Jag har vuxit upp vid Linnégatan i Göteborg. Det var då en trevlig, ljus och bred gata med en gnisslande spårvagn och en vacker lindallé. På vintrarna hade nordanvinden fritt spelrum på gatan och blåsten förde med sig lukten av salt hav, ruttnande tång och nyfångad torsk. På somrarna doftade det lindblommor och i gryningen innan spårvagnarna började rulla kunde man lyssna till hur Slottsskogens humlor och vildbin samlade honung i de smäckra blommorna. Gatan var en spännande skönhet.

Jag blev stockholmska på nyåret 1967. Då kom jag till en stad, som jag inte visste något om. Här var stadens puls annorlunda och allt kändes främmande. En dag hörde jag att det fanns en Linnégata på Östermalm. Jag beslöt mig genast för att ta tunnelbanan till Östermalmstorg och undersöka denna del av vår huvudstad. Den gata jag upptäckte saknade träd, den var i mina ögon mycket tråkig. Stinkande bussar rusade fram genom gatan och det gällde att vara snabb vid övergångsställena. Redan efter ett par kvarter tröttnade jag och åkte hem till den grönskande förort, som i dagarna har varit min hemort i 47 år.

Under de sista tio åren har jag lärt med uppskatta Linnégatan i Stockholm. Numera traskar jag fram och tillbaka på denna gata ett gånger om året. Detta beror på att min tandläkare har sin praktik på en tvärgata till Linnégatan.

Idag på morgonen hade jag tid hos min tandläkare. Jag kom lagom till att se solen titta fram över puckeln på Linnégatan. Då såg jag charmen med Linnégatan. Det var som om Edith Phiaf fanns någonstans i närheten och sjöng hur det var i Paris när solen gick ner over Seine. Biltrafiken var gles, men på trottoaren rådde jäkt. Småbarnpapper ilande med tvillingvagnar på väg till dagis och hemtjänstens flickor hade bråttom till sina seniorkunder. Från ett muffinsbageri luktade det hembakade bullar och ett överlastat blomsterbud spred dofter av exotiska blommor. Han var på väg till Hedvig Eleonora kyrka. Där skulle det bli begravning.

Tandläkaren tog god tid på sig med en kindtand, som hade ställt till problem för mig under nyårshelgen. Tandläkaren sprutade bedövningsmedel kring tanden, han borrade och skar upp en ficka i tandköttet för att skrapa bort en varbildning och han sydde varsamt igen snittet. Jag fick veta att jag måste ta det lugnt på hemvägen och att jag skulle vänta i ungefär en timme innan jag kunde dricka något. Något annat än mosad mat skulle jag inte äta de kommande dagarna.

Nu beslöt jag mig för att inte rusa fram genom Linnégatan utan njuta av skyltfönstrens prakt ner mot Sibyllegatan och Östermalmstorg. Här finns flera antikaffärer och jag stod länge och tittade på allt som var till salu. Funderingarna blev många. Hur gamla var föremålen och var hade de tillverkats? Varför sålde ägaren sina vackra skåp? Jag greps av lust att åka till Stadsbiblioteket och låna en bok om möbelsnickare i svunna tider.

Snart kom jag på andra tankar. Det var när jag passerade affären Cattis, som har specialiserat sig på dyrbara och någon använda kläder. Det helt dominerande plaggen i skyltfönstren var brudklänningar. Här anade jag otrevliga familjetragedier med bråk, gräl om ekonomin efter ett påkostat kyrkbröllop och tvister rörande ansvaret för barnen.

När jag stod och funderade över detta började bedövningen att släppa och det började göra ont i den problemfyllda tanden. Jag blev också törstig och längtade efter en kopp uppiggande kaffe. Det fanns flera fik att välja på, men jag valde att åka hem till min villaförort. Här letar man efter annorlunda möbler hos Myrorna i Skärholmen. I varje villa finns det många och välfyllda garderober och hit kommer släktens giftasmogna flickor för att rota fram en gammal brudklänning.

Linnégatan på Östermalm ger upphov till många funderingar. Ett försenat nyårslöfte är att jag skall traska gatan upp och ner utan att behöva fundera på hur många hål jag har i tänderna,

Skåpet som illustrerar denna blogg skulle jag gärna vilja ha. Det finns i en affär på Linnégatan. Tyvärr har jag ingen ledig vägg för det, eftersom jag har bokhyllor överallt. Ungefär en halvmeters hyllängd handlar om Göteborg och Västkusten.

Jag började hösten 1937 i de förberedande klasserna i Sigrid Rudebecks flickskola i Göteborg. Jag har aldrig förstått varför inte mina föräldrar lät mig gå i Nordhemsskolan utan betalade 80 kronor varje termin för en i mitt tycke urusel undervisning i en privatskola. Med mina smaklöst hemsydda kläder hörde jag inte hemma i skolans överklassmiljö. Mina klasskamrater gled runt i kläder från Sahlins barnekipering, de gick i balettskola och de var ute och promenerade i Trädgårdsföreningen på söndagarna. Jag var utanför och det märktes på många olika sätt. Mina klasskamrater kunde på måndagarna skryta med att de varit på bio och tittat på en film med Shirley Temple på Cosmorama. På vägen hem från skolan kände jag mig mycket ensam och grät. Jag var prästbarn och det var att bryta med sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskap” att gå på bio.

Det var hösten 1938 och jag var åtta år. Nu började jag att intensivt tjata på mamma att jag också skulle få gå på bio. Efter en dryg månader tröttnade mamma på mina sura miner så snart Tio Guds Bud kom på tal. Jag skulle äntligen få bio, men inte titta på något som kunde uppfatta som synd. Mamma hade hittat en annons om att KFUM i sin samlingssal visade en film om kung Gustav V. Detta var samhällsinformation och inte ett tvivelaktigt nöje.

Jag var full av förväntningar inför detta besök. Jag fick ta på mig den bästa klänningen, som var brandkårsröd och mycket illa sydd. Den skavde i armhålorna och var av babymodell utan midja. När jag hade den på mig, kände jag mig som en förvuxen babydocka.

På KFUM tog alla av sig ytterkläderna och hängde ordentligt upp dem på krokar. Inne i samlingssalen greps jag av panik. Mina klasskamrater och deras äldre systrar satt uppradade klädda i svarta sjömansklänningar med vita och nystärkta kragar. De glodde på min hemska klänning och jag visste inte om jag ville stanna kvar och titta på filmen om kungen.

Det blev äntligen mörkt och vi skulle få se ett tecknat förspel. Det handlade om en katt, vars svans hade fastnat i en flaskhals. Katten jamade och skrek och jag insåg att kissen hade mycket ont. Jag började gråta och skrek ut att någon borde hjälpa katten. Just då sprang den över tangenterna på en flygel. Medan katten förskräckt och hjälplöst jamande hoppade från den ena svarta tangenten till den andra spelades en känd jazzmelodi. Jazz var förbjudet i mitt hem och jag förstod inte varför mina klasskamrater reste sig upp ur biografsitsarna och sjöng med. Jag levde mig in i kattens förtvivlade kamp med den släpande flaskan och ropade högt att det var synd om katten. En flicka i bänkraden framför mig vände sig om och väste att jag var in idiot och inte fick störa filmmusiken. Då grep mamma mig hårt i armen och drog mig ut i kapprummet.

”Du har skämt ut dig, du är överkänslig, nu stannar du här tills kattfilmen är över!”
”Det är synd om katten”, snyftade jag.

