En dag som denna, när det äntligen kommer ut en bok om ärkebiskopen och nobelpristagaren i fred Nathan Söderblom, är det värt att minnas ärkebiskopens lärare i orientaliska språk och senare i livet goda vän Fredrik Fehr. Denne lärare, som undervisade i orientaliska språk på universitetsnivå och också var gymnasielärare i kristendomskunskap, var på sin tid mycket omstridd. Redan som barn hade han upplevt det själsdödande i det meningslösa katekesrabblande. Detta tog bort allt intresse för vem Jesus var och det revolutionerande i det kristna budskapet. Det var först sedan han på 1890-talet blev utsedd till inspektor för Södra Latin i Stockholm, som han i denna skola lyckades genomdriva att katekesen byttes ut mot evangelierna i Nya Testamentet. Tyngdpunkten i undervisningen skulle vara att komma underfund med vem Jesus var och med stöd av Nya Testamentet försöka hitta sig själv och forma sin egen gudstro. Eleverna skulle också visa varandra respekt och tolerera varandras åsikter. Detta var mycket djärva tankar för 130 år sedan. Södra Latin fick då rykte om sig att stå för ett radikalt nytänkande.

Fredrik Fehr föddes år 1849 i Maria Magdalena församling i Stockholm. Han blev redan under sina första skolår en tvivlare. I skolornas kristendomsundervisning var det viktigaste utantillplugg av katekesen, som innehöll Marthin Luthers krångliga förklaringar till de tio budorden och bönen Fader Vår. Fredrik Fehr var vetgirig och frågade var Jesus fanns i allt detta meningslösa rabblande. Svaren han fick var undvikande och detta trots att han växte upp i en religiös familj.

Fredrik Fehr ville veta mer om Bibeln och hur den var skriven. Redan som barn började han på egen hand studera hebreiska för att på så sätt kunna läsa Gamla Testamentet på originalspråket. Nu öppnades en ny värld för den vetgirige pojken, en värld som förde in i Främre Orienten för omkring 3500 år sedan. Efter studentexamen följde studier av orientaliska språk i Uppsala. Då vågade Fredrik Fehr inte studera teologi, eftersom Luthers lilla katekes fortfarande tyngde hans tankar.

Fredrik Fehr kom från en medelklassfamilj med god ekonomi. Detta gjorde att han hade ekonomiska möjligheter att ta tjänstledigt från sin tjänst som universitetslärare och fördjupa sina studier i orientaliska språk utomlands. Han valde Tyskland och här kom han i kontakt med en annan sorts fromhet än i Sverige. När han senare kom tillbaka till Uppsala, beslöt han sig för att studera teologi och bli präst. Bland de första tjänsterna han hade var en ganska underordnad tjänst i sin hemförsamling på Södermalm. I Maria Magdalena församling blev han mycket omtyckt och folk kom strömmande för att lyssna på hans predikningar. De var annorlunda och i dessa fick åhörarna möta människan Jesus, hans framtidstankar om ett bättre samhälle samt den räddhågade Simon Petrus, Thomas Tvivlaren och de övriga tio lärjungarna.

Fredrik Fehr tyckte om att undervisa och detta märktes genast i den uppskattning han fick av sina konfirmander. De sökande tonåringarna fick genom Fredrik Fehr möta personen Jesus, en man som visade att gudstro inte var att slaviskt följa gamla lagar utan var att lita på en Gud, som var intresserad av människor. Något rabblande av Martin Luthers förklaringar till de tio budorden förekom inte i Folke Fehrs konfirmationsundervisning. En av konfirmanderna var Anna Forsell, som senare gifte sig med den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Det spred sig snabbt bland Stockholms präster att Fredrik Fehr inte använde katekesen utan Bibeln i sin konfirmationsundervisning. De mest konservativa ansåg att Fredrik Fehr svek sitt kall som präst och att denna nya typ av konfirmationsundervisning skulle få till följd en våg av ungdomsbrottslighet och ett ökat antal utomäktenskapliga barn. Hur skulle ungdomarna veta vad som var stöld och äktenskapsbrott om de inte fick lära sig hur Martin Luther på 1500-talet definierat dessa lagöverträdelser?

Trots protester från den gammalkyrkliga blev Fredrik Fehr utnämnd till Pator Primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen. Något år senare fick han förtroendet att vara inspektor för pojkläroverket Södra Latin. Nu började han sitt arbete med att på detta pojkläroverk reformera kristendomsundervisningen. Södra Latin fick snart ryckte om sig att vara en radikal skola och ett läroverk där eleverna hade rätt att uttrycka sina egna tankar om tro och liv.

Fredrik Fehr blev bara 49 år gammal och dog år 1895. Han lämnade ett stort tomrum efter sig och hans tankar fördes först på 1940-talet vidare av Pastor Primarius Olle Nystedt.

Jag har under flera år letat efter spår av Fredrik Fehr. Förra läsåret hittade jag tack vare barnbarnet Sebastian Krantz Folke Fehrs tankar i elevkårens arbete i demokratisk fostran på Södra Latin. Styrelsen arbetade med att få alla i skolan att inse att varje människa är unik och har rätt till sina egna tankar och känslor samt sin egen trosuppfattning. Luthers lilla katekes hade Sebastian aldrig hört talas om och han blev stolt över att hans skola för ungefär 130 år sedan var landets första läroverk som vågade reformera undervisningen i kristendomskunskap.

När det nya seklet 1900 kom och Högalidskyrkan byggdes påpekade Nathan Söderblom att denna kyrka var en plats för söderborna att minnas Fredrik Fehr. Vid ingången finns hans namn inristat längst ner på den vänstra porten, den som brukar kallas Olaus Petriporten. Nathan Söderblom ansåg att det var tack vare Fredrik Fehrs reformarbete inom kristendomsundervisningen som de gudsförnekande tankegångarna inom den framstormande arbetarrörelsen hade kunnat hejdas. Det måste, enligt både Fredrik Fehr och Nathan Söderblom, skapas möjligheter att vara kristen och politiskt socialdemokrat samtidigt.

Fredrik Fehr tankar om hur lärarna skulle förmedla det kristna budskapet till sina elever diskuterades ofta i lärarkretsar. I det religiöst konservativa Göteborg funderade författarinnan och lärarinnan Jeanna Oterdal över detta. Hennes tankar var att alla ungdomar måste tränas i att hitta sitt eget jag och att de i sitt sökande skulle ta hjälp av Jesus och Gud Fader. Hon skrev en dikt om detta. Dikten blev en psalm, som har nummer 227 i 1986 års psalmbok.

”O du som ser, o du som vet
vart stackars väsens hemlighet,
som också vet, långt mer än jag,
mitt väsens natt och dag,
tag allt jag äger i din hand,
bränn slagget med din renhets brand
och låt mig leva i ditt land,
min Fader och min Gud.

