Våren 1809 läste Årstafrun mycket och hon hade också roligt.
I april år 1809 släppte äntligen kölden taget om Stockholm. På Årsta rådde surmulen tystnad på kvällarna. Årstafruns make ryttmästare von Schnell hade tappat all sin ungdoms charm och blivit gammal och vresig. Sonen Hans Abraham försvann så fort han hade tillfälle in i drängkammaren, där han söp tillsammans med gårdens anställda. Årstafrun satt vid ett fönster och läste. Hon kände sig ensam, eftersom hon inte hade någon att diskutera den politiska skrift hon fundersamt hade studerat flera gånger.

Den lilla skrift, som satte myror i huvudet på Årstafrun, var en förfalskning av ett dokument från slutat av 1600-talet. Den spreds på 1740-talet och blev aktuell nu när Gustav IV Adolf var avsatt. Den handlade om en dröm, som Karl XI hade något år innan han dog. I drömmen stod kungen i Rikssalen bredvid den silvertron, som drottning Kristina fått av Magnus Gabriel de la Gardie. Han såg rakt in i framtiden och hur den ene krönte kungen efter den andre satte sig ner i tronen. Allt fungerar bra i landet fram till den dag den sjätte kungen satte sig på tronen. Då utbröt krig och det blev blodiga upplopp i landet.

Anledningen till att skriften spred på 1740-talet var att några i landet ville skrämma bort Adolf Fredrik som tronföljare. År 1809 studerades skriften noga igen. Gustav IV Adolf var den sjätte kungen efter Karl XI. En gammal kunglig dröm, som alltså slog in. Detta gav Årstafrun mycket att fundera över.

Det var vår och korna kunde åter mjölkas. Årstafrun vakade noga över grädden och började kärna smör och gjorde en stor smörgumse, som hon skulle skicka till sin bror. Ett glädjeämne i arbetet var att spana efter de skator, som byggde bo i ett av de gamla äppleträden.

På kvällarna gjorde Årstafrun något hon inte hade gjort tidigare. Hon läste förbjudna skrifter. Gustav IV Adolf avskydde allt som påminde om liberalism och den franska revolutionen. Som enväldig kung avskaffade han tryckfriheten och allt som trycktes och spelades på teatrarna måste granskas noga för att förhindra att samhällsomstörtande tankar spreds bland folket. När kungen nu var avsatt och hertig Karl blivit utsedd till ställföreträdande regent, upphävdes dessa regler. Denna vår hade Årstafrun fått tag på ett par tidigare förbjudna pjäser, som hon satt och njöt av på kvällarna.

En nyhet våren 1809 var att riksdagen skulle efter många år samlas igen. Årstafrun kallade denna riksdag för märkvärdig. Det högtidliga öppnandet skulle ske måndagen den 1 maj. Detta var något helt nytt och Årstafrun önskade se hur det gick till. Morgonen var solig och Årstafrun knäppte sin händer och bad till Gud att allt skulle sluta lyckligt. Efter morgonmålet for hon tillsammans med sonen Hans Abraham in till staden för att titta på ståten och prakten. De kom till torget framför Riddarhuset och lyssnade på när riksdagen utblåstes från trappan. Efter detta promenerade de till Gustav Adolf torg för att från ett fönster titta på allt det märkliga.

Hans Abraham, Årstafrun och några av deras vänner fortsatte på eftermiddagen till Djurgården, där de trängdes med folk ur alla tänkbara samhällsklasser. Folket kom åkande, ridande, gående, haltande och linkande. Alla var där för att titta på när hertig Karl, hans hustru Hedvig Elisabeth Charlotta och prinsessan Sofia Albertina kom åkande i sina vagnar. Georg Adlersparre och några soldater ur hans regemente red runt för att avstyra bråk. Hertigen hälsade mycket värdigt på många. Allt var lugnt, alla hade roligt och skrattade och ingen saknade den avsatte kungen. Från hovet kom nyheten att ärkebiskop Jacob Lindblom och landshövdingen i Kalmar län på morgonen kommit till Slottet och svurit sin trohetsed till hertigen.

Någon bad om tystnad. En man berättade med hög röst att generalmajor Erik Johan Ge la Grange kommit tillbaka från Paris, där han bland annat hade träffat kejsare Napoleon. Kejsaren hade varit nöjd med regimskiftet i Sverige och utgick ifrån att de båda länderna nu skulle stå på god fot med varandra.

Årstafrun inte bara lyssnade till vad som sades och pratade med goda vänner. I dagboken konstaterade hon att hon valt en moderiktig hatt. Den var rödbrun och hade ett par stora och vita plymer.

Detta var en lyckad dag, en dag utan politisk oro och utan att någon diskuterade den sjätte kungen efter Karl XI. På kvällen skrev Årstafrun i sin dagbok att så här roligt hade hon inte haft vid ett förstamajfirande under alla de år hon varit gift med sin ryttmästare.

Dagen därpå försvann hennes glädje. Ryttmästaren var mycket, mycket vresigare och tystlåten än vanligt.

Bilden på silvertronen har jag hittat på nätet

I början av år 2009 drabbades min make David av stroke och det var mycket ovisst om han skulle överleva. Han förlorade talförmågan och var i det närmaste helt orörlig. Märkligt nog kom han på fötter, kunde gå med rollator och talförmågan återvände.

Efter att ha legat tre månader på sjukhus kom David hem. Under denna tid hade vi totalrenoverat nedervåningen på vår bostad, byggt ett nytt kök och duschrum, som här en tvättmaskin och en torktumlare fick plats. Vi möblerade så att det gick att komma fram med en rollator överallt. Den slitna myssoffan hamnade på tippen och ersattes med lätta och bekväma stolar.

Nu blev jag anhörigvårdare med allt vad detta innebar. Jag var ensam om skötsel av hus, bil och trädgård och det var jag som såg till att alla räkningar betalades och att trädgårdsgången mellan huset och gatan vintertid var fri från snö. Då och då tittade barn och barnbarn in och hjälpte mig med våra två datorer och ibland klippte de gräsmattan. Någon hemtjänst hade jag inte.

Efter drygt tre år hände det som jag inte ville skulle ske. Stroken hann ikapp David och han blev långsamt sämre. Mina krafter började tryta. I våras insåg jag att jag inte orkade längre och kontaktade Davids biståndsbedömare, som omedelbart beviljade oss hemtjänst med rakning och duschning av David samt städning varannan vecka. Jag hade då som målsättning att vara hemma när hemtjänst kom och lära känna alla som flickor, som turas om att komma hem till oss. Detta förde med sig att jag, som vant mig av att leva efter klockan, helt plötsligt måste passa tider. Det var stressande de första veckorna.

I somras hände det igen. David fick en ny stroke, som denna gång inte var livsavgörande men som tog hårt på både mina och Davids krafter. Efter två veckor på sjukhus kom David hem och genast stod landstingets stroketeam i dörren. Nu skulle David i hemmet få träning av sjukgymnast, arbetsterapeut och logoped minst sju gånger i veckan. Det körde ihop sig och tre gånger om dagen fem dagar i veckan kom det folk och kämpade med David. Det gick snabbt framåt ända till nästa bakslag. David föll och högra axeln gick ur led. Ny sjukhusvistelsen och när David kom hem blev det samma invasion av folk som tidigare. Det blev också läxor i gymnastik, handövningar och konsten att andas. Mellan allt detta kom hemtjänst och tog hand om Davids hygien. Jag upplevde att jag inte räckte till utan ville helst sätta mig ner på en filt på golvet och gråta.