Jag vet inte hur länge jag satt på den hårda bänken. Så småningom lugnade jag mig och mamma kikade in i biosalongen. Nu hade filmen om kungen börjat. Med viss tvekan fick jag gå in i biosalongen och sätta mig längst ner. Framför mig satt en tant med en stor hatt, som skymde stora delar av bioduken. Därför uppfattade jag bara en liten del av filmen, som jag tyckte var långtråkig. Jag fick se en otroligt lång och smal man, som var landets kung. Han gled fram i vackra rum för att senare gå in i konselssalen, där han satte sig främst vid ett långt bord. I mitten låg en rad böcker. När mötet var slut skakade han hand med en prostfet man, som sedan bockade mycket artigt. Mannen var landets statsminister och hette Per-Albin Hansson. I nästa avsnitt spelade kungen tennis och i det sista red han på en häst, som var mycket olik ölutkörarens stora ardenner.

Hemma talade mamma om för alla som ville höra på att jag var ett överkänsligt och konstigt barn, som aldrig mer skulle få sätta sin fot i en biosalong. Jag sa att jag gråtit därför att jag tyckte synd om katten, som hade fastnat med svansen i en flaska. Mina äldre bröder flinade åt mig och tyckte att de hade en hopplös lillasyster. Då började jag gråta igen och mellan tårarna passade jag på att fråga om statsministern var präst och i vilken kyrka han predikade. Då väste en av mina bröder att jag var dum som inte visste att det var statsministern som tillsammans med kungen styrde landet.

Snart var det många i de kyrkliga syföreningarna som visste att jag hade tyckt synd om förspelets katt. Dem läspande tant Elin började en söndag efter högmässan att prata med mig om detta. Jag hade förtroende för henne och berättade om att jag tyckte synd om katten och att alla mina klasskamrater hade fått se filmer med Shirley Temple. Jag sa också att jag kände mig utanför i klassen. Tant Elin nickade förstående. Mer blev inte sagt. Mamma kom och undrade vad vi pratade om och tant Elin svarade mycket undvikande.

Den julen fick jag ett julklappspaket av tant Elin. I det låg ett litet häfte, som handlade om de filmer Shirley Temple medverkat i och flera ark med klippdockor med motiv ur filmerna. Under alla trista helgdagar lärde jag mig delar av häftet utantill och när ingen såg på lät jag pappersdockorna spela upp scener ur filmerna. När skolan började igen efter jullovet visste jag mer om Shirley Temple och hennes filmer än mina klasskamrater.

Åren rullade på. Jag gifte mig och fick barn. I slutet av 1970-talet reste jag tillsammans med barnen, som då var i tonåren, till Los Angelos. Här passade vi på att besöka ett filmmuseum. På ett ställe fanns en tittglugg rakt in i en gammaldags biosalong. Här fanns flera valmöjligheter och jag tryckte på katt. Då fick jag se barndomens katt, som fortfarande släpade på sin tunga flaska. Jag bad barnen komma och titta. De blev förfärade och sa att detta var en otroligt rå film, bland det vidrigaste de sett.

”Du menar inte att du var den enda i biosalongen som reagerade?” frågade sonen Mats.
Jag nickade till svar.

”Du var den enda ungen med förnuftet i behåll. Hur kunde de andra vara så okänsliga? Och varför reagerade ingen vuxen?”

Jag försökte förklara för mina barn att 1930-talet var brutalitetens årtionde. Den, som inte ställde upp på detta, var inte riktigt klok.

Jag är glad att tiderna har ändrats och att dagens barn får lära sig att också djur kan känna smärta.

Bilden på Gustav V har jag hittat i boken ”Sveriges regenter från forntid till nutid” skriven av Lars O. Lagerqvist.

Jag var prästbarn och det var att leva efter andra regler än mina kamrater. Min pappa var den förste i sin släkt som utbildat sig till präst och det fanns ina präster i mammas familj. När jag försöker förklara hur detta var för mina barnbarn brukar jag hänvisa till böckerna om Harry potter. Mina föräldrar var mugglare i prästernas skara.

Hösten 1941 var jag elva år. Då flyttade vi från Linnégatan 40 till ett hus på samma gata strax intill Linnéplatsen. Det var en sträcka på ungefär en halv kilometer, men det ideologiska avståndet var otroligt stort. Vi lämnade kvarteren strax under Skansen kronan. I stenhusen bodde flera nazister och vi fick ibland höra att vi hörde till judarna, som var jordens avskum. Det var inte långt till Risåsgatans landshövdingehus och här hade jag flera kamrater. Vi kom nu till en miljö där det bodde aktiva socialdemokrater och folkpartister. Det var långt till landshövdingehusen och jag tappade mina kamrater och lyckades aldrig få några nya i Linnéstadens tjänstemannakvarter. De stora fördelarna med flyttningen var att jag fick ett eget rum och att vi slapp höra glåpord om att vi var judar. Detta var helt felaktigt, mamma var vallonättling.

Hösten 1942 blev annorlunda. Det gick inte längre bra för Tyskland i kriget och några började fundera över om inte krigsfaran var över för Sveriges del. Poliser och husvärdar var inte längre lika noggranna när det gällde mörkläggningen. Nu hade tyskarna annat att tänka på än att bomba Göteborg,

I början av advent läste mamma att man hade börjat sätta upp adventsstjärnor i fönstren på Ersta diakonissanstalt i Stockholm och att några präster i Stockholm hade satt upp sådan stjärnor i fönstren. Detta skulle vara ett sätt att markera att det bodde en präst i lägenheten och att man kunde vända sig dit med sin sorg. Många fiskebåtar och handelsfartyg hade blivit minsprängda. Det var oro i kuststäderna över vad som skulle hända om havets minor drev bort och nådde de inre farvattnen. Gamla Annedal var fyllt med sorg och rädsla.

Mamma köpte en veckotidning med en utförlig ritning på en adventsstjärna. Min näst äldste bror Staffan fick gå till Annedals pappershandel på Övre Husargatan och köpa guldpapper och pappa började leta i skräplådan verktygsskåpet efter överblivna sladdar. En lamphållare och överblivna sladdar. Pappa och Staffan klippte, klistrade, snodde ihop ståltråd och lagade sladdar med slitna gummiband från mina urvuxna gamla livstycken. Lagom till helgsmålsringningen i Annedalskyrkan var adventsstjärnan klar. Pappa tog fram trappstegen och satte upp den i det sneda fönstret mot norr. Staffan satte i sladden och stjärnan spred ett svagt ljus ner på den mörka Linnégatan.

Vi gick alla ner och tittade upp mot vårt fönster såg ljuset. Efter detta traskade vi ner mot Järntorget och kunde skönja stjärnan ända ner till Linnéakyrkan. Mamma var mycket nöjd. Nu hoppades hon att flera förtvivlade änkor skulle knacka på köksdörren och be henne om ett andligt samtal. De kom aldrig och folket i vår omgivning tyckte vi var galningar. Ingen kunde begripa varför mamma ville bryta mot mörkläggningsreglerna.

Det blev nyår och Trettondag jul med julfest hos mina ogifta fastrar. Innan vi gick hemifrån såg mamma till att stjärnan lyste. Det var en trevlig fest, vilket mycket berodde på att en av min äldsta fasters väninnor var mycket musikalisk. Innan musiken började smet jag in i min fasters rum och letade i hennes bokhyllor efter något att läsa. Några kärleksromaner fanns naturligtvis inte i hennes hylla. Det enda av intresse jag hittade var ”Bibeln lära om Kristus” av Viktor Rydberg. Jag hade flera gånger varnats för Viktor Rydberg och denna kväll fick jag ett utsökt tillfälle att tränga in i sådant som kunde leda ner till avgrundens stup.
Boken var på gammalstavning och mycket tråkig. Så mycket uppfattade jag att författaren ansåg att Jesus inte var Guds son utan en vanlig människa. Plötsligt stod mamma bredvid mig och konstaterade att vi skulle sjunga några julsånger, sedan skulle pappa hålla en kort andaktstund och allt skulle avslutas med psalmen ”Gläns över sjö och strand . . ”

Innan vi gick in till de andra i den stora salen tittade mamma ner på boken jag läste i. Hon knep ihop munnen av ilska, tog boken ifrån mig och gömde den bakom några andra böcker. Då frågade jag varför Viktor Rydberg var farlig. Han hade ju skrivit min favoritpsalm on Betlehems stjärna.

