Jag bor inte långt ifrån Nobels numera nedlagda nitroglycerinfabrik i Vinterviken. Från den första dagen i området sommaren 1967 fick jag höra att nobelpristagarna i vintermörkret borde komma ut till oss och få se hur Nobels svenska fabrik såg ut. Tillverkningen av sprängmedel hade då för längesedan flyttat från Vinterviken och bara vissa delar av forskningen fanns kvar. Området bevakades noga och enbart de som arbetade eller hade passersedel fick komma in.

I slutet av 1940-talet hade fabriksområdets pampiga svavelsyrafabrik stått tom i många är. Då plågades alla av det kalla kriget och i smyg beslöt man att Sverige skulle skaffa sig en atombomb. En lämplig plats för tillverkning av detta vapen var svavelsyrafabriken i Vinterviken.

Åren gick, det blev ingen svensk atombomb, det kalla kriget tog slut och Stockholms stad köpte Nobels område i Vinterviken. De gamla verkstäderna byggdes om till lokaler för skulptörer och konstnärer och svavelsyrafabriken började rasa samman. På grund av rasrisken blev det alltför farligt att gå i närheten av byggnaden och ett högt staket skulle hålla nyfikna på avstånd. Detta hindrade inte uteliggarna, som de ljusa sommarnätterna samlades kring ett uppklippt hål i staketet, från att ta sig in i den stinkande fabriken. Några stannade bara någon timme, medan andra klättrade upp för en fallfärdig trappa och började runt metallskrotet från atombombsåren inreda vinden till ett sovrum med trasiga täcken och madrasser. Det blåste genom ett trasigt fönster och stanken var inte lika obehaglig som i nedervåningen. Några nätter fick de sällskap av verkstadens konstnärer, som på väggarna sprejade fram en färgstark graffiti om atomkrigets fasor. Tyvärr försvann detta tidsdokument vid den kommande saneringen.

I början av 1990-talet tog diskussionerna om svavelsarafabrikens framtid fart. Kemister ansåg att hela fabriken skulle betraktas som riskavfall. Den fallfärdiga tegelkåken borde rivas och forslas bort. Konstnärerna hävdade att det gick att sanera byggnaden och göra den till ett skulpturmuseum. I detta verbala krig segrade konstnärerna, svavelsyrafabriken sanerades och år 1998 invigdes Skulpturmuseum. Nu hoppades många att nobelpristagarna skulle komma och titta på konsten och bekanta sig med området. Ingen av dessa herrar och damer blev intresserad av att i kylan ge sig ut för att titta på en gammal och fortfarande stinkande fabrik i en ödslig park i en vintermörk förort till Stockholm. Eftersom det i Skulpturmuseum fanns en restaurang med spriträttigheter borde man enligt lokalpatrioterna här kunna ordna nobelmiddagar för alla de, som inte fick plats i Stadshuset. Bara ett fåtal entusiaster var intresserade och festen blev inställd.

Redan efter ett år slutade besökarna att komma till detta nya museum. Det stank i utställningslokalerna och personalen klagade ofta över yrsel och huvudvärk på grund av dålig arbetsmiljö. Det enda stället det gick bra att vistas i var restaurangköket, där man dagligen vädrade ut ångorna från biffstek med lök och lammkotletter med vitlök. Sommartid blev det populärt att från Liljeholmen traska till Vinterviken, äta middag bland skulpturerna utomhus och sedan fara med en båt till kajen vid Stadshuset.

År 2008 måste Skulpturmuseum stängas på grund av brist på besökare. Skulpturerna både inomhus och inomhus skingrades. Mycket av det som fanns utomhus var vackert, medan andra konstverk var tråkiga och inte kunde förmedla något budskap till de som gick förbi. Hundägarna hade bekymmer med allt det som i deras ögon var konstskrot. De manliga vovvarna gillade att lyfta på benet vid dessa märkliga statyer.

Jag hade en klar favorit bland utomhuskonstverken. Det var en mur, som hade kunnat stå i ett harem och där kvinnorna under sträng bevakning fick titta ut genom gluggarna. Muren kunde finnas som vägg i ett kontorslandskap före mobiltelefonernas intåg i samhället. Genom gluggarna i muren kunde de som arbetade lått kunde skicka meddelande till varandra.

Muren var gjord av röd granit, som på den ena sidan slipades och blankpolerades. Den syntes på långt håll när man kom vandrande från Liljeholmen. Här brukade jag stå och smeka den vackra och glänsande stenen, som fick mig att minnas barndomens granitklippor i Göteborg. Sidan mot uteserveringen var obearbetad och här brukade jag läsa in historier om livets första primitiva organismer och fundera över varför jag aldrig fullföljde barndomsdrömmen att bli geolog.

Muren blev en omtyckt klätterställning för både barn och vuxna. Naturligtvis var jag med och klängde, men vågade aldrig klättra högst upp.

Idag är muren borta och ingen av alla jag frågat vet var den står. Om jag hade en större tomt utanför huset skulle jag köpa muren och ställa använda den som staket. Jag skulle också gärna vilja träffa konstnären och fråga vad han eller hon funderade över när denna vackra mur blev till. Nu kan jag glädja mig åt den bild jag tog sommaren 2008.

Nu hoppas jag att någon av mina läsare vet var den röda granitmuren finns.

Om det är någon av läsarna som är intresserad av graffiti som konst, så har jag fotograferat målningarna i övervåningen, De är ett tidsdokument om hur man upplevde skräcken av att få uppleva en atombomb.

I närheten av min bostad ligger en idrottshall med tillhörande simbassäng. Hit kommer dagligen barn för att lära sig simma och seniorer för vattengymnastik. På 1970-talet kom någon på att det behövdes en bänk att sitta på utanför badet. Det skulle inte vara en vanlig parkbänk, utan nu skulle det bli en kombination av ett konstverk och en sittmöbel. Vad då ingen tänkte på var att bänken skulle vara sittvänlig och att den inte fick innehålla några skarpa kanter.

Den konstnär, som fick uppdraget, var Pye Engström. Hon bor på Gotland och för henne var det naturliga materialet att arbeta med kalksten. Det tog fem år för henne att arbeta fram bänken, som kom på plats år 1976. Jag minns att redan vid invigningen småbarnsföräldrarna gnällde över att bänken inte var klättervänlig och att de klängande barnen kunde halka och få skrubbsår. Andra gnällde över att bänken inte var ett konstverk utan en del av Vänsterns partiprogram. Själv tyckte jag bara att bänken var ful och att jag hade svårt att känna igen de åtta olika personerna som fanns avbildade på bänken. En av dessa var författarinnan Sara Lidman från Missenträsk. Då hörde det till att man skulle läsa hennes böcker om Norrlands inland.

