Sommaren 1994, en varm sommarnatt, gav min make David och jag oss ut på äventyr i Vinterviken, som ligger i vårt närområde. När vi kom till Stockholm sommaren 1967 var Vinterviken ett förbjudet och välbevakat grönområde och någon förklaring till detta fick vi aldrig. På 1860-talet hade Alfred Nobel köpt området för att tillverka nitroglycerin och efter det att denna verksamhet under krigsåren flyttats till Gyttorp användes området för att prova olika slag av sprängmedel. I början av 1950-talet kom en ny verksamhet in i området. I hemlighet hade militären beslutat att vårt land skulle skaffa sig en atombomb och i den gamla svavelsyrefabriken pågick försök att framställa kärnbränsle. Denna verksamhet pågick i knappt 20 år och delar av det radioaktiva materialet sänktes senare i djupet utanför Landsort. Kvar i svavelsyrafabriken blev metallskrot och en del kontorsmöbler. Byggnaden spikades igen och nässlor spirade runt väggarna.

Området öppnades för allmänheten och det sattes upp en skylt om att det var förbjudet att gå in i svavelsyrafabriken. Detta respekterades inte av alla och uteliggare och klotterkonstnärer bröt upp dörrarna och hittade här en fristad. Ansvariga för området kom och spikade för alla dörrar men dagen därpå var det öppet igen. Uteliggarna plockade ut kontorsmöblerna, röjde bland brännässlorna och släpade bland annat ut en stor soffa i äkta skinn. Den luktade spyor och urin och var inte lockande att slå sig ner på.

Svavelsyrafabriken lockade till äventyr. En natt steg David och jag in genom en av de öppna dörrarna och möttes av en stank av urin, smutsiga kläder och nitrösa gaser, som fortfarande satt kvar i de nästan fällfärdiga tegelväggarna. Vi beslöt oss för att under en kort stund gå på upptäcktsfärd, vi klängde på uteliggarnas stegar och vi gick över övervåningens stabila golv av ekplank. Här stod reaktorn, som med dagens mått mätt var både liten och oansenlig. Väggarna bakom reaktorn var målade med bilder, som skulle kunna passa i en skräckfilm. Tyvärr hade inte konstnären signerat målningen. Jag skulle gärna vilja veta vem eller kanske vilka som skapat detta nu försvunna mästerverk.

Under målningarna fanns rester av ett nattläger med illaluktande sängkläder, odiskat porslin, tomma ölburkar och en trave med cigarettfimpar. Nu hade vi fått nog och letade oss så snabbt som möjligt ut i det fria. Vi gick ner till stranden och sköljde bort smutsen från händerna och satte oss på en sten och njöt av sommarnatten och vissheten av att vi hade ett hus att bo i och att vi hade tillgång till en tvättmaskin.

Några år senare beslöt Länstyrelsen att svavelsyrafabriken skulle rustas upp och bli ett skulpturmuseum. Renoveringen blev dyrare än beräknat och trots alla ansträngningar gick det inte att befria väggarna från utsläpp av frätande gaser. Museet invigdes och folk kom med båt för att titta på denna nya sevärdhet. De allra flesta kom aldrig mer tillbaka. De hade fått huvudvärk inne i lokalerna. Sedan gick det ett par år och under denna tid blev besökarna färre och färre. Slutligen stängdes skulpturmuseum. Idag finns en restaurang i den nedersta våningen och det mesta av gaserna i väggarna har troligtvis försvunnit. Till restaurangen hör numera en trevlig uteservering.

När jag denna sommar sitter utanför svavelsyrefabriken och äter lunch funderar jag över vad som hade hänt och vårt land blivit en kärnvapennation och att atombränsle hade tillverkats i mitt närområde. Jag skulle inte ha varit rädd och nu funderar jag på hur den stora björnen i öster skulle ha reagerat.

År 1866 avskaffades ståndsriksdagen och vårt land fick en riksdag med två kamrar. Då behövdes det ett helt nytt riksdagshus anpassat för det den ny och mer demokratiska tiden. Efter många diskussionen beslöt de styrande att det nya riksdagshuset skulle ligga på Hovstallets tomt på Helgeandsholmen och att Hovstallet skulle flyttas till Östermalm. När alla var överens om detta utlystes en arkitekttävling, som slutade med ett storgräl mellan flera ledande arkitekter. Till slut kunde man enas om ett kompromissförslag, i vilket den ståtliga byggnaden fick flera inslag av nationalromantik. I maj 1897 la Oscar II den första grundstenen och det dröjde fram till januari 1905 innan det nya riksdagshuset kunde invigas. Då utbröt nya proteststormar. Konstkritikerna ansåg att huset var fult och speglade en gången och förlegad epok i vårt lands historia. Nu var det jugend som gällde och den framväxande arbetarrörelsen ville tona ner vikten av kunskaper i historia och önskade att vårt land skulle vara ett land i tiden och ett land i världen. Riksdagshusets platta tak, som var fyllt med nationella symboler, borde göras om och fyllas med helt andra symboler än det svenska riksäpplet och en uppsättning av tre kronor.

I detta stora byggprojekt ingick också att uppföra en byggnad för Riksbanken och den placerades också på Helgeandsholmen till väster om Riksdagshuset. Mellan dessa två byggnader skapades en bred gata, som fick namnet Riksgatan.

Helgenadsholmen var vid uppförandet av Riksdagshuset en ö, som genom landhöjningen stigit upp ur Saltsjön. För att få en stabil grund var man tvungen att slå ner 9000 ekpålar i marken och schakta bort mängder av lera. Arbetet blev välgjort och det dröjde fram till början av 1950-talet innan grund, väggar och tak måste repareras. Ansvarig för detta arbeta blev byggmästare Olle Engkvist.

Olle Engkvist första åtgärd var att inspektera taket. Han konstaterade att de stora stenprydnaderna i nationalromantisk stil måste plockas bort så att taket inte skulle rasa samman. Utan att fråga någon om lov tog Olle Engkvist allt på taket och forslade bort det till Gröndal, en stadsdel som låg honom varmt om hjärtat.

Gröndal var på 1930-talet en mycket sliten arbetarförort med fabriker av olika slag, tre skeppsvarv och den stinkande sjön Trekanten. Mitt i detta fanns det rester av den ekskog, som planterades under 1600-talet. Dessa träd fick inte huggas ner, eftersom de tillhörde det svenska försvaret och skulle användas vid byggandet av krigsfartyg. Under det andra världskriget övergavs ekstockar som råvara vid fartygsbyggen och de gamla ekarna i Gröndal skulle kunna huggas ner. Detta gjorde inte Olle Engkvist utan lät i slutet av 1940-talet sina stjärnhus växa fram bland ekarna. Under dessa ekar placerade han nu prydnaderna från Riksdagshusets tak och här, inte långt från parkleken, hittade han en bra plats för riksäpplet. Gröndals invånare gladde sig åt detta och betraktade riksäpplet som sin egendom och berättade ogärna för besökare om alla märkliga statyer i området.

