 hade det gått en smal gata från Stadsparken ner till hamnen. Nu har gatan fått tak och den slutar i en liten trädgård och denna del kallas för biblioteket. Väggarna är klädda med bokhyllor, som har stora och låsta glasdörrar. Här slog jag mig ner, beställde ett fat med små grillade smörgåsar och ett stort glas öl. Medan jag väntade på maten bekantade jag mig med böckernas ryggsida. Alla var bundna i skinnband och böckernas namn stod i guldskrift på ryggarna. Här fanns uppslagsverk på flera olika språk, slitna romaner och fackböcker om tillverkning av tyger. Vid bordet bredvid satt en grupp tyska och idrottsklädda ungdomar, som ivrigt studerade en karta över olika vandringsleder. På andra sidan satt en äldre dam, klädd i en ljus dräkt, hatt och handskar och bläddrade förstrött i en modetidning. Hon väntade på te och en liten tårtbit. Då och då sneglade hon på böckerna och suckade tyst som om hon längtade tillbaka i tiden, till en tid när kvinnorna inte hade kravet på sig att dra på sig vandringskängor och utforska stigarna längs de slingrande levadorna. Hon såg ut att höra hemma i den tidsålder när kvinnorna bars i hängmattor av starka lantarbetare.

En ung pojke, som talade perfekt engelsk, kom med min mat. Det var utsökt gott. Medan jag åt tänkte jag på Ritz förste ägare den schweiziske affärsmannen Christian Ritz. Det var stormen och kärleken som gjorde att han bytte ut textilhandel mellan USA och Europa mot restaurangverksamhet i Madeiras huvudstad.

Christian Ritz hade sitt huvudkontor i New York och skulle i januari i början av 1900-talet med båt fara till Europa. När fartyget kom till kusten utanför Spanien började det storma och fartyget kom ur kurs. När vädret äntligen blivit lugnare beslöt sig fartygets kapten på att söka sig till hamnen i Funchal innan de fortsatte resan. Nu skulle det bli fyra dagars uppehåll i staden.

Christian Ritz beslöt sig för att använda dagarna till att titta på nordkustens svarta diabasklippor. En solig eftermiddag fick han syn på något mycket märkligt. Smäckra flickor klängde runt på klipporna för att samla in havsvatten för att torka ut detta och på så sätt framställa salt. De hade blommor i håret och njöt av tillvaron. Christian Ritz fäste sig vid en flicka. Hon hade långt mörkt hår och när hon fick syn på Christian Ritz log hon som en ängel. Nu visste Christian Ritz att det ljuva ungkarlslivet var över. Denna flicka ville han gifta sig med.

Dagen därpå återvände Christian Ritz till byn och började fråga efter flickan. Ingen kunde engelska men en gammal fiskare på en bar nickade och sa ”Clara”. Efter detta sökte personalen på baren upp Clara, som kom ilande på snabba fötter. På god engelska talade hon om för Christian Ritz att hon hade en engelsk pojkvän. Han var ingenjör och deltog i arbetet med att bygga elektricitetsverk på Madeira. Nu var arbetet avslutat och engelsmannen hade farit till ett annat land för ett annat kraftverksbygge. Sedan hon berätta detta log hon mot Christian Ritz, som svarade med att lova att komma tillbaka.

Fyra månader senare for Christian Ritz tillbaka till Madeira. Resan blev inte förgäves. Clara hade skrivit mängder av brev till sin engelske ingenjör, men han hade inte brytt sig om att svara. Nu såg Christina Ritz sin chans. Han började uppvakta Clara, hyrde ett litet rum i Funchal och startade år 1904 ett litet café, som fick heta Café Ritz,

Det blev bröllop. Nu hittade paret ett hus, som låg vid huvudgatan och hade en vinterträdgård. Hit flyttade Café Ritz och verksamheten utökades till middagar med musikunderhållning och eftermiddagste med dansorkester. Café Ritz blev stället där Madeiras överklass mötte turister och affärsmän, här gjorde affärskontrakt upp och här kunde ungdomarna dansa under sina mödrars vakande ögon.

Jag satt och funderade på detta och mötte då och då den dräktklädda damens spanande och kritiska ögon. Hon nickade plötsligt vänligt mot mig och pekade försynt på mina grågröna sommarjeans. Det är ett par sydeuropeiska märkesjeans. Jag var nu ingen vanlig vandringsturist, jag hade både klass och smak.

Det blev dags att betala och söka upp damtoaletten. Den låg längst ner på den gamla gatan och var omgiven av vackra träd. Det fanns ingen skylt utan en staty uthuggen i svart diabas visade var damtoaletten låg.

Kanske var det en bild av Clara, som fick visa damerna vägen till deras eget rum vägg i vägg med hamnens gamla kajer.

Det är drygt en vecka sedan jag kom hem från en vandringsresa på madeira. Mina fötter ilar fortfarande i drömmarna längs någon porlande nevada och jag lyssnar ännu på hur vågorna dånar fram över Atlanten. Jag längtar tillbaka till mina drömmars ö.

I Funchal, som är Madeiras huvudstad, är historien levande på ett helt annat sätt än i Stockholm. Historiens vingslag mötte mig redan på flygplatsen, där den kärlekstörstande Ana sorgset tittade ner från en blå emaljmålning. Några av huvudstadens gågator glänser av vit kalksten och på dessa har konstnärer lagt in historiska händelser i årtal och bilder med svart diabas. På många ställen sitter väggmålningar, som skildrar vad som har hänt. Jag hittade många stora och små statyer på gator och torg. Alla vår måna om att öns korta historia, bara ungefär 400 år, skall avspeglas i vardagslivet.

Det är oklart vilka det var som först upptäckte den gröna ön i Atlanten. Några pekar ut fenicierna och andra den medeltida irländske munken Brandal, som gav sig ut på en våghalsig sjöresa. Engelsmännen låter öns första besökare vara ett förälskat par i sällskap med den unge mannens betjänt.

Någon gång i mitten av 1300-talet förälskade sig den unge och förmögne engelska ädlingen Sir Robert Macin i flickan Ana. Detta uppskattades inte av ädlingens familj. Det förälskade paret beslöt sig därför att rymma till Portugal. Sir Rober köpte ett segelfartyg och värvade en besättning. Båten seglade ut på Engelska Kanalen och det förälskade paret njöt av att slippa släktens verop över förbjuden kärlek. Ute på Atlanten började oturen i form av storm och hårt väder. Fartygen kom ur kurs och stormvågorna piskade kallt vatten över däcket. Räddningen verkade vara långt borta.

Plötsligt skymtade fartygets kapten en ö, som hade en naturlig hamn och där det fanns en bäck med färskt vatten. Sir Robert, följd av älskarinnan Ana och betjänten, steg iland och paret njöt av kärlekslivets fröjder medan betjänten diskret höll sig i bakgrunden. När mörkret föll sökte sig kärleksparet och betjänten tillbaka till stranden. Fartyget var borta. Besättningen med kaptenen i spetsen, hade gjort myteri och seglat ut på Atlanten igen.

