Min mamma var mycket sluten och ville inte berätta om sina släktingar. Detta gjorde mig nyfiken och jag plågade henne ständigt med frågor om hennes uppväxttid. Så småningom berättade hon att hennes pappa kom från en vallonfamilj och att han varit den förste som gift sig med en helsvensk tös från landsbygden. Min obekante morfar hade varit underofficer i flottan med förläggning i Karlskrona och sedan på grund av en katastrof tvingats lämnat sin tjänst och flyttat till Göteborg, där han blev affärsman. Familjen var ständigt på jakt efter en bättre bostad och efter varje flytt kände de vantrivsel och försökte komma tillbaka till kvarteren runt Skanstorget. Här hade de bott som nygifta och här hade fem barn sett dagens ljus och tre av dem hade dött innan de fyllt tre år. Längtan till Skanstorget berodde på att morfar var metodist och att det låg ett litet metodistkapell vid Skanstorget. Här fanns också en frukthandlare, som varje söndag tidigt på morgonen sålde billiga bananer till de barn, som var på väg till metodisternas söndagsskola.

Mamma hade velat bli flickskolelärarinna i kristendom och svenska. Varför hon aldrig fullföljde sina studier fick jag aldrig klart för mig. En trolig orsak kan vara att hon drabbades av spanska sjukan och att hon aldrig helt återhämtade sig efter denna sjukdom, en fruktad farsot som kunde skada nervsystemet och slå ut inlärningsförmågan.

Mamma växte upp i religiös familj, som i många avseenden levde efter reglerna i Gamla Testamentet. I hennes familj delades kropp och själ upp. Kroppen var syndig och skulle plågas och fick inte roa sig med lek och idrott. Själen var ren och odödlig. Den skulle vårdas ömt med bibelläsning, psalmer och kyrkobesök. I gymnastiksalar och simhallar strök Djävulen runt och gjorde sitt yttersta att locka unga flickor in på farliga vägar. I mammas hemmiljö betraktades dans, skidåkning, skridskoåkning och tennis som nästan lika stora synder som att stjäla.

Mamma gifte sig med pappa prästen och hade som prästfru svårt att hitta rätt i det sociala nätverket i de bygder pappa tjänstgjorde i. Den svåraste tiden var de år när pappa tjänstgjorde som brukspräst i Jonsered strax utanför Göteborg. Pappa var direkt underställd brukets ägare kommendörkapten William Gibson och på den sociala skalan placerades han mellan fabrikschefen och brukets kamrer. Nu gällde det för mamma att följa alla de oskrivna regler som gällde i ett brukssamhälle. Detta visade sig vara omöjligt. De andra damerna läste franska modetidningar, de spelade tennis på somrarna och bandy på vintrarna. Då var de klädda i sportbyxor, inköpta på sportavdelningen på Gillblads varuhus på Kungsgatan. Byxor var ett mansplagg och enligt Gamla Testamentet var det förbjudet för en kvinna att bära manskläder.

Mamma var liten till växten och mycket mager. Modet under 1920-talet passade henne perfekt och det var inga svårigheter att hemma sy moderiktiga klänningar. Pappas lön var inte stor och familjen hade inte råd att låta mamma köpa modekläder hos Gillblads.

Den sociala katastrofen kom år 1929 med vårbalen på herrgården. Kommendörkaptenen slog på stort och bjöd in delar av Göteborgs överklass och de mest betydande tjänstemännen på bruket. Herrarna anlände i frack med undantag för pappa, som var prästklädd, och damerna kom i sina kalasblåsor. Denna vår svängde parismodet från korta aftonklänningar till långa med ett volangprytt släp och en japaninspirerad rosett på ryggen. Mamma, som ansåg att läsning av modetidningar var att jämföra med äktenskapsbrott, hade ingen aning om att hon var helt fel klädd denna vårbal. Hon hade tagit på sig sin bästa hemsydda och knäkorta klänning, som var tre år gammal och en aning urtvättad. De andra damerna följde med sin tid, de hade kortklippt hår kammat i pagefrisyr och ett pärlhalsband, som räckte ner till midjan. Mamma levde enligt regeln att det var synd och skam att klippa sig och hade sitt tunna och ljusbruna hår uppsatt i en ful knut i nacken.

Kommendörkaptenen styrde både bruket och kalasen med hjärnhand. Ingenting undgick hans spejande ögon. På vårbalen hade mamma placerats halvvägs upp till honnörsbordet. Hon hade inte tidigare träffat de damer, som satt runt omkring henne. Några viskade att prästfrun var klädd som en portvaktskäring från Andra Långgatan och andra nickade bifall till detta. Kommendörkaptenen såg och hörde allt kring mamma och skålade lika ofta med henne som med sin bordsdam.

Det var första gången som mamma drack vin. Hon var osäker på skålningens regler och hade mest av allt lust att springa sin väg. Äntligen tog middagen med skålar och tal slut och kommendörkaptenen signalerade att det var dags att ställa upp sig på led för att tåga in i balsalen. Han steg fram till mammas bordskavaljer, viskade några ord och sedan bjöd han mamma sin arm. Arm i arm med kommendörkaptenen tågade hon in i balsalen, samtidigt som bruksorkestern spelade en marschmelodi. När alla kommit in i salen uppstod ett dovt sorl, som efter ett par minuter avbröts av att bruksorkestern spelade en wienervals.

”Nu, lilla Margareta Prästfru, skall du och jag öppna balen!”

Mamma kunde inte säga nej och hon försökte förgäves tala om för kommendörkaptenen att hon aldrig tidigare hade dansat.

Medan kommendörkaptenen försiktigt lotsade mamma av och an på det hala parkettgolvet glodde de flesta av damerna avundsjukt på henne. Denna kväll var det bara en av damerna som sa något vänligt till mamma. Det var Astrid Clementson, som var gift med brukets tidigare socialchef Emil Clementson och som nu var framgångsrik affärsman i Göteborg. Hon var gaska blyg och trivdes inte på stora kalas. Denna ödesmättade kväll blev Astrid Clementson en smal bro och bräcklig för mamma in i Göteborgs översta medelklass.

Jag minns tant Astrid med glädje. Hon smusslade in en begagnad resegrammofon och flera grammofonskivor i min leksakslåda. Den sista skivan fick jag hösten 1939, som var samma år som jag började skolan. Jag älskade denna skiva men jag vågade inte spela den när mamma hörde på. Det var en dansmelodi, som jag tyckte skildrade hur det gick till på de smutsiga bakgårdarna i gamla Annedal, i hus där männen var arbetslösa och familjen fick matpaket från församlingshemmet.

”För hemma i våran kåk
Där dansar vi Lambeth Walk
Och värden har sänkt sina hyresanspråk¨
Han gillar bäst den hyresgäst
Som dansar Lambeth Walk.”

Bilden på den franska modetidningen har jag hittat på nätet.

Jag har inte hållit reda på hur många gånger jag har åkt i ambulans, med eller utan blåljus, till Södersjukhuset tillsammans med sjuke make David. Första gången var för drygt fem år sedan. Då fick David sin första stroke. Otaliga gånger har jag traskat från Zinkens damms tunnelbanestation Ringvägen framåt och kämpat mig uppför de branta trapporna till sjukhuset för att hälsa på honom på någon av sjukavdelningarna.

Södersjukhuset är ett av vårt lands största akutsjukhus och här tar man emot drygt 300 sjuka och skadade människor varje dygn. På akutintaget kan det finnas upp till 300 patienter samtidigt och alla skall slussas vidare till någon av sjukhusets avdelningar eller till något annat sjukhus. David har haft tur. Varje gång har han fått ligga kvar i ungefär en vecka på detta centralt belägna sjukhus, som har blivit känt för att servera mycket god och vällagad mat till patienterna.

Efter varje sjukbesök brukar jag stanna till vid sjukhuskyrkans lilla meditationsrum och tända ett ljus för David. Det finns ingen hemma som väntar på mig så jag behöver inte jäkta för att hinna med bussen.