Om än den väg som för till dig
är smärtornas och dödens stig,
så lär mig välja, Gud, ändå
den tunga vägen gå.
Den gång du viskade ditt “bliv”,
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.”
Jeanna Oterdahl 1910

Bilden föreställer en liten del av Olaus Petriporten på Högalidskyrkan

Jag har en vildvuxen trädgård med en blomsteräng. När blomningen är över och fröna börjar falla av skall allt klippas bort. Då är gräs och stjälkar för höga för gräsklipparen och därför måste jag komma på något annat sätt att snygga till min vildäng. I våras köpte jag en tantlie. Den är smidigare och lättare än den dränglie min make David förde med sig i boet när vi gifte oss för 57 år sedan.

Jag kände mig vilsen när det gällde vilka muskler jag skulle använda. David gav mig rådet att vrida magen ungefär 30 grader åt vänster vid varje slag. Jag började träna på detta med sopborsten i handen. Efter en vecka med dessa övningar syntes effekten. Jag hade fått en aning plattare mage.

Efter försommarens ljuvliga blomningstid kom den heta och torra sommaren. Gräsmattan påminde då mest om en savann i Afrika. Sedan började regnet strila ner och gräsmattan tog så snabb fart att gräset blev för högt för gräsklipparen. Alltså var det dags att ta fram tantlien.

Sensommarens gräs är segt och det gäller att lägga liens blad så nära marken som möjligt och sedan med ett kraftigt sving från magen få grässtråna att falla till marken. Efter tjugo ryck med tantlien sa magmusklerna stopp. De inte orkade med fler av dessa ansträngande övningar. När jag tittade ner mot marken upptäckte jag till med besvikelse att jag bara lyckats meja ner hälften av gräset och att jag hade lyckats hugga ner de styva stjälkarna av hundkäx, lammöron, prästkragar och nässelklockor.

Krattningen blev tung eftersom allt var vått av regn. Nu var det axlar och armar som hade fått slita ont.

Igår tog jag fram ett par gamla blekrosa märkesjeans, som jag inte använt på flera år. Sist jag hade dem på mig såg min mage ut som om jag väntade barn och var i fjärde månaden. Ny hänger byxorna på magen och de dallrar som asplöv. Jag behöver inte skämmas längre när jag drar på mig dessa gamla byxor.

En tantlie och en vildvuxen gräsmatta är bortglömda träningsredskap.

Foto : Carlos Valle

Min gamla trotjänare, en laptop HP med Windows 6, vägrade helt plötsligt att inleda konversation med min nya skärm, som också den är en HP. Skärmen är en dröm och allt skrivande på den har gått som en dans. Det hände till och med att den trollade bort min dyslexi.

Jag har de senaste åtta åren enbart köpt produkter från HP. Alltså blev det en ny HP, som jag hoppades skulle trivas tillsammans med min nya skärm och skrivare. Problemet var bara att jag var tvungen att finna mig i att plugga in Windows 8.

Jag har ingen bil längre utan gör nu alla inköp hos SIBA på Kungsgatan i Stockholm. För alla som åker kommunalt har affären ett drömläge mellan två tunnelbanestationer. Jag kom in en sommarvarm morgon precis när affären hade öppnat och var då den enda kunden. Jag hade letat på nätet i deras sortiment och visste precis vilken dator jag ville ha. Nu skulle det bli en stationär och om jag är borta från hemmet och vill ut på ordkrig på Facebook kan jag använda min läsplatta.

PÅ SIBA blev det en ung grabb, som tog hand om mig. Han höjde förvånat på ögonbrynen när jag talade om för honom precis vad jag ville ha. Allt kom snabbt fram och sedan gällde det betalningen. Jag räckte fram min legitimation och mitt SIBA-kort. Grabbens ansikte blev ett frågetecken när han såg mitt personnummer.
”Jag säger väl du? Är det du som skall använda datorn?”

Jag nickade till svar. Då gjorde grabben en elegant gest med högerhanden. Detta var tydligen ett tecken till de andra säljarna. De kom tassande mot mig och alla ville titta på mitt körkort.

”Du är enda +80 vi har sålt en så avancerad dator till. Vet du verkligen hur man använder en dator?”
Jag skrattade till och förklarade att jag köpte min första dator 1982 och då gällde det att lära sig programmera i Basic.

”Jag var inte född när du köpte din första dator.” Grabben suckade till. ”Min mormor är yngre än du och hon är rädd för datorer. Hur använder du din dator?”

Nu hade det kommit två nya kunder in i affären. Det var två välklädda herrar, som av allt att döma nyligen gått i pension. De ställde sig så nära mig de kunde utan att vara påträngande. De var både klädda i grå långbyxor och kortärmad skjorta. En av dem tittade uppmuntrande på mina märkeskortbyxor och joggingskor.

”Skriver ett par gånger om dagen på Facebook till barn och barn, betalar räkningar och så har jag en blogg.”

Nu blev de finklädda herrarna intresserade.
”Vad bloggar du om? Är det svårt?”
Nu vaknade skrytmonstret i mig.

”Om min vildvuxna trädgård, om Stockholms historia och varje lördag om hur det är att som gråhårstant gå på gym och lära sig boxas. Jabba med vänster, slå med höger!”

Säljargrabben skrattade glatt och en kvinnlig, nyss inkommen kund, applåderade. De båda finklädda herrarna tittade först på mig, sedan på varandra och slutligen på mina kortbyxor. Efter detta gick de med fasta och bestämda steg längre in i affären för att spana in vad som fanns i hyllorna.

Säljargrabben log mot mig.

”Min mamma går på gym och lyfter skrot. Det har gjort henne gott. Det blir knepigt att installera programvaran, Klarar du det själv, eller skall vi komma hem till dig och fixa det?
”Barnbarnet Sebastian skall hjälpa mig. Han kan datorer.”

Jag kom lyckligt hem med datorn och programvaran och Sebastian kom som avtalat. Detta var Sebastians första möte med Windows 8. Det största problemet var att få uppkopplingen till nätet att fungera. Så småningom löste han problemet och nu klarar jag att skriva och mycket annat.

Windows 8 är annorlunda och knepigt att komma underfund med. Nu har jag problem, som Sebastian skall få hjälpa mig med när han kommer imorgon. Det ena är att jag måste ha ett comvikkonto med lösenord. Först fyllde jag lydigt i alla uppgifter om mig själv och sedan skulle jag tolka en rad med krumelurer, som skulle föreställa bokstäver och siffror. Detta klarade jag inte, jag kom aldrig underfund med om man menade V eller v och X eller x. Det blev fel gång på gång och till sist gav jag upp.

