Denna söndag handlar kyrkans texter om dopet. Jag är själv döpt som barn medan min make David, som kommer från en frikyrklig miljö, inte är döpt. Tidigt i tonåren blev han religiös tvivlare vilket hade till följd att föräldrarna insåg det omöjliga i att tvinga på honom ett vuxendop. I denna miljö hade ett dop utan religiös övertygelse varit en svår synd.

Mina barn och barnbarn är döpta som barn. Det är bara min dotter som har fullföljt dopet med konfirmation. Jag har en gång varit gudmor och burit fram en liten flicka till dopet. Detta var en vacker upplevelse.

Den starkaste upplevelse av dopet som bekännelsehandling var jag med om när jag i London en regnig söndagsmorgon tidigt på våren tittade på TV. Det var i början av 1990-talet och en stor del av nyheterna handlade om vad som skulle hända i Sydafrika nu när apartheidsystemet var avskaffat och det inom kort skulle hållas allmänna val. Detta annorlunda TV-program har etsat sig in på min näthinna och jag minns det varje gång jag vid en släktträff på Davids sida hamnar i diskussioner om dopets innebörd.
Vi hade hyrt en ett litet rum med kokmöjligheter nära Hyde Park. Jag satt och drack mitt morgonkaffe medan jag håglöst lekte med fjärrkontrollen till TV-apparaten. Det enda jag funderade på vad vi skulle roa oss med denna regniga söndag. Jag satt framför en TV och tryckte på fjärrkontrollen för att hitta något roligt att titta på. Inget program verkades speciellt spännande och i turistinformationens reklambudskap hittade jag ingenting som passade mig. Plötsligt var det en filmsekvens, som fick mig att vakna till. Det jag såg var en buss, som långsamt gled genom ett sommarfagert landskap. I bussen satt en stor grupp mörkhyade män klädda i vita långskjortor och med svarta dukar för ögonen. Om det inte varit för att männen suttit med till bön knäppta händer skulle jag trott att det rörde sig om en fångtransport.

Det program, som jag snubblat in i, handlade om hur baptistkyrkan i London tog hand om ensamma unga män, som sökt sig till England för att söka arbete. En pastor hade fått i uppgift att söka upp dessa vilsna nykomlingar, lära dem läsa och tala vårdad engelska och, om de var intresserade, undervisa dem om den kristna tron. Pastorn, med bakgrund i en engelsk internatskola, berättade att vägen ini det brittiska samhället gick genom goda kunskaper i engelska och när det gällde språkundervisningen var senaste översättningen av Bibeln var ingen dålig lärobok. Dopet var för denne pastor, som vuxit upp i Indien, ett hissnade möte där varje människa hade möjlighet att komma nära Gud. Detta skulle ske i stillhet och inte störas av åskådare, som antingen ropade extatiska jubelord till Guds ära eller spydde ur sig dumma kommentarer om religiöst hyckleri. För att undvika detta fick ingen i förväg veta var detta utomhus dop skulle ske och de unga män, som var på väg till sitt första dop, skulle utan att distraheras av omgivningen tänka igenom vad en ny och kristen livsstil skulle betyda för dem. För ett fåtal innebar denna handling att man bröt med sina föräldrars religion och nu måste bygga upp en ny gemenskap i den kristna församlingen.
Efter detta gav sig reportern ut på Oxford Street och frågade några han mötte vad dopet betydde för dem. Svaret var en familjefest med samling i kyrkan, musik och kanske en skål i champagne för det nyfödda barnet. Dopet var en vacker sed, som alla borde slå vakt om. Det religiösa innehållet i dopet var det knappast någon som funderat över.
Reportern vandrade vidare till baptistkyrkan i Bloomsbury där han fick tillfälle att prata med några av de som varit med i bussen och blivit döpta. En av dem berättade på Queen English att dopet betytt ett nytt liv för honom. Han kom från Soweto där han bara hade drivit runt på de smutsiga gatorna och varje kväll letat reda på en ny plats att sova på. En dag hade han stött på en man från baptistkyrkan och tack vare honom fått arbete och en permanent sovplats i ett överfullt härbärge. Svälten grinade honom inte längre i ögonen. Sedan var det som om Gud ingrep och medverkade till att han fick plats som städare på ett stort fartyg. Han kom till London där han mönstrade av och sökte sig till baptisterna. Han hade haft lätt för att suga i sig ett korrekt uttal och bibelläsningen hade bättrat på kunskaperna i engelska. Nu hade han jobb och delade rum med två andra unga män från Soweto. Kanske, om han bara hittade en bättre bostad, skulle han gifta sig och bilda familj.

