Min mamma, som om hade levat skulle i dagarna fyllt 115 år, var skräckslagen så fort scharlakansfeber kom på tal. Av allt att döma hade hennes lillasyster dött i denna på sin tid fruktade barnsjukdom. Så fort jag och mina äldre bröder blev minsta griniga kom hon och drog ut tungan på oss och tittade oss djupt ner i halsen. Om svalget var rött och tungan hade gula och vita prickar, då hade vi den fruktade sjukdomen. Då fick vi inte vara hemma utan skulle interneras på Epidemisjukhuset inte långt från stiftelsehusen på Carl Grimbergsgatan.

Vi bodde fram till hösten 1941 i hörnhuset vid Linnégatan och Djupedalsgatan. Köksingången var från Djupedalsgatan och den var till för tjänstefolk, barn, varubud och besökare från landshövdingehusen. Från sängkammaren kunde vi skymta Skansen Kronan, som blev en plats som jag innan jag blev tillräckligt stor längtade att få komma till.

Mamma hade i lysningspresent fått en vacker tysk illustrerad läkarbok. Hon läste i den varje kväll och ansåg att hon var bättre på att diagnostisera sjukdomar än doktorerna på Barnsjukhuset. Hon visste att scharlakansfeber smittades från barn till barn genom luften. Alltså fick jag under inga villkor följa med pappa på besök hos de gamla och sjuka, som bodde i närheten av epidemisjukhuset. När mamma inte var hemma tjatade jag mig till att följa med. Pappa, som var storrökare av cigarrer, hade helt andra tankar om scharlakansfeber. Han hade någonstans hört att tobaksrök tog död på luftens bakterier. Om han stod och rökte bredvid mig var det ingen risk att jag skulle få gå till den lilla lekpark, som fanns bredvid sjukhuset. Där fanns gungor, gungbrädor och en sandlåda. Det var underbart att få komma till dessa gungor och träffa andra barn.

Min näst äldste bror Staffan kunde bli mycket aggressiv och då knuffade han brutalt omkull mig. Dessutom ansåg han att mina pennor och kritor tillhörde honom. Det enda han i skolan var riktigt bra på var att rita.

Jag hade innan jag i mitten av 1930-talet började skolan en hemlig dröm om att drabbas av scharlakansfeber. Då skulle jag låsas in på epidemisjukhuset och inte ens föräldrarna fick på grund av smittorisken besöka sina barn. Här skulle jag få vara ifred för Staffans knuffar i minst sex veckor och jag skulle få låna pennor och kritor på sjukhuset. Dessutom skulle jag slippa att gå i kyrkan och höra att jag inte fick sitta och dingla med benen i den för höga prästbänken. Biskopen kunde komma på ett oväntat besök och då skulle han säkert gnälla på mamma för att jag inte kunde sitta still i kyrkan och alltså var illa uppfostrad.

En tidig vårsöndag på vägen hem från Annedalskyrkan fick Staffan en stor röd ballong. Efter ett par dagar gick all luft ur den och Staffan försökte förgäves blåsa upp den. Ursinnigt kastade han den till mig och jag började blåsa allt vad jag orkade. Plötsligt började Staffan hosta och mamma kom stormande med läkarboken i handen. Hon drog ut tungan på Staffan. Den var rödglänsande med små gula prickar. Staffan hade fått scharlakansfeber och fick i en specialbil åka till epidemisjukhuset. Efter detta blev det kontroll av min tunga flera gånger om dagen. Den blev inte röd och av någon underlig anledning drabbades inte jag av scharlakansfeber. Då tyckte jag livet var orättvist. Jag ville ju komma till epidemisjukhuset.

Senare på våren hände något märkligt. Min äldste bror Lars skaffade sig en flickvän. Hon hette Ingrid och bodde i ett av stiftelsehusen bredvid epidemisjukhuset. Hon hade konfirmerats denna vår och under konfirmationstiden suttit i bänken framför prästbänken. Lars och Ingrid hade träffats på vägen hem från kyrkan. Varje söndag på eftermiddagen knackade Ingrid på köksdörren. Hon var underklass och skulle därför inte gå genom den stora porten. Hon sa att hon ville gå ut med mig till parken runt Skansen Kronan. Mamma nickade bifall och Lars passade på att smita ut samtidigt. Det blev inte Skansen Kronan utan den förbjudna lekparken vi epidemisjukhuset. Nu kunde jag leka i gungorna utan att känna stanken från pappas cigarrer. Jag njöt och blev ledsen när Ingrid och Lars kom för att hämta mig. Båda var röda i ansiktet och Ingrids läppar såg en aning svullna ut.

På hemvägen började Ingrid berätta för mig om sina framtidsdrömmar. Hon ville lära sig sjukvård, bli diakonissa, gifta sig med en präst och fara till Afrika som missionär. Hon tittade på Lars, som nickade bifall. Då förstod jag. Så snart Lars tagit studenten skulle han gifta sig med Ingrid.

Lars gjorde det man inte fick göra i 1930-talets Göteborg. Han klev över klassgränserna när han föredrog Ingrid framför en stillsam flickskoleflicka från överklassens Örgryte. Under sommaren som följde cyklade Lars ibland från sommarstället i Skintebo in till Göteborg. Anledningen var att han skulle låna böcker på Dicksonska folkbiblioteket. Allt fungerade fram till den dag en rultig syföreningstant kom traskande längs Säröbanans järnvägsspår från Billdals station. Hon ville prata några allvarsord med mamma. Jag blev utkörd och fick inte förrän många år senare veta vad saken gällde. Syföreningstanten hade målande skildrat att hon hade gått genom Hagaparken. Då hade hon sett att Lars och Ingrid stod under den stora kastanjen och kysstes intensivt. Detta var en skamfläck för en prästfamilj och mamma borde upplysa både Ingrid och Lars om att de sysslade med äktenskapsbrott.

Hösten kom och jag började skolan. Nu kunde jag få gå ut en del på egen hand. Varje gång förhörde mamma mig om jag hade varit. Det var helt förbjudet att gå till lekparken vid epidemisjukhuset. Det fanns två anledningar till detta förbud. Det första var rädslan för att jag skulle få scharlakansfeber och den andra var att jag inte fick träffa Ingrid eller hennes yngre syskon. Jag begrep ingenting. Dessutom hade jag hittat till den spännande parken vid Skansen Kronan. Det fanns varken baciller eller nyfikna syföreningstanter, men däremot mängder av gamla kanoner att klättra på. I den gamla fästningen fanns ett trevligt vapenmuseum. Vaktmästaren tyckte om barn och när det var dåligt väder kunde jag få komma in gratis. Vaktmästaren följde med mig in till utställningarna och här berättade han med inlevelse om det trettiåriga kriget. Det var vid Skansen Kronan som mitt intresse för historia föddes.

Åren rullade på och plötsligt var det trettondag Jul 1956. Då hade jag fast sällskap med David, som jag senare gifte mig med. Nu var jag bjuden på släktkalas i hans hembygd. Mamma gnisslade tänder för att jag skulle vara borta över helgen. Det skulle bli kyrkkaffe och någon av oss tre syskon måste vara hemma och hjälpa till. Staffan var omöjlig i sådana sammanhäng, därför hade hon Lars och mig att välja på. Då blev jag påstridig. Lars var gift och han hade inga barn. Så fort det var tal om att hjälpa till vid kyrkkaffe hade han alltid förhinder.

Mamma suckade tungt och frågade om jag kom ihåg Ingrid från stiftelsehuset vid epidemisjukhuset. Jag nickade till svar. Då rann hela historien ur henne. När hon fått veta att Lars höll ihop med underklassens Ingrid hade hon traskat hem till Ingrids föräldrar och skällt ut dem för att de hade en hora till dotter. Pappan hade blivit ursinnig och kört ut mamma och sedan sökt sig till ett ölkafé och över minst tre pilsner öst etter och galla över den stolliga prästfrun. Efter detta hände det att ungarna i stiftelsehusen spottade efter pappa när han kom på sjukbesök.