Efter dessa misslyckanden var skärmen helt fylld med bländandet vitt och jag visste inte hur jag skulle komma tillbaka till startsidan. Jag tryckte på mängder av olika ställen på skärmen och slutligen dök det upp en liten symbol längst ner i vänstra hörnet. Jag räknade till tre, tryckte och startsidan kom äntligen upp. Då kände jag för en kopp starkt kaffe och en alvedon. Krumelurerna och den intensivt vita skärmen hade gett mig huvudvärk.

Det finns andra knepigheter med Windows 8. Jag skulle vilja kunna beskära mina bilder och jag hittade av en slump hur jag skulle göra. När jag skulle börja med denna bildredigering ringde telefonen. Det blev ett oväntat långt samtal. När jag kom tillbaka hade datorn helt själv ställt in sig på viloläge. Jag startade den och nu kunde jag inte hitta tillbaka till programikonen att beskära bilder. Däremot fick jag uppmaningar av datorn att med pensel ändra om mina bilder. Detta tänker jag inte göra, jag vill inte förvanska verkligheten.

Jag utgår ifrån att Sebastian kan lösa alla mina problem imorgon. Just nu vågar jag mig inte på några nya djungeläventyr i Windows 8

Bilden föreställer barnbarnet Sebastian

Gustaf IV Adolf hatade teater och opera. Detta bottnade i att han som barn hade tvingats att se den ena föreställningen efter den andra. Pjäsernas innehåll var inte anpassade för barn och han kunde aldrig uppskatta intrigerna eller skämten. Operan vid Gustav Adolf torg avskydde han, eftersom det var i detta hus som hans pappa blivit mördad. När Gustaf IV Adolf blev kung bestämde han sig för att låta uppföra ett litet slott utan teater och där det förflutna inte kunde jaga honom. År 1804 var slottet i Hagaparken färdigt och han kunde flytta in tillsammans med sin hustru Fredrika och sönerna Gustaf och Karl Gustaf samt dottern Sofia Vilhelmina.

Ett år efter det att familjen flyttat till Haga började tragedierna för kungafamiljen. De inleddes med att sonen Karl Gustaf avled. Han var drottningens favoritbarn och hon hade svårt att komma över förlusten av denne pojke.

Det pågående kriget i Tyskland böljade fram och tillbaka. Hösten 1806 ville kung Gustaf IV Adolf vara så nära fronten möjligt. Han bosatte sig nu tillfälligt i Residenset i Malmö. Hit kom nu drottningen och ett fåtal rådgivare. De kungliga barnen fick stanna kvar hemma i slottet i Hagaparken.

De, som fick möjlighet att träffa kungen, beskrev honom som tyst och inbunden. Det var som om hatet mot kejsar Napoleon höll på att förtära honom inifrån. Drottningen trivdes i Malmö. Hon var ofta ute och promenerade tillsammans med sina hovdamer. De var enkelt klädda och var vänliga mot folk de mötte på gator och torg. Malmöborna upptäckte att de hade en drottning som var som vanligt folk och som aldrig var högfärdig.

Kungen och drottningen var populära i Skåne. Gustav IV Adolf hade tidigare drivit igenom att byarna skulle skiftas för att på så sätt få mer jord att odla på och också få ett effektivare jordbruk. Hösten 1806 märktes det tydligt att skördarna blivit större och att säd och potatis höll en bättre kvalité än tidigare.

Våren kom år 1807 ganska tidigt i Skåne. Gustav IV Adolf trivdes mycket bättre i Malmö än i Stockholm. Han upplevde skåningarna som hjälpsamma och vänliga. En annan fördel var att han var nära Europa och att kurirerna från Svenska Pommern och Berlin kom fram drygt en vecka tidigare till Malmö än till Stockholm.

I april fyllde drottningen 26 år. Detta blev en födelsedag, som har satt spår i Malmös historia. Drottningen uppvaktades av de som styrde Malmö. På grund av det pågående kriget fick hon inga dyra presenter utan bara ett dokument, som berättade att två torg hade fått nya namn. Det stora torget bar nu kungens namn, Gustav Adolfs torg, och ett mindre fick heta Drottningtorget. Tyvärr var det inga kvinnor med i stadens uppvaktning. De skulle ha noterat att drottningen var i välsignat tillstånd och att vårt land till sommaren skulle få en ny prins eller en ny prinsessa. Vad som däremot noterades var att den franske titulärkungen Ludvig XVI fanns i kungens närhet och att de båda herrarna diskuterade hur man kunde störta kejsar Napoleon och låta Ludvig XVI få komma tillbaka till Paris och krönas till kung i kyrkan Notre Dame.

Strax efter födelsedagsfesten for Gustav IV Adolf till fronten i Tyskland och drottningen återvände till Stockholm. Den 22 juni föddes dottern Cecilia på Stockholms slott. Den franske titulärkungen hade också farit till Stockholm. Hans avsikt med besöket var att försöka engagera stockholmarna för att frivilligt söka sig till en fransk armé, som skulle kämpa för att störta kejsar Napoleon. Detta arbete var meningslöst. De krigströtta stockholmarna var förtjusta i Napoleon och ansåg att Sverige borde söka militärt stöd hos Frankrike. Några anade att den ryske tsar Alexander redan hade kommit överens med kejsar Napoleon om att Ryssland snart skulle anfalla Sverige och erövra Finland.

När prinsessan Cecilia döptes hon var en vecka gammal. Den franske titulärkungen Ludvig XVI bar fram den lilla prinsessan till dopet. Han var otroligt nervös och en hovdam noterade att han var rädd för att tappa den lilla flickan. Strax efter dopet serverades choklad. Nu fumlade den franske titulärkungen med sin kopp och lyckades spilla den heta drycken över drottningens sidenklänning. En av hovdamerna var snabb. Hon rusade till drottningens rum, hittade en ny klänning och en annan hovdam hjälpte drottningen att byta om. Det hela gick så fort att det bara var de som stod närmast som märkt vad som hade hänt.

För drottning Fredrika och de tre barnen blev det en sommar på Haga. I augusti beslut hon sig för att få omväxling i det ganska enformiga livet på svensk landsbygd. Söndagen den 16 augusti 1807 talade på Årsta gård Hans Abraham om för sin mamma att drottningen och de tre barnen skulle fara i parad från Haga till Ulriksdals slott. Trots att det blåste in hotande regnmoln, beslöt sig mor och son för att åka och titta på detta. Precis som de svängde in till Haga, kom den första regnskuren. Hans Abraham visste var stallet fanns och han såg till att mamman där kunde få regnskydd. Här blev hon mycket imponerad av de åtta ölänningarna (en nu utdöd hästras), som stod i sina spiltor. Regnet upphörde och Årstafrun gick ut i parken och letade reda på orangeriet, som till hennes stora förtret hade en ordentligt låst dörr.

