Det vilar en tyst oro över Stockholms gator just nu. Allt det som händer på Krim känns obehagligt nära och många äldre funderar på om det blir ett nytt världskrig. Jag upplevde detta mycket starkt i söndags, jag kunde inte koncentrera mig på min söndagsblogg. Nu är det natt och fullmånen skiner. Om ett par timmar dränks jag i vardagens alla bekymmer. Denna natt vill jag med hjälp av fantasins vingar uppleva söndagsfrid i en kyrka.

Trots att vi lever i ett sekulariserat land, där bara vart tredje barn döps, tassar många in i det fåtal kyrkor, som är öppna dagtid. Nu tonar Ibland orgelmusik ut i kyrkan. Det är tonarter i moll, det är Fastans psalmer som organisten spelar.

Fastan är ett ord, som har förlorat sin betydelse för de flesta svenskar. Söndagarna är en ledig dag med öppna affärer och hemma brummar både tvättmaskinen och dammsugaren. Ingen tänker på att de ofta kalla och blåsiga veckorna under vårvintern skall vara en förberedelse för att vara med om när Jesus korsfästes på Golgata. Det är denna tid, som kallas för Fastan och förr skulle söndagarna under denna del av kyrkoåret användas för bön och botgöring.

Denna vår ekar det dovt och hotfullt under några av Stockholms kyrkor. Det är inte ett dystert eko av skalvet i Jerusalem på den första Långfredagen som är anledningen till detta oväsen, utan sprängningarna för Citybanan. De stora ingreppen i berget under Gustav Vasa kyrka är klara, nu är det bara de mindre sprängningarna för väggar och tak i stationen som återstår.

Det har varit problem eftersom Gustav Vasa kyrka har darrat precis under det vackra altaret från början av 1700-talet. Det är ett altare som året om vill påminna kyrkobesökarna om Fastan och det som hände på den första Långfredagen. Altaret är vackert och samtidigt mycket skrämmande och ställer frågan varför Jesus blev korsfäst. Det är en konstskatt som är värt att bevaras till eftervärlden.

Det är en märklig upplevelse att komma in Gustav Vasa kyrka där altaret nu är omgärdat av en byggnadsställning och att genomskinlig plats skyddar konstverket. Nu upplever jag altarets mystik mer intensivt än tidigare. Krucifixets obehagliga detaljer har blivit diffusa medan inslagen från det antika Rom har blivit mer påtagliga. Idag är koret med trappan upp till det dunkla altaret och de svarta och guldprydda pelarna som skildring av fornkyrkans kamp mot kejsare Nero.

Det är en resa genom kristendomens historia att nu under fastan besöka Gustav Vasa kyrka. Bredvid vapenhuset finns en lekhörna för barn och här klingar orden från kapitel 10 i evangelium enligt Markus : ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike hör sådana till.”

Att gå genom gången är att bli påmind om att vårt land var ett klassamhälle i början av 1900-talet. De förmögna kunde köpa en egen kyrkbänk med en låsbar dörr ut till gången. De hade alltid sittplats i kyrkan. De obemedlade fick många söndagar kämpa om bänkarna för allmänheten längst ner i kyrkan. Då var det få som ville inse att statskyrkan höll på att förlora sitt starka grepp över folket. Efter denna vandring är besökaren framme vid koret med det märkliga altaret. Då börjar en resa i vårt lands kyrkohistoria.

Altaret är ett verk av hovskulptören Buchard Precht, som gått i bildhuggarlära i Tyskland och som kallades in för planeringen av Stockholms nya slott. Tillsammans med Nikodemus Tessin den yngre gjorde han i slutet av 1680-talet en studieresa till Frankrike och Italien och vid hemkomsten utnämndes han till hovbildhuggare.

Buchard Precht besökte många kyrkor i Rom och blev inspirerad av Il Gesú, som tillhörde jesuiterna. Altaret var annorlunda än allt annat han hade sett. Från högaltaret utgick två rader av pelare, som sträckte sig snett mot varandra. Förnämt folk hade sina platser rakt framför altaret, medan de som satt vid sidorna bara kunde skymta högaltaret bakom pelarraderna. Över altaret hängde ett stort och detaljrikt krucifix.

Hemma i Sverige började Buchart Precht att intressera sig för kyrklig konst. När efter en brand det gamla altaret i Uppsala domkyrka skulle bytas ut mot ett nytt, blev det naturligt att be Buchart Precht ta sig an detta arbete. Tanken var att besökarna skulle få uppleva något av fornkyrkans två viktigaste platser Jerusalem och Rom. Till koret ledde en trappa, som skulle få kyrkobesökarna att minnas trappan upp till templet i Jerusalem.

Huvudmotivet i altartavlan är den korsfäste Jesus. Den diffusa bakgrunden är en målning, som förställer hur Rom såg ut i slutet av 1600-talet. Tanken var att kyrkobesökarna skulle uppfatta Rom som en helig stad fullt likvärdig med Jerusalem. Jerusalem tillhörde då det Osmanska Riket, vars huvudreligion var islam. Tempelberget var då den tredje viktigaste platsen heliga platsen för alla som var muhammedaner. Många kristna slutade att vallfärdas till Israel utan föredrog Rom med alla dess minnen från fornkyrkan.

I slutet av 1800-talet behövde domkyrkan i Uppsala renoveras. Den arkitekt, som fick i uppdrag att ansvara för detta arbete, var Helgo Zettervall. Det religiösa klimatet i vårt land var då helt annorlunda. Industrialismen hade fått fotfäste, folket lämnade landsbygden och flyttade in till industristäderna och i frikyrkokapellen samlades många till andakt. Det stora och för många skrämmande altaret i domkyrkan upplevdes som främmande. Helgo Zettervall ansåg att detta altare inte passade in i den domkyrka han ville skapa i Uppsala. Hans domkyrka skulle se ut som en fransk gotisk katedral med höga fönster, dagsljus som kom en från både norr och söder och ett kor, som skulle gudstjänstbesökarna att uppleva soluppgången. I denna miljö fanns det inte plats för Buchart Prechts altare.

Ingen visste vad man skulle göra av altaret tills Artur Hazelius föreslog att det skulle kunna förvaras i ett förråd på Skansen tills någon kyrka var villig att ta emot det som gåva.

Helgo Zettervalls önskan att flytta bort det anrika altaret väckte protester. Många kulturskribenter avsåg att arkitekten gjorde sig till tals för historieförfalskning när han ville byta ut svensk medeltid mot fransk gotik och stoppa undan Prechts altare i ett mörkt förråd.

Samtidigt som grälen om Uppsala domkyrka pågick togs ett beslut att bygga en kyrka i Vasastaden, som var ett område där stora hyreshus snabbt växte upp. Här, i denna nya stadsdel, skulle arvet från de fornstora dagarna på 1600-talet vara levande. Inspirationen hämtades från den italienska barocken. Kyrkan skulle vars stor och pampig, den skulle inge respekt och stora kolonner skulle skapa dramatik tack vare att pelarna skapade ett skuggspel på väggarna. Till denna nya kyrka, Gustav Vasa kyrka vid Odenplan, flyttades Prechts altare från det dystra förrådet på Skansen. Kyrkan invigdes år 1906 och rymmer 1500 personer.

Nu, när natten övergår i gryning, sitter jag och funderar på vilka som idag kommer att gå in i Gustav Vasa kyrka, slå sig ner på en bänk och försöka hitta frid i den stora helgedomen. Fastans budskap om den lidande Jesus kommer att kännas främmande. Jag skulle bli glad om någon började bläddra i en psalmbok och hittade psalmen 275, som författades under det socialt oroliga 1830-talet.

”Led, milda ljus, i dunkel, dimfylld värld,
led du mig fram.
Mörk natten är, långt från mitt hem min färd.
Led du mig fram.
Styr du min fot. Min fjärran framtids stig
jag vill ej se, ett steg är nog för mig.”

Bilden på altaret kommer från ett vykort.

