I början av juli denna varma sommar fick jag syn på en lockande annons. Det gällde en blomstervandring på Madeira i mitten av november. Jag anmälde mig och först efter detta insåg jag att vandringen kunde bli ganska jobbig och att det gällde att vara vältränad. Inte en enda tanke på att backa ur for inte genom min hjärna detta skulle jag klara av och nu gällde det att börja träna att kämpa upp och nedför backar med stavar i händerna och vandrarkängor på fötterna.

Nu började jag rota runt i min garderob och konstaterade att mina gamla vandrarkängor hade stora sprickor på sulorna. I sommarvärmen hade jag ingen större lust att åka till en sportaffär och löpa nya. De första veckorna tränade jag med joggingskor på fötterna och ett par mycket gamla stavar. Några svårigheter att hitta bra vandringsvägar hade jag inte. Stockholm är fantastisk med sina stora grönområden, i vilka det slingrar bekväma gångvägar men också stigar i gamla beteshagar, betesmarken som nu har förvandlats till vildmark.

Jag är anhörigvårdare och måste anpassa mina träningstider till min strokedrabbade och morgonsömnige make David. Den bästa tiden blev tidigt på morgonen. Då glittrade daggen glittrade i gräset och strandens fåglar höll på att vakna. Jag räknade med att kunna vara ute i 80 minuter och till min stora glädje upptäckte jag att sträckan blev längre för varje dag som gick. En av de sista riktigt heta dagarna kunde jag utan svårigheter kliva uppför trappan Jakobs Stege. Den har 186 trappsteg och jag klarade detta utan att flåsa.

En kväll satte jag mig och läste ordentligt igenom vad jag skulle få uppleva på Madeira i november. Alla deltagare måsta vara beredda på att gå minst fyra timmar varje dag. Detta gjorde mig fundersam, eftersom jag inte hade möjlighet att vara borta så länge på dagarna. Då fick jag ett mail. David skulle in på ett korttidsboende och stanna där i två veckor. Han var så krasslig att biståndsbedömaren ansåg att jag måste få en viloperiod.

Nu började hårdträningen med långa vandringar varje dag. Jag klarade utan svårigheter att traska fyra timmar varje dag. Det var inga svårigheter att hitta backar. Västerbron är seg och jag har gått den fem gånger denna sommar.

Nu är det höst och det har inte blivit av att jag har lämnat sängen innan nyhetsmorgon i P1 har börjat. Sommarens bilder är en uppmuntran att fortsätta med träningen. Jag minns med glädje hur förargade canadagässen blev på mig när jag föste undan dem från sovplatsen mitt på gångvägen vid stranden. De djärvaste nafsade efter mina stavar som om de tyckte att jag skulle ha med mig godsaker som gamla lussekatter från frysen eller kanelbullar. Nu har canadagässen dragit söderut och de finns kanske i Skåne.

Jag har räknat mina träningsdagar och konstaterat att jag varit i farten fem dagar varje vecka. Jag upplever att jag orkar mer och detta märks när jag skall hjälpa David att komma upp från sängen och att gå på toaletten. Numera är jag inte lika trött på kvällarna. En annan glädjande effekt är att jag har gått ner två kilo i vikt.

Idag är det lördag. När hemtjänst kommer skall jag gå stavgång till Skärholmen och lämna tillbaka en bok på biblioteket. Jag vet att jag på torget kommer att bli överfallen av valarbetare från olika partier. De är minst lika påflugna som canadagässen. Tyvärr går det inte att lugna dem med degiga kanelbullar från Pressbyrån.

För ett par dagar sedan sken sensommarsolen. Då passade jag på att sträcka mellan två gamla fruktträd och hänga tvätten på tork. Når detta var gjort började jag ta upp den sista potatisen. Någon arbetsro blev det inte. En pratsjuk och ensam stavgångstant stack huvudet över muren och undrade om jag var miljöpartist. Anledningen till detta var den röda och gröna plaggen och att jag är ensam i mitt område om att ha förvandlat en stor del av gräsmattan till ett potatisland. Jag svarade undvikande på hennes frågor och sa att jag numera inte hinner lyssna på alla politiska utspel och gräl samt att jag naturligtvis tänker rösta i valet den 14 september. Det blev en besviken tant, som traskade vidare på gatan. Hon fick aldrig veta att jag vill ha förbifart Stockholm.

Jag hade en storebror, som var mycket intresserad av politik och som drömde om att bli riksdagsman. Trots ansträngningar lyckades han aldrig kämpa sig upp till en valbar plats på någon lista. Alla samtal hemma vid middagsbordet rörde sig om politik och jag försökte förgäves bli intresserad.

I mitten av 1960-talet blev jag stockholmare och kom då till en stad med FNL-demonstrationer i varje gatuhörn. Mina barn gick i grundskolan och vantrivdes med den relativa betygsättningen och själv kämpade jag som lärare i en helt annan förort än den jag bodde i. Mellan matlagning, läxförhör och provrättning kunde det ibland bli tid över att läsa tidningar och fundera över politik. Jag började tänka ut olika frågor, som jag ville ställa till våra politiker. Det gällde i första hand skolfrågor och sedan varför det inte fanns någon valfrihet när det gällde sjukvård. Vid några tillfällen gick jag till olika valmöten och ställde frågor om detta. Alla partier svarade mycket svävande.

Sedan dessa kaotiska år har jag haft för vana att vid varje val fundera ut en eller två lämpliga frågor, som politikerna skall få svara på. Detta valår har blivit annorlunda. Jag är anhörigvårdare och arbetar ungefär 20 timmar varje vecka med att ta hand om min strokedrabbade make David. Årets valrörelse glider bara förbi mig och jag har hittills inte lyssnat ordentligt på en enda partiledarutfrågning. Det finns mängder av valaffischer i mitt närområde. Mina tankar är ofta på annat håll och jag märker knappt vilka partier son har varit ute och satt upp affischer på lyktstolpar och vid tunnelbanan.

För ett par dagar sedan blev jag av Nätkompis påmind om min framfart i valrörelsen för tolv år sedan. Jag var då mycket aktiv i en pensionärsförening och ibland pratade några herrar och damer politik i en ganska grälsjuk ton Det gällde i första hand de höga elpriserna, som drabbade alla kortisonberoende reumatiker och rullstolsburna mycket hårt. Reumatikerna svettades och deras kläder behövde köras tvättmaskin och torktumlare ett par gånger i veckan. För att ha glädje av en elektrisk rullstol behövde de rullstolsburna ladda stolens batteri varannan dag. När elräkningen var betald fanns det inte mycket utrymme kvar för mat och kläder.

En dag sa en äldre dam:

”Politikerna talar om miljarder, men vet de hur mycket en miljard är. Kan du förklara hur mycket en miljard är i kronor för mig?”

Jag kunde. En miljard är 1 000 000 000 kronor eller 1 000 miljoner. Den äldre damen blev nöjd och tyckte att jag skulle kontrollera om politikerna kunde detta. Hon hade en vag känsla att när politikerna bollade med miljoner och miljarder hade de ingen aning om hur mycket pengar det rörde sig om.

Den gamla damens uppdrag piggade upp mig. Alla politiker jag stötte på fick frågan om hur man skriver en miljard med siffror. Det var som den gamla damen trodde. Ungefär hälften av de tillfrågade visste detta. Folkpartiet var det enda parti där samtliga valarbetare kunde svara korrekt på min fråga. En annan grupp, som höll reda på alla nollor, var kvinnorna från LO. Detta år hade de en egen kampanj med ett program, som påminner mycket om Feministiskt Initiativs partiprogram. En LO-tjej sa glatt till mig att som kvinna kommer man ingen vart i politiken om man inte är duktigare och mer påläst än gubbarna.

LO-tjejerna uppfattade mig som en medsyster i ett mansdominerat parti. De viskade fram att i stadsdelsnämnderna håller sig de olika partierna med räknenissar, som räknar igenom budgeten. Naturligtvis kan inte en tjej bli räknenisse. Om någon tjej i nämnden kontrollräknar räknenisses siffror och märker att de är fel, riskerar hon att bli utfrusen. Jag skrattade glatt när jag hörde detta och viskade att det var kvinnorna i valstugorna som visste hur mycket en miljard är men att grabbarna som regel inte hade blekaste aning om detta. Efter detta funderade vi över hur det kom sig att de liberala grabbarna kunde räkna. Var de rädda för Jan Björklund?

