För drygt en vecka sedan såg jag på kartan att det skulle finnas en promenadväg mellan Bergianska trädgården och parken Bellevu. Detta var lockande och jag hoppades att orken skulle räcka att promenera halvvägs runt Brunnsviken och på så sätt komma fram till Fjärilshuset i Hagaparken. Det blev inte den lugna promenad jag tänkt mig utan ett äventyr upp och nedför branta trappor och blanka berghällar. Krafterna tröt och jag fick aldrig möjlighet att njuta av fjärilarna på Haga.

Bergianska trädgården smög sig in i naturparken vid Brunnsviken och övergången till naturpark märktes först när skyltarna med växternas namn upphörde. Då blev också vägen smalare och förvandlades snart till en stig, som slingrade sig fram mellan stora flyttblock och knäckepilar med nedhängande grenar. Stigen gick sedan uppåt, blev brantare och efter ett tiotal meter slingrade den sig uppför ett kalt och halt berg. Det fanns ett räcke att hålla sig i, men jag föredrog att lägga mig ner på knä och krypa uppför berget. Detta visade sig snart vara förnuftigt. Nedför berget kom samtidigt mammor, som släpade på sina barns cyklar. De var på väg till höstfesten i Bergianska trädgården, en fest som hade på sitt program trädklattring för alla barn och avsmakning av olika grönsaker. Solen sken och mammorna såg trötta ut. En flicka undrade om de inte snart var framme. Rårivna morötter såg hon inte fram emot, men däremot hoppades hon på att det skulle finnas en glasskiosk bredvid klätterträden.

Efter detta blev det en kilometer upp och nedför berget. Vid stranden växte knäckepilarna så tätt att solens strålar inte nådde ner till sanden på stigen. Jag mötte ständigt barnfamiljer, som kämpade med sina barns cyklar och bar på matsäckskorgar. Alla hade ett mål, klätterträden i Bergianska trädgården. Plötsligt gick stigen brant uppåt och jag stod på grått urberg och hade en otrolig utsikt över Brunnsviken. Sjön var lugn och röda kanoter klöv vattenytan. På andra sedan skymtade jag bakom vassruggar och en strandäng Haga slott. Häruppe förstod jag varför naturen såg ut som den gjorde. Stigen vid stranden löpte fram på gammal sjöbotten. Den nuvarande strandlinjen med alla sina flyttblock kom till i mitten av 1860-talet och var resultatet av att Brunnsviken sänktes 1.3 meter.

Då försvann mycket av den gamla charmen vid Hagaparkens alla små öar och träbroar. Efter sjösänkningen påminde området runt slottet mest om ett träsk. Då började man fylla ut de gamla vikarna och sunden, broarna revs och parken fick sitt nuvarande utseende. De najader, som Carl Mikael Bellman sjöng om, försvann för alltid.

Idag kan man undra om denna sjösänkning verkligen var nödvändig. Det skapades ingen ny åkermark och på den östra sidan av sjön blev stranden en sumpmark med många stora flyttblock. Kor och får fick leta efter grässtrån mellan de stora och skarpkantade stenarna och det var risk för att djuren halkade och bryta benen på de hala klipporna. Anledningen till sjösänkning var att vid Albano hade det vuxit upp ett industriområde. Material och färdiga varor skulle fraktas med båt ut mot Saltsjön. För att komma dit behövde de passera den trånga slussen vid Ålkistan. Om sjön sänktes och slussen sprängdes, kunde man förvandla bäcken till en bred kanal och sedan bygga en stabil bro över den nya kanalen. Det fanns ytterligare en anledning till sjösänkningen. Brunnsviken hade under många år använts som soptipp och nu var vattnet så dåligt att fiskarna hade försvunnit och det fanns inte längre några beckasiner i sunden mellan Hagaparkens små öar. Vattnet var förgiftat och Brunnsviken hade blivit ett stinkande hälsoproblem. Genom att spränga en kanal ut mot fjärden Lilla Värtan kunde friskt vatten från Östersjön med höststormarna brusa in i Brunnsviken. Om sjön samtidigt rensades på skräp, skulle man här kunna få ett trivsamt parkområde på gångavstånd från arbetarbarackerna på Norrmalm. Tjugo år senare flyttades Bergianska trädgården från Brunkebergsåsen strax intill nuvarande Stadsbiblioteket till sin nuvarande plats i närheten av villa Frescati. Stockholm hade fått en grön oas dit alla som var intresserade av botanik kunde söka sig för att

Jag satte mig ner på en sten och funderade på detta. Det var fler än jag som satt här och njöt av solen denna sensommardag. Unga skator tiggde kraxande godbitar från matsäckskorgar och barnen undrade om de inte var framme snart vid klätterträden. Själv reste jag på mig och gick försiktigt baklänges nerför en brant stig till stranden, som redan efter ett tiotal meter slingrade sig uppåt igen. Här uppe delade sig stigen. En gren ledde in i en liten skog med lövträd och den andra mot en trappa, som var uthuggen direkt i berget. Här kände jag historien vingslag. Detta var kanske den trappa, som Jean Louis ritade på 1780-talet. Han fick då i uppdrag av Gustav III att göra ritningarna till Villa Frescati. I denna herrgård var det tänkt att kungagunstlingen Gustaf Mauritz skulle bo. Nedanför trappan skulle det finnas en båtbrygga. Hit kunde kungen komma med båt från Haga, bli av starka matroser buren i bärstol uppför den branta trappan och sedan skrida in i den vackra villan.

Det blev inte som Gustav III hade tänkt sig. Villa Frescati blev färdigbyggd år 1792, som var samma år som kungen mördades på en maskeradbal på Operan. Gustav Mauritz Armfelt flyttade aldrig in i den vackra villan utan blev så småningom rysk medborgare och tjänstgjorde under tsar Alexander I. Det slott i Haga, som Gustav III drömde om, fullbordades aldrig och grunden står nu som en stämningsfull ruin i Hagaparken

Trappan var oväntat lätt att gå i och på vägen ner mötte jag en flicka, som glatt sa att denna trappa var ett utmärkt ställe att stärka benmusklerna inför vinterns Wasalopp. Hon bodde i närheten och brukade komma hit och träna ett par gånger i veckan.