Flyktingarna på Krim
Idag upplever många skräcken för den Ryske Björnen och om den tänker starta ett nytt krig i Europa. Runt omkring mig finns människor, vars föräldrar flydde undan Josef Stalins terror och som har hört otäcka historier om hur det var att tänka annorlunda under hans tid.

Den Ryske Björnen har funnits i flera hundra år. Han har velat förryska de länder, som erövrades under gångna sekel som Finland och Ukraina. Han kan ha hetat Nikolaus II eller Josef Stalin och han tålde inte att bli motsagd.

Det har funnits kvinnor som har trotsat den Ryske Björnen och högljutt talat om att det inte är en framkomlig väg att underkuva andra folk. En av dessa var kejsarinnan Maria Fjodorovna, som var gift med tsar Alexander III.

Maria Fjodorovna var en dansk prinsessa, som år 1866 gifte sig med den ryske tronföljaren. I samband med bröllopet konverterade hon till den rysk-ortodoxa kyrkan och bytte ut sitt danska namn Dagmar till det Maria Fjodorovna. Hon lärde sig snabbt ryska och gjorde sitt yttersta att övertyga sin make att det inte gick att lita på Tyskland samt att de europeiska staterna borde komma överens om att inte förklara varandra krig.

Det danska kungahuset saknade i mitten av 1800-talet tillgångar och den båda prinsessorna Dagmar och Alexandra fick som barn lära sig att sy sina egna kläder. Det var enklare att sy kjol och blus än en klänning med volanger. Detta var en tillgång för Alexandra vid det första mötet med sin blivande svärmor drottning Victoria av England och senare hennes liv som drottning bredvid Edvard VII. För Dagmar (Maria Fjodorovna) blev det annorlunda. Hon gled nästan omedelbart in i den ryska aristokratins begär efter lyx och smakfulla smycken och prydnadsföremål av Carl Fabergé.

Maria Fjodorovna var en sällskapsmänniska och kunde konsten att ordna glada och trevliga kalas också under de år då hon väntade barn. Staben av tjänstefolk i hovet var mycket stor och i de flesta rum och på de dukade middagsborden fanns det utsökt vackra ringklockor för att kalla på betjäningen.

Alexander III fick uppleva att missnöjet växte bland befolkningen. Många ropade efter förändringar i det politiska systemet. Tsaren blev rädd, men vågade inte förändra samhällssystemet. Hela hans familj fruktade att revolutionärer skulle bryta sig in deras hem för att plundra och mörda. Rädslan gjorde att tsarfamiljen flyttade ut till ett mindre slott på landet och att tsaren bara for in till Sankt Petersburg för att träffa regeringen.

Detta var ett hårt slag för Maria Fjodorovna. Nu var det bara på somrarna, när familjen flydde ut till sitt sommarslott Livadia på Krim, som hon levde upp. Här omgav familjen sig av osynliga livvakter och hit kom släktingar och danska vänner för att njuta av baden i Svarta Havet.
Tsarfamiljen brukade inte lämna Krim förrän sommaren led mot sitt slut. År 1894 blev tsaren sjuk och familjen stannade kvar hela hösten på Krim. Där de var som flyktingar i sitt eget land. Den 1 november dog tsaren och familjen flyttade tillbaka till Sankt Petersburg. Nu började ett nytt liv för Maria Fjodorovna. Hon var änketsaritsa och kunde säga vad hon tyckte och det var ganska mycket. Sonen Nikolaus II och hans tyskfödda hustru Alexandra var inte roade av sällskapsliv. Detta förde med sig att änkestaritsan hem i Sankt Petersburg blev en träffpunkt för liberalerna inom överklassen och hos henne möttes de utländska gäster. I hennes salonger diskuterades rysk inrikespolitik och hur man skulle kunna ändra statsskicket utan en blodig revolution och om tsarens politiska strävanden att förryska Finland och Ukraina inte på sikt skulle leda till oroligheter i dessa länder. Änketsaritsan kritiserade öppet sin svärdotter och hennes rådgivare den i hennes ögon obehaglige munken Rasputin.

Första världskriget bröt ut och detta var ett krig, som Ryssland var dåligt rustat för. De ryska trupperna saknade vapen och varma kläder. Många blev sårade och togs då in på tillfälliga krigssjukhus i Kiev. Här saknades det utbildad personal och änketsaritsan insåg att här kunde hon tillsammans med Röda Korset gripa in och övertala överklassens flickor att efter en månads utbildning ta hand om de sårade soldaterna.

Hösten 1916 reste änketsaritsan tillsammans med sin stab och sina tjänare till Kiev för att stötta Röda Korset. Hon hade märkt oro på gatorna i Sankt Petersburg. Kanske funderade hon på att efter fredsslutet flytta till sin syster Alexandra i England och kanske tänkte hon på att flytta hem till Danmark. I en stor flyttlåda packade hon ner värdeföremål och smycken. Dessa gick att sälja och hon skulle på så sätt inte behöva känna sig som en tiggare hos sina släktingar.

I februari året därpå bröt revolutionen ut. Änketsaritsan insåg genast att nu gällde det att fly innan det blev för sent. Hon och hela hennes sällskap bröt upp från Kiev och for till Krim. Nu kunde de inte disponera sommarslottet Livadia. Sonen hade fått ärva slottet och hade byggt om det till ett italienskt renässanspalats. I detta ståtliga hem hade hon aldrig varit välkommen. Någon i sällskapet hittade ett hotell som var villigt att ta emot flyktingarna. Härifrån skickades ett telegram till England. Svaret kom omgående. Den engelska flottan fanns i Bosporen och ett av deras fartyg skulle hämta flyktingarna.

Änketsaritsan kände sig trots kriget ganska nöjd med tillvaron. Hotellet lovade att bjuda på middag och hon bytte till den snyggaste klänningen han hade i bagaget, gick ut genom dörren och låste den ordentligt efter sig. Mitt under middagen hördes ett brak. Det var tjuvar, som tagit sig in i änketsaritsans rum och slängde ut den stora lådan med juveler och prydnadssaker genom fönstren. Ingen brydde sig om att jaga tjuvarna. Revolutionen hade kommit till Krim.

Nu var änketsaritsan och hennes stab förföljda och utblottade flyktingar på ett hotell. De hade tur, den engelska flottan kom fram innan revolutionärerna hittade dem och förde bort dem till en uppsamlingsplats bakom Uralbergen.

Änketsaritsan fick en fristad i Danmark, hennes tjänstestab spriddes över hela Västeuropa och Carl Fabargés smycken och prydnadssaker såldes eller gömdes undan på någon säker plats i Ryssland.

På 1920-talet upptäckte Rysslands ledare att sommarslottet Livadia var ett utmärkt sommarnöje. Krim blev sommarparadiset för den ryska revolutionens nya överklass och förblev så fram till år 1991. Detta år blev Ukraina självständigt. Krim blev en del av detta nya land och nu sökte sig semestersugna ryssar till andra badorter. Folket, som försörjt sig genom att betjäna den ryska eliten, blev arbetslösa.

Vad är det Vladimir Putin drömmer om? Är det att vrida klockan mer än hundra år tillbaka i tiden och få flytta in i ett sommarslott på Krim tillsammans med en stor flock lydiga tjänare? Önskar han sig en elegant ringklocka tillverkad av Carl Fabergé och med hjälp av den kan kalla på en lydig kammarsnärta, som villigt serverar te ur en elegant samovar?

Vad gör den Ryska Björnen efter folkomröstningen? Kommer den att kräva mer makt och inflytande för de ryska minoriteter som lever i Polen och de baltiska staterna? Eller kommer han att nöja sig med ett sommarparadis på Krim?

Ringklockan på bilden tillverkades av Carl Fabergé och såldes på en kvalitetsauktion i Schweiz år 1966. Ingen vet vem den ursprungliga ägaren var, kanske har den tillhört änketsaritsan Maria Fjodorovna och kommer från stöldgodset.

Bilden har jag hittat utställningskatalogen från utställningen om Carl Fabergé år 1997 på Nationalmuseum i Stockholm.