Jag har haft förmånen att följa med barnbarnen till simskolan i hallen och ibland satte vi oss ner på den obekväma bänken. Mest sittvänlig var Mao Zedong och minst miljökämpen Georg Borgström. Vilka de fula gubbarna var intresserade inte barnbarnen, de bedömde gubbarna enbart som klätterställningar. De uppfattade heller aldrig vem som var man och vem som var kvinna.

Det har hänt mycket sedan 70-talet. De, som då var tonårsföräldrar, mindes den tid när diskussionens vågor gick heta om man skulle tillåta sexualundervisning i skolorna. Elise Ottosen-Jensen var en förkämpe för att alla skolelever måste få veta vad ett samlag innebär och hur man blir med barn. Idag ser vi med mer kritiska ögon på Elise Ottesen-Jensens sexualundervisning än på 70-talet. Hon hade principiellt inget emot tvångssterilisering, eftersom hon ansåg att inte alla kvinnor klarade av att föra barn och vara mammor.

Många undrar idag varför en av de fula gubbarna föreställer Mao Zedong. Borde det inte bredvid hans stenansikte finnas en stor skylt, som berättade om hans illdåd i Kina. Det finns flera, som försvarar valet av Mao Zedong, och menar att han gjorde ett storverk genom att föra Kina ut ur fattigdom och okunnighet. På 1970-talet var det inte så många som kände till att Mao Zedong på sin väg till makten brutalt hade slagit ner allt motstånd och att drygt 50 miljoner människor dog. I vårt land spreds hans tankar genom boken ”Maos lilla röda”, vars lyriska språk fängslade till och med lågstadieelever.

Jag håller med alla de som anser, att det borde finnas en bruksanvisning till de åtta gubbarna utanför Västertorpshallen. Vem minns idag den latinamerikanske poeten Pablo Nerunda, som fick nobelpriset i litteratur år 1971? Hans dikt om konsten att leva i ett lyckligt äktenskap ger alla vuxna mycket att tänka på, men är ingenting som klättersugna femåringar begriper sig på.

”Jag tycker om dig när du tiger
ty då är du som frånvarande,
och du hör mig på avstånd,
och min röst når dig inte.”

Från vänster sitter Elise Ottesen-Jensen. Paolo Freire. Sara Lidman, Mao Zedong, Angela Davis, Georg Borgström och Pablo Nerunda.

Helt plötsligt stod Victoriaförsamlingen i Berlin utan sin kyrkoherde Erik Perwe. Strax före domsöndagen hade han stigit på ett civilt flygplan för att åka hem och fira jul i Norrköping tillsammans med sin hustru och sina fyra barn. På Östersjön, strax utanför Falsterbo, blev planet nedskjutet av det tyska jaktflyget. Många var övertygade om att detta var ett sätt för Gestapo att göra sig av med den orädde svensken, som i smyg hade räddat åtskilliga judar från att forslas bort till koncentrationsläger.

Redan innan Erik Perwe for till Sverige hade ärkebiskop Erling Eidem bett den svenske sjömansprästen Erik Myrgren att under julhelgen ansvara för församlingen i Berlin. Erik Myrgren hade sedan han varit barn drömt om att bli sjömanspräst i Sydamerika. Kriget kom, Erik Myrgren blev prästvigd och fick en tjänst som sjömanspräst i Stettin, nuvarande Szczecin i västra Polen. I december 1944 hade ryska trupper trängt in i staden och det kom inte längre några svenska fartyg till hamnen. Erik Myrgren var 30 år gammal och var nu utan fast tjänst. Därför tackade han ja till erbjudandet. Med i bagaget hade han sin kamera. Erik Myrgrens hobby var att fotografera och utan hans bilder skulle vi idag inte veta hur det såg ut runt svenska kyrkan i Berlin under krigets sista månader.

Erik Perwe hade hjälpt judar på flykt att lämna Tyskland, han hade tagit hand om ”dykare”, som var den tyska termen för dessa människor eller ”ubåtar”, som var det ord som svenskarna använde. Denna grupp människor var judar eller desertörer. De gömde sig för Gestapo, som hade till uppgift att fånga in dem och hänga dem i närmaste lyktstolpe. De dagar, då Gestapo var framgångsrik, dinglade det ett lik under varje gatlykta på Unter den Linden. Ibland kom ”ubåtarna” smygande in i trädgården bakom den svenska kyrkan och alla samtal mellan prästen och de förföljda skedde utomhus. Kyrkans personal var osäker på om Gestapo i smyg hade placerat dolda mikrofoner i lokalerna.

Erik Myrgren kom till en sönderbombad stad, en stad som ständigt tog emot panikslagna människor från landets östra delar. De ryska soldaterna upplevdes som brutala och våldtäkter ingick i deras sätt att kuva de tyska kvinnorna. Många av dessa nu utblottade människor hade svenska rötter och sökte sig till kyrkan. Här hoppades man få en sovplats, ett mål mat och ett paket med hela kläder.

Det dröjde flera veckor innan Erik Myrgren fick klart för sig var ”ubåtarna” kunde få tillfälliga gömställen. De kunde inte stanna mer än ett par nätter på samma ställe. Trots ständiga bombanfall och pågående krig ägnade Gestapo mycket tid att jaga dessa människor.

Långsamt började Erik Myrgren bygga upp ett kontaktnät. Han var ung och ganska oerfaren när det gällde att hjälpa förföljda människor. De, som han i första hand fick stöd av, var församlingens diakonissa Vibe Obmann och de båda modiga poliserna Hoffmann och Mattick, som var ansvariga för polisstationen i området.

De båda poliserna var socialdemokrater och i hemlighet avskydde de allt nazismen stod för. Redan innan kristallnatten den 7 november 1938 hade de tagit kontakt med den dåvarande kyrkoherden Birger Forell om ett samarbete när det gällde att ge skydd åt förföljda judar och politiskt oliktänkande. Man kom överens om ett signalsystem mellan polisstationen och kyrkan. När Gestapo kom, drog poliserna ner rullgardinerna i fönstren. När Gestapo försvunnit, drogs rullgardinerna upp.