Kungafamiljens avfärd från Haga blev pampig. Först i raden kom en elegant liten vagn med kronprinsen. Den var förspänd med två av hästarna. Efter den kom drottningens vagn, som drogs av de sex övriga. Sist kom en liten och enkel kärra, som drogs av två lakejer. I den satt den sexåriga prinsessan Sofia Vilhelmina. Sist i raden trippade en flock hovdamer, som ingick i prinsessans uppvaktning

Årstafrun konstaterade i dagboken att denna utflykt hade varit dyr. Kusken och lakejen ville ha dricks och själv köpte hon lite mat och dryck. Kusken och lakejen hade inte tittat på den kungliga ståten utan sökt upp ett värdshus och tagit mer än ett glas brännvin för mycket.

Om Årstafrun hade kunnat skåda in i framtiden skulle hon sett hur prinsessan Sofia Vilhelminas barnbarn Victoria den 20 september år 1881 gifte sig med den svenske kronprinsen Gustav.

Bilden på Haga slott har jag hittat på nätet. Det är en målning gjord av prinsessan Eugénie från 1850-talet.

I slutet av juli detta år drabbades min make David av sin andra stroke och fördes i ambulans till Södersjukhuset. Det var ovisst om han någon mer gång skulle kunna stå på sina fötter och få komma hem. Efter ett par dagar med intensivvård flyttades David till Huddinge sjukhus. Här fick han lunginflammation och jag funderade mycket på om han skulle överleva. Min tillflyktsort i vimlet av folk, rullstolar, barnvagnar och jäktade undersköterskor blev meditationsrummet på entréplanet. Här satt jag och tittade på en enkel blomma på bordet längst fram och på en stor kopparmodell av en svavelkristall. Ibland lät jag fingrarna långsamt glida över modellens vassa kanter och kunde kopplade bort all tankeverksamhet och all oro. När jag efter en stund kände mig helt lugn och upplevde att rädslan för livets överraskningar hade klingat bort, tog jag hissen till sjukhusets översta plan där Davids avdelning fanns. Här uppe möttes himmel och taken på sjukhusets klumpiga byggnader. Över detta svävade en röd strut, som signalerade att här på taket fanns en landningsbana för helikoptrar.

I avdelningens långa korridoren regerade stressen. Nu behövde jag all den sinnesfrid jag fått i meditationsrummet. Till min stora glädje överlevde David och har nu varit hemma i ett par dagar. Han kan gå med hjälp av en rollator.

Meditationsrummet på Huddinge sjukhus är en kopia av det som finns i Förenta Nationernas högkvarter i New York. Detta inrättades i mitten av 1950-talet på initiativ av Förenta Nationernas generalsekreterare Dag Hammarskjöld.

1950-talet var en tid utan ideologier och skapade därför hos många starka känslor av tomrum och uppgivenhet. Kunskapen om vad som hade hänt i nazismens koncentrationsläger hade då trängt igenom hela samhället. Många ställde sig frågan varför inte Gud ingripit med till exempel en jordbävning och på så sätt förstört lägren. Slutsatsen blev att det inte fanns någon gudomlig kraft i skapelsen. Som protest mot sådana tankar inrättade Dag Hammarskjöld meditationsrummet och bad en konstnär skapa olika symboler för livet och skapelsen. En av dessa blev den stora modellen av en svavelkristall.

Dag Hammarskjöld var sökare och han visste att alla, oberoende av vilken religion man tillhör, behöver en plats för andrum och enskild andakt. Utanför meditationsrummet svepte det kalla krigets isande vindar fram i korridorerna. Det var många och knepiga problem, som måste få sin lösning. Hotet om ett kärnvapenkrig fanns överallt. Det måste finnas tid för eftertanke om inte jorden skulle gå under.

Det kalla kriget gick våren 1958 in i ett nytt skede. Detta hände när en av ledarna i den belgiska kolonin Kongo förklarade att landet var självständigt. Som svar på detta skickade den belgiska regeringen trupper av vältränade legosoldater för att låta dessa brutalt slå ner alla önskemål om politisk frihet. Belgien ville inte förlora kontrollen över det rika landet. Samtidigt utbröt det stamkrig och olika ledare kämpade om de rikaste landområdena. I detta läge vände sig en av de folkvalda ledarna till Förenta Nationerna och bad om stöd för att tvinga Belgien att dra tillbaka legosoldaterna. I denna konflikt kunde inte USA och Sovjetunionen komma överens. Dag Hammarskjöld beslöt sig då för att medla mellan Kongos olika ledare. Den 19 september 1961 steg han ombord på ett flygplan. Planet störtade och ingen överlevde denna olycka. Det är fortfarande oklart om det var en vanlig olycka eller om det var ett överlagt mord på den i Afrika omstridde generalsekreteraren.

Under de år, som Dag Hammarskjöld var generalsekreterare, höjdes röster om att generalsekreteraren var för undfallande gentemot Sovjetunionen. Förenta Nationen borde med kraft fördöma de brutala utrensningar, som oliktänkande ryssar utsattes för. Herbert Tingsten, som då var chefredaktör på Dagens Nyheter, framförde nästan dagligen dessa synpunkter i sin tidning. Tidigare hade Herbert Tingsten och Dag Hammarskjöld varit goda vänner. Vänskapen tog slut och spåren av detta märks i de visdomsord, som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig.

”Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.”

Tiderna har förändrats sedan Dag Hammarskjölds och Herbert Tingstens dagar. Idag vågar vi även i kyrkorna diskutera tro och tvivel. Tankar om dessa frågor formulerades av Tore Littmarck och finns skildrade i psalm 209 i vår psalmbok. Jag tror att Dag Hammarskjöld skulle ha känt igen sig i denna psalm.
Dag Hammarskjöld och Tore Littmack hade ett gemensamt intresse. Det var den svenska naturen. Naturintresset märks vid ingången till meditationsrummet, som är utformat som en skog av fjällbjörkar på hösten. Ur stammarna tittar det fram kvinnor, kvinnor som skall föra livet vidare till nästa generation och om möjligt ge världen kärlek.

Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

I början av 1800-talet sjöd Stockholms hamn av liv. Handelsfartyg kunde vissa dagar ligga i rader i väntan på att bli lastade av den åtråvärda svenska järnmalmen. På grund av de pågående krigen hade järn blivit en bristvara. Ännu hade inte Sverige blivit indraget i storkriget i Europa.

I december år 1804 hade Napoleon låtit kröna sig till fransk kejsare i Notre Dame i Paris. Det var en påkostad kröning, som fick den svenska kungen Gustav IV Adolf att knyta händerna av ilska. För honom var Napoleon det vilddjur, som finns beskrivet i Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln. Om inte detta odjur omedelbart stoppades, skulle världen gå under. Den svenska kungen hatade kejsare Napoleon och dessa heta känslor delade han med drottning Louise av Preussen. Drottningens make Fredrik Wilhelm II var känd för sin oförmåga att fatta beslut och Preussens regering var väl medveten om att landet regerades av en kunnig drottning. Drottningens enda svaghet var att hon hade ett svärmiskt förhållande till kvinnotjusaren tsar Alexander.