Jag har varit ute och njutit av vårsolen i mitt strövområde, som är Vinterviken i Hägersten. Jag hade med mig min stora och tunga kamera och den gjorde att jag inte kunde jogga fram genom det vårfagra landskapet. Nu ville jag fotografera utan att frysa om fingrarna. Redan nu i kväll är vintern tillbaka och det gällde ju att passa på att har roligt under en kamerapromenad.

Jag upplever omgivningen mycket mer intensivt när jag har kameran med mig. Jag vill fånga detaljer man inte tänker på, jag vill fundera på vad det är som händer just i det ögonblick jag knäpper bilden och jag vill ha innehållsrika bilder i min dator.

När jag kom ner till stranden insåg jag att jag borde haft brödkanter i min ficka. Gräsänder kom flaxande genom luften eller lufsande på marken för att tigga mat. När de insåg att jag inte tänkte slänga ut godis till dem fortsatte de att välja ut en eller flera partners för vårens kärleksäventyr. De brydde sig inte om att jag fotograferade hanarnas bekymmer med att välja och vraka bland de gråspräckliga honorna.
Gräsänderna uppförde sig på samma sätt som vi gjorde på skoldanserna i min ungdom. Några pojkar samlade en beundrande skara tjejer runt omkring sig. I denna skara kunde den mest framgångsrika tjejen fösa undan konkurrenterna om den läckre hanens gunst. Här bland änderna drevs den oönskade honan med kraftiga näbbhugg ut i vattnen där hon fick trösta sig med en stillsam och obesvarad flirt av en ensam sothönshane. Jag stod en stund och tittade på detta och förstod att de läckraste hanarna tyckte det var lagom att intensivt kurtisera två damer samtidigt. Vid hans sida fanns det några försiktiga grabbar, som var övertygade att det går att vänta tills den perfekta flickan passerar förbi.

I längden blev det tråkigt att titta på dessa kärlekslekar och jag fortsatte längs stranden. Till min stora förvåning låg en smutsig vit segelbåt förtöjd vid stranden. I oktober förra året fotograferade jag samma båt på samma ställe som nu. Det var något skimrande och samtidigt tragiskt över denna övergivna båt. Kanske var den stulen och tjuven inte ville ta ansvar för den. Kanske har ägaren tröttnat på att segla och bara förtöjt den vid ett träd i Vinterviken och sedan gått sin väg och försvunnit till en helt annan stadsdel eller till ett annat land. Det vilade något av stämningen från Per Anders Fogelströms roman ”Sommaren med Monika” över den övergivna båten.

Det är alltid mycket som förändras i naturen över en vinter. Det mest påfallande var att trädens rötter grävs sig ner i sprickorna på berget vid Rävudden och att stora stycken av berget rasat ner. Parkförvaltningen hade satt upp ett staket krig platsen för raset. Den rosa graniten glänste i solen. Jag stod en stund och funderade på hur jag skulle kunna hoppa över staketet och ta med mig en rosa granitbit hem. Den skulle göra sig i tillsammans med mina vita mårbackapelargonier. Staketet var så högt att jag inte vågade mig på försöket.

Tiden försvann och min lediga tid skulle strax ta slut. Innan jag steg på tunnelbanan vid Liljeholmen spanade jag in en ledig parkbänk i ett soligt läge. Här skulle jag äta upp den lilla matsäck jag hade med mig.

Jag såg en bänk, som ingen satt på. Jag gick dit och slog mig ner. Bredvid bänken stod ett par grabbar och drack öl direkt ur burken och på bänkarna intill satt deras kamrater. När gruppen såg min kamera reste sig alla upp, de hällde ut det som fanns kvar i ölburkarna på gräsmattan bakom bänkraden, fimpade sina cigaretter direkt i sanden under bänken och muttrade fram några mindre vänliga ord till mig. Då begrep jag. Jag hade satt mig på den bänk som A-laget mutat in som sitt revir. Antagligen trodde grabbarna att jag höll på att göra ett fotoreportage om de utslagnas Stockholm och publicera den i någon seniortidning. Det är inte första gången som folk har uppfattat mig som journalist när jag kommer klivande med min kamerautrustning.

Jag stoppade ner kameran i ryggsäcken och tog fram min mat. Då fick jag ett oväntat sällskap. En stor flock pilfinkarna slog sig ner bland cigarettfimparna vid mina fötter. De började ilsket pipa för att tala om att de ville ha brödkanter.

Min matsäck var inte av det slaget att den gick att använda som fågelmat. En företagsam pilfink började intensivt och pockande knacka på min fot. Då insåg jag att jag borde åka hem.

Nu vet jag bättre. Näste gång jag går ner till Vinterviken skall jag ha med mig rikligt med fågelmat.

I Stockholm vid sjön Trekanten finns ett par gamla husgrunder, som för mer än hundra år sedan skapades av sten från provsprängningarna i Nobels nitroglycerinfabrik vid Vinterviken. Resterna av de gamla trädgårdarna berättar nu på våren att i husen bodde några, som gillade att plantera lökar och få uppleva att det blommade runt husknuten.

Området vid sjön Trekanten var för 110 år sedan inget trevligt bostadsområde. Sjövattnet var smutsigt på grund av utsläppen från de kemiska fabrikerna och det var ont om dricksvatten. Alla vid sjön kunde se Stockholms stads vattentorn på Nybohovsberget och uppleva hur Trekanten svämmade över när vattenreservoaren skulle tömmas och spolas ren. Då steg vattnet och de som bodde i träruckel vid strandkanten fick in det otrevliga sjövattnet i köket. Liljeholmen tillhörde då Brännkyrka kommun, en kommun med stora ekonomiska problem. Sockenstämman ansåg att det trots närheten skulle bli för dyrt att ansluta kåkarna i Liljeholmen till stadens vattenledningsnät.

Det jäste av oro bland folket och många män och ett litet antal kvinnor skrek efter revolution. De ville med brutala medel kämpa för rättvisa, frihet, bröd och dricksvatten. Andra var mer försiktiga och ville arbeta med demokratiska medel i de olika IOGT-föreningarna. Dessa förening kunde vid sina sammanträde få låna en lokal i Missionshuset strax intill Liljeholmens järnvägsstation.

Ungdomarna runt sjön Trekanten ville dansa och på somrarna ordande de utomhusdans på en av ängarna vid sjön. Då gnisslade de tongivande i IOGT-föreningarna med tänderna. I stadgarna för IOGT fanns en paragraf om att IOGT var en kristen organisation och biskoparna hade med skärpa präntat in i det svenska folket att dans var brott mot det sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”.

Många kring sjön började tvivla på Gud och tyckte att kyrkan och de kristna hade för stor makt i samhället. Det borde finnas en mötesplats utan religiösa pekpinnar. Här skulle man diskutera rösträtten, fackföreningarna skulle få en mötesplats, här skulle det finnas ett bibliotek, här skulle ungdomarna kunna få dansa och på söndagarna skulle det anordnas sagostunder för barn. Kvinnorna skulle finnas med i verksamheten genom att skapa en syförening och sedan på en basar sälja det de hade gjort.

För att diskutera detta träffades några män en dag i början av seklet 1900 i ett hus vid Aludden. Planerna på ett Folkets hus började ta form. Hösten 1906 hade drömmen om Folkets hus gått i uppfyllelse och huset fylldes av verksamhet.

Det var dyrt att få allt att fungera i Folkets Hus. Männen i styrelsen fortsatta att träffas i köken vid Aludden för att förbereda styrelsemötena. Alla, som var medlemmar i en fackförening, skulle varje månad skänka en slant till husets underhåll. Nu startade häftiga gräl i köken. Det gällde inte om kommunalskatten skulle höjas för att få dricksvatten, utan om det var att bryta mot budet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” att anordna sagostunder på högmässotid i Folkets Hus. Barnen fick under dessa samlingar lära sig att före kristendomen dyrkade folket i vårt land de manliga gudarna Oden och Tor och den fantastiska gudinnan Freja. Hon var en otrolig kvinna. Hon for runt i en stor vagn, som drogs av en grupp väldresserade katter. För flickor med drömmar om att få rösträtt och komma in i riksdagen blev hon en förebild.