”Bättre och billigare än gym” sa hon och skrattade med hela ansiktet.

Efter trappan kom en sandig, bred och rak gångväg. Med trötta ben gick jag först förbi en badplats och sedan en båtklubb och kom fram till Kräftriket, där det på 1700-talet låg en krog. Här, mitt bland träden på en kulle, såg jag Gustav Alfred Nyströms staty över Carl Mikael Bellman. Den skall påminna vandrarna om att hit kom Mollberg och Ulla Winblad en sensommardag gör att njuta av mörkröda kräftor.

”Så höljde min nymf på Floras fest
ett enkelt och skiftat flor,
då hon utav Mollberg bjuden till fest,
ut till Första Torpet for,
det torpet lilla, strax utom tulln,
där kräftan ljustras röd i kastrulln
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.”
Bellmans epistel nummer 80

Mina ben kändes som tunga trästockar när jag en halvtimme senare kom fram till tunnelbanestationen vid Stadsbiblioteket på Sveavägen. Dagen hade blivit fylld av oväntade upplevelser. När vårsolen lyser skall jag återvända till denna för oss söder-om-söderbor okända kulturoas.

Bilden föreställer ”Armfelts trappa”

Idag är det kyrkoval och alla över 16 år och som är medlemmar i svenska kyrkan är röstberättigade. Det är tre val det gäller, till kyrkofullmäktige, till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet. Jag har fått en del valpropaganda i min brevlåda och där har olika kandidater berättat om sig själva. Ingen enda har försökt skildra vilken gudsbild de har och ingen har skrivit något om Jesus. Det enda parti, som avviker från detta mönster, är Sverigedemokraterna. De anser att Gamla Testamentet bör få en utökad plats i den kristna förkunnelsen och att det kristna budskapet har urholkats och blivit flummigare på grund av att kommunister och homosexuella har fått göra sina röster hörda i kyrkopolitiken.

Jag har i nästan ett helt år skrivit söndagsbloggar om kristendomen. I samband med detta har jag börjar läsa Bibeln på kvällarna och blivit medveten om att det finns olika skildringar av Gud. Om jag sedan läser den svenska psalmboken träder Gud fram i ännu fler gestalter. När det gäller att skildra vem Gud är Sverigedemokraterna mycket tydliga. Det är den Gud som skildras i Josua och Domarboken i Gamla Testamentet. Denne Gud hade sin storhetstid för drygt 3000 år sedan och idag tar de flesta svenskar avstånd från honom. Detta är en Gud som inte drar sig för folkmord och etnisk rensning. Idag skulle han ställas inför den internationella brottsmålsdomstolen i Haag och bli dömd för folkmord. Anhängare av denne Gud vill jag inte släppa in i kyrkofullmäktige för min församling eller i kyrkomötet.

Jag bläddrar vidare i allt material om kyrkovalet jag fått. Några namn känner jag igen sedan tidigare medan andra är helt nya. Ingen av kandidaterna beskriver sig själva som kyrkobesökare och ingen talar om vilken av församlingens fyra kyrkor de brukar gå till. Jag skulle ha god lust att innan vallokalerna stängs ringa upp några av kandidaterna och fråga när de sist gick till högmässan. För drygt 20 år sedan, innan kyrkan skiljdes från staten, gjorde jag detta. Det vanliga svaret var att som politiker hade man så många uppdrag att det var omöjligt att få tid över till ett kyrkobesök. Efter detta började de flesta prata om församlingens ekonomi. En man sa att kyrkans lokaler var så stora att de skulle kunna hyras ut till olika företag och en kvinna suckade över att städningen vintertid blev alltför dyr efter kyrkans mycket uppskattade barntimmar. En ung grabb på icke valbar plats förklarade glatt att han skulle gå till högmässan om han fick sammanträdesarvode för detta besök. I år hoppas jag att alla som ställer upp i årets kyrkoval är mer intresserade av kristendomen än den dag jag ringde runt och ställde obehagliga frågor.

Ett av mina barnbarn läste ut Barnens Bibel innan han började skolan. Det var mycket denne pojke funderade över. En dag fick jag frågan om man inte borde uppgradera Gud. Pojken tyckte att Bibelns Gud inte passade in i en värld med tunnelbana och datorer. Jag höll med honom och vi var båda eniga om att vi inte visste vem som skulle ansvara för denna uppgradering. När pojken gått hem kom jag att tänka på att det är Kyrkomötet som ansvarar för förändringarna inom kyrkan. Detta är svåra frågor som jag är glad att jag slipper ta ställning till.

Ibland får jag efter en söndagsblogg frågor om min egen inställning till kristendomen och hur min bild av Gud ser ut. I dagarna har jag kommit att tänka på att jag ser Gud som en skicklig trädgårdsmästare och att det kan vara svårt att hitta grinden till hans andliga oas. Det är psalm 530 i vår senaste psalmbok som har inspirerat mig till detta. Psalmen diktades år 1919, det år när kunskap om grymheterna under det första världskriget blev allmänt kända. Många ställde sig frågan varför inte Gud ingrep och stoppade det vanvettiga kriget mellan kristna stater. Kriget hade fört med sig död, mänskligt lidande och ödeläggande av åkermark. Var fanns Gud när gasen sipprade in i skyttegravarna? Svenskarna började nu tvivla på det kristna budskapet och det var inte längre självklart att gå till kyrkan varje söndag. Kristendomen kom att ligga i skymningslandet mellan tro och tvivel. Författare till psalmen om sökandet efter Gud var Emil Liedgren.

”En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet,
när dagen börjar svalkas.
Där inne dväljs min bäste vän,
men jag vid porten dröjer än.”

Bilden föreställer den stig, som leder från Brunnsviken in i Bergianska trädgården.

Nu är det nästan slut med löpträning på parkvägen utanför min trädgård. De första skidlöparna på hjul viner redan fram på gatan och riskerar att krocka med cyklister. Det gäller ju att vara tidigt ute, om man skall vara i god form för Wasaloppet.