”Som vanligt förstår du ingenting” muttrade mamma när vi kom in i salen. Vi sjöng och efter detta i började pappa tala om det stora undret att en klar stjärna lyste upp natthimlen i Sion och att den troligtvis fanns i stjärnbilden Orions bälte.

Jag var envis och på hemvägen genom de mörklagda gatorna frågade jag igen varför Viktor Rydberg var en farlig författare. Jag fick bara underliga bortförklaringar till svar.

Innan vi gick in genom porten tittade vi upp mot fönstret. Stjärnan lyste inte längre. Mamma rusade uppför trapporna och in i vår mörka lägenhet. Sladden till lampan var utdragen. Mamma ropade till och min äldste bror stack ut huvudet genom dörren till sitt rum. Han avskydde kalasen hos mina fastar och hade spelat magsjuk för att få vara hemma och läsa i mammas ögon tvivelaktiga böcker.

Min bror berättade att det hade luktat konstigt i rummet med stjärnan. Han såg att ett av mina gamla strumpeband glimmade. Han var rädd för att det skulle börja brinna och drog ut sladden.

Vi stod tysta under den fula och hemmagjorda stjärnan. Mamma suckade och sa att stjärnan skulle plockas bort så snart det blev ljust ute. Jag var fortfarande kvar i Viktor Rydbergs värld och gick till mitt rum och började försöka hitta Trettondagens budskap i en gammal astronomibok och i psalmboken. Det var något visst med den religiöse tvivlaren Viktor Rydberg. Jag kände samhörighet med honom.

”Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster;”

Stjärnan, som lyser i denna blogg, finns i svenska församlingen i Berlin. Jag har hittat den på deras hemsida.

Min jul blev annorlunda, vilket berodde på att min strokedrabbade make under hösten blev sämre och krävde mer tillsyn både av hemtjänst och av mig. Tjejerna och grabbarna från hemtjänst ville till julhelgen ha ledigt och umgås med släkt och vänner. Lagom till Lucia förstod jag att de tyckte att jag dagtid skulle orka att ta hand om en sjuk senior. Vi kom överens om att hemtjänst skulle komma som vanligt varje morgon och kväll, även på julafton och nyårsafton. Allt annat skulle jag själv göra. Jag klarade alla lyft vid toabesök utan att knäcka ryggen. Troligtvis berodde detta på att jag tränat flitigt med skivstång och hantlar på gymet. Det jobbiga var att jag under dessa veckor hade svårt att komma hemifrån. Att smita iväg på ett effektivt träningspass blev redan flera dagar före julafton en omöjlighet.

En av dagarna för jul var jag i en stor ICA-hall och köpte allt som hör julen till. Ett barnbarn var hemma hos David och jag behövde inte jäkta. Innan jag passerade kassen passade jag på att gå igenom den stora hyllan med tidningar. Här hittade jag ett par exemplar av den nyutkomna tidningen ”Din Träningsbibel”. Vi var många som var intresserade. Jag hade tur och lyckades knipa åt mig det sista exemplaret. Tidningens målsättning är att man kan bli stark och smidig hemma utan att gå på gym. Detta borde passa mig precis.

Jag har gjort de enkla tester, som skall avgöra hur vältränad jag är. Problemet var att åldersskalan slutar vid 60 år och det var 23 år sedan jag i träningssammanhang passerade detta magiska datum. Hittills har jag inte i en enda bok eller tidningsartikel läst träningsråd för 70-åringar. Flera av oss är aktiva, vi tränar för tjejmilen och vi vandrar eller åker skidor i Alperna. Skäms friskvårdstidskrifterna över oss?

Jag gjorde testen och kunde konstatera att de dömde mig som en vältränad sextioåring, men att min kondition när det gällde löpning inte var den allra bästa.

Jag har kämpat mig igenom några av alla de pass, som utförligt finns beskrivna i tidningen. Enligt anvisningarna skall varje pass ta tio minuter. Detta räckte inte för mig. Jag läste i tidningen samtidigt som jag gjorde övningarna och det blev fler övningar än som rekommenderades. Varje pass blev ungefär en halvtimme långt.

Igår kämpade jag mig igenom passet ”Låt det rulla” på sidorna 42 till 45. För att utföra detta pass behövde jag en balansboll och en vägg utan tavlor. Dörren ner till källaren blev alldeles utmärkt för dessa övningar. Övningen är välkänd för alla som någon gång har varit på ett gym eller träffas en sjukgymnast. Man skall stå med ryggen vänd mot väggen och placera bollen i svankryggen. Sedan gällde det att böja på knäna och låta bollen rulla utefter ryggraden. När jag gjorde detta upptäckte jag att golvet var halt och jag började slinta. Mina gympaskor ligger i mitt skåp på gymet och något vettigt att ha på fötterna hittade jag inte. Alltså la jag inte ner någon energi på dessa övningar.

Vad som inte talas om i tidningen är att man behöver en fri golvyta, som bör vara ungefär 10 kvadratmeter. Jag har en sådan yta i köket och om jag flyttar på Davids TV-fåtölj får jag fram en bra plats för övningar på en tjock mjuk och sträv matta. Här har det gått alldeles utmärkt att göra bollövningarna. Först försökte jag på det blanka och mattlösa köksgolvet, resultatet var inte lyckat. Bollen rullande åt alla möjliga håll och själv slant jag hit och dit och slutligen dunsade jag ner på golvet.

När jag kämpade med ryggövningar på bollen upptäckte jag att jag inte hade tränat på flera veckor. Det mesta av balansen var som bortblåst och jag gled ständigt av bollen. Nu gällde det att inte ge upp och försöka komma på vad det var jag gjorde för fel. Så småningom gick det riktigt bra och jag kunde fortsätta med de andra övningarna. Jag fick upp flåset och tiden vara rann iväg.

Plötsligt tröttnade ryggen. Detta skedde samtidigt som regnet slutade att hamra på fönsterrutorna. Då beslöt jag mig för att avsluta detta hemmagympapass med en snabb promenad på två kilometer. Det var underbart att sträcka ut benen på en upplyst parkväg och här stöta på joggare i alla åldrar, till och med i min egen.

När jag kom hem möttes jag av min make Davids röst från sjuksängen:
”Mamma Mia here you are again!”

Då var det dags att värma rotmos, rödkål och julkorv i mikron och duka middagsbordet.

Vad som inte står i ”Din träningsbibel” är att man borde stretcha efter de rekommenderade passen. Idag har jag träningsvärk och har haft stora svårigheter att komma ner på knä för att tömma diskmaskinen.

Man lär sig av sina misstag. På gymet slarvar jag aldrig med avslappning och stretching. I fortsättningen skall samma regler gälla hemma.
Bilden på den för mig jobbiga bollövningen hittade jag i ”Min Träningsbibel”

Igår var jag med om något mycket spännande. Jag var bjuden på lunch i ett hus från funkistidens glansdagar och också ett hus med många små lägenheter. Det var till en av dessa enrumslägenheter inte långt från Värtahamnen som jag hade blivit bjuden.

Stockholm i början av 1900-talet var staden, som drog till sig många unga kvinnor från landsbygden. De ville komma bort från det tunga arbetet på en bondgård med mjölkning varje dag på morgonen och på kvällen. De ville bort från den vita piskan och få möta storstadens puls och ta del av andra värderingar än de oskrivna reglerna hembygden. De kom till kvinnoöverskottets och bostadsbristens Stockholm. Det vanliga blev att två flickor fick dela ett rum hos en barsk uthyrningstant, som fyllde varje vägg i rummet med bonader med bibelspråk. Att få låna ett kök och laga sin egen mat stod högt upp på önskelistan och det mest otänkbara var att plocka med sig sin pojkvän upp på rummet.