Gustaf IV Adolf hade i början av år 1805 kommit överens med den vankelmodige preussiske kungen och hans hustru samt sin svåger tsar Alexander om att tillsammans med England göra allt för att stoppa kejsar Napoleons framgångsrika krigståg genom Europa. Nu gällde det att finslipa villkoren och när detta var gjort gå i krig mot kejsare Napoleons framgångsrika arméer. Kontakterna med England skulle ske på slottet Bäckaskog i Skåne. I början av oktober var allt klart och en krigsförklaring skickades till Paris. I överenskommelsen ingick det att Sverige skulle ha en armé under ledning av kungen. I denna skulle det finnas 10000 svenska soldater från Lantvärnet.

Nyheten om att svenska pojkar skulle gå i krig mot kejsar Napoleon slog ner som en bomb på Årsta. Torsdagen den 10 oktober söp sig kusken full när han förstod att alla, som arbetat på Årsta under sommaren omedelbart skulle inställa sig i Stockholm. Årstafrun förfasade sig över att också den sjuklige Vessman skulle vara med och slå ihjäl fransmännen. Dagen därpå började de hopsamlade och många gånger ovilliga soldaterna marschera mot Karlskrona för att sedan med båtar fara till Europas slagfält.

Det visade sig genast att Gustav IV Adolf var helt värdelös som härförare. Han var petnoga med övningar på exercisfälten när det inte fanns några fientliga trupper i närheten. När de franska anfallen kom hade han flyttat trupperna till ett annat övningsfält. Iakttagarna sa spydigt att om man skulle lära sig hur fienden lätt invaderar sitt land, skulle man titt på den hopplöst oduglige svenske kungen. En av de mest kritiska var Axel von Fersen.

Kriget rullade vidare i Tyskland. Årstafrun tyckte att det hela var onödigt. Posten från Tyskland kom fram mycket oregelbundet och Årstafrun kunde inte dagligen följa med händelserna i de tyska dagliga tidningarna. År 1806 började ned sträng kyla och nu gällde det att spara på veden. När våren äntligen kom förde den med sig storm och regn. Ingenting ville växa i trädgården på Årsta. När det blev höst suckade Årstafrun djupt när hon vägde potatis och morötter. Det var betydligt mindre än vanligt och det fanns inget överskott att sälja. Svälten skulle grina stockholmarna i ansiktet. Nu måste Årstafrun skaffa sig pålitlig personal, som kunde vakta stallet och ladugården. Detta hjälpte dåligt. En natt bröt sig en tjuv in och stal tjuren.

I oktober kom tidningarna tillfälligt fram. Årstafrun läste om den vankelmodige preussiske kungen, som inte hade kunnat komma överens med varken den svenske kungen eller kejsar Napoleon. Nu kunde hon läsa om den blodiga och två timmar långa drabbningen mellan franska och preussiska soldater i Jena. Fransmännen var helt överlägsna och slog under sig stora delar av nuvarande Tyskland. Årstafrun jublade över detta. Kejsar Napoleon var hennes store hjälte.

Kejsar Napoleon tågade segrande in i Berlin och de svenska trupperna drog sig tillbaka till Lübeck för att om möjligt kunna komma tillbaka till Sverige. Detta misslyckades och franska soldater marscherade in i staden och den svenska armén med över tusen man fängslades. De franska trupperna leddes av den nyutnämnde marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Det förste marskalken gjorde var att samla officerarna och be dem överlämna sina fanor. Officerarnas talesman, Gustaf Fredrik Mörner, svarade att det inte fanns några fanor att överlämna. De hade redan förstörts. Marskalk Bernadotte blev både förvånad och imponerad av detta svar. Han beslöt därför att inkvartera de svenska officerarna i sitt eget högkvarter. På kvällarna åt de middag tillsammans och då diskuterades det nordisk politik.

Nu bytte den preussiske kungen Fredrik Wilhelm sida och slöt fred med kejsar Napoleon. Tsar Alexander blev fundersam och tog i all hemlighet kontakt med kejsar Napoleon. Ryssland skulle avbryta allt militärt samarbete med England och Sverige. I gengäld skulle Ryssland förklara Sverige krig och om möjligt erövra Finland.

Gustav IV Adolf hade blivit född som blivande överbefälhavare, men aldrig fått någon ordentlig utbildning i krigsföring. Preussens svek och de svenska officerarnas tysta kritik bröt ner honom både fysiskt och psykiskt. Därför beslöt han sig för att rea tillbaka till Sverige. Denna gång bosatta han sig i Malmö. I sin kammare slet han av sig uniformen och slängde värjan mot väggen. Nu hittade han en vanlig blå rock, som han tog på sig. Kungen var orolig och han både grät av förtvivlan och skrek av uppgivenhet och fasa inför ett kommande storkrig. Dessa dagar kunde han inte finna någon tröst i Bibeln. Den enda som kunde lugna kungen var hans hustru Fredrika Dorotea och nu skickades en kurir med en vädjan till drottningen att komma och trösta sin make. Drottningen var snabb och redan efter drygt en vecka var hon i Malmö.

Det fanns ljusglimtar i detta krig. Söndagen den 19 april år 1807 dundrade det av 128 kanonskott i stadens alla kyrkor ringde i glädjeyra. I Storkyrkan hölls en tacksägelsegudstjänst och kören sjöng Te Deum. Svenskarna hade under den våghalsiga Gustaf Mauritz Armfeldt besegrat en liten fransk trupp och tagit 218 fångar och erövrat en skans.

Bilden har jag hittat i Populär historia nummer 4 år 2009. Målningen är gjord av Jean Louis Desprez. Bilden är beskuren.

Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen i Stockholm är som en smal stig in i kyrkans värld under 1700-talet. Grundens första spadtag togs av kung Adolf Fredrik, som inte fick uppleva speciellt mycket av byggnadstiden. Det blev sonen Gustaf III som såg till att kyrkan blev färdig och den kunde invigas år 1774.

Altartavlan, skulpterad i vit marmor, är ett verk av Tobias Sergel. Motivet är ovanligt och skildrar just det ögonblick när Jesus vaknar till liv efter att ha dött på korset. En osynlig kraft lyfter upp Jesus och han får samtidigt hjälp av några änglar. Gravgrottans väggar viker undan och tavlan är som en stelnad bild ur en film. I nästa ögonblick ser kyrkobesökarna i sitt inre hur starka och osynliga krafter rullar bort stenen och hur Jesus går tillbaka ut till livet en mörk och stilla vårnatt i Jerusalem. Kvar finns altartavlans sovande vakt.