Den unge ädlingen och hans betjänt insåg att det inte skulle gå någon nöd på dem på denna gröna och obebodda ö. Ana däremot stod inte ut med ensamheten och längtade hem. Hon tynade bort och dog. Sir Robert och betjänten begravde henne och satte upp ett kors på graven. När detta var gjort byggde de en flotte och beslöt sig för att driva med strömmen till Portugal.

Det kapade fartyget hade otur. De råkade ut för kapare från Marocko. Vildsinta och starka sjömän äntrade skeppet, tog kapten och besättningen till fånga och seglade till hemmahamnen. Här placerades fångarna i ett fängelse, medan sjörövarna funderad på om de skulle kräva lösen för fångarna eller sälja dem på slavmarknaden.

Sir Robert och betjänten kom inte speciellt långt innan sjörövarna fick tag på dem. De fördes till hamnstaden och placerades i samma fängelse som besättningen. De ansvariga för fängelset började fråga ut fångarna var de hade varit och fick höra berättelser om en öde ö långt ute på Atlanten. Sir Robert fick tillstånd att skriva till kungen i Portugal och i brevet berätta om den fantastiska ön. Kungen bara skakade på huvudet och trodde dem inte. Hur det sedan gick för Sir Robert, betjänten och fartygets besättning vet ingen. Kanske såldes de på en slavmarknad.

Berättelsen om den gröna ön ute på Atlanten föll i glömska men väcktes till liv i början av 1400-talet. Då hade medlemmar av Portugals kungafamilj börjat inse att Portugals framtid fanns på havet och att landets fiskare och sjöman hade unika kunskaper om skeppsbyggnadskonst, navigation och förhållandena vid Afrikas västkust. Detta utnyttjades av prins Henrik Sjöfararen, som startade en navigationsskola i Sagres. Tankarna bakom detta var att portugisiska sjöfarare skulle segla förbi de muslimska länderna på Afrikas västkust för att nå fram till de svartas länder. Här skulle de omvända lokalbefolkningen till kristendom och samtidigt byta sig till kryddor, guld och slavar.

Henrik sjöfararen lät utrusta skepp, vars besättning hade till uppgift att segla till Guinea och undersöka förutsättningarna för att bygga upp en handelsstation. Under en storm kom fartyget ur kurs och hamnade på en skogklädd och obebodd ö. Här porlade friskt vatten fram ur underjordiska källor och det var inga svårigheter för besättningen att fånga fisk vid stränderna. På avstånd skymtade besättningen en större och skogsklädd ö. Fartyget hade kommit till Porto Santo och ön de såg var Madeira.

Så småningom hittade skeppen tillbaka till Portugal och kaptenerna tog kontakt med Henrik Sjöfararen för att få hans stöd att undersöka de obebodda och skogklädda öarna. Här borde det kunna gå att odla sockerrör, vindruvor och grönsaker. Nu gjordes en överenskommelse. Exploatörerna av öarna skulle få behålla 10 % av vinsten på sockerodlingen och 90 % skulle skickas till Henrik Sjöfararen.

João Gonçalves Zarco blev den naturlige ledaren för den grupp, som år 1419 lät sina fartyg glida in i Madeiras största naturliga hamn. Den första växt de såg var vild fänkål och de uppkallade hamnen, Funchal, efter denna växt. Idag är Funchal Madeiras huvudstad.

João Gonçalves Zarco insåg att Madeira var ön, som lämpade sig utmärkt för att odla sockerrör. Det vanliga orden för socker var det vita guldet. För att lyckas med odlingarna måste man tämja naturen, bränna ner skogen, bygga terrasser, gräva fram bevattningskanaler, som fick namnet levador, och köpa sockerrörsplantor. Detta arbete tog fem år. Efter denna strävsamma tid var João Gonçalves Zarco förmögen och detta trots att han bara fick behålla 10 % av vinsten. Den större delen skickades till prins Henrik.

Det saknades arbetskraft på Madeira. Jordlösa arbetare på Portugals landsbygd lockades att flytta till Madeira. När dessa inte räckte till som arbetskraft köpte jordägarna slavar från Atlasbergens berberhövdingar. Dessa slavar var muslimer och hade inga tankar på att byta ut sin religion mot kristendomen.

Pengarna strömmade in till sockerrörsodlarna. De började röja mer jord och bygga fler levador och terrasser på bergssluttningarna. Behovet av arbetskraft ökade och nu började odlarna köpa slavar från Guinea. Dessa mörkhyade män insåg snart att det lönade sig att bli kristen och de lät döpa sig. Männen från Guinea var fridsammare än berberna och några odlare föredrog dessa framför berberna. Pengarna flödade in och Madeira blev en välmående ö ute i Atlanten. Slavar och fria jordbruksarbetare arbetade sida vid sida och behandlades på ungefär samma sätt. Det hände ibland att jordägarna testamenterade ett hus till slaven och att slaven den dag ägaren dog blev en fri man.

Vad de första sockerrörsodlarna inte tänkte på var att om man ensidigt satsar på en enda gröda sugs jorden ut. I mitten av 1500-talet slog sockerskördarna fel. Det fanns då inte tillräckligt stora ytor att odla brödsäd på och all säd hade importerats från Azorerna. Nu inleddes svältens tidevarv på Madeira. Pengar till livets nödtorft saknades.

Svälten och nödåren finns inte dokumenterade på gatornas stenläggningar. Här finns viktiga årtal i öns historia och även en bild på de segelfartyg, som användes under prins Henrik Sjöfararares tid. Seglen är smyckade med sjöfararkorset, som påminner mycket om korsriddarnas kors. På andra gator spirar en förenklad bild av hoppets och skönhetens blomma, denna röda blomma som botanikintresserade sjöman förde med sig från Mexiko. På svenska heter den julstjärna.

Om åtta dagar är det 60 år sedan min make David och jag träffades en regnig kväll i Göteborg. Vi visste både genast att vi skulle kunna trivas tillsammans och att vi skulle kunna stötta varandra. Då upplevde jag David som den starkaste av oss två. Nu är det tvärt om. David har under de sista sex åren drabbats av stroke två gånger och jag är hans anhörigvårdare.

I somras började jag svikta som anhörigvårdare. Jag orkade inte med allt ansvar för byte av kateter, laga specialmat och att hjälpa hemtjänsten vid toalettbesöken. Jag ville bort, jag ville se något annat och jag ville komma till en miljö där det inte fanns några sjukdomar. Då såg jag en annons om en vandringsresa till Madeira i november. Jag anmälde mig och började träna på all den lediga tid jag hade. Tankarna på resan och träningen höll mig uppe trots att David långsamt blev sämre.