Flera av de tongivande i de olika fackföreningarna var också medlemmar i svenska missionsförbundet och skickade sina barn till deras söndagsskola. För dessa män betydde gemenskapen i missionshuset mer än troheten mot arbetarrörelsen ideal. De valda att till mångas förtret att lämna facket och arbetarrörelsen gled över åt vänster.

Området runt Trekanten är idag ett vackert grönområde och Trekanten har renats och är nu godkänd som badsjö. Det är bara nu på vårens tid som husgrunderna syns ordentlig. De enda, som bryr sig om att spana in dem, är klottrarna. Här finns fria ytor som passar för deras konstnärliga skapande. Om någon månad kommer buskar att skymma muren och ingen ser klottret. Joggare, stavgångare och föräldrar med barnvagnar tänker sällan på att här har det bott folk, som kämpade för en bättre värld.

Det enda som finns kvar av rucklen vid strandkanten är några stenar från husgrunderna. Det går nätt och jämt att spana in dem under knäckepilarnas grenar.

”Chalmers flamma, du evigt är densamma . . .”
När jag var fem år bestämde jag mig för vilka uppvaktande kavaljerer jag skulle acceptera. De skulle gå på Chalmers och kliva runt med en tofsprydd mössa och kunna svetsa fast en spårvagn vid Järntorget.

Under tonåren upplevde jag utanförskapets tystnad. Jag gick i flickskolan vid Bellmansgatan och vantrivdes. Klasskamraterna var ute och dansade på Studentkåren på lördagarna och på tisdagar var det skutt för skolungdomar på Rotundan. Jag kunde inte dansa och några trevliga klänningar eller dansskor hade jag inte. Mina möjligheter att stöta på en chalmerist var i det närmaste obefintlig.

Det var slutet på 1940-talet och några statliga studiemedel existerade inte. Chalmeristerna, som inte bodde hemma hos sina föräldrar, hade kommit på ett bra sätt att överleva. De gick på tisdagsdanserna och spanade in välklädda flickor, som de sedan började uppvakta. Efter några veckor stod de på rad klockan 15.30 på Bellmansgatan. De väntade på att skolklockan skulle signalera slutet på skoldagen. Då skulle de möta sin utvalda flicka, bjuda henne armen och följa med henne hem. I flickans jungfrubur kunde de sedan hjälpa henne med läxorna i matematik, fysik och kemi. Flickmamman kunde inte med något annat än att bjuda kavaljeren på middag. Några mammor gillade inte detta, eftersom chalmerister ibland jämställdes med cirkusartister.

Lärarinnorna visste inte hur de skulle ställa sig till denna parad av pojkar. Kanske var det omoraliskt, kanske innebar detta att flickskolans elever i de sista årskurserna skulle klara matematikproven bättre.

Den läckraste pojken i denna skock var Per-Erik. Han var lång och blond och kunde konsten att svänga den toftsprydda mössan så att han påminde om en spansk tjurfäktare. Per-Erik var duktig på dansgolvet och kunde få alla flickors hjärtan att klappa häftigt under foxtrotdansen ”Night and day”. Per-Erik uppvaktade Ingrid i min klass. Hon var mycket välklädd och alla var övertygade om att hon hade förmögna föräldrar.

En av klassens snyggaste flickor smög sig en eftermiddag fram till Per-Erik och frågade om han kunde förklara begreppet watt för henne. Hon begrep ingenting under fysiklektionerna. Per-Erik kom med en invecklad förklaring, som bara gjorde min klasskamrat ännu mer förvirrad. Efter detta kom det vi alla ville veta. Det var om den elegante Per-Erik roade sig med att svetsa fast spårvagnar. Svaret blev ett dovt skratt. Per-Erik studerade elektroteknik och svetsning var sådant som skeppsbyggarna roade sig med de dagar då de inte lekte med fartygsmodeller i mammas badkar.

Per-Erik försvann från Bellmansgatan och snart visste alla att han hade hittat en flicka från Nya Elementar på Viktoriagatan. Nyfikenheten blev stor och en av mina klasskamrater bjöd en tisdag på Rotundan vid damernas dans upp Per-Erik. Hon fick under dansen veta det hon ville. Per-Erik hade tröttnat på Ingrid, eftersom det enda han fick till middag var kräm och mjölk. Hos den nya kärleken serverades falukorv med kokt potatis och stuvade morötter.

Flickskoletiden tog slut och jag började utbilda mig till folkskollärare. Mina nya klasskamrater ryckte på axlarna åt chalmeristerna, som de ansåg var antingen trista matfriare eller busande småpojkar med drömmar om att få svetsa fast en spårvagn vid Järntorget.

Det fanns matfriare bland studenterna. Det trista var att de uppvaktade en tjej i Göteborg och samtidigt hade en kärlekshistoria på gång i hemorten. Hembygden drog, det skulle blivit skandal på bygden om chalmeristen, när studierna var över, inte gifte sig hemma i kyrkan med brudens konfirmationslärare som vigselförrättare. Kvar i Göteborg fanns ett brustet hjärta och en misstro mot den tofsprydda chalmersmössan.

Hösten 1953 skedde en förändring. Tage Erlander hade lyckats driva igenom att obemedlade studenter kunde söka banklån, som staten gick i garanti för. Nu blev det mer lönsamt att plugga och snabbt bli klar med sin utbildning till civilingenjör än att jaga flickskoleflickor med matglada mammor.

Det var slumpen eller kanske ödets gudinna som gjorde att jag träffade min chalmerist David. Bland det första han sa var att han hade motorcykel och att det inte var farligt att åka spårvagn tillsammans med honom. Han var kemist och hade inte tillgång till ett svetsaggregat.

Jag blev bjuden på dans på Chalmers, jag blev en chalmersflamma, som var något som jag hade drömt om sedan jag var fem år. Den första melodin vi dansade till var ”Back to the Mountains”, en populär danslåt som berättade om studenten som lämnat hembygden för att plugga. Problemet var att tjejen i hembyn inte orkade vara tillsammans med en grabb, som ville bryta upp från jordbruket och efter studierna börja arbeta i en stor stad. Pojken förstod inte varför flickan klamrade sig fast i bygdegemenskapen och inte vågade ta klivet ut i världen. En annan melodi vi dansade till var ”Mona Lisa, Mona Lisa still I love you . . . ”

Jag hade gått i flickskola och där hörde det till att alla par skulle ha en dansmelodi gemensam. David begrep ingenting av detta. Han var bondpojken, som vågade ta steget ut i världen med Chalmers som språngbräda. En melodi betydde mycket litet för honom. När jag hittade en samlingsskiva med gamla danslåtar kända han igen stämningen i ”Back to the Mountains”. Davids ungdomssvärmeri hade inte förstått att för en chalmerist gällde det att inte missa någon tentamen. Om detta skedde, försvann genast det statliga studielånet. Hon hade en vårdag hittat en kille, som alla årets lördagar och onsdagar tänkte mer på kroppslig kärlek än på att plugga.

Det var mycket diskussioner om chalmeristerna var akademiker eller inte. Många hade gått på ett tekniskt gymnasium och aldrig behövt lära sig de tyska romantikernas dikter utantill. Jag blev mycket förvånad varje gång jag hörde Davids kamrater grymta om att det var finare med humaniora än teknik. Detta kunde jag aldrig hålla med om. Jag brukade hänvisa till chalmersspexen, som i många läkares ögon var roligare och mer laddade av kultur än de som då uppfördes i Lund. Här bland de blivande civilingenjörerna fanns den förfinade studentkulturen, som helt saknades på Göteborgs universitet.

Det var en upplevelse att som chalmersflamma få följa med på spexen på Stenhammarsalen. Det jag minns mest är Henrik8 med sångerna om de sex fruarna.

”Katarina, min fru med ditt käx
Och ditt tjat kan få mig att kräcks
Men nu vet jag hur käringar knäcks
I vårt gravkor skall strax ligga sex
Ja du skall dö!
Ja du skall dö!
Och på begravningsfesta
i lust och nöd
i lust och nöd
jag lovar älska den nästa.”