Nu var det Ingrid och hennes make, som skulle komma på kyrkkaffe. Ingrid hade blivit diakonissa och hittat en präst att gifta sig med. Båda hade blivit vigda som missionärer och på Trettondagens kväll skulle de gå ombord på en båt, som först skulle ta dem till London och sedan vidare till Afrika.

”Jag borde nog inte . . . ” sa mamma med gråten i halsen. Jag lyssnade inte på vad mamma sa.
”Nej” sa jag mycket bestämt. ”Jag serverar inte kyrkkaffe. Jag skall på stort släktkalas i Småland. Davids syster är aktiv i kyrkan. Hon skulle ta mycket illa upp om jag inte kommer. Ring till Lars eller övertala Staffans märkvärdiga fästmö från det fina Örgryte att ställa upp.”
Mamma tittade frågande på mig

”Gick du till lekparken vid epidemisjukhuset efter bråket med Ingrid?
Jag skakade på huvudet och sa att jag hade hittat till kanonerna vid Skansen Kronan.

”Du var det annorlunda barnet, som jag aldrig förstod mig på.” muttrade mamma med en djup suck.
Mer blev inte sagt.

Lars och hans fru ställde upp. Efteråt sa Lars att han var tacksam för att mamma hade stoppat hans kärleksäventyr i stiftelsehusen. Han var en religiös tvivlare och hade aldrig klarat trycket på sig både från mamma och en blivande hustru att först bli präst och sedan missionär.

Bilden på den scharlakansröda tungan har jag hittat på nätet.

Idag har jag varit i Skärholmen och uträttat en del ärenden. Ett var att lägga prylar i Myrornas insamlingsvagn. Jag gillar deras affär och går ofta dit och letar efter något jag verkligen behöver. Det jag saknar är en gammaldags frälsningssoldat med sitt dragspel på magen. Personalen är vänlig och hjälpsam och många flyktingar arbetar där för att få starthjälp att komma in i det svenska samhället. Jag är inte säker på att de vet vad Frälsningsarmén tidigare har sysslat med.

Jag la mina prylar i insamlingsvagnen och därefter gick jag en trappa ner för att se efter om det hade kommit någon bok som jag länge har önskat mig. På vägen till bokhyllorna passerade jag ett par överlastade hyllor med dyra kängor för utförsåkning. I smyg plockade jag fram min mobil och tog en bild av den eleganta prakt, som en tonåring behöver för att kunna åka skidor. Då slog det mig att allt inte var skrämmande dåligt i januari och februari krigsåret 1942. En skidutrustning behövde då inte vara dyr och det gick också att låna skidor, skridskor och kälkar hos Vita Bandet i Slottsskogen i Göteborg. Utlåningen var gratis och skedde från en skrubb på baksidan av restaurangen. Det var en manlig frälsningssoldat, som ansvarade för detta och han visste var vi alla bodde och vad vi hette. En gång berättade han om sin tondövhet och hur trist det var att inte kunna sjunga med i psalmerna. Men det fanns andra sätt att prisa Gud. Han upplevde Guds närhet mycket starkt när han tog hand om barn, som i vintersnön bara hade ett par mycket slitna gummistövlar på fötterna. Jag vet inte hur han mitt under krigets skoransonering lyckades skrapa ihop ett litet lager med begagnade pjäxor. Dessa kängor delade han i smyg ut bland barnen med stövlar, som var så slitna att de nästan saknade sulor. Samtidigt fick barnen en kopp varm choklad och en skiva vetebröd.

I backarna runt Vita Bandet och Stora Dammen märktes det tydligt från vilken miljö man kom. Jag var priviligierad som hade ett par läderkängor på fötterna. De skavde och ibland kom jag hem med blåsor på tårna. Jag hade ärvt kängorna av min äldste bror och vi hade ungefär likadana fötter. De billiga skidorna hade jag fått i julklapp och de hade ett bra glid. Landshövdingehusens barn ägde inga kängor och ofta försökte de förgäves spänna fast Vita Bandets skidor på sina gummistövlar.

Vi kallade frälsningssoldaten för Farbror Soldat. Han var otroligt barnkär och hjälpte pojkarna att bygga en liten hoppbacke. När detta var gjort började han lära ut hur vi skulle hoppa i backen. Vi skulle ta ordentlig fart med stavarna, släppa dem strax innan hoppet och sedan känna oss som en fiskmås innan vi landade längre ner. Jag var den enda av flickorna som vågade göra detta. Till pojkarnas stora förvåning trillade jag inte en enda gång.

Det roligaste var Vita Bandets kälkar. Farbror Soldat vallade medarna så att det skulle gå extra fort. Vi susade nerför backarna och hann ikapp de barn som kommit släpande med nya rattkälkar. Det blev två kälkgäng, ett med eleganta kälkar och ett med Vita Bandets kälkar. Uppe på vinden stod mina äldre bröders rostiga rattkälkar. I backarna vid Stora Dammen var de ingenting värda, de var bara konstiga.

Vintern gick snabbt och helt plötsligt var det vår. Det kälkgäng jag tillhört splittrades upp beroende på var man bodde och i vilken folkskola man gick. Jag gick i en flickskola och bodde bodde i ett stenhus på Linnégatan. Jag hörde inte hemma ibland landshövdingehusens barn i sina gummistövlar.

Vintern därpå blev annorlunda. Jag skulle fylla 13 år och var på väg in i puberteten. Det gjorde ont i hela kroppen när någon tog i mig. Nu vågade jag inte gå till Vita Bandet och be att få låna en kälke eller ta med mig skidorna och leka fiskmås i Farbror Soldats hoppbacke.

Det dröjde ungefär tio år innan jag en vinterdag kom mig för att traska till Vita bandet och fråga efter farbror Soldat. Då fick jag veta att han varit död i flera år. Tiderna hade blivit bättre. Det fanns inte längre några ungar som behövde låna kälkar, skidor eller skridskor. Jag fick också höra att det nog vore bäst att riva hela landshövdingehuseländet.

I januari 1961 flyttade jag från Göteborg och har aldrig sedan slutet av 1950-talet varit vid Stora Dammen i Slottsskogen. Kanske finns det någon läsare om kan tala om för mig hur området det ut idag.

För ett par dagar stötte jag av en slump ihop med en grabb i 25-årsåldern. Han läser då och då mina bloggar och hade blivit nyfiken på vem jag var och hur min gudsbild ser ut och om det är den Gud, som skildras i Gamla Testamentet, som jag tror på. Jag sa att jag tror att Gud lever med i vad som händer i idag och att han har tvingats inse att människan inte längre bor vid randen till öknen och livnär sig på att driva boskap från den ena källan till den andra. För mig kan Gud mycket väl vara brandman och sitta bakom ratten i en stor räddningsbil. Han skulle också kunna skicka ut sin enfödde son som soldat i en fredsbevarande styrka i Afghanistan eller i södra Sudan.

Dem unge mannen blev mycket förvånad över mitt svar och började på ett bubblande sätt berätta om sitt eget liv. Strax innan han fyllde sju år fick hans föräldrar flyktingstatus i vårt land och familjen placerades i en ort i Norrland. Han lärde sig snabbt åka skridskor och gillade att spela bandy. Egentligen hade han velat spela hockey, men detta tillät inte familjens ekonomi. När han gick på högstadiet fick föräldrarna både arbete och bostad i Stockholm. Nu blev han omgiven av släktingar, som började tycka att det var viktigare med studier av Koranen än idrott. Då föddes tvivlet på islam inom honom. Måste man helt och hållet tro på alla de historier, som står både i Gamla testamentet och Koranen?