Nu började jag drömma om vargar på nätterna. De kom ylande rakt emot mig och ville slita mig i bitar. Jag gick upp, drack en mugg varm blåbärssoppa och tog en alvedon. Huvudvärken efter vargylandet försvann och jag lyckades somna. Men mer än någon timme blev det inte. Nattens vargar var tillbaka och nu var de ännu fler. Dagarna gick, folk passerade ut och in genom dörren, jag gjorde allt för att David skulle göra sin läxor och efter stressiga dagar kom nattens ylande vargar. Nu ville jag fly från David, hus och en vildvuxen trädgård.

Mitt i detta kaos kom Davids biståndshandläggare på hembesök. Hon såg rakt igenom mig och sa att om jag ville kunde hon ordna en plats på ett korttidsboende för David. Jag var slutkörd och borde få vila upp mig. När hon sa detta kände jag mig som en svikare, eftersom jag visste att Davids skulle vantrivas på ett sjukhem.

Nu efteråt undrar jag hur det kom sig att jag inte alldeles föll ihop. En dag blev det jobbigare. Någon hade kapat min emailadress och jag kom, med undantag av Facebook, inte ut på nätet. Först nu tog jag kontakt med mina barn och bad om hjälp. Sonen Mats i Rom lovade att komma senare och barnbarnet Sebastian kom ett par gånger och kämpade med datorn. Detta blev mer stressigt men också lugnare. Sebastian tog sig tid med David, han jäktade inte utan han berättade lugnt om sina universitetsstudier. På nätterna lät vargarnas ylande inte längre lika farliga och jag började kunna sova bättre. Jag hade också fått en ny emailadress.

Sonen Mats kom från sitt jobb i Italien. Han hjälpte mig med kontakter med bloggen och banken. Till min stora glädje märkte jag att ingen hade rensat mitt bankkonto. När allt fungerade som den skulle med datorn, gick vi ner i källaren och började sortera alla de LP-skivor som under åren som gått på olika sätt letat sig i vårt hus. Mats hittade flera rariteter, som han ville spara, något kunde Myrorna säkert sälja med det mesta var skräpmusik eller sönderspelade skivor som Djungelboken och Nicke Lilltroll. Nu började jag sakna mina favoritskivor. Var fanns min favorit Orup i skivtravarna? Var fanns Orups vargflock i låten ”Jag vill hellre bli jagad av vargar”? Någon hade redan försvunnit med Värmlands landskapsdjur och jag saknade inte Orups skivor.

Natten efter det vi gått igenom skivorna försvann vargarna. Nu upplevde jag mycket starkt att det låg en stor, lurvig och spinnande katt bredvid mig i sängen. Jag kunde sova lugnt och tryggt.

Jag har idag fått ett meddelande från stroketeamet att David har skött sina läxor väl och att det bara i fortsättningen blir enstaka besök av sjukgymnasten och logopeden. Stressen är över och vargarnas tid är förbi. Jag skulle nu vilja fråga Orup vad som är hemskare än mardrömmar om vargar.

”Avlad av den Helige Ande, född av Jungfru Maria . . . ”
De sista dagarna har det blivit aktuellt att diskutera vår trosbekännelse, som skrevs för ungefär 1650 år sedan. Då var världsbilden en helt annan, man kände dåligt till hur vårt solsystem var uppbyggt, DNA-spiralen hade inte upptäckts och sexualundervisning för ungdomar var inte obligatorisk. Då var det lätt att tro på underverk och acceptera att Jungfru Maria var en spröd liten oskuld och att hon blev havande av den Helige Ande utan att ha sovit tillsammans med en man. Denna hypotes har stöd i det första kapitlet i evangeliet enligt Matteus. Detta evangelium skrevs någon gång mellan år 65 och 100. Dagens bibelforskare tvivlar på att författaren var lärjunge till Jesus. Deras hypotes är att Matteus kanske hade haft tillgång till ett tidigare skrivet och idag försvunnet evangelium. De är också övertygade om att Matteus aldrig personligen hade träffat Jesus eller hans mor Jungfru Maria. Berättelsen om hur Jungfru Maria blev gravid finns bara i evangelium enligt Matteus. Detta är också ett evangelium, som i första hand vände sig till de kristna judarna.

I fornkyrkan i Rom blev Jungfru Maria snabbt en kvinna att se upp till. I en målning från 300-talet avbildas hon med sin son i famnen. Det är inget litet spädbarn utan en vuxen man, som sitter lutad mot hennes bröst. Här är det som om Jesus aldrig har haft någon barndom utan mycket snart efter födelsen blev en manlig andlig ledare. På den tiden tvivlade igen på jungfrufödseln.

Vår nya ärkebiskop Antje Jackelén anser att det stora undret var att Jesus föddes och inte på vilket sätt han blev till. Hon har gjort det möjligt för de kristna i vårt land att tvivla på jungfrufödseln och att se Jungfru Maria som en stark och modig kvinna. Hennes åsikt är att både Josef och Maria startade i förtid med sexualitet och att detta blev arbetsamt för Maria. Enligt den judiska lagen hade Maria kunnat bli stenad som äktenskapsbryterska.

På flera ställe i evangelierna finns skildringar av hur det är att vara ett oäkta barn och som kvinna våga släppa lös sin sexualitet. Ett ställe, som ofta hänvisas till, kommer från evangelium enligt Johannes. I kapitel 8 i detta evangelium stötte Jesus en morgon i templet samman med en grupp skriftlärde, som kom släpande med en kvinna. Hon hade ertappats på bar gärning med att ha sex utanför äktenskapet. Enligt den judiska lagen skulle hon dömas att avrättas genom stening. Jesus blev tillfrågad hur han skulle döma denna kvinna. Då böjde han sig ner och skrev i sanden på golvet:

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen mot henne.”
Det blev alldeles tyst. De skriftlärde tassade bort och Jesus blev ensam med kvinnan. Kvinnan kunde konstatera att det nu inte fanns någon skriftlärd, som kunde döma henne. Jesus tittade på henne och sa:
”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Bibeln berättelser om Jesus, hans mor och kvinnor, som levde utanför lagen är mycket dramatiska. Man vill veta mer och vad andra samtida författare har skrivit om Jesus och hans mor. Den, som söker hittar mycket litet. Det är därför många som under de sista tusen åren har funderat över varför Jesus och hans mor inte finns skildrade på andra ställen än i Bibeln. Har Jesus verkligen funnits eller är han en man, som aposteln Paulus skapade i sina brev? En av de sista författarna, som har skrivit om detta problem är Lena Einhorn.