Nu har David och jag hållit ihop i knappt 60 år och vi skrattar fortfarande åt de gamla sångerna från spexen. Chalmeristerna tidning kommer ett par gånger om året. Jag brukar läsa ungefär hälften i den, men får jag inte veta om historierna om den fastsvetsade spårvagnen fortfarande berättas i Göteborg, hur spextraditionen har utvecklats sedan 1950-talet eller om man numera sjunger ”Chalmers flamma, du alltid är densamma . . ”. Melodin är kanske inte lika populär som för 60 år sedan. Då det var det mycket ovanligt att flickorna vågade söka till en teknisk högskola, där de riskerade att få höra att de borde medlemmar av Stora Teaterns balettkår eller söka till småskolärarseminariet i Skara.

Man behöver bara titta på omslagsbilden på chalmeristernas tidning och läsa de tio första sidorna för att inse att Göteborg inte är en sömnig håla med invånare, som bara drömmer om fornstora dagar med mängder av skeppsvarv.

Vintern som gått har varit annorlunda utan snö och kyla. Mälaren har varit isfri och bara ett fåtal dagar har det gått att åka pulka. Det jag har saknat är vandringar på Mälarens is ut till ön Lindholmen. Nu får jag nöja mig med att titta på bilder från vårvintern 2010. Jag hade då precis köpt min första digitalkamera och jag tog med mig den ut till Lindholmen.

Mitt i vintern, när snön ligger djup över de upptrampade stigarna mellan husen från mitten av 1800-talet, ligger det ett skimmer över Gustavs dagar över ön. Hit kom ibland Gustav II tillsammans med sina ordensbröder i det hemlighetsfulla sällskapet Augustiorden. Kungen spelade en underordnad roll vid dessa möten, han var en gruppen och kanske gnolade han med när Carl Mikael Bellman började sjunga om Ulla Winblad eller Joakim uti Babylon och hans hustru Susanna. Sekreterare i denna orden var den svarte morianen Gustav Badin, som den danske kungen köpte på en slavmarknad i Västindien och sedan skänkte till Gustav III´s mor Lovisa Ulrika.

På 1830-talet upplöstes Augustirorden och Lindholmen övertogs av Sveaorden, som var ett ordenssällskap, som hyllade allt som var engelskt. Ordenssällskapet hade en egen båt som de varje sommar seglade runt i Mälaren med. Ordensbröderna läste med förtjusning de gamla sägnerna om svärdet Excalibur, trollkarlen Merlin och riddarna kring de runda bordet. Mystiken med Excalibur blev ett stående inslag vid deras fester på Lindholmen. En sommar bad de en stenmästare borra ett hål i den kala klippan vid stranden och här murade stenmästaren omsorgsfullt fast ett svärd, som föreställde Excalibur. Det hörde till ordensriterna att försöka dra ur stenen or klippan och på så sätt bli Sveriges egen kung Arthur. Stenmästaren hade gjort ett omsorgsfullt arbete och stenen sitter fortfarande fast i berget.

Ordensbröderna uppskattade allt som påminde dem om England. Shakespeares skådespel blev ett inslag i deras möten. En av medlemmarna i detta ordenssällskap var Erik Gustav Geijer och han började översätta pjäserna till svenska. De resande teatersällskapet uppskattade detta och Hamlets odödliga ord om att vara eller inte vara citerades snart i landsbygdens stugor.

Det var under Sveaordens glansdagar som de första sommarhusen byggdes på Lindholmen. Idag vet vi inte vilka som har bott i de olika husen och om tjänstefolket uppskattade att få bo på en ö intill Stockholm. De kunde från öns strand se Ekensbergs krog och höra de glada skratten, men de hade små möjligheter att på egen hand ta sig dit och ta del av gemenskapen. Att närma sig svärdet Excalibur eller i smyg lyssna på Shakespeares skådespel var inte tillåtet för kökspigorna.

Ett av husen har det gått att datera. Det är det gröna utedasset, som köptes som rivningsvirke från Stockholmsutställningen 1896. På utställningen var det kuren för biljettköp och det måste ha varit mycket trångt inne i kuren när flera flickor samtidigt skulle sälja biljetter och sedan på kvällen räkna dagskassan.

Jag har saknat Lindholmen denna vinter. På denna ö kan jag när solen står lågt mellan träden skymta när den mörke morianen Gustav Badin gör en uppvisningsdans för ordensbröderna. Han var en skicklig dansör och användes ofta som danslärare. Vid svärdet Excalibur hör jag inte bara vinden susa utan också en mansröst deklamera ur de engelska medeltida dikterna. Vem kan dra upp stenen? En vinterdag sitter det orubbligt fast i klippan.

En vinterdag hade en dörr i det vackra gröna huset blåst upp och jag tassade tyst in i det tysta och övergivna rummen. Det vilade något av samma kusligs stämning som i Erik Gustav Geijers dikt om den lille kolargossen i köket med inredning från sekelskiftet 1900. Då skickades barn ut för att lämna mat till de äldre och det gällde att inte vara rädd varken för Mälarens djupa vatten, höstmörker eller bergens troll.

”I skogen vid milan sitter far,
mor sitter hemma och spinner;
vänta, jag blir väl också karl,
får en fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick,
friskt liv, medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och dryck,
nu komma snart kvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
. . . .
Den rätt kan läsa sitt fader Vår
Han räds ej varken Fan eller trollen.”

Stockholm är en underbar stad med många vandringsleder längs vatten. En av dessa går från Slussen och sedan utefter Mälarens stränder bort till Vårby Gård. Det mest spännande stället är Vinterviken med rester från Nobels nitroglycerinfabrik och spränggroparna i berget.

Varje sommar är det alltid båtar som gömmer sig bland träden på stranden. Det är allt från stulna kanoter till mindre ångbåtar. Sommaren 2010 kom en sevärdhet, som ingen visste vad den hette och hur den hade hittat till Vinterviken.

På håll såg båten mycket välvårdad ut och jag hade en känsla av att en grupp ungdomar bodde i båten. Spröd och ung kärlek speglade sig i vattnet. Det var som en nutida version av Per Anders Fogelströms bok ”Sommar med Monika”, boken som senare blev en film med Ingemar Bergman som regissör.

Jag gick runt viken och tassade försiktigt fram till båten, som verkade vara övergiven och där allt värdefullt hade stulits. Däcket var fullt av skrot av alla slag och mitt i allt detta låg en trave tomma ölburkar. Då och då knakade det inne i båten och jag drog mig snabbt tillbaka till promenadvägen. Mitt i sommargrönskan och bland blommande älggräs fanns en kriminalhistoria, som pockade på en lösning.

Två dagar senar gick jag ner för att se om båten fanns kvar. Den var försvunnen och jag började prata med de ungdomar, som brukade bada vid ångbåtsbryggan. Jag ville veta om de visste vart den gamla och skamfilade båten hade tagit vägen. En pojke skakade på huvudet och sa att det alltid nattetid kom skumt folk till Vinterviken och då gjorde tanten bäst i stanna hemma och titta på film på TV.

Det var fler än jag som lagt märke till båten, som var vacker på avstånd men som visade upp sitt förfall på nära håll. Ingen visste varifrån den kom och vart den försvann. Nyfikenheten drev mig att ringa till polisen men här fick jag bara undvikande svar.

En dag på gymet fick jag veta något om båten och dess besättning. Jag stötte i omklädningsrummet på tjej, som brukade jogga i backarna vid Vinterviken för att skaffa sig bra benmuskler till Midnattsloppet. Hon bodde I Ekensberg och tyckte det var spännande att spana in allt som hände i området och då speciellt vad som rörde sig på den lilla ön Lindholmen. Lindholmen ligger strax utanför Vinterviken och i slutet av 1800-talet ägde urmakare Linderoth Lindholmen. Ön var hans sommarparadis.