Jag berättade för honom att jag ser gamla Testamenten som litteratur för ett ökenfolk, som levde i en ogästvänlig natur. För dessa gällde det att vara stark och envis och att tro på en Gud, som uppskattade dessa egenskaper. Idag skulle berättelserna om Gud vara helt annorlunda. Gud skulle finnas i en storstad med tunnelbana, trafikkaos och gängbråk. Den unge mannen suckade tungt och sa att mina tankar om Gud aldrig skulle bli accepterade av hans familj. Efter detta började vi prata träning. Vi var både överens om att det är roligt att jogga och att vi som bor i någon av Stockholms sydvästra delar har det mycket bra. Vi kan hemma ta på sig lämpliga kläder och sedan bara ge sig ut och springa på parkvägar eller gator, dit sällan en bil hittar. Pettersbergsvägen strax intill Mälaren är en upplevelse en ljus sommarnatt.

”Har du provat att rusa uppför någon trappa? Här finns mängder, men de lättaste går rakt in i en villatomt. Jakobs Stege med sina 187 trappsteg måste jag orka så snart snön har smält. Kanske leder den till himlen, men jag vet inte. ”

Den unge mannen blev tyst och började grubblande prata om patriarken Jakob. Varför välsignade Gud detta råskinn? Mer blev inte sagt. Mobilen skrädde till och den unge mannen tryckte fram samtalet. Det var tjejen som ringde och nu slutade han att grubbla och fick bråttom.
”Vi ses kanske igen” var de sista orden jag hörde av honom.

Hemma har jag nu läst berättelserna om Jakob och hans familj. De finns i den första Moseboken kapitel 27 till 35. Det är en spännande berättelse om en storfamilj med Jakobs och hans två hustrur och två slavinnor, svärfadern Laban, den något äldre tvillingbrodern Esau och barnen. Konflikterna är många och även när Jakob är ohederlig står Gud vid hans sida. I dessa kapitel finns avsnitt som hör till världslitteraturen. Dit hör berättelsen om Jakobs stege.

Jakob hade ljugit för sin pappa Isak och sin bror Esau. Esau blev rasande på honom och Jakob upplevde att Esau ville döda honom. Han tvingades att fly hemifrån och vandrade genom ett ödsligt landskap till sin släkting Laban. Solen gick ner och natten kom plötsligt. Jakob var trött och la sig på marken för att sova. Innan han somnade hittade han en lämplig sten att ha som huvudkudde. Plötsligt blev en dröm mycket levande för honom. Bredvid stenen stod en stege, som ledde upp till himlen. Änglar gick upp och ner för stegen och längst upp i himlen höll något märkligt på att hända. Plötslig i drömmen stod Gud framför Jakob och det gick inte att ta miste på att det var han som talade.

”Jag är Herren, din fader Abrahams och Isaks Gud. Marken du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkorn på jorden och du skall utbreda dig åt norr och söder, är öster och åt väster. Alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse du och dina ättlingar har fått. Jag skall vara med dig och skydda dig vart du går.”

Plötsligt var det morgon och solen sken. Jakob vaknade och visste att han hade varit med om något mycket ovanligt. Han hade i drömmen fått se Guds ansikte och lyssnat på hans mäktiga stämma. Han sträckte ut sin kropp mot himlen, tog tag i stenen och reste den upp. Sedan sa han högt:

”Detta är en plats som väcker bävan, och detta beror på att Gud bor här och här är porten upp till himlen. Platsen skull heta Betel. Om Gud skyddar mig vart jag går skall jag skänka vart tionde av det jag förtjänar till honom.”

Bibeltexten om Jakobs stege har sedan fornkyrkans dagar studerats i kyrkor och skolor. Det har varit spännande att fundera över om Gud kan låta sin himlastege ta mark på någon annan plats än i Betel. Guds nåd måste finnas överallt även om det bara var ett litet fåtal som i drömmen har kunnat uppleva att de sett stegen upp till himlen och hört Guds röst.

I början av 1840-talet drabbades den engelska författarinnan av tuberkulos. Hon var religiös och formade sina tankar om att se stegen till himlen, att höra änglarna viska och att få lyssna till Guds röst i psalmen ”Närmare Gud till dig”, som har nummer 271 i 1986 års psalmbok. I verserna 3 och 4 sjunger vi om stegen upp till himlen och den sten som Jakob använde som huvudkudde.

”Där skall all nåd du gav
stå för min syn
såsom en stege,
rest upp emot skyn.
Änglar där vinkar mig
närmare, Gud, till dig närmare dig.

Vaknad jag reser glad
stenen så hård
såsom mitt Betel upp,
minnet till vård.
Natten ju förde mig
närmare, Gud, till dig närmare dig.”

Bilden på den vackra trappan ligger strax intill Jakobs stege. Här kan man under nordiska sommarnätter uppleva att trappan aldrig tar slut och att den slutar först när den når upp till de ljusa och genomskinliga molnen.

Nu har jag i nästan fem år i hemmets lugna vrå varit anhörigvårdare. Sjukvård och matlagning har aldrig hört till mina starka sidor. När min make David kom hem efter att ha legat tre månade på sjukhus var det bara att hugga i och göra sitt bästa. Stroken hade fört med sig att David hade fatt svårt att svälja. Maten måste vara finfördelad. Det gick inte längre att servera fläskkotlett med stekt potatis till middag. Det fick bli falukorv och potatismos, gjort på potatismospulver. Detta har i längden blivit ganska trist.

Det är så mycket en anhörigvårdare måste göra. Jag skall betala räkningar och sätta in alla papper i prydligt märka pärmar, villan i pärm, bank och aktier i en annan och trädgården i en tredje. Tvättmaskinen skall fyllas och torr tvätt sorteras, några kläder skall strykas och diskmaskinen skall tömmas. Det blir knappt någon tid över för matlagning och studerande av kokböcker. Stadsdelsnämnden har erbjudit sig att skicka hem matlådor och detta erbjudande har jag tackat nej till. Varför skall vi äta mat, som har lagat långt bort från hemmet och fraktats hit med en bullrande och stinkande långtradare? Då är det bättre att livnära sig på halvfabrikat och djupfryst från den närmaste ICA-hallen. Jag kan också få hjälp med matlagningen av en flicka från hemtjänst. Också detta har jag tackat nej till. Anledningen till detta är att jag känner mig bunden av för mycket hjälp av hemtjänst. Det räcker med att de kommer varje morgon och kväll och pysslar om David och att de är här ett par timmar varje vecka så att jag har möjlighet att vara borta en förmiddag eller eftermiddag. Samtidigt med detta städar tjejerna. Jag har aldrig tidigare haft ett så blänkande duschrum och ett så välstädat kök som nu. Det är märkligt att komma hem till ett rent och prydligt hus och känna sig som en lyxhustru.

Den vanligaste lunchrätter är senapssill med potatismos. Här kan jag pigga upp mig själv med räkor, tomater, avokado och grönsaker. Ibland längtar jag intensivt efter andra smaker och då brukar jag gå till fiskhandlarna i Östermalmshallen och tråna efter barndomens ugnsbakade torsk med ansjovis i magen eller nyfångade musslor. När jag längtande står och tittar på alla läckerhet börjar jag fundera på hur mycket tid det skulle ta att laga till en god fiskmiddag. Då suckar jag så högt att det har hänt att någon i min närhet har frågat mig hur jag mår. Jag har varken tid eller kunskaper för att göra en smaklig fiskrätt, dekorerad med dill, tomater och en hummerstjärt. Då blir det alltid något färdiglagat från ICA´s frysdisk.

För ett par dagar sedan köpte jag en djupfryst laxpudding från ICA. Bilden på förpackningen såg lockande ut och jag såg fram mot något riktigt gott. Så blev det naturligtvis inte.

Laxpuddingen luktade förföriskt gott när jag tog ut den från ugnen. Detta blev den bästa upplevelsen av laxpuddingen. Potatisen var färglös och seg som gamla och utslitna sulor på barndomens gymnastikskor. Kocken hade slösat med saltet och efter ett par tuggor var det som om jag druckit vatten från Döda Havet. Laxen hade rymt och kocken hade i brist på annat hackat sönder en fiskbuljongtärning och strött den över potatisen.