När dagen för min resa och Davids flyttning till ett tillfälligt boende på ett sjukhem närmade sig, började jag bli deprimerad. Gjorde jag rätt som lämnade honom och gav mig ut på äventyr? Före min avresa grät David varje kväll. Han var orolig för vad som skulle hända mig och för att den jäktade personalen på sjukhemmet inte skulle ha tid att ta hand om honom och också att han inte skulle klara av att äta själv.

Med tungt hjärta for jag iväg. Trots att jag var äldst i gruppen orkade jag med vandringarna i bergen på Madeira. Men själen hängde inte med. Jag var deprimerad och kände skam över att jag hade farit från David. Dessutom var jag osäker på om jag vid hemkomsten skulle klara av att ta hand om David och om inte det bästa vore att begära att han skulle få ett eget rum på ett sjukhem och sedan aldrig komma hem igen. Varannan timme kokade oron över inom mig. Då rev jag fram mobilen för att kontrollera om det kommit något nödrop från sjukhemmet.

Vi vandrade i tre dagar och sedan skulle vi en dag göra vad vi ville i huvudstaden Funchal. Mitt behov av att vara ensam var mycket stort och jag sökte mig bort från de andra i gruppen. Långsamt strövade jag i solskenet runt på gatorna. Plötsligt såg jag den stora katedralen och jag hörde musik, som var en blandning av spröd klockklang och mandolin. Utanför kyrkporten satt en man och spelade på sin mandolin och klockklangen kom från hans bandspelare. Det var en modern engelsk psalm, som handlar om att dans och kristendom hör samman. Först stod jag som förstenad och bara lyssnade. Sedan var det som om någonting lossnade inom mig och jag började dansa på den öppna platsen utanför kyrkan. Tårarna började komma fram. När sedan musiken tillfälligt tystnade för att musikern skulle byta band i bandspelaren, gick jag in i katedralen. Där pågick slutet av en lunchmässa. Katedralen var fylld av folk i alla åldrar. Prästen sjöng en slutbön på latin och gudstjänstbesökarna drogs till olika altare. De böjde knä, tog fram sina radband och tände levande ljus. Då började guldet på de olika altarna att gnistra och glimma och hela kyrkorummet förvandlades till ett ljushav.

Jag stod alldeles stilla och kände hur all ångest och oro släppte inom mig. De milda ljuset och den rogivande doften från hundratals vaxljus gled in i mig. I detta ögonblick visste jag att jag skulle ha psykisk styrka att med hjälp av hemtjänst vårda David hemma.

Vi hade två dagar med tuffa vandringar kvar på resan. Frid fyllde min kropp och jag skuttade som en ung bergsget uppför vulkanbergens branta sluttningar. Vid en vilopaus fick jag av några av mina vandringskamrater höra att jag, trots mina 84 år, hade drivit upp tempot. Den sista kvällen kom den svenske vandringsledaren Lars Thiel fram till mig vid middagsbordet och ville skåla med mig. Han sa att jag med min livsglädje varit en tillgång för hela gruppen. Jag tror att han aldrig la märke till hur deprimerad jag hade varit de första dagarna.

Idag är det söndag, det är en mörk morgon och det är den sista söndagen på kyrkoåret. Det känns som om jag skall börja på något nytt. Det kommer att bli arbetsamt men också fyllt av glädje över att jag behövs. Jag sitter nu och tänker på psalm 797 i 1986 års psalmbok. Den skrevs av Erik Blomberg år 1920.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Vi ser ju inga stjärnor

där inte mörkret är

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill

Ty mörkt är allt som ljuset

med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Var inte rädd för mörkret

som ljusets hjärta bär

Mitt i sommaren såg jag en annons, som verkligen lockade mig. Det var en blomstervandring på Madeira i november. Resebyrån var WI-resor. Det stod ingenting om hur svår vandringen skulle bli eller om vi skulle kämpa oss upp till den högsta toppen, som är 1861 meter hög. Jag letade mig fram till utrustningslistan och såg att alla måste ha vandrarkängor på fötterna och vara vana att gå med stavar. Detta lät inte speciellt svårt. Alltså anmälde mig och började träna den 1 juli. Detta ville jag klara av

Jag beslöt mig för att träna fem dagar i veckan och jag skulle ibland gå stavgång och ibland gå på gym. Om jag av personliga skäl inte kunde komma iväg, måste jag träna hemma på köksgolvet med trappstege, hantlar och gummiband. På gymet och hemma blev det mycket ballansträningar. På gymet har vi lådor i olika storlekar. Här gällde det att ställa den största lådan på kant, klättra upp på den och där göra olika övningar. Jag måste träna för att kunna klara att gå på höga höjder utan att få svindel. Hemma gjorde jag samma sak och använde då trappstegen.

Jag har tur som bor i en stockholmsstadsdel med många backar och trappor. Den längsta trappan är Jakobs Stege med sina 186 trappsteg. De första gångerna tog det emot och det var inte förrän i slutet av sommaren som jag kunde kliva uppför trappan utan att känna mig helt slut. Andra bra stavgångsbanor var Västerbron, Liljeholmsbron och Essingeleden. De varma sommardagarna startade jag mina vandringar klockan fem på morgonen och kom hem tre timmar senare lagom för att se till att min morgonsömnige och strokedrabbade make David fick frukost och kunde gå på toaletten. Vid ett par tillfällen kunde jag vara ute hela dagarna eftersom David tillfälligt var på ett sjukhem.

Så blev det november och dags att resa ut på detta äventyr. Jag förstod genast att jag skulle vara äldst i gruppen och att några av de andra deltagarna i tysthet funderade på om jag skulle orka med. Då beslöt jag mig för att aldrig förlora kontakten med den av de båda vandringsledarna, som gick först. Detta visade sig ha en stor fördel. Det fanns flera i gruppen, som inte orkade hänga med tätens tempo. Då och då blev det en paus för att vänta in de sista. Dessa pauser använde jag till att fotografera och nu ligger det över tusen bilder i min dator.

Vi var 23 deltagare och hade två vandringsledare, den svenska Lars och Unni från Madeira. Både var mycket skickliga och skapade en god stämning i gruppen. Jag var gissningsvis 50 år äldre än den yngsta deltagaren och detta spelade ingen roll i gruppens sociala liv. Alla pratade med alla och ingen skröt med sin goda kondition eller äventyrliga vandringar i fjärran belägna snöklädda bergstoppar.

Vi åkte buss till en startpunkt och var ute och gick i ett par timmar innan bussen hämtade oss på ett annat ställe. På hemvägen till hotellet brukade vi stanna på något trevligt ställe med vacker utsikt och något annorlunda att titta på. Detta gjorde att vi kom runt hela Madeira, vi fick se sydkustens odlingslandskap där man bland annat odlar bananer, sockerrör och sötpotatis, vi vick se nordkusten med kala svarta diabasklippor, steniga stränder och Atlantens mäktiga stormvågor.