Med glädje i rösten berättade mannen från Soweto att han ofta upplevde att han varit med på det ödsligt belägna berget där Jesus hade samlat en stor skara människor. När Jesus förstod att folket var hungriga hade han välsignat sju bröd och två fiskar. Genom ett underverk hade maten räckt till alla som lyssnade på Jesus. Mannen från Soweto hade upplevt något av detta själv. Sedan dopdagen hade han alltid kunnat njuta av den enkla mat, som var lyx i hans hemort. Jesus fanns med i det dagliga livet och välsignade maten.

Programmet avslutades med att mannen från Soweto läste ett kort stycke ur Bergspredikan.

”Ni är jordens salt
Men om saltet mister sin kraft
Hur skall man få det salt igen?
Det duger inte till annat än att kastas bort
Och trampas av människorna.
Ni är världens ljus
En stad uppe på ett berg kan inte döljas
Och när man tänder en lampa
Sätter man den inte under sädesmåttet
Utan på en hållare så att den lyser för alla i huset.
På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna
Så att de ser era goda gärningar
Och priser er Fader i himlen.”

Könstverket, som föreställer Bergpredikan, har målats av den danske konstnären Carl Bloch. Jan levde och verkade i metten av 1800-talet

Alla, som inte regelbundet besöker ett gym, tror gärna att alla gym är lika. Det är ju samma apparater på alla gym. Skillnaden mellan olika gym kan vara otroligt stor. Detta beror bland annat på hur apparaterna är placerade, hur omklädningsrummen är utformade, vilka som regelbundet går till gymet, var i Stockholm det ligger och vem som är platschef.

För ett par dagar sedan var jag på ett tillfälligt besök på World Class på Nybrogatan I Stockholm. Det ligger mitt emellan Dramaten och Östermalmshallen på en gata fylld med restauranger och affärer med ett annorlunda utbud av varor än i Skärholmen och Kungens Kurva. Tillsammans med platschefen Rickard Waldén fick jag gå runt i detta stora gym, som är fem våningar högt och där det finns en liten och väl fungerande hiss.

Rickard berättade gärna om sitt gym. Närheten till Dramaten märks på flera olika sätt. Alla, som arbetar på Dramaten, har ett företagskort på gymet. Många använder detta ett par gånger i veckan medan andra är helt likgiltiga för motion och styrketräning. Det är en speciell stil på skådespelare, scenarbetare och andra anställda på en teater. De uppträder annorlunda och på ett sätt som om de ständigt stod inför en fullsatt salong. Denna stil smittar av sig på de vanliga motionärerna. Under rundvandringen upptäckte jag inte undersköterskornas jäktade steg eller före detta fabrikschefers stora och bestämda kliv. Detta är en vanlig syn på mitt ordinarie gym på Hornsgatan strax intill Södersjukhuset.

När jag följde med Rickard uppför och nedför trapporna insåg jag vilket bra och bortglömt komplement till uppvärmning det är att springa uppför en trappa. I dessa trappor finns den inspirerande texten ”Your body is your temple.” När jag sedan genom ett fönster kunde titta ner på en inbyggd gård med takfönster fick jag en känsla av att stå på läktaren i en fransk gotisk katedral. Den stora gården, där det tidigare stått soptunnor och en piskställning. Hade nu förvandlats till en sal för övningar i styrka och smidighet. När jag senare stod i denna vackra del av gymet upplevde jag något av samma andakt som i en stor kyrka från senmedeltiden. Väggmålningen var inspirerande och manade både till koncentration vid rörelser och till meditation.