Sedan kom enkammarriksdagen och Riksdagshuset måste renoveras och anpassas för ett nytt statskick. Mellan år 1980 och 1983 byggdes Riksdagshuset om och förenades med Riksbanken hus samtidigt som Riksbanken flyttades till ett nybyggt hus vid Brunkebergstorg. Arkitekterna för det nya Riksdagshuset tittade på gamla ritningar och fotografier och blev förvånade över alla prydnader på taket. Var fanns fortfarande kvar eller hade de hamnat på soptippen? Olle Engkvist var död så de hade ingen att fråga. Så småningom läckte hemligheten om Gröndals riksäpple ut och nu började man diskutera att flytta riksäpplet från Gröndal till Riksgatan.

Ingen ville ha folkstorm i Gröndal, så man beslöt att göra en kopia av Riksäpplet. Denna står nu på bron mellan Mynttorget och Riksgatan. Det tråkiga är att det är ytterst få av alla som passerar som vet vad den fula klumpen föreställer. Några riksdagsmän, som jag har frågat, tror att Riksäpplet är ett av polisens hjälpmedel för att vid våldsamma demonstationer kunna spärra av Riksgatan. Några utländska turister är övertygade om att riksäpplet skall vara en lekstaty för företagsamma fyraåringar och deras föräldralediga pappor.

Här borde det finnas en skylt som talar om att här ligger det riksäpple, som för hundra år sedan var en symbol för en för sin tid demokratisk vald riksdag.

Nu i sommar har jag läst två böcker om Dödahavsrullarna och har genom detta fått en ny känsla för Bibeln som världslitteratur och hur konfliktfylld Mellanöstern var under det första århundradet av vår tideräkning. Länderna var då ockuperade av världsmakten Rom, som styrde länderna med hjälp av lydkonungar och ståthållare. I detta kaos uppstod flera proteströrelser, en av dem var Qumranrörelsen, vars medlemmar bodde i grottor vid Döda Havet, och en annan var Jesusrörelsen.

Vi vet idag ganska mycket om Qumranrörelsen, eftersom det var i deras grottor fynden av Dödahavsrullarna gjordes i slutet av 1940-talet. Oenigheten om tolkningen av innehållet i dessa gamla rullar har varit stor och fortfarande vet forskarna inte riktigt hur allt material skall tolkas. Det har växt fram en bild av en sluten grupp med tydliga regler, varav de flesta finns med i Moseböckerna. Helt nytt var att rörelsen accepterade kvinnliga ledare, som hade till uppgift att ansvara för kvinnornas hälsovård, barnafödande och som också hade rätt att tolka de gamla bibeltexterna. När jag läste detta kom jag att tänka på Maria från Magdala, som snart kom att kallas Maria Magdalena.

Maria Magdalena var besatt sju demoner och dessa plågade henne. En dag stötte hon samman med Jesus och tack vare Jesus blev hon kvitt sina plågor. Efter detta hörde hon till den lilla grupp kvinnor, som följde med Jesus på hans vandringar. Teologer har under många diskuterat vad som menas med att vara besatt av demoner. Jag har en egen och högst personlig tolkning. Det var arvsynden som plågade Maria Magdalena. Själv har jag på nära håll upplevt hur kvinnliga anförvanter legat på golvet och skrikit av fasa för att de inte kunde få någon frid i själen på grund av tanken på att de var födda i synd och att deras barn hade ärvt detta gissel.

Maria Magdalena brukar skildras som skökan, som Jesus tog hand om och som sedan följde med honom till Jerusalem och som var med den dag han korsfästes. I de olika evangelierna skildras hon som en omtänksam kvinna och här finns inget av den sköka, som kristna förkunnare målade upp under medeltiden. Bilderna från denna epok av Maria Magdalena föreställer en ung flicka med tjockt och knälångt hår, som hon har draperat som en tät slöja runt sin nakna kropp. I den kristna manliga världen blev hon den kvinna, som gjorde det kristna budskapet lätt att förstå för alla pigor, som arbetade och slet i hamnar och i gruvor. Flera nya kyrkor fick bära hennes namn och en av dessa ligger på Södermalm i Stockholm.

År 1955 trycktes en översättning av en bokrulle, som i slutet av 1800-talet hittades i Egypten. Dokumentet finns inte i sin helhet bevarat och kallas för evangelium enligt Maria Magdalena. Huvudpersonen är Maria Magdalena och här skildras hon som den lärjunge Jesus älskade mest. För denna kvinnliga lärjunge hade han visat en väg till Guds rike, en väg som de andra lärjungarna inte fick höra talas om. Detta retade Petrus som öppet visade sin avundsjuka mot Maria Magdalena.

Min tolkning är att när Jesus talade om att instifta ett nytt förbund med Gud och att låta sig korsfästas för att befria mänskligheten från synd och skuld, vände han sig direkt till Maria Magdalena. Han var Messias, inte den krigsledare som i Dödahavsrullarna kallas för Messias, utan den Messias som hade tagit upp kampen mot arvssynden och besegrat denna demon. Dessa tankar hittar vi idag i mässan i våra kyrkor.

Flera kulturarbetare har skildrat samvaron mellan Jesus och Maria Magdalena och på olika sätt. Själv vill jag se Jesus och Maria Magdalena en vårdag vandra på en betesäng på Golanhöjderna och där njuta av ett granatäpple. Denna fukt beskrivs på flera ställen i Gamla Testamenten som ett tecken på Guds nåd och välsignelse. Granatäpple är också den frukt, som skildrar en ung flickas ansikte under hennes slöja. I mina tankar sitter Jesus och Maria Magdalena bredvid varandra och tillsammans deklamerar de det andra kapitlet av Höga Visan. Detta är ord, som borde gälla i dagens Mellanöstern.

”Låt oss gå upp till Herrens berg
Till Jakobs Guds tempel
Gud skall lära oss sina vägar
Hans stigar vill vi följa
Ty från Sion skall lag förkunnas
Från Jerusalem Herrens ord
Han skall döma mellan folken
Skipa rätt bland alla folkslag
De skall smida om sina svärd till plogbillar
Och sina spjut till vingårdsknivar
Folk skall inte lyfta svärd mot varandra
Och aldrig mer övas för krig
Kom alla av Jakobs ätt
Låt oss vandra i Herrens ljus!”