I lördags kom David hem från Södersjukhuset, där han legat en vecka på grund av att det sipprade urin från hans penis. Sista gången jag hälsade på honom såg jag att det fanns en målning och en fontän med porlande vatten längst in i den lilla hallen till meditationsrummet. Dessa konstverk kan ha suttit där i flera år utan att jag har märkt dem eller också har de kommit dit nyligen. Jag stod länge och tittade på tavlan, som var en bildtolkning av kapitel 4 i Johannesevangeliet i Bibeln. Den handlar om när Jesus vandrade genom det för judarna förbjudna landskapet Samarien och där vid Sykars brunn stötte på en kvinna, som hade gjort det som inte var tillåtet och som riskerade att straffas med att stenas till döds. Han hade flera gånger levat tillsammans med män utan att vara gift med dem.

Det blev ett dramatiskt samtal mellan Jesus och den okända och kvinnan, som var utanför mänsklig gemenskap i sin omgivning. Jesus gjorde skillnad mellan brunnsvatten och livets vatten, som släcker den andliga törsten. Kvinnan blev gripen av vad Jesus sa och började fundera över sitt liv. Då bröts stillheten vid brunnen av att lärjungarna kom stormande och talade om att maten var klar. Samtidigt talade de om för Jesus det olämpliga i att prata med kvinnor, som i sexuellt hänseende levde utanför lagen och normerna.

Kvinnan blev troligtvis mycket förvånad och lämnade sin vattenkruka vid brunnen och traskade till det hus där hon bodde. Hon berättade för de andra i huset vad som hade hänt och här uppstod en liten kristen församling. Mer än så får läsaren inte veta.

Kvinnan vid Sykars brunn var antagligen i behov av akut hjälp. Sjukdomar i underlivet var för 2000 år något man inte pratade om och några specialistläkare inom detta område existerade inte. Jesus gjorde något ofattbart när han började diskutera livets mening med den okända kvinnan, som ibland tolkas som en prostituerad.

Jag vet inte hur många av Södersjukhusets kvinnliga patienter, som söker sig till det lilla andaktsrummet. Södersjukhuset har en stor avdelning för kvinnosjukdomar och här föds varje år mängder av barn. Ingen utomstående får veta hur många av dessa kvinnor behöver någon medmänniska att prata med, någon som får dem att inse att det finns mer i livet än bekymmer om mat och dryck.

Det finns en fortsättning till historien om kvinnan vid Sykars brunn och Livets Vatten. Den är skriven i en helt annan kultur och finns i Johannes Uppenbarelsebok kapitel 22. Jag har hört en barnmorska på Södersjukhuset tolkning av texten. Den handlar om god förlossningsvård och om hur livets träd spirar på Södersjukhuset. Livets Vatten och Livets Träd hör samman på detta stora akutsjukhus.

”Och han visade mig en flod med Livets Vatten, klar som kristall
Som rann från Guds och Lammets tron
Mitt på den stora gatan
Med floden på ömse sidor
Stod Livets Träd, som bär frukt tolv gånger om året
Och ger sin skörd varje månad
Och bladen är läkemedel för folken.
Och ingen förbannelse skall finnas mer”

Att vara anhörigvårdare innebär allt från att se över en rollator till att vara i stället för distriktsköterskan. Jag bör veta när jag skall be om hjälp, hur jag skall formulera hjälpbehoven och sedan, om det är allvarligt, följa med till ett akutsjukhus

Lördagen i förra veckan upplevde jag verklig rädsla. Jag är anhörigvårdare at min make David, som om ett par veckor fyller 87 år. Han har haft stroke två gånger och har efter detta stora svårigheter att röra den högra armen. Det stora problemet är toalettbesöken, där det alltid måste finnas en hjälpande hand. En biverkan av sjukdomen är oförmågan att kontrollera urinblåsan. Numera är det blöjbyxor som gäller och jag eller hemtjänst måste byta dessa flera gånger varje dygn.

Tidigt på lördagens morgon var det blod i blöjbyxan. David och jag pratade om detta och vi beslöt oss för att ringa till ambulansen, som kom efter knappt en halvtimme. Det hade frusit till under natten och vägarna var glashala. Av vad jag förstod hade det blivit fördröjningar på grund av en liten trafikolycka.

Det blev en färd utan blåljus till akutmottagningen på Södersjukhuset. Blodet sipprade fram i en strid ström och jag kämpade med min oror. Var detta början på slutfasen av Davids liv? Var det kancer eller bara en banal infektion?

Det var ganska glest i korridoren utanför undersökningsrummen. En vänlig undersköterska sa att morgonen hade, trots halkan, varit ganska lugn. Jag hittade en pall och satte mig bredvid Davids säng och höll honom hårt i handen. Oron gjorde att jag frös så jag skakade. Det enda som hördes i korridoren var personalens jäktade steg.

Plötsligt hördes ett helt annat ljud. Det var en äldre och ensam kvinna, som grät desperat. En undersköterska kom tassande och undrade hur det var fatt.
”Min katt, min Kisse”, snyftade kvinnan. ”Nu ligger jag här och Kisse får ingen mat, inget vatten och ingen mjölk.”
Undersköterskan strök den gamla damen över kinden.

”Vi har fått tag på din dotter, vi väckte henne. Hon vet att du är här, hon kommer när hon har vaknat ordentligt.”
”Han smet” suckade den gamla damen. ”Han smet och jag blev ensam med tösen, orkade inte bry mig om henne, arbetade jämt. Dottern bryr sig inte, det är bara Kisse som tycker om mig.”

Mer blev inte sagt. En sjuksköterska kom ilande på raska fötter och talade om att hon fått klartecken från Ersta sjukhus om placering på en sjukavdelning. Strax därpå kom en stark man in med en bår, som den gamla damen varsamt lyftes upp på. Det sista jag hörde från henne var en fråga om hon fick ha Kisse hos sig på sjukhuset.

Strax därpå kom sköterskan och drog in Davids säng i ett undersökningsrum och så gott som genast kom en ung kvinnlig läkare. Hon trodde, precis som jag, att det blödde från ändtarmen. Efter ett par minuters undersökning ringde hennes larmtelefon. Det hade hänt en olycka och hon måste omedelbart gripa in.

Nu var David och jag ensamma i det svala undersökningsrummet. Dörren ut till korridoren var stäng och det enda som hördes var fläktens lågmälda susande. Nu märkte jag att jag var hungrig och frusen. I rummet fanns ett stort skåp med halvöppna dörrar. Där låg filtar och jag plockade fräckt ut ett par stycken både till David och till mig. Jag svepte in mig i två filtar och sköt stolen tätt intill Davids säng och började berätta för honom om hur jag frös när vi en sommar i fjällen hastigt överraskades av en snöstorm och slog upp tältet för att få skydd mot de bitande vindarna. Vi skrattade åt minnet och åt att min mage kurrade efter en smörgås och en kopp kaffe. Då mindes jag att det längre bort fanns ett mysigt väntrum med automat. David nickade bifall och jag gick snabbt mot väntrummet, som också det var svalt. På en soffa satt en zigenerska i sina bästa kläder och torkade ögonen med en elegant spetsnäsduk. Hon såg mycket frusen ut och hade behövt få svepa in sig i ett duntäcke.

Jag fick tag på en degig frukostfralla med ost och traskade tillbaka till undersökningsrummet och slukade den smaklösa frallan och drack vatten. Sedan var det bara att vänta.

Efter 45 minuter var den jäktade läkaren tillbaka och kunde fortsätta undersökningen. Det visade sig då att blodet kom från urinblåsan och hon började en ny undersökning med andra förutsättningar. Då ringde larmtelefonen. Läkaren bad om ursäkt och förklarade att nu gällde det liv eller död för en annan människa. Så blev vi ensamma igen och jag kände mig en smula desperat. David började frysa och han ringde på larmet vid sängen. En undersköterska kom ilande och frågade vad han ville. Jag förklarade att David frös och var törstig.

”Lätt att ordna!” sa undersköterskan glatt och försvann ut för att några minuter senare kom släpande på en värmefilt och en bricka med kaffe, näringsdryck och ostsmörgåsar. Vi njöt av att få mat i oss och jag fortsatte att berätta om hur det var att i snöstorm koka soppa på ett stormkök .