Adventstiden och julen gick i svältens och bombernas tecken. Alla, som arbetade i den svenska kyrkan, hade tillgång till svenska ambassadens välbyggda skyddsrum. De, som kom till kyrkan för ett samtal med prästen, blev hänvisade till kyrkans potatiskällare. Den hade byggts om till ett skyddsrum och blev också ett bra gömställe för ”ubåtarna”.

Vintern gick långsamt över i en kall vår med fler flyktingar och mindre mat. Erik Myrberg skrev ett förtvivlat brev till ärkebiskop Erling Eidem. Han var överhopad med arbete. Förtvivlade människor sökte sig till kyrkan för att få någonstans att sova på natten. Ofta kom kvinnor, som bad honom ta reda på vad som hade hänt deras söner, som hade kämpat mot ryssarna på Östfronten och nu var försvunna. En dag kom en gråtande svensk kvinna, som i sin ungdom hade gift sig med en tysk och nu förlorat sitt svenska medborgarskap. Maken hade stupat och nu hade den mycket unge sonen blivit inkallad. Sonen avskydde allt Hitler stod för och infann sig aldrig till militärtjänst. Nu fanns han bland ”ubåtarna” och hade då och då kontakt med mamman. Problemet var att mamman ofta fick besök att Gestapo, som hotade henne till livet och krävde att hon skulle tala om var sonen fanns. Kunde den svenske prästen hjälpa henne?

Det är oklar hur många Erik Myrberg hjälpte. Ytterst få har berättat om hur det gick till. Det var som om skräcken för Gestapo fanns kvar hos de förföljda långt efter fredsslutet. Ett judiskt par, som efteråt har talat om vad de var med om, var Martin och Margot Weissenberg. I Sverige berättade de senare hur räddningen hade gått till. Tack vara de modiga poliserna hade de fått ett förfalskat dokument, som visade att de var svenskar och att de hette Westerberg i efternamn. Erik Myrberg lyckades skaffa dem biljetter till den sista flygturen mellan Berlin och Sverige.

I mitten av april 1945 insåg alla att det var alltför farligt att stanna kvar i Berlin. Tack vare Folke Bernadotte ordnades en busstransport med svenskar till Lübeck och därifrån med färja till Skåne. Med på resan var diakonissan Vibe Obmann. I slutet av april flyttade Erik Myrberg till svenska ambassadens skyddsrum. Det enda som var öppet i kyrkan var nu potatiskällaren, där ”ubåtarna” samlades så snart larmet gick. En dag kom de ryska soldaterna stormande och i gatustriderna stupade den hjälpsamme polisen Mattick.

Bomberna regnade och gatustriderna pågick. Mitt i detta tumult rusade en gråtande ”ubåt” från kyrkans potatiskällare till ambassadens skyddsrum för att berätta vad som hade hänt. Alla i skyddsrummet började gråta när de fick klart för sig att Mattick var död.

Den första maj kom ryska soldater till skyddsrummet. Svenskarna skulle flygas till Moskva och sedan få fara vidare till Stockholm. Erik Myrberg fick aldrig mer se sin kyrka.

Ryska soldater strömmade fram mot den tomma kyrkan. Enligt ett ögonvittne skrek de som besatta, eftersom de inte hade hittat något sött nattvardsvin i källaren. Det enda i matväg som fanns var ett par flaskor med röd vätska. Soldaterna slog av halsarna och började dricka och sedan spottade de ilsket ut det de fått i sig. Flaskorna innehöll inläggningsättika för rödbetor. I besvikelsen över detta sprängde de kyrkan.

Att nu i adventstid läsa om Erik Myrbergs tid i Berlin har gett mig en tankeställare. Jag sitter i ett varmt rum och i köket har jag kyl och frys, som är fyllda med av mat, som under krigsåren var läckerheter. Här finns bland annat vindruvor från Italien, apelsiner från Marocko och räkor från Västkusten. Jag behöver inte fundera över varför Gud inte ingrep och stoppade den vansinniga slakten av människor under krigets sista månader.

När jag var ung träffade jag aldrig Erik Myrberg. Jag har ett svagt minne av att jag en gång hörde Erik Perve predika och att jag en söndag fick niga vackert för Birger Forell. Snart insåg jag att Birger Forell, Erik Perwe och Erik Myrberg, som alla tre under krigsåren tjänstgjorde i Berlin, hade en mycket stark gudstro och att de aldrig tvivlade. För dem var Jesus levande.

”Jesus från Nazaret går här fram
Än som i gången tid
Löser ur vanmakt, ur synd och skam
Ger oss sin kraft och sin frid,
Himmelriket än nära.”
Psalm 48 i 1986 års psalmbok

Bilden, som föreställer Berlin efter en bombattack, är hämtad ur boken ”Andra världskriget i bilder” sammanställd och författad av David Boyle.

Håglös hemma i köket
Min make David, 86 år gammal, skall bo veckan ut på ett korttidsboende inte långt ifrån vårt hem. Jag brukar hälsa på honom varje kväll och ibland mitt på dagen. Då brukar det hända att personalen vill prata med mig. Ibland upplever jag det som jobbigt.

Avdelningens personal är vana vid att kämpa med dementa patienter och i undantagsfall med deras äldre anhöriga. Alla, som de av utseendet uppskattar som +75, klassas som glömska med dålig förmåga att ta till sig ett meddelande. Igår hade jag en längre pratstund med en sjuksköterska och gjorde då allt för att bevisa att jag inte är dement. Först efter ett fem minuters långt samtal medgav hon att jag hade rätt. Det sista och dräpande argumentet var att jag denna höst har lärt mig hantera Wndows8. Syster medgav att hon inte behärskar mer än det nödvändigaste när det gäller datorer och att hon upplever det som arbetsamt att betala räkningar via datorn. En undersköterska från Afrika log glatt och sa att hon nu kämpar och kämpar med att lära sig svensk grammatik på sin sons avlagda dator. Av sina barn hade hon hört att Windows8 är svårt att lära sig.