Jag har hört flera tragikomiska historier om hur det är att sörpla i sig blåbärssoppa vid Mångsbodarna. Då har den första gula snoren börjat rinna ur näsan, andningen fungerar inte som den skall, det är trångt och mitt i kaos bland löpare, funktionärer och bortslängda muggar gäller det att snabbt få i sig den energigivande och varma drycken. Då måste man ha kontroll över svalget, så att inte soppan fastnar i halsen. Det är alltid några som hostar upp soppan och får blå färg över ansikte och skiddräkt. När de snoriga löparna sedan återvänder till spåret ser de ut som svenska flaggan. Det hela kan bli ännu mer färgsprakande om han eller hon sedan börjar blöda näsblod.

På gymet stöter jag då och då ihop med 50-åringar, som glatt påstår att de inte skulle hålla sig i form om de inte varje år åker Wasaloppet. De brukar finnas vid de maskiner, som stärker benmuskulaturen och samma maskin, som användes av träsgårdsentusiaster. Den sista är utmärkt när det gäller att träna upp armmuskler och axlar för att orka skjuta en tungt lassad skottkärra framför sig. När jag frågade hur de gör för att snabbt kunna svälja blåbärssoppan fick jag undvikande svar. Flera medgav att de inte klarade detta utan upplevde blåbärssoppan som en fartbromsare.

För ett par dagar sedan träffade jag av en slump logopeden Mia. Vi började prata om hur svårt det kan vara att dricka en kopp kaffe under en paus på teatern. Jag jämförde detta med blåbärssoppan under Wasaloppet och vattnet under Midnattsloppet. Mia skrattade glatt och berättade att numera får logopederna utbildning i att träna halsmuskulaturen. Det är inte bara folk i farten, skådespelare och sångare som behöver träna sina halsmuskler. Det gäller framförallt människor med talsvårigheter och alla, som har drabbats av stroke. Träning av halsens alla muskler gör att talet blir tydligare och mer distinkt. Jag blev nyfiken och ville veta mer. Då började Mia träna mina halsmuskler.

Mia tyckte jag så vältränad ut att jag kunde börja med de svåraste övningarna. Jag ombads räcka ut tungan och försöka slicka mig på näsan. I detta läge skulle jag sänka axlarna och andas lugnt från magen utan att flåsa. Nu var det inte bara halsmusklerna som fick jobba utan också magen. Med flitig träning kunde talet bli bättre och tydligare samtidigt som jag fick plattare mage.

Efter detta var det dags att dra in tunga så långt att tungspetsen vilade mot de nedre framtänderna. Sedan skulle jag lätt bita ihop tänderna, samla saliv i munnen, fösa ihop saliven till en klump i munnen och sedan svälja. Detta upplevde jag som svårt och först vid det tredje försöket lyckades jag.

Sist kom den lättaste övningen. Det bestod i att samla saliv i munnen, tyst räkna till tre och sedan med ett knyckande svälja all saliv.

Jag tackade Mia och hon försvann i vimlet av folk. Hemma tränar jag nu regelbundet Mias övningar. Jag märker att de har haft effekt bland annat när telefonen ringer samtidigt som jag lagar mat. Min röst låter inte längre som om jag vore en gläfsande gammal hund på väg att förlora förmågan att skälla.

Jag är för dålig skidlöpare för att våga mig på Wasaloppet. Kanske blir det Midnattsloppet nästa sensommar och då skall jag uppe vid vätskekontrollen på Vita Bergen slippa spruta vatten som en fontän.

Det är mer än 20 år sedan jag strövade runt i Bergianska trädgården. Då förfasades jag över hur vanvårdat allt var. Det var vår. Koltrastarna sjöng i de gamla ekarna och rabatterna glänste av maskrosor. På flera ställen höll kirskålen på att radera ut alla spår av planteringar. Några kunskapshungriga trädgårdsamatörer eller studenter såg jag inte till. På ett av växthusen fanns det anslag om att de som studerade botanik hade tillgång till ett speciellt rum i växthuset, där man försökte få tropiska växter att blomma och gå i fröställning.

I söndags hade jag en ledig dag och beslöt mig för att ge mig ut och traska vid Brunnsviken. Det bästa sättet att komma ner till stranden var att promenera genom Bergianska trädgården. Jag väntade mig en botanisk trädgård i djupaste förfall. Min förvåning blev stor, när jag förstod att trädgården hade rustats upp och nu var nästan lika intressant som det betydligt större Kew Gardens i London.

Att gå runt i en botanisk trädgård är för mig en påminnelse om hur litet jag kan i ämnet botanik. Jag såg mängder av växter, som jag aldrig tidigare sett. Jag ville veta mer. Var ifrån kom växten? Var det en trädgårdsväxt, som tagits fram genom oändliga korsningar, eller var det en vild växt från ett fjärran land? Dit hörde en meterhög kraftig växt med glittrande vita blommor. Den stod och spred sitt silverglänsande skimmer bland röda dahlior. Var det en engelsk dahlia, som tagits fram för överklassens kyrkbröllop eller kom den från sydsluttningen av bergskedjan Himalaya? Jag greps av habegär. En sådan växt skulle jag vilja ha i min trädgård.

Jag vandrade vidare genom stenpartiet kom fram till slåtterängen. Här förstod jag att dagens botanister får lära sig det gamla kulturlandskapets historia och hur man vårdar det. En gammaldags doftande höhässja stod mitt på ängen. Det jag saknade var barndomens tjudrade kor, som fick beta av det sista av gräset runt hässjan. Här stötte jag på trädgårdens visningsgrupp, som leddes av en entusiastisk ung flicka. Jag stannade till, ställde mig längst bak och lyssnade ett par minuter och hörde en poetisk skildring av min barndoms landskap. Vad flickan glömde var det envisa surrandet av bromsar och stora spyflugor och de mjölkande kvinnornas suckande över ett hårt arbete med handmjölkning.

Jag strövade vidare förbi näckrosdammarna och planteringar av dahlior utanför ett av växthusen och kom slutligen fram till den italienska terrassen. Här möttes jag av den svenska sensommaren när den är som allra best.

Ledningen för Bergianska trädgården har lyckats skapa en gammaldags herrgårdsidyll på en klippa vid Brunnsviken. Jag kom från strandpromenaden och mina fötter fick treva sig uppför en brant trappa, som var uthuggen i berget. Väl uppe möttes jag av doften från termoskaffe och surret från vildbin, som bråkade med getingarna om de sista läckerheterna från de vissnande trumpetliljorna. Längre in på terrassen fanns en rabatt med bara gula blommor. Det enda jag saknade var solrosor.