Det drog ut på tiden och jag passade på att gå på toaletten och försöka förstå vad som hade hänt. Av personalens mummel förstod jag att en pimpelfiskare gått genom isen och kommit nedkyld till sjukhuset i helikopter. Då kom doktorn tillbaka och fortsatte undersökningen. Hon konstaterade att blödningarna kom från urinblåsan och att sjuksköterskan nu letade efter en avdelningsplats för honom. Efter detta gav hon mig ett telefonnummer att ringa till och konstaterade att jag såg sliten ut. Jag borde genast åka hem och lägga mig att sova. David nickade bifall. Innan jag gick konstaterade vi att väntetiden hade varit drygt fyra timmar.

Jag gick ut genom det mysiga väntrummet och nickade åt den frusna och stillsamt snyftande zigenerskan. Innan jag lämnade Södersjukhuset gick jag in i andaktsrummet och tände två ljus, ett för David och ett för zigenerskan.

David ligger fortfarande kvar på Södersjukhuset och än har avdelningens läkare inte kommit underfund med varför det fortfarande sipprar blod från urinblåsan. Eventuellt får han komma hem idag och jag sitter och väntar på att telefonen skall ringa.

Mina luftrör klarade inte den torra och svala luften på akutmottagningen. Nu bränner halsen som eld och det enda som jag med behållning kan svälja är soppa. Varm soppa och glada minnen från en äventyrlig fjällvandring håller modet uppe på mig.

I början av detta sekel blev jag ansvarig för avvecklingen av min näst äldste brors dödsbo. Han hade sparat på allt mellan himmel och jord sedan sin uppväxttid. Bland alla papper hittade jag en gulnad tidning från mitten av 1940-talet. Det var en herrtidning, som på sin tid ansågs stötande för sedligheten och ett hot mot moralen. Bilderna var tråkiga och saknade de spännande moment, som man idag kan hitta i skyltfönstren i Skärholmen eller i tidningar som Femina och Amelia. Tidningen stank av min brors ivriga sugande på cigaretter och den hamnade i soporna. Innan jag gjorde detta mindes jag atmosfären i tobaks-och tidningsaffären vid Linnéplatsen och jag misstänkte att min bror hade smitit dit och köpt den.

När jag växte upp vände spårvagnen vid Linnéplatsen och här stannade också bussarna till Sahlgrenska sjukhuset. Det vanliga var att grabbarna, som jobbade på spårvagnar och bussar, i pausen mellan två turer smet in i tobaksaffären för att diskutera politik, köpa tobaksvaror eller bläddra i en tidning. Ibland kom någon tillbaka efter arbetstidens slut för att köpa någon av de tidningar, som låg inlåsta i ett skåp bakom kassan. Denne tobakshandlare hörde till de utvaldas skara, som hade fått polisens tillstånd att sälja herrtidningar. Vad ingen då visste var att tobakshandlaren höll reda på det lilla fåtal, som köpte något från det hemlighetsfulla skåpet.

Tobakshandlaren var aktiv folkpartist och han gillade att diskutera socialism med spårvägens folk. Några av bussförarna var aktiva kommunister och hyllade Josef Stalin. Replikerna gick snabbt eftersom båda spårvagnar och bussar måste hålla sig till tidtabellen. Snart visste hela området när det skulle bli livliga diskussioner och då brukade pappa och min äldste bror gå till tobaksaffären för att finslipa sina argument. Min äldste bror satt i styrelsen för Folkpartiets lokala ungdomsavdelning och hoppades att så småningom komma in i riksdagen. Pappa var mer intresserad av vad fackföreningarna sysslade med. Han gillade inte facket, som han tyckte hade för stor makt i samhället och som enligt pappa gjorde sitt bästa att trycka ner alla ideella föreningar.

Jag gick ofta till denna trevliga affär. Tobakshandlaren visste att kvinnor i alla åldrar gillade att skriva brev och han hade betydligt fler sorters brevpapper att välja mellan än vad som fanns de fina affärerna nere i centrum. På den tiden skrev jag flera brev i veckan och hade mer än tio brevvänner. Jag kunde stå länge och välja mellan olika sorters papper medan jag lyssnade på de politiska slagorden. Det gällde bland annat socialisering av malmgruvorna i Norrland, utbyggnad av vattenkraften och om vårt land inte borde ha skickat trupper vintern 1940 för att hjälpa Finland att besegra den ryska vargen. Det mest spännande var när min bror och en busschaufför rök ihop om det riktiga i att spränga tidningen Norrskensflamman i luften. Två aktiva folkpartister hade ju ekonomist stött detta attentat.

Det var svårt att vara en ung och illa klädd flicka i denna miljö fylld av tobaksrök och politiska uttryck, som jag inte förstod. Hemma hade jag ingen att fråga och jag visste inte heller vad jag ville fråga om. Det enda jag uppfattade var att Finland måste få allt stöd de kunde få och att ett par spårvägare ansåg att det bästa för Norrlands del vore om Lappland blev en del av Ryssland. Det sista tyckte jag lät mycket otäckt.

Sedan kom valutakrisen 1947 och de krediter, som Gunnar Myrdal hade lovat Ryssland. Jag begrep inte speciellt mycket av detta mer än att de svenska pappersbruken skulle inrikta det mesta av sin produktion på sådant, som skulle säljas till Ryssland. Nu skulle det bli slut på tillverkningen av elegant brevpapper. När jag såg löpsedlar om detta räknade jag mina besparingar och sprang ner till tobakshandlaren för att köpa brevpapper. Där var det så mycket folk att det knappt gick att komma in. Detta berodde dels på alla som ville diskutera politik med spårvägens ”rödskallar” och dels på alla flickor, som ville köpa brevpapper. Då och då kom en tant med fruhatt inseglande och undrade om det fanns något av Lessebos vita brevpapper med vattenstämpel kvar. Dessa tanter doftade starkt och genomträngande av billig parfym och denna lukt besegrade spårvägarnas stank av billiga cigaretter.

När det äntligen blev min tur var allt från Lessebo slut. Jag fick nöja mig med ett grått brevpapper från ett okänt pappersbruk någonstans i Värmland. Mitt lager av grått och ganska fult brevpapper räckte i mängder av år och de sista arken använde jag vid avvecklingen av min brors dödsbo. Då skrev jag mina brev på datorn, men jag visste att några släktingar på långt håll skulle ta illa upp om de inte visste att jag hade lagt ner stor möda med att skriva för hand.

Någon gång i mitten av 1950-talet kom tokashandlaren hem till oss för att tacka att vi varit bra kunder. Han hade sålt affären och skulle nu dra sig tillbaka till sin sommarstuga i Hindås. Mamma skulle ila iväg på ett symöte, så hon överlåt värdinneskapet med kaffe och småkakor till mig. Det var spännande att lyssna på när tokashandlaren berättade om allt han hade varit med om. Han avskydde allt vad kommunismen stod för och hade njutit varje gång han i diskussionerna hade lyckats kvadda till en ”rödskalle.” De bästa affärerna han gjorde var den dag då alla flickor och damer kom för att köpa brevpapper. Hela lagret tog slut och efter detta slutade han sälja brevpapper.

Pappa frågade om det hemliga skåpet bakom kassan. Vad ingen visste var att tobakshandlaren skulle meddela polisen vilka som regelbundet köpte herrtidningar. Dessa män kunde bli morgondagens sexförbrytare. Strökunderna var inte polisen intresserad av. Sedan skrattade tobakshandlaren glatt och sa att en av prästens grabbar en dag kommit och köpt en tidning. Då hade han viskat till prästpojken att han i smyg skulle låta sin pappa läsa tidningen så att prästen fick se vad några av hans forna konfirmander slukade på söndagarna i stället för att traska uppför backen till Annedalskyrkan. Sedan hade han haft mer spännande tidningar i skåpet. Det var gamla nummer från slutet av 1930-talet av Norrskensflamman. ”Rödskallarna” var intresserade av dessa och här kunde han ta ut ett mycket bra pris. Det han tyckte var märkligast i historien om sprängningen av Norrskensflammans tryckeri i mars 1940 var att Skansenchefen hade skänkt pengar till dessa kanske samhällsnyttiga sabotörer.