Jag upplever det som deprimerande att komma in på Davids avdelning, som är fylld av ensamma och äldre människor. David är den ende som får besök varje dag. Kvinnorna är änkor och bor kvar hemma i lägenheten och får hjälp av hemtjänst flera gånger om dagen. För dessa är två veckor på ett korttidsboende ett sätt att få träffa folk. Männen är troligtvis frånskilda och de får sällan besök av sina barn. I denna ensamhetens värld dundrar TV4 fram sina klämkäcka reklambudskap eller spottar fram märkliga tävlingar. Efter en stund i samlingsrummet drar jag in David till hans tysta rum. Här kan vi sitta och prata i lugn och ro.

Det är rutin på avdelningen att efter en måltid placera så många som möjligt i en stol i det ljusa samlingsrummet vid den stora TV-skärmen. Många damer sitter här och trots de inställsamma rösterna från TV4 sover de sig igenom dagen och vaknar bara när det luktar mat. Då är det dags för blöjbyte och sedan förflyttning till matrummet. När jag ser denna skara av slumrande och frusna tanter rinner all energi och livslust ur mig. Jag vill fly från detta dödens väntrum.

Jag har kommit överens med avdelningens ledning att vi varje kväll i Davids rum får dricka ett litet glas rödvin tillsammans. Detta sker samtidigt som alla får ett smörgåsrån med ost. Vi känner oss lika lyxiga som om vi vore i Frankrike och att vi på ett värdshus på landsbygden hade förmånen att få njuta av husets vin och en bit god ost.

Jag stannar tills David har fått sina piller och svalt ner dem med nyponsoppa. Sedan hjälper jag David att borsta tänderna. Efter två stroker är all armstyrka borta och tandborstning är något han inte klarar själv.

Varje kväll traskar jag hem den mörka parkvägen och kan sedan kliva in i vårt hus. Här kommer ensamheten emot mig och jag blir håglös. Det enda jag orkar göra är att lägga en patinans på datorn. Om den inte går ut kan jag bli sittande i mer än två timmar framför datorn.

Ofta kan jag efter ett pillande med olika kort inte somna förrän långt efter midnatt. På morgonen möts jag av håglöshetens ostädade kök. Då gäller det att inte ge upp utan plocka in disken i diskmaskinen, gå ut med soporna och torka av köksgolvet. Ibland känns detta enkla jobb mycket tungt.

För ett par dagar beslöt jag mig för att kämpa ner min håglöshet. Jag började sticka ett par vantar med ett knepigt mönster, tog fram min burk med påste och köpte en storförpackning med märkliga tidningar avsedda för överklassens kvinnor. I min ensamhet blir det stickning och en djupdykning in i en fantasivärld, där det inte finns varken ålderdom eller sjukdom.

Om knappt en vecka är David hemma igen. Då gäller det att orka och inte falla samman. Jag tror jag klarar detta.

Domsöndagen 1944 var en sorgens dag i de svenska kyrkorna. Ett flygplan med enbart civila passagerare hade några dagar tidigare varit på väg från ett sönderbombat Berlin till Sverige. Mitt över Östersjön blev det nedskjutet av tyskt jaktflyg. Ingen i planet överlevde. Med på planet var den svenske legationsprästen och kyrkoherden i Berlin Erik Perwe. Han var på väg hem för att i lugn och ro få fira jul tillsammans med sin hustru och sina fyra barn.
Genast uppstod ett rykte att tyskarna avsiktligt hade skjutit ner detta plan för att på ett smidigt sätt få den svenska kyrkan i Berlin att inse att det var straffbart att gömma judar och politiska fångar på rymmen. Ingen av nazismens ledare i Berlin hade undgått att höra talas om den svenske prästens oräddhet att rädda skadade ur ruiner de dagar när bomberna regnade över staden och också hans otroliga förmåga att smuggla ut judar ur landet.

Erik Perwes företrädare, Birger Forell, hade varit övervakad av Gestapo på grund av att han engagerade sig för judarna och såg till att de fick ett gömställe i kyrkan. Ofta kunde han hjälpa dem att fly ut ur Tyskland. Sommaren 1942 förklarade tyska tjänstemän att man inte kunde garantera den svenske kyrkoherdens säkerhet. Anledningen till detta var att Hitlerjugend hade tagit som sin uppgift att söka upp regimkritiker och på öppen gata slå ner och misshandla dessa personer. Birger Forell förstod och beslöt sig för att söka en ledig tjänst som kyrkoherde i Borås och bad i samband med detta att ärkebiskopen skulle utse Erik Perwe till sin efterträdare.

Till skillnad från Birger Forell skrev Erik Perwe dagbok, men i den finns inga namn utan bara korta notiser om vad han varit med om. Vad som senare hände med de personer, som skildras i dagboken är det som regel ingen som vet.

Redan den första dagen i Berlin insåg Erik Perwe att han måste fortsätta Birger Forells arbete. En kvinna kom och grät. Hon berättade att hennes judiska mor hade förts bort till Theresienstadt. Vad skulle nu hända med modern? Fanns det möjlighet att skicka ett paket med mat och kläder till modern? Vad skulle hända med henne själv? Hon var halvjudinna och hade inte svenskt medborgarskap. Kunde hon få hjälp av svenska kyrkan?

Erik Perwe hoppades att han skulle få ärkebiskop Erling Eidems stöd för att fortsätta Birgers Forells farliga arbete med att hjälpa de förföljda judarna. Stödet blev officiellt, men nådde aldrig fram till de svenska präster, som var osäkra på vad ärkebiskopen ansåg om judeförföljelserna i Tyskland.

I början av november 1942 kom ärkebiskop Erling Eidem för att installera Erik Perwe som kyrkoherde. Ärkebiskopen hade planerat att i samband med besöket i Berlin fara till Lützen och besöka den svenska kyrkan och minneslunden för de soldater, som stupat samtidigt som Gustav II Adolf i ett blodigt slag. Med på denna resa var den svenske och mycket korrekte ambassadören i Berlin Arvid Richert och ett par svenska journalister. I Lützen möttes ärkebiskopen och hans sällskap av de svenskar, som bodde på platsen. Ur de flesta fönster hängde svenska, finska eller tyska flaggor. Ärkebiskopen la ner en krans vid minnesstenen över de som stupat i slagen den 6 november 1632 och fortsatte sedan till Gustav Adolfskapellet, där han predikade vid en gudstjänst. I predikan fanns kritik riktad mot nazismen. Ambassadören blev oroligt och såg sig om för att kontrollera om fanns några agenter från Gestapo med i kyrkan. Efter gudstjänsten diskuterades ärkebiskopens predikan. Ett resultat av mötet blev att ärkebiskopen medgav att han gått för långt och han förbjöd all publicering av predikan. Detta var klartecknet för Erik Perwe att göra allt han kunde för de kvarvarande och förföljda judarna.