Rikard berättade med värme i rösten om sitt stora gym med 3500 medlemmar. Trots alla trappor trivdes de träningssugna i lokalerna. Salarna för gruppträning och spinning stora hade fönster ut mot gatan eller mot en mysig bakgård med små planteringar. Damernas omklädningsrum var inrett som ett turkiskt kaffehus från sekelskiftet 1900. Här njöt Jag av atmosfären och kände att jag skulle vilja stå vid fönstret och recitera den dikt Werner vom Heidenstam skrev för ungefär hundra år sedan. Han hade då bott i Mellanöstern i åtta år och nästan dagligen besökt orientaliska kaffehus, som doftade av starkt kaffe och översötade kakor.

”Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.”
Ur Ensamhetens tankar. Nya diktsamlingen 1915

Efter rundvandringen avslutade vi samtalet i Rickards lilla kontor strax intill receptionen. Jag frågade då vad han upplevde som bäst och som sämst att driva ett gym i Stockholms innerstad. Det bästa var närheten till kunderna och att träffa på dem i andra sammanhang som när han gick på banken, gick och handlade eller åt på någon av restaurangerna i närheten. Att ett par gånger i veckan besöka Östermalmhallen var något han verkligen uppskattade.

Den stora svårigheten var det stora utbudet av gym kring Östermalmstorg. Här gällde det att skaffa sig en profil som kunderna gillade. Den stora nackdelen med lokalen var inte trapporna utan att det inte fanns utrymme vid receptionen för en trevlig soffgrupp och det var också för trångt att servera en enkel frukost buffé. Mornarnas hungriga tränare kunde gå till porten intill och där framför en fresk av Isak Grünewald njuta av McDonalds pannkakor med sylt och en kopp kaffe ur en pappersmugg.

Innan jag traskade backen upp till tunnelbanan vid Östermalmstorg slog jag mig ned på en av de två pinnstolor, som stod vid receptionen. Här åt jag ett litet mellanmål jag haft med mig. På den andra satt en man, som påminde om en ungdomsbild av Ingemar Bergman. Jag förstod att han inte tränat utan bara satt där och väntade på någon.

Plötsligt gled en mörkhårig dam fram till skohyllan och tog fram ett par högklackade röda skor. Hon böjde sig ner och tog dem på sig. Jag kunde hjälpa att jag spärrade upp ögonen. Scenen kunde vara hämtat ur en modern version av ”Borta med vinden”. Det var Vivien Leight jag såg i rollen som Scarlett O´Hara.

Mannen resta sig upp och bjöd henne armen. I utgången stötte de samman med en grabb, som påminde om min barndom i 1930-talets Göteborg. Han hade på sig ett par rutiga och kiltliknande kortbyxor och en solblekt kortärmad tröja. Han gick som en sjöman, som i sitt arbete klängde i tackel och tåg. Hans bara armar och ben berättade för mig en lång historia att han brukade tatuera sig i de hamnstäder han kom till. På fötterna hade han sportstrumpor och ganska slitna arbetsskor med inbyggd stålhätta. Han hälsade glatt på den vackra kvinnan och hon sa några vänliga ord tillbaka. Jag uppfattade mannen i kortbyxorna som scenarbetare.

På World Class på Nybrogatan möter man en annan miljö och kan låta fantasin få vingar.

På Facebook är just nu intresset stort för Årstafrun, Märtha Helena Reenstierna. Hon skrev dagbok varje dag från år 1793 till år 1839. På kvällarna bruka man på Facebook kunna hitta utdrag ur någon av Årstafruns dagböcker. Igår handlade det om hur Årstafruns make klådde upp en arbetsovillig och försupen dräng och för ett par dagar sedan gällde det Årstatavlan.