Bilden är från Maria Magdalena på Södermalm. Jag utgår från att kvinnan föreställer Maria Magdalena som förkunnare för mycket unga flickor.

Jag har tappat drygt ett halvt kilo i vikt den sista veckan. Anledningen till detta är inte ändrade matvanor eller ett intensivt tränande på gymet utan min friggebod. Den är nybyggd och skulle målas invändigt. Jag gjorde inte detta ensam utan med hjälp av barnbarnet Jonatan, som till hösten skall börja sitt första år på gymnasiet.

Denna vår kom grabbarna från mitt favoritföretag, Residens AB, och byggde en friggebod efter alla konstens regler. Bossen undrade varför jag bara ville ha ett kallt förråd. Anledningen till detta att jag har sett att när de äldre i området säljer villan, är det bland det första den nye ägaren gör att släppa lös en vildsint grävskopa i trädgården, Denna dundrande maskin sliter obarmhärtigt ner den omsorgsfullt inredda friggeboden. I dess ställe brukar det växa upp en uteplats gjord av trägolv, som sedan fylls med utemöbler, jättelika parasoller och krukor med färgglada plastblommor. Alltså är det ingen mening att satsa på en dyr friggebod, eftersom man inte kan vara säker på att få tillbaka utgifterna vid en försäljning,

Friggeboden blev klar och grabbarna målade den vit på utsidan och la in en snygg korkmatta. När jag sa att jag invändigt önskade mig mörka balkar och ett vitt tak och vita väggar tog sig basen för bygget på pannan och undrade vad jag tänkte på. Han hade inte sedan han gick i grundskolan varit på Skansen och förstod inte vad jag menade när jag sa att jag ville ha en friggebod som påminde om smålandsstugan.

”Det är säkrast att du målar själv”, sa byggbasen glatt när jag tackade honom för ett snyggt arbete.

Barnbarnet Jonatan och jag kom överens om att han skulle sommarjobba hos mig med målning av friggeboden. Vi resonerade om färgsättningen och jag for till en måleributik och köpte det som behövdes. Därefter började målningen, som visade sig vara jobbigare än jag räknat med.

Jag hade aldrig tidigare målat mer än enstaka detaljer i vårt sommartorp. Att stå uppflugen på en trappstege och fästa maskeringstejp runt takets balkar var betydligt jobbigare än jag föreställt mig. Rullen med tejp for mer än en gång ner på golvet och det var bara att kliva ner från trappstegen och hämta den. Medan jag höll på med detta grundmålade Jonatan de fält, som skulle bli vita. Han bankade in grundfärgen i plankorna och sa några dagar senare vid en matpaus att jobbet var roligt, men betydligt tyngre än han hade väntat sig. Jag konstaterade samtidigt att det gått åt fem rullar maskeringstejp och att det blivit tre besök i målarbutiken.

Jonatan och jag kom överens om att jag skulle jobba med maskeringstejpen och han skulle måla.Tre bjälkar i taket och tolv längs väggarna innebar för min del mycket klängande på trappstegen. Arbetet tog längre tid än beräknat och vi kämpade på i åtta dagar. De sista dagarna hjälpte jag Jonatan med målningen. Det visade sig snart att Jonatan målade både vackrare och snabbare än sin mormor och fick alltså ansvara för alla ytor som syntes och jag åtog mig att måla hörnen under takbjälkarna. I fredags blev målningen med grundning och två strykningar både med vitt och brunt äntligen klar. Därefter det mödosamma jobbet att plocka bort all maskeringstejp. Trots att Jonatan och jag hjälptes åt tog detta arbete över en timme och det blev mycket klättrande på trappstegen. Sedan började vi med städningen, ett trist jobb som inte blev klart förrän igår.

Jonatan höll ett högt tempo när det gällde både målning och städning och det var bara för gamla mormor att göra sitt bästa att hänga med. Naturligtvis hände det ett och annat missöde som att färgburkarna välte eller att penslarna helt plötsligt bara försvann. Ett annat problem var vädret. Varje kväll släpade jag in kompostkvarnen och gräsklipparen i friggeboden för att sedan på morgonen därpå dra ut dem igen. Anledningen till detta är dels det opålitliga sommarvädret och också misstanken att tjuvar skulle komma in på tomten och plocka med sig mina maskiner. En granne har redan varit med om detta en gång nu i sommar.

Igår på morgonen vägde jag mig och konstaterade att jag hade gått ner drygt ett halvt kilo i vikt sedan målningen började. Mina ben är lika stela som när jag för knappt tjugo år sedan sprang midnattsloppet. Idag skall jag ta det lugnt och bara ge mig ut med min kamera på en stillsam promenad på Södermalm.
Till hösten skall jag föreslå min personlige tränare Johan att han plockar fram gymets trappstege och använder den som träningsredskap när det gäller balansövningar och kondition. Utan Johans övningar för att förbättra balansen hade jag säkert trillat ner från trappstegen minst en gång.

Bilden föreställer en stolt Jonatan efter avslutat och välgjort arbete.

Idag har en av söndagens texter handlat om det problematiska förhållandet mellan Jesus och hans lärljungar. Det är lätt att vid studier av evangelierna få intryck av att Jesus var osäker på sin roll i samhället. Visste han själv vem han var och varifrån hade kommit? Han var en personlighet och hade förmåga att tala så att folk lyssnade. Lärljungarna var ibland tveksamma och tvivlade på vad han sa. Ibland gick det så långt att Jesus blev irriterad och bad att de skulle gå sin väg. Trots detta hade lärjungarna en stark tro på att det Jesus framförde om Gud och himmelriket var det enda rätta

En dag frågade Jesus lärljungar vem folket trodde att han var. Efter viss tvekan svarade Petrus att Jesus var den Messias som folket väntade på. Jesus blev både förbluffad och glad över detta besked. För honom innebar det att folket som han predikade för var trodde att han kom från den religiösa grupp, som dragit sig tillbaka till grottorna i Qumran nordväst om Döda Havet och vars anhängare starkt ogillade allt det som skedde i Jerusalems tempel och att de ledande översteprästerna hade blivit ockupationsmakten Roms förlängda arm. I dessa grottor på gränsen till öknen ansåg man att översteprästerna fyllde templet med andlig smuts och man vägrade att vandra till templet för att vara med om de stora offerfesterna.

