Det är drygt 30 år sedan jag traskade uppför backen till den övergivna tomten Klubben vid Örnsbergs tunnelbanestation. Här låg i slutet på 1700-talet näringsstället Klubben. Det var ett i raden av alla näringsställen utanför Stockholms tullar. Alla, som önskade föra in varor i Stockholm, måste betala tull vid tullbommarna. De, som ville äta sig riktigt mätta, kunde med båt på sommartid och med släde på vintertid fara till något näringsställe strax intill Mälarens stränder. Matgästerna beställde in mat och drack av medhavda drycker, som kunde vara vin eller brännvin. Till skillnad från krogar och värdshus hade inte näringsställena rättigheter att servera sprithaltiga drycker.

Jag har sedan mitt första besök på den övergivna tomten funderat över om det inte var här som Carl Mikael Bellman en vinterdag på 1770-talet satt och spelade kort tillsammans med sina vänner. Kortspelet finns beskrivet i epistel nummer 42. Det hade blivit kvavt i rummet och någon öppnade ett fönster. Nu avbröts kortspelet tillfälligt och gruppen tittade ut över Mälaren, där körkarlar piskade på sina hästar och en pojke åkte skridskor. Plötsligt var friden slut på Mälarens is. En hungrig varg kom ylande och strax efter detta blåste det upp en snöstorm.

Det blev kallt i det lilla rummet. Flera frös och Carl Bellman började rysa. Det fanns flera anledningar till detta. Det skulle i snöyran bli svårt att med släde komma tillbaka till Stockholm och det var obehagligt med vargar på Mälaren. Mollberg plockade fram en spritflaska och bjöd laget runt. Efter detta fortsatte kortspelet och läsaren får aldrig veta vart gruppen for när nattmörkret hade sänkt sig ner över det lilla näringsstället.

I slutet på 1700-talet gjordes en beskrivning över farleden mellan Fittja och Riddarholmen. Den är anpassad för den tidens segelbåtar. Här får läsaren tips om var man bäst kryssar och hur naturen vid stränderna såg ut. Området vid Eolshäll var ett kalhygge och området vid nuvarande Klubbacken skildras som ett berg med grå hjässa. Det fanns troligtvis ett litet skogsområde, där markägarna kunde hämta ved till sina spisar. I området låg gården Stora Aspudden, vars ägare odlade tobak på fälten fram till dagens Axelsberg. Tobaksfälten fanns kvar till början av 1900-talet.

För 30 år sedan en solig försommardag med varma vindar från öster klev jag uppför backen till resterna av näringsstället Klubben. Detta var enkelt. Det gick en ganska bred gångväg upp till husgrunden. Kring grunden växte en vacker häck ned lila syrener och i en bergskreva växte den äkta johannesörten. Då stegade jag upp grunden och konstaterade att den var något större än en nutida friggebod. Över ett par trädtoppar såg jag Mälaren med vita ångbåtar till Drottningholm och segelbåtar med färgsprakande spinnakers. När jag vände mig om såg jag ner på tunnelbanespåret och Hägerstensvägen. Tunnelbanan kom skramlande, dagmammor släpade på vagnar med mat och mellanmål till parkleken i Aspudden och en pensionärsförening var ute på promenad.

I förra veckan återvände jag till kvarteret Klubben. Allt var annorlunda. Gångvägen fanns kvar, men det var omöjligt att komma upp på den. Tomten vid uppfarten hade styckats av och för att komma fram till gångvägen måste man gå över gården till ett elegant bostadsrättshus. Gångvägen hade spärrats av med ett staket och en låst grind. Det enda sättet att komma upp till den gamla husgrunden var att hitta någonstans att sätta fötterna bland sly, nedfallna grenar och resterna av en liten bergsträdgård. Jag kom upp och kände knappt igen mig.

Det första jag la märke till var att den översta delen av gångvägen hade asfalterats och att ingen brydde sig om att vårda vägen. En och annan maskros hade kämpat sig igenom asfalten och små blad hade tynat bort i sommartorkan. Husgrunden var borta och syrenhäcken nedhuggen. Det enda på tomten som var sig likt var den äkta johannesörten. Utsikten över Mälaren var skymd av höga bostadshus och björkar, som vuxit sig stora under de sista 30 åren. Det fanns ingen stämning kvar av Bellmans Stockholm.

Carl Mikael Bellman beskrev flera detaljer, som idag ger oss en inblick om hur det kunde se ut och lukta i Stockholm. Gustav III hade år 1775 förbjudit husbehovsbränning och det vara bara sprit från kronobrännerierna som fick säljas. Han införde en blygsam spritskatt och hoppades på så sätt att få in pengar till statskassan. Detta visade sig vara en felspekulation. Hembränning på undanskymda platsen ute i naturen blev vanlig och man kände på lukten vad som var på gång. Carl Mikael Bellman konstaterade att det i varje vinkel doftade finkel.

Nu gällde det för ”lönnbrännarna” att dölja smaken av finkelolja i sina snapsar. En duktig husmor kunde till exempel använda sig av liljekonvalj eller äkta johannesört. Johannesörten hade flera goda egenskaper. Blommornas röda saft blev klarare av blandningen sprit och finkelolja och denna spritsort hade en lugnande inverkan på alla som drack den. Denna spritsort kallades i folkmun för hirkum pirkum, vilket var en förvrängning av den äkta johannesörtens latinska namn Hypericum perforatum. Liljekonvaljbrännvin var säkert inte speciellt nyttigt, eftersom denna växt är giftig.