Snabbt placerade jag laxpuddingen på diskbänken och plockade fram paketet med potatismospulver och burken med senapssill. Efter maten stod jag en stund och glodde ilsket på laxpuddingen. Sedan kom jag på att jag kunde köpa tre potatis, koka dem utan salt, mosa dem och blanda dem med laxpuddingen och späda med matlagningsgrädde. Det blev inte så tokigt och passade bra att värma i mikron.

Det är fler än ICA som är övertygade om att dagens svenskar lider av konstant saltbrist. En gång hittade jag på Hemköp inne i centrum en fiskgratäng, som var märkt med texten ”Unna dig lyx, ta med dig Operakällaren hem!” Också denna gång kom jag hem med en odrägligt salt maträtt. Det var definitivt inte den fiskrätt jag hade ätit på den anrika restaurangen. Där hade fisken varit en njutning för gommen och hade doftat förföriskt. Saltet fanns och det märktes knappats. Den fiskgratäng jag köpte var definitivt inte någon reklam för en trevlig träffpunkt i Stockholm.

Visst finns det ätbara maträtter för alla, som inte hinner jobba vid spisen och sedan städa upp efter att ha lagat och ätit upp maten. Jag har hittat flera goda och finfördelade rätter som skogssvampssoppa från Kelda och Findus djupfrysta wallenbergare med potatismos.

Nästa gång jag får en ledig kultureftermiddag med besök på Medelhavsmuseum och försenad lunch på Operakällaren skall jag fråga varför deras färdigmat, som tur nog aldrig hittar till förorterna, är saltad så den blir nästan oätlig. Var finns kockkunnandet när det gäller färdiglagat?

Min familj flyttade till ett vackert hus strax intill Linnéplatsen hösten 1941. Då var jag elva år. Vi kom från huset mitt emot Linnéakyrkan och geografiskt var inte avståndet långt. Miljön var helt annorlunda och jag längtade tillbaka till att bo på gränsen till kvarter med dåligt underhållna landshövdingehus. Här var jag bland finare folk, som aldrig kunde tänka sig att stilla sin hunger med en varmkorv på Järntorget.

Det märkligaste med Linnéplatsen var konditori Pettersson, där man mot restaurangkuponger kunde köpa wienerbröd, bakelser och mazariner. Här gick det också bra att dricka kupongfritt kaffe, äta en mazarin och de smörgåsar man hade med sig hemifrån. Hit kom på vardagarna flera av de gifta syföreningstanterna efter en promenad i Slottsskogen. Det givna samtalsämnet var prästfamiljernas liv och leverne. Detta var en av anledningarna att jag, under de 22 år jag bodde vid Linnéplatsen, bara klev in genom dörren till Petterssons konditori ett fåtal gånger. Då gick jag dit eftersom några syföreningstanter helt oväntat kommit på besök och skulle trakteras med kaffe och mazariner. Mamma var alltid fruktansvärt nervös vid dessa oväntade besök. Hon avbröt mig i läxläsningen och gav mig pengar och ransoneringskort. I detta avseende litade hon mer på mig än på min näst äldste bror, som var en sockergris. En enda gång hade hon bett honom köpa godsakerna till syföreningstanterna. När min bror kom hem var påsen nästan tom, eftersom han hade smakat på innehållet.

Efter fredsslutet 1945 blev mycket annorlunda. Det var inte längre kuponger på wienerbröd, småkakor och tårtor. Då började hemmafruarna efter fredagsstädningen ta på sig sina bästa kläder, riva ur papiljotterna ur håret och gå till Petterssons och dricka eftermiddagskaffe med wienerbröd. De kunde ganska högt diskutera vilka flickskoleflickor som varit ute och slarvat sent på kvällarna och vilka som i förtid att hade tvingats att sluta skolan för att sedan gifta sig i en mammaklänning. Då och då blev det en tant mindre vid kaffeborden. Det var brist på arbetskraft och många hemmafruar sig sitt livs chans. Nu äntligen skulle de få egna pengar att röra sig med.

Tanterna försvann och in kom läkarna från Sahlgrenska sjukhuset. Detta berodde på att en av medarbetarna på konditoriet hade kommit på att man kunde börja servera patentsmörgås till kaffet. Detta blev läkarnas lunch. De vandrade backen ner från sjukhuset till Linnéplatsen och när lunchrasten var över tog de bussen tillbaka. I Petterssons konditori var de borta från sjuksalarnas lukter av rengöringsmedel, urin och desinfektionsmedel. När den sista tuggan av patentsmörgåsen var svald, tände de sina cigaretter och började tyst samtala om framtiden för Sahlgrenska sjukhuset. Hösten 1949 var glädjen stor i Petterssons konditori. Sahlgrenska sjukhuset hade äntligen fått rättigheter att utbilda läkare. Snart, mycket snart, skulle Göteborg bli en lika fin stad och om inte finare än Stockholm. Göteborg hade ansiktet vänt mot väster, mot havet och mot gramtiden. Sahlgrenska måste bli bättre än Karolinska!

Det var inte bara läkarna som sökte sig till Petterssons konditori. Hit kom min pappa tillsammans med de andra prästerna från Annedals pastorsexpedition, hit kom zoologerna från naturhistoriska museum och hit kom de ansvariga för botaniska trädgården. Petterssons konditori blev de högutbildade männens samlingsplats. Det gick fortfarande att köpa wienerbröd och mazariner och de bästa kunderna var läkarna, som ville ha något sött med sig hem till frun.

Min pappa älskade Petterssons konditori. Här kunde han sitta länge och diskutera livets mening med någon läkare och samtidigt få en glimt in i den medicinska forskningen. Mamma tyckte dessa besök var dyra och onödiga. Pappa kunde lika gärna äta sina stekta ägg hemma vid köksbordet.

Stanken från läkarnas cigaretter och prästernas cigarrer spred sig ut på Linnéplatsen. Här blandades den med avgaserna från bussarna och sommartid från doften av Linnégatans blommande lindar. Jag var tacksam för att de fikasugna syföreningstanterna hade gått bort och inte ersatts av några nya. Petterssons konditori behövde jag inte längre besöka. Min ovilja mot att objuden stiga in i männens värld berodde på att jag mådde illa av tobaksrök och att jag sedan jag var mycket liten hade gnytt och gnällt om pappa rökte i min närhet.

Det gick att beställa tårtor på Petterssons konditori. De var betydligt billigare än motsvarande från Bräutigams. Hemma vågade mamma sig inte bjuda på en sådan enkel och billig tårta. Detta berodde på att hon gärna ville visa upp att vi var fint folk. Det fick bli tårtor från ”mellankonditoriet Ada”, som låg någonstans i närheten av biografen Lillan. En enda gång beställde hon en tårta hos Petterssons. Då var det inte jag som hämtade tårtan. Den levererades av en springflicka direkt vid dörren. Detta var min bröllopstårta, helt utan brudparsstaty och dekorationer. Jag gifte mig med en smålänning och det var bara ett fåtal gäster med från Göteborg. Mina nya släktingar kände inte till skillnaden mellan överklassens Bräutigam och medelklassens Pettersson, för dem var den ena tårtan i stor sett likadan som den andra.

Mina föräldrar flyttade så småningom från en stor lägenhet i närheten av Linnéplatsen till en betydligt mindre på norra Guldheden. Pappa kände sig aldrig riktigt hemma i sin nya miljö. Nästan varje dag suckade han efter sin patentsmörgås vid Linnéplatsen. Visst fanns det ett konditori på Guldheden, men där fanns varken smörgås med bacon och stekt ägg eller några läkare att diskutera livets mening med.

Bilden på den klassiska och enkla patentsmörgåsen har jag hittat på nätet.

Ibland kan jag i samband med matinköp inte låta bli att köpa i mitt tycke tramsiga veckotidningar. För drygt en vecka sedan föll jag för frestelsen och köpte ”Allt om bröllop”. När jag såg bilden på bruden och grodan kunde jag inte låta bli att tänka på tant Elin, som om hon varit i livet skulle ha fyllt 105 år denna vår.