Lena Einhorn hänvisar i sin bok ”Vad hände på vägen till Damaskus?” till Talmud. Hon har i denna gamla skrift hittat mor och son, som kan passa in Jungfru Maria och Jesus. Den unga kvinnan Mirjam, trolovad med Stada, blev med barn med den romerske soldaten Pantera och därför måste fly till Egypten. Här försörjde hon sig och sin oäkta son som spinnerska. Sonen fick namnet Jeshu. Han kom senare i livet att kallas antingen Jeshu ben Stada (Stadas son) eller Jeshu ben Pantera (Panteras son). Mirjam bröt mot alla regler, hon blev förälskad i en romersk soldat, blev gravid och måste lämna landet för att slippa bli stenad till döds. Jeshu ben Pantera var som ung pojke vetgirig och lärde sig snabbt allt om Egyptens gamla magiska tecken. Med hjälp av dessa kunde han uträtta underverk. Talmud berättar att Jeshu ben Pantera som vuxen återvände till sitt hemland. Här visade han upp för folket att han kunde överskrida naturens lagar, bota sjuka och driva ut demoner ur människors hjärnor. En påsk sökte han sig till Jerusalem. I templet kom han inte överens med översteprästerna och blev några dagar senare korsfäst som en upprorsmakare.

År detta Jesus? Är detta den naturliga förklaringen till hur Jungfru Maria blev gravid? Detta är frågor som ingen idag kan svara på. För mig har det varit en andlig frigörelse att läsa om Jeshu ben Pantera. Undret var inte jungfrufödseln, utan att Jesus och hans mor Maria (hebreiska Mirjam) kunde återvända till Israel och att inte Maria blev stenad på grund av sitt tidigare äktenskapsbrott. Evangelierna berättar senare att Maria hade fler barn och att hon var värdinna vid ett bröllop i Kana, en bröllopsfest till vilken Jesus och hans lärjungar hade blivit inbjudna. Vid detta kalas uträttade Jesus sitt första underverk. Det var då som han förvandlade vatten till vin.

Det finns människor som i debatten om jungfrufödseln inte tar ställning i frågan, utan föredrar att koncentrera sig på försöka att skildra hur Jungfru Maria upplevde att bli mor. Det hör den svenske skalden Erik Axel Karlfeldt, som placerade in Maria i en by i Dalarna. Dikten skrevs år 1901

”Hon kommer utför ängarna i Sjugareby
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy.
Ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by
Där det aldrig dammar och vandras.
Vilka stigar har du vandrat att solen ej dig bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt
Att ditt blod ej brinner som andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår
Och din panna är som bågiga månen
När över Bergsängsbackar han vit och lutad går
Och lyser genom vårliga slånen.”

Bilden på hur de kristna på 300-talet i Rom uppfattade Jungfru maria har jag hittat på nätet.

Färdtjänst eller taxi?
Min make David beviljades våren 2009 färdtjänst. Då hade han fått sin första stroke. Jag kan få följa med i färdtjänstbilen. Vi använder inte denna förmån speciellt ofta, kanske bara ett par gånger om året.

Jag avskyr färdtjänst. Numera kan jag göra alla beställningar på datorn och slipper försöka uppfatta vad telefonisten, som finns i Indien eller Gambia eller . . . . ,säger på bruten svenska. Problemet är att jag inte vet om färdtjänst kommer i tid och om det redan sitter folk i den. Ett annat problem är att jag inte vet vart färdtjänst skall, om chauffören skall plocka upp eller lämna folk på andra ställen eller om chauffören tänker ge sig ut på en extra tripp långt ifrån dit vi skall. För den som använder färdtjänst kostar det lika mycket hur långt inom länet man än åker. På den räkning, som chauffören skickar vidare, står det hur många mil bilen har rullat. När det är ont om taxisugna kunder brukar ett mycket litet fåtal taxichaufförer öka ut sina inkomster genom att åka på sightseeing i området. Jag har varit med om sådana turistresor två gånger och detta har varit mycket irriterande. Visst kan jag begära kvitto och bråka om att resan varit onödigt tröttsam, men detta kommer jag mig inte för att göra. Det finns roligare saker att syssla med än att tjafsa med Färdtjänsts klagomur.

Ett bekymmer är också att färdtjänst i Stockholm bara har tre lediga tider varje timme. Eftersom man måste inse att resan kan bli mer än en halvtimme försenad på grund av medpassagerarna, måste jag alltid räkna med att en resa som en taxibil kör på 20 minuter kan bli upp till en timme lång med färdtjänst. Alltså funderar jag ofta på om det inte för kortare resor är smidigare att kosta på sig lyxen med taxi.

I måndags var jag med David på ett läkarbesök i vår vårdcentral. Han orkade, trots att den högra axeln gled ur led för två månader sedan, gå med hjälp av rollatorn till vårdcentralen. Där fick vi ett glädjande besked. Davids blodtryck har nu blivit normalt och han behöver inte längre äta tabletter mot högt blodtryck.

Det lutar svagt uppför från vårdcentralen till vår villa. Jag var orolig att David inte skulle orka gå, att han skulle falla och på nytt skada sin högra axel. Alltså beslöt jag mig för att beställa en taxi.

Det kom en läcker och nyinköpt svart Mercedes. Sätena luktade fortfarande läder och det syntes inte minsta lilla fläck på bilen. Problemet var bara at sätena satt mycket lågt att David hade svårt att komma in i framsätet. När han äntligen satt på plats skulle säkerhetsbältet krånglas på plats över hans onda högra axel. Efter detta fälldes rollatorn ihop. Det visade sig genast att den inte fick plats i bagageluckan. Chauffören, som talade knagglig svenska, såg bister ut och undrade hur långt vi skulle.
”Knappt en kilometer” sa jag glatt. ”Kör gatan framåt, vi bor i det vita huset bakom den vita muren.”
”Kör med öppen baklucka, gå in och sätt dig!” muttrade chauffören.

Bilen rullade långsamt fram på vår gata och plötsligt var vi nästan ett helt kvarter för långt.
”Stopp! Du har kört förbi vårt vita hus bakom den vita muren.”

Chauffören körde in på en annan villatomt och vände bilen och lät den glida mot vårt hus,
”Vita muren?” suckade chauffören.
Då förstod jag. Han hade inte på svenskundervisningen fått lära sig orden för olika färger. Han förstod heller inte vad mur betydde.

Nu skulle David kliva ur bilen. Detta blev mycket besvärligt, eftersom sätet var både lågt placerat och mycket mjukt. Det fanns inga stödjepunkter någonstans och David hade svårt att resa sig upp. Det syntes på långt håll att chauffören var irriterad, han ställde sig vid den öppna framdörren och sträckte ut en senig arm för att gripa tag i Davids högra axel och slänga ut honom på gatan.

”Stopp!” skrek jag desperat. ”David har skadat sin högra axel, du måsta ta i honom på ett annat sätt.”
Efter detta vredesutbrott rusade jag mig mot chauffören, motade undan honom och lyckades lirka fram David ur bilen. Under tiden hade chauffören plockat fram rollatorn och fällt ut den. När David äntligen på stapplande ben stod på trädgårdsgången betalade jag och konstaterade att resan kostat lika mycket som färdtjänst. Chauffören klev in i bilen och brydde sig inte mer om mig.
”Stopp! Jag har min väska i baksätet och en påse med tidningar i bagageutrymmet.”
Då såg jag. Chauffören hade också vissa svårigheter att komma ur denna eleganta taxibil.