I Nordiska Museums gömmor förvaras Årstatavlan, som i slutet av 1700-talet målades av Pehr Esterberg. Han skänkte den till Årstafrun sommaren 1798 och hon blev mycket fäst vid den. Gissningsvis hoppades konstnären på att familjen på Årsta gård skulle be honom göra ritningar och ansvara för en tillbyggnad av Årsta gård. Han hade i likhet med många andra fått det felaktiga intrycket att familjen på Årsta var förmögen. Årstafruns dagbok berättar en historia om glada fester men också hur svårt det var att få pengarna att räcka till. Tjänstefolket stal och ville inte arbeta, tobaksskörden slog ibland fel och klockaren kom med jämna mellanrum och krävde gåvor till församlingens fattiga.

Det var vanligt att folk på landsbygden utan förvarning hälsade på varandra. Den 25 maj 1808 kom Pehr Esterberg till Årsta på ett oväntat besök. Han krävde då att få tillbaka tavlan och plockade ner den från sin plats på väggen i den röda salongen. Detta retade upp Årstafrun, som i sin dagbok beskrev Pehr Esterberg som en bedragare.
En bild av denna tavla finns med i de konstverk, som ingår i nätets virtuella museum. Bilden av konstverket går inte att kopiera. Den bild, som finns med i denna blogg, är ett fotografi jag har tagit av ett uppslag ur boken ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Tavlan är en romantiserad skildring av har det gick till när prins Fredrik Adolf på Fredriksdagen kommer i den kungliga och förgyllda båten för att på Fredriksdagen vara med om ett slåttergille på Årsta gård. Vid stranden står Årstafrun för att hälsa den höge gästen välkommen. I sitt uppvikta förkläde har hon mängder av blommor. Vid strandkanten leker den lille sonen Hans Abraham och på en kulle vid bryggan är en stor byst av prinsen uppsatt. I skeppets för står Årstafruns make Christian Henrik von Schnell bredvid prinsen.

Denna tavla var Årstafruns stolthet och hon blev mycket glad när hon fick den i present av slottsarkitekten och konstnären Pehr Esterberg. Den majdag år 1808, när Pehr Esterberg kom och krävde tillbaka tavlan, kokade det av ursinne i Årstafrun. Hon ville minnas de lyckliga åren innan hennes tjugo år äldre make blev krasslig och då den vackre prins Fredrik Adolf fortfarande levde. Prinsen avled på ett vilohem utomlands i december år 1803.

Ryttmästare Christian Henrik von Schnells far hade varit livdrabant till biskopen av Eutin, mannen som sedan blev svensk kung med namnet Adolf Fredrik. Det fanns en vag känsla av släktskap mellan ryttmästaren och prins Fredrik Adolf. Detta förde med sig att prinsen blev bjuden på slåttergille på Årsta gård. Prinsen hade sviktande hälsa och ansågs som svagt begåvad. I alla bråk mellan den äldste brodern Gustav III och modern Lovisa Ulrika ställde han sig alltid på moderns sida. Årstafrun måste ha nickat gillande när hon hörde detta. Hon avskydde Gustav III, som 19 augusti 1772 i en oblodig statskupp gjort sig själv till en enväldig kung och berövat adeln allt politiskt inflytande. Årstafruns flicknamn var Reenstierna och hon var mycket stolt över att tillhöra en släkt, som gjort sig gällande i svensk politik i ungefär 150 år.

Pehr Esterberg hade i ungdomen fått sin konstnärliga utbildning av Louis Jean Desprez och fick senare i livet ersätta sin far Carl Esterberg som slottsarkitekt. Inget av alla de paradhus Pehr Esterberg ritade kom att uppföras. Tiderna hade förändrats sedan skimret över kung Gustavs dagar. Sverige blev indraget i ett krig med Ryssland och i de hårda fredsvillkoren år 1809 blev Finland en del av Ryssland. Det saknades både pengar och handlingskraft för att bygga om de kungliga slotten.

Pehr Esterberg fick ingen lön för de slottsritningar han gjorde. Han lyckades försörja sig genom att göra mindre lyckade målningar och arkitektritningar till överklassen. Kunderna hade en del att klaga över. Pehr Esterberg betraktades snart som en opålitlig och talanglös konstnär och arkitekt.

Om det inte varit för bråket med Årstafrun skulle Pehr Esterberg idag varit helt bortglömd.