Jag gick från valmötet till valmöte och frågade hur de rullstolsburna kompenserades av det höga elpriset. Så kröp den obehagliga sanningen fram. Bara en enda av alla kandidater jag stötte på hade någon aning om hur högt elpriset var. Här var det ingen skillnad mellan män och kvinnor. Ett par gubbar medgav generat att de överlät alla räkningar till hustrun. Man hade delat på hushållets utgifter. Kvinnorna stod för det jordnära som matkontot och elräkningen medan männen betalade bilskatten och bilförsäkringen och stod för alla kostnader vid ett bilbyte.

Den ende som på ett valmöte räknade ut vad det kostade att ladda batteriet på en rullstol var en man från Moderaterna. Detta var kanske inte så konstigt eftersom han var delägare i ett företag, som sålde utrustning för handikappade. Han uppskattade min fråga och hoppades kunna påverka sitt parti så att alla rullstolsburna kunde få ett laddningsbidrag från sin stadsdelsnämnd. Sedan fick vi veta att alla handikappade drabbades onödigt hårt av de höga elpriserna.

Detta var för tolv år sedan. Idag är det många villaägare, som funderar på om man inte kan sätta upp solceller på taket. Den, som gör detta, får omedelbart rykte on sig att vara ganska förmögen miljökämpe, som kostar på sig ett dyrt tak för att slippa köpa el från ett kolkraftverk i Tyskland eller från kärnkraftverket i Forsmark.

Idag skulle jag önska att utfrågarna i TV ber våra partiledare förklara grundläggande begrepp inom fysik, kemi och matematik. Lämpliga frågor vore att be dem tala om vad ampere och molekyl är samt att i huvudet räkna ut hur mycket pengar fem promille är av en miljon. Antagligen blir detta knepigare än att skildra den svenska historiens första kärlekspar Ask och Embla eller att tala om vem som på 1970-talet skrev romanen ”Rädd att flyga”.

Min fråga på ett torgmöteskulle vara hur man får bukt med skolpojkarnas sätt att göra en rangordningslista i klassen. Högst status har de grabbar som spelar med i ett a-lag i ishockey eller fotboll. Efter dessa kommer de som busar på lektionerna och gör mos av sina lärare. Jag har lätt att komma i kontakt med pojkar upp till puberteten. Dessa svar har jag fått både i välmående villaområden och i Skärholmen. Går aldrig våra politiker in på en fotbollsplan och pratar med grabbarna eller söker upp dem efter läxläsningen på biblioteket? Eller är de med på ett föräldramöten och där ställer obehagliga frågor om vem som har högst status i klassen? Det är inte de flitiga flickorna.

Valvinden bär med sig förändringar i skolan. Men vet politikerna vad detta på sikt kommer att innebära? Vågar de fråga den helt normale Pelle varför han redan på lågstadiet började busa sig igenom samtliga lektioner? Vågar de vädja till föräldrarna och antyda att det på sikt är bättre att vara duktig i matematik än att göra mål på fotbollsplanen?

Vårvintern 1980 fanns det bara en enda politisk fråga i vårt land. Det var hur vi skulle klara vår energiförsörjning och om kärnkraften skulle avvecklas. Torbjörn Fälldin var statsminister och Olof Palme var ordförande för Socialdemokraterna. Den politiska oron var stor och det enda som diskuterades var kärnkraften. Då var det lätt att smyga fram beslut, som först märktes när vanligt folk insåg vad det var frågan om. Ett av dessa var det nu nästan bortglömda Hallonbergsprojektet.

Hallonbergen är en stadsdel i Sundbyberg. På ett område, där man tidigare hade odlat tobak och grönsaker, växte på 1970-talet upp en ny stadsdel med höga lamellhus i en storskalig miljö. Detta var en miljö, som Olof Palme uppskattade. Han brukade säga ”Hallonbergen är den bästa bostadsmiljön i Sverige.” I denna stadsdel hade han mycket stort stöd och här drev han igenom sina idéer om hur grundskolan skulle demokratiseras. Grundtanken var att det var odemokratiskt att läraren kunde mer än sina elever och det kanske vore bäst att avskaffa läraryrket och låta eleverna själva söka kunskap och sedan förmedla detta till sina kamrater genom att ge dem tillgång till offentliga talarstolar och att ge eleverna i uppgift  att skriva väggtidningar.

När höstterminen 1980 började i Hallonbergets högstadieskola fick lärarna veta att det var odemokratiskt att de kunde mer än sina elever. Rektor hade lagt ett lokalschema och nu lottades de olika ämnena ut. Om läraren i klassen inte kunde svara på elevernas frågor, skulle en elev skickas till någon lärare, som behärskade detta ämne. Att byta timmar med varandra var inte tillåtet. Varje klass skulle ha en klasslärare, vars uppgift var att varje vecka se till att eleverna utanför sitt hemrum hade satt upp en väggtidning, där de skulle belysa det viktigaste som hänt under veckan. Det bästa vore om några elever i en annan klass kunde kommentera detta. Detta sätt att undervisa skulle vara ett utmärkt sätt att få högstadieeleverna att inse vad som menades med demokrati.

Ett par veckor senare träffade jag på ett kalas Tina (namnet är fingerat). Hon var huvudlärare i franska i Hallonbergens skola. Tina hade på sin lott fått kemi och gymnastik. Tina hade vuxit upp i Frankrike och hade dessutom studerat engelska i Oxford. Hon hade under sin skoltid i Paris bara läst kemi ett år och hennes skola hade saknat gymnastiksal. Hon blev förskräckt när hon tittade på alla i hennes ögon livsfarliga lejdare och plintar. En elev sa att hon ville hämta gymnastikläraren så att klassen kunde få hoppa bock. Det kom en förtvivlad manlig gymnastiklärare, som på sin lott hade fått textilslöjd och tyska. Han kunde inte sticka och hade aldrig ordentligt tagit till sig hur man trär en symaskin.

Vi som satt vid kalasbordet trodde att Tina drev med oss. Så här tokigt kunde det inte vara i en svensk skola. Då blev Tina gråtfärdig och sa att hon inte visste hur hon skulle orka med. Det fanns inga regler om vad som fick skrivas på en väggtidning och Tina hade förgäves försökt få klassen att enas om innehållet i väggtidningen. Efteråt fick hon kritik av eleverna för att hon varit för auktoritär och dessutom saknade ett demokratiskt sinnelag.

Hösten 1980 hade jag en fast tjänst som studiecirkelledare på ABF. Drygt hälften av timmarna riktade sig till pensionärer och de övriga var matematikundervisning för LO-medlemmar. Två dagar i veckan var jag i lokalerna på Brommaplan. En dag bad vår chef att vi alla som jobbade på Brommaplan skulle komma på ett möte. Han ville diskutera en allvarlig och brännande fråga med oss. Det gällde vilka som hade lust att leda kurser i språk och matematik från skolungdomar från Hallonbergens högstadieskola och från antroposofernas skola. De, som åtog sig dessa timmar, måste tassa fram försiktigt när det gällde kontakter med föräldrarna. I båda fallen var det mot de båda skolornas ideologi att låta eleverna inhämta kunskap på något annat ställe än i den skola de gick.

Mitt schema stämde inte med de kommande timmarna. Däremot hade jag en ofrivillig ½-timmes rast i lokalerna i Brommaplan. Då brukade jag prata med de elever som kom. Antroposofernas ungdomar var glada och företagsamma. Några av dem brukade roa sig med att klänga på den byggnadsställning, som var uppsatt utanför lokalerna, medan andra ville komma in i det lilla materielrummet för att bekanta sig med de apparater vi hade. Alla tekniska hjälpmedel var förbjudna i deras skola.

Skolungdomarna från hallonbergen var tystlåtna och verkade skrämda. De gick direkt från den sista kaotiska lektionen till bussen till Brommaplan. Flickorna i gruppen stod på kö för att komma in på den enda toaletten. När jag frågade varför, fick jag veta att väggtidningarna hade invaderat tjejernas toalett och att innehållet i dessa var obehagligt. De villa bort från skolan, med skolpsykologen vägrade att låta dem byta till en skola i Sundbybergs centrum. De gick ju i en skola där full demokrati gällde.