Jag strövade länge omkring vid den italienska terrassen och hittade så småningom en stig ner till stranden. Nu hade jag kommit in i ormbunksplanteringarna vid de gamla stenbrotten från Gustav III´s dagar. När jag hade räknat till tio olika arter gav jag upp och insåg att ormbunkar är ett stort släkte med 30 kända arter i vårt land. Det är inte farligt att sticka mer foten bland ormbunkar, varken snokar eller huggormar trivs bland dessa växter. Hela växten är mycket giftig.

Efter stenbrotten gick den botaniska trädgården omärkligt över i en svensk skog med träd, som klamrade sig fast på bergssluttningen. Jag kom in i ett landskap, som Bilbo Bagger och trollkarlen Gandalf skulle ha trivts i. Det var ibland svårt att hitta den slingrande stigen, som skulle leda mig till den tuktade Bellevuparken.

Bergianska trädgården är fantastisk. Jag skall återvända dit till våren när sipporna blommar. Kanske kan jag till och med få höra göken.

Bilden föreställer den vita växt jag vill ha i min trädgård

Jag är anhörigvårdare och detta gör att jag sällan får en hel dag ledig alldeles för mig själv. Igår fick jag en sådan dag. Anledningen till denna fridag var att min strokedrabbade make David är intagen på Södersjukhuset på grund av en krånglande högeraxel. Nu skulle jag göra något jag drömt om länge. Det var att fara ut till Bergianska Trädgården vid Stockholms universitet och sedan vandra mot Bellevuparken, en för mig helt obekant oas vid den bullriga Sveavägen

Jag packade min ryggsäck med mat och vatten, kontrollerade att kameran fungerade och att mobilen var laddad och for hemifrån så snart morgondimman blåst bort. Redan på tunnelbanan märkte jag att något ovanligt var på gång. I min vagn var jag den enda, som inte släpade på kassar med blommor och lökar eller satt djupt försjunkna i böcker om trädgårdsskötsel. Vid Universitetet tömdes vagnen och alla begav sig i solskenet glatt mot Bergianska trädgården. Det var bara att följa med strömmen. Vid ingången möttes jag av stora skyltar, som förklarade att det var höstfest.

Plötsligt var jag mitt inne i ett av de tidigaste avsnitten av ”Morden i Midsumer”. Mina ögon började i det intensiva solljuset leta efter Tom Barnaby på spaning efter den som hade mördat socknens kyrkoherde och hans hustru Joyce, som skulle stå i ett stånd och sälja nybakade scones med hemlagad jordgubbssylt och vispgrädde. Det, som inte stämde, var att alla pratade svenska och att det inte var någon tävling om den läckraste ättiksgurkan.

Det var trängsel kring de olika stånden. Här kunde man köpa lökar av olika slag, sticklingar av pelargonier, fröpåsar och mycket annat. Jag trängde mig aldrig fram för att spana in vad som var till salu. Jag var rädd att habegäret skulle slå klorna i mig och att min redan nästan fulla ryggsäck skulle bli överfull. Jag hade ju en lång promenad framför mig och ville inte släpa på mer än jag absolut behövde. Därför drog jag mig in i kryddträdgården. Detta blev en doftande upplevelse och ett tassande in i höstens blomsterprakt.

Den första doften jag mötte var dill. De meterhöga växterna trängdes och kronorna hade fått hösten gulbruna färg. Det var en känsla av att kiva rakt in barndomens kök och med förberedelserna till kokandet av nyfångade havskräftor och tångräkor. Det skulle bli fest för de ledande damerna i församlingens kyrkliga syförening.

Några meter längre bort var jag i sonen Mats hem i Italien. Nu var det lukten rosmarin och basilika som strömmade emot mig. Tidigare har jag inte tänkt på att det finns flera arter av basilika och att den med de röda bladen kommer bäst överens med klimatet i Stockholm. Nu blev jag nyfiken och strövade långsamt från kryddväxt till kryddväxt. Här kunde jag konstatera att matlagning med tillhörande kryddning inte är min starka sida. Medan jag stirrade rakt ner på en för mig obekant växt gled en äldre herre upp bredvid mig. Han berättade stolt att matlagning var hans hobby och att hans stora idol var prins Bertil. Hemma på balkongen hade han en liten kryddträdgård och nu var han på spaning efter nya smaker. När bara jag såg vad som hände, böjde han sig ner och tog ett litet blad av en växt. Mannen la bladet försiktigt på tungan och sken upp. Sedan svalde han och gick med bestämda steg till ett stånd, där man troligtvis kunde köpa fröpåsar.

Nu hade jag fått nog av matglädje och gick mot Svenska Dahliasällskapets bord. Här var det inte tal om mat utan odlingstips om hur man lyckas med att pryda sin trädgård med färgsprakande och två meter höga dahlior. Trängseln var stor och jag brydde mig inte om att höra mig för om odlingstips. Jag är inte säker på att jag skulle lyckas få fram en skog av röda och skimrande dahlior innanför vår vita trädgårdsmur. Här hörde jag för första gången engelska. Det var ett äldre par turister, som på sitt hotell sett information om denna höstfest. De var imponerade av den svenska sensommaren och hur trevligt det var på höstfesten. Visst saknade de äkta engelskt te. Stanken av svenskt kaffe med kanelbulle upplevde de som påträngande och obehaglig. Men trots detta skulle de gå till fiket utanför ett av växthusen, dricka en kopp med påste och njuta av solen och den svenska vänligheten.

Nu hade jag fått nog av höstfesten och började traska runt på de nykrattade trädgårdsgångarna. Det var fler än jag som hade dragit sig undan trängseln. De flesta jag stötte på var seniorer på spaning efter något nytt för den lilla planeringen i den inglasade balkongen. Några satt i rullstol och berättade för mig med glädje i rösten att krukväxterna i köksfönstret var en del av deras liv. De undrade vad jag hade i mitt köksfönster. Det är resultatet av att jag förra våren köpte den nordafrikanska frukten neffla och stoppade ner kärnorna i en kruka med jord. Efter drygt en månad kom hjärtbladen upp och nu är växterna ungefär fyra dm höga. De trivs i köksfönstret mot öster. Bladen är stora och glimmar i mörkgrönt.