Varje gång jag står framför denna vackra altartavla funderar jag på vem som beställde detta ovanliga motiv. 1700-talet var en tid när det var socialt acceptabelt att diskutera olika tolkningar av Bibeln och när lekmän i viss begränsad utsträckning tilläts tolka de heliga texterna. Gustaf III hade visioner om ett land utan religiösa konflikter. En av anledningarna var att han satsade statliga pengar på att försköna Stockholm och för att lyckas med detta anställdes hantverkare från södra Europa. Kungen ansåg det som självklart att dessa män och deras familjer skulle få behålla sin katolska tro och inte utsättas för påtryckningar från ortodoxa präster och biskopar. Gustav III var inte främmande för pietismens tolkningar av Bibeln. Under hans regeringstid skapades en kristen mångfald, som bland annat tog sig uttryck i att färgsprakande sidenmässhakar, vilka importerades från katolska länder.

Under denna tid var det också möjligt att låta tankar från antikens gudavärld glida in i kristendomen. Altartavlan i Adolf Fredriks kyrka är för mig ett tecken på detta.

Samtidigt med denna religiösa vidsynthet fanns det en längtan till det övernaturliga, till att få se och höra något som inte finns. När senare Gustaf III köpte antika statyer från Italien och uppförde ett antikmuseum i Slottet var detta något helt nytt och spännande. Bland statyerna fanns Endymion, som i den grekiska mytologin skildras som en ung och mycket vacker man. Mångudinnan Selene blev häftigt förälskad i denne yngling och förförde honom. Varje natt kom Selene till Endymion i sin vackra vagn, som drogs av två vita hästar. Problemet för Selene var att Endymion inte var av gudomlig natur, utan skulle åldras och dö som en vanlig människa. För att Selene i alla framtid skulle få behålla sin vackre yngling såg hon till att han skulle sova och aldrig dö. Varje natt kom Selene och väckte Endymion med en kyss. De var tillsammans en stund och sedan somnade Endymion och Selene for sin väg.

Tobias Segel brukade, efter det att Antikmuseum hade öppnats, månljusa nätter gå in i Slottet och smyga sig fram till statyn över Endymion. Han var övertygad om att han skulle få uppleva hur dörrarna mot den lilla slottsträdgården vid Skeppsbron öppnades av osynliga händer och att Selene kom för att väcka statyn över Endymion till liv. Jag tror att Tobias Sergel tänkte på den grekiska myten om Selene när han i vit italiensk marmor långsamt mejslade fram altartavlan i Adolf Fredriks kyrka. Själv upplever jag altartavlan som mer livfull än den i mitt tycke tråkiga och döda statyn över Endymion.

Det vilar en stämning av mystik över altartavlan i Adolf Fredriks kyrka. Ett underverk kan inträffa, den vita marmorgestalten kan bli levande och komma emot oss. Då gäller det att vara vaksam och uppfatta vad som händer. Själv har jag aldrig varit med om detta, men hört flera människor berätta om att de mött Jesus i tunnelbanan.

För mer än 20 år sedan var jag med om en kvällsgudstjänst, som leddes av Ylva Eggehorn. Hon berättade gripande om sina psalmer och hur en gång mött Jesus på tunnelbanan. Hon skildrade också om de hemliga tecken, som finns runt omkring oss. Det gäller bara att uppfatta den smala ljusstrimma, som leder in i en annan värld. Något av detta finns med i hennes psalm om hemliga tecken.

Ylva Eggehorns ord är något att tänka på när man står framför Tobias Segels altartavla i Adolf Fredriks kyrka vid Sveavägen i Stockholm.

Psalm 256
Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Nu har jag haft min personlige tränare Johan på House of Shapes i snart fyra år. Jag har lärt mig mycket om hur min kropp fungerar, fått bättre hållning och balans samt lärt mig se upp bättre i trafiken. Denna sommar har jag upptäckt att jag saknat en typ av träning. Det är att stärka fotleder och hålfötter. Visst går det att på ett gym hitta övningar, som man kan göra sittande eller liggande, men i längden är detta ganska tråkigt. Denna sommar har det inte blivit varken träning i boxningens ädla konst eller långa joggingturer. Detta beror på att fötterna inte har fungerat som vanligt.

I våras trodde jag att jag hade trampat på en spik, som trängt in under tårna på min högra fot. Det blev ett besök hos fotvården. Någon spik eller fotvårta fanns inte, men däremot hade jag ett nedsjunket främre fotvalv.

Jag är övertygad om att de flesta av mina krämpor går att träna bort. Nu blev det ett besök i en leksaksaffär, där jag köpte spelkulor. Jag kom hem samtidigt som hemtjänst kom inklivande för att pyssla om min strokedrabbade make David. Flickan gjorde stora ögon när hon såg att jag hällde ut kulorna på golvet och började hoppa runt på den vänstra foten och samtidigt plocka upp kulorna från golvet genom att använda tårna på högerfoten som knipverktyg.
”Har du blivit dement? Tror du att du är fyra år?” var de frågor jag fick från hemtjänst.

Jag förklarade att jag måste stärka mina fötter och bättra å fotvalven med hjälp av denna klassiska övning. Detta hade tjejen från hemtjänst aldrig tidigare hört talas om och hon insåg genast att mina tips om hur man skall ta hand om sina fötter var användbara.

Det gick drygt en månad. Sedan började det göra så ont i den högra foten och i benen att jag knappt kunde gå. Jag hade tur och fick genast en akuttid på vårdcentralen. En trevlig AT-läkare konstaterade att jag hade Mentons syndrom på den högra foten, inflammation i lederna och troligtvis artros i båda knälederna. Jag fick ett recept medicin och remisser till röntgen och en ortopedklinik.

Röntgen klarades av på samma dag, men ortopedkliniken var stängd på grund av att personalen hade semester. Beskedet från röntgen var positivt. Ingen artros, vilket är ovanligt för en kvinna i min ålder. Det dröjde två veckor innan ortopedkliniken öppnade och en vänlig kvinnlig sjukgymnast tog emot mig. Jag gnällde över mina fötter och skröt över mina knän. Jag fick en tid knappt två veckor senare hos ortoped Magnus för en ordentlig undersökning och tips om fotgymnastik av sjukgymnasten.

”Jag tycker du skall prova med hålfotsinlägg under väntetiden, det skadar inte att du vänjer dina fötter vid inlägg.”