Den tredje vandringen gick upp till Madeiras topp. Här hade vi två alternativ att välja mellan. Det var en längre vandring över bergsmassivet till toppen och en kortare, som ledde direkt upp till den högsta toppen. Jag tror att jag hade orkat med den längre, men mitt fotointresse gjorde att jag valde den kortaste. Jag ångrade mig inte.

Denna dag hade vi otur med vädret. Det blåste 22 meter i sekunden från nordväst och vindarna förde med sig ett strilande regn. Ingen i gruppen föredrog att stanna kvar i bussen. Alla drog på sig regnkläder och började energiskt kliva uppför den branta sluttningen. Stigen, som var stensatt av svart basalt, gick inte rakt upp utan slingrade sig några varv runt toppen. Genom regnet kunde skymta Atlanten och efter att ha gått ungefär i 20 minuter kunde vi spana ner i en dimmig dalgång.

Nu kände jag att träningen på gymets lådor och hemmets trappstege hade gett effekt. Jag hade ingen svårighet att gå på den smala stigen och att på den högra sidan ha en brant sluttning ner mot hedlandskapet och den vänstra ett vulkanberg.

Unni blev vår ledare på vandringen mot toppen. Då och då stannade vi till för att vänta in de sista och för att höra Unni på flytande engelska berätta om bergets natur. För att hindra jorderosionen har man startad med trädplanteringar på sluttningarna. Det är i första hand trädljung, som planteras. För att inte plantorna skall blåsa bort eller sköljas ned i dalen av störtregn, grävs djupa hål i marken och ner i dessa sticker planterarna ner ett blått plaströr, i vilket det finns en späd planta. Det sätts också ut plantor av små prästkragar, vars krypande rötter kan binda det översta och tunna jordlagret.

Genomvåta och en smula frusna kom vi upp till toppen, där det låg en liten stuga. Här kunde vi inomhus sitta och äta vår matsäck och beställa något att dricka. Stugan saknade elektriskt ljus och jag tände min ficklampa för att kunna hitta ner till smörgåspaketet i ryggsäcken. Sedan beställde jag te och njöt av att slippa känna hur stormvindarna letade sig in under mitt regnställ. Då kom Lars och den andra gruppen inblåsande in i toppstugan. Vi ropade ett glatt hej och trängde ihop oss på sofforna så att de andra skulle kunna få plats.

Vi satt i mörkret och pratade om våra yrken. I gruppen vid det låga bordet fanns bland annat en narkosläkare, en åklagare och en civilingenjör inom organisk kemi. I halvmörkret log vi mot varandra och försökte glömma att vi skulle snart i storm och regn skulle traska ner till den väntande bussen. Ingen av oss hade någon lust att bli mer våta än vi redan var.

Unni signalerade att det var dags att gå nedför berget. Vi gick en stund i regnet och sedan hände det för oss svenskar ofattbara. En stöt av storm, regnmolnet for iväg åt ett annat håll och solen sken varmt. Vi stannade till och drog av oss regnkläderna. Nu gick det lättare att gå. På nervägen mötte vi en grupp trädplanterarna, som gick uppför med stora lass av blå plaströr. Då började vi fråga Unni varför man inte använde sig av laståsnor för dessa tunga transporter. Någon riktigt bra förklaring fick vi inte, kanske är det svårt att avla fram åsnor, som inte får svindel på höga bergsstigar.

Vi kom till bussen, som letade sig ner mot nordkusten mot Atlanten. Det var en mäktig syn som mötte oss. Höga vågor slog upp mot svarta diabasklippor. Solen glittrade i vågskummet. Med ömma ben och fötter njöt vi av att ta till oss upplevelserna av mäktiga naturkrafter.

Jag har vuxit upp med att det skulle serveras kokt fisk med vit persiljesås till middag varje fredag och kokt gädda med skirat smör och pepparrot varje söndag. Fredagarna var ganska obehagliga. De var den dag i veckan när lägenheten städades och när det stank såpa och kokt torsk ända ner på gatan. Det var också den dag när mamma före maten mumlade fram allvarsamma predikningar om att Jesus korsfästes på en fredag. Det var inga trivsamma middagar.

När jag kom till Madeira insåg jag omedelbart att fisk av olika slag, skaldjur och bläckfiskar skulle finnas på matbordet ett par gånger varje vecka. Mitt intryck var att en fiskmiddag var något att njuta långsamt av och inte bara som att på stående fot sluka en hamburgare vid ett gatukök.

Madeira är ön, som reser dig ur djuphavet. Djupen är fyllda av liv och har blivit ett skafferi för folket på Madeira. Varje affär har sin egen fiskdisk med färsk fisk. Det var en upplevelse att titta en stor och medtagen bläckfisk rakt in i ögonen och stifta bekantskap med fiskar, som hör hemma i välutrustade saltvattenakvarier. Allt fiske är kustnära. Madeiras fiskeflotta går inte ut och dammsuger bottnarna för att sedan sälja fångsten till någon kattmatsfabrik i Europa. Man är rädd om havet, havet är en del av Madeira.

På Madeira bodde jag på Estalagem da Ponta do Sol, där vi varje middag hade två huvudrätter att välja mellan. Det stod ofta fisk på matsedeln. Det var fiskrätter, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Undantaget var fredagen, där det bara stod veckans fisk. Då tänkte jag på barndomens trista kokta torsk i stabbig vit sås och valde kötträtten. På söndagen var det fest. Då serverades Madeiras nationalrätt, som är espada med banan och rotfrukter.

Fisken espada finns inte att köpa i vårt land. Det är en svärdfisk, som lever i de djupa vattnen runt Madeira. Den är lång och mörk och påminner något till utseendet om en överviktig svart huggorm, som av misstag slingrat sig fram över en nymålad vit trappa. På natten ringlar sig dessa fiskar upp ur de mörka djupen tills de har ungefär 700 meter vatten över sig. Här glufsar de i sig räkor och mindre fiskar för att sedan i gryningen försvinna ner i djupen. Fiskarna på Madeira går ut med sina båtar när det blivit mörkt och lägger ut långrevar. Strax före gryningen kommer de tillbaka och drar upp långrevarna. De estadafiskar, som har fastnat på krokarna, klarar inte av att möta det lägre trycket vid utan. Ur deras mun strömmar då inälvor och allt de har i magsäcken. Fiskarna sköljs i vatten innan de läggs upp på saluhallarnas blanka och kalla fiskbord.

Det var en upplevelse att äta espada. Köttet var glänsande vitt och saknade ben. Köttet var fast och samtidigt mjukt. Det var som om denna fick hade en förmåga att sprida frid och livsglädje runt matbordet.

Drömmar om en bättra värld utan hot från nazismen och rasbiologin formade mitt liv under det andra världskriget. I dessa drömmar blev Madeira en paradisö där den engelska flottan kunde söka skydd och där det växte bananer. Jag längtade dit och nu har jag äntligen varit där. Jag har farit med buss runt ön, jag har vandrat i bergen och jag har traskat runt i huvudstaden Funchal. Allt var mer fascinerande än ön i mina drömmar.