Jag växte upp i ett prästhem där reglerna ofta styrdes av vad de mest inflytelserika syföreningstanterna. De flesta av dem var ogifta och hade aldrig umgåtts med barn. Trots detta hade de åsikter om hur gudfruktiga barn skulle uppföra sig. Det var inte alltid det lättaste att leva efter deras normer.

På 1930-talet saknades mycket av den välfärd vi har idag. Många med dålig ekonomi gick till Annedals församlings diakonissa, som avgjorde om de skulle få klädkuponger gällande på Grand Bazars barnavdelning eller om barnen kunde på sommaren få komma till församlingens barnkoloni Lyckebo i Bohuslän. För att kunna bekosta allt detta anordnades välgörenhetsbasarer två gånger om året. Inkomsten från höstens gick till diakonissans arbete och den på våren till Lyckebo. Ledare för Lyckebos syförening var tant Elin.

Utan tant Elins engagemang för de fattiga barnen i Annedal hade det kanske inte på 1920-talet blivit någon barnkoloni. Prästerna visste om detta och drog sig för att bli osams med Elin, som redan som konfirmand hade haft bestämda åsikter om vad som ingick i ett andligt liv. Tant Elin hade tre svagheter, som jag som barn hade roligt åt. Det första var att hon läspade alldeles förskräckligt och det blev roligt att härma henne. Den andra var att hon var rädd för allt som rörde sig i naturen. När det kom på tal att flickscouterna från KFUK skulle gå låna församlingshemmets syföreningsrum satte hon sig på tvären. Scouterna var ju ofta ute i naturen och de kunde föra med sig gråsuggor, skalbaggar och andra otrevliga kryp in i lokalerna. Det blev ingen fickscoutkår i församlingshemmet.

Tant Elins tredje svaghethet var Valfrid. Hon hade när hon var i tonåren en tidig höstdag lärt känna Valfrid på ett föredrag om Martin Luther i församlingshemmet. I tysthet skämtades om att tant Elin hittat en groda i den lilla planteringen utanför församlingshemmet på Västergatan och, trots att hon var livrädd för det slemmiga djuret, böjt sig ner och kysst det. Grodan brydde sig inte om att hon läspade och fram kom Valfrid, som skulle börja studera teologi i Lund.

Tant Elins mamma var änka och de delade en liten lägenhet på Albogatan. Mamman var överlycklig över att dottern skulle bli prästfru och längtade efter att få flytta in i en prästgård på landet, att få odla egen potatis och att ha hand om barnbarn. Det blev inte så. Valfrid upplevde en religiös kris, han bytte studie inriktning och började studera engelska. När kriget bröt ut blev han inkallad och ingen visste egentligen vad han gjorde. De helger, när Valfrid hade permission, fanns inte längre tant Elin på sin vanliga plats snett bakom prästbänken i Annedalskyrkan. Alla visste vad det var frågan om. Tant Elin och Valfrid låtsades att de var gifta och tog in på ett dubbelrum i Alingsås eller Borås.

Efter kriget började Valfrid arbeta på ett kontor. Under sin militärtjänstgöring hade han arbetat som översättare. Han hade fått bra betyg från denna tjänstgöring och hade inga svårigheter att få ett ganska bra betalt arbete på ett rederi. Tant Elin ville att de skulle gifta sig, men mamman satte sig på tvären. Hon gick till de olika syföreningarna och beklagade sig över att dottern Elin skulle svika henne nu när hon var på ålderns höst. Tant Elin gav vika för påtryckningarna. Det blev inget bröllop. Kärleksresorna till småstäderna utanför Göteborg fortsatte och blev för vart år allt fler och fler.

Vad ingen visste var att tant Elin och Valfrid under krigsåren ställde sig i bostadskön. När Guldheden började planeras visste de att det var här de ville bo som gifta. Nu försökte tant Elin övertala sin mamma att flytta till någon av de nybyggda smålägenheterna för pensionärer i Kungsladugård. Naturligtvis vägrade mamman. Hon ville inte bo i ett hus med centralvärme och en delad vattentoalett på svalen. Att inte längre kunna tassa ut till hemlighuset på gården skulle vara att beröva henne umgänget med grannarna. Dessutom skulle hyran bli betydligt högre och om Elin gifte sig måste hon stå för alla kostnader själv. Då beslöt sig tant Elin för att utmana ödet. Annedals församling ägde ingen brudkrona. Tant Elin köpte den dyraste brudkronan hon hittade och skänkte den till församlingen.

Det visade sig att ingen brud ville låna den stora och tunga brudkronan. Några år senare beslöt sig en grupp flickor att starta en egen syförening och i samband med försäljningen till diakonissans arbete anordna ett eget bord. De gick runt och tiggde vinster till ett lotteri, de stickade vantar och någon av dem broderade en duk. Deras stånd blev en framgång. Redan före jul kunde de köpa en liten och elegant brudkrona. Tant Elin tyckte naturligtvis att de var både framfusiga och otacksamma.

Jag minns inte vilket år det var, bara att det var höst och måndag. Sent på eftermiddagen skrällde telefonen till. Jag svarade eftersom jag hoppades att det skulle vara mitt svärmeri som äntligen hörde av sig. Det var det inte. Det var tant Elin, som villa prata med pappa. Det blev ett kort samtal och efteråt bad han mig att putsa hans nattvardssilver. Tant Elins mamma var döende och nu skulle han hem till henne och ge henne nattvarden. På kvällen försökte jag pumpa pappa om vad som hade hänt. Han var mycket förtegen och sa att det var bikthemligheter.

Söndagen därpå lyste det för första gången för tant Elin och hennes Valfrid. Den sista kungörelsen handlade alltid om vilka som hade dött. Då förstod vi. Tant Elins mamma hade lämnat jordelivet.

Det dröjde inte många dagar innan alla visste att tant Elin och Valfrid skulle gifta sig i Annedalskyrkan direkt efter högmässan den tredje lysningssöndagen. Detta blev ett bröllop som det kyrkliga Annedal pratade om i flera år efteråt. Tant Elin, som nu hade fyllt 50 år, hade på sig en vit lång brudklänning med släp. På huvudet hade hon sin egen stora och klumpiga brudkrona och en lång tyllslöja. Det gick en susning av förvåning och indignation genom bänkraderna. Någon viskade:
”Gamla käringen, spöka ut sig som om hon vore tonåring!”

Sedan spred sig fnisset från rad till rad.

Ett par veckor senare flyttade tant Elin och hennes Valfrid in i en nybyggd lägenhet på Norra Guldheden. Barnkolonin Lyckebo förvandlades till ett rekreationshem för församlingens seniorer och tant Elin slutade att gå i Annedalskyrkan. Hon följde med sin Valfrid till Engelska kyrkan vid Hvitfeldtsplatsen. Det var i denna kyrka han kände sig hemma och inte i den dåligt besökta Annedalskyrkan.

Kanske finns det någon bland mina läsare som vet vad som har hänt med tant Elins brudkrona. Har den använts någon gång efter den höstdag när hon gifte sig?

I en av mina bokhyllor har jag en mycket sliten och välläst bok. Det är en inbunden samling av de tre första årgångarna av tidningen Arbetarens Vän, som började komma ut år 1875. Ägare och författare till många av artiklarna var grosshandlare Carl Oscar Berg. Hans namn brukar nämnas i förbigående när någon berättar om hans hustru psalmförfattarinnan Lina Sandell-Berg. Hennes mest kända psalm är ”Tryggare kan ingen vara”.

Det är säkert mer än 30 år sedan jag fick boken. Myrorna samlade in böcker, som skulle säljas i deras affärer. Jag hade en trave jag ville bli av med och gick dit. Där stötte jag på en frälsningssoldat, som irriterat grymtade om att folk kom med så slitna böcker att de omedelbart måste slängas. Han höll upp en bok, som knapps höll ihop.
”Vem vill ha en så sliten bok om socialistisk smörja?” sa han och höll upp boken framför mig.
Frälsningssoldaten hade inte upptäckt att det var en religiös bok och ett historiskt dokument från 1870-talet.
”Får jag den?” sa jag vädjande.
”Fortsätt att slit ut den!” sa han glatt. ”men försök inte övertala mig att Josef Stalin var en bra ledare för Ryssland! Tack för att du kom med hela och nästan nya böcker!”