”Tack för tipset, det bästa hittills på denna blomstertäppans höstfest. Jag har också ett köksfönster mot öster.”

Damen i rullstol nickade åt mig och försvann mot ett stånd med kaffe och kanelbulle. Själv drog jag mig mot den närmaste trädgårdsdammen.

Varje sjukhus brukar ha en plats dit anhöriga kan dra sig undan för att låta tankarna på sjukdom och död sjunka undan. På Södersjukhuset är det ett rum med dunkel elektrisk belysning och där levande ljus låter sina lågor stillsamt fladdra. Sedan finns det en plats utomhus, mitt i vimlet av bilar, bussar, cyklister och jäktade människor. Det är hoppets och glädjens plats. Den ligger som en grön mitt i den stora och ovala vändplanen framför huvudingången. Här finns det två dammar, träd och under sommaren krukor med blommor. I somras simmade ett andpar runt i en av dammarna. De väntade förgäves på att någon skulle slänga ner resterna av sin korvlunch från Pressbyrån till dem.

Sedan januari 2009 har min make David fyra gånger, varav två för stroke, blivit intagen på akuten på Södersjukhuset. Sista gången var för två dagar sedan. Vid varje besök har jag sökt mig till det dunkla rummet och slagit mig ner på en stol för att meditera över det liv vi har levat tillsammans. Dessa stunder har varit fyllda av sorg och saknad.

Besöket igår blev helt annorlunda. David hade fått ett eget rum och han behandlades av personalen som om han vore en betydelsefull person. Jag hade inte hunnit sitta vid hans säng speciellt länge, förrän doktor Per kom in och började prata med mig. Nu äntligen fick jag förklaringen till att David tappade all ork i slutet av förra sommaren.

Den första stroken i april 2009 raderade bort mycket av Davids balansförmåga. Han har inte kunnat gå utan hjälp av rollator. De första åren var vi ett par gånger varje vecka ute och gick ungefär två kilometer. Sedan kom bakslaget, som vi inte fick förklaring till.

För drygt ett år sedan gled David ur sängen och hävde sig upp genom att sätta armbågarna på sängkanten. Efter detta började det göra ont i den högra armen och värken har inte gett med sig under det år som gått. Dessutom blev armen stelare för var dag som gick. Till sin stora sorg orkade David inte längre hålla i en penna och lösa korsord och han fick också stora svårigheter att äta med höger hand.

Doktor Per förklarade att vid den första glidturen nerför sängen gled armen en liten bit ur led vid axelleden. Detta har förvärrats under det år som gått, orken i högerarmen försämrades och slutligen orkade han inte stödja sig på rollatorn. När han i fredags föll på gatan, gled axeln ur led och detta är orsaken till Davids oförmåga att röra högerarmen. Dessutom gör armen fruktansvärt ont. Efter detta sa doktor Per att en kirurg skall operera Davids axel så snart det finns ledig tid på sjukhuset. Efter detta blir det sjukgymnastik.

Doktor Per tittade uppmuntrande på mina blekrosa jeans och röda joggingskor

”Det är aldrig för sent att träna, men det behöver jag säkert inte påpeka för dig. Nu får David så mycket smärtstillande tabletter han vill ha. Han skall inte behöva ha ont i väntan på operation.”

Doktor Per tystnade och tittade på oss.
”Det syns att ni har vårdat er hälsa. Detta lönar sig verkligen.”

Så småningom blev det dags för mig att gå hem. Solen sken, det var nästan vindstilla och sjukhuset speglade sig i dammarna. Jag stannade till vid en av dem och kände mig lycklig. Bussarna kom och for, nyblivna och stolta föräldrar drog barnvagnar och elektriska rullstolar gled runt i vimlet. Jag märkte ingenting av detta. Mitt inre var äntligen fyllt av frid och hopp.

För mig hade det varit en upplevelse att träffa den mycket omtänksamme doktor Per. Hans ord fick mig att minnas kapitel 37 i Jesus Syraks Vishet i Gamla Testamentet.

”Mina barn, pröva dig fram så länge du lever
Ta reda på vad som är skadligt
Och avstå från det.
Ty allting är inte nyttigt för alla
Och allt tilltalas inte av alla
Sukta inte efter allsköns läckerheter
Och hänge dig inte åt frosseri.
Ty överdrivet ätande leder till sjukdom
Och omåttlighet är granne med ohälsan.
Omåttlighet har blivit mångas död
Men den försiktige förlänger sitt liv.”

Det är en märklig känsla att vara ensam hemma i vår stora villa. Här har jag bott i mer än halva mitt liv, här har mina barn vuxit upp, hit har barnbarnspojkarna kommit efter dagis och här har min make David och jag blivit pensionärer. Här blommar nu förvildade rosenbuskar på den oklippta gräsmattan. Det är höst och kanske är det sommarens sista ros, som nu förgyller min tillvaro.

David och jag träffades första gången för snart 59 år sedan. Det blev en märklig upplevelse, eftersom jag nästan genast insåg att detta var den uppvaktande kavaljer jag alltid längtat efter. Sedan dess har åren rullat på, vi gifte oss och köpte en bil, vi fick barn och skaffade oss en hund. I januari 2009 drabbades David av stroke och låg tre månader på sjukhus. Under denna tid renoverades undervåningen av vår villa och nu har jag allt på ett plan. Det är helt underbart att slippa ränna i trappor för att komma åt tvättmaskinen och ett stort frysskåp. Efter stroken klarade vi oss utan hemtjänst och hemsjukvård i fyra år. Under det sista året hann biverkningarna av stoken ikapp David. Förra sommaren kunde han hjälpa mig att klippa gräsmattan. I år när vårsolen lockade fram gräset tog jag fram gräsklipparen. Då blev David ledsen när han märkte att högerarmen blivit så kraftlös att han inte orkade skjuta gräsklipparen framför sig. Nu måste något ske. Tack vare hjälp av dotter Ylva gick biståndsbedömaren med på att vi skulle få hjälp med Davids hygien och städning av villans nedervåning varannan vecka.