Jag var tio år i april 1940, det år när Hitlers arméer marscherade in i Norge och rädslan för krig slog klorna i min hemstad Göteborg. Radions nyheter spred skräck och fasa i min familj. Mamma var vallonättling och alla utom pappa hade mörkt hår och bruna ögon. Vi var inga arier och vi tillhörde en i Tyskland föraktad samhällsgrupp. Räddningen för oss var England. Skulle England klara en invasion? Hur kulle det gå med den engelska medelhavsflottan, som var stationerad på Gibraltar?

Sommaren 1940 satt vi som vanligt och lyssnade på nyheterna i vår trånga sommarstuga. En kväll greps vi av panik. Den engelska flottan i Gibraltar var hotad och många civila hade med båt förts till Madeira, där de kunde få en fristad. Madeira tillhörde Portugal, som var en av Europas få neutrala stater under det andra världskriget. Det var ett fåtal civila ämbetsmän, kvinnor och barn, som kom med båt till hamnen vid en hög klippa. Det första de engelska flyktingarna såg var ett litet vitt kapell från 1600-talet. Det ovanliga med detta kapell var en smäcker klockstapel från 1400-talet och korset på kyrkans tak. Det var korsfararnas symbol.

Denna märkliga information letade sig in i vårt hem. Hur detta skedde minns jag inte, kanske var det genom en radiogudstjänst och kanske var det en religiös sjökapten, som berättade för mig hur det såg ut på Madeira. Jag blev nyfiken och drömde denna sommar att efter kriget få åka till den bergiga ön i Atlanten. Efter kriget glömde jag bort barndomens drömmar. De vaknade till liv i somras, när jag såg en annons om en vandringsresa i november till Madeira. Jag anmälde mig och nu är jag hemma med bilder från mina drömmars ö i datorn och ekot av svaga röster från radioutsändningarna sommaren 1940.

Jag hittade det lilla vita kapellet högst upp i Parque de Santa Catarina i huvudstaden Funchal. Det första lilla kapellet lät Constança Rodrigues uppföra år 1425. Denna kvinna var gift med den inflytelserike João Gonçalves Zarco.

Constança Rodrigues skulle ha försvunnit ut ur historien om inte det lilla kapellet funnits. Kapellet uppkallades efter den heliga Catarina av Siena, som under 1300-var en inflytelserik kvinna. Hon kunde varken läsa eller skriva. När hon upplevde att hon stod nära Jesus sökte hon upp en skrivkunnig munk, som hon dikterade sina uppenbarelser för. Dessa blev en andaktsbok och Catarina av Siena blev en förebild för senmedeltidens kvinnor. Denna icke läskunniga kvinna hade visat att kvinnor kan och hon lyckades också få den katolska kyrkans inflytelserika män att inse att kvinnor måste få mer inflytande både när det gällde politik och religion.

Kapellet var troligtvis ett fuskbygge och på 1600-byggdes det om. Det enda som återstår från det ursprungliga kapellet är den vackra klockstapeln och några målningar, som föreställer Catarina av Sienas liv. Kanske är det lilla korset, som har samma utseende som korsfararnas, en rest av det ursprungliga kapellet, eller kanske placerades det där av några engelska sjömän under det andra världskriget. De kände sig säkert som korsfarare mot nazismens utslätade syn på kristendomen.

De engelska flyktingarna kom sommaren 1940. Tyskarna hade bombat Gibraltar och alla civila måsta evakueras. Ungefär 2000 av dessa kom till Madeira och de slog sig ner i Funchal. Flera av kvinnorna hade tillräckligt mycket pengar för att anställa tjänstefolk och slå sig ner på en uteservering och njuta av te och titta på det myllrande gatulivet. De hade kommit till en mycket konservativ stad, till en stad där kvinnor inte deltog i sällskapslivet utan manligt sällskap. Kvinnorna hade inga män med sig och de ville inte bli instängda. De gick till restauranger och barer, de tände sina cigaretter och gick ofta klädda i knäkorta kjolar och hade kortklippt hår. Långsamt började de lokalbefolkningen inse att kvinnorna kunde leva ett eget liv och inte vara helt beroende av sina fäder, sina bröder eller sina äkta män.

De engelska kvinnorna saknade inte uppvaktande kavaljerer. Flera av dem hittade sin livskamrat på en uteservering. Efter kriget stannade de kvar och de försökte ofta med stor framgång lära sina barn tala engelska.

Under mina strövtåg i Funchal stötte jag två gånger samman med engelska seniorer, vars mammor kommit till Madeira sommaren 1940 och som aldrig hade återvänt till moderns födelseland. Mitt första möte var en man, som ivrigt letade efter cigarettfimpar i papperskorgarna. Han var bara ett par år när han kom till Madeira och han hade inte som tonåring följt med mamma tillbaka till England. På Madeira fanns det gott om mat och arbete. Han kämpade som trädgårdsarbetare och levde ganska gott på tillfälliga arbeten. Sedan kom krämporna och någon pension att tala om hade han inte. Dessutom visste han inte var han hörde hemma. Var det i födelsestaden London eller i Funchal?

Plötsligt under min vandring i Funchal började det blåsa kallt från nordväst. Jag hittade en parkbänk. På den satt en ensam gammal dam, som var klädd i en sliten skräddarsydd dräkt. Hon fick en artig fråga på engelska om jag fick slå mig ner och ta på mig en varm tröja. Det väderbitna ansiktet sken upp och hon svarade på drottningens engelska att det skulle glädja henne att få prata bort några minuter. Hon var född under krigsåren. Hennes mamma kom från England och hennas pappa var från Funchal. Ibland fick hon följa med mamma hem till England och några år hade hon gått i en engelsk internatskola. Livet var efter krigsslutet bättre på Madeira, maten var godare och luften renare än i London. Hennes enda bekymmer var nu att hon inte hade haft råd att gå till tandläkaren. Jag såg gluggarna i hennes överkäke och nickade förstående.

Efter detta möte var det tid för mig att söka upp bussen, som skulle ta mig till mitt hotell. Busshållplatsen fanns bredvid Parque de Santa Catarina och jag passade på att en sista gång titta på minnesstenen över de engelska flyktingarna, som stod strax bredvid det lilla kapellet. Överallt runt kapellet blommade gul och röd tagetes. Molnen blåste bort och solstrålarna fick de vackra blommorna att gnistra som guldet på högaltaret i katedralen.

Jag vill återvända till Madeira och se mer av drömön från min barndom under krigsåren

De sista dagarna har regnet trummat ihärdigt på fönsterrutorna. Jag har tänt lampor och satt mig tillrätta i en bekväm stol och läst. I somras började jag kämpa med en tegelsten om Adolf Hitlers arkitekt Albert Speer. Den tjocka bok jag läser är skriven av Gitta Sereny. Den kom ut på svenska första gången 1995.