På tomten klubbens sluttning var marken grön av liljekonvaljblad. Några fröställningar fanns inte kvar. Jag gissade när jag varsam steg ner från det låga berget att kvinnor i Örnsberg och Aspudden sökt sig till den öde tomten för att på våren plocka dessa väldoftande blommor.

Jag hade fått något att fundera över. Kanske hade Mollberg i smyg köpt en flaska hirkum pirkum för att döva den dödsångest som han ibland plågades av.

Bilden föreställer den gamla vägen upp till näringsstället Klubben

Denna sommar vimlar det utomeuropeiska turister i Stockholm. I deras ögon är stockholmarna ett exotiskt folk under midnattssolen. Vi äter hamburgare med strömming, solar halvnakna i sommarkylan på konserthusets trappa och kramar våra mobiltelefoner. Överallt syns kyrktorn, men mycket få går regelbundet till kyrkan. Vid Nybroplan ligger mängder av konstiga svarta statyer och ett vitt jordklot med namnet Raul Wallenberg. Det har hänt att turister har frågat mig vem denne man var. Jag har försökt förklara hans liv och gärning. Ibland får jag följdfrågan varför vi under krigsåren var engagerade i judarnas situation i Ungern. Själv ser jag i det vita klotet en lång historia från slutet av 1800-talet till den dag, när Raul Wallenberg försvann i en rysk militärbil. Detta är något som inte går att förklara för turister på ett par minuter.

I slutet av 1800-talet föddes ett begrepp, som brukar kallas för kristen sionism. Detta innebar att de kristna skulle sluta att förfölja judarna och att de skulle hjälpa judarna att få disponera ett stort stycke mark, där de kunde skapa en egen stat. Sionismen hade två ansikten, det ena var politiskt och gick ut på att judarna borde få bilda en egen stat, det andra var religiöst. Tiden var orolig och många funderade över om inte vår tideräkning höll på att ta slut och att Jesus snart skulle återvända till Jerusalem. Många svenskar blev engagerade i dessa båda ansikten av sionismen. Hantverkare från Stockholm tog båten till Sankt Peter till Sankt Petersburg for att arbeta och kunde där med egna ögon se judehatet. Några tog på hemmaplan kontakt med svenska präster för att diskutera judeförföljelserna i Ryssland, som hade ödelagt många byar under 1880-talet. Några liberala präster hade satt sig in i judarnas svåra liv i Östeuropa och de hade hört talas om kristen sionism och drömmen om att det judiska folket äntligen skulle få ett eget land. Den kristna sionismen är numera bortglömt i vårt land. Kvar finns minnet av Raul Wallenberg och hans ansträngningar att rädda judar undan Hitlers gaskammare

Idag är det knappt någon i Stockholm som vet vem Theodor Herzl var. Det är denna sommar 110 år sedan han dog av överansträngning och lunginflammation. Det var på hans initiativ, som medelklassens judar samlades i Basel år 1897 för att diskutera begreppet sionism och kravet på att judarna skulle få ett eget land. I en judisk stat skulle de kunna bo och leva efter sina egna lagar. Här skulle de undgå att bli förföljda på samma sätt som de blivit i Ryssland eller trakasserade i rasistiska rättegångar som i Frankrike.

År 1897 var många judar mycket kritiskt inställda till kristendomen, som de ansåg uppmanade till judeförföljelser. Det blev därför stora protester när två kristna män och en kristen kvinna slog sig ner i sammanträdeslokalen. Theodor Herzl berättade på ett medryckande sätt att dessa män och den enda kvinnan aktivt försökt påverka sin omgivning genom att påpeka att det inte var förenat med den kristna tron att tortera och mörda judar. De som kom var Röda Korsets grundare, en anglikansk präst och Bertha von Suttner, som senare skulle få Nobels fredpris för sina strävanden att få slut på judeförföljelserna.

Theodor Herzl var från Österrike och arbetade i Paris som journalist. Han hade blivit känd i stora delar av Europa för sin bevakning av rättegången av den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus, som på felaktiga grunder blivit anklagad för spioneri. Theodor Herzl insåg snart att de officerare, som vittnade i rätten, ljög och stötte sina antagande på förfalskade dokument. Artiklar om detta gjorde honom känd bland Englands politiker. Dessa artiklar banade vägen till sammanträden med företrädare för Englands regering, som hade insett att judarnas krav på en egen stat var berättigat. Man resonerade om olika landområden och det fanns förslag både när det gällde delar av Brasilien och ett ökenartat område i Västafrika. För Theodor Herzl spelade det ingen roll var på jordklotet landet skulle ligga, huvudsaken var att judarna fick ett eget land. Theodor Herzl skrev också boken ”Judestaten”, som snabbt översattes till flera språk.

Det stora problemet var de judar, som tvingats bort från Ryssland och Östeuropa. De var fattiga och saknade skolutbildning, de hade vuxit upp på landet och levde helt efter de regler, som hade samlats i den judiska lagboken Talmud. De hade sökt sig till Västeuropas städer, där de levde i de fattigas stadsdelar, de tände sabbatsljusen på fredagskvällarna och de utförde inte något arbete under lördagarna. Barnen fick ingen högre skolutbildning, de fortsatte som sina föräldrar med dåligt betalda hantverksarbeten. De ville till Jerusalem och önskade att deras skulle få njuta av vattnet från floden Jordan och få simma i Döda havet. I dessa kvarter lästes ”Judestaten”.