Många judiska ungdomar hade den dag Gestapo kom och hämtade föräldrarna valt att rymma. De slet bort judestjärnan från sina ytterkläder och blekte håret för att se ariska ut. De lämnade sin egen stadsdel och vandrade till för dem okända delar av Berlin. Dessa ungdomar kallades snart för dykare. Några av dem sökte sig till den svenska kyrkan, där de kunde få ett tillfälligt skydd i potatiskällaren, som nu var ombyggt till skyddsrum.

Erik Perwe sökte hösten 1942 kontakt med några protestantiska präster i Berlin. Han möttes av rädsla. Alla var skräckslagna för att Gestapo när som helst kunde komma och fånga in alla som hade kritiserat nazismen. Något stöd för att hjälpa dykarna fick inte Erik Perwe, som nu började på ett försiktigt sätt ta kontakt med hantverkare. Redan vid julen hade han ett litet nätverk, som var villiga att utan betalning hjälpa dykarna och andra förföljda berlinbor. Allt måste ske i hemlighet och de vanliga kyrkobesökarna fick ingenting veta. Predikningarna var utslätade, eftersom ingen visste om Gestapo fanns med i kyrkan.

Erik Perwe var mycket praktisk. Tillsammans med en hantverkare gjorde han en maskin, som kunde användas för att trycka identitetskort. Legationsprästen hade möjlighet att få hämta konjak och cigaretter på ambassaden. Dessa bristvaror använde hantverkarna nu som betalning till ett tyskt tryckeri för det rätta papperet för identitetskort och stämpeln. Tack vare dessa identitetskort kunde dykarna köpa den ransonerade maten och också få tillgång till skyddsrummen.

En höstdag flyttade den svenska ambassaden till ett mindre rum och möbler och inventarier skickades i en plomberad järnvägsvagn till Sassnitz för att med den anrika järnvägsfärjan forslas till Trelleborg. Vad ingen visste var att lokföraren hade mutats med konjak.

Strax norr om Berlin körde godståget i mörkret in i ett skogsområde. Hit kom en hantverkare, som dyrkade upp den förseglade dörren. Dykare kom smygande ur skogen, bar ut möblerna och steg själva in i godsvagnen. Hantverkaren förseglade vagnen och satte fast märket, som visade att lasten var kontrollerad och godkänd. Efter detta rullade tåget vidare och kom så småningom till Trelleborg, där ungdomarna steg av och kunde söka politiks asyl.

Idag det inte många som minns domsöndagen 1944 och bara de som är intresserade av motståndet mot nazismen vet vad Erik Perwe stod för. Ungdomarna, som steg av godståget i Trelleborg, visste säkert inte att det var tack vare svensk konjak och ett tyst medgivande från ärkebiskopen och den svenske ambassadören i Berlin som gjorde att de hade kunnat fly från Tyskland.

Jag vet inte vad de judiska ungdomarna sa när steg ur godsvagnen. Kanske bad någon den tackpsalm, som finns med i Jesaja kapitel 12 i Gamla Testamentet i Bibeln.

”Den dagen skall du säga
Jag tackar dig, Herre
Du var vred på mig
Men din vrede lade sig
Och du gav mig tröst
Ja, Gud är min räddning
Jag är trygg och utan fruktan
Min kraft och mitt värn är Herren
Han räddade mig
Jublande skall ni ösa vatten
Ur räddningens källor
Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar
Gör dem kända över hela jorden”

Bilden föreställer Gustav Adolfskapellet i Lützen och jag har hittat den på nätet.

Min make David beviljades i slutet på förra veckan plats på ett tillfälligt boende inte långt ifrån där vi bor. Det blev ett snabbt beslut beroende på att jag höll på att falla ihop. Det hade varit två tröttsamma veckor när David blev sämre för var dag som gick. Själv trodde jag inte på fredagskvällen i förra veckan att David skulle överleva helgen.

Ingen läkare förstår varför David plötsligt har drabbats av akut saltbrist. Detta gör att han har tappat all styrka i armar och ben. Han orkar inte längre föra en sked gröt till munnen utan måste ha hjälp med matning. Varje toalettbesök har varit ett äventyr med två ledsagare.

Jag grät i måndags när David for hemifrån. Då hade jag en känsla av att han aldrig skulle komma tillbaka hem. Sjukbilen kom och det var som ett sista avsked av vårt hus och vår trädgård. Framme vid sjukhemmet tog personalen emot oss med stor värme. Jag packade upp David kläder och la in dem i skåpet i hans rum. När jag gick kom sjuksköterskan emot mig och undrade om jag verkligen orkade gå hem. Hon tog fram sin mobil och undrade om hon skulle ringa efter en taxi. Jag skakade på huvudet och sa att jag inte hade långt hem.
Sjuksköterskan log mot mig.
”Du ser sliten ut. Ta hand om dig själv de två veckor jag ansvarar för David. Du får inte falla samman. Känn inget tvång att komma hit varje dag!”

Det är märkligt att vara ensam i vår villa och att inte ständigt lyssna till ljud från David, ett gläfsande läte om toabesök eller en bön om sällskap. Jag har upplevt att jag, oberoende vad jag än gör, måste se till att han har det bra. Nu gör jag något jag har saknat de sista två åren. Det strömmar musik ut ur en högtalare och skrivrytmen känns annorlunda.

En av anledningarna till att David blev mycket sämre för två veckor sedan är att han hade saltbrist. Vad detta beror på år det ingen som kan förklara. Nu skall han äta två olika sorters salttabletter morgon och kväll. Det gäller att svälja dem hela, eftersom sönderkrossade salttabletter har en märklig förmåga att skapa sveda i munnen. Kuren tycks redan ha hjälpt och det märkte jag genast när jag hälsade på honom igår efter sjukhemmets middag. David var stadigare på benen och mycket piggare. Han hade sett ett TV-program om konsten att köra ett hundspann och han började längta till ett friskt liv med äventyr i de svenska fjällen. Vi satt länge i hans rum och pratade om hur det var när vi en ljus sommarnatt tältade i snöstorm i Padjelanta i norra Lappland.