Många av dessa kvinnor fick så småningom bra arbeten och hade råd till en egen bostad. Problemet var bara att det byggdes för få lägenheter för ett litet hushåll. Efter det första världskrigets slut gjordes en utredning om hur man skulle kunna bygga billiga smålägenheter och vad som skulle finnas i dessa. Egen toalett var nödvändigt och det borde finnas ett gemensamt stort badrum i källaren. Köket skulle se ut som en trång korridor med spis och diskbänk på den ena sidan och skåp på den andra. Det fick inte vara så stort att man skulle kunna få plats med en säng.

Det var en upplevelse att få komma in i detta trånga kök, byggt med stor omsorg och bra materiel enligt reglerna från 1920-talet. Här var mycket litet förändrat sedan den första hyresgästen flyttade in i början på 1930-talet. Hyllan med utdragbara lådor för mjöl och socker fanns kvar i originalskick. Ovanpå denna klenod stod en gammaldags kaffekanna i porslin. I detta mysiga och trånga kök fanns det varken plats för en modern kaffebryggare eller en stor matberedare.

Gasspisen var nästan ny och spisfläkten surrade så att inte doften av rödlök skulle sprida sig i hela den lilla lägenheten. På matsedeln stod blini med rödlök, löjrom och räkor och till detta ett glas vin.

Försiktigt tassade jag in i lägenheten, som så gott som enbart var möblerade med 1700-taksmöbler. I detta lilla rum upplevde jag en stark känsla av att stiga in i ett förmak hos prinsessan Sofia Albertina, som aldrig hittade en lämplig prins att gifta sig med. Hon skulle ha känt sig hemma i denna lägenhet och genast slagit sig ner i en av de eleganta stolarna vid fönstret och med silke börjat brodera tapeter på vitt siden. I detta rum var det snille och smak som gällde.

1930-talet var en tid när stadsbyggnadskontoret började tänka på att bevara naturen runt de nya husen. Stockholm hade en unik natur, som alla skall kunna njuta av. Alla barn borde i sitt närområde kunna uppleva vitsippsvår och koltrastsång, de skulle bländas av maskrosor och på höstarna samla röda lönnlöv. Alla dessa tankar blev synliga från fönstren i den lilla lägenheten.

Dagens verklighet trängde undan mycket av visionerna om att bygga för en ny och bättre värld. På den lilla planen bakom huset fanns ett cykelställ, där cyklarna stod i en enda hög. Minst en av cyklarna hade plundrats på sina hjul. Drömmen om att tillsammans bygga ett trivsamt bostadsområde för små familjer eller ensamstående kvinnor har de sista åren förvandlats till ett nostalgiskt minne. När jag såg de trasiga cyklarna kände jag mig som Lilla My.

Värdinnan kom in med maten och vi slog oss ner vid det eleganta 1700-talsbordet, maten var utsökt god. Vi lät oss inspireras av 1700-talet och pratade om nyutkommen litteratur och skimret från Gustav III´s dagar. Sedan gled samtalet in på mumintrollen och Tove Jansson, som vi båda gillar. Ute smög sig skymningen in mellan hus och träd. Det blev mörkt och dags för mig att åka hem till min egen villaförort, som oberoende av vädret och årstid alltid stinker svagt av grillad korv och tomatketchup. Utanför porten möttes jag av en vindstöt från Östersjön och doften av salt hav. Det är tre månader innan det blir vår. Jag funderade på om jag på hemvägen skulle stanna till vid något bibliotek och låna boken ”Vinter i Mumindalen”. Hemma skulle jag njuta av att läsa och också uppleva lyxen av att i mörkret kunna tända en golvlampa och värma gårdagens hemlagade soppa i mikron.

Livet har på gott och ont blivit annorlunda sedan Gustav III´s dagar. Klotgrillar, elektrisk belysning och färdigköpta såser med smak av exotiska länder fanns varken hemma hos prinsessan Sofia Albertina eller i Muminmammas kök.

Att vara prästbarn i Göteborg på 1940-talet var att leva i skuggan av domkyrkan och de konservativa prästernas tolkningar av de tio budorden och Martin Luthers lilla katekes.

Min pappa var präst i Annedalskyrkan och det krävdes av prästbarnen att regelbundet gå i kyrkan. På nyårsafton var det en ganska tråkig nyårsbön och nyårsdagens predikan var betydligt kortare än vanligt. Denna dag skulle församlingens statistik vara klar och läsas upp i kyrkan. Det gällde hur många som bodde i församlingen och hur stort kvinnoöverskottet var, efter detta kom antalet döda och födda, hur många som hade flyttat in och hur många som hade flyttat bort från församlingen. Detta var den roligaste gudstjänsten på hela året och vid middagsbordet fyrade jag av många frågor, som varken pappa eller min äldste bror kunde svara på.

Jag minns att det bodde drygt 200 fler kvinnor än män i församlingen. Till detta fanns flera enkla förklaring. Många familjer hade hembiträden och sjuksköterskorna hade tjänsterum i Sahlgrenska sjukhuset. Det obehagligaste var när prästen läste upp hur många sjöman som hade drunknat på grund av att deras båtar blivit minsprängda. Det var svårare att förklara varför många hade flyttat och få flyttat in. Vart tog alla vägen och hur försörjde de sig på den nya platsen?

Nyårsafton var kvällen när mamma plockade fram den bästa svarta klänningen och satte på en ren vit krage. Hon ställde sig framför spegeln och började prova det fåtal hattar hon hade. Anledningen till allt detta var att både hon och pappa skulle gå på nyårsuppvaktning, pappa till någon av kontraktsprostarna och mamma till prostinnan Alma Cullberg i Oscar Fredriks församling.

Mamma suckade där hon stod framför spegeln. Ingen av hennes hattat var modern och det syntes spår av att det en gång suttit en svart sorgslöja på den snyggaste hatten. Hon började beklaga sig över familjens dåliga ekonomi. Redan i början av december borde hon ha gått till Meeths modehus och sökt upp tant Olga, som var modist på deras hattavdelning. Tant Olga kunde konsten att skapa läckra hattar och att gå på prostinnans nyårsuppvaktning i en sådan hatt skulle ha höjt mammas status bland de andra prästfruarna.

Nyårsuppvaktningarna var en klassuppdelning. Rektorerna för de tre pojkläroverken, rektorn för Göteborgs högskola, regementscheferna, biskopen, ett antal utvalda präster av god familj och en handfull skeppsredare fick inbjudan till landshövding Malte Jacobsson. De, som hade disputerat, skulle komma i doktorshatt.

Kyrkoherdarna samlads hos domprosten och alla de övriga prästerna hos de av kontraktsprostarna, vars hustrur inte ansvarade för nyårsuppvaktning för prästfruarna. Det var status att få anordna en nyårsuppvaktning. De präster och prästfruar, som ställde upp på dessa hedersuppdrag, fick extra ransoneringskuponger på kaffe.

Det blev den 2 januari. Mamma och pappa tågade iväg till olika nyårsuppvaktningar och skulle, som alla andra prästpar, vara borta i ett par timmar. Då började det roliga. Lägenheten fylldes av prästbarn och deras kamrater. Hos oss fanns något, som inte var tillåtet i andra prästfamiljer. Det var veckotidningen Allers och Ture Nermans ”Trots Allt”. Mammas rädsla för biskopen och de tongivande i den kyrkliga syföreningen hade fört med sig att vi prenumererade på dessa tidningar. Jag älskade Allers med sina romaner av Stieg Trenter och Vicky Baum och min äldste bror, som var intresserad av politik, ville skaffa sig goda argument mot nazismen. Mamma var övertygad att det skulle komma fram till biskopen om vi köpte lösnummer av dessa tidningar, därför var det bästa om brevbäraren kom hem med dem.