Qumranrörelsen med sitt grottfolk finns inte omnämnda i Bibeln. Det har i våra dagar blivit ett namn för den folkgrupp, vars dokument hittades av beduinpojke år 1947 och nu håller på att tolkas av olika experter. Dokumenten förvarades i stora lerkrukor och dessa brukar i dagligt tal kallas för Dödahavsrullarna. I flera av de olika pergamentrullarna beskrivs den man, som med Guds hjälp skulle bli både en militär och en religiös ledare. Han kallades för Messias och förhoppningen var att hans familj skulle komma från kung Davids släkt. För folket i Mellanöstern var det för 2000 år sedan viktigt att veta vilken familj man kom ifrån. Anledningen var en tradition att endast vissa släkter hade rättigheten att inneha viktiga tjänster både i det religiösa livet och när det gällde att styra landet. En av de viktigaste släktgrenarna härstammade från kung David.

Åren efter det att bokrullarna hade hittats rådde stor oenighet hur innehållet i dem skulle tolkas. Judar, katoliker och amerikanska protestantiska samfund krävde att det var just deras tolkning av Bibeln, som innehållet i bokrullarna skulle bekräfta. Det är först nu sedan ledarna för dessa grupper gått ur tiden som forskare med olika specialiteter och utan religiösa kopplingar i lugn och ro kan tolka texterna och analysera materialet från de arkeologiska utgrävningar, som gjordes i de olika grottorna. Eftersom detta grottfolk tidigare varit så gott som okänt för bibeltolkare och språkvetare saknas ett gångbart namn på gruppen. Nu har man enats om en term, som i svensk översättning har blivit Qumranrörelsen.

Qumranrörelsen kan liknas vid ett politiskt parti, som i sina stadgar hade paragrafen att Israel skulle bryta sig ur det mäktiga Romarriket och bli en egen stat, att Jerusalems tempel skulle befrias från de överstepräster som lyssnat på den romerske ståthållaren och att folkets förbund med Gud skulle både förnyas och förstärkas. I denna stat skulle lagarna från Moseböckerna gälla. Ledaren för kampen mot Rom skulle få titeln Messias. Denne man skulle med framgång kämpa på slagfältet och hela tiden vara medveten om att han hade Gud vid sin sida. Jerusalems tempel skulle på nytt bli en helgedom och inte en marknadsplats.

Ingen av specialisterna vågar säga om Jesus tillhörde Qumranrörelsen. Mycket i hans tal och hans sätt att uppträda under sin sista vecka i Jerusalem tyder på att Jesus inte var främmande för rörelsens tankegångar. Ett exempel på detta hur Jesus och hans lärjungar rusade in i templet och där på en av förgårdarna välte omkull penningväxlarnas och souvenirförsäljarnas stånd. När detta var gjort och förvirringen på förgården var stor skrek Jesus att dessa månglare hade förvandlar Guds hus till en rövarkula.

Det dagliga livet i grottorna i Qumran var reglerat. Allt regnvatten samlades in och användes på olika sätt. Det fanns en bassäng i vilket den andlige ledaren sänkte ner människorna för att de skulle renas till både kropp och själ och av Gud få syndernas förlåtelse.

De andliga ledarna i grottorna förbjöd folket att vid högtiderna besöka Jerusalems tempel och där vara med om en offergudstjänst. Qumranrörelsens ledare hävdade att templet var så förorenat att det inte var användbart. Guds tempel var i stället de stunder när folket kom samman för att be och fira gudstjänst. Folket i Qumran blev påminda om detta varje morgon och varje kväll när alla samlades till bön och lovsång.

Ungefär 50 år senare försökte sig judarna på att göra uppror mot Romarriket. Detta misslyckades och folket flydde från grottorna. De tog med sin uppfattning om vad som menas med ett tempel och seden att samlas till bön och eftertanka varje morgon och kväll. De invanda bönerna kom senare att ingå i synagogornas sabbatsfirande och tankegångarna från detta sipprade över till fornkyrkan.

En lovsång på vilodagens morgon hämtad från dödahavsrullarna:
”När solen går upp för att skina över jorden
Skall de lovprisa och de skall svara och säga
Som förkunnar och förhärliga de härliga högtiderna
Frid vare med dig, Israel!”

Thomas Tvivlaren var den i lärjungaflocken som valde att resa till Indien och där predika om Jesus och som Johannes Döparen sänka ner de troende i vatten för att rena deras själar från synd. Traditioner från Qumranrörelsen går också att spåra i den indiska fornkyrkans morgonhymn, som numera ingår i den svenska psalmboken.’

”Helig, helig, helig
Herre Gud allsmäktig.
När den nya dagen gryr
vår lovsång till dig går.
Helig, helig, helig,
nådefull och mäktig,
dig vi tillbedja,
Gud och Fader vår.

Helig, helig, helig,
sjungs helgon alla,
sänka sina gyllne kronor
för din härlighet.
Ned för dig keruber
och serafer falla.
Du var och är
och blir i evighet.

Helig, helig, helig,
hög och otillgänglig
är din glans den klara
som ej syndigt öga ser.
Evig är din nåd,
din kärlek oförgänglig.
Allgod till stoftets barn
du skådar ner.”

Bilden av Döda Havet har jag hittat på nätet

Idag skall temat i våra kyrkor vara Skapelsen. Hur vår jord har skapats och varför livet blev som det blev är en fråga som människorna har funderat över i tusentals år. Bibelns båda skapelseberättelser kom till i ett ökenliknande landskap nära Medelhavet. Här levde olika nomadstammar, som flyttade tillsammans med sina djur från betesmark till betesmark. För dem var drömmen att bo i en trädgård med riklig föda och att slippa riva sina tält för att flytta från betesmark till betesmark.
Nomadstammarnas män kunde inte läsa. När vädret tillät samlades de och någon, som kunde skapelseberättelsen och folkets lagar utantill, deklamerade detta för sina kamrater. Vad dessa berättare sa och hur budskapet framfördes vet vi inte. Man kan konstatera att det uppstod flera varianter av samma historia och att lagbestämmelserna tolkades olika från stam till stam.

I den första skapelseberättelsen är det enligt den hebreiska Bibeln Elohim, som skapade jorden. Elohim var guden, som idag skulle pluggat teoretisk fysik. Han skådade ner i havsdjupen, lät sin andedräkt storma fram över vattnet och skapade på så sätt himlavalvet och lät vattnet rinna undan så att land växte upp ur havsbottnen. Han studerade mörkret och skapade ljust och lät ljus och mörker strömma fram i regelbundna vågor över jorden. När detta var gjort blickade ner över sitt verk och fann att det var gott.