Albert Speer fick i mitten av 1930-talet uppdraget att bygga om hela Berlin. Varje gata i de centrala delarna skulle kantas av pampiga hus. Här fick man inte spara på varken skimrande marmor eller glansfulla inredningar. I februari 1942 utnämndes han kanske mot sin vilja till rustningsminister och fick ansvar för vapentillverkningen till armén. I rättegången i Nürnberg dömdes Albert Speer till 20 års fängelse på grund av att han hade begått grova brott mot mänskligheten. Detta berodde på att Albert Speer hade tvångsrekryterat krigsfångar samt män och kvinnor från Östeuropa till vapenfabrikerna. Dessa arbetar fick en miniranson av mat, de var förbjudna att gå till kyrkan och på bio. De var enligt tysk terminologi undermänniskor, som de ljuslockiga tyskarna inte skulle prata med.

Ett problem, som på många ställen diskuteras i boken, är varför flertalet tyskar under Hitlers tid vid makten var övertygade om den ariska rasens överlägsenhet. Ideologin om detta utformades av Heinrick Himmler, som gick så långt att han skickade ut tyska arkeologer för att gräva efter ariernas urhem. Ett av dessa skulle finnas i Bohuslän och ett annat kring floderna Eufrat och Tigris. Artiklar om dessa arkeologiska upptäckter blev en spännande läsning för vanligt folk.

Gitte Sereny ville att fler än Albert Speer skulle berätta om sina minnen om hur de upplevde rasbiologin och utrotningen av judar och romer. Hon började söka upp barn till ledande nazister och lyckades få god kontakt med Fader Martin, son till Martin Bormann. Under samtalen fick författarinnan höra flera berättelser om livet i Brechtesgarden.

Adolf Hitler älskade Brechtesgarden och här hade han byggt sitt Örnnäste. Till denna by i Bayern flyttade Adolf Hitlers rådgivare och ministrar. En av dessa var Martin Bormann och en annan Heinrich Himmler. Himmlers hus uppfördes våren 1944, det år när myndigheterna förkunnade att ingen fick använda arbetskraft för byggnadsändamål och nya inredningar av hus och lägenheter. Detta gällde naturligtvis inte de män, som arbetade närmast Adolf Hitler. I en vildvuxen trädgård växte Heinrick Himmlers hus upp. Här bodde han tillsammans med sin älskarinna och sekreterare Hedvig Potthast.

Fader Martin mindes försommaren 1944 mycket bra. Han var 14 år och gick på en internatskola uppe i bergen. Nu var han hemma på sommarlov, men någon ledig tid hade han inte. Det saknades arbetskraft och Bormanns äldste pojke var stark för sin ålder. Den unge Martin fick springa ärenden och bära tunga paket mellan de olika husen. Snart kände han alla och blev mycket uppskattad för sin hjälpsamhet.

En dag blev Martin tillsammans med en yngre syster och sin mamma hembjuden till Hedvig Potthast. I detta hus var det som om kriget inte fanns. Martin och hans syster fick dricka choklad och äta tårta, godsaker som inte fanns på internatskolan. Efter detta blev det husesyn och barnen klängde uppför en brant trappa till vinden. Hedvig Potthast tände det elektriska ljuset och visade husets stolthet. Det var ett möblemang helt byggt av skallar och ben från döda ”undermänniskor” i ett koncentrationsläger. På bordet, som var sammanfogat av mänskliga skallar, låg ”Main Kampf” i skinnband. Barnen fick tillsägelse att titta noga på boken. Skinner var gjort av människohud.

De förskräckta barnen tumlade nerför trappan och sökte skydd hos sin mamma. På hemvägen stammade de fram en berättelse om vad de hade sett. Mamman suckade och sa att hon kände till alltsammans. Barnens far hade blivit erbjuden en likadan bok, som den som låg på bordet. Han hade haft mycket svårt att ta emot den.

Martin Bormann jr återvände till internatskolan, som blev hans hem fram till krigsslutet. Plötsligt stängdes skolan och eleverna blev hemlösa. Martins föräldrar och yngre syskon hade inte hört av sig på länge och Martin kände sig vilsen i tillvaron. Håglöst började han vandra runt i bergen och kom då i kontakt med en jordbrukare, som lovade att ta hand om honom.

Martin kom till en familj, som var katoliker och där kyrkan och bönen var en del av vardagslivet. Här mötte pojken en medmänsklighet, som varit främmande för nazismen. Steget in i katolicismen var mycket lätt och framtiden var utstakad. Martin skulle bli präst. År 1958 prästvigdes han och började tjänstgöra i Belgiska Kongo.

Kongokrisen kom och förändrade fader Martins liv. Han var tillbaka till barndomens och krigets Tyskland. Bordet på vinden kom smygande in i drömmarna. Han blev sjuk och kunde ta sig till ett sjukhus. Där mötte han kärlek, omtanke och värme. Inbördeskriget kröp närmare sjukhuset och många flyende människor var i behöv av stöd och tröst. Fader Martin insåg att han inte kunde ge de förföljda tro och förtröstan. Hans religiösa övertygelse sviktade. Efter moget övervägande begärde Fader Martin avsked som präst, flyttade hem till Tyskland och gifte sig med den sjuksköterska, som hade stöttat honom genom sjukdomen.

Martin Borman jr började arbeta som lärare på en högskola och på sin fritid tog han sig an nazismens barn. De ville veta vad som hade hänt och varför deras föräldrar hade handlat som de gjorde.

I allt, som har skrivits om fader Gunnar, anar jag hans starka tro på Maria Lacrimosa, Tårarnas Jungfru Maria eller den Medlidsamma Modern. Tron på hennes undergörande krafter var mycket utbredd i Tyskland under medeltiden och träskulpturer på henne fanns då i många kyrkor. Det är först de senaste 40 åren som svenskarna har upptäckt denna del av det medeltida kristna budskapet.

Min personliga övertygelse är att bilden av Maria Lacrimosa växter fram under 1300-talet när stora delar av Europa var lamslaget av digerdöden. Idag sprider ebola skräck och fasa. De, som frivilligt har farit till de drabbade områdena i Afrika, möts av rädsla när de kommer hem. Kanske finns det någon av hjälparbetarna, som likt Bo Zetterlind, hittar tröst hos Maria Lacrimosa.

Maria Lacrimosa

Hon samlar våra tårar

som jorden samlar regnet.

Hon samlar dem i sitt hjärta

och är rädd om alla.

Bo Setterlind, ur: Trohjärtat 1975

Bilden över den tyska träskulpturen av Maria Lacrimosa har jag hittat i boken Gotik – arkitektur, skulptur, måleri. Huvudredaktör Rolf Toman utgiven 1998

I början av veckan fick min strokedrabbade make David en ny och elegant duschstol. Denna stol har hjul och stöd för armar och fötter. Efter sin första stroke för mer än fem år sedan kom stroketeamet med en duschstol, som mest påminner om en trädgårdsstol. Då fanns inte dessa nya stolar. All välfärd har inte monterats ner, det finns otroligt mycket som har blivit bättre de fem sista åren.