Sedan dess har jag många gånger bläddrat i boken. Tyvärr håller limmet i bindningen på att släppa och boken blir för varje månad mer en mapp med lösa blad än en bok. Trots gammalstavningen är språket modernt och valet av ämnen är fascinerande. Här finns bland annat riksdagsreferat, artiklar om kristendomens historia, skildringar av fäbodlivet och sociala reportage om arbetarnas urusla villkor.

Carl Oscar Berg bodde i Stockholm och han var skinnhandlare. Yrket förde honom runt både i vårt land och i Östeuropa. Tågresorna blev många och långa. Under dessa resor försökte han sätta sig in i hur det var att arbeta som lokförare, eldare och banarbetare. Någon framgångsrik affärsman blev aldrig Carl Oscar Berg. Bokföring var inte hans starka sida och hans kassaböcker var vissa år en enda röra. På 1890-talet kunde han inte betala företagets räkningar och företaget gick i konkurs. I samband med detta gjordes en polisanmälan, som slutade i ett domstolsförhör. Carl Oscar Berg dömdes till tre månaders fängelse för bokföringsbrott. Efter fängelsetiden gjorde han fram till sin död hösten 1904 sitt yttersta för att betala tillbaka sina skulder.

Carl Oscar Berg var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen och en fanatisk och aktiv nykterist. Han var fram till domen om bokföringsbrott riksdagsman och hans politiska inriktning skulle idag ligga någonstans mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. I många av artiklarna finns ett socialt patos i skildringarna över dåliga arbetsförhållande för lokförare, eldare och banarbetare. Ångloken spred ut stora mängder av tjock rök, som järnvägspersonalen måste andas in. De, som arbetade med underhåll på spåren, riskerade att bli överkörda av tågen. Car Oscar Berg kunde efter sina timslånga sina resor med tåg på ett dramatiskt sätt beskriva farorna med att dricka alkohol under en tågresa. Det borde vara förbjudet med alkoholdrycker för alla som fanns ombord på tågen. Detta borde också gälla restaurangvagnarna för förstaklasspassagerarna.

Sälskinn hörde till de råvaror, som Carl Oscar Berg köpte upp. Sälskinn användes bland annat till handskar och korta jackor. Under sina uppköpsresor kom Carl Oscar Berg i kontakt med fiskare och sjömän. När han förstod hur hårt livet till sjöss var, blev han upprörd. Fiskarna måste kämpa hårt för att kunna försörja sig själva och sina familjer. De måste, även om det var hårt väder, ge sig ut till havs. Alla hade inte råd att köpa segel och det förekom att tre fiskare gemensamt ägde en båt. De turades om att ro, att lägga ut näten och att sedan dra upp dem. Ibland var de fulla av fisk, ibland var fångsten mycket dålig.
Sjömännens liv och arbetsvillkor blev ett ämne, som Carl Oscar Berg blev intresserad av och ingående skildrade i sin tidning. Lönen var urusel och arbetet hårt. Pojkar, som precis lämnat folkskolan, plockades in som unga matroser på segelfartygen, där de fick klänga i master och bommar. Det var förbjudet för dem att visa rädsla. När fartyget kom till en hamn var det naturligt att de följde med äldre sjömän till någon krog och drack sig berusade på finkelbrännvin. Carl Oscar Berg drev tesen att alkohol borde förbjudas på båtar och att det i hamnarna måste finnas samlingsplatser och kyrkor för fiskare och sjöman. Här fick det under inga villkor serveras alkohol.

Carl Oscar Bergs affärer hade gått bra i slutet av 1860-talet. Överskottet skulle användas på ett samhällsnyttigt sätt. När synagogan på Själagårdsgatan 19 i Gamla Sta´n var till salu, beslöt sig Carl Oscar Berg för att köpa den och omvandla den till en kyrka för fiskare och sjömän. Här skulle också finnas ett läsrum med tidningar och goda böcker och ett enkelt kafé. Några anslag till verksamheten fick inte Carl Oscar Berg utan han drev verksamheten med egna medel och de kollektpengar som ibland samlades in vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens gudstjänster. När konkursen senare kom, var det ingen som ville ta över verksamheten. Fastighetens såldes och blev polisstation.

När jag nu läser de gamla numren av ”Arbetarens Vän” upplever jag att Carl Oscar Berg hade tankar, som passar in i vår tid. Idag finns det inga eldare på tågen, men problemen med underhållet av spåren är desamma som på 1870-talet. Barnarbete är förbjudet i vårt land, men det förekommer i andra länder. De svenska barnen var på 1870-talet en tillgång för familjen, eftersom de tidigt i livet kunde börja dra in pengar till sina föräldrar och yngre syskon.

Jag vet inte vilka som gjort de teckningar, som finns i ”Arbetarens vän”. För mig är de en påminnelse om hur mycket bättre barnen i Sverige har det idag är för 140 år sedan. Ingen pojke tvingas idag att frusen och barfota klänga i master och seglens linor på segelfartyg. Jag tror att många av dessa unga sjömanspojkar längtade hem till sina föräldrar och syskon.

Jag vet inte vem som skrev de dikter, som publicerades i ”Arbetarnas Vän”. Kanske var det Lina Sandell-Berg.

Ur Sjömansgossens värld:

”Tackel och tåg
På skummande våg
Var, Herre, mig när
Och lär mig att söka
Det ovantill är.
Men tänk också på dem
I avlägset hem
Som bedja för mig
Ja, Låt mina kära
Få vila hos dig!”

Bilden på den frusne sjömansgossen finns i vårvinternumret av Arbetarens Vän år 1878

På nyårsdagen insåg jag att nu var det dags att börja träna ordentligt igen. Med en smula planering skulle det gå riktigt bra att trycka in både pass på gymet och stavgång mellan de vanliga sysslorna i hemmet och pysslandet med min strokedrabbade make David. Han har skaffat sig mycket regelbundna tider och sover mycket på dagarna. Schemat höll bara i ett par dagar. Sedan blev det tandvärk.

Det var inget vanligt tandtroll som for runt i mitt gap. Det var en inflammation vid rotspetsen av en kindtand. Min tandläkare, som också är tandkirurg, konstaterade att han måste operera mig. När allt var klart fick jag veta att träning med tunga lyft skulle försvåra läkningen. Nu var det bara stillsamma övningar på gymet som gällde. Detta lät allt annat än roligt.

Jag vet med mig att om jag går till gymet kan jag inte hålla tassarna borta från den lättaste skivstången. Det är något visst att framför en spegel känna sig som en gråhårig Pippi Långströmstant. Alltså har jag beslutat mig för att motionera hemma där det inte finns några frestelser. Den första övningen jag gjorde var att plocka fram alla mina böcker om kroppsrörelser och i någon av dessa hitta lämpliga övningar. Den bok jag har fastnat för är ”Träning för starkare rygg” av Jenny Sutcliffe utgiven på ICA Bokförlag 2003. Det är från denna bok jag har hämtat bilden.

Boken är fylld av övningar, som ser enkla ut men som kan vara otroligt svåra att göra utan att en personlig tränare precis talar om för mig hur jag skall göra.

Det första rådet för ryggträning är att inte slarva med uppvärmning. Man skall inte inbilla sig att det räcker att ta på sig en extra ylletröja och tjocka strumpor innan träningspasset. Själv har jag upplevt att om jag behandlar min kropp på detta sätt blir musklerna lata och arbetsovilliga. De sidor i boken jag fastnade för handlade om kramplyft. Ungefär hälften av övningarna kände jag till sedan tidigare, men ordet kramplyft var nytt för mig. Dessa övningar skall stärka ryggen och också bygga upp muskulaturen i magen

De första övningarna när det gällde kramplyft var ganska lätta, eftersom det var sit-ups med olika varianter. Här fanns en varningstext att man inte skall göra övningarna för snabbt och tänka på att man inte dunsar i med ryggen. Det sista har jag råkat ur för ett par gånger och det är när jag vill känna mig extra duktig och ta i mer än jag egentligen orkar.