Det fanns i städerna också stora grupper av högutbildade judar. De var jurister, läkare, bankmän, konsthandlare, journalister och universitetslärare. De upplevde de fattiga ortodoxa judarna i fattigkvarteren som ett hot mot sin trygghet. Man brukade säga att Östeuropas fattiga judar tog med sig rashatet till Västeuropas storstäder och dessa tankar trängde in i regeringskanslierna. Städernas välavlönade judar studerade noga boken ”Judestaten”. Deras åsikt var att boken var farlig och att tankarna på en judisk stat med Jerusalem som huvudstad kunde leda till en värld fylld av blodiga konflikter. Detta gällde framför allt i Tyskland.

Idag vet vi att denna tyska oro var befogad. Palestina var inget öde land, som det bara var att tåga rakt in i och underkuva folket. Åren före det första världskriget styrdes Palestina av det Osmanska riket. I landet bodde araber och kristna, medan judarna var i minoritet. Efter den första sionistkongressen hade judar börjat flytta till Palestina och börjat odla upp den hedmark, som araberna använde som betesmarker åt sina får och getter. Detta gav upphov till svårlösta konflikter om det land, som judarna avsåg de fått som gåva av Gud. Trots påtryckningar från ledande engelska präster vägrade Tyskland att hjälpa till i förhandlingarna med det Osmanska riket. Regeringen under ledning av kejsare Wilhelm II gjorde allt för att inte störa de goda relationerna länderna emellan. Här anade man att det snart skulle bryta ut ett krig mellan Tyskland och Frankrike. Då skulle det vara viktigt för Tyskland att ha Osmanska riket som bundsförvant.

Den första sionistkongressen följdes upp de kommande somrarna. Mellan de olika kongresserna samlades judarna för att finslipa sina argument. De ryskfödda judarna var mycket kritiska mot förlaget att flytta till Afrika. För dem var det bara Jerusalem som gällde. År 1904 ställdes allt på sin spets. Kongressens medlemmar for ut mot varandra och flera ansåg att sionisterna borde välja en annan ledare. Till slut fattades ett beslut att någon borde förhandla med de länder, som hade tillsyn över Palestina, om att få bilda en egen stat mellan floden Jordan och Medelhavet och att Jerusalems tempel skulle byggas upp igen.

Det var en sliten Theodor Herzl som återvände hem till sin hustru. Han blev snart svårt sjuk och några veckor senare avled han i sitt hem. När hans kista fördes från hemmet till kyrkogården följdes den av 6000 sörjande. För många var Theodor Hertz hjälten, som hade gett de östeuropeiska judarna hopp om ett bättre liv.

Det är detta jag har i tankarna de dagar jag står på Nybroplan vid de svarta statyerna. När jag tittar närmare på dem skymtar jag förvridna och plägade ansikten. Detta är något som inte de utländska turisterna lägger märke till. För några av dem är dessa svarta statyer en påminnelse om att stockholmarna är fanatiska när det gäller sopsortering.

Det är måndag och för många inledning av sommarsemestern. Kanske är det någon som söker sig till en öppen kyrka och där sätter sig och bläddrar i psalmboken. En psalm, med tydliga spår av religiös kristen sionism, är nummer 227. Den skrevs år 1910 av lärarinnan Jeanna Oterdal

”O du som ser och du som vet,
vart stackars väsen hemlighet
Som också vet längt mer än jag
Mitt väsens natt och dag
Tag allt jag äger i din hand
Bränn slaggets i din renhets brand
Och låt mig leva i ditt land
Min Herre och min Gud.”

Min före detta granne planterade för ungefär 15 år sedan en häck med rosenhallon. Det brukar höra till takt och god ton att diskutera nyplantering av häckar med grannarna. Detta gjorde aldrig grannen. De älskade sin häck, som blommar vackert till i slutet av juni. Då är också blommorna fyllda med surrande jordhumlor.

De första åren klippte och glesade grannen ut häcken regelbundet. Sedan blev både grannen och hans hustru sjuka och orkade varken med sig själva eller häcken. Att diskutera häckens jordskott in på vår tomt var omöjligt. När de inte såg vad jag gjorde, tog jag fram stora sekatören och klippte ner allt jag hittade. Detta hjälpte dåligt. Vi hade då som nu en stor kompost intill tomtgränsen och häcken skickade ut sina glupska rotskott rakt in i komposten. Här har de fått sällskap med kaprifol, som står på vår sida av gränsen. Det var den tidigare ägaren av vårt hus, som hade planterat kaprifolplantan. Han hade ingen kompost och under han tid i huset påminde tomten mycket om en savann och då var kaprifolen liten och gjorde inte mycket väsen av sig.

Rosenhallon och kaprifol bildar nu en hög och bred häck mot grannen. Den tar upp en yta, som är ungefär lika stor som vårt underbara kök. För att komma rakt igen häcken behövs just nu en djungelkniv och skyddsmask mot humlor, som inte vill få bästa matstället jämnat med marken. På ett sätt är häcken en tillgång. Den nya grannfamiljen gillar att ställa till med grillkalas och häcken slukar all stank från vidbränt kött och också allt oljud, som hör till sommarfester.