Porrtidningarna gav upphov till många glada skratt. Tobakshandlaren hade bara en för honom okänd stamkund och det var en verklig gentleman, som på vintrarna var klädd i svart kostym och på somrarna i grå. Han rökte inte men ibland köpte han Lessebo brevpapper till sin dotter. Pappa visste vem den man var. Det var folkskoleinspektör Victor Fredriksson, som hade Skolöverstyrelsen uppdrag att läsa igenom alla herrtidningar för att kontrollera om det stod något som bröt mot lagen i dem.

Tobaksaffären blev aldrig sig lik när den nye ägaren kom. Han var ointresserad av både politik och fotboll. Då och då kom det in flickor i 20-årsåldern för att köpa cigaretter. Det hade blivit mode att röka, men dessa unga kvinnor var sparsamma och varje gång de tände en cigarett tänkte de på att det blev en handduk mindre i brudkistan. De hade alltid bråttom och spårvägarna försökte aldrig flirta med dem.

Varje gång jag nu som vuxen går in i den lilla butiken Time vid Mälarhöjdens tunnelbanestation tänker jag med saknad på barndomens tobakshandlare vid Linnéplatsen. I affär Time pratar alla med alla, här diskuterar vi inte politik, men däremot mode och fotboll. Skolungdomar kommer in och köper godis och papper till sin skrivare, pensionärer ute på stavgång köper den senaste veckotidningen om Carl Philip och Sofia och själv brukar jag köpa någon daglig tidning och trevliga vykort. I ett skåp bakom kassan finns sådant man inte bör använda. Det är tobaksvaror. Smusslet med herrtidningar är numera en bortglömd konst

Bilden med veckotidningar är från mysiga Time i Mälarhöjden, där det är lätt att hitta någon att småprata med.

Det gnälls mycket på både sjukvården och äldreomsorgen. Mycket är uruselt som till exempel maten på Huddinge sjukhus och svårigheter att per telefon komma i kontakt med sin husläkare. Vissa detaljer har blivit betydligt bättre här i Stockholm de sista åren. Det gäller framför allt det stöd anhörigvårdare kan få.

För fem år sedan drabbades min make David av sin första stroke. Efter det att den första chocken lagt insåg jag att det var jag som var ansvarig för all kontakt med myndigheter av olika slag och med vårdcentralen. Varje dag kom det post. Det blev mängder av papper att läsa igenom och formulär att fylla i. Det mest irriterande i detta var all inbladad reklam. Några ansåg att jag borde spela bingo, gå på kurs i konsten att dansa hambo eller äta orgelsoppa i kyrkan. Mina ögon blev trötta och jag behövde hjälp med att sortera bort allt reklamskräp jag fick. Då såg jag att vårdcentralen hade en kurator. Alltså beställde jag tid hos henne.

Kuratorn tittade förvånat på mig när jag klev in i sportkläder och med en tung ryggsäck. Hon frågade vad jag ville och då vräkte jag ut alla pappren på golvet och bad henne om hjälp att sortera ut reklam. Kuratorn suckade tungt och sa att detta inte ingick i hennes arbetsuppgift. Hon sysslade nästan enbart med att psykologiskt och administrativt reda upp problem för kvinnliga vinmissbrukare. När jag gick hem med mina pappersbuntar kom jag på att jag hade en personlig bankman. Jag ringde henne, fick tid omedelbart och hos henne blev av med cirka 80 % av alla pappren. Sedan hjälpte bankmannen mig att fylla i allt som skulle fyllas i och hur jag skulle få kontakt med Skatteverket. Det sista hon gjorde var att gå in på nätet och leta reda på bestämmelserna om färdtjänst. Papper om denna service hade jag inte fått. Antagligen ansåg myndigheterna att eftersom jag hade körkort och vi hade bil kunde jag klara alla Davids resor på egen hand.

David kom hem och då märktes att stroke hade slagit ut kontrollen av urinblåsan. Han skulle behöva blöjbyxor för vuxna. Dessa går inte att köpa i affärer, utan är en receptbelagd sjukvårdsprodukt. Det är distriktsköterskan som ansvarar för denna utskrivning. Detta hade varit enkelt att ordna om David hade haft hemsjukvård. Denna hjälp ansågs David vara alldeles för frisk för.

Det gick två år. Sedan kom en magsjukdom med en sprutande ändtarm och David hamnade på Södersjukhuset. Efter ett par dagar hade magen lugnat ner sig och det var dags att åka hem. Då satte jag mig på tvären. Innan David fick komma hem måste detta med blöjbyxor för vuxna vara ordnat. Läkaren suckade tungt och sa att han inte hade tillstånd att skriva ut blöjbyxor på recept. Efter mycket övertalning från min sida lovade han att kontakta vårdcentralen. Därefter skulle jag ringa till sjuksköterskemottagningen på vårdcentralen.

Jag har gått in för att inte bråka med sjukvården. Denna gång blev jag arg. Distriktsköterskan kunde inte skriva ut blöjreceptet om hon inte personligen hade fått plocka fram ett måttband och mäta David. Nu skulle jag beställa en sjukresa till David till vårdcentralen så att syster kunde ta mått på honom. Då suckade jag tungt och sa att det var orimligt at släpa en magsjuk och strokedrabbad 80-åring i specialbil till vårdcentralen för en så löjlig sak som mätning av midjemåttet. Måtten fanns ju på Södersjukhuset och dessa borde stå i Davids patientjournal. Detta var verkligen slöseri med sjukvårdens knappa resurser.

Efter en stunds diskussion gav sköterskan med sig. David hade fått med sig ett litet blöjlager från Södersjukhuset. Eftersom jag var påstridig skulle hon göra ett undantag. Storleken på blöjbyxor stod inte i patientjournalen. Jag kunde komma ner till vårdcentralen med en blöjbyxa och sedan kunde hon beställa åt mig. Ransonen för David skulle bli två blöjbyxor per dygn.

Det visade sig snart att David behövde fler blöjbyxor per dygn. Då började jag leta på nätet. Dessa blöjbyxor för vuxna gick bara att beställa från ett enda postorderföretag. Det låg i Milano och priset för en enda blöjbyxa var 100 EURO. Då förstod jag. Om sjukvården ökade Davids ranson skulle jag kanske ställa mig utanför vårdcentralen och börja langa blöjbyxor till gubbar med prostatabesvär. Eftersom jag insåg det orimliga i situationen började jag försiktigt skölja blöjbyxorna och hänga dem på tork i trädgården. De skulle vara helt synliga från gatan så att jag skulle få tillfälle och spela pajas som blöjbyxlangare.

Det blev många glada skratt på gatan. Sedan kom i slutet av juli Davids andra stroke, som inte var lika allvarlig som den första. När han kom hem tog jag kontakt med vårdcentralen och denna gång var jag både ohövlig och mycket påstridig. Ransonen av blöjbyxor måste höjas. Jag fick som jag ville och samtidigt skrev syster ut ett recept, som innebar att vi fick hem en stor förpackning med små extra blöjor, som skulle stoppas in i blöjbyxorna.

För ro skull satta jag mig ner vid datorn och slog på blöjbyxor. Nu fanns det fler företag, som sålde blöjbyxor till vuxna. Priset hade gått ner, men det var fortfarande mycket dyra.

Visst har sjukvården blivit bättre under de fem år som gått sedan David fick sin första stroke. Myndigheterna har slutat blada in reklam i de meddelanden, som skickas hem till anhörigvårdarna. Det är mycket lättare att få full tilldelning av blöjbyxor och det finns en kurator, som inte enbart sysslar med anhörigvårdare, som inte klarar av livet utan att dagligen dricka stora mängder billigt vin.