Idag är det bara de kyrkligt engagerade, som vet att det är Heliga Trefaldighets Dag. Denna söndag glider förbi som de flesta söndagar under året. Vi har tappat förståelsen för kyrkoåret, som förr delade in året i olika perioder för arbete, vila, fasta och fester. Tiden från påsk fram till Heliga Trefaldighets Dag var på 1800-talet för landsbygdens folk den tid, innan det strävsamma arbetet på åker och äng började på allvar. Då umgicks man i köken och ungdomarna började leta efter någon att bli förälskad i. Denna glada tid slutade med Heliga Trefaldighets Dag. Måndagen därpå började det hårda arbetet med vårbruket. Nu det inte ovanligt att landsbygdens ungdomar kunde tvingas att arbeta upp till 14 timmar varje dygn.

Trefaldighetsnatten blev en magisk natt, när ungdomarna i gryningen smet hemifrån, samlades vid en vägkorsning och vandrade till någon dold källa i skogen. De sjöng och dansade i det daggvåta gräset, drack halvvarmt kaffe, som serverades ur flaskor nedstoppade i trasiga yllestrumpor och knaprade på de buller som blivit över sedan pingsthelgens bröllopskalas. När kyrkklockornas manande dån talade om att det var en timme kvar innan högmässan, samlade de ihop flaskor och kaffekoppar och vandrade långsamt mot kyrkan. På vägen plockade de blommor, som ungdomarna med hjälp av grässtrå band till buketter. De djärvaste pojkarna smet in på någon gård och skar ner några kvistar av blommande syrener.

På den tiden satt kvinnorna på den ena sidan av kyrkans mittgång och männen på den andra. När predikan började startade blomkastningen. Pojkarna och flickorna kastade sina blombuketter tvärs över gången. Ingen lyssnade på prästens ord om att Jesus hade uppmanat sina lärljungar att fara ut i världen och sprida det kristna budskapet. Om prästen var ung och vacker fick han finna sig i att blombuketter trillade ner rakt på hans bönbok. Då gällde det att inte tappa fattningen utan snabbt avsluta predikan, slänga blommorna till församlingens flickor och därefter be klockaren komma med boken med kungörelserna. Vinterns instängda kyrkoluft hade ersatts av doften från syren och liljekonvalj.

Tiderna förändrades och många ungdomar sökte sig till Stockholm för att arbeta som hembiträde eller i någon fabrik. Sedan att vara ute på Heliga Trefaldighets Natt tog de med sig. En av samlingsplatserna blev Ugglevikskällan i Norra Djurgården, en plats som denna magiska natt drog till sig mycket folk ur alla samhällsklasser. Seden att plocka blommor och sedan gå till kyrkan försvann, vilket kyrkans klockare och vaktmästare uppskattade. Det blev alltid mycket städarbete i kyrkorna efter högmässan på Heliga Trefaldighets Dag.

Stockholms frikyrkor betraktade festen vid Ugglevikskällan som ett försök av Djävulen att dra till sig oskyldiga pojkar och flickor. En av de tongivande predikanterna skapade en ny tradition. De kristna ungdomarna skulle ha sin egen fest vid sjön Trekanten. När kyrkklockorna slog tio skulle man gå mot Liljeholmsbron och samlas under den kristna nykterhetsrörelsen standar. Härifrån skulle alla tåga över bron till Liljeholmens missionshus och sjunga jubelsånger om Guds nåd och sommarens fägring med blommor och en mullrande åska.

I augusti år 1914 förändrades livsstilen drastiskt. Det första världskriget bröt ut och förde med sig mobilisering och brist på mat. De gamla sederna försvann gradvis för att helt vara bortglömda när det andra världskriget bröt ut sensommaren 1939. Det anrika missionshuset i Liljeholmen revs och församlingen flyttade först till Midsommarkransen och därefter till Skärholmen, där missionshuset fick status av kyrka med namnet Mikaelikyrkan.