Om ett par veckor skall jag göra mitt bästa att hindra häcken att invadera ännu mer av gräsmattan. För två år sedan gav jag mig på häcken med den största sekatören. Grenarna var sega och efter ett par timmar hade jag träningsvärk i axlarna och jag hade inte lyckats röja undan så mycket som jag velar. Trots min brist på uthållighet blev det en stor hög med sega kvistar, som kompostkvarnen vägrade att flisa sönder. För att bli av med dem grävde jag ner dem längst ner i komposten. I våras grävde jag om komposten och längst ner låg kvistarna av häcken. Ingen tvestjärt hade varit intresserad av att gnaga på dem och de hade inte ruttnat. Eftersom jag inte längre har bil och kan köra dem till soptippen, fick de ligga kvar i botten på komposten. Denna sommar har min dotter lovat att köra skräp till tippen för mig och då får hon ta med sig den del av häcken, som jag lyckas skära ner.

Det är kyligt ute och luften är fylld av en behaglig doft av citron. Den kommer från blommande rosenhallon. Detta har väckt min nyfikenhet. Rosenhallon växer vild i östra Nordamerika och någon hat tagit med sig denna växt till Sverige. När skedde detta och varför? Var det en kvinna, som drömde om att starta en parfymfabrik eller var det en man, som letade efter lämpliga grenar att ha som underlag för ett halmtak? Eller var det en konstnär, som ville skapa ett odödligt konstverk av flätade grenar?

Jag har fått mycket att fundera på med jag slipar verktygen för att om någon vecka anfalla häcken. Den får inte ta över hela den bortre delen av trädgården. Jag är ingen Törnrosa och ligger inte och sover djupt i ett gammalt slott.

Det var en gång en tid när det fanns flera postkontor i varje stadsdel I Stockholm. Här var det kö i slutet på månaden, då alla skulle betala sina räkningar. I min förort kunde vi i mitten av 1960-talet välja mellan tre postkontor. Ett av kontoren var granne med en dammsugarbutik i en röd ladugårdsliknande länga, ett fanns i det nya höghusområdet vid en av tunnelbanestationerna och det tredje låg i bottenplanet av en i en mysig vit villa intill konsumbutiken. Utanför villan stod en stor gul brevlåda i kanten av ett litet blomsterland, som sommartid var en lokal sevärdhet. Färgprakten var ett resultat av posttanternas gröna fingrar. Hit sökte de sig på rasterna, rensade ogräs och pratade med blommorna. Chefen för detta kontor var en effektiv kvinna, som på lediga stunder hjälpte till i scoutstugan.

Postkontoren försvann, vi satte oss vid datorn och betalade räkningar, postens sparbank bytte namn till Nordea och vi hämtade paket och köpte frimärken på Coop. Brevlådan vid blomsterlandet flyttades till tunnelbanestationen och kvar blev en lokal, som visade sig vara ganska svår att hyra ut.

Husets ägare byggde om lokalen och gjorde två ingångar. En fastighetsförmedling flyttade in i den ena delen och ett par sjukgymnaster in i den andra. Kvar att hyra ut var del lilla planteringen framför huset. Någon konstaterade att det var för mycket trafik för att bli en bra plats för tomatodling.

Husets ägare hade inspirerats av Margaret Thatcher och tagit till sig hennes budskap att allt går att hyra ut. Det skulle gå alldeles utmärkt att stycka den lilla planteringen och hyra ut varje del till företag, vars enda adress var en brevlåda någonstans i Sverige. Det blev bara ett företag, som tyckte att adressen lät bra och satte upp en brevlåda.

Företaget gick en bister framtid till mötes i spillrorna av en prunkande blomsterrabatt. Kvar finns bara en övergiven brevlåda.

Förra sommaren fick jag fröpåsar med röd och blå ipomea av Nätkompis, som hade varit på en trädgårdsutställning i England. I slutet av april sådde jag fröna och så gott som alla kom upp. Små ipomeaplantor spirade överallt och jag visste inte vad jag skulle göra med detta överflöd. Nu började jag plantera om dem och gjorde mitt första misstag. Att pryda trädgården med vackra slingerväxter var ett nytt trädgårdsäventyr, som jag gav mig in i med liv och lust. Jag behandlade de små plantorna som om de vore sättpotatis och planterade dem i en blandning av kompostjord, kogödsel och plantjord. Några krukor satte jag i fönstren, några satte jag vid grannes fula häck och några vid ett litet päronträd. Några planterade jag i samma stora krukor med sticklingar av pelargonia och hibiskus. Samtidigt planterade jag om min tre år gamla avokadoplanta, sparade inte på gödsel och lät den få sällskap med röd ipomena. Efter detta placerade krukorna i det stora fönstret mot väster. Det mesta jag gjorde var helt fel.

Ipomea vill ha näringsfattig jord och jag borde ha använt mig av kaktusjord. De plantor, som delade kruka med pelargonia och hibiskus, växte snabbt och fick stor blad. Redan efter en vecka täckte stora delar av fönstret och letade sig upp ända till taket. Någon blomma syntes inte. Pelargonier och hibiskus trivdes med grannskapet och sprutade fram blommor. Avokadoplantan klarade inte av att bli insnärjd av ipomea och tynar nu bort. Fönstret blev vackert och släppte inte in det starka solljuset, vilket min strokedrabbade make uppskattade.