Det var inte bara läsning av förbjuden litteratur som gällde denna förmiddag. Vi började jaga varandra, knuffa omkull varandra och undersöka varandras kroppar. Det hände att vi blygt kysste varandra bakom pappas stora skrivbord och att vi hånglade på den förgyllda brudpallen. Plötsligt slog klockan i pappas arbetsrum tre dova slag. Då stannade vi upp i våra sexuella lekar, ordnade kläderna och tvättade av våra röda ansikten vid diskbänken. Gästerna försvann tyst genom köksdörren och min äldste bror och jag rättade till alla mattorna och la tidningarna i en prydlig hög. Ingen fick ana sig till vad som hade hänt i lägenheten.

Båda mamma och pappa var på dåligt humör när de kom hem. De kände sig nedvärderade, eftersom de bara hade fått inbjudningskort till en kontraktsprost och inte till domprosten. Pappa suckade tungt och sa att han hade stött på flera ämbetsbröder, som höjde Adolf Hitler till skyarna. Han hade inte haft någon att prata med. De, som inte gillade nazismen, hade pratat sjukdomar och åderbrock. Mamma hade råkat ut för stolta prästfruar, vars barn klarade sig mycket bra i skolan. Mina bröder var ingenting att skryta med. Min äldste bror läste historia på Göteborgs högskola och min näst äldste försökte förgäves utbilda sig till snickare. Att jag hade lätt för matematik räknades inte, jag var ju flicka. Hon hade också fått gliringar för att både hatten och klänningen var omoderna.

Efter detta började mina föräldrar sladdra om vilka som hade fått inbjudningskort till landshövdingens nyårsuppvaktning. Till mammas fasa hade två som saknade bildning och stil fått dessa åtråvärda kort. Den ene var stadsfullmäktiges ordförande Ernst Jungen. Han var socialdemokrat och överlärare vid Nordhemsskolan. På sommarlovet skrev han trevliga läroböcker i geografi för folkskolan. Den andre var rektorn för Chalmers. Enligt mina föräldrar fanns det varken kultur eller bildning på Chalmers och den tekniska högskolan hade ingenting med akademisk status att göra. Det var inte högre utbildning att lära sig att göra byggnadsritningar och hållfasthetsberäkningar till ett fartyg som Titanic.

När detta för mig märkliga samtalsämne var avklarat började mamma berätta att hon hade diskuterat konfirmationsundervisning med ett par andra prästfruar. Då började mina föräldrar gräla. Mamma hade på nyårsuppvaktningen fått titta i Gerhard Rexius lilla lärobok för konfirmander. Här var tolkningen av budorden klara och stränga och ett exempel var att romanläsning räknades som äktenskapsbrott. Detta vore kanske något som borde tillämpas på dottern, som varje ledig stund satt och hängde över Allers eller romaner av Marika Stiernstedt. Denna författarinna var farlig, hon var både socialist och katolik. När mamma sa detta blängde hon på mig.

”Kommer aldrig på fråga” sa pappa, ”Jag tillhör inte stiftets svartrocksgrupp. Nu vill jag låna de sista numren av Allers!”

Ett par dagar senare fick jag tillbaka mina tidningar. Pappa sa bara att han löst korsorden och att de var medelsvåra.

Ett par år senare tog kriget slut och andra värderingar började sippra in i det kyrkliga livet. Det blev brist på välutbildad arbetskraft och många prästfruar började arbeta. Syföreningarnas spanande ögon blev färre för vart år som gick. Stiftet fick en ny biskop, som inte var intresserad av att kontrollera om prästbarnen gick regelbundet till kyrkan. De nyårsuppvaktningar som fanns kvar blev öppna för de båda könen och mamma fick följa med pappa till prosten Cullberg den andre januari. Här träffade ett par trevliga unga präster, som fick henne intresserad av antikens historia. Nu var det inte längre tal om att romanläsning var äktenskapsbrott. Familjen levde inte längre i skuggan av domkyrkan.

Bilden på Göteborgs domkyrka har jag hittat på nätet.

Riktiga och felaktiga minnen
Jag funderar ibland över om mina minnen från 1930-talets Göteborg är korrekta och stämmer med det som verkligen inträffade. När jag har tid går jag till tidningsarkivet i Kungliga Biblioteket och läser gamla nummer av tidningarna från Göteborg. Då brukar andra minnen flyta upp och jag kan sitta flera timmar och fördjupa mig i sådant jag som barn inte uppfattade.

Ett minne som ständigt tränger sig på är de sex veckor i början av år 1935. Då låg jag gipsad i ett isoleringsrum på barnsjukhuset i Göteborg. Läkaren hade ställt den felaktiga diagnosen bentuberkulos. Stämmer det verkligen min minnesbild att jag blev mycket illa behandlad av en barnläkare, som stank av cigarrer?

Min familj flyttade från Jonsered till Göteborg våren 1933 och slog sig ner i en lägenhet vid Linnégatan mitt emot Linnéakyrkan. Pappa var präst i Annedals församling. Pappa var liten till växten, hade ljust och lockigt hår och tråkiga vattenblå ögon. Mamma var också liten till växten. Hon var som de flesta vallonättlingar mörk och brunögd. Hon blev snabbt solbränd på somrarna. Av oss tre syskon var jag den som till utseende och begåvning mest påminde om morfar vallonsmeden.

Pappa hade vid en invigningsrit vid teologiska fakulteten i Uppsala stoppats ner i en tvättkorg, som fått glida fram på Fyrisån. Han kallades under detta upptåg för ”Moses i vassen” och under resten av sin studietid kallades han aldrig för något annat än Moses och detta namn följde med honom livet ut. Någon trodde att både mamma och pappa var judar, som för att bli accepterade i samhället hade bytt religion. Detta antagande var felaktigt, pappas släkt kom från landsbygden utanför Kungälv och mammas släkt hade sedan 1600-talet varit smeder vid varvet i Karlskrona. Större delen av min pappas släkt hade emigrerat till USA och där bytt ut namnet Andersson mot ett amerikanskt efternamn, ett namn som i Sverige kom att uppfattas som judiskt.

Denna jul har minnena från barnsjukhuset stigit fram och blivit levande. Detta har skett tack vare boken ”Vita rockar och bruna skjortor Nazistmedicin och läkare på flykt” skriven av professor Ulf Högberg. I denna bok har jag läst om svenska läkare, som tagit starka intryck av hur läkarnas syn på sina patienter ändrades när Adolf Hitler tog makten. Nazistmedicinen gick hand i hand med rasbiologin och för de barnläkare, som tagit till sig detta synsätt, var det vanligt att de mätte skallens form och höjden på pannan. Barn, som inte uppfyllde den ariska normen, behandlades på ett annat sätt än de som var blonda och blåögda. Av allt att döma hade den läkare som behandlade mig på barnsjukhuset tagit starka intryck av såväl nazistmedicin som rasbiologi.

1930-var rasbiologins årtionde. I städerna kunde de som ville få sina barn bokstavsklassade. Ett A-barn skulle ha blont och självlockigt hår, ljusa ögon och leka med könsriktiga leksaker. För en flicka innebar detta dockor och för en pojke bilar. Ett A-barn belönades efter undersökningen med en banan. Bananer var lyxmat. Jag var mörkt, lekte med mina bröders bilar och det var därför inte tal om att jag skulle få äta bananer. Kvarterets frukthandlare, som gillade Adolf Hitler, kontrollerade vad mamma köpte och han smusslade alltid undan bananklasarna när hon kom för att handla. När ingen i familjen hörde på, kallade han mig för ”den där smutsiga judeflickan”.