Vårterminen 1981 blev min sista skoltermin på ABF. Jag skymtade Tina en enda gång. Hon hade sagt upp sig från Hallonbergen och flyttat till en mindre och mycket konservativ ort på den svenska landsbygden.

Trots att jag hade lämnat läraryrket följde jag med vad som hände i Hallonbergen. Lärarna flydde skolan och in kom studenter med drömmar om en annan grundskola än de gått i. Det hände olyckor i ämnena kemi, gymnastik och träslöjd. Vem var ansvarig för dessa? Det var över ett års väntetid för eleverna att få komma till skolpsykologen i Hallonbergen. Hon kunde inte hjälpa de olyckliga eleverna. Enligt dåvarande bestämmelser fick inte en elev byta skola såvida inte han eller hon hade grava psykproblem i den skola de gick. Språket på väggtidningarna blev råare och de mest företagsamma eleverna började klottra på alla skolans väggar.

Till slut blev situationen ohållbar. De ledande i kommunen beslut att stänga den nedslitna skolan. Den reparerades aldrig utan revs och tomten förvandlades till en park, jag kommer inte ihåg när detta skedde.

För 15 år sedan på en 70-årsuppvaktning träffade jag två systrar, som vuxit upp i Hallonbergen. Den äldsta hade gått ett år i Hallonbergens demokratiska skola. Det var ett kaotiskt skolår med bullriga lektioner och stressade lärare. Hennes pappa var aktiv socialdemokrat och han klarade inte av de ständigt pågående skoldiskussionerna vid köksbordet och i trappuppgången. För att slippa gå emot partilinjen köpte han ett ruckel i Jakobsberg. Detta var det enda sättet att ordna en bra skolgång åt döttrarna.

”Du förstår inte” sa den äldre systern. ”man sa helt enkelt inte emot Palme och hans pojkar.”

Igår på kvällen for jag ut till Hallonbergen för att bekanta mig med denna stadsdel i Sundbyberg. Det som slog mig mest var att området var helt utan både klotter och tiggare, att det var rent och prydligt med stora grönområden mellan lamellhusen och att det rörde sig mycket slanka ungdomar på parkvägarna. Jag såg bara en enda överviktig person. Jag pratade med några jag mötte och alla tyckes trivas i stadsdelen. Ingen visste var Hallonbergens rivna högstadieskola hade legat, någon trodde att det var där fotbollsplanen nu fanns.

Fotbollsplanen med sitt konstgräs var en upplevelse. Här hade en stor grupp tonårspojkar samlats för att sparka fotboll på konstgräset. Ögonen lyste på dem. De tillhörde våra nya svenskar och flera i gruppen hade föräldrar, som kommit från Syrien. Här fanns drömmar om att bli en ny Zlatan eller att efter gymnasiet börja studera medicin och bli idrottsläkare.

Till min förvåning fick jag höra att Hallonbergen saknar en kommunal högstadieskola. Alla, som gillade dans, sång och musik söker sig till friskolan Kulturama medan alla andra måsta ta bussen in till Sundbybergs centrum. Trots den fina och nybyggda idrottsanläggningen saknas det fotbollsklasser.

Det är som om ingen i Hallonbergen och Sundbyberg vill minnas vad som hände i skolans värld på 1980-talet. Man får inte kritisera Olof Palme.

Igår var det söndag, för min del en söndag full av jäkt. Min strokemake är just nu på ett tillfälligt boende och jag har ”semester”. Så mycket semester blev det inte igår. Det saknades personal på avdelningen och jag fick rycka in och hjälpa David att äta och byta blöjor på honom. Jag hade velat vara med på demonstrationen på Medborgarplatsen till stöd för de kristna i Mellanöstern. Det blev ingen tid över för detta. Min nyfikenhet var stor om någon kristen krigshetsare skulle dyka upp och vilt fäktande med armarna prata om att det var dags för Harmagedon.

I fredags, när jag steg av tunnelbanan vid Mälarhöjden, möttes jag av en grupp välklädda och en smula överviktiga damer i obestämbar ålder. De tittade med stort intresse på mina vandringsstavar och undrade artigt om de fick ställa några frågar. Den första var om jag visste att det snart kunde bli ett stort krigslag vid Harmagedon och om jag var beredd på följderna av detta. Då förstod jag. Damerna kom från Jehovas Vittnen. Detta är troligtvis det enda svenska kristna samfundet som idag anser att ondskans makter håller på att samlas till ett stort krigslag. Ett av tecknen på detta är sommarens torka.

Damerna påpekade för mig att jag borde läsa Bibeln och där bläddra fram till slutkapitlet Johannes Uppenbarelsebokför att hitta lösningar till dagens många konflikter och varför Afrika drabbats av ebola. Mitt svar var att jag regelbundet läser Bibeln och att jag kände väl till de förutsägelser om framtiden, som utförligt skildras i Johannes Uppenbarelsebok. Därefter tackade jag för samtalet, grep ett stadigt tag i stavarna och klev snabbt bort från damgruppen. Några diskussioner om olika tolkningar av Bibeln hade jag ingen lust att vara med om. Jag anser inte att Johannes Uppenbarelsebok skall betraktas som en trovärdig utsaga om vad som skall inträffa i framtiden och vad som pågår just nu. Det går heller inte att peka ut var i Mellanöstern slaget mellan Guds trupper och Djävulens trupper kommer att stå. Budskapet i Johannes Uppenbarelsebok är att alla otrogna kommer att dödas och när kriget är över kommer domens dag och först därefter skall det nya och skimrande Jerusalem att glida ner från himlen och ställa sig på Tempelberget.

För ungefär 150 år sedan kända de allra flesta svenskar till vad som stod i Johannes Uppenbarelsebok och många levde i skräck inför vad som skulle inträffa vid Harmagedon. Denna bok i vår Bibel har spelat stor roll för konstnärer och författare. Detta gör att många idag söker sig till Bibeln för att få klart för sig vad det var som Johannes såg i drömmen.

Johannes drömde om att han blev åskådare till ett stort möte i himmelriket. På en tron satt Jesus, som i denna text kallas för Lammet. Han hade en stor bokrulle i handen. Bokrullen var förseglad med sju sigill, som här kallas för insegel. Lammet bröt det ena sigillet efter det andra och ut ur bokrullen kom pest och plågor av olika slag. Slutligen bröt han det sjunde inseglet. Då tystnade allt och himlen vidgade sig. Johannes kunde se sju änglar, som stod framför Gud. De hade alla basuner. En efter en stötta fram ljud, som gjorde att jorden förändrades. Vid den sjunde basunstöten hördes Guds vredgade stämma. Den talade om att nu skulle fyra bundna änglar bli fria och dessa kulle släppa ut ett fruktansvärt krig på grund av att allt vatten i de stora floderna hade torkat bort. Djävulens soldater skulle komma från det område som idag är Iran och Irak. Guds soldater skulle möta dessa fasansfulla krigare och slaget skulle stå vid Harmagedon. Många var förutbestämda att dö i denna kamp och till slut skulle Guds soldater segra.

Johannes upplever mer och mer i drömmen innan han får vara med om det fantastiska slutet när det nya Jerusalem står på Tempelberget. Då har kristendomen segrat och alla otrogna är döda.

Sedan reformationen infördes och vårt land fick sin första bibelöversättning har folket varit mer intresserade av Johannes Uppenbarelsebok än hur det gick till när Jesus instiftade nattvarden eller vad som hände vid Golgata. Johannes Uppenbarelsebok är delvis en hemsk läsning, där det ena vidundret efter det andra kryper fram ur bokrullen, där Gud samlar sin vrede i sju skålar och låter änglarna hälla ut dessa vidriga vätskor över solen, jorden, havet och floderna. Hemska paddor hoppar fram och vilddjur av olika slag irrar runt på jorden. Sedan kommer det lyckliga slutet när den glänsande och smyckade staden glider fram ur molnen. Att tro på en Gud, som utan att bekymra sig det minsta, ser till att alla otrogna dödas eller styckas levande, var trevligare att ta till sig än den mästrande gudomlighet som skiner igenom passionshistorien och Luthers katekes. I ett fåtal kyrkor märks denna typ av fromhet i altartavlorna. De mest berömda målades av smålänningen Pehr Hörberg och sattes upp år 1800 i Virestads kyrka i Älmhult i Växjö stift. Här ser vi hur Jesus sitter i det nya Jerusalem och att han är omringad av folk från alla samhällsklasser.