De sista övningarna när det gäller kramplyft upplevde jag som jobbiga. Instruktionen var att man skulle ligga på golvet med benen i rät vinkel mot en vägg. Att komma ner i denna ställning blev något av ett äventyr. Först gällde det att hitta en lämplig vägg och hemma hos oss finns den i hallen. Efter en rad misslyckade försök kom jag ner i rätt ställning och startade övningarna, som inte var så arbetsamma som jag trodde. Då ringde det på dörren.

Det var som jag hade väntat mig. Hemtjänst visste att jag brukar har dörren olåst när de skall komma. Hemtjänsttjejen skrek till av fasa när hon såg mig ligga på golvet med benen i vädret. Hon ropade och undrade om jag hade skadat mig och om hon skulle ringa efter en ambulans.

Snabbt rullade jag över på sidan och kom upp på fötter. Boken med övningarna fanns i närheten och jag lät henne få studera de aktuella sidorna. Det visade sig då att hemtjänsttjejen motionerar regelbundet och kände till övningen. Hon blev förvånad över att en gråhårstant vågade pröva denna arbetsamma övning.

Skam den som ger sig. Nu gör jag dessa ryggövningar ett par gånger om dagen och jag har upptäckt att det går lättare att hålla ryggen rak och att strama upp magen.

Om jag inte ger upp kommer jag att behöva köpa en ny baddräkt till sommaren och gå runt på stranden och känna mig som en tonåring.

Tänk vilka följder det kan bli av en krånglande tanttand!

Hösten i Göteborg 1944 var regnig. På vägen till skolan kämpade jag mig fram i blåsten på Övre Husargatan till Skanstorget och därifrån Sprängkullsgatan till Hagaplan och Sigrids Rudebecks skola. Hem från skolan stannade jag ofta till vid biografen Capitol, där det ofta visades filmer med historiska motiv. Som regel var de barnförbjudna och jag såg fram mot den dag jag skulle fylla 15 år och att jag utan risk kunde titta på filmer som ”Lady Hamilton” och ”De dog med stövlarna på”, som var en film om det amerikanska inbördeskriget.

En höstdag stod jag och trånade framför Capitols skyltfönster. Det visades en barnförbjuden film som jag verkligen ville se. Den handlade om sångarprinsen Gustav och hans äldre bror Karl, som sedan blev Karl XV. Det var inte vem som helst son spelade den blivande kungen, det var Lennart Bernadotte. Jag minns att jag var mer intresserad av Lennart Bernadotte än av sångarprinsen.

Det låg ett oanständigt och romantiskt skimmer över prins Wilhelm och hans son Lennart. Prins Wilhelm hade gift sig med en ung och gladlynt rysk prinsessa, som gillade att använda de stora silverstekfaten som kälke och rutscha ner för trapporna i parets villa på norra Djurgården. Det hela slutade med skilsmässa och att prinsessan återvände till Ryssland. Det blev farmor drottning Victoria, som fick ta hand om sonen Lennart. Lennart var en annorlunda prins, han ville leva ett normalt liv och träffa flickor utanför Europas kungafamiljer. Han förälskade sig i en icke kunglig flicka och gifte sig borgligt med henne våren 1932. Detta var en skandal av stora mått.

Jag lyckades smita in på filmen och tyckte mest om Lennart Bernadotte. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Mai Zetterling, som senare under hösten skulle beskrivas som landets farligaste vamp. Detta berodde på att hon var den lättfotade Bertha i filmen ”Hets”. Regiassistent i denna film var Ingmar Bergman, som också hade skrivit manuskriptet.

”Hets” utspelades i ett pojkläroverk med den sadistiske latinläraren Caligula, spelad av Stig Järrel, som huvudperson. Caligula var elevernas fasa. Utanför skolan hade han ett komplicerat kärleksförhållande till Bertha, som arbetade i en tobaksaffär inte långt från läroverket. Bertha spelades av Mai Zetterling. Gymnasisten Jan-Erik kände mycket stark dragning till tobaksaffärens Bertha och på så sätt blev han konkurrent till Caligula om Berthas kärlek. Det var en film fylld av en medelålders mans heta åtrå och en ung mans osäkerhet i mötet med kvinnor. Naturligtvis var filmen barnförbjuden.

Det här var ingen film som jag var road av. Det var däremot mina klasskamrater. Flera i klassen hade gått om ett eller två år, de hade fyllt 15 år och kunde se denna film. Men det fanns en hake. Flickskolornas lärarinnor hade kommit överens om att turas om att gå vakt utanför den biograf i centrum där filmen visades. De ansåg att ”Hets” smutsade ner flickornas själsliv och skulle få dem att tappa allt intresse för tysk grammatik, Euklides geometri och knypplingens ädla konst. Dessutom kunde de unga kvinnorna lockas in på kärlekslivets farligaste vägar.

Flickskolornas lärarinnor blev grundligt lurade. De stod i snålblåsten och fick inte syn på någon av sina elever utan bara medelklassens herrar, som kanske kände igen sig i filmen. Flickskolorna elever hade anat sig till vad som var på gång och farit till Krokslätt, där ”Hets” visades i en kvartersbiograf. Läroverkens pojkar sökte sig också ut till bion i denna förort. Här blev det trängsel och ungdomlig flirt i kassakön. Moraltanterna lyste med sin frånvaro.

Vår klassföreståndarinna, Carin Carlberg, gav inte upp. Hon skulle tukta oss på fler sätt än med jobbiga förhör i tysk grammatik. Någon vecka senare inledde hon en lektion i tyska genom att fråga hur många av oss som sett en barnförbjuden film. Det blev tyst i klassen och alla tittade förskräckt på varandra. Till mina klasskamraters stora förvåning räckte jag upp handen och fröken Carlberg väste mot mig:

”Har du sett Hets? Det trodde jag verkligen inte om dig!”
Jag skakade på huvudet och sa att jag sett filmen om sångarprinsen Gustav på Capitol. Det finaste i filmen var när Lennart Bernadotte spelade prins Carl.

Fröken Carlberg ryckte till av förvåning.
”Jaså, den var barnförbjuden. Vem spelade den kvinnliga huvudrollen?”
”Mai Zetterling”

Då var det som om en blixt slagit ner på katedern. Fröken Carlberg knep ihop munnen av ilska. En av klassens mest ordentliga flickor hade varit på bio och tittat på den lättfärdiga Mai Zetterling. Nu for ut mot denna frånvarande skådespelerska. Efter några minuter blev hon lugnare och frågade om det var någon som sett ”Hets”. Den äldsta flickan i klassen räckte modigt upp handen. Hon hade ingenting att förlora, detta var hennes sista år i flickskolan. Hon hade urusla eller underkända betyg i alla ämnen utom musik och visste att ingen av lärarna ville låta gå om ett år till. Hennes dröm var att bli sångerska.

”Filmen var bra” sa hon stolt. ”Den talar om hur hemskt det är att gå i skolan.”
Fröken Carlberg gjorde allt för att behärska sin vrede. Hon tog fram sin gröna lärarkalender och sina glasögon och började irriterat slå bågarna mot varandra. Vi satt tysta och bara väntade på nästa utbrott. Då räckte livliga Irene från Gamlestaden upp handen.
”Du också, fyllde du inte 14 år för någon vecka sedan?”

Irene nickade till svar. Sedan undrade hon när fröken tänkte förhöra oss den bakläxa på starka verb vi fått i förra veckan. Då var plötsligt fröken Carlberg tysklärare igen. Hon plågade oss timmen ut och det blev en ny och betydligt längre läxa av tyska verb.

På rasten efteråt var det flera av mina klasskamrater som ville prata med mig. Några av dem drömde om att bli skådespelerskor och Mai Zetterling hade efter ”Hets” blivit deras stora förebild.