Det är mer som har blivit bättre de sista fem åren. Det är lättare att få färdtjänst beviljad och jag behöver inte längre släpa David till stadsdelsnämndens kontor två gånger om året för att få färdtjänst beviljad. Det sista färdtjänstkortet räcker fram till 2017. Det har också blivit lättare att få biståndsbedömaren att godkänna tillfälligt boende för David så att jag kan få husmoderssemester och åka bort en vecka.

Visst har sjukvården blivit sämre. Jag märkte i samband med Davids andra stroke att man har dragit ner på sjukgymnaster och undersköterskor på äldreboende och på Huddinge sjukhus. Maten på Huddinge sjukhus är urusel. Det vore bättre och betydligt billigare om Landstinget använde sig av McDonalds i stället för det företag, som nu levererar mat i stora uppvärmda matvagnar.

I år fyller Stockholms läns landsting 150 år och detta skall tydligen firas med pompa och ståt. Jag skulle vilja skrika ut så det dånar över hela Riddarfjärden:

”Slopa alla dyra och påkostade middagar
Fira jubileet med patentmaten på Huddinge sjukhus
Fira genom att höja ransonen på blöjbyxor för alla som inte har argsinta och påstridiga anhöriga
Fira genom att anställa fler undersköterskor. De uträttar underverk i vården”

Ibland kommer minnena från mina uppväxtår störtande över mig. Det hände för ett par dagar sedan när jag strövade runt i ett apotek i Skärholmen. Innan det blev min tur att hämta ut receptbelagd medicin roade jag mig med att undersöka vad som fanns på alla de öppna hyllorna. När jag såg hyllorna med intimartiklar för män mindes jag ett par episoder från mina tidiga tonår i Göteborg.

Jag växte upp i det nu rivna och på utsidan eleganta kvarteret vid Linnéplatsen. Det andra världskriget rasade utanför landets gränser, då och då flög ett främmande flygplan över staden och havet var fyllt av minor. Det var också en tid när sexualundervisning inte fick förekomma i flickskolorna. Allt om blommor och bin och också om graviditeter skulle man lära sig först på bröllopsnatten.

Pojkarna var inkallade och många från landsbygden låg förlagda i Göteborgs närområde. När de hade permission på en vardag smög de sig in i sjukvårdsaffären i grannhuset. Det var också till denna affär som mamma skickade mig varje höst för att hyra en värmelampa, vars strålar ansågs kunna bota förkylningar, varje jul för att hyra en golvbonare och varje år i maj för att hyra en stor insektsspruta. Bakom disken stod en skräckinjagande tant, som påminde om min lärarinna i tyska. Hon höll hela tiden ett vakande öga på luckan i den vägg, som fanns mitt emot hennes disk. Jag var övertygad om att bakom denna lucka fanns ett hemligt rum eller kanske en trapp ner till en underjordisk gång till Elvsborgs fästning.

Jag var 13 år eller kanske 14 den decemberdag jag stötte på en militär i den mystiska sjukvårdsaffären. Jag hade just fått golvbonaren när en man i uniform, prydd med gradbeteckningar, med stora och bestämda steg klev in genom dörren. Jag blev nyfiken på om han skulle hyra en insektsspruta till sin förläggning. Jag skulle just artigt fråga om vägglöss när han log mot mig.

”Hej, lilla tösen, om du väntar tills jag har uträttat mitt ärende bär jag den tunga golvbonaren till din dörr. Jag vet att du bor i huset bredvid,”
Jag rodnade av glädje. Detta var första gången en trevlig ung man talat vänligt till mig.

Militären tryckte på knappen, lyckan öppnades och han viskade fram sitt budskap, han sträckte fram en sedel och fick ett litet märkligt paket. Luckan stängdes samtidigt som en äldre kvinna steg in genom dörren. Hon blängde på den golvbonare, som militären höll i handen. Hon förstod genast att mamma sysslade med julstädning.

”Hur länge skall din mamma bona golv?” väste hon till mig. ”Skräp till affär som bara har två golvbonare till uthyrning.”
Sedan knöt hon näven mot den bistra damen bakom disken.
”Skit till affär, som bryter mot det sjätte budet!”

Den ilskna tanten gick mot dörren och militären höll artigt upp dörren för henne och mig. Efter detta tog han ett stadigt tag i golvbonaren och bar den fram till vår port. Sedan gjorde han honnör för mig och försvann mot spårvagnen.

Dagen därpå skulle jag när jag kom hem från skolan lämna tillbaka golvbonaren. Mamma tittade surt på mig och sa att det var bäst att hon följde med till ingången till affären. Hennes dotter skulle om några år vara vuxen och innan dess fick hon inte hitta på sådana dumheter som att bjuda ut sig. Jag begrep ingenting, men misstänkte att den ilskna tanten ringt mamma och sagt något om golvbonaren och samtidigt något konstigt om mig.

Det blev vår med surrande myggor och kliande myggbett på benen. Jag kunde inte hålla naglarna i styr utan på hemvägen från skolan klöste jag sönder ett av mina ben. Jag behövde plåster och kom på att jag kanske kunde köpa detta i sjukvårdsaffären. Den stränga damen, som ansvarade för uthyrningen av golvbonarna, stod på gatan och pratade vänligt med en lastbilschaufför om den last, som skulle levereras till affären. Då passade jag på att smita in i affären och trycka på knappen. Luckan öppnades och ett par stickande och iskalla blå ögon stirrade på mig.
”Detta är ingen plats för horungar!” väste han till mig. Jag blev gråtfärdig.
”Men, men jag vill köpa plåster, har klöst sönder ett myggbett.”
Mannen blev en aning vänligare.
”Lilla ungen, gå till apoteket!” Efter detta stängde han luckan med en duns.

Den bistra danen bakom disken kom in och var fullastad med paket.

”Kan du hjälpa mig med alla paketen? Vi har fått hem en ny typ av insektssprutor, ta hem en till mamma och be henne prova den. Helt gratis, lämna tillbaka den om ett par dagar!”

Hemma lämnade jag insektsprutan till mamma, som muttrade något om att jag hade varit ute på syndens vägar. För att undvika en märklig utläggning om tio Guds bud smet jag ut genom köksdörren, Solen sken och jag gick till fågeldammarna och tittade på de svarta svanorna. När jag kom hem fick jag veta att nu skulle det för alltid vara slut med mina dumheter. Hon hade omedelbart själv lämnat tillbaka insektsprutan.

Det blev en höst utan värmelampa och lagom till Domsöndagen köpte mamma en golvbonare. Jag tyckte detta var trist, eftersom jag ville veta vad som fanns bakom den hemliga luckan i väggen

Det var först när jag tio år senare lärde känna min make David och hans äldre bröder, som jag fick klart för mig varför mamma reagerade som hon gjorde. Sjukvårdsaffären i mitt kvarter hette Adamssons sjukvårdsaffär och de hade specialiserat sig på kondomer och böcker om sexuallivet. Uthyrning av golvbonare och värmelampor var en bisyssla för den barska dam, som hade till uppgift att hålla nyfikna borta från affären.

Krigsåren förde med sig ett annat sätt att leva och de pojkar, som var inkallade, kunde leva ett annorlunda liv på förläggningsorten än hemma i den egna byn. De träffade främmande flickor och åtrån efter kärleksliv sjöd i dem. Detta gav upphov till en mängd artiklar i vissa tonårstidningar för flickor. Jag tyckte de var fåniga och innehållslösa och bläddrade bara någon gång förstrött i dem. Ett råd var att flickor alltid skulle ha kondomer liggande i handväskan eller i skolväskan. Hur de skulle användas stod inte i tidningarna.

Davids äldre bror Erik var nyfiken på var jag bodde. Han skrattade glatt när han hörde att jag bodde bredvid kondomaffären. Vi att länge och hade roligt åt mina äventyr med golvbonare, insektsprutor och plåster. När Erik träffade sin blivande hustru Karin sökte han för första gången i Göteborg upp Adamssons på Linnégatan. Han kom till Adamssons sjukvårdsaffär samtidigt som vårstädning i de fina kvarteren vid Linnéplatsen pågick. I affären stötte han på äldre damer med eleganta fruhattar på huvudet. Erik var mycket hjälpsam och släpade hem flera golvbonare innan han kunde trycka på knappen till hemligheternas lucka och få köpa kondomer.