I andra länder än vårt har drömmen om ett nytt Jerusalem spelat en politiks roll. Det är länder med stor judisk befolkning. Det är ättlingar till de judar som tvingades lämna sitt Israel år 60 (vår tideräkning). Det var detta år som den romerska armén under ledning av Titus kom till Jerusalem för att slå ner ett uppror. Då brändes templet ner och judarna fördes antingen till Rom som fångar eller flydde för sina liv till närliggande länder. Många av dessa kunde moseböckerna utantill. I dessa förföljda grupper föddes drömmen om att få återvända till sitt land och att få bygga upp templet. För drygt hundra år sedan kunde några judar arbeta fram ett politiskt program, som snart kom att kallas sionism. Rörelsen slutmål var ett eget land vid floden Jordan och att få bygga ett nytt tempel på det anrika Tempelberget.

Det är inte bara judarna, som anser att Tempelberget är en helig plats. Kristendom ser berget som en helig plats. Det var här som Jesus instiftade nattvarden och dömdes till döden. Ungefär 620 år efter denna händelse gick profeten Muhammed upp på Tempelberget och fick då vara med om att i en uppåtgående luftström fara upp till Allah i himmelriket. Detta gör både Jerusalem och tempelberget till heliga platser för islam.

Vem skall äga Tempelberget i Jerusalem? Redan när staten Israel bildades sommaren 1948 var det Förenta Nationernas önskemål att Jerusalem skulle bli en internationell stad där judar, kristna och muslimer skulle kunna leva sida vid sida. Detta var tankegångar som den kristna världen accepterade, men som både muslimer och judar inte kunde tänka sig. Mycket av vad som idag sker i Gaza har sin grund i denna olösta konflikt.

Denna måndag när torkans sommar har tagit slut önskar jag att många tar fram Bibeln och läser de två sista kapitlen i Johannes Uppenbarelsebok. Johannes har i drömmen vandrat runt i det nya Jerusalem och upplevt fred och själslig frid. Han ser hur Jesus, som här kallas Lammet, sitter på en tron och från den skickar ut sitt budskap om försoning. Detta budskap önskar jag att alla i Israel och Palestina gör till sitt eget.

”Och han visade mig en flod med Livets Vatten

Klar som kristall

Mitt på den stora gatan

Med floden på ömse sidor

Stod Livets Träd

Som bär frukt tolv gånger om året

Och trädets blad är läkemedel för folket

Ingen förbannelse skall finnas mer”

                           Johannes Uppenbarelsebok kapitel 20

Bilden på altartavlan har jag hittat i boken ”Kyrkornas hemligheter” av Ann Catherine Bonnier och Ingrid Sjöström

Det småregnade när Nätkompis och jag steg på båten för att åka ut till Artipelag för att titta på utställningen ”Ingen människa är en ö”. Detta var mitt första besök i detta ett par år gamla museum, där det inte finns minsta chans att möta konstens vålnader eller att känna sig som en okunnig främling bland skrytsamma konstkännare.

Nätkompis är mycket intresserad av konst och hon besväras inte av min okunnighet. Hon visste att på denna utställning skulle det finnas tavlor, som var helt i min smak. Hon hade helt rätt. Utställningen vi skulle se hade det fantasieggande namnet ”Ingen människa är en ö”. För mig var själva manet en tankeställare. Jag var under 1930-talet ett mycket ensamt barn i de politiska stormarnas Göteborg. På somrarna kunde jag dra mig tillbaka på en klippa i skärgården och där hoppas att havet skulle spola upp något spännande vid mina fötter. Det enda som kom var ejdrar och jag njöt av att titta på dem. Fåglarna hade förmågan att glida in i klippan så att det knappt gick att se dem. Barndomens känsla av klippans ödslighet hittade jag i en tavla an Bruno Liljefors. Jag stod en lång stund och tittade på målningen innan jag upptäckte ejdrarna.

Jag är okunnig när det gäller konst. Rolf Hanson var ett nytt namn för mig. Under min vandring genom de vackra utställningshallarna återvände jag flera gånger till hans målningar, som föreställde hus på gränsen till förfall. På båtresan ut till Artipelag hade vi farit förbi pappiga sommarslott prydda med vitmålade snickerier. Regnet hade upphört och en blek sol tittade fram genom de kvardröjande molnen. Husen var insvepta i ett grått regndis och allt verkade välvårdat och perfekt. Men var det verkligen så? Vad skulle hände med dessa hus om ägarna inte orkade med att vårda sina klenoder? Förfallet skulle klänga som spöken på väggarna och inne i husen skulle övergivna människor glida omkring. Rolf Hanson tog genom sina målningar med mig på en spännande och samtidigt kuslig vandring in i en oviss framtid för de gamla träslotten i Stockholms skärgård.

Utställningen var fylld en trevlig blandning av nytt och gammalt. Här hittade vi bland annat prins Eugen, August Strindberg och Evert Taube. Bland nutidskonstnärerna fanns Ernst Billgren representerad. Hans målningar skildrade inte miljön runt Artipelag utan hur man kan uppleva ett vardagsrum som en ö, där precis vad som helst kan hända. Vardagsrummet ligger någonstans på Södermalm. Det blev en serie av målningar, som alla hade olika innehåll. Den gemensamma bakgrunden var det stora fönstret med utsikt över två kyrktorn. En av målningarna tog mig med på ett misslyckat släktkalas. Värdinnan hade dukat på ett glasbord med eleganta glas och hällt upp ett skimrande rödvin i dem. Gästerna hade kommit och spridit en så surmulen stämning runt omkring sig att ingen hade tömt sitt vinglas utan bara efter att ha smakat på vinet försvunnit ut i folkvimlet. Värdinnan syntes inte på målningen och hon fanns kanske någon annanstans i lägenheten. Här samlade hon mod och kraft att ställa allt tillrätta. När jag tittade på målningen slog det mig att värdinnan kanske vid städningen drack upp det som fanns i vinglasen och sedan med förtvivlade snyftningar la sig att sova. Målningen var vacker och gripande, men kanske helt obegriplig för alla om inte har upplevt hur det är när grälsjuka släktingar möts för att göra upp efter ett arvskifte.

Nätkompis och jag strövade runt länge och tittade på målningarna. Efter detta åt vi en smörgås med rostbiff och drack ett glas vin. Vi slog oss ner ute på terrassen och solen tittade fram genom tallarnas mörka kronor. Artipelag är inte bara en konsthall utan också en inblick i hur naturen ser ut i de inre delarna av Stockholms skärgård.

Jag hoppas jag får tillfälle att titta på nästa utställning på Artipelag. Den har det spännande namnet HÄR/NU. Då hoppas jag att Nätkompis följer med mig och vägleder mig in i konstens värld.

Bilden på Rolf Hansons målning är från ett vykort, som såldes i den lilla affären på Artipelag.

Under mitt yrkesverksamma liv fick jag ibland förfrågningar om jag för folkhögskoleelever kunde förklara hur vårt land hade utvecklats under 1900-talet. Jag hade själv upplevt förändringens vindar efter det andra världskrigets slut och hört äldre släktingar berätta om kriserna under 1930-talet. Dessa arbetsuppgifter gjorde mig intresserad av nutidshistoria. En av alla dessa män och kvinnor, som var med om att skapa arbetstillfällen för landsbygdens ungdomar var Marcus Wallenberg (1899-1982) Idag är Marcus Wallenberg mest känd som verkställande direktör för Stockholms Enskilda Bank, som senare slogs samman med Skandinaviska banken.

Denna sommar jag flera gånger läst Carina Beckermans bok ”Skepparen först, båten sedan”. Boken är ingen biografi över Marcus Wallenberg utan en skildring hur han var som företagsledare och vilket inflytande han som bankman hade över olika företag. Ett av dessa var familjeföretaget Atlas Diesel, som på 1920-talet hade svårt att hävda sig i konkurrensen med andra liknande företag. Som styrelseordförande drev han igenom att tillverkningen av motorer skulle upphöra och att företaget skulle specialisera sig på tryckluft. Detta ledde till framgång och företaget växte både i vårt land och i utlandet. Det bytte namn till Atlas Copco och både huvudkontor och fabrik flyttade från Rörstand till Sickla.