Krukorna vid häcken gick en oviss framtid till mötes. Jag berättade för grannfrun vad jag hade gjort och hon blev mycket förfärad. Hon hade hört att ipomea var ett lika obehagligt ogräs som kirskål och en sådan skit ville hon inte ha in i sin hårt tuktade trädgård. Hon behövde inte oroa sig. Ipomea älskar sol och värme. Våren har varit kylig, vilket inte plantorna gillade. Jag tog in några och placerade dem i ett fönster mot söder. Här dog de av värmeslag. De, som jag satte i fönstret mot öster, klarade sig. En annan fara lurade också vid häcken. Det var sniglar, som nattetid kalasade på blå ipomea. Flera dog och ett par stycken kunde jag rädda, planterade om de tilltygade plantorna i kaktusjord och placerade dem där det fanns en ledig plats. Alla har klarat sig och nu ser de små plantorna ut att trivas. Jag hoppas att de blommar innan sommaren är slut.

Det var för mörkt vid häcken och jag klippte bort alla grenar som stack ut. Knäppandet av sekatören gjorde att grannfrun tittade fram över häcken och undrade vad jag hade för mig. Hon älskar sin häck och kan inte inse att den får mig att tänka på en ödslig och övergiven kyrkogård i utkanten av London. Jag sa några väl valda ord om mina slingerväxter och att David ville ha något färgglatt att titta på när han sitter vid fönstret och försöker med sina strokedrabbade händer bläddra i en tidning. Nu finns det tre krukor kvar vid häcken. Jag borde plantera om dem till kaktusjord, men det är för kallt att utsätta plantorna för fler obehagligheter.

Någon gång borde näringen i krukorna ta slut och ipomea börjar blomma. Det är ju drygt två månader kvar av sommaren.

Idag är det Johannes Döparens dag, en dag ingen numera funderar över. I Sydeuropa för ungefär tusen år sedan var det annorlunda. Denna dag brukade väggarna vid klostren lysa i gult och när helgens alla mässor var lästa, fick lekbröderna och leksystrarna skära av blommorna och se till att de fick torka få ett fuktfritt ställe. Under plockningen gick några blommor sönder och det sipprade fram röd saft. Av saften kokades medicin, som munkar och nunnor gav till alla som plågades av ångest och oro.

I vårt land blommar inte johannesörten förrän i juli. Det finns två varianter av örten, den äkta med sin röda blomsaft och den fyrkantiga, som inte ger ifrån sig någon röd saft och som har fyrkantig stjälk. I min trädgård växer bara den fyrkantiga. Den äkta johannesörten trivs inte hos mig och detta beror på att jorden är alldeles för näringsrik för att den äkta johannesörten skall trivas. Den äkta är på mer än ett sätt en påminnelse om den märklige mannen, som föredrog ett enkelt liv i utkanten av öknen framför en bekväm bostad i Jerusalem. I den romerska historieskrivningen skildras han som en farlig revolutionär, medan Bibeln anser att han var en ofarlig kringströvande religiös man, som gjorde allt för att föröka få det judiska folket att inse att alla måste leva efter Guds lagar. Dessa hade utförligt tecknats ner i Talmud ungefär 300 före den dag när Jesus föddes.

Det framgår inte av texterna i Bibeln hur Jesus var släkt med Johannes Döparen. Jungfru Maria hade en natt fått besök av en ängel, som talade om för henne att hon skulle föda en son.

Maria blev fundersam och upplyste ängeln om att hon var oskuld. Ängeln svarade bara att för Gud är ingenting omöjligt och att Marias barn skulle bli världens frälsare. Maria fylldes av märkliga tanker och gick till sin äldre släkting Elisabeth för att diskutera det egendomliga budskapet. Elisabeth nickade igenkännande. Hon hade kommit till den åldern när kvinnor inte längre kan föda barn. En dag i templet hade en ängel kommit till hennes make och talat om för honom att han skulle bli pappa. Sonen skulle kallas för Johannes. Johannes skulle bli en stor profet och förkunna Guds ord för det numera tvivlande och underkuvade judiska folket.
Vi vet inte om Johannes och Jesus träffades som barn. Johannes var sex månader äldre än Jesus och av allt att döma bestämde han sig ganska tidigt för att studera Talmud och dra sig tillbaka i öknen för att söka Guds stöd för sin kamp mot gudlöshet och avgudadyrkan. Johannes var enkelt klädd i en mantel av kamelskinn. Han letade reda på allt ätbart han hittade i ödemarken. Det kunde vara bittra örter, gräshoppor och honung från vildhumlor. Ibland vandrade han till floden Jordan, där han berättade om Gud och beskrev vad Talmud innebar. Folk strömmade till och lyssnade till Johannas kärnfulla budskap. Många tog till sig Johannes budskap och dessa sänkte han varsamt ner i floden Jordans vatten. All ökensand från kropp och kläder sköljdes bort och alla, som varit med om detta, upplevde att själen hade blivit renare och också mer mottaglig för Guds röst. En, av alla dessa, var Jesus.