David är fortfarande öm i hela kroppen efter denna taxiresa. Det hade varit bättre att trängas med två överviktiga och sjukdomspladdrande tanter och åka förorten runt i en färdtjänstbil än att tränga sig in i en taxi avsedd för anorektiska och smidiga tonårstjejer.

Igår på gymet träffade jag en grabb, som extraknäcker som taxichaufför. Jag berättade för honom om mina upplevelser av Mercedes sista modell av taxibil. Han suckade igenkännande och berättade att det är bara vissa bilmodeller, som får användas i färdtjänst. Sedan tog vi upp ett brännbart ämne. Det är inte alltid som zigenerskor i traditionell dräkt får plats i en modern taxibil. Kan chauffören vägra att köra dem? Vad händer om zigenerska vänder sig till Diskrimineringsombudsman och begär att chauffören skall bli prickad för nedsättande behandling av en annan folkgrupp än den svenska?

Hemma kan vi nu skratta åt äventyret med taxiresan. Funderingarna ilar iväg till prinsessan Madeleine och hennes mammamage. Hon lär ha varit synlig på sta´n den sista tiden. Jag utgår ifrån att hon slapp åka taxi utan fick glida runt i någon av kungahusets bilar. Vår före detta statsminister Göran Persson skulle inte få rum i Mercedes senaste taxiversion. Jag utgår ifrån att S-partikansliet sedan Per Albin Hanssons dagar har insett att många duktiga politiker inte ser ut som trådsmala mannekänger och därför disponerar rymliga bilar. Sedan kan man ställa frågan om festklädda damer i långa och eleganta klänningar och med högklackade skor kan kliva in i en Mercedes taxi. Borde inte en bildesigner själv dra på sig festkläder och kontrollera att det med en graciös krökning på knäna är möjligt att slingra sig in och ur en låg och ovalt kupolformad taxibil?

Jag saknar min barndoms statussymbol, en T-Ford. Min feta och otympliga farmor älskade att åka till begravning i en sådan taxibil. Jag var för livlig och hade fel kön för att få följa med på dessa resor. Min äldste bror fick alltid följa med och hålla farmor i handen. En gång fick jag sitta i mammas knä i en sådan bil. Det var en spännande upplevelse i en tid när enstaka hästdroskor fortfarande rullade på gatorna.

Jag är säkert inte ensam om att önska mig rymligare och mindre läckra taxibilar av modell T-Ford.

Jag har hittat en bild på en ny Mercedes. Jag vet inte om det är denna modell som användes som taxi. Visst är den snygg!

Mars år 1809 med snöyra och politiskt kaos
Tisdagen den 14 mars 1809 tidigt på morgonen konstaterade Årstafrun att snön yrde ner. Det var kallt ute och det var säkrast att stanna inomhus. Aktuarien Rylander trotsade vädrets makter och kom på besök när det var dags att äta middag. Han var fylld av nyheter och bubblade fram allt han hört om händelserna på Slottet. Aktuarien hade i gårdagens kyla åkt in till staden och lyssnat när Rikshärolden läst upp vad som hade hänt. Turen hade varit på aktuariens sida och han hade lyckats få en kopia av allt det rikshärolden förkunnade.

Årstafrun fick veta att på natten hade kungen tänkt resa bort med rikets dyrbarheter och därför gett order om att stadens portar skulle stängas. Flera av landets betydelsefulla män hade då bett honom stanna hemma och sluta fred med Ryssland. Kungen vägrade att lyssna på dem. Hertig Karl tog mod till sig och sökte upp kungen, bad honom stanna hemma och samla rikets råd till ett möte. Också hertigen blev avsnäst. Den siste som försökte övertala kungen att inte resa bort var general Carl Johan Adlercreutz. Svaret på vädjan att stanna hemma och sluta fred med Ryssland var att kungen förkunnade att han var kung och därför själv skulle forma landets kommande öden.

General Carl Johan Adlercreutz kom från Finland och hade kämpat i kriget mot Ryssland. Han var mycket missnöjd med hur kungen skötte detta krig och ansåg att kungens oresonliga hat mot kejsare Napoleon var en fara för landet. Detta var enligt många officerares mening anledningen till att kungen skulle ersättas. Det var inte bara resterna av den armé, som överlevt slaget vid Oravais den 14 september 1808, som hade dessa åsikter. Missnöjet pyrde också i Västra armén, som hade till uppgift att försvara gränsen mot Norge. Här kunde vilken dag som helst en utvilad dansk-norsk armé under ledning av prins Christian August obehindrat marschera in och fortsätta längs Klarälven ner till Karlstad.

Den dramatiska och kalla marsnatten sökte sig i mörkret Carl Johan Adlercreutz tillbaka till kungens rum. Han var finsk general och visste hur folket i hans hembygd plågades av köld, hunger och krig. Kriget måste ta slut, det måste bli fred med Ryssland och eftersom kungen vägrade förhandla fanns det bara en enda utväg och den var att avsätta kungen.

Carl Johan Adlercreutz steg in i det svagt upplysta rummet och gick rakt mot kungen. Han tvekade inte utan förklarade att kungen var avsatt och att han skulle lämna ifrån sig sin värja. Kungen stirrade på generalen och vägrade att göra som han hade blivit tillsagd. Beslutsamt drog kungen fram värjan och riktade den mot Carl Johan Adlercreutz. Generalen reagerade omedelbart, drog sin egen värja och med den slog han undan kungens värja, som med ett klirr föll ned på golvet. Vid en av väggarna stod en av kungens närmaste män. Han uppfattade genast vad som hade hänt och öppnade en lönndörr, som kungen i panik flydde ut genom. Nu följde en vild jakt genom Slottets mörka trappor och korridorer. Till slut stod kungen vid köksingången i ett av valven. Ur mörkret gled jägmästare Johan Ludvig von Greiff fram, drog sin värja och hindrade kungen från att rusa ut i det fria genom valvet. Kungen arresterades och fördes som fånge tillbaka till sitt rum.

De officerare, som hade hjälpts åt att planera kuppen mot kungen, hade tidigare informerat kungens farbror hertig Karl om vad som skulle ske. Hertigen satt tålmodigt i sitt rum och väntade på besked. När allt var över, tågade några av officerarna in i hertigens rum och meddelade hertigen var landets riksföreståndare och ansvarig för landets framtid.

När den kalla gryningen kom fördes Gustav IV Adolf som fånge till Drottningholms slott. Han bevakades under hela färden mycket noga av jägmästare von Greiff och en stor grupp soldater.

Aktuarien hade inte mer att berätta och lyckades ta sig hem genom snödrivorna. Årstafrun plockade fram brevpapper och penna. Hon skrev ett långt brev till sin bror och berättade för honom vad som hade hänt. Efter detta bad hon sin aftonbön, som denna kväll hade ett tillägg att Gud måste hålla sin skyddande hand över hertig Karl.