Mina minnen från barnsjukhuset är bittra. Jag förstod inte varför mitt huvud skulle mätas och att jag, som gillade att kämpa med min fem år äldre brors hemtal, inte fick tillgång till papper och penna, varor som på 1930-talet var ganska dyra. I boken ”Vita rockar och bruna skjortor” och i uppgifter jag hittat på nätet berodde detta på att jag hade låg panna. Därför klassades jag som obegåvad. Det var ingen mening att låta en dum flicka få skriva siffror och räkna, hon var på förhand dömd till ett dåligt betalt fabriksarbete. På söndagarna delades det på barnsjukhuset ut frukt till patienterna. Naturligtvis fick jag ingen banan utan fick nöja mig med klisterliknande äppelkräm och mjölk.

Boken ”Vita rockar och bruna skjortor” är en svidande uppgörelse med vårt lands läkarkår under nazismens och rasbiologins glansdagar. Den har inte recenserats i de stora tidningarna.

Det är som om hela Sverige vill tiga ihjäl vad som hände på våra barnsjukhus fram till krigsslutet 1945.

Den nytagna bilden över Annedalskyrkan och barnsjukhuset har jag hittat på nätet.

Denna regniga jul har varit annorlunda. Numera avskyr jag att bli våt och har inte velat traska till mitt gym. Trots att kroppen har skrikit efter motion har jag suttit hemma och läst. En bok, som jag har fördjupat mig i är ”Andra världskriget i bilder”. Här har jag hittat en bild från hösten 1938, tagen den dag när tyska trupper marscherade genom Prags gator. Pansarvagnarna blev en påminnelse för mig om varför jag har ständigt måste kämpa ner min dåliga hållning och inte hoppa över gymet.

Jag växte upp vid Linnégatan i Göteborg. Pappa var präst i Annedals församling och mamma var hemmafru. Mamma var vallonättling och mörk. Vi var tre syskon och jag var det annorlunda barnet, en mörkhårig flicka som gillade att skriva siffror och leka med bilar.

Det finns bara två leksaker jag minns med saknad. Båda kom in i mitt liv julafton 1934. Den jul när jag var fyra år. En av Annedals församlings frommaste tanter hade på församlingen missionsbasar vunnit en negerdocka, och den gav hon mig i julklapp. Jag lekte nästan aldrig med den utan brukade, när ingen hörde på, berätta egna sagor för henne. De handlade om de troll, som bodde i berget vid Skansen kronan. Detta var inte uppskattat av mina föräldrar, som ansåg att jag borde rabbla syndabekännelsen för mina dockor.

Den andra minnesvärda julklappen var den modell av en tysk pansarvagn, som min fem år äldre bror Staffan fick i julklapp av vår morbror. Antagligen hade han köpt den i Tyskland på en studieresa före sin prästvigning. På båda sidorna var den målad med hakkors. Pappa förklarade att detta var det tecken, som innan kristendomen kom till Sverige var solgudens märke. Pappa brydde sig då aldrig om att tala om att hakkorset var nazismens symbol och att morbror hade blivit mycket imponerad av Adolf Hitler.

Pansarvagnen var en rolig leksak. Det gick att vrida upp den med en nyckel och då kunde den klättra över predikosamlingar och grytlock. Mammas stora problem var att jag älskade denna leksak och satt ständigt och funderade över hur högt pansarvagnen kunde klättra. Mamma gillade inte detta. Jag var flicka och fick inte ha roligt på golvet med en pojkleksak. Hon tog pansarvagnen och gömde den. Sedan fick jag veta att jag måste lära mig att leka med negerdockan. Syföreningstanterna kunde komma på en oväntad inspektion och då ville hon visa upp mig med negerdockan i famnen.

Min mamma var fram till sina sista år i livet rädd för Gud, biskopen och de tongivande i den kyrkliga syföreningen. Detta kom att prägla mitt liv. Gamla Testamentets Gud hade bestämt att kvinna skulle vara underlägsen sin far och senare sin make och att en flicka under inga villkor fick uppföra sig som en pojke. Att jag hellre lekte med mina bröders bilar och byggklossar uppfattade mamma ibland som att Gud hade gett henne en dotter fyllt av synd och skam.

Under 1930-talet började folk sluta gå i kyrkan. Biskoparna hade svårt att inse att tiderna hade förändrats, att många äldre damer uppskattade mer att lyssna på en radiogudstjänst än att traska till någon kyrka. När det äntligen blev en ledig dag ville många ge sig ut i naturen. En av biskoparnas bortförklaringar var att prästerna inte skötte sitt kall och inte brydde sig om att vårda det andliga livet i församlingarna. Prästfamiljerna borde föregå med gott exempel och gå till kyrkan minst en gång varje söndag.

Det hände att biskopen kom på ett oanmält besök vid aftonsången klockan sex på söndagskvällen. Han hade då för vana att räkna hur många som satt i prästbänken. Efter gudstjänsten begärde han av klockaren att få veta hur mång som kommit till gudstjänsten. Vad biskopen i Göteborg inte tänkte på var att det var en brant och dålig upplyst backe till Annedalskyrkan. För spökrädda barn och ensamma och mörkrädda kvinnor inleddes vinterns kvällsgudstjänster med en skräckupplevelse.

Söndagen efter jul skulle pappa ansvara för aftonsången. Mamma gjorde som hon brukade. Mina bröder, nio och tolv år gamla låstes ute och mig låste hon in i en halvmörk lägenhet. Jag fick inte klättra på stolar för att tände ljuset och jag förbjöds att leka med min nalle bredvid fönstren. Anledningen till att mina bröder inte fick vara hemma var att Staffan kunde börja kivas med mig och det hade hänt mer än en gång att jag fått skrubbsår efter att ha blivit omkullknuffad.

Jag hade inget emot att vara ensam. Nu kunde jag helt ostörd få köra runt på golvet med Staffans leksaksbilar och hitta på sagor till min nallebjörn. Den här söndagen visste jag vad jag skulle göra. Jag skulle leka med pansarvagnen, som mamma hade gömt i leksaksskåpet bakom ett stort gammaldags strykjärn. Nu skulle pansarvagnen visa vad den kunde. Jag skulle riva ut alla grytlock ur köksskåpet, ta fram vispar och grötslevar och bygga en hinderbana på köksgolvet. Alla dörrar i lägenheten stod öppna. I köket kunde jag höra när den stora väggklockan i pappas arbetsrum slog sju slag. Då var det dags att plocka in allt och sätta sig och bläddra i någon fånig bilderbok. Ingen skulle kunna ana sig till att jag lekt förbjudna lekar.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag nådde nätt och jämt upp till hyllan med strykjärnet och pansarbilen. Strykjärnet var halt och jag tappade greppet om det. Med den duns slog det ner på min vänstra fot. Det gjorde fruktansvärt ont och jag trillade baklänges. Efter en stund lyckades jag resa på mig och föste in strykjärnet på nedersta hyllan. Sedan linkade jag till min säng, la mig ner och försökte tänka på något annat än att det gjorde ont i foten.

När mamma, pappa och mina bröder kom hem förstod de att något hade hänt med mig. Ingen frågade vad jag hade gjort. Mamma började leta i sin stora och illustrerade tyska läkarbok. Det enda om kunde stämma var att jag hade bentuberkulos, som var en ovanlig sjukdom.

Pappa ringde efter en taxi och i mörkret åkte vi upp till Barnsjukhuset bakom Annedalskyrkan. Doktorn, som hade en lägenhet i översta våningen, hade blivit störd mitt i en festmiddag. Han hade ingen vit rock på sig. Hans svarta kostym stank av konjak och cigarr. Doktorn klämde med sina tobaksgula och stinkande fingrar på mina fötter och jag gnydde som en hundvalp. Han började prata med mamma på tyska, ett språk som jag inte förstod. Doktorn tog tag och drog i mitt svarta och raka hår, som var fyllt med virvlar. Han var hårdhänt och jag började gråta förtvivlat. Sköterskan, syster Anna-Lisa, stod bredvid och höll tröstande min hand.