På 1980-talet hade en ideell nykterhetsförening i samband med socialförvaltningen startat ett projekt för att få knarkare att lära sig ett hantverk och efter två månaders praktiskt arbete med att rusta upp hus och natur på ön Lindholmen få ett fast arbete. Under de två månaderna som missbrukarna dagligen var på Lindholmen fäste de sig vid ön och ville inte lämna den när pryotiden var över. De hade fått låna nycklar till husen och tagit kopior på dem. Sommar därpå, när ön användes som dagkoloni, kom missbrukarna tillbaka nattetid i en begagnad båt. Båten förtöjde de vid resterna av urmakarens gamla brygga, som nu nästan var dold av ett buskage av alar. Härifrån gick en smal och upptrampad stig till det hus, som barnen aldrig använde.

Tjejen från Ekensberg upplevde att hon måste få prata av sig allt hon sett och misstänkte om den märkliga båten.

”Jag har från min balkong sedan i våras sett hur den hemska båten sent på kvällarna glidit in mot Lindholmen och lagt till vid den gamla bryggan intill alarna. Vad gänget har för sig på Lindholmen vet jag inte. Nu är det kaffeservering på ön och riktigt trevligt. Man åker dit med båten till Drottningholm eller hyr en kanot. Nu är det ordning på ön. Någon ringde tydligen till polisen och båten stack till oss.”
”Samma gäng som tidigare?” undrade jag
”Ingen aning, har bara en kuslig känsla av att det är något skumt med båten, gissningsvis knarklangning.”

Plötsligt blev alla i omklädningsrummet så intresserade att de glömde att ställa sig i kö framför sminkspegeln. Alla ville veta mer om Lindholmen, vilka som tidigare bott där och hur man kom till kanotuthyrningen.
”Dit måste jag åka. Tror ni att båten kommer tillbaka nästa sommar?”

Båten har inte kommit tillbaka varken till Vinterviken eller Lindholmen. Stränderna har snyggats upp och nu är det svårare att gömma en stor båt i Vinterviken. Mitt intryck är att det inte längre är lika frestande att nattetid smyga sig ner till Vinterviken och vid en skamfilad båt köpa narkotika. Nu kan man sitta framför sin dator och i lugn och ro beställa det man vill ha på nätet.

För alla som drömmer om att skriva en deckare har Stockholms stränder blivit tråkigare.

Nu har fastan börjat, vilket märkligt nog syns både på ICA i Skärholmen och i Östermalmshallen. Nu finns det fisk av alla slag i överflöd. I de katolska länderna äter man inte kött, ägg eller fet grädde under denna tid, som avslutas på Långfredagen. Jag upplever fiskdiskarna bakom sina glasrutor som tråkiga. Det var mer spännande under barndomsåren, när man i Feskekörka kunde köpa stora torskar direkt ut fiskarnas lådor. Då doftade det salt hav, fiskrens och svettiga fiskare, nu stinker det av kundernas dyra deodoranter vid fiskdiskarna. Det är inte de kristet-religiösa som trängs framför diskarna med rödspättor och musslor utan det trendiga gymfolket, som vill äta näringsriktigt utan att drabbas av kancer, som man riskerar att få efter att h ätit rött kött, eller att känna sig som miljöskurkar.

Igår var det askonsdag och under 1930-talet i Göteborg gick året då in i en annan fas. Fastan hade börjat och alla barn skulle tränas att vara med om att Jesus på Långfredagen skulle korsfästas för våra synder. Detta upplevde jag som obegripligt. Varför skulle Jesus dö för att jag syndade genom att vägra äta rabarberkrämkräm och mjölk. Senare har det visat sig att min vägran att sluka kräm och mjölk hade en naturlig orsak. Jag är laktosintolerant.

Under hela fastan fick på 1930-talet prästernas barn aldrig äta kött, ägg eller ost. På vardagarna brukade mamma köpa ett stort torskhuvud och det kokade hon soppa på. Den smakade bara salt och påminde om grumligt havsvatten. I denna vätska simmade små bitar av potatis och dessa påminde om förvirrade vittlingar. Till efterrätt fick vi kräm och mjölk, en maträtt som jag efter mycket tjatande fick byta ut mot en bit hårt bröd.

Jag hade fyllt sex år och nu var jag tillräckligt stor för att tidigt på morgonen få följa med mamma till Feskekörka. Mamma hade med sig en lång och smal spånkorg, som han bara använde vid fiskinköp. I botten låg alltid en trave med tidningar, som skulle skydda korgen mot det vatten, som alltid sipprade fram ur en rensad fisk.

Det var en speciell dag, som krävde en stor och nyfångad torsk. Pappas vän från studentåren Fader Gunnar Rosendal från Osby skulle komma på besök vid lunchtid. Han ville prata med pappa om nattvardsfirandet i Göteborgs stift kunde förnyas. Fader Gunnar ansåg att folket varje söndag borde möta den korsfäste Jesus i nattvarden och inte bara ett par gånger om året då det var skriftermål i samband med aftonsången.

Medan vi traskade Landsvägsgatan ner mot Järntorget pratade mamma högt om Fader Gunnar, om nattvarden och hur rädd hon var för Gud. Hon trodde inte att nattvard varje söndag skulle radera bort denna skräck för Guds allseende ögon. Äntligen kom vi fram till Feskekörka och en doft av havet strömmade mot mig. Mamma tog mig hårt i handen så att jag inte skulle försvinna bland alla fisklådor.

”Vi skall inte köpa ostron, det är för dyrt. Inte räkor och inte krabba, de har levt länge i sump och man vet inte om de är fulla av bakterier. Det får räcka med kokt torsk och persiljesås.”
Jag begrep ingenting och hade på tungan att fråga vad krabborna gjorde i kaffesumpen. Då stötte mamma på en annan prästfru, som också var på jakt efter en stor torsk. Det pågick prästmöte och de präster, som inte tillhörde Göteborgs stift, skulle bjudas på lunch i olika prästfamiljen.

Mamma köpte en stor torsk och fick gälar, magsäcken och gallblåsan urtagna. Huvudet på torsken fick sitta kvar. Det såg spännande ut med kalla ögon, som glodde intensivt på mig. När jag kom hem skulle jag vilja vara med och undersöka fisken och huvudet närmare. Så blev det inte. Jag skickades genast ner till fiskaffären i vårt kvarter för att köpa för tio öre bleka persiljeblad.

Mamma dukade med bäste porslinet på vit linneduk i matsalen. Jag brukade aldrig på sitta med vid matbordet när det kom gäster, utan fick då äta i köket tillsammans med barnflickan. Den här gången var det annorlunda, jag skulle sitta med vid det vackert dukade bordet. Fader Gunnar hade på prästmötet sagt ifrån att alla präster måste leva efter regeln ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke ty Guds rike hör sådana till.” Detta var märkligt och jag blev osäker i min bästa vinterklänning, som nu hade blivit för liten och skavde i armhålen.

Fader Gunnar var annorlunda, både skrämmande och vacker. Han var klädd i en svart glänsande långrock och hade en liten svart mössa på huvudet. Han var som en levade bild, som just stigit ut ur en mörk altartavla. Fader Gunnars ögon var vänliga och han tittade nyfiket på mig. Detta gjorde att jag i den illasittande röda lumpylleklänningen gjorde mitt bästa för att räta på ryggen. Vi ställde oss på parad bakom stolarna och plötsligt började Fader Gunnar tala.
”Vi har ett barn med oss vid denna måltid. Hon skall läsa bordsbönen!”

Jag blev helt stum. När jag åt tillsammans med barnflickan läste vi aldrig bordsbön utan de enda orden som yttrades var att efter maten skulle barnflickan diska och detta skulle gå så snabbt som möjligt. Medan jag funderade febrilt tog Fader Gunnar ett steg bakåt, han knäböjde på golvet och han fyllde hela rummet med andakt.

Tankarna snurrade runt. Den bön jag helst skulle velat bedja skulle säkert inte ha blivit uppskattad. Jag skulle ha bett Gud välsigna kräm och mjölk och sedan dela ut det till de fattiga barnen på Nilssonsberg. Pappa blängde på mig och viskade tyst att jag skulle samla mig till bordsbönen. Jag kunde inte, jag hade aldrig tidigare rabblat den korta och konstiga bönen. Från golvet hördes mummel, det var Fader Gunnar som bad sin egen bön. Då höjde pappa händerna mot taket och sa högt och tydligt:
”Gode Gud välsigna maten, Amen!”