Tiderna har verkligen förändrats. Nu är sexualundervisning obligatorisk i grundskolan och det vilar inte längre något hemlighetsfullt över kondomer och böcker om hur ett barn blir till. Kondomer ligger helt öppet bland tuggummi och halstabletter vid kassorna i ICA i Skärholmen och i apoteken kan vem som helst plocka till sig ett par förpackningar på en öppen hylla med intimartiklar för män på närmaste apotek.

Ingen bonar längre slitna korkmattor eller obehandlade parkettgolv. Adamssons sjukvårdsaffär har specialiserat sig på randiga barnkläder och heter numera Polaren och Pyret.

Släktet sladdrande och hattprydda syföreningstanter har dött ut och ingen bryr sig om att väcka deras ideal till liv.

Det är mycket som har blivit bättre sedan mina tidiga tonår vid Linnéplatsen i Göteborg

Vi köpte vår villa i Mälarhöjden sommaren 1967. Villan var då i stort behov av renovering, något som vi då inte hade möjligheter att genomföra. Golven lutade, köket var från 1930-talet med en nött marmordiskbänk och vintertid letade sig kalla vindar in genom de dåligt isolerade väggarna i den del av huset, som kom till på 1950-talet. Då jobbade jag heltid, barnen var i skolåldern och hus och hem krävde all min tid. Det är först sedan jag blivit pensionär som jag har börjat fundera på vem som var den förste ägaren till huset. Han och hans familj har lämnat åtskilliga spår efter sig.

Det mest märkliga är den rymliga matkällaren i husets nordvästra hörn. Grunden är ett mästerverk i murning. Väggen är tjock och välgjord. Temperaturen är densamma sommar som vinter och är en idealisk förvaringsplats för livsmedel som rökta skinkor och hembryggt vin. Efter matkällaren var det som om energin för att bygga hus tog slut. De andra källarväggarna blev ganska slarvigt murade. Sämst är grunden under den del av huset, som kom till under 1950-talet.

När jag kom till Mälarhöjden berättade en av grannarna att hennes mamma i mitten av 1930-talet regelbundet hade gått till vårt hus för att köpa godis. Frun i huset hade en marmorbänk i köket och på denna rullade hon polkagrisar, kolor och konstiga geléråttor. Hennes man var arbetslös och sommartid försökte han förgäves odla potatis i trädgården. All matjord hade skrapats bort i samband med att tomten styckades av och såldes. Sedan fanns det inte pengar att köpa matjord för. Då och då gick en kaffekopp eller ett glas sönder. Renhållningen fungerade dåligt och husägaren grävde ner skräpet under det päronträd han hade planterat strax intill staketet mot gatan. När jag nu sommartid gräver för att plantera blommor hittar jag ofta rester av den första familjens vardagsporslin.

För fem år sedan totalrenoverade vi nedervåningen av huset. I detta sammanhang ändrade vi dörren ner till källaren och ett litet porslinsskåp försvann. Då upptäckte vi att det under tapeterna på trappan ner till källaren fanns ett lager dagstidningar, de flesta var Stockholmstidningen från hösten 1931. Det fanns också tidningar instoppade mellan trappstegen till trappan upp till övervåningen. De tidningar jag har plockat fram är sköra och de faller lätt i småbitar. Vissa sidor har bruna fläckar av kaffe. Jag kan konstatera att den förste husägaren var intresserad av fotboll, aktieaffärer och att Ryssland hade startat en hemlig radiostation i New York.

Idag är de flesta ekonomer övertygade om att börskraschen i New York knappast berörde vårt land. Sverige var då ett land, där det som tillverkades i fabrikerna köptes av svenskar, och där jordbruket var den viktigaste näringsgrenen. Många kunde lägga undan en slant och det var populärt att köpa tändsticksaktier. Sedan kom smällen den 12 mars 1932. Ivar Kreuger sköt sig i Paris. Det visade sig att hans tändsticksimperium var högt belånat och att det saknades tillgångar. Bara ett par dagar senare var krisen i vårt land ett faktum. Vanligt folk, banker och företag som LMEricsson hade satsat högt på tändsticksaktierna och nu fanns det inga pengar. Många fabriker stängdes och arbetslösheten blev ett gissel.

Av vad jag förstår blev bara källaren, köket och ett rum i nedervåningen helt klara hösten 1931. Det var meningen att allt skulle bli färdigt nästa sommar. När vårsolen tittade fram 1932 fanns det inga pengar att bygga huset helt klart. Nu gällde det att hitta utskottsvirke och att se till att det inte regnade in genom taket. Att inreda övervåningen fanns det naturligtvis inte pengar till. Bara golvet höll att gå på och inte rasade ner och förstörde undervåningen var allt bra.

Trappan rymmer fler hemligheter än de gamla tidningarna. Mellan trappstegen har man lagt gamla kläder som fyllnad så att inte trappan till övervåningen skall rasa samman. Här har vi försiktigt lirkat ut smutsiga och slitna murarskjortor och tilltufsade vegamössor. För att inte trappan skall rasa, har vi stoppat tillbaka paltorna där vi tog dem. Där får de ligga till den dag övervåningen skall renoveras.

De småsparare, som satsade stort på att äga ett eget hus, fick det mycket besvärligt. Några hade lånat pengar på banken och nu hade deras inkomster minskat. Dessutom var husen inte helt färdigbyggda. Av vad jag har förstått behövde aldrig den förste husägaren gå i personlig konkurs, vilket berodde på hans hustrus flitiga rullande av polkagrisar.

Numera har vi allt vi behöver i nedervåningen på huset. I övervåningen finns drygt hälften av mina böcker och flera lådor av gamla fotografier. Jag brukar då och då gå upp och leta efter en bok eller ett fotografi. Då upplever jag den förste ägarens bekymmer rakt genom skosulorna. Golvet lutar och korkmattan har inte bytts ut sedan början av 1940-talet, då konjunkturen äntligen började vända.

Det är något visst att bo i ett hus som gömmer så många spår av tidigare ägare. Denna vår skall jag röja i matkällaren. Jag hoppas jag hittar fler spår av den förste ägaren. Tyvärr ligger det nog inga bortglömda polkagrisar i sprickorna mellan hyllornas bräder av utskottsvirke.

Jag bor i Stockholm utefter tunnelbanelinje 13, som går från Fittja strax söder om Mälaren till Ropsten i nordost. En av mina närmaste tunnelbanestationer är Mälarhöjden. Det bergiga området kallades för längesedan för Sörmlandsmården. Till de djupa hamnarna vid stranden kom förr fartyg från bland annat Bergslagen. För drygt hundra år sedan låg här flera småbåtsvarv. Detta område tillhörde då Brännkyrka socken.

Idag finns det inte någon i Mälarhöjden som minns hur det var att leva utanför Stockholms gränser. Den 1 januari 1913 blev Brännkyrka socken en del av Stockholm. Många beslutsfattare hade varit motståndare till detta. Vid Mälarens stränder saknades det brunnar och här var bra dricksvatten en bristvara. Det var också ett område med flera sjökrogar, där det lätt kunde uppstå fyllerislagsmål. Sommartid var stränderna kring Mälaren ett sommarparadis för Stockholms medelklass. Vackra trähus växte upp på bergets sluttningar. Det var lätt att komma till sommarnöjet med ångbåt från bland annat Riddarholmen till Fridhems brygga. Vintertid var det ganska ödsligt och de enda bofasta var hantverkare av olika slag. Flera av dem hade arbetat i Ryssland och kände till tsarens förtryck över sina undersåtar.