Sjukhemmet ligger i det ombyggda servicehuset i vår egen förort. David har ett stor rum med egen toalett, där det också står en liten tvättmaskin. Så snart det händer något spektakel med hans kläder, hamnar de genast i tvättmaskinen. Matsalen är stor och ljus och intill den finns en stor inglasad balkong. Härifrån har man en trevlig utsikt över vår gata och kan spana in när kvällsbussen kommer från innerstaden.

David har snabbt glidit in i sjukhemmets rutiner. Han är omtyckt av personalen, men utfrusen av de manliga patienterna. Kanske beror detta på att han inte är intresserad av fotboll och inte deltog i sorgesuckarna över att Zlatan inte gjorde det avgörande målet.
Hoppet om att David är med på familjens jullunch har vaknat till liv. Nu hoppas jag att det inte kommer en ny stroke eller att han drabbas av någon annan sjukdom. Man vet inte, David skall om fyra månader fylla 87 år. Han har redan levt på övertid, eftersom medellivslängden för män är 79 år.

Bilden föreställer sjukhemmets inglasade balkong.

Jag har i nästan fem år varit anhörigvårdare är min strokedrabbade make David. Detta har varit en tid när jag ständigt har tvingats att lära mig nya handgrepp och sätta mig in i hur en gammal och skraltig människokropp reagerar på olika moment i den vardagliga stressen. Det har hittills gått bra, men denna höst har David blivit mycket sämre, vilket har medfört att jag inte har kunnat gå till mitt gym lika ofta som tidigare. Nu gäller det att hitta på övningar jag kan göra hemma.

Det svåraste har varit övningar som ger bättre kondition och uthållighet. Detta beror på att jag alltid måste lyssna på ljud från Davids säng. Han kan plötsligt bli sämre eller glida ur sängen. Flera gånger har jag försökt att byta ut jogging med att ränna upp och ner för spiraltrappan till övervåningen i vår villa. Detta fungerade inte, eftersom jag efter ett löppass i trappan blir snurrig i huvudet.

Styrketräning, en form av armhävning, går lått att göra hemma. Ett av de redskap jag använder är den sits till toaletten, som vi har fått låna av landstinget. Den har stadiga handtag, som det är lätt att hålla i. Övningen går till så att jag fäller ner sitsen och sätter mig på den. Efter detta griper jag tag i handtagen och häver mig upp. Armarna skall vara raka och knäna skall om möjligt komma i brösthöjd. Nu har jag som målsättning att göra ett pass med tio armhävningar i ett sträck om möjligt fem gånger om dagen. Eftersom David långsamt blir sämre tar oron över mitt sinne och jag får svårt att koncentrera mig på denna enkla övning.

Ibland försöker jag byta ut toastolen mot min skrivbordsstol. Den är inte lika stadig och vill gärna snurra runt eller glida bakåt. Idag på morgonen har jag tagit mig samman och funderat på hur jag skall använda skrivbordsstolen. Hantlarna har kommit fram, jag har svängt stolen bort från skrivbordet, dragit upp knäna i brösthöjd, ner med fötterna på golvet, upp och stå och sträck hantlarna upp mot taket. Det blev 15 gånger innan knäna började knorra. Nu känns det i axlarna och i benen.

Jag har denna höst oroat mig alldeles för mycket och upplevt det som omöjligt att gå hemifrån. Nu måste jag vårda min egen kropp om jag inte skall falla samman. Det svåra är att koppla bort tankarna på David. Vi har hållit ihop i nästan 60 år och nu nalkas slutet av vårt gemensamma liv.

I nästa vecka skall David tillfälligt flytta till ett sjukhem. På tisdag skall jag träffa min personlige tränare Johan på House of Shapes på Hornsgatan. Jag vet av erfarenhet att han har förmågan att få mig att slappna av och lämna oron bakom mig.

Ibland får jag frågan hur jag orkar med att vara anhörigvårdare till min make David, som denna höst har blivit mycket sämre. Bland allt det jag måste göra är att byta blöjbyxor, hjälpa till vid matbordet, pyssla om David nattetid och laga sådan mat han gillar. Favoritmaten är potatismos, gjort på pulver, och senapssill. Detta är en maträtt som jag nu är ganska trött på.

Det som gör att jag har orkat är stödet från mina barn och barnbarn, glädjen att pyssla i trädgården, min personlige tränare på gymet och alla mina hundra vänner på Facebook. Knappt hälften hör av sig regelbundet till mig.

Jag träffade min make David en regnig kväll i Göteborg för på dagen nästan 59 år sedan. Vi visste från första stund att vi skulle trivas tillsamman. Mycket berodde detta på att vi hade ett gemensamt språk, som var späckat med citat från Bibeln. Vi hade likartade upplevelser när det gällde hur religiösa förkunnare behärskade konsten att regera sin omgivning och diktera märkliga regel för hur barn skulle uppfostras och hur vilsna tonåringar skulle tyglas.

David fick sin första stroke i början av januari 2009 och den andra nu i sommar. Allt har hittills gått ganska bra, men nu fungerar Davids kropp sämre för var dag som går. Krafterna börjar avta, temperaturen sjunker och är nu en grad under det normala och blodtrycket stiger till oanade höjder. Numera kommer hemtjänst varje morgon och kväll och dessutom för jag hjälp med städning.

Det är påfrestande att se en nära anhörig tyna bort. Den sista veckan har jag varit mycket håglös och har ofta dragit mig undan och gråtit. Flickorna från hemtjänst har varit min tröst. Vi har inte sagt speciellt mycket till mig, de har förstått och kramat om mig innan de började med arbetet. Innan de går brukar de säga några uppmuntrande ord och ta med sig soppåsen ut till tunnan.

David har haft fruktansvärt ont i bröstet och har tappat styrkan i armarna. Ibland såg han min oro och sa att detta gjorde att han fick ont i hela kroppen och bad mig plocka fram de starka och smärtstillande tabletterna. De var effektiva, men de gjorde honom vingelbent. Det blev jobbigare för var dag som gick att hjälpa honom på toa. Till slut orkade jag inte utan tryckte på larmet. Hjälpen kom nästan genast.

Det var två flickor som kom. Den ena rörde sig som Grace Kelly och hennes röst påminde om Lill-Babs. Hon kom från Östeuropa. Den andra flickan kom från Mellanöstern, och förde med sig ett sagornas skimmer från ”Tusen och en natt”. Dessa flickor fick mig att inse att jag borde kontakta biståndshandläggaren och be om mer hjälp. Det skulle sluta med katastrof både för David och mig om jag inte fick mer avlastning och slapp alla tunga lyft.