I måndags ven höststormen rakt genom min gata. Den blåste bort de sista valaffischerna och en av dessa for rakt in bland fallfrukten i trädgården. Trots att den var genomvåt av regnet kunde jag läsa orden budskapet att välfärden inte får säljas ut. Under hela valrörelsen upplevde jag dessa ord som en grov förenkling av ekonomin i kommunerna, i landstingen och i staten. Ett av slagorden var att om vi tar bort RUT-avdraget, som finansieras av statliga medel, blir det mer pengar över till löner för sjuksköterskor, barnmorskor och lärare. Mina krafter räckte inte till för att debattera dessa problem vid mjölkdisken i ICA-hallen eller i väntan på tunnelbanan i Skärholmen. Sjukvårdspersonalen är som regel anställd av landstinget och lärarna av kommunen. Det förenklade budskapet berättade inte hur pengar skall föras over från stat till kommun och heller inte hur mycket pengar som läcker ut till administration under detta flöde.

Det som har slagit mig är att svenskarna är ganska okunniga och ointresserade av hur samhället fungerar. Under min lärartid i den gamla folkskolan var samhällskunskap ett viktigt ämne i de sista klasserna och detta gällde också i den på många håll obligatoriska fortsättningsskolan. Läxförhör om riksdag, kommun och landsting förekom minst en gång varje vecka. Ibland frågar jag grundskoleelever de lär sig om samhället. Det genomgående svaret är jämställdhet. De får också ytliga kunskaper om hur det gick till när kvinnorna fick rösträtt efter det första världskriget. Sedan är det viktig att kunna något om utvecklingsländer. Nästan helt okända begrepp är NATO, WHO och landsting. Jag har till och med fått frågan om Landsting är det svenska bandylaget.

Ett begrepp, som ingen talar om, är räntesnurran. Varje dag försöker jag läsa något om detta för mig nya begrepp. Jag är inte ensam om denna okunnighet. I förra veckan träffade jag en socialdemokratisk kvinnlig landsbygdspolitiker med många tunga uppdrag. Hon hade aldrig hört talas om räntesnurran och sa glatt att en politiker måste specialisera sig och lära sig att lita på andras omdöme och kunskaper. Denna politiker hade specialiserat sig på äldrevård och ensamkommande flyktingbarn. När vi träffades kände hon inget behov av att tränga in i begreppet räntesnurra. Det gör däremot jag, eftersom jag vill förstå varför S och V är osams om detta. Jag vill också försöka tränga in i argumenten varför Skatteverket i mars detta år reagerade som de gjorde mot vårdföretaget Capio. Jag har snappat upp på nätet att Capio förra året redovisade en vinst på 211 miljoner kronor. Detta har retat upp Vänster-Jonas till ursinne.

Vårdföretaget Capio, som ägs av ett riskkapitalbolag, är ett av Vänster-Jonas hatobjekt. Kanske beror detta på att han aldrig har sökt vård hos detta företag. För drygt tre år sedan hade jag besvär i underlivet och kunde utan remiss och med bara två veckors väntetid få träffa en gynekolog hos vårdbolaget Capio. Behandlingen var fantastisk bra och gynekologstolen var av en helt ny modell och inte lika skrämmande och kall, som de jag tidigare i landstingets vård råkar ut för. I väntrummet satt kvinnor från tonåren och upp till 90-årsåldern. I ung invandrarflicka skulle få hjälp med att rätta till missgreppet efter det hon som barn blivit omskuren. Hon hade sin pojkvän med sig och han strök hela tiden henne ömt över kinden. Den 90-åriga damen hade sin dotter med sig, en dotter som på alla sätt försökte uppmuntra sin mamma. Mitt bland patienter och anhöriga satt en invandrarman från färdtjänst och läste Aftonbladets sportbilaga. Det vilade inget manshat i detta väntrum.

Vi har alla önskningar och förhoppningar om framtiden. Den dag jag blir svårt sjuk vill jag bli lika vänligt bemött som jag blev på gynekologmottagningen. Sedan har jag en annan önskedröm. Jag skulle vilja att det populära TV-programmet God Kväll en kväll i veckan låter en pensionerad politiker, gärna Alf Svensson, få reda ut olika begrepp som landsting, utskott, proposition och räntesnurra. Min åsikt är att okunnighet är den största faran mot en fungerande demokrati.

En annan önskedröm är att någon ekonom skriver en populär bok om vårdföretaget Capio och varför vinsten är så stor. Borde inte våra politiker undersöka vad det är som är bra hos Capio i stället för att yla om mer pengar till vården?

Valet är över och nu kommer tid för eftertankar. Många önskade sig förändringar när det gällde sjukskrivningar, förtidspensionering och Arbetsförmedlingarnas arbetsuppgifter. Före valet var det få som funderade på hur den egna ekonomin skulle förändras om olika förslag blev verklighet.

Jag vet inte hur min familjs ekonomi kommer att se ut när det äntligen blir klart hur landets budget klar. Om dagens regel angående sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar försvinner, kommer att mitt gymkort blir dyrare. Detta beror på att det är nästan bara ungdomar som sköter de löpande sysslorna som att kontrollera medlemskorten, se till att det finns rena handdukar att hyra och se att toaletterna fungerar och att det inte är stopp i handfaten. Jag tror inte att jag kommer att märka av höjningen. Vad jag redan i augusti observerade var att den stilla söndagsfriden med klirr från kaffekoppar i grannarnas trädgårdar har ersatts av surret från borrmaskiner och bullret från ihärdigt hamrande blandat med en och annan svordom.

I maj fanns det hantverkare, som noggrant studerade de olika partiernas budgetförslag innan de försvann ut på semesterresan. Många anade en rödgrön seger och att detta skulle innebära att delar av rotavdraget vid renovering av äldre villor skulle försvinna. Några murare tog med sig sina bästa verktyg och lät det slitna ligga kvar på gräsmattan. Deras glada sommarhälsningar till villaägarna var att de skulle komma tillbaka i augusti och göra det sista klart. Nu har hantverkarna försvunnit, de har bytt telefonnummer till sina mobiltelefoner och lämnat kvar skräpet. De förskräckta villaägarna måste ge sig ut och leta reda på nya hantverkare för att få huset färdigt innan vintersnön kommer. Om han har tur kommer några byggarbetare utan försäkring och kollektivavtal från Polen. I annat fall får villaägaren själv och med tips och goda råd från grannarna snickra färdigt sitt hus. I mitt villaområde har söndagarna blivit hammarslagens dag.

Ingen vet vart hantverkarna har tagit vägen. Någon påstår att de nu bara arbetar mot kontant ersättning och utan kvitton och andra säger att de långpendlar till Norge. Själv vet jag bara att den snickare jag anlitat i fem år troligtvis har gått i pension.