Det gick ett par dagar. Årstafrun satt håglöst och bläddrade i de anteckningsböcker, i vilka hon skrivit ner de visor hon gillade. På fredagen kom en granne och lämnade hertig Karls skildring av den dramatiska natten och också Västra Arméns redogörelse för händelserna.

Lördagen den 18 mars av klar och kall. Till Årsta kom ett bud, som berättade att ryska soldater landstigit på Åland och att den svenska hären hade utan strider dragit sig tillbaka. Nu var Ryssland obehagligt nära. Sedan kom ett annat bud med historier om de upplopp, som inträffat på stadens torg, när man hade delat ut gratis skrivelser om vad som hade hänt. Alla ville ha ett exemplar av denna ovanliga skrivelse. I trängseln hade två barn blivit ihjältrampade.

Den stränga kylan fortsatte. Fönstren på Årsta var fyllda av iskristaller. Årstafrun blev orolig att hennes krukväxter inte skulle klara av den bistra vintern. Torsdagen den 23 mars ilade hon från fönster till fönster för att flytta undan krukorna och rädda så många plantor som möjligt. Mitt på dagen blev hon avbruten av att en pratglad granne kom på besök. Han hade dagen innan varit inne i staden och sett hur Västra Armén kommit marscherande från norr. Dessa soldater såg välmående ut och de märktes att de inte varit med i kriget i Finland. De anfördes av Georg Adlersparre, en lång och stilig officer i 50-årsåldern. Han hade fått inkvartering i ett stort hus i närheten av Adolf Fredriks kyrka. Utanför porten lät han ställa upp vakter och sex kanoner. Krutet och vagnarna hade förts till en nu välbevakad fastighet vid Hötorget. När allt praktiskt var ordnat, hade Georg Adlersparre trotsat kylan och tillsammans med en grupp officerare ridit till Skeppsbron. Många i staden hade blivit nyfikna och följt efter ryttarna. Vid Skeppsbron hade folket jublat och man hade hurrat för hertig Karl, som nu var landets regent.

Dagen därpå konstaterade Årstafrun i sin dagbok att den fängslade Gustav IV Adolf hade förts till Gripsholms slott. Transporten hade passerat Fittja och någon hade sett att följet bevakades av 600 soldater, som vid ett eventuellt uppror hade hjälp av fyra kanoner.

Årstafrun gjorde av allt att döma en kort paus i dagboksskrivandet. Sedan plitade hon ner sina bekymmer med ende sonen Hans Abraham. Numera såg hon honom mycket sällan. Han fanns i drängkammaren där han sov eller drack brännvin.

Bilden på Carl Johan Adlercreutz har jag hittat på nätet

Idag är det söndag och jag fortsätter mina funderingar kring den kristna trosbekännelsen, som det finns ett par olika varianter av. Den niceanska från år 325 är den längsta och i denna finns flera förtydligande, som kom till för att inte olika biskopar skulle kunna lägga in sina egna och högst privata tolkningar i raderna om vilka Gud och Jesus var. I denna gamla trosbekännelse hittar man formuleringar, som får tankarna att svindla. Vad hände före tiden, före det att jorden hade skapats. Vad fanns då?

”Vi tro och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern.”

Redan ett par år efter det att Jesus hade korsfästs på Golgata uppstod en Jesusrörelse, som såg helt olika ut beroende på vilka som anslöt sig till den. För judarna var Jesus inte Guds son, utan en stor profet. Jesus var Messias, den frälsare som folket sedan länge hade väntat på. Det var anhängare till denne profet, som skulle samla folket till en attack mor den romerske kejsaren och som åter skulle skänka judarna ett eget land att bo i. Samtidigt med detta var Jesus, trots att han inte lämnat några skrifter efter sig och att det inte fanns några spår av honom i de romerska handlingarna, en man alla måste vörda och se upp till. Jesus var den gode herden, som skulle se till att ingenting fattades.

Den andra Jesusrörelsen uppstod bland de greker och romare, som hade varit i kontakt med aposteln Paulus eller tagit del av de brev, som han skrev till de olika kristna församlingarna. Många av dessa funderade mycket på guden Zeus och hans omättliga aptit på sexuella äventyr. Jesus och hans far, den judiska guden, var helt annorlunda. Denne Gud satt i sin himmel och var ointresserad av det andra könet och erotiska äventyr med andra män, han stiftade lagar och om någon bröt mot dessa syntes genast hans straffande hand. En annan fördel med Jesusrörelsen var att Jesus hade offrat sig själv. Nu behövdes inte längre några dyra och blodiga djuroffer framför ett tempel på stadens torg. Flera kejsare ansåg att denna Jesusrörelse var farlig och samhällsomstörtande. För att om möjligt stoppa dessa revolutionärer fördes många kristna till arenor, där de måste kämpa för sina liv mot rytande och hungriga lejon. Många i denna rörelse flydde ner i Roms katakomber. Katakombernas slingrande och smala underjordiska gångar vidgade sig ibland till små innetorg. Här brukade de kristna samlas till gudstjänster och här prydde de väggarna med bilder av Jesus, vars ansikte omstrålades av ett himmelskt ljus

Det visade sig snart att det var omöjligt för de båda Jesusrörelserna att komma överens. En, som på 300-talet insåg detta, var kejsare Konstantin. Han varför sin tid mycket bildad och bland hans rådgivare fanns flera kristna. De nordliga delarna av det stora romerska riket utsattes ständigt för attacker av germaner, kelter och folk från Irland. De nordvästra delarna i nuvarande England och Tyskland var inte längre en ekonomisk tillgång. Enligt Konstantin låg framtiden i de östra delarna av Medelhavet. Från havets östra kust gick karavanvägarna till Indien. Den, som behärskade dessa handelsvägar, kunde bygga upp ett välstånd. Som ett resultat för denna syn på Romarrikets ekonomi lät kejsaren flytta huvudstaden till Bosporen. Här grundlades det nya Rom, eller Konstantinopel, en stad som efter år 1453 heter Istanbul.

Efter denna flyttning av huvudstaden kom kejsare Konstantin närmare Jerusalem och judendomen. De ständiga konflikterna mellan judekristna och hednakristna blev tydliga och kunde när som helst urarta till ett inbördeskrig. Trots att kejsare Konstantin inte hade blivit döpt och blivit kristen, lät han sammankalla alla biskopar till ett möte för att kunna diskutera vilka regler, som skulle gälla inom kristendomen. Till slut kunde alla biskoparna enas om formuleringar, som skulle föra tankarna till de första raderna i Johannesevangeliet

”i begynnelsen fanns Ordet
Och Ordet fanns hos Gud
Och Gud var Ordet.
Allt blev till enligt det,
Och utan det blev ingenting till
Av allt son finns till.
Ordet var liv,
Och livet var människornas ljus
Och ljuset lyser i mörkret
Och mörkret har inte övervunnit det.”

Det fanns naturligtvis några, som inte kunde acceptera tankarna på en treenig Gud och att Jesus var Guds son med samma status som sin far. De blev religiöst rotlösa och ur detta växte det så småningom fram andra riktningar inom kristendomen. De, som tillhör dessa minoritetskyrkor, upplever idag sig som förföljda både av muslimer och de etablerade kyrkorna i Västvärlden.