”Ungens hår är konstigt. Gips”, sa doktorn på svenska. ”Gips på höger sida från foten till midjan, typiskt TBC i benet.”

Det blev som doktorn ville trots att syster Anna-Lisa påpekade att bulan sätt på den vänstra foten.

Jag låg gipsad i isoleringsrum fram till mitten av februari. Då medgav doktorn äntligen att jag inte hade bentuberkulos. Syster Anna-Lisa, som jag hade träffat tidigare, frågade mig en kväll innan jag lämnade sjukhuset vad jag varit med om. Då först vågade jag berätta om strykjärnet och pansarbilen.

Gipsen klippts bort och jag fick komma hem från barnsjukhuset samma dag som jag fyllde fem år. I min säng låg ett par födelsedagspresenter, som naturligtvis var fler dockor. Den enda roliga presenten från syster Anna-Lisa. Det var ett stort ark med pappersdockor och en trubbig sax. Dessa pappersdockor blev min tröst under de trista veckor som följde. De förstod när jag berättade sagor för dem.

Gipsningen hade gjort att jag inte längre kunde gå. Den första dagen jag kunde stå på benen var en underbar dag. Det var valborgsmässoafton, jag stod på balkongen och tittade ner. Längs Linnégatan ringlade Chalmeristkortegen.

Den långa tiden jag låg gipsad satte sina spår i min kropp. Jag växte snett och fick problem med benen och ryggen. Ingen kunde hitta något fel på mig förrän jag som nybliven pensionär ombads att leda seniorgymnastik. Nu blev jag synad från topp till tå. En av deltagarna såg att jag hade en sned kropp. Då förstod jag varför jag aldrig kunnat lära mig åka skridskor eller sparka fotboll.

En skicklig naprapat drog min rygg rätt och jag fick ett träningsprogram. Efter ett års kämpande kunde jag både hoppa bock och sparka fotboll. Men jag får inte slarva med min kropp. Då kan problemen komma tillbaka.

Förutom det strilande regnet är det enda som påminner mig om barndomens jular i Göteborg en kraxande skata, de ärvda vinglasen och julrosen, som jag fick av min dotter i julklapp.

Jag har växt upp på Linnégatan i Göteborg. Först bodde vi i ett hus på direkt på berget i hörnet av Djupedalsgatan och Linnégatan-Vi flyttade senare till en stor lägenhet strax bredvid Linnéplatsen. Detta hus var byggt på flytlera och då och då sjönk delen närmast gården ner några centimeter. Då svajade huset till och delar av gipsstuckaturen i taket rasade ner. Detta var ganska otäckt, eftersom vi aldrig visste när detta kunde hända. Den säkraste platsen i huset var köket, där det inte fanns minsta lilla prydnad i taket. Huset hade också en speciell köksingång, som var till för tjänstefolket.

Min pappa var präst i Annedals församling och det hörde till att prästbarnen skulle sitta snällt i prästbänken söndag efter söndag. Detta oskrivna regler gällde framför allt under julen.

Min pappa var den förste i sin släkt om hade fått högre utbildning. Hans mamma blev änka när han var tio år. Då var den äldsta dottern klar folkskollärare och min farmar tog för givet att hon skulle lämna större delen av lönen hemma så att de yngre systrarna kunde utbilda sig till lärarinnor. Pappa var yngst och de äldre systrarna betalade hans utbildning till präst.

På julafton var det tradition att efter julbönen i Annedalskyrkan skulle fastrarna komma hem till oss och äta julmiddag. Julen 1943 blev annorlunda. Denna jul var jag 13 år. Mammas tre ogifta mostrar bad att få komma hem till oss för att äta julmiddag. Min mormor hade varit död sedan länge och mostrarna tyckte det skulle vara trevligt att träffa släktingarna.

Moster Matilda var den enda jag tidigare hade haft mest kontakt med. Hon hade arbetat som husa hos en förmögen skeppsredarfamilj, fått vara med och klä familjens damer till amaranterordens stora baler och också vid stora kalas dukat borden. Hon visste hur det gick till i överklassen. Hennes systrar hade kämpat som hembiträden och nu var de gamla och hade fått tjänarinnepension. De delade en liten och sliten lägenhet i Landala. Gemensamt för de tre mostrarna var att de var kritiskt inställda till mamma.

Klasskillnaden mellan mostrarna och de två fastrarna var påfallande. Lärarinnorna kunde inte tänka sig att de tre gamla tjänarinnorna skulle sitta med vid det festligt dukade bordet i matsalen. Mostrarna hänvisades till köket, där mamma hade lagt en liten och rutig handduk over köksbordets slitna vaxduk. Sedan bestämde mamma att mina äldre bröder fick sitta i matsalen och underhålla fastrarna, som in i det längsta hoppades att min åtta år äldste bror skulle bli präst. Min uppgift blev att sitta vid köksbordet och prata med de gamla mostrarna.

I matsalen lästa pappa bordsbönen och en av fastrarna fyllde med så hög stämma att det hördes ut i köket:
”Gode Gud bevara oss så att inte taket ramlar ner!”
Matilda skrattade glatt när hon hörde denna ovanliga bordsbön. Hon konstaterade att det var skönt att höra till kökets underklass.

Den genomgående drycken i matsalen var ”missionsblandning”, som bestod av hälften pilsner och hälften sockerdricka. Den dracks ur vinglas med en lång och smäcker fot. Om man var mista oförsiktigt kunde glaset glida ur handen, hamna på golvet och gå sönder. Jag avskydde att dricka ur dessa glas, eftersom jag var rädd för att min fem år äldre bror skulle knuffa till mig så hårt att jag tappade glaset. Han var mentalt en smula efterbliven och ville aldrig inse att lillasyster hade lätt för sig i skolan.

Stämningen var dov vid matsalsbordet. Mina fastrar kunde inte låta bli att tala om att de hade betalat pappas studier till präst. Pappa borde aldrig ha gift sig utan blivit hemmapojke och varit med om att försörja sin gamla mamma. Dessutom var det på tiden att han började betala av sina studieskulder.

Stämningen kring köksbordet var ganska munter. Moster Matilda började glatt berätta om att hon kokade örtmedicin på brännvin och torkade örter. Varje vår var hon ute i Slottsskogen med sin korg och plockade ett årsförråd. Växterna torkade hon sedan hemma i köket. Recepten var hemliga och hon hade fått dem av en klok gumma i hembygden utanför Skara. Brännvinet köpte hon på Systemet. Det hon sålde mest av var hostmedicin och vissa vintrar var fyllda med så mycket hosta att hennes tilldelning av starksprit inte räckte till. Moster Matilda var den enda kvinnan i släkten som hade motbok och hennes tilldelning var fyra liter om året.

Plötsligt stod pappa i dörren. Han hade med sig en halvfull brännvinsflaska, ett nubbeglas och en julklapp till moster Matilda. Han hällde upp en ganska stor sup åt henne och gav henne en kluckande julklapp. Alla visste vad den innehöll. Innan pappa försvann in i matsalen, bad han mig skåla med moster Matilda med mitt senapsglas fyllt av sockerdricka.

De två andra mostrarna var frikyrkliga och var också med i IOGT. De tittade kritisk på när moster Matilda med välbehag svalde sin sup.

”Det här är årets enda sup. Försök inte skrämma mig med brännvinsdraken!” sa moster Matilda glatt och höjde glaset mot sina systrar.

Ätandet i matsalen hade tagit slut. Mamma och min äldste bror hjälptes ut att bära ut matresterna och disken. Moster Matilda svalde den sista tuggan och tittade skarp på mamma.

”Carin har blivit stor, hon håller på att bli kvinna. Hon har ingen bysthållare. Varför?”

Mamma rodnade. För henne var en bysthållare ett syndfullt plagg som bara horor och dansöser hade på sig. Moster Matilda började gräva i sin slitna handväska och tog upp en tiokronorssedel ut ett dolt fack.
”Nästa vardag skall du köpa en bysthållare åt Carin!”