Det finns tankar som aldrig lämnar mig. Det gäller budskapet om solidaritet med tiggarna utanför tunnelbanestationerna och med alla flyktingar från Syrien och Ukraina, som kommer att söka skydd i vårt land. Hur mycket solidaritet orkar de olika kommunerna med och skulle jag själv orka föreslå en tiggare att han mot ett mål mat och rimlig ersättning skall hjälpa mig att klippa gräsmattan?

Jag sedan våren 2009 varit anhörigvårdare. Min make David har drabbats av stroke två gånger och klarar inte av sin personliga hygien, att klä på sig själv och att gå med rollator utan mänskligt stöd. Till sin stora sorg orkar inte David föra en sked till munnen och jag måste mata honom fyra gånger varje dag. Ibland önskar jag att jag kunde rymma hemifrån och få tid för mig själv. Att vid dessa tillfällen få ett mail om att jag borde vara solidarisk mot tiggare gör mig likgiltig. Det har till och med hänt att min trötthet vid ingången till tunnelbanan och vägran att lystra till tiggarens lockrop har tolkats som rasism.

Jag har stor förståelse för kommuner, som anser att de inte orkar med fler flyktingar. Det är mer än ett skamfilat och nedlagt hotell som behövs för att hysa in 200 flyktingar i en liten ort på landsbygden. Barnen skall gå i skolan, de skall få hemspråksundervisning och de äldre skall ha undervisning i svenska. Vårdcentralen får mer att göra och kommunen måste skaffa fram tolkar. Detta har lyckats på några ställen men misslyckats på andra. Var finns pengar till denna verksamhet? Måste små kommuner flytta pengar från barnomsorg, skola och äldrevård för att klara flyktingarna? Hur mycket av dessa extra kostnader står staten för?

Jag skulle vilja ha en öppen diskussion om dessa frågor. Hur mycket solidaritet orkar vi med? En av de få politiker som i skrift vågar ta upp dessa för många svenskars viktigaste valfråga är Sara Skyttedal från KDU. Jag hoppas att hon inte blir missförstådd och kallas för ”djävla nazist”.

Till slut något om min egen situation. Vi har hemtjänst tre gånger om dagen och tiden är beräknad till 100 minuter. Jag är mycket nöjd med det privata hemtjänstföretag jag anlitar. De allra flesta som kommer till oss har vuxit upp i ett annat land och kommit hit antingen som arbetskraftsinvandring eller som flyktingar. Några pratar dålig svenska och har stora svårigheter att arbeta med dammsugare och tvättmaskin. Jag gör mitt bästa att hjälpa dem tillrätta med allt det nya de måste lära sig.

Det är svårt att komma som flykting till Sverige. Min åsikt är att de flyktingar som kommer skall få ett värdigt mottagande, de skall få möjlighet att arbeta och studera och de skall få bra sjukvård. Det är bättre att hjälpa 100 till ett bra liv än 1000 till en tillvaro i utkanten av samhället.

Igår på morgonen kom en ung hemtjänstgrabb från Eritrea för att pyssla om David. Han är nyanställd och är ofta osäker på hur han skall göra. Då brukar jag rycka in och hjälpa honom. De sista veckorna har det vuxit fram en arbetsgemenskap mellan oss.

Hemtjänstgrabben är mycket förtegen när jag försynt frågar honom varför han sökte sig till Sverige. Han brukar säga några enstaka ord om den långa och tuffa värnplikten och att ständiga konflikter mellan olika stammar riskerar att ödelägga landet. Nu vill han stanna i Sverige, lära sig att skriva perfekt svenska och försöka förstå det svenska kulturlivet. Pojken läser mycket och nu håller han på att kämpa sig igenom Håkan Nessers böcker.

Hemtjänstpojken brukar alltid höra sig för vilken bok jag läser just nu. Igår hade jag pekat på en biografi om Dag Hammarskjöld. Pojken tittade förvånat på bilderna i boken och undrade om Dag Hammarskjöld verkligen var svensk. Han tyckte att bilden på denne svensk mest påminde om en engelsk adelsman. Efter detta ville han veta vem Dag Hammarskjöld var.

Att skildra dag Hammarskjölds gärning då den korta stund när David satt på toaletten blev ganska svårt. Jag berättade bara att han hade varit Förenta Nationernas medlare i inbördeskriget i Kongo i början av 1960-talet och att han omkom under mystiska omständigheter. Dog Dag Hammarskjöld på grund av en olycka eller blev han mördad?

Pojken blev nyfiken och ville veta mer om Dag Hammarskjöld. Jag berättade om att han levde ensam och aldrig hade funderat på att bilda familj. Under sina år som Förenta Nationernas generalsekretera drog Dag Hammarskjöld sig ofta tillbaka för att meditera. Detta var något som fler som arbetade i Förenta Nationernas högkvarter också kände ett stort behov av. På Dag Hammarskjölds initiativ byggdes ett meditationsrum i den stora byggnaden och han blev själv ansvarig för utformningen av det. En kopia av detta rum finns numera i Huddinge sjukhus.

Mer än så blev inte sagt under de minuter David satt på toalettstolen. När allt var klart tittade pojken nervöst på klockan och sa att han kunde stanna ett par minuter till innan han måste ila till nästa patient. Han ville veta mer om dag Hammarskjöld. Då berättade jag om Dag Hammarskjölds långa fjällvandringar och också att det i hans efterlämnade papper fanns en pärm med prosadikter. En äldre bror såg till att dessa trycktes och titeln på boken blev ”Vägmärken”.

Tiden rann iväg och pojken for vidare till nästa patient, som var en olycklig dam i min egenålder. Hon har fått båda benen amputerade och är i behov av hjälp minst fyra gånger varje dag.

På trappan sa pojken

”Tack för idag! Jag skall tänka på detta med vägmärken. Varje patient är ju något av ett vägmärke.”

När pojken hade gått berättade jag för David något om det hemtjänstpojken och jag hade talat om. Vi har båda minnen av dagen när Dag Hammarskjöld jordfästes i Uppsala. Vi bodde då i Landskrona och överallt vajade svenska flaggor på halv stång. Vi hade ingen TV och jag lyssnade på jordfästningen i radio samtidigt som jag ammade min dotter Ylva. Det har aldrig blivit av att jag köpt ”Vägmärken”. Hittills har jag nöjt mig med att läsa utdrag ur boken. Nu måste jag köpa eller låna boken så att jag kan förmedla Dag Hammarskjölds budskap till hemtjänstpojken från Eritrea. Idag får jag nöja mig med en spillra, som jag har hittat på nätet. Hemtjänstpojken kommer tillbaka idag vid lunchtid och då skall han få med sig dessa rader.

”Vägen, du skall följa den. Lyckan, du skall glömma den. Kalken, du skall tömma den. Smärtan, du ska dölja den. Svaret, du skall lära det. Slutet, du skall bära det.”

Bilden på meditationsrummet i Huddinge sjukhus har jag tagit själv.