Carina Beckerman skildrar på ett trevligt sätt hur Marcus Wallenberg valde ut de män, som skulle leda olika grenar inom det stora och växande företaget. Först valde han ut en lämplig ”skeppare” och sedan hittande han en ”båt.” I detta uttryck märks Marcus Wallenbergs stora intresse för segling. Vinnarbåten i en segeltävling måste ha en skicklig skeppare och en bra skeppare skall kunna klara att föra befälet i olika slags båtar.

Carina Beckerman har intervjuat många som arbetade under Marcus Wallenberg och som också hade haft goda kontakter med hans söner Marc och Peter. Flera av de anställda tillhörde släkten eller hade umgåtts i samma kretsar som släkten Wallenberg. Som ung på 1950-talet i Göteborg fick jag ofta höra att det inte var någon mening för en bondgrabb, som kämpat för att bli civilingenjör, att söka sig till ett Wallenbergföretag. Här var det anor och ett sätt att uttrycka sig på ett bildat sätt som räknades. En civilingenjör hade då lägre lön än en folkskollärare, vilket medförde att många civilingenjörer blev lärare. Det var också ett talesätt att Marcus Wallenberg inte blir nöjd förrän en städerska och en civilingenjör hade samma löneförmåner. Att det ligger mycket i detta överdrivna talesätt framgår i boken. Trots detta stannade de civilingenjörer, som en gång börjat på Atlas Copco, kvar tills de gick i pension. Det var trevligt att arbeta i ett företag med Marcus Wallenberg som styrelseordförande. Det fanns fasta regler och ingen behövde känna sig socialt osäker.

Alla avsnitt, som handlar om har Marcus Wallenberg upplevde den politiska oron under 1960-talet, har jag läst flera gånger. Mina barn var då i förpuberteten och möttes i skolan av läromedlens vänstervindar. De kom hem och kände sig villrådiga. Vi läste tidningar gemensamt och jag försökte ge dem en mer nyanserad bild av världen än den skolan gav. Hur långt skulle socialiseringen gå? Varför måste de gå till skolpsykologen för att få klass? Skulle staten ta över det företag, som pappa arbetade på? Marcus Wallenberg hade i dessa diskussioner sin inställning klar. Det kunde bli socialistiska förändringar och alltså var det säkrast att flytta företaget utomlands. Valet föll på Belgien. Magnus Wallenbergs varnande uttryck var ”Du skall inte ha kontakt med en baltisk adelsman!” Alla visste att han menade Olof Palme, vars mamma kom från en baltisk adelssläkt.

Carina Beckerman har inte dragit sig för att fråga om sådana händelser, som kunde framkalla sorg. Dit hör den tragiska dag i november 1971 när Marcus Wallenbergs äldste sin Marc sköt sig själv med en älgstudsare. Dagarna före denna tragiska händelse hade Marc Wallenberg varit i Hylte och där blivit utfrågad om varför ett av familjens företag hade påbörjat ett bygge av en ny massamassafabrik utan att kommunens miljönämnd hade godkänt bygget. Miljörörelsen hade kommit till Hylte och många funderade över hur mycket en ny fabrik skulle smutsa ner naturen och förgifta grundvattnet. Marc Wallenberg var oförberedd på denna fråga. Hans svar gick ut på att företaget heller betalde böter för miljöbrott än skadestånd för att de inte kunde leverera den utlovade mängden pappersmassa. Bland åhörarna satt ett par journalister, som slog upp nyheten att Marc Wallenberg var en miljöskurk mycket stort. Nyheten spreds sedan över landet och jag diskuterade detta med våra barn. De hade en politiskt (S)aktiv kusin i Hylte, som då var småbarnsmamma. För henne var miljön just då viktigare än arbetstillfällen. Idag som garvad kommunpolitiker tänker hon delvis annorlunda och vet att utan arbetstillfällen dör bygden.

Marc Wallenberg hade inte bara problem med den växande miljörörelsen. Det var bestämt att han skulle ta över ledarskapet av Stockholms Enskilda Bank. Detta lät bra på papperet men fungerade inte i praktiken, Pappan flyttade sitt kontor i rummet bredvid Marcs och han lät alltid dörren vara öppen. Allt det som Marc uträttade synade pappan och Marc hade inte kraft att stålsätta sig mot sin legendariske far. Efter det ödesdigra mötet i Hylte blev pressen för stor för Marc Wallenberg. Han hade inte levt upp till sin pappas alla krav på att alltid kunna svara rätt på obehagliga frågor och sköta banken på bästa sätt. Det slutade med ett tragiskt självmord.

Carina Beckermans bok är inspirerande. Jag vill veta mer om vad som hände med de olika företagen och jag vill se hur spillran av dem ser ut idag. Det är för långt att åka till Hylte och titta på massafabriken och det är för varmt att åka till Sickla och bekanta sig med fabrikslokalerna. Igår for jag in till Kungsträdgården spanade in Stockholms Enskilda Banks huvudkontor. Nu gjorde jag allt för att se ut som en professionell fotograf och steg raskt in genom den mäktiga porten. Det första jag såg var en liten staty över Andre Oscar Wallenberg, som år 1856 startade bankverksamheten. Han var farfar till Markus Wallenberg. Statyn står i ett skymningsliknande ljus från två eleganta golvlampor. Under lamporna kan utvalda besökare slå sig ner i en elegant soffgrupp i svart skinn. Det hörde inte jag. Ett par snabba knäppande på kameran och därefter gled jag med näsen i vädret ut genom dörren. Ingen hade märkt mig och jag blev inte bortmotad av en storväxt ordningsvakt.

Carina Beckermans bok är mer än ett porträtt av Marcus Wallenberg. Den är också en vägledning in i vårt lands spännande industrihistoria.

Biskoparna, scouterna och verkligheten

Den sista veckan har vår ärkebiskop och flera andra biskopar blivit utsatta för hård kritik från olika håll. Några har blivit så upprörda över vad de har sagt och skrivit att de valt att lämna svenska kyrkan. Diskussionerna gäller om ärkebiskopens sista brev och kyrkobön är en uppmaning att rösta på Miljöpartiet och varför biskoparna inte kan uttala sig i frågan om vem som är störst, Jesus eller Muhammed. När jag läser allt detta ser jag det som ett tecken på att biskoparna har tappat kontakt med verkligheten. Många av oss som bor i Stockholm har nästan dagligen kontakt med muslimer och vet på så sätt något om skillnaden mellan den lära, som Jesus och Muhammed förkunnade.

Jag har vuxit upp i ett prästhem och min pappa tjänstgjorde under större delen av sitt yrkesliv i Annedals församling i Göteborg. Mamma släpade iväg mig till högmässan efter det att jag fyllt tre år. Det viktigaste var att jag reste på mig från den för höga prästbänken och var med och rabblade syndabekännelsen ”Jag fattig, syndig människa, som i synd född i alla mina livsdagar hr brutit emot dig . . . ”. Jag begrep ingenting.

Det hände under den oändligt långa predikan att mamma nöp mig hårt i benen för att jag inte satt stilla utan på ett syndfullt sätt dinglade med benen. Om biskopen helt plötsligt kom på ett oväntat besök skulle jag straffas för detta. Jag förstod ingenting. En gång på hemvägen frågade jag mamma om biskopen och Mörkrets Furste var samma person och att han skulle komma nedfarande hotande och vred genom taket och landa med en duns på altaret. Samtidigt passade jag på att fråga vad som menades med att vara född i synd. Mamma förklarade att arvsynden hade jag fått från Eva, som brutit mot Guds vilja och smakat på kunskapens äpplen. Hon pratade och pratade om det första syndafallet ända tills vi kom hem. Vem biskopen var fick jag aldrig klart för mig. Ett resultat av detta blev att jag alltid bad om att få äpplen. Jag ville mumsa på kunskapens frukt så att jag kunde bli bättre på att räkna än mina äldre bröder. Detta lyckades jag mycket bra med. Innan jag börjat skolan kunde jag räkna med potenser och insåg att syndafallet var något som dumma pojkar hittat på och att det var lika mycket saga som berättelser om jultomten. Biskopen var fortfarande Mörkrets Furste

Långt senare berättade mamma att hon en gång på 1920-talet blivit tillrättavisad av biskopen för att mina bröder inte satt still i prästbänken. Pappa tjänstgjorde då i en landsortsförsamling i det frikyrkliga Småland. Kyrkan var stor och hade byggts innan väckelserörelsen kom till bygden. På vänster sida i koret stod prästbänken och på den högra den bekväma stolen för biskopen. En vårsöndag var det fest i missionshuset och bygdens folk hade gått man ur huse för att vara med. Strax före syndabekännelsen tågade biskopen in och skred fram och satte sig i sin stol. Därifrån hade han god utsikt över de tomma kyrkbänkarna och mina äldre bröders nakna och dinglande ben. Pojkarna var sex och tre år gamla och bänken var för hög för dem. Inget av detta behagade biskopen, som lät mamma få höra att en gudfruktig prästfru såg till att församlingsborna gick i kyrkan och att prästbarnen uppförde sig på ett icke stötande och gudfruktigt sätt i kyrkan.