Vid denna tid var Israel ett lydrike under Rom och styrdes av den judiska vicekonungen Herodes Antipas. Kungen hade gjort något som var förbjudet i Talmud. Han hade gift sig med sin halvbrors hustru Herodias och blev på detta sätt styvfar till den unga och dansanta flickan Salome. Att gifta sig med sin svägerska betraktades som äktenskapsbrott i Talmud. När Johannes Döparen stod vid stranden och predikade brukade han likna alla son bröt mot Talmud vid huggormsyngel. Alla visste vad han menade. Man fick inte gör som kung Herodes Antipas.

Det dröjde inte många dagar innan kungen fick höra vad Johannes hade sagt. Han skickade en vaktstyrka till stranden för att fängsla uppviglaren Johannes.

Strax efter fängslandet fyllde kung Herodes Antipas år och detta firades med ett stort kalas. Efter en överdådig måltid kom Salome indansande. Hon var klädd i sju slöjor och under dansens gång lät hon den ena slöjan efter den andra glida av kroppen. När dansen var över stod hon naken framför sin fosterfar och lyssnade på hur gästerna jublade av förtjusning. Kungen rests sig upp och lovade högt och tydligt att Salome skulle få önska sig precis vad hon ville. Flickan blev villrådig och bad att få diskutera den kommande gåvan med sin mor Herodias.

Herodias hade blivit mycket illa berörd av Johannes Döparens predikningar. Hon kände sig utpekad som en ung och glupsk huggorm. Valet blev lätt. Salome skulle begära att få Johannes Döparens huvud på ett fat.

Någon timme senar kom vakten in med det bloddrypande huvudet på ett fat. Salome tag tacksamt mot gåvan och överlämnade den till sin mamma. Medan detta pågick spreds ryktet om Herodes Antipas grymhet. Vänner till Johannes Döparen kom strömmande till den kungliga borgen och begärde att få ta hand om Johannes Döparens kropp för att kunna begrava den enligt judisk sed.

Det dröjde inte länge förrän det uppstod legender om Johannes Döparen. Det hade bildats blodspår på marken när kroppen bars ut. Här började det spira vackra växter, vars blad hade små hål och där röd saft sipprade ut från blommorna. Detta blev Johannes Döparens egen växt, vars saft tog bort oro och ängslan och som gjorde att det blev lättare att leva i ett ockuperat land.

Bilden på johannesörten har jag hittat i Den Nordiska Floran, där Bo Mossberg har gjort alla illustrationer.

För ett par dagar sedan tittade jag in hos Myrorna i Skärholmen för att lämna prylar jag inte behöver. Bredvid disken stod en gråhårsman och stödde sig på sin rollator. Han var klädd i slitna jeans och välvårdad rutig skjorta. Ett biträde höll på att hjälpa mannen att packa in allt det han hade köpt. Medan detta pågick underhöll den gamla mannen hela butiken med hur roligt det skulle bli att fira midsommar utan yster och knäknäckande groddans, nubbe och matjessill, vilket var en maträtt han avskydde.

Mannen bodde sedan något år tillbaka i ett äldreboende, som saknade rymliga porslinshyllor. I den enda hyllan stod bara två kaffemuggar och några tallrikar. På midsommardagen skulle barn och barnbarn komma och hälsa på och de skulle ha med sig en jordgubbstårta. I hans rum fanns bara två stolar och därför måste gästerna ha med sig en kudde att sitta på. Han hade fått låna en tumstock och hade mätt upp sitt rum. Tio av gästerna skulle få plats på golvet. Besöksstolen var reserverad för den äldsta dottern.

Mannen hade gått runt länge och noga studerat allt som fanns uppställt på Myrornas hyllor med porslin. Till slut bestämde han sig för att avstå från en gammaldags kaffeservis från Gustavsberg utan i stället sats på tio vackra muggar. Här hade han valt och vrakat och hittat plastmuggar med motiv från Djungelboken, porslinsmuggar med bilder på blommor, fåglar och vår kronprinsessa och hennes Daniel. Han talade om att han gillade prins Daniel, men var fundersam över Madeleines amerikanske make.

En dam tassade fram och undrade vad som skulle hända med muggarna när tårtkalaset var över. Mannen skrattade med hela ansiktet

”Alla skall ta med sig sin mugg hem och till nästa år kommer jag tillbaka och köper nya färgglada muggar.”

Sedan log han inåtvänt.
”Då vill jag köpa en mugg med lilla Estelle. Fast mitt första flickbarnbarn var sötare.”

Allt var inpackat och instoppat i en stor plastpåse med texten ”Älska Återanvändning” och den gamle mannen skred långsamt med hjälp av sin rollator ut genom dörren. När han försvunnit var det någon som diskret klappade i händerna. Efter detta önskade vi varandra en glad midsommar och några av oss skulle mötas vid majstången utanför Jakobsbergs gård.

Hemma började jag fundera över mina muggar och satte upp de vackraste på köksbordet. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att ha ett tårtkalas på golvet för barn och barnbarn. Då skall alla få med sig en mugg hem.

Nu firar jag midsommardagen genom att plocka blommor i min vildvuxna trädgård och att ta upp ett stånd potatis.