I nästa kapitel i Bibeln framträder Jahve, som var en helt annan typ av Gud, en Gud som idag skulle studerat biologi. Han byggde upp Edens lustgård och blåste liv i marken så att frön grodde och marken blev grön. Här planterade han två träd, Kunskapens Träd och Livets Träd. I detta paradis skulle han själv vilja bo, men detta var omöjligt för en gud. Nu skapade Jahve Adam, som var en förminskad kopia av honom själv. När Jahve senare upptäckte att Adam hade tråkigt sövde han ner honom och skar ut ett revben. Ur dessa stamceller föddes Eva, som blev Adams hustru. Jahve lät Adam och Eva förstå att de måste finna sig i de gudomliga lagar, som gällde i Edens Lustgård. En av dessa var att de inte fick smaka på frukter från Kunskapens träd.

Eva var en vetgirig kvinna, som började samtala med olika djur och av ett av dem fick hon tipset att smaka på frukten från Kunskapens träd. Frukten var god och hon ropade på Adam att han måste komma och smaka. Detta var något hon inte skulle ha gjort. Jahve kom dundrande med en trave med kläder av skinn. När paret klätt på sig körde Jahve ut dem ur lustgården och skrek åt dem att de genom sin nyfikenhet hade gjort så att synden kom till hans skapelse. Denna synd skulle gå i arv från släkte till släkte och som straff för Evas vetgirighet skulle kvinnorna i all framtid med smärta föda sina barn. Arvsynden var Evas fel och den kunde aldrig försonas. Jahves avskedstal till Adam kan tolkas som en skildring över hur svårt livet var för en man i en grupp nomader i ett ökenliknande landskap. I denna miljö klarade sig inte männen utan sina kvinnor, som svarade för all markservice och som inte kände till männens värld ute i ödemarken tillsammans med djuren. En kvinnas pockande önskemål kunde leda till katastrof för djuren och om de flyttade åt det håll hustrun föreslog, kunde de mötas av en sandstorm. Jahv
”Du som lyssnade till din hustru
Och åt av trädet jag förbjöd dig att äta av
Förbannad skall marken vara för din skull.
Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever
Törne och tistel skall den ge dig
Du skall äta av växterna på marken
Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett.”

Efter det att romarna år 60 invaderat Israel, rivit Jerusalems tempel och fört bort stora delar av folket som fångar till Rom, växte ett behov fram av att skapa en enhetlig religion, ge folket en lagbok och skildra folkets historia. På så sätt kom de fem Moseböckerna till och ur dessa läste rabbinen varje sabbat högt för alla som kom. Moseböckerna var skrivna på hebreiska och dessa översattes senare till grekiska. Bilden av den obarmhärtige och kunskapsfientlige Jahve och den vetgiriga Eva spreds nu av kristna förkunnare. Kvinnan var fast i ett könsrollstänkande. Det är först under 1900-talet som berättelsen om Edens Lustbård började diskuteras och berättelsen ströks så småningom ur skolböckerna.

Det finns en fortsättning på historier om Edens Lustgård. Författare till detta är profeten Jesaja, som hade varit med om när Israel invaderades och skövlades samt att stora delar av folket fördes bort som fångar till Babylon. Jesaja var ingen drömmare utan skildrade vad som hade hänt. Han knöt också an till en gammal skapelsemyt om att Adam hade en kvinnan Lilith vid sin sida innan Eva blev till. Lilith blev levande inom judendomen på 600-talet, en tid när judarna började bygga upp en litteratur vid sidan av Gamla Testamentet. Lilith var en färgstark kvinna med vingar och fötter som en fågel. Hon kunde flyga och berättade för Adam hur det såg ut utanför muren mellan Edens Lustgård och vildmarken. Lilith hade svårt att hitta någon plats att slå sig ner på och hon blev känd för märkliga kärlekshistorier. Hennes barn hade svårt att hitta en plats i tillvaron, de flyttade ut i öknen där de blev demoner och gastar.
Jesajas ord om det ödelagda paradiset påminner om de skildringar jag nu läser om Syrien. Här ligger städer öde och människorna lämnar landet. Naturen tränger fram med oanad styrka och hit kan olyckliga kvinnor fly och gömma sig i ruinerna.

”I palatsen växer törne
Tistlar och snår fyller borgarna
Där stryker schakaler omkring
Där har ormar sina bon.
De blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor
En plats där gastar möts
Där håller också Lilith till
Och finner en plats att vila.
Där bygger skriktrastar bon och lägger ägg
Ruvar och kläcker sina ungar
Där samlas också glador i stora flockar.
Jesaja kapitel 34

Bilden på Elohim har jag hittat på nätet

Idag inträffade sommarsolståndet klockan 07:04. Denna magiska och längsta natt har glidit undan för oss här i Stockholm. För mer än hundra år sedan skulle kvinnorna i mitt område denna morgon varit sysselsatta med att hänga upp på tork de medicinalväxter de hittat i markerna. Just denna natt var växternas helande krafter som starkast. Några band kransar av blommorna och dessa kransar fladdrade i vinden. De torra kransarna sparades för att läggas i julbadet, då midsommarnattens magiska krafter hade förmåga att tränga in genom det mänskliga skinnet och hjälpa till att hålla förkylningar och influensa borta.

Årets längsta natt var den natt då ungdomarna hade möjlighet att blicka in i framtiden. Växter under huvudkudden skulle få sibyllor att skicka drömmar om kärlek och ett lyckligt äktenskap. Det var också de kloka gummornas natt, natten när växterna producerade mest abortmedel. Kanske möttes ett förälskat par och en klok gumma på samma blomsteräng. De tassade säkert mycket tyst för att inte störa varandra. Gumman anade att hon om några veckor skulle få en ny kund.

Idag är allt annorlunda. På vissa platser får alla som vill lära sig att binda en blomsterkrans, som redan samma kväll kastas i soporna. Ängar med vilda blommor är en sällsynthet och inga kloka gummor tassar runt och samlar växter. Om kärleken har varit för intensiv är det apoteket som får stå till tjänst med dagen-efter-piller. Jag tror att om jag levt för drygt hundra år sedan hade jag följt i min gammelmoster Matildas fotspår och blivit klok gumma. Detta märks tydligt i min vildvuxna trädgård, som alla boende i närheten har åsikter om.