Min högerfot trivdes genast med inlägget och det slutade göra ont. Mitt inre fylldes av glädje. Äntligen kunde jag ge mig ut på långpromenad. Tidigt en morgon tog kameran och åkte in till Riddarholmen för att fotografera de gamla palatsen med anor från 1600-talet. Jag gick runt på kajen och njöt av stillheten och närheten till vatten. Sedan kämpade jag uppför trapporna till Wrangelska palatset och här tog morgonfriden slut. Detta berodde på att den ena turistbussen efter den andra gled upp på Birger Jarls torg och gråhårsturister, överlastade med kameror, klev ur bussen för att sedan vallas runt av guider. Det ekade av flera olika språk på torget, det var nästan ljudlösa från kameror och en och annan tog fram sin mobil och började prata med någon bekant. I min egen stad upplevde jag mig själv som vetgirig turist och nu tassade jag fram och ställde mig längst bak i en grupp kineser. Jag förstod ingenting av vad guiden sa, bara att kineserna var som svampar när det gällde att suga sig svensk historia. Då började det helt oväntat att värka i det vänstra benet, som bittert klaga över att det inte gillade inlägget. Sedan började magen knorra. Jag hade varit ute i drygt två timmar och energin från min enkla morgonfrukost var förbrukad. Det enda jag kunde göra var att linka till den närmaste tunnelbanestationen.

Besöket hos ortoped Magnus blev en upplevelse. Han klämde på mina fötter och konstaterade att jag hade Mentons syndrom på den högra foten Åkomman innebär att jag har ett nedsjunket främre fotvalv och att det har bildats en broskutväxt på undersidan av den mellersta tån. Mentons syndrom brukar föra med sig att fotens tåleder blir inflammerade. Det var detta jag hade drabbats av.

Nu skulle mina steg undersökas. Jag fick ställa mig på ett löpband och bakom mig placerades en filmkamera, som genast skickade filmen om mina fötter till en skärm. Magnus stod och vakade över filmen och också över mig. Han ökade farten på löpbandet och det var bara för mig att hänga med.

”Oj då”, sa Magnus glatt. ”Du är den första 80+ jag sett som orkar jogga. Du har ett läckert löpsteg. Var har du lärt dig det?”

Jag berättade för Magnus om min personlige tränare Johan och att jag försöker komma iväg till mitt gym tre gånger i veckan. Magnus nickade glatt och sedan var dags att stoppa ner fötterna i en kungsblå kletig plastsmet för att göra ett fotavtryck. Dessa skulle känna som mall för mina inlägg. Det sista Magnus sa till mig var att uppskattade att jag har bra skor och att jag aldrig har försökt att vingla fram på smala och mycket höga klackar. Detta märks på mina fotleder, som är ovanligt starka för en kvinna i min ålder.

Det kommer att dröja ytterligare en dryg vecka innan mina inlägg kommer. Min vänstra fot har långsamt vant sig vid inlägget och idag går jag utan att det gör ont. Så snart inlägget kommer tar jag kontakt med min personlige tränare så att jag kan fortsätta att träna jogging.

Det skall bli underbart att komma tillbaka till ett normalt liv igen.

Bilden föreställer mina svarta skor för stadsvandringar och röda för jogging. Inläggen sticker upp ur dem.

På kvällen tisdagen den 12 februari år 1805 dundrade 128 kanonskott i Stockholm. I det kalla vintermörkret hördes skotten ända ut till Årsta. Årstafrun visste vad som hade hänt. Kung Gustav IV Adolf hade äntligen kommit tillbaka till Sverige efter ett fem månader långt besök hos sin hustrus farfar i Karlsruhe. Anledningen till detta var att den svenske kungen ville hetsa upp Ryssland, England och Preussen till ett anfallskrig mot Napoleon. Samma kväll som skotten dånade, anordnade officerarna en fest för att fira kungens återkomst. Till detta kalas hade inga utomstående bjudits in.

Söndagen kom med kalla vindar från norr och en klar och blå himmel. Årstafrun konstaterade att alla på Årsta skulle få en lugn dag i stillhet och själv drog hon sig undan i ett varmt hörn och började läsa. Lugnet varade inte längre än till förmiddagens måltid. Då bankande det på dörren. Årstafrun lämnade tillfälligt matbordet och släppte in två frusna kadetter. Pojkarna inbjöds till matbordet och när de ätit klart berättade de att kungens hemkomst skulle firas med en bal på Karlberg och att de hade med sig inträdesbiljetter till Årstafrun och sonen Hans Abraham.

När kadetterna gått började Årstafrun fundera på vad hon skulle ha på sig. Hon beslöt sig för att klä sig i en vit klänning med röda ärmar, en vacker sjal i vitt och rött, solfjäder och ett par snygga strumpor. Hans Abraham, som hade beviljats avsked från sin officerstjänst, tog på sig sin uniform och tillsammans med sin mamma for de till Karlberg. Årstafrun tyckte säkert att hon var för gammal att dansa, så hon letade reda på en lämplig stol, där hon i lugn och ro kunde titta på alla som svävade runt på dansgolvet. Hans Abraham dansade ett fåtal gånger, vilket gjorde Årstafrun glad. Hon hoppades säkert att sonen på balen skulle hitta sin blivande brud. Hans Abraham var hennes ende son och hennes sorgbarn. Han drack för mycket brännvin och gillade att kurtisera pigorna i köket.

Skvallret om vad kung Gustav IV Adolf gjorde i Karlsruhe hade delvis nått fram till Årstafrun och hon gillade inte det hon hörde. Kungen hatade hennes store idol Napoleon. Nu hade kungen varit i Tyskland för att försöka få Ryssland, England och Preussen att sluta sig samman och förklara krig mot den franske och framgångsrike härföraren. De franska trupperna hade vandrat från land till land och inget kunde stoppa dem.

I Karlsruhe träffade kungen sin svåger Alexander I från Russland. De var båda gifta med två systrar från det lilla hertigdömet Baden. Den svenske kungen litade helt på sin svåger, trots att han blivit varnad för att tsar Alexander brukade förställa sig och levde ett dubbelliv med en officiell hustru och en älskarinna.

I hovet i Karlsruhe svävade erotikens vindar runt i salongerna. Den svenske och i mångas ögon tråkige svenske kungen lät sig inte ryckas med. Han var djupt religiös och vid vigseln hade han lovat att älska sin hustru i nöd och lust och detta löfte till Gud den Allvetande tänkte han hålla. Religionen betydde däremot mycket litet för den ryske tsaren. Gud hade skänkt honom Ryssland och hittills inte straffat honom för några felsteg. Nu började han utan hämningar flirta med drottning Louise, som var gift med Preussens kung Fredrik Wilhelm III. Drottning Louise, en mörk skönhet, brukade gå klädd i en vit genomskinlig klänning, på vilken midjan var placerad strax under bysten. Preussens utrikespolitik intresserade drottningen och hon var rädd för Napoleons framgångsrika arméer. Hon avskydde Napoleon lika intensivt som den svenske kungen.

I Karlsruhe blev det lätt för den svenske kungen att driva fram ett beslut att låta Sverige ansvara för kontakterna med England och få detta land att gå med på att ställa sin flotta och trupper till förfogande i ett krig mot Napoleon. Gustav IV Adolf for sedan glad i sinnet till slottet Bäckaskog utanför Kristianstad. Här skulle han bo hos sin fars gamle vän Johan Christopher Toll, som ansvarade för försvaret av Skåne. Senare under våren skulle ett sändebud från England och Sveriges finansminister komma till Bäckaskog.