Biståndsbedömaren var otroligt vänlig och räknade upp all hjälp jag kunde få. Det jag i första hand behövde var mer hjälp morgon och kväll.
”Du borde fundera på att låta David bo på ett sjukhem några veckor. Du behöver vila upp dig.”

Jag tyckte jag fick en kalldusch. Jag vet att David skulle vantrivas på ett sjukhem och bara ligga i sängen och längta hem.
”Nej tack” sa jag artigt. ”Jag vill inte bli en svikare.”

Det gick ett par dagar och David blev sämre och sämre. En kväll blev jag mycket orolig och beslöt mig för att David måste in på sjukhus. Jag ringde och ambulansen kom. Det var två storväxta sjuksköterskor som steg in genom dörren. De gjorde en undersökning och kontaktade en läkare. Hjärtat fungerade som det skulle och det hördes inget konstigt från bröstet. Rådet var att jag så snart det blev morgon skulle kontakta husläkaren och biståndshandläggaren. Jag borde inse att det bästa för alla vore om David fick vara ett par veckor på ett sjukhem.

Efter detta gick allt mycket snabbt. Vårdteamet ryckte ut och tog prover och lyssnade på hjärta och lungor. Redan samma kväll ringde de tillbaka. David hade akut brist på natrium och kalium. Han har sedan i våras ätit salttabletter och nu skulle dosen fyrdubblas. Biståndsbedömaren konstaterade att jag var ett katastroffall och hon trollade genast fram en plats på sjukhemmet i vår egen förort. På måndag kommer sjukbilen och hämtar David. Han skall stanna på sjukhemmet i två veckor

Beslutet var tungt. David sov och jag gick ut i trädgården och för att lugna tankarna. Regnet strilade ner och trots detta började jag kratta ihop de gula och röda löven. Då såg jag att något gult glittrade i potatislandet. Jag trodde först att det var en tom ölburk, som någon tonårspojke slängt över trädgårdsmuren. Till min stora förvåning såg jag att det var de penséer jag planterade i våras. Dessa blommor hjälpte mig över det svåra beslutet.

Plötsligt kände jag mig lugn, slutade kratta och gick in i huset. Efter en stund tittade vår dotter och ett barnbarn in och jag meddelade att David hade fått en plats på sjukhemmet. Dotter och barnbarn nickade samtycke. De tyckte inte att jag var en svikare.

Nu kände jag att sinnesfriden växte inom mig. David har märkt att jag blivit lugn. Hans värk har gradvis försvunnit. På kvällen behöver han nu inga smärtstillande tabletter. Det dagliga slitet har blivit mindre tungt.

Det är mörkt, det regnar och grannen tvärs över gatan har tänt ljusslingan i ett äppelträd. Det kommer att kännas tomt och ödsligt i huset de närmaste två veckorna.

Det klagas mycket och ofta på sjukvården. Själv har jag den sista veckan upplevt att allt har fungerat mycket bra. Hemtjänstflickorna från ett litet privat är både kunniga och omtänksamma. De två veckor David är på sjukhem kommer jag att sakna dem. Jag får trösta mig genom att kratta ihop de sista lysande gula löven.

För fem år sedan bad mina barn att jag skulle önska mig något annorlunda i julklapp. Valet var lätt, jag ville komma till den svenska kyrkan i Berlin och vara med om en gudstjänst där. Anledningen till detta för barnen oväntade önskemålet var att jag i tonåren fick höra talas om de storverk den svenske prästen Birger Forell uträttat under det andra världskriget. Han tog hand om de judar och regimkritiker, som riskerade att hamna i koncentrationsläger och där försvinna för alltid. De förföljda kunde från kyrkan fly genom en tunnel och på så sätt sätta sig i säkerhet. Jag ville se spåren av tunneln och den del av kyrkan, som inte förstördes under kriget.

Resan blev inte som jag hade väntat mig. Min make David skulle ha varit med. Detta var omöjligt eftersom han låg på sjukhuset och försökte återhämta sig efter en stroke. Jag hade velat åka på våren, nu for vi i början av februari. Det regnade den söndag min son Mats följde med mig på tunnelbanan till den sydvästra förorten Wilmersdorf för att sedan gå ungefär hundra meter till kyrkan.

Jag hade inte väntat mig att stadsdelens kultur från 1920-talet skulle vara helt utraderad. Wilmersdorf såg i det strilande regnet ut som vilken förort som helst från 1950-talet. Det var svårt att tänka sig att här hade funnits trivsamma hyreshus, små restauranger där författare och konstnärer samlades samt en rad judiska affärer. Här diskuterade man konst och politik och drog sig inte för att vara vänlig mot den stora grupp judar, som hade hittat en lägenhet i området. Det var i detta område som den svenska församlingen år 1920 köpte en fastighet, som byggdes om till kyrka, pastorsexpedition, skola och personalbostäder. Den nya kyrkan invigdes år 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Det fanns i Sydsverige en tradition att fara till området kring Berlin för att ta tillfälliga arbeten inom jordbruk, byggen, trädgårdar och hushåll. Trots att tiderna blivit sämre sedan freden efter det första världskriget, stannade många kvar och hoppades på bättre tider. De for illa och sökte sig ofta till kyrkan för att få hjälp. Den svenske prästen skulle nu på ett naturligt sätt umgås med författare, konstnärer, judar, Berlins svenska överklass och de utblottade svenskarna. För att klara detta borde prästen vara gift med en praktisk och socialt smidig kvinna.

År 1929 utsågs Birger Forell till kyrkoherde i Berlin. Han kom från mycket enkla förhållanden och hade fått kämpa för att få råd med sina studier. Han hade studerat teologi både i Uppsala och i Tyskland. Hans stora intresse var religionshistoria och kom därför att stå ärkebiskop Nathan Söderblom mycket nära. I mitten på 1920-talet deltog han i en forskningsresa till Indien och här lärde han känna Mahatma Gandie och tog starka intryck av tankegångarna om att civil olydnad kunde förändra ett politiskt system.