För drygt en månad sedan drabbats av sin andra stroke, som inte var lika svår som den förra. Han fick lämna sjukhuset efter knappt två veckor. Problemet är nu att båda armarna har blivit kraftlösa att han har svårt att stödja sig på rollatorn. Igår föll han ihop nästan utanför grinden. En vänlig granne hjälpte honom på fötter och senare kom ambulansen och tog honom till Södersjukhuset. Nu är jag ensam hemma och detta känns underligt. Jag gissar att David kommer hem om en vecka. Läkarna på Södersjukhuset konstaterade att han inte hade fått en ny stroke och att de önskade att under ett par dagar undersöka muskulaturen i hans armar ordentligt. Styrkan i händer och ben har han kvar, men på grund av balansen är mycket dålig kan han inte gå utan rollator.

Att vara anhörigvårdare är att alltid sitta och lyssna efter ljud. David kan trilla av stolen vid sitt datorbord, han kan grymta till att han behöver gå på toa eller är törstig och han kan bara vilja prata. Under dessa år har jag vant mig av med att lyssna på musik och titta på TV. Böcker, tidningar och kontakter på Facebook har blivit min väg bort från hemmet. Geografin runt mig har krympt samtidigt som jag har fått inblickar i för mig tidigare helt okända världar. Dit hör bland annat vattenbristen i Gaza, naturen på Grönland och hur det är att leva i Sydafrika.

Jag vet att det är en tidsfråga tills de båda strokerna springer ikapp David och jag blir ensam i villan. Det kan dröja fyra år, men det kan också hända imorgon. För en stund sedan tittade jag in i mitt stora kylskåp och upptäckte att jag fortfarande köper mat som om jag hade hungriga tonåringar och en hund i huset. Det kommer att bli svårt att tänka matinköp i det lilla formatet, att jag inte skall köpa två kilo köttfärs när det är extrapris eller släpa hem tre längder med formfranska för brödrosten.

David har varit snäll och tålig under de år som gått. Han har aldrig gnällt eller ställt orimliga krav på mig. Ibland har han varit ledsen för att jag inte har kunnat gå till mitt gym lika ofta som tidigare. Han behöver mig. Detta känns konstigt, eftersom jag tidigare har levat i tron att David har varit den starkaste av oss båda.

Det är så mycket jag skulle vilja göra denna ensamma dag. Ingenting blir gjort, jag är tom i huvudet och kroppen känns tung och formlös. I bakgrunden dundrar tvättmaskinen och så snart morgonfukten har torkat upp skall jag stäcka mellan de gamla äppelträden och hänga upp tvätten. Sedan bör det vara lagom med en fikapaus och åka till Södersjukhuset.

Imorgon måste jag ta mig samman, lyssna på musik, titta på satellit -TV och traska till gymet. Idag är det den ovanliga ensamheten som styr mitt handlande.

Som barn försökte jag förgäves lära mig spela hartsfiol. Detta tyckte mina föräldrar var mycket bra. De pojkar, som till fullo behärskade den svåra konsten, ansågs vara busar och detta trots att de kunde spela psalmer på detta hemgjorda instrument.

Materialet var gummiringarna på patentkorkar, skruvar med stort huvud och stark sytråd. Skruven träddes genom hålet i gummiringen, sedan bands sytråden fast på skruven och slutligen tryckes den fuktade gummiringen fast på en fönsterruta. Efter detta var det bara att dra i sytråden och det hördes ett smattrande läte från fönstret och hartsfiolen hade gjort sin debut i rummet. De mest musikaliska gjorde flera hartsfiolen, som de placerade på olika ställen på fönstret. Detta var ett enkelt och billigt sätt att få fram en trumorkester och med flera samtidiga hartsfiolen uppstod ett vinande läte på fönstret. Jag minns med glädje hur vi en gång nästan lyckade spela psalmen ”I denna ljuva sommartid” tillsammans med pappa.

Det vanliga sättet att använda en hartsfiol var att mörka kvällar smyga fram till ett hus på landet och där på ett fönster sätta fast hartsfiolen. Efter detta kunde de börja spela. Om man kunde alla knep, ekade det förskräckligt inne i rummet. De, som då fanns i rummet, brukade bli sura och rusa ut för få fast musikanten. Då var det bara att dra i sytråden, fånga in hartsfiolen och försvinna bakom någon buske.

Min svåger Erik är död sedan många år tillbaka. Han hade som barn lärt sig konsten att spela hartsfiol av byskolans mest busiga pojkar. Själv spelade han aldrig detta musikinstrument och lärde aldrig ut knepen till sina barn. Däremot kunde han konsten att på ett livfullt sätt skildra hur det lät.

Erik hade växt upp i ett frikyrkligt hem på den småländska landsbygden. Det fanns inget kapell, så de troende samlades på lördagskvällarna hemma hos varandra. I Eriks hem fanns det en stor sal, som användes vid dessa möten. Det kom folk strömmande och vissa kvällar fick inte alla plats.

Att vara ung och höra till de frälstas skara var inte utan problem. Flickorna avvek på grund av att de inte fick klippa håret och de äldre bland pojkarna för att de inte följde med till dansbanan. Ibland tyckte bygdens ungdomar att deras frälsta kamrater var skenheliga. Det blev ett lördagsnöje för de icke frälsta ungdomarna att leta reda på var de frästa hade sina stugmöten. Så snart det blev mörkt, kröp några fram och fäste sina hartsfiolen på utsidan av fönsterrutorna. När halleluja ropen hördes ut på gården, började alla dra i sina sytrådar. Ibland lät det inne i huset som om åskan kom dundrande. Då upphörde alla lovprisningar till Gud och några av mötets pojkar fick i uppdrag att ge sig ut i mörkret och helst komma tillbaka med hartsfiolerna.

Erik var stor och stark för sin ålder. Han hade också en naturlig pondus, vilket gjorde att trots sin unga ålder hade bygdens pojkar respekt för honom. Redan som elvaåring blev han mötesvakt med uppdrag att om möjligt locka in de hartsspelande ungdomarna till mötet. När de väl kommit in, skulle de äldre ta vid och göra allt se kunde för att frälsa pojkarna och de flickor, som fanns med i gruppen. Om inte detta lyckades, skulle Erik se till att hartsspelarna försvann från gården.