Jag blev inte intresserad av ”Hets” förrän i mitten av 1950-talet. Då var det Ingmar Bergman-festival i Göteborg och jag hörde till dem som köpte ett häfte med biljetter till olika filmer. Då passade jag på att titta på ”Hets”. Sedan dess har jag sett ”Hets” ett par gånger på TV. Varje gång har jag fått en påminnelse om hur drastiskt tiderna och gymnasierna har förändrats sedan 1940-talet.

Filmen om sångarprinsen Gustav har jag stickat mig igenom på TV. Jag upplevde den som romantisk smörja.

Bilden på Karl XV har jag hittat i boken ”Sveriges regenter från forntid till nutid” av Lars O. Lagerqvist

År 1940 bodde vi i Göteborg i en lägenhet i hörnet av Linnégatan och Djupedalsgatan. Vi hade vår köksingång mot Djupedalsgatan och det var den väg jag brukade ta när jag skulle gå till skolan eller följa med mamma till Annedals församlingshem.

I februari detta fyllde jag tio år. Tioårsdagen var ett magiskt datum. Då var alla barn tillräckligt förståndiga för att kunna hantera ett eget lånekort på Dicksonska folkbiblioteket. Ett par dagar efter den stora dagen följde mamma med mig till bibliotekets barnavdelning och fyllde i alla papper. Jag fick många förmaningar att inte rita gubbar i de lånade böckerna och att inte kladda ner dem med godis. Varje vecka fick jag låna två roliga böcker och tre faktaböcker. Efter detta gick mamma hem och jag började undersöka allt det spännande som fanns i hyllorna och lånade två böcker i Barnbiblioteket saga och en bok om en ekorre.

Redan efter ett par veckor blev det en vana för mig att traska nerför Linnégatan, ta av vid Landsvägsgatan och sedan fortsätta längs Södra Allégatan till biblioteket. Ibland gick jag andra gator genom det spännande Haga, där positivhalare drog runt sina kärror och lät sina tjudrade små apor göra konststycken. På hemvägen hade jag alltid bråttom, eftersom jag ville hem och läsa i de nya böckerna.

En dag i början av mars såg jag ett anslag om att Haga skulle få en egen biograf på Landsvägsgatan. Namnet på den var Rio och varje söndag klockan två på eftermiddagen skulle det vara visning av filmer om Tarzan, som kallades för apornas son. Priset för en biljett var 55 öre. Jag visste genast att detta var något för mig. Vi åt middag ungefär klockan ett och efter maten smet mina äldre bröder från disken och mamma brydde sig aldrig om att bråka med dem. Det enda hon sa var att hon tänkte lämna köksdörren olåst. Sedan förmanade hon mina bröder att inte traska på de gator där de tongivande damerna in syföreningarna bodde.

Jag brukade hjälpa till att torka besticken och ibland fick jag en femöring extra i veckopeng. Varje lördag fick jag 150 öre i fickpengar och jag brukade spara det mesta i en ask längst in i dockskåpet. Jag hade råd att gå på bio och jag kunde smita ut och in genom köksdörren utan att mamma märkte det.

För att vara på den säkra sidan att inte bli upptäckt traskade jag uppför Djupedalsgatan och letade mig fram bland landshövdingehusen till Landsvägsgatan. Jag var inte ensam på gatan. Det var fler barn än jag som ville rymma hemifrån en söndag på eftermiddagen.

Många pojkar köpte en påse med kola och när filmen var nästan slut började de kasta kolapapper på varandra och på flickorna. Jag var hårt drillad hemifrån att aldrig skräpa ner runt omkring. Därför begrep jag inte vad det var för roligt att slänga kolapapper på varandra.

Filmen om Tarzan och hans apa förde in mig i en helt annan värld, en värld utan tio Guds bud, psalmsång och predikningar. Mina veckopengar räckte till att gå på bio varje söndag. Tarzan blev min store hjälte och jag var avundsjuk på både apan och Diana, som fick gunga i lianerna tillsammans med honom.

På hemvägen fick jag sällskap med ett par flickor i min egen ålder. Vi var klädda i illasittande hemsydda kappor. Jag ville prata om filmen, men flickorna var mer intresserade vilken grabb det var som hade kastat kolapapper på dem. Då förstod jag. Kolapapperen var ett sätt för Hagas pojkar att närma sig flickor. På den tiden fick i Göteborg flickor och pojkar inte gå i samma klass.

Tack vare filmerna om Tarzan fick jag kamrater i landshövdingehusen. På hemvägen drog vi benen efter oss för att få längre tid att prata. De var nyfikna på mig, men jag talade aldrig om att jag bodde i ett vackert stenhus vid Linnégatan, att min pappa var präst och att jag gick i en av de förberedande klasserna i en privat flickskola.

Vi diskuterade våra framtidsdrömmar. Många av flickorna ville bli filmstjärnor. De brukade köpa tablettaskar, som innehöll bilder på filmstjärnor. Sedan bytte de bilder med varandra och funderade över vilka filmer de olika stjärnorna medverkat i. Detta var ingenting för mig och ett par andra. Vi ville bli upptäcktsresande, utforska Afrikas djungler och lära känna aporna. Gemensamt för oss alla var att vi önskade oss en så snygg kappa att det inte skulle bli några svårigheter att titta på en film på Cosmorama på Östra Hamngatan. Hit gick fint folk och det kunde hända att kåkarnas barn och ungdomar inte släpptes in i biosalongen.

Tarzanfilmerna gjorde att mitt naturintresse vaknade. Det hände att jag lyckades smita från högmässan och gick då och tittade på djuren i Slottsskogen. Om det regnade dessa dagar betalade jag 50 öre för att få komma in på Naturhistoriska museum. Här njöt jag av ett liv utan religiösa pekpinnar.

Hösten 1941 flyttade vi och det blev inte längre lika lätt att smita till Rio och titta på en film om Tarzan. Jag hade också börjat i flickskolans första klass och vi hade mycket läxor. Några nya kamrater fick jag inte och jag förlorade all kontakt med flickorna från landshövdingehusen.

Våren 1942 hände något mycket märkligt. Kommunismen hade vuxit sig stark i Göteborg och många var rädda för att männen i deras led skulle starta ett inbördeskrig. På något sätt måste denna röda fara stoppas. En överklassdam var säker på att hon visste hur detta skulle ske. Ordentliga folkskoleflickor från landshövdingehusen skulle bjudas på bio på Cosmorama. Först skulle de få se ett förspel om en from och musikalisk gräshoppa och sedan en sedelärande amerikans film om Jesus. Dessa utvalda flickor borde sedan kunna sprida det kristna budskapet i sina kvarter och stoppa den i hennes ögon livsfarliga kommunismen. Jag har aldrig förstått varför jag fick en biljett till denna föreställning. Jag bodde fel och jag gick inte i folkskolan.

Vi kom till det eleganta Göteborgs bio Cosmorama. Vi kom från de slitna landshövdingehusen i Annedal, Haga, Masthugget, Landala och Gamlestaden. Vi hade på oss våra hemsydda kläder och ett fåtal kom i nya sommarkappor från Grand Bazar. En bister vaktmästare klev fram och höll ett långt förmaningstal för oss. Inget snasktuggande i salongen, inget skräp på golvet och inget bråk när vi lämnade biografen.

I kön in till föreställningen träffade jag mina gamla kamrater från filmerna om Tarzan. De tittade frågande på mig och undrade var jag bodde och i vilken skola jag gick. Då kom den beska sanningen fram. Trots mina fula kläder tillhörde jag överklassen, jag bodde i stenhus och jag gick i flickskola.

Trots att vi hade samma väg hem var det ingen som ville prata med mig. Jag var nu Flickan Utanför, både bland mina gamla kamrater och i flickskolan.

Det enda jag minns av denna film var förspelet ”Gräshoppan och myrorna”, som var en av Walt Disneys tidigaste filmer. Det roligaste i denna kortfilm var när gräshoppan spelade fiol. Huvudfilmen upplevde jag lika trist som en predikan i kyrkan.

Bilden på apan har jag hämtat ur boken All Världens Djur, del 1