Kejsare Konstantin blev kristen de sista timmarna av sitt liv. Han vördades som helgon i det medeltida Ryssland. Bilden av den ryska ikonen, som föreställer kejsare Konstantin har jag hittat i tidskriften Historia i fokus, nummer 7 år 2013.

Den niceanska trosbekännelsen användes inte i vår kyrkor. Vi läster den ungefär 400 år yngre apostoliska, som inte innehåller samma fantasifyllda budskap att Jesus är sann Gud och ljus av ljus. Detta gamla budskap finns kvar i psalm 283 i vår psalmbok och användes ofta vid kvällsandakter. Den skrevs antagligen av biskop Antonius från Milano för 1700 år sedan.

”O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker bliva när.
Vi skåda upp i tron till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Beskydda oss i denna natt,
att vi i dig må hava ro
och i din hägnad trygga bo.”

De sista veckorna har jag på grund av familjeskäl inte kunnat gå till mitt gym. I veckan som gått fick jag äntligen en egen förmiddag, som jag kunde reservera för ett längre träningspass. Nu upptäckte jag efter att en stund ha trampat på gymets motionscykel att kondition är färskvara. Naturligtvis borde jag hemma ha tagit mig samman, dragit på mig varma byxor och gett mig ut på en joggingtur. Detta är inte lika tidsödande som ett pass på gymet.

Till min stora glädje upptäckte jag att jag blivit smidigare och att övningarna på mattan gick som en dans. När jag höll på med dessa njöt jag av gymets bullriga musik, som fick mig att minnas barndomens dunkande fiskebåtar och mistlurarnas dova tjut de dagar, när dimman i gryningen låg tät över hamnen i Göteborg. Min smidighet beror troligtvis på att jag då och då spelar trappingis, en motionsform som kräver att man ständigt måste böja sig ner och när bollarna kommer farande från ett oväntat håll sträcka ut kroppen.

Den stora överraskningen var att jag blivit starkare och att alla de ryggövningar jag brukar göra på gymet hade blivit lättare att göra. En annan glädjande nyhet såg jag i min spegelbild. Jag hade inte fallit ihop och min rygg hade till och med blivit en aning rakare. Detta beror kanske på en övning, som jag snappat upp av den sjukgymnast, som ett par gånger i veckan kommer hem och tränar min strokedrabbade make David. Jag har förändrat övningen och gjort den betydligt tuffare.

För att göra denna övning använder jag hantlar och en frottéhandduk. Den börjar med att jag skall lägga mig på mage på golvet, lägga handduken på golvet och sedan placera hantlarna på den. Nu gäller det att skjuta hantlarna på handduken så långt fram som möjligt för att sträcka ut ryggen. Övningen gör att jag måste resa på nacken för att kunna andas ordentligt. Min målsättning de sista veckorna har varit att minst tio gånger göra denna övning ett par gånger om dagen. Dessa golvövningar är tänkta som ersättning för gymets letsdrag. De sista dagarna har jag ut ökat ut övningen genom att växla mellan armarna och när handen kommet i axelhöjd lyfta upp den. Denna övning känns i magmuskulaturen, som nu får sig en ordentlig duvning.

Idag på morgonen höll jag på längre än vanligt och upptäckte att det gjorde ont i magmusklerna på ett ovanligt sätt. Snart kom jag underfund med att det var knuten på mina träningsbyxor som höll på att leta sig in i naveln. Jag måste i fortsättningen ligga på en träningsmatta och också ha något mjukt under magen.

Idag är det höst i luften och solen skiner. Jag skall ut och njuta av höstens färgprakt och kanske åka till en sportaffär i Liljeholmen och köpa en träningsmatta. Detta är en motionspryl jag borde ha skaffat mig för flera år sedan.

Foto : Christian Martins

Min make David drabbades av en stroke i januari år 2009. Han var då 82 år och ingen trodde att han skulle kunna stå på sina fötter. Nu var det en säng på ett sjukhem som väntade. Det blev inte så. David ville kunna gå med rollator och klara så mycket som möjligt själv. Han ville hem till sin dator och läsa alla de mail som barnbarnen skrev till honom.

Jag insåg att det skulle bli jobbigt för en handikappad senior att bo i en villa med standard från 1930-talet. Vi köpte huset i mitten av 1960-talet och det blev aldrig av att vi då renoverade, byggde om köket och installerade ett toalettrum med dusch i nedervåningen. Huset hade när vi flyttade in tre rum och ett badrum i övervåningen och ett litet kök och två stora och dragiga rum i nedervåningen. Trappan mellan de båda planen var brant och spiralformad, alltså ingenting för en senior med stora svårigheter att gå.

Jag var alldeles för trött och sliten för att kunna tänka klart. Det blev dotter Vargvalp som fattade alla avgörande beslut när det gällde bostaden. Hon ville att hennes pappa skulle bo hemma och att han skulle ha det bra. Tillsammans med mig gick hon igenom vår ekonomi och konstaterade att vi hade pengar för en omfattande reparation av nedervåningen. Det trånga köket skulle bli duschrum, ett av de stora rummen kök med sovalkov och det andra rummet vardagsrum med plats för min farmors gamla matbord, våra datorer, ett par bokhyllor och en liten TV. Vargvalp hittade en byggfirma och utan att vara arkitekt gjorde hon med hjälp av ett datorprogram byggnadsritningarna. Det blev en underbar seniorbostad med allt i ett plan och med tillgång till en stor och vildvuxen trädgård.

Jag lärde mig under renoveringen av nedervåningen att det är svårt att göra sig av med prylar, även om det är sådant som inte har använts på åratal. Allt som fanns i köksskåpen och i de väggfasta bokhyllorna måste röjas ut, allt skulle bort och väggarnas skulle isoleras inifrån. Vargvalp tog kommandot, beställde en skräpcontainer och såg till att barnbarnen bar ut allt det som skulle slängas. Vissa saker gjorde ont i mig ner de bars ut. Det var till exempel en stor och illa medfaren gul porslinsskål, som kom från min farmors dödsbo, och en hyllmeter sönderlästa engelska deckare.

När allt äntligen efter två månader var klart, bad jag grannarna komma in och titta. Alla konstaterade att jag fått en drömbostad med ett duschrum där rollator och plaststol vid handfatet fick plats och ett stort och rymligt kök. Alla suckade och sa att så här skulle de inte kunna göra. En grannfru sa att hon och hennes skraltige make borde göra som jag och skaffa sig ett duschrum intill köket. Problemet var bara att hon inte visste på vilken vägg hon efter ombyggnaden skulle spika upp sin mormors stora förgyllda spegel. Att sälja den skulle vara att riva upp ett stort sår i hennes lyckliga minnen från barndomen.

Vi började diskutera var krassliga åldringar skall bo medan hantverkare bygger om huset. Hur klarar man sig utan kök i två månader? Var skall man bo medan detta buller pågår? Om det funnes pengar, skulle man kunna ge sig ut på en kryssning i tropiska hav. Vi visste alla att kommunerna ogärna ställer upp med ett tillfälligt boende när det gäller renovering av gamla och ofta slitna villor.