Nästa gång jag diskuterade biskopens åsikter med mina föräldrar var när jag bar i tioårsåldern. Det andra världskriget rasade utanför Sveriges gränser och det var vanligt att barnen blev aktiva inom scoutrörelsen. Min stora önskan var att få bli blåvinge och sedan flickscout. Jag ville vara med på deras söndagsutflykter ett par gånger om året och jag längtade efter att få komma ut i naturen.

Detta gick inte för sig. Vanligt folk hade slutat att regelbundet besöka högmässan och biskoparna hittade flera förklaringar till detta. En av dessa var scoutrörelsen, som hade som målsättning att lära städernas ungdomar att röra sig i naturen. Folke Bernadotte och hans syster Elsa Cedergren gjorde sitt bästa att förklara för biskoparna att scoutrörelsen stod på kristen grund. Herrar biskopar lyssnade inte, för dem var högmässans syndabekännelse om att människan var född i synd viktigare än att ungdomarna ett par gånger om året en söndag kunde få andas frisk skogsluft.

Det fanns präster som gick emot biskoparnas förakt för scoutrörelsen och blev duktiga scoutledare. Jag hörde flera gånger pappa berätta att dessa präster blev utfrusna på olika prästmöten. De var konstiga som ansåg att ungdomarna borde lära sig att känna igen olika fågelarter och laga mat över ett stormkök. För scoutprästerna var ett korum innan utfärden ut i naturen lika viktig som en nästan två timmar lång högmässa.

I tonåren funderade jag mycket över biskoparnas brist på kunskap om verkligheten. De visste tydligen inte att en kyrkbänk var för stor för förskolebarn och att städernas ungdomar längtade ut i naturen. Att diskutera detta med pappa var omöjligt. Han suckade bara och sa att jag inte hade förstått det kristna budskapet.

Nu funderar jag på om biskoparna förstår budskapet i kapitel 4 i evangelium enligt Johannes. Här skildras hur Jesus i vid Sykars brunn i Samarien möter en kvinna, som tidigare har levt under äktenskapsliknande former med sex olika män. I detta kapitel visade Jesus ett moraliskt mod, som saknar sitt motstycke i Koranen. Profeten Muhammed undviker att skildra kvinnornas sexualitet. Storheten hos honom är att kvinnorna inte räknas som sin fars lösöre och som juridiskt är en människa och inte kan likställas med kameler och kokkärl. Detta finns med i Koranen. Vid sidan av islams heliga skrift finns lagboken Sharia. Enligt denna är sex utanför äktenskapet inte tillåtet och de kvinnor, som fallit för kärlekens vindar skall straffas. Tolkningen av denna paragraf tolkas på olika sätt. I vissa länder räcker det med spöstraff medan i andra länder skall kvinnorna stenas till döds. Sex mellan homosexuella är en syndfull handling och ett straffbart brott.

Jag skulle önska att någon biskop kom och delade mitt dagliga liv. Min make David har drabbats av stroke två gånger. Vi är beroende av att hemtjänst kommer tre gånger om dagen. Över hälften av alla som kommer är muslimer. Det vanliga är att jag efter en tidig frukost läser i Bibeln eller psalmboken. Ibland börjar hemtjänst bläddrar i dessa böcker och det händer att vi medan David sitter på toa diskuterar religion. Det har varit mycket givande korta samtal där vi på ett enkelt sätt har förstått skillnaden på Koranens och Nya testamentets budskap. Detta är samtal som någon biskop borde ha varit med om.

Denna helg är det nästen omöjligt här i Stockholm att få folk, som vill jobba inom hemtjänst. Anledningen är PRIDE-paraden, som folket antingen vill gå med i eller titta på. Idag skall festivalområdet städas och alla frivilliga krafter behövs. Jag har hört antydningar om att några av hemtjänst starkaste grabbar skall vara med och släpa skräp till de containers, som finns uppsatta inom området.

Idag skulle jag önska att någon modig och korankunnig präst efter högmässan drar på sig ett par arbetsbyxor och åker till festivalområdet och hjälper till och städar. Han eller hon skall ha scoutsinnet kvar och inte dra sig för att hjälpa till och visa respekt för andra.

Jag trotsade både mina föräldrar och biskoparna och blev scout. Denna dag vill jag be den gamla scoutbönen från 1920-talet.

”Käre Fader i din himmel
Du som alltid leder mig
Vart jag går i världens vimmel
Hör min bön som söker dig
Hjälp mig leva dig till ära
Hedra Sverige, far och mor
Min och andras bördor bära
Hjälp mig lyda scouters lag”

Idag går det inte att öppna en tidning utan att dränkas i information om vad som händer i Israel och på Gazaremsan. Några skribenter försöker skildra hur konflikter mellan judar och araber uppstod och flera tidningar ger Israel skuld för alla dödsskjutningarna. Nu upplever jag den svenska historielösheten. Ingen skribent har med namnet Martin Buber.

Sommaren 1948 var det många som diskuterade Martins Bubers sätt att se på olika religioner. Han var socialdemokrat, professor i antropologi och sociologi vid universitetet i Jerusalem och han var jude från Östeuropa. Hans mest kända verk är ”Jag och Du”, en bok som i Sverige var obligatorisk kurslitteratur för alla som utbildade sig till präster.

Anledningen till det stora svenska intresset detta år var att staten Israel hade utropats den 14 maj och att statsministern var socialdemokraten David Ben-Gurion. Denne politiker var också landets försvarsminister. Valet hade inte varit självklart. De högutbildade judarna funderade över om det inte hade varit bättre att välja Martin Buber till landets ledare.

Martin Buber hade en helt annan syn på sionism än vad den hårdföre David Ben-Gurion hade. För Martin Buber innebar judendomen att vara bärare av den folkliga kultur, som hade börjat växa fram under 1700-talet i de östeuropeiska judiska byarna. Här fanns det få skolor och det var sällsynt att de fattigaste och kvinnorna kunde läsa och skriva. Här var kvinnorna noga med att tända sabbatsljuset och att iaktta alla de gamla reglerna. På vardagarna fanns det med religiösa inslag i allt man gjorde. Folket sjöng och dansade till Guds ära, man berättade historier om de fasansfulla baalsdyrkarna, man bad till Gud på ett mycket intensivt sätt och då kunde det hända att några upplevde en himmelsk extas. Allt detta hade Martin Buber varit med om som barn. Det hände ganska ofta att föräldrarna skickade sonen Martin till farföräldrarna i östra Ukraina. Här var judendom helt annorlunda än i Martins hemmiljö, som var en välutbildad medelklassfamilj i Wien. Under dessa barndomsår upplevde Martin Buber att landsbygdens judar förföljdes och att städernas förmögna judar inte försökte hjälpa dem. Detta påverkade Martin Buber så starkt att han blev hängiven socialist och sionist. I de tidiga tonåren ansåg han att judarna hade rätt att få återvände till det land, som Gud hade lovat Abraham. Här skulle det varken finnas rika eller fattiga och alla skulle ha samma rätt att gå i skolan.

Efter studentexamen visste inte Martin Buber var han hörde hemma och gick igenom en religiös kris. Då började han studera filosofi vid tyska universitet. Efter det första världskrigets slut hösten 1918 kunde han återvända till judendomen. Några år senare var han klar med sin examen och fick en tjänst vid ett universitet i östra Tyskland. På eftermiddagarna engagerade sig Martin Buber i vuxenutbildning. Många östeuropeiska judar hade flytt undan de ryska förföljelserna och bosatt sig i de tyska städerna. De hade i bästa fall bara gått ett par år i skolan och behovet av vuxenutbildning var stort.