Den 22 januari år 1904 har i Ryssland gått till historien som ”Blodiga söndagen”. Vintern hade kommit tidigt och det var ont om livsmedel. Sankt Petersburg var huvudstad i det stora riket. Efter jul blev det brist på mat. Textilier och bränsle att värma upp bostäderna med saknades. Samtidigt pågick ett krig mot Japan, ett krig som Ryssland var illa rustat för. På söndagen den 22 januari efter mässan samlades det frusna och hungriga folket på torgen. Nu skulle de tåga mot Vinterpalatset och kräva att tsaren ändrade sin ekonomiska politik. De rika måste inse att folket svalt och de måste betala mer skatt för att jämna ut orättvisorna i samhället. Andra krav var att författningen skulle skrivas om och att det skulle delas ut bröd till det hungriga folket. Folk strömmade till från alla gator och polisen uppskattade att det var 200000 människor i demonstrationståget.

När det långa demonstrationståget kom fram till Vinterpalatset greps tsaren av panik. Han gav order om att de trupper, som var förlagda i palatset, skulle ge sig ut på gator och torg och skjuta skarp mot demonstranterna. Skotten dundrade, folk flydde i panik och i vimlet trampades många ihjäl. När äntligen gator och torg var rensande från ursinniga protestanter låg det döda och svårt skadade människor överallt och gatornas snö var röd av blod. Detta var ”Blodiga söndagen” och inledningen till den ryska revolutionen.

En följd av ”blodiga söndagen” blev att polisen började leta efter initiativtagarna till demonstrationen. De, som hade möjlighet, lämnade Sankt Petersburg med tåget som gick till Finland. Härifrån kunde de fara med båt till Stockholm.

Idag vet vi inte hur många ryska flyktingar som kom, hur länge de stannade och var de bodde. Det finns ett svenskt ögonvittne till flyktingarnas liv. En stor grupp ryska revolutionärer hade senhösten 1904 gemensamt fått disponera en stor sommarvilla vid Jakobs stege i nuvarande Mälarhöjden. Stegen är en brant trappa, som går från Fridhems ångbåtsbrygga upp till husen på berget.

Hinke Bergegren, som då var redaktör för ungsocialisterna tidning Brand, for en kall januaridag år 1905 med bil ut till flyktingvillan. Bilturen blev fylld av strapatser. Anledningen var att det drev in en snöstorm från Östersjön. Vägen ut till flyktingvillan var dålig och denna dag tornade snön upp sig i höga drivor, som bilen vid ett tillfälle körde fast i. Hinke Bergegren gav inte upp. Han klev ur bilen och knackade på i ett av husen intill vägen. Ägaren ägde en häst, som nu spändes för bilen. Med ett ryck gled bilen ur snödrivan och Hinke Bergegren och hans sällskap kunde fortsätta bilturen till flyktingvillan vid Jakobs stege.

Hinke Bergegren kom till ett mycket välstädat hus där matlagning pågick. Han fick veta att man brukade varje morgon hissa en röd flagga, som sedan togs ner vid skymningen. Sommarvillan hade två våningar. I den nedersta bodda judiska skräddare och i övervåningen kristna lärare och ett par präster. Dagen var inrutad med studier av Marx läror, städning, klädvård, matlagning och andaktsstunder. På de dagar, när ångbåtarna gick in till Stockholm, brukade några fara in till Stockholm för att söka upp andra flyktingar.

Efter detta finns det inga skriftliga spår av flyktingarna mitt område. Polisen i Stockholm kunde bara konstatera att det fanns ryska revolutionärer, som gömde sig utanför stadens gränser. Någon mer röd flagga syntes inte i Mälarhöjden. De ryska revolutionärerna hade blivit rädda för polisen och skyltade inte med sin närvaro.

När jag kom till Mälarhöjden sommaren 1967 stötte jag på gamla mälarhöjdsbor, som talade om att de var arbetare av den gamla stammen och att de hade skymtat de ryska flyktingarna. En av de ryska skräddarna hette Bernard Meyerowitch och han stannade kvar i Stockholm. Denne skräddare var mer intresserad av politik än att sy snygga kostymer. För att överleva startade han tillsammans med sin hustru en liten sybehörsaffär, dit svenska män gick för att köpa sytråd och nålar till sina hustrur men framför allt för att diskutera skillnaden mellan socialism och socialdemokrati. I denna miljö med trådrullar, textilsaxar, knappnålar och politiska tidningar växte sonen Hjalmar Mehr upp. Han blev yrkespolitiker och är idag mest känd för att han drev igenom att stora delar av innerstaden skulle rivas.

Den kristna gruppen i flyktingvillan hade andra tankar om revolutionen än de judiska skräddarna. Många av dem ville förena kristendomen med socialismen och accepterade inte Carl Marx tankar om att religion var opium för folket. De drömde om att få stanna i Stockholm, få en egen rysk-ortodox kyrka i det trivsamma och bergiga området vid Jakobs stege. Hit kunde alla komma med ångbåt till Fridhems brygga och sedan kliva de 87 trappstegen upp till drömmarnas kyrka vid nuvarande Mälarhöjdsvägen.

Om de ryska flyktingarna någon gång firade gudstjänst i sitt drömhus är det ingen som vet. De kristna socialisterna skingrades och bara ett fåtal blev kvar i Stockholm. Sedan var det meningen att Filadelfiaförsamlingen skulle ta över det stora huset. Så blev det inte. Huset byggdes om och blev en biograf. Nu är biografen sedan länge nedlagd och idag finns det en friskola i det anrika huset.

Igår i skymningen traskade jag i blandningen av snö och grus uppför Mälarhöjdsvägen för att fotografera huset, som aldrig blev en samlingspunkt för kristna med en annan trosuppfattning än den svenska kyrkans. Det var stilla och jag var ensam på gatan. Jag gick också ner mot Jakobs stege och upptäckte att den nedersta delen är avstängd för reparation. Här kände jag historiens vingslag. Den snörika vintern 1905 var platsen fylld av drömmar om ett bättre liv och tankar, som var gemensamma och väsentliga för judendomen, den ortodoxa kyrkan och också för den ryska revolutionen. Hit hör bland annat psalm 109 i Psaltaren i Bibeln

”Gud, som jag prisar, var inte tyst
De gudlösa och svekfulla anklagar mig
Och ljuger öppet för mig
Jag omges av deras hånfulla ord
De angriper mig utan skäl
De lönar min kärlek med fiendskap
Fast jag inte har gjort dem illa
De ger mig ont för gott
Och hat för min kärlek.”

Vissa dagar tar det mot att gå till gymet och träna eller att börja jobba med hantlar i hemmets lugna vrå. Då hittar jag på allt möjligt för att slippa anstränga mig. Det hör bland annat att sortera papper, plocka tvätten ut torktumlaren och att städa grytskåpet. Det sista brukar inte ske utan ansträngning på grund av att mina gjutjärnsstekpannor är ganska tunga.

Efter dagens pass i grytskåpet slog jag mig ner vid köksbordet och läste nummer 17 år 2013 av tidskriften Amelia. Jag fick tidningen sist jag var hos tandläkaren. Här höll man på att rensa ut gamla veckotidningar och tandsköterskan var övertygad om att jag skulle ha glädje av artikeln om hur stjärnorna i Hollywood tränar för att alltid se eleganta ut framför filmkameran.

Jane Fondas recept var det som tilltalade mig mest. För henne är det högintensiv träning minst fem gångar i veckan som gäller. Då håller man både kropp och själ unga och starka och slipper utsätta sig för hormoninsprutningar eller minnesträning hos psykolog.

Ett bland alla tips har jag idag på morgonen prövat. Man skall ägna en heldag åt att laga fettsnål och näringsriktig mat. Resultaten av detta skall frysas in i lämpliga storlekar och sedan värmas upp i mikron till nästa veckas kommande middagar. Lunch blir naturligtvis nyttiga grönsaker och en proteindrink.

Vi är två i vårt hushåll, min strokedrabbade David och jag. David har svårt att svälja och skall ha finfördelad eller mixad mat. Jag började med att plocka fram två stekpannor av gjutjärn och ett paket finfördelad köttfärs ur frysen. Medan färsen fick tina i mikron började jag använda stekpannorna som hantlar och också att svänga dem runt huvudet. När jag fått upp farten kom hemtjänsttjejen och undrade vad jag höll på med. Hon tyckte mina övningar såg livsfarliga ut. Jag visade tjejen artikeln och vi skrattade glatt tillsammans. Det var först när hon pysslat klart med David som jag kunde fortsätta med gymnastiska övningar och matlagning.