Erik misslyckades ständigt med att locka in busgrabbarna till mötet eller att få tag på några hartsfioler. Varje möteskväll sprang han runt huset flera varv. Mötena var spännande och Erik ville gärna vara med och lyssna. Han greps av allt de äldre sa och blev tidigt övertygad om att han var frälst och skulle låta döpa sig så snart han var tillräckligt gammal. Men så snart Erik slog sig ner på en av bänkarna och försjönk i bön, började oväsendet på fönsterrutorna igen. Då vaknade Erik till och rusade ut för att hitta de skyldiga. Som vanligt fick han aldrig tag på dem.

Buspojkarna blev djärvare för varje möteskväll som gick. De hade blivit äldre och börjat intressera sig på ett mer handgripligt sätt för det andra könet. Någon hade cyklat till Smålandsstenar och klippt sig. Hos frisören hade han köpt en ganska stor förpackning med kondomer. Varma kvälla på sensommaren kom de till användningen innan buset utanför bönemöteshuset började.

Dessa kvällar började för Eriks del som vanligt. Han var med om att möblera om i salen där mötet skulle hållas, tillsammans med sina äldre bröder hade han burit in bockar och bänkar och släpat in ved och vatten för kaffekokning och diskning dagen därpå. Det fanns inget vatten indraget i köket. Mamma Dora skulle bjuda på kaffe och kanske nybakad vetelängd. Sedan kom den obligatoriska konserten med hartsfioler, ut och jaga syndabockar, tillbaka in till mötet och sedan ut igen. Vad Erik inte la märke till var att medan de sjöng frälsningssånger smög sig den modigaste av pojkarna in och la använda och fulla kondomer i fickorna på flickornas ytterplagg.

Eriks storasyster Agnes var bygdens skönhet med svart lockigt hår och stora mörkbruna och glänsande ögon. Måndagen efter dessa sena bönemöten hörde Agnes försmädliga viskningar från jämnåriga pojkar. Hon var minsann inte något helgon. Man behövde bara försynt titta ner i hennes kappfickor för att inse att hon var ett syndens barn.

Agnes brukade inte bråka med sina föräldrar. Men nu hade hon blivit arg och sa ifrån att det måste bli ett slut på dessa bönemöten i hemmet. Hon höll upp ett par kondomer som bevis för att hon blivit trakasserad.

Det blev som Agnes ville. Bönemötena i föräldrahem upphörde.

Bilden på patentkorken har jag hittat på nätet.

Min make David drabbades i slutet av juli detta år av sin andra stroke. Först vårdades han en vecka på Södersjukhuset och efter detta flyttades han över till Huddinge sjukhus och hamnade där på en avdelning, som var specialiserad på strokerehabilitering. Det var slutet av sommarsemestern, personalen av jäktad och man tog till alla knep för att spara tid. Till dessa hörde att förse David med kateter. Det går betydligt fortare att tömma en katetpåse än att byta blöjor på en krasslig senior. När jag frågade varför David hade kateter var att han inte kunde kissa och därför riskerade att få urinvägsinflammation. Det märkliga var att David kissade lika häftigt som fontänen på Karlaplan sprutade upp vatten i skyn.

En fredag, eftr drygt en veckas vård skickades David hem. Jag fick veta att sjukhuset skulle plocka bort kateterna innan hemresan, men detta skedde inte. Några instruktioner om hur jag skulle sköta hans kateter fick jag inte, alla utgick tydligen ifrån att jag hade sjukvårdsutbildning. Däremot uppmanades jag att omedelbart gå till apoteket och hämta ut de mediciner, som läkaren på Huddinge sjukhus ansåg han borde äta. Den stora nyheten var att han hade fått en helt annan blodtryckssänkande medicin.

Helgen som följde blev inte som vi hade tänkt oss. David var vingligare på benen än han var på Södersjukhuset dagarna efter stroke, han var virrig och på nätterna plågades han av hallucinationer och skrek av ångest. Dessutom tyngde katetens påse på benet och jag visste inte hur jag skulle göra för att tömma den. Räddningen blev att ringa till Trygghetsjouren och berätta om problemen. Reden efter tio minuter ringde det på dörren och Nina traskade in och frågade vad jag behövde hjälp med. Hon såg hur slut jag var och visade mig hur jag skulle tömma påsen. Efter detta satte vi oss ner vid köksbordet och pratade ett par minuter.

”Om de är något mer du inte klarar, är det bara att ringa. Jag har jour dagtid hela kvällen. David säger ju att han mår illa och då kan du behöva få ett handtag.”

De vingliga benen gjorde att David gled ur sängen två gånger under helgen. Nina kom och hjälpte upp honom. Sista gången skakade hon på huvudet och undrade vad som egentligen hade hänt. Då slog det mig att detta helvete kunde bero på bytet av medicin. Alltså slog jag mig ner vid datorn och letade reda på medicinen och läste den långa listan av biverkningar. Listan började med illamående, sedan yrsel, balanssvårigheter, virrighet, mardrömmar, trötthet, sömnproblem . . . . .

När jag läst färdig letade jag rätt på David, som i sängen hade rullat ihop sig under en filt. Jag läste högt ur biverkningslistan och David flög upp.
”Nu byter jag tillbaka till Tant Husläkares piller. Det här var supermega dumt av en klantig doktor.”

Det blev måndag och jag skrev ett brev till Tant Husläkare och lämnade in det på vårdcentralen. Det handlade både om det märkliga bytet av medicin och att David önskade bli av med kateterna. På eftermiddagen ringde husläkaren. Medicinbytet hade hon inget emot, men när det gällde kateterna hon måste först rådgöra med läkaren på Huddinge sjukhus.

Efter två dygn var problemen med yrsel, virrighet och mardrömmar borta. Lagom till nästa helg kom distriktsköterskan. Hon berättade att Tant Husläkare sagt att kateterna måste sitta kvar ett par veckor till. David kunde ju enligt Huddinge sjukhus inte kissa. Rester av urin i urinblåsan kunde följa med sig svåra sjukdomar.