Adolf Hitler kom till makten. Inga judar fick arbeta som lärare och de judiska barnen fick inte gå i skolan. Martin Buber blev arbetslös och ägnade nu all sin tid åt att undervisa judiska barn och ungdomar. Alla, som då hade möjlighet, flyttade från Tyskland. Det var få länder, som var villiga att ta emot judarna. Katastrofen var inte långt borta.

Antisemitismen fanns på 1930-talet överallt i Europa. Många judar valde att flytta till Palestina, dit de inte var välkomna. Här uppstod det ständigt konflikter mellan de nyanlända judarna och de araber, som ansåg att landet var deras. Hit hade profeten Mohammed kommit och det var på berget intill det förstörda templet som Profeten hade farit upp till himlen. Ibland blev det gatubråk i Jerusalem med många döda. Den judiska ledaren i de blodiga slagsmålen var den polsk-judiske jordbruksarbetaren David Ben-Gurion. För att om möjligt få slut på de väpnade konflikterna utvisades David Ben-Gurion och fick en tillfällig fristad i USA.

Martin Buber hade tur och fick år 1938 inresetillstånd till Palestina och bosatte sig i Jerusalem. Bland det första Martin Buber gjorde var att bli medlem i det ganska nystartade socialdemokratiska partiet. David Ben-Gurion hade nu fått komma tillbaka till Palestina och medlemmarna hade två ledare att välja mellan. De, som hade egna erfarenheter av den väpnade kampen mot araberna, valde Ben-Gurion, medan de nyanlände europeiska judarna föredrog Martin Buber.

Martin Buber hade upplevt konflikterna mellan judar och araber på avstånd. Lösningen fanns inte i våldet utan hos varje enskild människa. Dessa tankar finns i boken ”Jag och DU”. Jag kan inte leva utan Du. Du är en människa, som Jag känner samhörighet med och som blir en del av det egna Jaget. Utöver detta har Jag behov av Det, som kan vara en människa, ett djur eller en religion. Det kan Jag aldrig bli en del av. Det är för Jag en tillfällig händelse, som ofta inte gör något större intryck på honom. Det skall behandlas med respekt och Jag bör undvika att komma i slagsmål med Det. Dessa tankar var alltför abstrakta för de män, som kommit som utblottade flyktingar från Östeuropa. För dem var valet av ledare lätt, de ville ha den starke ledaren David Ben-Gurion.

Ingen vet hur Martin Buber upplevde att hans folk föredrog krig framför samförstånd. Han lämnade politiken bakom sig och var med och grundade det hebreiska universitetet i Jerusalem, han skrev en fortsättning på ”Jag och Du”. En konsekvens av tankarna om Jag, Du och Det var att staten Israel måste bildas. I denna nya stat skulle araber, judar och kristna leva tillsammans och dessa grupper skulle gemensamt styra landet och vårda de heliga platserna. Något våld fick inte förekomma.

Vi vet alla hur det gick. Sommaren 1948 utropades staten Israel och folket föredrog krig under David Ben-Gurions ledning framför samförstånd. Martin Buber slog in på en helt annan väg. Han blev lärare i det hebreiska universitetet i Jerusalem, han skrev en fortsättning på ”Jag och Du” och började brevväxla med Dag Hammarskjöld, som år 1953 valdes till generalsekreterare i FN.

Krigen mot araberna tog förnyad fart. I kölvattnet av dessa oroligheter tvingades många araber bort från sina hemorter. Den hårdföre David Ben-Gurion David sökte nu stöd för sin politik bland andra socialdemokratiska ledare. Ansträngningarna var inte förgäves. En av de nya vännerna var Sveriges statsminister Tage Erlander.

Det här hänt mycket sedan sommaren 1948. Dag Hammarskjölds plötsliga död i en flygolycka i Kongo den 18 september 1961 är bara en notis i historieböckerna. Det är få svenskar, som har satt sig in i hur det gick till när staten Israels bildades. Martin Bubers barndomsvärld gick under med förintelsen. Kvar finns de böcker han skrev om byarnas berättarkonst, dessa böcker är idag mycket svåra att få tag på. Kanske finns det denna sommar någon teolog, som kämpar sig igen ”Jag och DU”.

De judiska byarna i Östeuropa fick sin egen konstnär. I Mark Chagalls konst möter vi det liv, som Marin Buber kanske längtade tillbaka till. Kvar finns poesin i gamla testamentet, något som numera inte igår i skolundervisningen. Dikten är hämtad ur Jeremia kapitel 14. Det är ett kapitel om torka.

”Stormännen skickar sina drängar efter vatten,

Men när de kommer till dammen

Finner de inget vatten.

De återvänder med tomma kärl

Besvikna och vanmäktiga

Täcker de sina huvuden

Marken spricker

Ty inget regn har fallit i landet

Också hinden på fältet

Överger sin nyfödda kalv

Då det inte finns något grönt.

Vildåsnorna står på de kala höjderna

De flämtar som schakaler.”

En affisch från en utställning med Mark Chagalls verk hänger ovanför min säng. Jag har fotograferat av den.

Vi flyttade in i vår villa från 1930-talet sommaren 1967. 1967 var ett år med oro i luften. I gathörnen stod ungdomar och sjöng att USA måste lämna Vietnam och vi måste alla känna oss som världsmedborgare och glömma bort att vi var svenskar. Rent praktiskt var detta mycket svårt för oss. Vi hade en flaggstång på gräsmattan och i källaren låg en blågul flagga. Vi hissade flaggan en enda gång på svenska flaggans dag. Detta gjorde vi aldrig om. Flaggan var för stor för vår stång och den var tung och otymplig. På eftermiddagen började det regna. Min make David kämpade med att få ner den regnblöta flaggan och bar ner den i tvättstugan och hängde upp den på torklinan. Det tog tre dagar innan den hade torkat.

Åren gick, flaggen låg i källaren och samlade damm och den vita färgen på flaggstången flagnade av. Att fälla flaggstången gick inte. Flaggstången hade kommit på plats innan ägaren före oss hade byggt till huset och blockerat nedsläpper stången.

Det blev en höststorm, som löste problemen för oss. Flaggstången bröts av och dunsade ner på grannens tomt där den krossade en aldrig använd kanot och en del av staketet. Grannen jublade. Nu blev han äntligen av med den kanot han köpt till sin son och som aldrig hade varit med om en liten jungfrutur på Mälaren. Dessutom kunde han få en slant för att reparera sitt staket. Kvar av nationalyran från 1930-talet var en smutsig och stor fana och ett rostigt järnstativ på en asfalterad platta på gräsmattan.

Jag försökte förgäves göra ett stenparti kring flaggstångens fula stativ. Ingenting lyckades. Flaggan låg i källaren och blev smutsigare för varje år som gick. En vårdag kom sonen instormande och undrade om han kunde få överta flaggan. En studiekamrat skulle gifta sig med pompa och ståt och sedan flytta till USA. Om jag tvättade flaggan skulle den bli en alldeles utmärkt bröllopspresent. Flaggan gick precis in i den gamla tvättmaskinen, men fick inte plats i centrifugen. Solen sken och jag satte upp ett klädstreck tvärs över gräsmattan och lyckades hänga upp den våta flaggan på den. Därefter tog jag ut strykbrädan och gjorde mitt bästa att stryka flaggan torr. Jag strök febrilt i över en timme innan sonen kom ilande och sa att nu ville han ha flaggan. Han måste genast vidare till en kyrka i skärgården. Med gemensamma krafter lyckades vi slå in den fuktiga flaggan i ett paket. Vad som senare hände med flaggan vet jag inte. Kamraten flyttade efter flera år i USA vidare till Rom och när barnen blivit vuxna till en mindre lägenhet på Södermalm. Kanske var det någon svenskättling i USA som tog över bröllopspresenten.

För ett par år sedan började växtlighet av olika slag kämpa sig upp genom den asfalterade plattan. En vårdag beslöt jag mig för att få klängväxter att slingra sig runt det fula flaggstångsstativet. I källarens skräpförråd låt hönsnät, som jag spände runt stativet. Intill detta placerade jag krukor med klätterkrasse. Jag hade inte räknat med rådjuren, som en natt sparkade fotboll med krukorna och mumsade i sig klätterkrassen. Nu gav jag upp och insåg att det bästa vore att blunda för flaggstångseländet.