I Bäckaskog blev Johan Toll osams med kungen. Johan Toll ansåg att det var en omöjlig uppgift för lilla Sverige att inleda ett krig mot Napoleon. Gustav IV Adolf drev som enväldig kung igenom sin vilja. I oktober samma år förklarade Sverige krig mot Napoleon.

Krigsförklaringen förde ned sig oro på Årsta. Kusken Hägerström grep ett hårt tag om brännvinsflaskan och söp sig full. Själv satte sig Årstafrun vid sin skrivplats och fyllde ett par rader i dagboken med hätska utfall mot kungen, som tänkte tvinga svenska pojkar att försöka slå ihjäl fransmän.

Bilden på Karlbergs slott har jag hittat på nätet.

Årstafrun blev förfärad när krigets vindar år 1805 blåste in i landet. I hennes ögon var kung Gustav IV Adolf en galen tyrann, som utan hänsyn till att jordbruket behövde sina drängar förklarade krig mot hennes stora idol Napoleon. Alla män mellan 17 och 25 år skulle samlas ihop för att utan träning för krig skeppas till Preussen. Årstafruns egen och ende son Hans Abraham hade just fyllt 26 år och tagit avsked som officer. Detta medförde att han fick vara kvar hemma på Årsta. Ofta hände det att sonen låste in sig på sin kammare och söp sig full. Årstafruns make, ryttmästare von Henrik Schnell, hade med åren blivit ganska grinig. Det pågående kriget rubbade hans vanor. Ett par gånger i veckan brukade han rida in till staden och i en tobaksaffär hämta den tyska dagstidning, som han prenumererade på. Kriget gjorde att posten från utlandet inte kom fram.

På söndagarna flydde Årstafrun hemifrån och for med vagn till kyrkan i Spinnhuset. År 1724 hade det inrättats ett rasp-och spinnhus för kvinnliga fångar på Långholmen. Malmgården Alstavik vid Långholmskanalen hade då köpts in och stadsarkitekt Eberhard Carlberg fick i uppgift att bygga om det vackra stenhuset från 1600-talet. Nu skulle byggnaden anpassas för att bli ett för sin tid modernt kvinnofängelse. Prakten försvann, huset byggdes till för att kunna rymma logement, arbetssalar och en kyrksal. Det uppfördes också murar runt fängelset.

Södermalms befolkning växte och det behövdes en kyrka till. Därför fick allmänheten delta i gudstjänsterna i Spinnhusets kyrksal. Besökarna hade en egen ingång och fick sitta rakt framför koret. Fångarna fördes genom en trappa upp till en läktare snett framför koret. Om de satte sig på de bakersta bänkarna var det ingen bland kyrkobesökarna som kunde se vilka det var som satt i halvmörkret.

Jag har länge funderat över varför Årstafrun valde Spinnhuskyrkan. Igår, årets hetaste dag, traskade jag till det före detta fängelset på Långholmen för att en gång till komma in i den anrika kyrksalen. Då förstod jag. Jag slöt ögonen och tänkte bort alla träd och blommande rosenbuskar och såg framför mig hårt betade beteshagar runt fängelsemuren. Det var en fästning jag såg. Det var hit undan bråken hemma och krigets fasor som Årstafrun flydde.

Sedan Årstafruns dagar har fängelset på Långholmen byggts till flera gånger och blev mer skrämmande för allmänheten för vart år som gick. Känslan av en befäst borg finns kvar. Igår, efter att ha suttit hemma och läst om hur Årstafrun upplevde krigen, kände jag på Långholmen samma oro för kommande fasor som starkt bankade inne i mig under det andra världskriget. Detta förstärktes av att polishelikoptrar svävade över Södermalm. De fanns där för att uppifrån övervaka PRIDE-paraden. Ingen av alla jag mötte tycktes ha samma tankar. Skratt och prat om solskyddsmedel och förbud att tända engångsgrillar hördes överallt. Mitt i detta vimmel av folk försökte jag leta reda på Spinnhuskyrkan. Jag frågade flera bland personalen. Svaren blev frågande blickar. Ingen tycktes ha hört tals om att det hade funnits en fängelsekyrka.

Jag gav mig inte. Till slut hittade jag ett av kyrkans målade fönster och i en monter en svart mässhake. Detta fanns utställt i en trappuppgång utanför Långholmens fängelsemuseum. En av de tvivlande flickorna från receptionen följde med mig. Hon tittade förvånat på det målade fönstret och tillsammans läste vi fönstrets text ”Se Guds lamm”. Orden ”som borttager världens synder” fanns på det fönster, som nu har försvunnit. Trots att flickan har jobbat på Långholmens hotell och vandrarhem i tolv år hade hon aldrig tidigare lagt märke till vare sig det vackra kyrkfönstret eller den svarta mässhaken.

Jag återvände ut till värmen och letade reda på en skuggig plats, där jag kunde äta min matsäck och dricka mängder av vatten. Jag slöt ögonen och försökte tänka på tiden innan Spinnhuset uppfördes. Då fanns det på Alstaviks malmgård sex kor, två hästar, ett par grisar samt höns och gäss. Den siste ägaren hade planterat många körsbärsträd runt gården. Nu var alla dessa träd borta och allén fram till Spinnhusets port var skapad av hästkastanjer. I ett av dessa träd satt en koltrasthane och gjorde sitt bästa att öva upp sina ungar i skön sång. Längre bort tränade en ung kråka kraxandets märkliga läte. Då och då avbröts sommarljuden av dånet från polisens helikoptrar.

Utanför fängelsemurarna doftade det svensk sommar av luktärter, rosor och stockrosor. På sluttningen nedanför det gamla prästbostället hittade jag flera små kolonilotter med blommor, potatis och krusbärsbuskar. Detta skulle Årstafrun ha uppskattat. Hon var oerhört intresserad av trädgården på Årsta.

Långholmens fängelse stängdes år 1975 och tolv år efter detta öppnades Långholmens hotell och vandrarhem. I det gamla Spinnhuset finns nu bland annat ett värdshus och en pub.

Alla handlingar från Spinnhuskyrkan före år 1810 har försvunnit. Vi vet inte vad prästen sa till de som sökte sig till högmässan. Temat för dagens gudstjänster är Nådens Gåvor. En text, som jag skulle välja som utgångspunkt för en gudstjänst för kvinnliga fångar, har jag hittat i evangelium enligt Matteus, kapitel 18.

”Vad tror ni
Om en man har hundra får och ett har kommit bort
Lämnar han inte då de 99 kvar på berget
Och ger sig ut och letar efter det som är borta?
Om han lyckas hitta det
Gläder han sig mer åt detta får
än de som inte kom bort?
Så är det också er Himmelske Faders vilja
Att ingen av dessa små skall gå förlorad.”