Det blev wallenbergare i den ena stekpannan och finhackad svamp i den andra. När det var klart för de sista minuternas efterstekning på låg värme gjorde jag enligt tipsen från Amelia. Jag la mig ner på golvet och ägnade mig åt sit-up på det hårda köksgolvet. Nu gällde det att tänka med näsans doftceller så att ingenting brändes fast i pannan. Märkligt nog lyckades jag med detta. Nästa maträtt, som skulle bli en röra av de aprikoser och katrinplommon, som legat i blöt över natten. Nu skulle de kokas och medan kokningen pågick skulle jag köra hårt med balansbollen. Övningarna med bollen på köksgolvet gjorde mig pigg och glad. Jag kom in i en träningsdvala, som jag först vaknade upp ur när köket stank av vidbrända aprikoser.

Nu reste jag på mig, slet kastrullen från spisen, slängde upp köksfönster och började polera diskbänken till stillsamma toner av den kalla vind, som strömmade genom köksfönster. Efter detta blev det städning av spisen, skrubbning av grytan och infrysning av wallenbergarna med svampen.

Jag rekommenderar inte detta sätt att träna. Jag har inga tankar på att omskola mig till filmstjärna och behöver inte tränga ihop matlagning och träning på samma morgontimmar.

Tänk om du vore filmstjärna! Läs då augustinumret av Amelia för år 2013. Här får du utöver träningstips veta hur du skall underhålla dina barn med berättelser om vampyrer.

Trevlig läsning innan du går till gymet!

Jag växte upp i Göteborg på Linnégatan, först i ett hus som var byggt på grå granit och sedan på ett hus, som var uppfört på en sumpig och lerig betesäng. Husets nummer var 72-74 och det låg i samma kvarter som de vackra husen vid Linnéplatsen.

Vi flyttade hösten 1941 till en lägenhet med stora rum i fil och dörrar, som inte gick att stänga. Hyran var lägre, vilket berodde på att huset lutade och att gipsstuckaturen i taket ibland på ett försynt sätt pep och då började det snöa gips. Huset lutade och vi brukade ta fram en tumstock och gradskiva för att mäta höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt i lägenheten. Nu var det trigonometri som gällde, och detta var ett ämne som jag älskade. De båda mätpunkterna fanns i köket. När vi flyttade in var skillnaden 10 cm och när mina föräldrar 25 år senare flyttade till norra Guldheden var skillnaden 14 cm.

Den höst vi kom till det lutande huset pågick grundförstärkning, Husets ägare var stolt över den vackra fasaden och gjorde allt för att huset inte skulle falla samman. Jag minns att han berättade om sin önskedröm och det var att bo i någon av de stora lägenheterna högst upp och från balkongen kunna spana in i Slottsskogen. Jag var min första höst i det lutande huset nyfiken på vad som pågick på gården och i den lilla planteringen utanför huset. Män med böjde ryggar grävde djupa hål i marken, de steg ner som i underjorden och kom snart upp igen. Då var de smutsiga av lervatten och muttrade något om att de skulle vilja ha extra ransoneringskort på skor och gummistövlar. Fastighetsägare kröp själv ner i ett av hålen och kom upp med en rutten brädbit. Han förklarade för alla som gick förbi att den förste ägaren hade använt uruselt virke när de första pålarna till grunden slogs ner. Då blev det en livlig diskussion på gatan om fördelen att använda ekträ som stöttepelare för hus. En man sa bestämt att det var danskarnas fel att huset lutade. På den tiden Bohuslän och Halland tillhörde Danmark höggs de stora ekskogarna ner och förvandlades till krigsskepp. Sedan fanns sedan inte tillräckligt många ekstammar kvar för att bygga stabila hus i Göteborg.

Husets ägare verkade inte lyssna på vad gatans män ansåg om danskarna. Han tog upp sin räknesticka och började göra hållfasthetsberäkningar på det byggnadsmaterial som fanns uppstaplat inne på gården. Sedan busvisslade han och de böjde ryggarna rätade på sig. De fick veta vad se skulle göra och nästan hela gruppen fick låna olika verktyg innan de försvann in på gården. Då passade jag på att titta ner i den grop, som fanns alldeles bredvid huset. En smutsig stege ledde ner till bottnen. Om jag inte haft mina snygga skolkläder på mig, skulle jag ha klättrat ner för att undersöka närmare hur bottnen såg ut och om det fanns några rester av en gammal gran kvar längst ner.

Jag var intresserad av historia och nu fick mitt intresse en ny inriktning och den ledde till fascination för jordens och bergens historia. Jag ville veta hur Linnégatan hade sett ut innan husen byggdes och vad hade hänt med bygden efter det att danskarna huggit ner ekskogarna. Ingen kunde svara ordentligt och jag började leta efter böcker om detta på barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket. Det fanns böcker om detta på vuxenavdelningen och dit hade jag inte tillträde. Då frågade jag om det fanns några böcker om husgrunder och hur man använde en räknesticka. Detta var märkliga frågor. Att räkna på sticka var till för pojkarna och jag var ju flicka. Dessutom skulle det inte finnas några arbeten när kriget äntligen tog slut. Då skulle alla jobb för skrivbordstekniker vara reserverad för männen och kvinnorna skulle bara syssla med undervisning eller sjukvård.

Hemma på gården pågick arbetet med grundförstärkning. Mellan hålen grävdes gångar, som påminde förminskade vallgravar. Det skulle fyllas med en blandning av sand och kristidens cement. Nu fick jobbarna med hjälp av spadar blanda ihop detta. Det dammade på gården och nu var det omöjligt att hänga tvätt på tork.

Arbetet drog ut på tiden. Detta berodde på att det var brist på kraftiga och starka grabbar. De var inkallade och fanns någonstans i Sverige för att försvara oss om tyskarna kom. Kvar fanns det äldre gänget och pojkar, som gick i fortsättningsskolan ett par dagar i veckan och arbetade de andra. Lagom till Domsöndagen var allt klart. Det sista fastighetsägaren gjorde var att se till att det lades på stora gjutjärnslock över hålen och att de både skruvades och hamrades fast ordentligt.

Grundförstärkningen höll i ett par år. Hösten 1944 började huset glida igen. Jag minns detta mycket väl. I början av december dog helt plötsligt en av pappas äldre systrar. Vi hade begravningsmiddagen hemma hos oss. Alla var klädda i svart och det var en obehaglig stämning under middagen. Ingen sa något, men alla visste att nu skulle det bli bråk om arvet efter min faster. Då pep det i taket. Flingor av gipssnö virvlade ner och la sig på de svarta kläderna och på matbordet. Alla skyndades sig att lägga sina servetter över maten och sedan ta tallriken med sig ut till köket. Här saknade taket gips och taket, som en gång varit vitmålat, var nu grått av smuts och matos.

Våren kom med regn och snösmältning. Huset fortsatte att glida och ibland när jag kom hem kunde det ligga ett tunt lager av gips på golven. Mamma suckade och undrade om vi inte borde flytta. Brudparen kom och pappa prästen vigde dem i det elegantaste rummet. Ibland hände det att brudparet under vigseln blev pudrade med gips från taket. Några skrattade och sa att det var som risgryn medan andra blev sura för att brudklänningen kunde bli fördärvad.

Några år senare kom fastighetsägaren och ringde på vår dörr. Han berättade att huset blivit en förlustaffär och att han nu skulle sälja det. Det gick inte att rädda huset, det bästa vore att riva det och sälja tomten. Men detta fick nästa ägare göra.

Nu är mitt lutande barndomshem rivet. Ibland funderar jag på hur man hållfasthetsberäknade grunden till de nya husen, som uppfördes efter sprängningen av hela kvarteret våren 1983. Använde ingenjörerna den nya tekniken med miniräknare eller en gammal och nött räknesticka för att beräkna hållfastheten?

Räknestickan på bordet är min. Tyvärr har jag inte haft tålamod att ordentligt lära mig att alla räkneknep.