En dag i Indien kom ett telefonsamtal från hustrun Calise. En av de två sönerna hade hastigt avlidit och Pappa Birger måste åka hem och stötta sin hustru. Hemma i prästgården på landet utanför Uppsala väntade nya och oanade svårigheter. Den kvarvarande sonen var inte frisk och efter något år dog också denne pojke. Nu var det som om sorgen över de döda pojkarna gjorde det omöjligt att bo kvar i prästgården. När kyrkoherdetjänsten i Berlin blev ledig sökte Birger Forell tjänsten och år 1929 flyttade paret in i prästbostaden vid kyrkan.

Det rådde social oro i Wilmersdorf redan den dag paret Forell flyttade in. Nazismen, som i valet 1928 hade fått 43,9 % av rösterna, hade skapat mörka skuggor och författaren Hendrick Mann anade att Weimarrepubliken skulle sluta i kaos. Något av detta skymtade fram i hans roman ”Blå Ängeln”, som något år senare spelades in som film där Marliene Dietrick spelade den kvinnliga huvudrollen som nattklubbssångerskan Lola-Lola.

Birger Forells stora intresse för religionshistoria märktes redan från de första dagarna i Berlin. Han sökte hellre upp de liberala judarna än bohemkretsen runt konstnären George Grosz och författaren Hendrick Mann. Han tog också kontakt med andra präster i Berlin. Överallt märktes oron vad som skulle hända om nazisterna tog makten. Hustrun Calises uppgift var att se till att syföreningen för kvinnorna ur medelklassen fungerade, att affärerna skänkte varor till den årliga höstbazaren och att vara värdinna vid olika bjudningar i prästgården. I syföreningen märktes snart att flera av damerna sympatiserade med Adolf Hitler och utanför kyrkan kunde det hända att deras tyska äkta män gjorde hitlerhälsning. Detta var ingenting att bråka om. Folk kom till höstbazaren, köpte lotter och drack kaffe och åt hembakade kakor. Pengarna flöt in och de fattiga svenskarna kunde få en slant till julen.

i januari år 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler och då hårdnade det politiska klimatet. Bland det första som genomfördes var att all litteratur, som inte kunde klassas som äkta tysk eller som ansågs moraliskt anstötlig, skulle brännas på bål. Det första bokbålet i Berlin flammade den 10 maj. Bland de böcker, som slängdes in i lågorna fanns ”Blå Ängeln”. Hendrick Mann insåg genast vad som skulle hände. Han var eftersökt av polisen och flydde till Paris med minsta tänkbara bagage, vilket var ett paraply.

En efter flydde författare och konstnärer från Wilmersdorf och svenska kyrkan fick nya grannar. Samtidigt började judarna fösas samman för att forskas bort till arbetsläger. Nu ingrep Birger Forell och erbjöd de förföljda en fristad i prästgården och hjälpte dem sedan att fly till något annat land. Snart blev det känt att judar gömde sig hos den svenske prästen. För att skaffa ett säkrare gömställe inreddes ett par rum på kyrkans vind för de judiska flyktingarna.

Utanför svenska kyrkan fanns alltid Gestapos vakande ögon och där fanns också Wilmerdorfs patrullerande poliser Mattick och Hoffman. När dessa poliser förstod att Gestapo tänkte slå till mot kyrkan, kontaktade de i smyg Birger Forell eller någon annan i församlingen. Detta gjorde att de förföljda judarna kunde sätta sig i säkerhet och Gestapo hittade ingenting.

Nazismen la sin tunga hand också över kristendomen. Nazistiska teologer förklarade att Jesus far var en sydtysk man, som tagit värvning i den romerska armén. Alltså var Jesus arier och allt som skrev om honom handlade om den ariska rasens överlägsenhet. Det enda i Bibeln som fick användas var de fyra evangelierna. Kyrkan döptes om till Rikskyrkan och fick en rikschef. För att få stanna kvar som präst i denna statskyrka måste man kunna visa upp släktträd, som på ett entydigt sätt visade att det flöt rent ariskt blod i prästen och hans hustrus ådror. Det var önskvärt att gå fem generationer tillbaka. Flera präster med stora familjer fasade för detta. De behövde sin lön och ville inte riskera att bli arbetslösa. I vissa församlingar gick det så långt att prästerna började skriva märkliga tillägg i kyrkoböckerna för att visa att de var äkta arier.

Bekännelsekyrkans medlemmar var rädda att deras arkiv skulle falla i Gestapos händer. Om så skedde, skulle många oskyldiga fångas in och deporteras till koncentrations läger. Då kom Birger Forell på hur delar av arkivet skulle kunna gömmas. Han lät sätta upp en extra innervägg i kyrkan och i det tomrum som skapades kunde papperen gömmas.

Birger Forell var hela tiden övervakad. Han visste att han när som helst kunde få ett meddelande att han inte var önskvärd i Berlin. Han började se sig om efter en tjänst i Sverige, sökte och blev kyrkoherde i Borås. Samtidigt meddelade han ärkebiskop Erling Eidem att han önskade att Erik Perwe skulle efterträda honom. Det blev som Birger Forell önskade. Hösten 1942 flyttade Erik Perwe och hans familj till Berlin.

Under sina år i Berlin träffade Birger Forell ofta den radikale och samtidigt konservative prästen Martin Niemöller, som var tongivande inom Bekännelsekyrkan. Han var präst i den sydvästra villaförorten Berlin-Dahlem. Förorten var känd för sitt universitet och sin vackra botaniska trädgård. De styrande gjorde allt för att få Dahlem att framstå som ett alternativ till den engelska universitetsstaden Oxford. Till denna eleganta förort sökte sig många av nazismens ledare. Här angrep Martin Niemöller nazismen i sina predikningar. Detta förde med sig att Gestapo regelbundet gick till kyrkan och noterad allt som prästen sa.

År 1937 fängslades Martin Niemöller och fördes så småningom till koncentrationslägret Dachau. Han överlevde och for efter kriget runt i vårt land och berättade om hur det var att leva under hotet att bli förd till gaskammaren. Redan år 1946 fanns det svenskar som trodde att berättelserna om koncentrationslägren och gaskamrarna var ett påhitt av Amerikanska politiker.

För eftervärlden har Martin Niemöller blivit känd för den prosadikt han skrev i Dachau. Den speglade livet i en medelklassförort, där alla var rädda för Gestapo. Här saknades den revolutionära glöd, som fanns i Birger Forells förort Wilmersdorf.
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Bilden över den svenska kyrkan är från slutet av 1920-talet och kommer från Victoriaförsamlingens arkiv.