Fader Gunnar reste sig smidigt som en elitgymnast upp från golvet, mamma ringde i en liten bordsklocka och barnflickan kom in med maten. Fader Gunnar tog den stora skeden och la för sig av den del av fisken, som fanns närmast huvudet. Han tittade skarp på mamma.

”Flickan är blyg, det är inte alltid det lättaste att prata med Vår Herre. Ge henne den bästa biten av fisken!”

När middagen var slut slog sig Fader Gunnar ner vid vår kammarorgel och började spela en enkel melodi, som var en bön till Gud att han skulle bevara Sverige för krig och örlog, för uppror och tvedräkt. Fader Gunnar och pappa sjöng och mamma slöt ögonen och knäppte händerna. Mitt i andakten ringde det i telefonen i hallen. Mamma rusade ut i hallen och jag följde efter. Det var en av de ömtåliga tanterna i våningen under oss som ringde. Hon var desperat på grund av de genomträngande ljuden från vår lägenhet. Mamma bet ihop tänderna för att inte låtsas om hur irriterad hon var över de ständiga klagomålen om oväsen från vår lägenhet.

Mamma försökte förgäves förklara att pappa och en av hans ämbetsbröder sjöng en del av Litanian, som var en allmän kyrkobön under fastan. Den ömtåliga tanten begrep ingenting och mamma slängde på luren. Då vågade jag fråga vad ordet örlog betydde och om tvedräkt var detsamma som tvestjärt. Frågan var dum och jag kommenderades ut i köket för att hjälpa till att torka disk.

Det blev aldrig tillfälle för mig att niga ett vackert adjö till Fader Gunnar. Medan jag hjälpte till med disken försvann han tillsammans med pappa till prästmötet. Jag skulle ha velat tacka honom gör den godaste biten av den kokta torsken.

Pappa kom hem ganska sent på eftermiddagen. Han berättade att några av prästerna känt sig frågande till Fader Gunnars åsikt att under fastan fick man inte njuta av ett glas rödvin till steken och inte heller av ett glas konjak till kaffet. Det hade varit en del diskussion prästerna emellan om en ny gudstjänstordning i vilken knäfall skulle kunna vara en del av andakten.

Pappa drog en djup suck.
”Jag gillar det inte, kan inte knäfalla snyggt och har aldrig gillat gymnastik.”
Mamma stönade och berättade att hon efter lunch hade varit ute och köpt tyger, som skulle bli till sommarklänningar till mig. I tygaffären hade hon stött på en annan prästfru, vars make hade högre rangställning än pappa. Detta hade fört med sig att hon fått en åhörarplats till prästmötet och hon hade över rullarna med bomullstyger underhållit mamma med vad Fader Gunnar hade sagt.

”Jag undrar” sa mamma bittert. ”Är det meningen att en präst skall träna rörelser tillsammans med baletthopporna från Stora Teatern? Skall detta med att Jesus dog för våra synder alldeles försvinna ur kyrkan?”

Mer blev inte sagt. Det ringde på dörren och min äldste bror Lars gick och öppnade. Han var snart tillbaka och talade om att en arbetslös kvinna bad om en slant till mat för sina barn. Hon hade fått den krona, som fanns i hans byxficka och sedan sagt att hans pappa var upptagen med prästmötet. Kvinnan hade nigit och tackat min bror och hoppades att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli präst.

Pappa skrockade belåtet. Han tyckte det var jobbigt med alla arbetslösa, som dagligen kom för att tigga pengar till sin svältande familj. Då gick det inte att ge mindre än fem kronor.
Jag tänker på allt detta när jag går förbi fiskdisken på ICA i Skärholmen och tiggaren vid min tunnelbanestation. Mycket är sig likt sedan mina barndomsår i Göteborg. Fattigdomen finns mitt ibland oss. Fader Gunnar fick som han ville och nu är nattvarden en del av högmässan. Den stora skillnaden mellan nu och då är att prästbarnen inte i förskoleåldern tvingas att rabbla den för dem obegripliga Litanian och att det inte längre är ett bevis på synd att vara laktosintolerant.

År 1824 blev biskopsstolen i Växjö ledig. Genast började intrigerna om vem som borde bli stiftets nye biskop. Det vanliga var att utse någon av professorerna i Uppsala eller Lund. Det var i de akademiska kretsarna som en lista på lämpliga kandidater sattes upp. Nu började ett trist intrigspel mellan olika grupper i den akademiska världen. Det var långt ifrån självklart att lundaprofessorn i grekiska Esaias Tegnér skulle bli ett av namnen på förslagslistan. Det slutliga valet skedde i en konselj och det hände att kungen själv bestämde vem som skulle bli biskop.

Esaias Tegnér var medlem i två betydelsefulla sällskap, Götiska Förbundet och Härberget i Lund. Götiska Förbundet startade blygsamt efter år 1809, det år när vårt land i kriget mot Ryssland förlorat Finland. Då gällde det att stärka den fosterländska känslan och att gå tillbaka till de fornstora dagarna under vikingatiden. Götiska förbundet gav ut tidningen Iduna och det var här som Esaias Tegnér först publicerade sina dikter om kärleksparet Frithiof och Ingeborg.

Den andra gruppen, Härberget, bestod av professorer, läkare och jurister i Lund. En av de tongivande gruppen var matematikläraren och prästen Christopher Isac Heurlin, som var mycket god vän med Esaias Tegnér. Christopher Heurlin visste att Esaias Tegnér hade dålig ekonomi och att han hade vissa psykiska problem och behövde dyr läkarvård utomlands. På 1820-talet tjänade en biskop betydligt mer än en professor och om vännen Tegnér blev vald till biskop skulle hans akuta problem kunna lösas på ett smidigt sätt. Christopher Heurlin gjorde därför allt han kunde för att Esaias Tegnér skulle bli biskop i Växjö.

Lund var under 1820-talet en stad där allt kunde debatteras. I domkyrkan predikade den stränge domprosten Henric Schartau om nådens ordning och hur människorna genom att finna ordning i livet kunde komma fram till Gud. Domkyrkan var alltid full vid dessa predikningar. Det enkla folket var de som först kom för att lyssna. Senare smög sig studenterna in i domkyrkan och slutligen anlände några professorsfamiljer. Professorerna på den teologiska fakulteten hade ingen förståelse för Henric Schartaus tankar och flera i Härberget föraktade de som lyssnade på den populäre domprosten.

Idag vet vi inte hur många av de blivande prästerna som ogillade Esaias Tegnérs intresse för den antika kulturen. Präststudenterna kände att de fick andlig vägledning genom Henrik Schartaus utläggningar om nådens ordning och hans tolkningar av Bibeln. Efter prästvigningen tog de med sig dessa tankar till församlingar i Skåne, på Västkusten och de västra delarna av Småland. Ingen av de småländska präster, som hade flockats kring Henrik Schartau, blev tillfrågade om de ville ha Esaias Tegnér som biskop. Deras svar skulle ha varit ett artigt nej.

Esaias Tegnér skrev till sina vänner att han ogärna ville lämna Lund. Samtidigt som biskopsutnämningen till Växjö stift var klar utbröt ett häftigt gräl mellan olika medlemmar i Götiska förbundet. En av följderna av detta blev att tidningen Iduna lades ner. Då tog sig Esaias Tegnér samman och gav ut Frithiofs Saga på eget förlag. Boken blev mycket populär och såldes i 4000 exemplar. Efter detta sökte han hjälp för sina psykiska problem hos erfarna läkare i Tyskland.

Boken om Frithiof och Ingeborg stötte på ett oväntat motstånd från den spirande kvinnorörelsen i Göteborg. Här tyckte man att Esaias Tegnér såg ner på bokens kvinnliga huvudperson Ingeborg och hela det kvinnliga könet.