Mamma rodnade och hostade till, nappade åt sig sedeln och försvann till matsalen. Moster Matilda torkade sig om munnen med den slitna linneservett, som mamma hade lagt vid hennes tallrik. Hon signalerade till uppbrott och mostrarna började leta reda på sina ytterkläder.

”Hälsa mamma och tacka för maten” sa en av mostrarna innan moster Matilda slängde igen köksdörren bakom de tre mostrarna.

Mamma hörde smällen och kom ut i köket och började ta hand om matresterna.

”Du skall få din bysthållare” suckade hon. ”Moster Matilda skall alltid lägga näsan i blöt”

Efter disken kom det hemskaste på hela julafton. Det var julklappsutdelningen. Vi måste skriva verser på våra paket och dessa skulle sedan fastrarna och mamma kritisera dessa som om de vore skoluppsatser. Jag fick alltid underkänt och en av fastrarna sa att jag aldrig skulle bli duktig i svenska. Jag blev gråtfärdig.

När allt låg i prydliga högar sjöng vi ett par psalmer och sedan avslutades kvällen med att mamma läste legenden om julrosorna, som Selma Lagerlöf skrivit när hon var lärarinna i Skåne. Mamma kom bara halvvägs. Då somnade fastrarna och började snarka så det ekade i rummet. Mamma väckte dem varsamt och min äldste bror hjälpte två missbelåtna lärarinnor på med ytterkläderna.

Nu slängde sig mamma och min näst äldste bror över mina julklappsböcker. De kontrollerade att de inte handlade om otillåtna ämnen som sex och socialism. Naturligtvis hittade de en förbjuden bok, som genast byttes ut mot en nyskriven predikosamling, som pappa fått av någon ämbetsbroder. Vad mamma bara anade sig till var att jag hade lånat flera shejkromaner av en klasskamrat och gömt dem under madrassen.

Natten som kom blev fylld av tassande steg. Mina bröder sökte sig till skåpet där brännvinsflaskan stod, pappa vankade av och an och försökte skriva predikningar inför de kommande gudstjänsterna och mamma tittade in i mitt rum för att kontrollera att jag inte låg och läste något oanständigt. Pappa gled bort till pojkarna, hittade ett nubbeglas och i mörkret stod de och skålade med varandra.

Sedan var det helt plötsligt morgon med julotta på någon sjukavdelning på Sahlgrenska sjukhuset, som hörde till Annedals församling. Då sov mina bröder så tungt att det var omöjligt att väcka dem. Jag följde med till sjukhuset och detta blev en trevlig gudstjänst, som avslutades med att jag fick ett stort glas saft och en ostsmörgås av översköterskan. Detta var läckerheter som inte hade funnits med vid gårdagens julmiddag vid köksbordet.

Hösten 1944 dog två av mostrarna och en faster. Moster Matilda var hos min morbror och jag saknade henne. Tyskarna hade framgångsrikt marscherat in i bergskedjan Ardennerna och stora delar av den amerikanska armen hade blivit krigsfångar. Rädslan var stor att tyskarna från Norge skulle tåga in i Bohuslän och Värmland. Min äldste bror hade blivit inkallad till regementet i Göteborg och hade bara permission på kvällen på julafton. Det enda som var sig likt från föregående år var kritiken vid julklappsutdelningen.

Jag var ett år äldre och hade blivit kaxigare. Jag hade totat ihop nonsensrim, som märkligt nog fick mina bröder att dra på munnen. Det enda jag nu minns var versen på ett par stickade vantar till pappa

”Se på skatan
Han har kul
I snö så ful.”

Jag bor i Stockholm vid den södra grenen av tunnelbanelinjen 13. I mitt område finns det allt från små lägenheter i hyreshus till pampiga villor. Servicehuset från 1970-talet är nu ombyggt och innehåller ett stort sjukhem och också nyrenoverade seniorlägenheter. Det byggs ständigt nya hus i området och det kryllar av okända människor i alla åldrar. Nu känner inte längre alla till varandra och många glider in i storstadens anonymitet.

Vi har ett litet centrum med bland annat vårdcentral, apotek och en stor ICA-hall. Igår tog jag min shoppingvagn och gick ner för att handla inför helgen. Det var mycket folk på jakt efter julmat, många hade precis som jag själv en inköpslista i handen, medan andra inte visste vad de skulle ha utan gick in för att impulshandla sådant det var extrapris på.

Lagom till jul hade alla med ICA-kort fått ett julkort med en streckkod, som innebar att man skulle få 10 % rabatt på allt utom tobak och snus vid ett enda köp. Alla kundvagnar var fullastade och de drogs med mödosamma steg från hylla till hylla.

Jag gillar ost och till min stora glädje var det extrapris, 45 kronor styck, på runda edamerostar. De såg ut som röda kanonkulor där de låg i en kundvagn bredvid lutfisken. Lutad över ostarna stod en liten hattprydd tant i min ålder. Hon synade noga varenda ost. Av vad jag förstod ville hon ha den som vägde en aning mer än de andra. Jag sa några vänliga ord till damen och grabbade tag i en ost i högen. Vi bytte några ord om alla extrapriser. Det var extrapris på toapapper, förutsett att man köpte två förpackningar. Två kilo blodapelsiner i nät var ingenting för ett litet hushåll och inte heller ett stort vörtbröd. Hårt bröd bakad på surdeg såldes till halva priset, vispgrädde och ost i skivor var billigt. Alla ICA-kunder hade fått rabattkupong på diskmedel och potatismospulver, två varor som passade mig precis. Den lilla tanten nickade till svar och fortsatte att syna ostarna.

Sedan gällde det att kontrollera på listan att jag ingenting hade glömt. Det enda som fanns kvar att köpa var röda pappersdukar och julservetter. Först hade jag tänkt köpa vita med bara en liten röd bård, men när jag såg roliga tomtebilder på servetterna kunde jag inte motstå ett paket, där motivet var en överviktig tomte släpande på en säck med julklappar.

Min kundvagn höll på att svämma över med varor och jag stod stilla med tomteservetterna i handen. Då kände jag en lätt knuff av en kundvagn. Det var den lilla hattprydda tanten, som med ett ledset uttryck i ansiktet först tittade på tomteservetterna och sedan ner i min kundvagn. I hennes egen låg en edamerost, toapapper och en rulltårta till extrapris.

”Så mycket du har handlat” sa hon med en suck.
”Barn och barnbarn kommer på julafton” sa jag och lät så tröstande jag kunde samtidigt som jag stoppade ner tomteservetterna i kundvagnen.

”Bara regn, ingen snö och inga stora skorstenar längre” sa den lilla tanten och höll ett paket med tomteservetter i handen. Här var bilden en annan. Samma överviktiga tomte stod på ett snöklätt tak och försökte förgäves komma ner i skorstenen. Bakom honom fanns en flock renar och längst bort kunde man skymta ett kyrktorn.

”Jag är så ensam, inte ens tomten kommer hem till mig” fortsatte den lilla tanten med gråten i halsen. ”God Jul!”

Hon försvann snabbt med sin kundvagn tillbaka till kyldisken med lutfisk. Det var som om hon höll på att bryta samman när hon såg allt jag skulle släpa med mig hem. Nu drog jag min kundvagn till kassan. När det blev min tur att lägga varorna på vagnen, upptäckte jag att den lilla tanten hade lagt paketet med tomteservetter i min kundvagn. Då insåg jag att mötet med mig kanske var det enda tillfället under denna långa helg, som den lilla tanten fick tillfälle att för någon berätta om sin ensamhet.

Ute på torget stod ett par flickor och sjöng ”Ja, jag tror att tomten finns” Om jag vetat var den lilla tanten bodde, skulle jag bett att de kilat upp till henne och i hennes kök sjungit några glada julsånger.