I början på denna vecka kom en för mig helt obekant man in i trädgården och bad att få se sig om. Han beskrev sig själv som en byggjobbare ute på lunchpromenad och med trädgård och botanik som hobby. Denna soliga förmiddag hade han traskat runt i vårt villaområde och till sin stora sorg konstaterat att alla gick in för stensatta breda trädgårdsgångar och stora parkeringsplatser, jättelika trägolv på gräsmattorna, där gräset utanför uteplatsen var hårt tuktade. Min trädgård var den enda med en vildäng och ett potatisland. Under sin rundvandring hade han hört gnäll från en granne om min trädgård. Att ha en gräsmatta med prästkragar och smörblommor kunde enligt denne grinige granne medföra att han vid en eventuell försäljning av sin villa skulle få ut ett lägre pris på grund av närheten av en oklippt gräsmatta med surrande jordhumlor, som var färdiga att stickas.

Byggjobbaren sa skrattande och sa att jag borde bjuda in traktens ungdomar att plocka sju blommor att lägga under huvudkudden. Här fanns otroligt många arter, bland annat fyra olika sorters klöver, tre arter fibblor, prästkragar, hundkäx och daggkåpa.
”Daggkåpa är min favoritblomma”, sa byggjobbaren. ”Den är magisk med sina stora blad, som ser ut som krympta simbassänger.”

Han nickade uppmuntrande mot mig och traskade vidare genom det knähöga gräset.
”Vildrosor, toppen! Roligare än de trista och hårt tuktade och förädlade rosenbuskarna från något postorderföretag. Och titta, du har fått in akleja som ogräs och den har flera olika färger. ”

Vi gick tysta runt bland de blommande prästkragarna.

”Tack för titten, jag skall tipsa romantiska tjejer att de kan få komma till dig och plocka sju olika sorters växter på midsommarkvällen. Du har minst 21 olika arter så de behöver inte bli osams.”

Mer än så blev inte sagt. Lunchrasten var slut och jag fortsatte att gräva upp det fasansfulla och kryddoftande ogräset kirskål. Aklejorna fick stå kvar. Denna förmiddag surrade jordhumlor runt i dem och sedan flög de snällt vidare för att pollinera både smultron och jordgubbar.

Jag älskar mina aklejor och njuter av att ha en växt med anor från gamla klosterträdgårdar. Munkarna torkade fröna och strödde dessa i håret på sina lekbröder så att de skulle slippa löss och ohyra. En bra inkomstkälla för klostren var att när det blev sol och vår sälja en dekokt på akleja och en jäst dryck till kärlekstörstande unga pojkar. Det var viktigt att vid den första kontakten med det täcka könet blygheten skulle släppa och att pojken skulle våga slänga sig in i kärlekslivets mysterier. Akleja var lösningen på dessa problem. Men det gällde att vara försiktig med dekokten, eftersom akleja är rik på giftet blåsyra.

Idag är det midsommarafton och jag hoppas jag får besök av några småflickor, som vill pröva gamla knep när det gäller kärlek. De får plocka allt utom akleja. Man vet ju aldrig om de på nätet har hittat recept på hur man med hjälp av akleja kan fånga pluggets häftigaste kille.

Sjung om studentens lyckliga dar . . .

Igår sprang mitt nästyngsta barnbarn Sebastian ut på Södra Latins skolgård. Solen sken och skolgården var fylld av vänner och släktingar till de 330 ungdomar, som nu lämnade skollivet bakom sig. Jag fick ströva runt länge i skogen av studentskyltar och under ett moln av glittrande ballonger innan jag hittade min familj och Sebastian, som denna dag klätt sig i mörk kostym och hade bytt ut sin bruna herrhatt mot en vit studentmössa.

Jag var inte ensam om att leta efter släkt och vänner. Plötsligt stod jag rakt framför en pojke, som slog armarna runt mig och kramade mig hårt.

”Carin, vad roligt att du kom och att äntligen få träffas”
Pojkens grepp om mig slappnade något när jag frågade honom hur vi hade träffats.
”Facebook, så klart!”
”Men hur? Känner du Sebastian?”
Pojken skakade på huvudet och skulle just säga något när en flicka i välsittande vita kortbyxor och en färgglad topp kom stormande och ryckte bort pojken från mig.

”Äntligen, äntligen har vi hittat dig. Är det din mormor?”
”Facebookkompis”, sa grabben skrattande till mig. ”Lycka till att hitta Sebastian!”
De båda ungdomarna försvann i folkhavet och lämnade mig i ovisshet om var på Facebook jag hade stött på pojken.

Jag var nu nära den stora skoltrappan. Helt oväntat upplevde jag något som påminde om när strax efter det andra världskriget Frälsningsarmén spelade tillsammans med sina amerikanska trosfränder vid Stora Dammen i Slottsskogen i Göteborg. De, som stod närmast den lilla jazzorkestern, började sjunga med och jag drogs med in i stämningen vid tonerna av ”When the saints go marchin´ in” Några applåderade och orkestern fortsatte med studentsången.

” Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtan med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än,
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro!”

En man i min ålder och med en gulnad studentmössa på huvudet höjde mössan mot sin hustrus knippe med blå och gula ballonger och skrek hurra med samma glädje han säkert hade känt när han för mer än 50 år sedan sprang ut från samma trappa. Av vad jag förstod väntade han på ett barnbarn, som gått på Södra Latins musiklinje.
Det blev repris på studentsången och nu ville en hund vara med och sjunga. Han lyckades förvånansvärt bra att skälla och gläfsa fram olika toner. Hundägaren, en tonårsflicka i rosa kortbyxor, blev blodröd i ansiktet och gjorde allt för att få tyst på sin musikaliske vovve. När hon inte lyckades med detta ryckte hon i kopplet och drog iväg sin motvillige hund till del lilla parken längst bort på skolgården.

Äntligen hittade jag Sebastian och familjen. Pappa Bosse släpade på en sportväska i vilken det låg kläder till Sebastian. När allt gratulerande och fotograferande på gården var över, skulle Sebastian till tvättbara kläder och därefter kliva upp på studentflaket för att ge sig ut på sta´n och visa upp sin glädjeyra för förvånade turister och jäktande svenskar.

Jag följde med pappa Bosse till baksidan av skolan, där studentflaken stod uppradade. Musikklassen hade riggat upp en förstärkare på sitt flak och det ekade av diskotoner på hela bakgården. En kvinna i min ålder suckade och sa att hennes hörapparater inte gillade detta oväsen. Enligt henne var det bättre når hennes barn lämnade gymnasiet. Då drog ungdomarna på sig sina mest slitna jeans och var barhuvade. Att åka runt på ett lastbilsflak och skrika att man tagit studenten var något av det dummaste man kunde göra. Då var det billigt att springa ut ur skolan. Kvinnan suckade och undrade om ungdomarna inte borde använda pengarna på bättre sätt än att stå på en lastbil och spruta ner varandra och andra med skumpa eller öl.