Idag är det midsommarafton och redan för två dagar sedan bröt stora midsommaryran ut i mitt hemtjänstföretag. Många planerade för en semester med sol, bad och lata dagar medan andra funderade på om man kunde slå ihjäl ensamheten genom att arbeta dubbla pass. Detta innebär att arbeta 15 timmar i följd under ett dygn. Alla var övertygade om att det skulle bli extra många larm över helgen. Ensamma och krassliga seniorer trycker på larmknappen för att visa att de finns till. De anhöriga hinner inte med, de är fullt upptagna med att umgås med vänner, ta en sup till sillen och färskpotatisen eller att grilla flintasteken.

Ensamheten är ett gissel när det blir helg. På min gata kommer det att vara tyst och fridfullt. Det enda som kommer att höras är vemodig fågelsång och ambulansens tjutande. Någon har känt sig övergiven, har tagit ett par supar för mycket och fallit ihop.

Min make David tynar långsamt bort och behöver mycket mer hjälp än tidigare. Jag har förgäves försökt få tag på biståndsbedömaren, vars semester börjar på måndag. Någon vikarie sätts inte in och nu måste jag vänta på förstärkt hemtjänst till i början av augusti.

För ett par dagar sedan fick jag ett tips från en hemtjänsttjej. Hon har arbetat i mer än 20 år i olika hemtjänstföretag. När jag känner mig trött och ur form skall jag trycka på larmknappen och säga att David måste gå på toa och att jag inte orkar släpa honom dit. Larmet registreras hos stadsdelsnämnden och då bör någon inse att jag inte orkar längre och att det finns risk att jag knäcker ryggen eller skadar benen. När jag hörde detta funderade jag över hur hemtjänst skulle klara av om jag ringde två gånger varje dag. Tjejen log och konstaterade att om det kommer många nödsamtal får vikariepoolen plocka fram extra folk. Det finns ju alltid invandrare, som inte begriper sig på grodskutt kring majstången och jordgubbar med vispgrädde. Efter detta fick jag veta att när larmet går skall det vara dubbel bemanning. Då skall inte den anhörige, som saknar ordentlig utbildning i konsten att lyfta sjuka människor, hjälpa till.

Problemet med många larm samma dag är att det inte finns tillräckligt många bilar. I min stadsdel finns flera radhusområden, som ligger drygt en km från närmaste tunnelbanestation och dit inga bussar går. Sist jag tryckte på larmknappen kom en tjej i bil från det ena hållet och en vandrande och svettdrypande grabb från det andra. Hemtjänstgrabben gnydde över att han hade traskat från ett radhus uppför en ganska brant backe och sedan gå i drygt en km för att komma till oss och hjälpa David på toa. Tjejen, som går på styrketräning tre gånger i veckan, log ironiskt och undrade när grabben tänkte börja fundera på annat än att laga god mat åt sig själv och sin familj.

Igår tyckte tjejen från hemtjänst synd om mig för att jag inte kan vara med och fira midsommar vid Jakobsbergs gård i Bredäng. Jag log och sa att midsommarafton aldrig har varit en stor dag för mig. Det vanliga under min uppväxttid var att mamma och jag var ensamma i vår sommarstuga. Mina äldre bröder var ute och dansade och pappa prästen hade haft en vigsel i någon romantisk kyrka och var nu med på bröllopsmiddagen. Mamma gick som en vålnad fram och tillbaka på golvet och bad högt till Gud att inte sönerna skulle göra någon flicka med barn denna magiska natt.

Jag har varit med om två dramatiska midsommarhelger. Den ena var för 58 år sedan när David och jag förlovade oss i Köpenhamn och den andra för 57 år sedan när sonen Mats föddes. Tjejen från hemtjänst tyckte detta lät trevligt och undrade hur jag tänkte fira detta. Hon blev en smula förvånad när jag berättade att minnena kommer att hyllas genom att jag tar upp det första ståndet med potatis och plockar en bukett prästkragar i min vildvuxna trädgård. Kanske kommer det att bli några grodhopp och en ensam och sorgsen vals på köksgolvet.

Nu är det eftermiddag och jag koppas att allt skall fungera under kvällen, att hemtjänst kommer som utlovat och att David inte blir så dålig att han måsta fara till något underbemannat akutsjukhus. Midsommarafton är en dag när det normala livet står stilla och många drömmer om den stora kärleken, som skall vara till livets slutskede.

Jag växte upp under isskåpens tid. Isskåp var något som bara överklassen och restaurangen hade råd med. Varje morgon skulle gårdskarlen dra sin kärra till fiskhamnen i Göteborg och få den fullastad med is, som sedan under mycket pustande bars in i herrskapsköket och placerades i låda i isskåpet. De mest välbärgade kostade på sig ett kylskåp från Elektrolux och det var fest att få komma till en familj, som ägde en sådan dyrbarhet. Där kunde de gästande barnen bjudas på sockerdricka med simmande isbitar.

I mitt föräldrahem fanns varken isskåp eller kylskåp och en sådan bekvämlighet fanns inte i den omoderna lägenhet jag i slutet av 1950-talet bodde i som nygift. Efter några år hade vi råd att köpa ett kylskåp och detta förändrade mitt liv. Då började jag laga mycket mat och frysa in för kommande middagar. Sedan dess har jag bytt frys och kyl ett antal gånger. Det sista bytet skedde för fem år skedde vårvintern 2009. Då hade jag varit utan kylskåp i ett par veckor och förvarat mina livsmedel på balkongen. Det blev ett stort modernt skåp med kyl och frys i en enda enhet.