Förra sommaren satte vi upp en friggebod på tomten. I samband med detta erbjöd sig hantverkarna att såga ner flaggstångsstativet under förutsättning att jag rev undan hönsnätet, som nu var kringsnärjt av kråkvicker och högt gräs.

För ett par dagar sedan insåg jag att gräsmattan var i stort behov av att klippas. Det märkliga var att jag inte hittade flaggstångsplattan. Gräset rödflen och äkta johannesört kämpade om utrymmet på den söndervittrade cementen. Rödflen gillar skräpmark och här spirade den på rätt ställa. Nu kom stora trädgårdssaxen fram och jag la mig på knän och knipsade bort de stora och vissna knippena av rödflen. När jag sedan krattade bort skräpet upptäckte jag att här låg en solblekt blåklocka. Det blev en tung suck över att jag inte sett upp tillräckligt noga. Nu är det bara att hoppas att blåklockan kommer tillbaka nästa sommar. Då skall jag vara vaksam och på ett tidigt stadium riva undan all rödflen.

Nu har jag gul äkta johannesört i stället för en flaggstång. Om blåklockan kommer tillbaka får jag en annorlunda svensk flagga,

 .

Denna sommar har jag varit anhörigvårdare i drygt fem år och under denna tid upplevt att min make Davids krafter har avtagit. När han kom hem från sjukhuset gick han med käpp, kunde gå i trappor och äta själv. Sedan dess har han kämpar sig igenom änne en stroke, nu orkar han inte lyfta på matbesticken utan jag måste mata honom. Han fick vid midsommar stora svårigheter att gå med hjälp av rollator och föredrar att bli skjutsad i en otymplig skrivbordsstol.

David är berättigad att få låna en rullstol. För att detta skall kunna ske, måste först en arbetsterapeut göra ett hembesök och mäta David för att senare komma tillbaka med en rullstol. Detta hade varit lätt att ordna om det inte varit semestertider. Någon rullstol kommer inte att komma in i vårt hem förrän tidigast i mitten av augusti.

För två veckor sedan fick jag av biståndsbedömaren veta att jag skulle få avlastning i hemmet en timma mitt på dagen samtliga dagar i veckan. Först fungerade det bra, sedan kom semestervikarier, som jag måste instruera. Helgen som gått kom det ingen mitt på dagen. När jag hörde mig för om orsaken fick jag veta att chefen för avdelningen på mitt lilla hemtjänstföretag hade semester och att hennes vikare bara hade kopierat ett tidigare tidsschema. På detta fanns inte de nya helgtiderna hos oss med. Dessutom fanns det inte folk att sätta in. En flicka hade skadat ryggen när hon lyfte en överviktig patient från sängen till rullstolen och en annan hade klämt handen när hon skulle resa en vinglig patient upp från toastolen.

Ibland blir David orolig på natten och vill snabbt komma till toan. Då gäller det för mig att hänga med. I fredags i förra veckan strax före midnatt lyckade jag inte med detta. I hastigheten fick jag inte på mig skorna och jag såg inte upp när jag sköt David framför mig i den tunga skrivbordsstolen. Jag var halvsovande och hade inte klart för mig var jag hade mina nakna fötter. I brådskan och med nattens ångestrop dallrande i luften körde jag över min vänsterfot ett par gånger. Foten svullnade och jag fick svårt att gå.

På lördag ilade en grabb från hemtjänst in genom dörren. Han konstaterade jäktad att han måste arbeta 15 timmar på grund av sjukfrånvaron. Dessutom hade flera patienter inte klarat väderomslaget från regn och kyla till högsommarvärme. Larmtelefonen ringde ständigt. Jag passade på att beklaga mig över min svullna vänsterfot. Därefter undrade jag hur han klarade bilkörningen till och från de lika patienterna.

”Inte speciellt jobbigt nu när det är sommar och folk är bortresta. Gott om parkeringsplatser, men visst är de sista timmarna på kvällen arbetsamma. Lätt att krocka med rådjur och en aning berusade ungdomar. Än har det inte hänt mig, men borde inte rådjuren skjutas ut?”

Grabben pysslade om David och strax innan han gick beklagade jag mig över min svullna fot. Jag sa att jag var rädd för att jag inte skulle orka med dagen.

”Hoppas du klarar David” suckade grabben tungt. ”Om David trillar och du larmar kan det dröja över en timme innan jag eller någon annan kommer.”

Det lät inte speciellt muntert. Om inte mina fötter fungerade vid transporterna till toa och om jag inte orkade lyfta David upp på toastolen utan snavade och drog med mig honom i fallen, riskerade David att bli liggande hjälplös på golvet i en timme.

Jag anlitar ett medelstort privat hemtjänstföretag. Nu har jag haft hemtjänst i drygt ett år och kunnat konstatera att de allra flesta som jobbar i hemtjänst kommer från ett utomeuropeiskt land. För ett par veckor sedan berättade en grabb om sin bakgrund. Inbördeskriget kom till hans by och förde bort hans pappa. Mamman samlade ihop barn och tillhörigheter och flydde. Familjen kom till ett stort flyktingläger där det mesta saknades. Någon skola fanns inte utan barnen fick roa sig bäst de kunde. Lägerledningen hoppades mammorna skulle se till att barnen läste i de slitna skolböcker, som fanns på lägret. Detta fungerade, inte eftersom hemtjänstgrabbens mamma aldrig hade gått i skolan och kunde inte läsa. Efter ett par år i detta läger fick familjen komma till Sverige och då gällde det för mor och barn att sätta sig på skolbänken. Det gick trögt att lära sig att läsa och skriva. Dessutom allt annat som mobiltelefoner, datorer, diskmaskiner och sopsortering. Det blev ett städjobb och sedan enkel sjukvårdsutbildning följt av arbete inom hemtjänst.

”Jag läser knaggligt”, viskade grabben. ”Den enda bok jag har läst på svenska är körkortsboken. Jag klarade det skriftliga provet med ett nödrop. Köra bil är roligt och jag är bra på att fickparkera.”

De sista dagarna har foten svullnat upp igen. Det har gjort så ont att jag ville skrika. Igår fick jag en akuttid på vårdcentralen. Tant Doktor klämde på foten, jag gnydde av smärta och hon konstaterade att ett ben i mellanfoten kunde vara skadat. I så fall måste jag till Huddinge sjukhus för operation. Detta lät inte muntert.

Jag hoppades att hemtjänst skulle komma som utlovat och beslöt mig för att genaste efter läkarbesöket åka till röntgen i Liljeholmen. Ingen väntetid, allt gick snabb och bilderna skickades elektroniskt till ett läkarlag, som konstaterade att jag hade ett perfekt skelett i foten och inga spår av urkalkning. Detta är mycket ovanligt i min ålder.

Nu linkar jag runt i huset och hoppas att jag skall klara av att hjälpa David när inte hemtjänst är här. Morgontjejen berättade att gårdagen varit hemskt. Hon skulle ha kommit mitt på dagen och pysslat om David så att jag kunde få vara ledig. Detta fungerade inte på grund av att hon är ansvarig för larmen. Vid lunchtid ramlade en kvinnlig patient och gjorde sig mycket illa och Morgontjejen måste ta hand om den chockade gamla damen och se till att hon fick läkarvård. Allt pyssel med detta tog nästan två timmar. Som tur var fanns det en vikarie, som kunde hoppa in med kort varsel.

Nu gör jag mitt bästa att tänka bort smärtan i foten. Det är bara att vänta tills Tant Doktor ringer och talar om hur hon på bästa sätt skal lösa problemet. Det finns komplikationer med blodomloppet i vänsterbenet på grund av att jag två gånger har opererats för åderbrock. Jag hoppas att foten kommer i form igen så att jag kan ägna mig åt stavgång och gym. Jag vill inte bli beroende av de kryckor jag tog hand om när jag för ett par år sedan hjälpte till att röja i ett dödsbo.

Jag är tacksam för alla inom sjukvården som inte har tagit sommarsemester. Som anhörigvårdare har jag ingen lagstadgad semester utan får snika mig till avlösning i hemmet.