Jag hittade Sebastians flak, som stod sist i raden av flak. När hälften av klassen stigit upp på flaket började sprutandet och jag blev under jubel duschad av en bubblande läskedryck. Bland de sista som steg på flaket var Sebastian, som hade med sig en sexpack öl från någon livsmedelsbutik. När ölet kom upp på flaket blev det ännu mer oväsen från flaket, någon smällde en champagnekork och när drycken mötte solstrålarna uppstod ett virrvarr av små regnbågar. Jublet blev högre och bullrigare och jag beslöt mig för att gå hem.

I backen upp till Södra Latin stod en polisbil parkerad. Jag frågade den kvinnliga polisen hur det var att vakta en karavan av studentflak.
”Det kan bli stökigt” sa hon glatt.”Vi får se vad som händer på det där flaket, där det redan är full rulle” sa hin och pekade mot Sebastians flak.
”Mitt barnbarn finns där” sa jag glatt.
Polisen nickade mot mig och hoppades att allt skulle gå bra och att hon slapp ingripa.

På den tysta gatan ner mot tunnelbanan vid Mariatorget gick jag förbi en stillsamt gråtande pojke. Han var klädd i mörka kortbyxor och vit skjorta och på huvudet hade han en studentmössa utan text. I den ena handen höll han kuvertet med sitt betyg och i den andra ett par högklackade damskor. Strax bakom honom gick ett par i 70-årsåldern, som tydligen var pojkens morföräldrar. Av utseendet att döma var de invandrare och mormors händer skvallrade om att han hade arbetat med städning. Hon hade ett par slitna trätofflor på fötterna och hennes steg ekade på gatan.

Jag hade velat gå fram och fråga pojken varför han inte stod och jublade på ett studentflak och vad han skulle göra nu när skoltiden var över. Jag kom mig inte för att göra detta. Pojkens ögon glänste av tårar och ensamhet.

Det finns en dold baksida av studentens lyckliga dagar.

Det är ungefär tjugo år sedan jag sist gav mig ut på en joggingrunda. Anledningen till att jag då slutade träna inför Midnattsloppet var att mitt vänstra knä vek sig i en av uppförsbackarna vid Mälarhöjdsbadet. Av min naprapat fick jag då höra att mitt vänstra knä var så slitet att jag måste avstå från alla ansträngande övningar. Det hörde bland annat att jogga och med spade gräva i trädgården. Det sista rådet lydde jag inte, viket hade till följd att högra knä började värka.

Jag hade ingen lust att återvända till naprapaten och tala om att jag inte hade kunnat låta bli att sätta spaden i jorden. Nu valde jag att gå till Tant Husläkare och gny som en stackars hundvalp. Hon klämde på mina knän och konstaterade förslitningsskador, som delvis kunde bero på att det bildades saltkristaller i vätskan runt ledkapslarna och att smärtorna kanske skulle försvinna om jag försökte äta saltfri mat. Sedan kom det dystra beskedet att jag måste acceptera att mina knän var slitna och lära mig leva med detta. Alltså inga mysiga joggingturer och hemma insåg jag att kunde byta ut spaden mot en jordfräs. Mina mycket slitna joggingskor hamnade i soporna.

För ungefär två år sedan diskuterade jag mina dåliga knän med min personlige tränare Johan. Hans filosofi är att man med hjälp av rätt träning kan stärka de muskler, som finns runt omkring skadade ställen i kroppen. Jag fick börja med ett par lätta övningar och sedan dess har övningarna blivit fler och tyngre. Till min stora glädje orkar jag hålla på längre innan det tar emot i knäna. Tidigt i våras kände jag mig mogen för att starta med jogging och för att undvika skador köpte jag ett par brandkårsröda skor för drygt 1000 kronor. Skorna är ett fynd och knäna klarar av kortare joggingsträckor på en lugn parkväg i min förort.

Det var med stolthet i rösten jag berättade detta för Johan. Då kom vi överens om att jag under Johans vakande ögon skulle börja träna jogging. Starten skulle ske vid World Class träningslokaler på Nybrogatan. Nybrogatan ner mot Dramaten skulle bli en bra sträcka för uppvärmning i form av en snabb promenad. När vi sedan utanför Dramatens trappa skulle passera flera rödljus gällde det att hålla kroppsvärmen uppe genom löpning på stället och att sedan se upp när vi korsade den bullriga och hårt trafikerade Strandvägen.

Det var jobbigare att jogga på kajen vid Strandvägen än hemma i min förort. Det blåser alltid från Östersjön och att jogga i en saltdoftande motvind blev en ny upplevelse för mig. Hela tiden kände jag att vinden tänkte fösa in mig i någon parkerad varubil. Jag kurade ihop kroppen och joggade framåt som ett stort och rullande klot.

Johan hade bestämt att jag inte skulle jogga mer än drygt hundra meter och att vi skulle stanna vid ett skjul för att sedan gå snabbt i ungefär 50 meter. Nu fick jag ett nyttigt påpekande av Johan. Jag måste tänka på att hur mycket det än blåser måsta man jogga med rak rygg. Om jag kutar med ryggen försvåras andningen och utan riklig tillgång till luft blir andningen bara ett trist flåsande.

Vi fortsatte fram mot Djurgårdsbron. Nu stötte jag på ett annat problem. Det var försommar och soldyrkande stockholmare hade sökt sig till kajen för snabba promenader på en tidig lunchrast, seniorer med eller utan rollatorer strosade långsmat framåt och barnlediga och stolta pappor traskade fram med sina barnvagnar. Nu gällde det att komma ihåg de övningar med ögonen jag tränade i vintras under Johans ledning. Nu gällde det att bara röra på ögonen och inte vrida på hela huvudet. Det skulle inte vara trevligt att springa rakt på en barnvagn.

Johan delade upp kajen fram till Djurgårdsbron i etapper. Vid bron skulle vi vända och jag skulle omväxlande jogga och gå snabbt tillbaka till Dramaten. Nu gick det bättre eftersom jag hade vinden i ryggen. Till min stora glädje klarade jag att röra på ögonen samtidigt som jag joggade.

Vi kom tillbaka till Dramaten utan att jag hade sprungit omkull en enda barnvagn eller hade krockat med någon elegant dräkttant med rollator. Johan ställde sig vid den gyllene staty, som föreställer poesins gudinna.

”Det gick riktigt skapligt för dig och helt utan missöden bland allt folket. Nu sätter vi upp ett mål. Innan sommaren är slut skall du orka jogga härifrån fram och tillbaka till Djurgårdsbron. Det är ungefär två kilometer. Jag är övertygad om att du klarar det. Du svara alltid bra på träning, din kropp är stark. Men glöm inte att träna på din egen parkväg!”