De sista veckorna har vi i TV sett skräckskildringar om hur krassliga åldringar i 30-talsvillor har svårigheter att ta sig från en tillfällig sovplats i vardagsrummet till toaletten på övervåningen. Vi har också hört kommunalpolitiker beklaga sig över hur dyrt det är med nuvarande bestämmelser bygga äldrebostäder.

Jag har inte läst Boverkets regler för hur ett äldreboende skall se ut. Jag har varit inne i ett par nybyggda lägenheter för äldre och konstaterat att de är lyxigare än en studentlya. Det är i sin ordning att toaletten är rymlig, eftersom det måste finnas plats för en stor rullstol för en person i 100-kilos klassen. Jag ställer mig frågan om en krasslig 90-åring verkligen behöver en spis med fyra plattor och ugn, en stor diskbänk och ett rymligt kyl-och frysskåp. Jag har också hört skräckhistorier om hur dementa åldringar satt på vatten i den egna duschen och sedan glömt bort vad de gjort. Resultatet har blivit översvämning i fastigheter och att flera lägenhet måste renoveras.

Den ende politiker som har haft mod att kräva att Boverkets regler för äldreboende skall omarbetas är Alf Svensson. Han menade att det var orimligt med dessa påkostade kök och duschrum. Han ansåg att det utan att göra trivseln mindre för de boende går att slopa kök och duschrum och att fem eller sex åldringar mycket väl kan dela på samma duschrum. Detta måste vara låst, så att ingen av misstag går in och sätter på vattnet.

Alf svensson fick genast mothugg av en stor grupp 40-talister. De menade att de var vana vid hög standard och därför skulle måste få tillgång till ett lyxkök och ett påkostat badrum även när de blir gamla, orörliga och dementa. Dessutom hävdade de mest påstridiga att det hörde till en krasslig seniors rättigheter att få duscha när han eller hon själv önskar. Ingen av dessa 40-talister hade tydligen varit i kontakt med dementa personer.

Nu har valrörelsen startat och PRO önskar att byggandet av fler bostäder för älderäldre skall bli en valfråga. Än har jag inte hört något om att de vill ändra på Boverkets regler. Vilket parti vågar idag säga att en sjuk senior inte orkar baka kanelbullar eller laga till en läcker gryta på älgkött och skogssvamp? Köket efter dessa övningar i kokkonst kan ju hemtjänst komma och städa.

Bilden föreställer vårt eget påkostade duschrum där det till och med finns plats för tvättmaskin och torktumlare.

Kyla och storm år 1809
Nyår 1809 började med rekordkyla och bitande snöstormar. Operan, som Gustav IV Adolf ville riva, var stängd och hade förvandlats till ett sjukhus för krigsskadade. Frusna och hungriga tiggare drev omkring på gatorna. Årstafrun stannade hemma och läste. En dag fick en tacka tvillingar. För att de inte skulle frysa ihjäl sydde Årstafryn kappor av små pälsbitar åt de små djuren.

Den ende i familjen på Årsta som dessa kalla dagar lämnade huset var sonen Hans Abraham. Han skulle uträtta olika bankärenden och också betala sina skulder till en vinkällare. I mitten av februari slog vädret om och det blev mildare. Lördagen den 18 februari kom aktuarie Rylander och hämtade Årstafruns make och Hans Abraham. Dessa tre herrar skulle gemensamt åka till tinget i Fittja. Avresan blev dramatisk på grund av den nya pigan Cecilia. Hon smög sig in i salen och ställde sig insmickrande bredvid Rylander, som till Årstafruns stora fasa inte kunde hålla tassarna borta från Cecilia. Rylander tappade all behärskning och kysste pigan intensivt. Cecilia blev högfärdig och arrogant mot Årstafrun, som genast blev så förargad att hon beordrade en av de frusna drängarna att åka in till staden och köpa en rotting. Den skulle få dansa på Cecilias rumpa så att folket i huset skulle slippa höra på pigans otidigheter. Senare på dagen kom de tre herrarna tillbaka till Årsta. De hade inte ätit, men däremot tagit fyra stora supar. I all hast fick Årstafrun laga middag till dem och när herrarna var måtta och belåtna, satte de sig ner i de bekvämaste stolarna och läste tidningar. Då kom Cecilia in och tittade trånsjukt på Rylander. Hans Abraham gillade inte att pigan störde läsfriden. Han reste sig upp och gav Cecilia en rungande örfil.

I mars kom kylan tillbaka och det var oroligt i staden. Årstafrun fick nu något annat att tänka på än den uppstudsiga pigan Cecilia och att Hans Abraham hade för vana att med en brännvinsflaska i handen söka sig till drängkammaren. På morgonen måndagen den 13 mars trotsade en av grannarna den bistra kylan och sökte upp familjen i Årsta för att få berätta vad han hade hört. Mitt på natten hade det gått larm i staden och borgarna var övertygade att någon ville göra kungen illa. Kungen hade uppfattat faran och var beredd att fara bort. Vagnarna stod i beredskap och slottets portar var stängda.

Fler grannar sökte sig till Årsta. Till sin fasa fick Årstafrun höra att general Cederström hade arresterats. Sedan kom de av gårdens folk, som brukade köra in mjölk till staden, och berättade att Västra Armén krävde att kungen skulle ge dem bröd. En annan sa att Västra Armén hade tågat från Värmland och nu fanns i Västerås. Ingen i sällskapet hade klart för sig vem som var befälhavare för denna del av det svenska försvaret. Någon trodde helt felaktigt att det var Gustaf Mauritz Armfelt. Vid denna tidpunkt var överstelöjtnant för västra armén Georg Adelsparre för det flesta stockholmare ett okänt namn.

Georg Adelsparre var från Jämtland. Han hade tidigt gjort klar för sin omgivning att han hade liberala och för många motbjudande åsikter. Den enväldige kungen måste bort och landet behövde nya grundlagar. Sverige måste som Danmark ansluta sig till Frankrike under kejsar Napoleons ledning och inte hållit fast vid överenskommelsen med England. Hela Europa hade tjänat på om den engelska flottan hade krossats, så att fartyg obehindrat kunde segla på Nordsjön. Den engelska flottan hade ett par år tidige blockerat alla hamnar från Portugal till Nordnorge. Norge var beroende av att man kunde exportera torkad fisk till de katolska länderna i södra Europa. På grund av att engelsmännen hindrade fartygen att lämna de norska hamnarna, slutade pengar att strömma in från andra länder. Den kalla vintern och dåliga skördar gjorde livet outhärdligt för norrmännen. Prästerna kunde konstatera att många människor dog av hunger och brist på varma kläder. Det sjöd av uppror mot Danmark i stora delar av Norge, som i ungefär 500 år varit ett lydrike till Danmark. Några norska adelsmän tog i hemlighet kontakt med Georg Adlersparre och började diskutera om inte den svenska kungen borde avsättas och Sverige sluta fred med Ryssland. Norge borde bryta sig loss från Danmark och ingå i union med Sverige. Georg Adlersparre lovade att fundera på saken. Problemet var att det inte fanns någon bra tronföljare. Innan Gustav IV Adolf var avsatt måste det finnas en bra kandidat, som kunde komma från Frankrike eller Danmark.