Dagen före Kristi Himmelsfärdsdag började det lukta märkligt i kylskåpet. Något var på tok och på eftermiddagen upptäckte jag att till min stora förfäran att det var 26 grader varmt i kylskåpet. Dessutom löpte frysen amok och pep ständigt om att den stängda dörren inte var ordentligt tillsluten.

Mina barn har lärt mig att om ingenting annat hjälper skall man läsa bruksanvisningen ordentligt. Jag visste var jag hade det lilla häftet och började studera den ordentlig. Då upptäckte jag till min förfäran att jag inte hade läst på, innan jag stoppade allt det jag hade i lådor på balkongen. Då tänkte jag inte på att kylskåpet var konstruerat på ett annat sätt än jag var van vid. Min slutsats var att jag hade lyckats blockera fläkten högst upp med mängder av sillburkar.

Jag gjorde allt som stod i bruksanvisningen som man kunde göra själv. Ingenting hjälpte. Det enda som återstod var att ringa till företaget och be dem skicka en servicekille. Det var ju helg och på fredag var det klämdag, sedan lördag och söndag. Det var först i måndags, som jag lyckades komma fram till företaget och fick då veta att jag hade nummer 9 i kön.

Jag satt en halvtimme och väntade på min tur. Efter detta fick jag prata med en trevlig tjej, som bad mig beskriva alla problem jag hade. Nu var jag glad för att jag ordentligt hade mätt temperaturen i både kyldelen och frysdelen.

”Jag förstår” sa tjejen glatt. ”Det kommer en grabb på torsdag ungefär klockan 10. Hur klarar du dig innan hjälpen kommer? Kan jag få din portkod!”
”Har en bra matkällare, vi bor i villa, ytterdörren kommer att vara öppen.”

Vi har en mycket bra matkällare, som byggdes av den förste husägaren. När vi flyttade in i huset i mitten på 1960-talet berättade de äldsta i området att denne man hade varit frivillig på Tysklands sida under det första världskriget. Under dessa år hade han lärt sig bygga skyttegravar och denna kunskap tillämpade han på husbygget. Det gick åt mycket material till matkällaren, pengarna tog slut och stora delar av grunden är inte lika ordentligt gjorda. Trappan ner till källaren är ett slarvjobb, där stegen har tätats med gamla tidningar och murarrockar. Den är jobbig att gå i och redan efter ett par dagar rännande upp och ner för trappan med mat fick jag stickningar i knäskålarna. När det tog emot tänkte jag på husets första kvinna, som varken hade kylskåp eller varmvatten och där husets enda toalett fanns i källaren. Jag hade egentligen inget att gny och gnälla för.

Under veckan utan kylskåp märkte jag att jag inte har städat matkällaren på flera år. Nu började jag leta reda på sådant som kunde slängas eller skänkas till Myrorna. Sedan kom jag överens med mig själv att de dagar det regnar och jag inte kan jobba i trädgården, skall jag ägna mig åt att städa och röja i matkällaren.

Det blev torsdag före nationaldagen och kylskåpsgrabben körde in med sin skåpbil precis klockan tio på morgonen. Han konstaterade att glatt att det hade bildats is i kylaggregatet i frysdelen och att nu måste frysen tömmas och skyddskåpan plockas bort. Det visade sig att den frusit fast. Grabben plockade fram en hårtork ur sin verktygslåda och började energiskt blåsa varmluft in i frysen. Det rann vatten från frysen och min uppgift blev att torka upp allt smältvattnet. Så småningom gick det att bända loss skyddskåpan och tina upp all is, som samlats runt aggregatet.

Till slut var allt klart och det, som grabben rivit ur frysen, sattes in igen. Efter detta fick grabben något mycket moderligt över sig.

”Du har inte skjutit in någon av frysen lådor ordentlig. Det gick inte att stänga dörren till frysen ordentligt, det blev en springa ungefär en mm stor. Luft sipprade in och sedan bildades det is på väggarna. Fläkten fungerar som den skall.”

Jag kände mig dum och frågade varför inte larmklockan skrällde till när jag slarvat.

Grabben log och förklarade att en så liten springa inte ger upphov till några gälla pip från kylskåpet. Efter detta började han plocka ihop sina verktyg och sedan torkade han av köksgolvet mycket ordentligt.

När grabben rest sig upp kom moderligheten tillbaka. Nu fick jag inte öppna dörren till kylen eller frysen förrän det gått minst 24 timmar. Då skulle kylaggregatet arbeta normalt igen. Sedan tittade han på mina knän och undrade om jag hade ont i dem.

”Källartrappan är jobbig att springa i” sa jag med en suck.

”Gå till en sportaffär och köp knäskydd! Det kan du säkert behöva när alla matvaror skall tillbaka in i kylskåpet.”

Nu har jag plockat in maten i kylskåpet och under detta arbete tittat förfärat på all skit jag samlat i matkällaren. Nu måste jag komma ihåg att ta hem knäskydden från gymet innan städningen kan börja. Tyvärr kommer jag säkert att glömma denna detalj. Det är roligare att läsa, skriva och klippa gräsmattan än att röja i en lortig matkällare.

Mina knäskydd ligger i skåpet på gymet. Jag måste komma ihåg att ta hem dem så att jag kan börja röja i källaren utan att bli en smula invalidiserad.