Detta lät som skön poesi i mina öron.

Ett par dagar efter detta första försök till jogging hade något som inte fick hända. Min strokedrabbade make David ramlade ihop på golvet. Jag greps av panik och var övertygad om att det var en ny stroke. Det blev ambulans med blåljus till Södersjukhuset.

Det var ingen ny stroke. En ung kvinnlig läkare konstaterade att hon sett ett liknande fall på Stockholms Stadion under en tävling i friidrott en solig och het sommardag. En löpare trillade ihop och sjukvårdspersonalen konstaterade att han plågades av saltbrist. Provtagningen visade att David led av brist på natrium och att detta var anledningen till att benen vikit sig.

Det sista läkaren sa till mig innan vi skildes var att jag borde äta mer salt. Det skulle inte vara trevligt om jag också föll ihop som ett korthus. Vem skulle då pyssla om David?

Redan dagen därpå ändrade jag mina matvanor. Till morgonkaffet gjorde jag en smörgås av morotslimpa och la på kokt, kall färskpotatis, en skivad tomat och ringlade rikligt med kaviar över. Lunchen förstärktes också med tomater och kaviar.
Allt fungerade prefekt. Igår sken solen. Jag kämpade hela dagen utan problem i trädgården, klippte gräsmattan, körde jordfräsen och planterade ut tomater. Jag svettades, drack vatten och åt mer kaviar. Sommardagen var perfekt. Sedan kom natten och då lekte inte livet längre. Det gjorde så ont i knäna att jag knappt kunde stå på benen. Jag hade fått tillbaka de skavande saltkristallerna.

Nu på morgonen känns det bättre. Dagen skall bli saltfri och jag hoppas att allt går över till nästa joggingpass med Johan. Jag vill inte ringa återbud eftersom början med joggingträning varit perfekt.

På Facebook kan man varje dag läsa utdrag ur Årstafruns dagbok. Ibland känner jag mig manad att göra bilden av Stockholm tydligare än vad som framgår av dagboken. Stockholm har förändrats sedan Årstafrun levde. Jag tror inte att hon skulle känna igen sig om för en dag fick uppleva folklivet på gatorna.

Våren år 1799 var en stor månad för Årstafrun och hennes make. Sonen Hans Abraham skulle vara med om militärövningar på Ladugårdslandet och han hade för att kunna delta i detta fått ett tält av sin pappa. Lördagen den 1 juni visade alla regementen upp sig för nyfikna stockholmare. I sina snyggaste uniformer tågade officerarna och deras trupper från tältlägret in mot Skeppsbron, där ett vackert krigsfartyg låg för ankar. Denna parad måste Årstafrun titta på.

Årstafrun var stolt över att tillhöra en berömd adelssläkt. Att stå på gatan och nyfiket glo på en parad var ingenting som tilltalade henne. Denna dag hade hon tur. En avlägsen släkting, generalinnan von Arbin, bodde i ett nu rivet ruckel där Dramaten nu ligger. Från hennes fönster hade de båda adelsdamerna en god utsikt över allt som hände på Nybron. De slapp också få uppleva stanken av den smutsiga bäcken Rännilen, som långsamt gled fram där Birger Jarlsgatan nu ligger.

Generalinnan Adolfina Fredrika von Arbin var yngre än Årstafrun. Hon var änka efter Axel Magnus von Arbin, en man som var ett tekniskt geni och som kämpat sig upp i graderna inom det militära. Han blev adlad för att kunna bli general och från denna ställning i Skåne leda bygget av en rad fästningar som skydd mot danska angrepp. Han gifte sig först efter det att han hade fyllt 40 år och hans ionårshustru kom från en mindre känd adelssläkt. Den dag Axel Magnus von Arbin kände sig mogen för att lämna sin tjänst som general fick han som pensionsförmån disponera torpet Husby under Akalla gård. En av grannarna var skomakare. Både skomakaren och den före detta generalen bodde på marker, som tillhörde krigsskolan i Karlberg. I generalens familj fanns då fem barn och det enda husfrun hade att glädja sig åt var en fin titel. På detta torp var det svårt att få pengarna att räcka till.

Generalen dog och hans familj tvingades att lämna torpet i Husby. Som änkepension fick generalinnan bo i ett fallfärdigt hus i utkanten av det stora exercisfältet Ladugårdslandet. Från fältet gick en lerig marschväg mot Nybron och det var strax intill denna bro som generalinnan fick disponera ett hus med fönster mot Nybron.

Jag gissar att det inte var gratis för Årstafrun att titta på paraden från dessa fönster. Kanske hade hon med sig till värdinnan en korg fylld med ägg och en bit ettersalt skinka från resterna av julslakten.

Sist i denna parad kom en ståtlig vagn. I denna satt vårt lands unga drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden. Hon var nyblivne mamma och kungafamiljen bodde sommartid på Drottningholm.

Årstafrun skrev i sin dagbok om den kungliga vagnen men ingenting om vad de båda damerna talade om när de stod i fönstret och tittade ner på den militära prakten. Båda kämpade med dålig ekonomi och båda var oroliga för sina barns framtid. Årstafrun hade bara sonen Hans Abraham, som alltför gärna drack för mycket brännvin och roade sig med att rulla runt med någon piga i sänghalmen. Det generalinnan säkert oroade sig för hur hon skulle kunna skrapa ihop till hemgift till sina fyra döttrar.

Årstafrun beundrade kejsar Napoleon och avskydde Gustav III och hans familj. Det är därför inte konstigt att hon bara nämner kungafamiljen i förbigående. Kungen år 1799, Gustav IV Adolf, var en motvillig monark som helst av allt ville ägna sig åt språkstudier. Han var unik för sin tid, eftersom han talade franska, latin och finska flytande. Gustav IV Adolf var oduglig som militär och kunde inte leda de svenska trupperna i ett försvarskrig mot Ryssland. Efter det förnedrande nederlaget fängslades han, avsattes och tvingades med sin familj att lämna vårt land. En av hans sentida ättlingar var drottning Victoria. På hennes initiativ fördes hans kista till Stockholm, där den sattes ner i det Bernadottska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Jag skulle vilja vrida tillbaka tiden minst 30 år och begära att TV skulle göra en serie om Årstafrun med Margareta Krook i huvudrollen. När jag nu läser Årstafruns berättelser från 1799 funderar jag på hur Margareta Krook utanför Dramaten skulle skildra dagens intensiva trafik på Strandvägen ut mot Ladugårdslandet, eller Gärdet som det idag kallas.