Ett par dagar senare kom distriktssköterskan tillbaka in genom dörren. Hon konstaterade att nu var det dags att byta slang och påse på kateterna. Tyvärr hade hon fått med sig fel sorts av kateter. De nya hade en drygt en meter lång slang och en annan typ av påse. Samtidigt fick jag en plastkasse full med helt nya kateter. Om påsen gick sönder, kunde hemtjänst byta ut den mot en hel.

David kissade och kissade och påsen blev snabbt full. Då uppstod ett nytt problem. Jag kom inte på hur jag skulle tömma den. När jag är osäker på vad en sak gäller, brukar jag sätta mig vid datorn och leta på nätet. Någon manual för kateter hittade jag inte, men däremot reklam för läkarmottagningar som sätter in kateter på folk av båda könen. Kateter är ett måste för alla som skall gå på kungliga bröllop, nobelfester eller springa maratonlopp. Då är det toppen att slippa ställa sig i en lång toakö.

Ingen hjälp att hämta på nätet. Alltså ringde jag till Trygghetsjouren. Nu var det inte Nina som kom utan Nisse, en grabb som till utseendet påminde om en tyngdviksboxare från den amerikanska Södern. Nisse var rar och omtänksam mot både David och mig och jag lärde mig snabbt de nya handgreppen.

Två dagar senare började Davids mage att krångla. Den långa slangen blev kladdig av avföring och det blev storrengöring av både kateterna och David. Då trillade plötsligt kateterna ut alldeles av sig själv och jag stod med den hala och ringlande slangen i handen.

”Heja” sa David glatt. ”Nu går allt lättare och jag behöver inte vara rädd för att snubbla på den där hala plastormen.”

Efter detta återgick David till att använda blöjbyxor. Då upptäckte vi att det är billigare med kateter än blöjbyxor. Katetpåsen går att tömma, våta blöjbyxor hamnar i soporna. Sopor år dyrt att bli av med och före Davids sista stroke vägde hans bortkastade blöjbyxor cirka 20 kg i månaden.

Distriktssköterskan kom tillbaka ännu en gång och talade om för mig att David skulle lämna ett urinprov på vårdcentralen. Kunde han kissa? Luktade hans urin illa? Jag förklarade att urinen var klar som vatten och helt luktlös. Därefter bad jag henne ta hand om påsen kateter.

”Kommer inte på fråga. Det är riskavfall, eftersom de har kommit in i ett hem.”

Hon tittade med avsky på påsen med kateter som om det vore avfall från ett kärnkraftverk. Sedan nickade hon till avsked och slank ut genom dörren. När hon gått funderade jag över om inte blodiga dambindor är en större fara för smittspridning än helt nya kateter.

Nu har jag en ful misstanke. Huddinge sjukhus skall spara pengar. Att dra ner på mängden sopor minskar underskottet. Det gäller bara att övertyga patienterna om det livsfarliga i att vägra använda kateter. Dessutom kan man fundera över hur mycket nytt material som slängs på en vårdcentral.

Bilden föreställer den långsvansade kateten, som kröp ut av sig själv, och påsen med oanvända kateter.

Jag är säkert inte ensam om att fundera över vad som ligger bakom den tragiska händelsen med strykjärnet på den anrika internatskolan Lundsberg. Den bästa litterära skildring som idag finns om livet i en internatskola är skriven av J. K. Rowling och handlar om Hogwarts trollkarlsskola och Harry Potter. I boken skildras två olika slags elever, de vars föräldrar gått i skolan och de utan familjeband till skolan och utan nedärvda magiska krafter. De sista kallas för det nedsättande ordet mugglare.

För att komma till Hogwarts skola måste alla passera den magiska plattformen 9 3/4, som bara öppnades för de som hade koden. Kanske är det likadant på Lundsberg, man blir inte godtagen som elev om man inte sedan barnsben har fått lära sig alla hemliga koder.

I pressen får alla intresserade ta del av nöjda elever, som vet vilka oskrivna gamla regler som gäller i skolan och som är stolta över att vara en del av dem. Mitt första intryck var att de nio elever, som deltog i strykjärnsingreppet, hörde till gruppen med skolans traditioner i blodet och att de två pojkar, som utsattes för övergreppet var mugglare, som borde skrämmas bort från skolan.

Det kan kanske finnas en annan förklaring till övergreppet. I böckerna om Harry Potter får läsarna veta att det fanns djupa konflikter mellan olika grupper i Trollkarlsministeriet och att det väntades att sönerna skulle ta med sig dessa stridigheter till internatskolan Hogwarts. Händelsen med strykjärnet har skildrats som ett tillfälligt busande och någonting man kanske bör ha överseende med. Nu gick allt snett. Resultaten blev att Skolverket kom och gjorde en utredning, som sedan låg till grund för att skolan skulle stängas. Trots att andra elever fördömer tilltaget, har jag ett intryck att personal, föräldrar och skolkamrater vill släta över. Kom de utsatta pojkarna från familjer, som på något sätt har varit i konflikt med skolans ”mäktigaste familjer”? Om man fortsätter att jämföra Lundsberg med Hogwarts går det att föreställa sig att detta kan vara anledningen till pojkbuset.

Den svenska överklass, som generation efter generation skickar sina barn till Lundsberg, har ingen status som samhällets trollkarlar. Den kan inte fixa fler jobb, den kan inte svänga med trollspön och skapa en bättre miljö, den har ingen representant i regeringen och ingen sedan Ny demokratis glansdagar är riksdagsman.

Jag har inte läst de tre sista delarna om Harry Potter och trollkarlsskolan Hogwarts. Av vad jag har hört, slutade allt i en katastrof. Ingen kunde längre utbilda sig till trollkarl.

Jag skulle vilja att den nyvalda styrelsen för Lundsberg sätter sig ner tillsammans med personalen, representanter för föräldragruppen, de äldre eleverna och representanter för Storfors kommun (här ligger Lundsberg) för att tillsammans studera böckerna om Harry Potter. På så sätt skulle de få möjlighet att sätta sig in i hur det är att vara elev på en traditionstyngd internatskola.

Bilden på perrong 9 ¾ har jag hittat på nätet.