Georg Adlersparres tankar hade den 13 mars 1809 inte nått fram till Årsta. På kvällen kom en av grannarna och berättade uppskakande nyheter. Denne granne hade i skymningen varit på Södermalmstorg och lyssnat på härolden, som läst innantill ur ett nyskrivet dokument. Kungen hade misskött landet och förskingrat landets tillgångar. Nu var han avsatt och hertig Karl skulle tillsvidare regera landet. Kungen, greve af Ugglas och underståthållare Daniel Edelcreutz var nu fångar på slottet.

Natten som kom blev rekordkall. På morgonen bröt en snöstorm ut. Hela Stockholm höll andan och undrade vad som skulle hända i fortsättningen.

Bilden föreställer Georg Adlersparre

Det är söndag och jag fortsätter med en blogg om svenska kyrkans trosbekännelse, som brukar kallas för den apostoliska. Redan i inledningen får vi veta att Gud är allsmäktig och att han har skapat himmel och jord. Ordet allsmäktig skickar ut alla de som läser trosbekännelsen på en tidsresa till åren innan digerdöden på 1300-talet lamslog stora delar av Europa. Kristendomen hade då segrat och det gällde att med få ord och på ett begripligt sätt tala om vad Gud stod för. Han var väldig och hade all makt i världen. Han kunde upphäva naturlagarna så att ett äppelträd kunde från kärnhuset växa upp och bära frukt på ett enda dygn, han kunde få hälsosamma källor att strömma ut från ett berg och han kunde få armar och ben att växa ut på män, som hade skadats krig. Det gällde nu bara att med hjälp av tiggarmunkar få folk att tro på denne mäktige Gud.

Efter digerdöden kom tvivlens tid. Om Gud hade all makt i världen och var allsmäktig, varför kunde han då inte stoppa digerdöden? Dessutom började det bli spritt bland de bildade att påvarna levde ett lyxliv med överdådiga middagar och älskarinnor. Det var som om dessa män hade glömt sitt munklöfte om kyskhet, fattigdom och lydnad.

Under det andra världskriget i Oxford fick tankarna från medeltiden ett nytt liv. Det skedde genom professor Cleve Staples Lewis, vars specialitet var medeltidshistoria. Denne professor har efter kriget gärna berättat om hur hans barnboksserie om landet Narnia och lejonet Aslan kom till. Bomberna regnade över London och det gällde att se till att Londons barn, som var en del av landets framtid, överlevde. Professor Lewis var då ungkarl och levde i ett mysigt och gammaldags hus tillsammans med sin bror. In till dessa stillsamma herrar, som aldrig hade sysslat med barn, flyttade en grupp oroliga londonbarn. Nu gällde det att hålla barnen sysselsatta och också att ge dem framtidshopp och något roligt att tänka på. Då började professorn skriva ett par kapitel i veckan, som han sedan läste högt för barnen. Det uppstod ett fint samspel mellan de båda ungkarlarna och de olyckliga barnen, som var oroliga för hur deras mödrar klarade sig i bombregnet. Efter kriget kunde bokserien i sju delar om landet Narnia tryckas.

Ibland skiner det igenom i böckerna att Clive Staples Lewis var religiös och kunde sin Bibel. Strax efter det att fantasilandet Narnia hade skapats ur en ödemark, fick londonpojken Digory i uppdrag av lejonet Aslan att från Narnia ta sig in i ett främmande land och där hämta ett enda äpple, som han under inga villkor fick smaka på. Digory lyckades hitta trädet med stora och silverskimrande äpplen. Just när han hade tänkt ta ett äpple åt sig själv, upptäckte han att en orörlig fågel satt högst uppe i trädet. Fågeln sov med det ena ögat och med det andra spanade den in Digory. Det var som om en kraftfull hand hindrade Digory att plocka fler äpplen. Sedan såg han till sin förfäran att den elaka häxan stod bakom ett annat träd och glodde på honom.

Allt slutade väl. Digory lyckades komma tillbaka till Aslan med äpplet, som han sedan fick i uppgift att slänga i den flod, som flöt genom Narnia. Äpplet drev upp på stranden och ur detta växte genast upp ett äppleträd, som inte bar vanliga äpplen utan ungdomens och odödlighetens frukter.

Boken slutade med att Digory kunde återvända hem med ett av ungdomens äpplen i sin ficka. Detta skulle han ge sin svårt sjuka mamma. Nu hände underverket. Mamman blev frisk.

Denna positiva bild av en allsmäktig och hjälpsam Gud fanns inte när jag var barn. Jag gick i första klass i skolan och hade just lärt mig läsa när 1937 års Psalmbok kom ut. Jag önskade mig ett exemplar i julklapp och den låg i ett paket tillsammans med stickiga strumpor av lumpylle, ett fult livstycke och min äldste brors avlagda gamla kängor. En av de nya psalmerna handlade om Gud, som var helig och allsmäktig. På juldagen var det busväder och detta gjorde att jag trots min brors gamla kängor slapp gå i kyrkan. Jag ställde mig bredvid julgranen och läste psalmen högt. Då kom pappa prästen och talade om för mig att psalmen hade sitt ursprung i en indisk föreställning om att en osynlig och mäktig Gud bodde högst upp på bergskedjan Himalaya. Psalmen hade skrivits hundra år tidigare av den indisk-engelske missionsbiskopen Reginald Heber.

Detta lät spännande att Gud bodde på världens högsta bergstopp, dit ännu ingen människa hade kunnat ta sig. Dessutom tassade det i Guds närhet runt en märklig varelse, Snömannen, som kunde vara mycket farlig.

Hela jullovet stod jag varje dag vid julgranen och läste psalmen om den allsmäktige Guden, som jag hoppades skulle skicka sin Snöman till regnrusket i Göteborg. Jag hade velat möta honom på vägen till Annedalskyrkan.

Som vuxen har jag funderat många gånger på den psalm jag älskade som barn. Jag förstod inte vad orden betydde, bara att de hade en magisk innebörd, som kunde få mig att fantisera om ett högt berg med obekanta varelser och gröna dalgångar mellan bergen. Idag gillar jag den första versen och är förvånad över hur prästerna på 1930-talet i vers tre kunde låta barn sjunga om att de hade syndiga ögon. Var fanns då Steve Staples Lewis ljusa syn på kristendomen? Psalmen finns med i vår nuvarande Psalmbok och har nummer 3.

”Helig, helig, helig

Herre Gud allsmäktig.

När den nya dagen gryr

vår lovsång till dig går.

Helig, helig, helig,

nådefull och mäktig,

dig vi tillbedja,

Gud och Fader vår.

Helig, helig, helig,

hög och otillgänglig

är din glans den klara

som ej syndigt öga ser.

Evig är din nåd,

din kärlek oförgänglig.

Allgod till stoftets barn

du skådar ner.”

Bilden, som föreställer hur Digery plockade silveräpplet i den okända trädgården, har jag hämtat från boken ”Min morbror trollkarlen” Bilden har tecknats av Pauline Baynes.