Tre år efter biskopsutnämningen kände sig Esaias Tegnér i psykisk balans och flyttade till Växjö där han vigdes till biskop. Något år senare tornade problemen upp sig för den nya biskopen. Församlingarna vid gränsen mot Halland hade präster, som predikade nådens ordning enligt Henrik Schartau. Denna predikostil ogillades av biskop Tegnér och det hände att han visade ett öppet förakt för dessa präster och deras tolkningar av Bibeln. I Jönköping hade landets första kristna nykterhetsförening bildats och detta behagade inte biskopen, som gjort sig känd för att ibland dricka ett par glas vin för mycket. I byarna fanns pietisterna (föregångare till frikyrkofolket), som vid husandakterna lärde alla som hörde till gården vad som stod i Bibeln och talade om för tjänstefolket att de skulle se upp till Jesus och hålla sig till Tio Guds Bud. I brev till vännerna beklagade sig Esaias Tegnér över de obildade pietisterna, som enligt hans åsikt inte hade satt sig in i antikens kultur och inte begrep sig på diktning.

Esaias Tegnér vantrivdes tidvis i sitt stift. Han for runt i de olika församlingarna och framförde kritiska tankar om att kyrkorna hade målade tak och medeltida altare. Han krävde att dessa små kyrkor skulle rivas och ersättas med stora och vitmålade kyrkor, som skulle sakna all utsmyckning invändigt. Här kunde tankarna svinga sig mot Guds höjder och inga målningar skulle störa människornas möte med det eviga.

Många församlingar rev under tyst protest sina gamla medeltida kyrkor och byggde nytt, stort och vitt. Församlingsborna i tyckte att de påminde om lador och nu kallades dessa kyrkor för ”tegnérlador”. Andra församlingar vägrade och kämpade emot biskopen beslut om rivning. Den mest kända av dessa kyrkor finns i byn Dädesjö och här finns fortfarande illustrationerna till legenden om kung Herodes stalldräng kvar i kyrkans tak.

Esaias Tegnér blev aldrig populär i sitt stift och vanligt folk tyckte bättre om berättelserna om Gamla Testamentets patriarker än kärleksparet Frithiof och Ingeborg. Många kände sig främmande i de stora och ödsliga ”tegnérladorna”, som bara vid julottan var fullsatta.

Esaias Tegnér skrev dikten ”Skaldens morgonpsalm” år 1813 och den hör samman med hans aktiva tid i Götiska Förbundet. Dikten är en hyllning till den fornnordiska guden Sol, som varje dag blev dragen i en förgylld vagn över himlen. Det är en profan psalm, som idag skulle kunna läsas vid en religionsfri skolavslutning i en tegnérlada. Det är knappast en bön utan bara en påminnelse om att biskop Tegnér med ord kunde tolka den värld, som döljer sig under landskapets gravkullar från svunna tider.

SKALDENS MORGONPSALM

”Sol, som från mig flytt!
Över bergets topp
lyfter du på nytt
strålig hjässa opp.
Jag vill bedja med de myriader.
Hör mig sångens, hör mig ljusets fader.

Tag mig med i skyn
på din himmelsfärd!
Öppna för min syn
diktens sköna värld!
. . . .
Låt dess gudabilder i det höga
sväva klara för ett dödligt öga!
Se, du hör min bön,
hör mitt lov också!
Jorden syns mer skön,
himlen mera blå.
Andar viska i de svala lunder,
jag hör harpor, jag ser Skaparns under.
Tiden flyger bort,
konsten är så lång,
livet är så kort.
Upp min själ till sång!
Guden kommer. Lyssnen myriader!
det är sångens, det är ljusets fader.”

Bilden föreställer ”tegnérladan” Södra Hestra kyrka i västra Småland. Bilden kommer från Burseryds församlingsblad.

Inte långt från Axelsbergs tunnelbanestation i Stockholm ligger intill Mälaren det vildvuxna området Eolshäll. Om det inte vore för alla träden, skulle det vara ett riktigt blåshål, som på 1700-talet var ett hårt betat grått berg. Då tyckte många att hällarna var en bra hemvist för antikens vindgud Eol. Här på de kala bergsluttningarna borde han trivas och området fick bära hans namn.

Det var först när vi i mitten av 1970-talet skaffade hund som jag regelbundet brukade gå ner till snårskogen vid Eolshäll. Här störde hundarna inte någon och ingen brydde sig om vad en flock hundägare hade för sig. Då fanns det i området tre ruckel och ett av dessa var ett utedass med två hål. Vi brydd oss aldrig om att ta reda på vem som ägde området och varför inte husen från sekelskiftet 1900 för länge sedan hade rivits.

Området var då som nu mycket vackert med utsikt över Mälaren och spår av en bergsträdgård. Det skulle efter uppsnyggning kunna bli ett otroligt fint strövområde fullt i klass med Djurgården. Eftersom det inte längre fanns några betande getter i området var det grönt och lummigt. Här fanns också rester av en gammal köksträdgård och på vårarna blommade cikoria.

Maria, en av damerna bland hundägarna, var aktiv inom Moderaterna. Hon berättade en dag att det på hundslingan skulle byggas en radhuslänga. Vi tyckte detta var trist och Maria meddelade att hon visste ett sätt att stoppa det planerade bygget. Hon tänkte starta en namninsamling och ville ha minst 500 namn på den lista, hon tänkte lämna till Stadsbyggnadskontoret. Många, till och med sådana som aldrig varit i området, skrev på. Det blev inga radhus och rucklen fick stå kvar. Själv hade jag mycket att göra och funderade därför aldrig på vem som ägde marken och varför ägaren låtit huset förfalla. Jag och de andra hundägarna utgick från att det var Stockholms stad som ägde området. Detta visade sig vara helt fel. Området ägdes av två familjer och det var ett arvegods.

De båda i området okända familjerna blev sura över att det inte gick att bygga på de vackra tomterna vid Mälaren. Det hade blivit en upptrampad stig och nu satte de upp stängsel rakt över stigen och slog ner järnrör i marken. På rören placerade de skyltar, som talade om att området var privat och fick inte beträdas. Ingen brydde sig om detta. Efter några veckor var staketen sönderslagna och någon hade förgäves försökt riva bort järnrören.

Det blev skriverier i lokalpressen. Tomtägarna sa att de var villiga att sälja marken till kommunen för ett marknadsmässigt värde. Kommunen sa nej med motiveringen att det var förbjudet att bygga på strandnära tomter. Detta var anledningen varför kommunen inte var villig att betala det föreslagna priset.

Skriverierna i pressen gjorde att många upptäckte charmen med området och den upptrampade stigen blev varje månad något bredare. Nu hittade också uteliggarna, klottrarna och knarklangarna till området. Rucklen blev ”den undre världens konstsalong” och de fick en enkel inredning med skamfilade trädgårdsbord, filtar och fältkök. Någon plockade dit porslin och bestick och här samlades på nätterna de utslagna till fester. Om inte hundägarna varit, skulle Eolshäll dagtid varit ett mycket kusligt naturområde med en vacker utsikt över Mälaren.

För ett par dagar sedan drev min nyfikenhet ner mig till Eolshäll, en förvildad park som jag inte hade besökt på länge. Jag hade hört att ägarna hade gett med sig att det blivit en trevlig promenadväg rakt genom området. Det hade skett förändringar. Det största av rucklen hade brunnit ner och över det gamla dasset låg ett omkullblåst träd. Ett ruckel fanns kvar och var nu omgivet av späda träd. Låga moln hängde tungt över Mälaren och i det dunka ljuset skapades inga skuggor. Det vilade något sakralt över det nedklottrade rucklet, något av ett övergivet missionshus i de småländska skogarna.

Jag blev förvånad över att kommunen hade satt upp bord i den gamla bergträdgården. Det stod under de gamla träden, som i ungefär hundra år borrat sina rötter ner i berget för att fånga upp vatten och näring. Det doftade vår och i en övergiven rabatt blommade en enda snödroppe.

På vägen hem gick jag en gång till förbi rucklet och funderade över om det inte borde snyggas till och flyttas till Skansen och här bli ett dokument över det sena 1900-talets folkliga kultur.