I natt har det i flera förorter här i Stockholm rått en feststämning som påminner om forna dagars livsglädje under Trefaldighetsnatten. Flera torg har varit fyllda med grillar, förorternas folk har samlats för att försonas och komma överens om att bygga upp ett nytt och bättre samhälle ur de utbrända bilarna och förstörda skolorna. Kanske uppvaktade någon pojke sitt hjärtas utvalda med en blombukett. Att plocka blommor vid vägkanterna är en sed som har försvunnet. Det smidigaste idag är att låna mammas ICA-kort och med hjälp av detta köpa en sommarbukett.

Just nu ringer kyrkklockorna. De vill tala om att det är en timme kvar till högmässan. Denna Trefaldighetssöndag är i många kyrkor en försoningens söndag. Frikyrkorna och statskyrkan strävar l mot samma mål och idag sjunger man de gamla läsarsångerna. Trots att tiderna har förändrats de sista 150 åren har inte Den Heliga Trefaldighets Dag förlorat sitt budskap om glädje och önskan att träffas över sociala och kulturella gränder

”O store Gud, när jag den värld beskådar
som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom väver livets trådar
och alla väsen mättas vid ditt bord
då brister själen ut i lovsångsljud:
o store Gud, o store Gud

När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn
då brister själen ut i lovsångsljud :
o store Gud, o store Gud”

Carl Boberg år 1885
nummer 11 I den svenska psalmboken

Bilden föreställer kyrkklockarna i Mikaelikyrkan i Skärholmen

För drygt fyra år sedan drabbades min make David av stroke. Han låg på olika sjukhus i tre månader och när han kom hem blev det jag, som fick ansvara för hans sjukgymnastik. Det är i de flesta kommuner omöjligt för en strokedrabbad att efter sjukhusvistelsen hitta sjukgymnastik som passar. Då gäller det verkligen för de anhöriga att se till att den sjuke inte bara kryper ner i sängen utan rör på sig på olika sätt.

David behöver träna armar, skuldror, rygg och axlar. Musklerna här försvagades av stroken och nu gäller det att bygga upp styrkan. Detta är nödvändigt för att David skall kunna komma upp ur sängen och resa sig upp från en stol utanhjälp och också orka skjuta rollatorn framför sig. Av vad jag förstår är det en känsla av frihet och oberoende att kunna klara detta själv. Här känner jag ett behöv av att hitta på trevliga övningar.¨
På mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan, tittar jag alltid i smyg på de fristående övningar, som andra motionärer gör. Till mitt gym söker sig motionärer med helt olika inriktning på träningen. Dansarna tränar balans och smidighet, tyngdlyftarna sliter med hantlar och skivstänger och boxarna slår inte bara på säcken utan gör också olika övningar för att bättra på styrkan i axlarna.

En söndag för ett par veckor sedan stötte jag på en amatörboxare, som antagligen höll på att träna inför en match. Han turades om med två övningar, den ena var att kämpa mot boxningssäcken och den andra var att kasta en av de tunga och svarta bollarna mot väggen. Han stod bredbent, tog bollen i båda händerna och lyfte armarna rakt över huvudet och sedan med stor kraft slängde han bollen mot väggen och fångade efter studsen upp den med båda händerna. När han gjorde en paus frågade jag varför han gjorde denna övning. Jag fick ett leende och en snabb lektion hur han med hjälp av den tunga bollen tränade upp armar och axlar och också sin reaktionsförmåga. Detta var när han fångade bollen, som ofta for på ett annat sätt än han hade räknat med. Sedan fick jag försöka med en boll, som bara vägde två kilo. Övningen var tyngre än jag väntat mig och efteråt i bastun upplevde jag att jag hade arbetat hårt med axlarna.

Hemma funderade jag på hur jag skulle kunna ändra denna övning så att den passade för David. Någon lämplig boll hade jag inte och lät därför ögonen glida runt i rummen. På en stol satt den bruna älgnallen, som barnbarnen tidigare brukade leka med. Denna leksak fick ersätta bollen.

David fick sätta sig i stolen, med båda händerna ta tag i nalleälgens ben, resa armarna över huvudet och sedan med största möjliga kraft slänga den mjuka leksaken till mig. Övningen var ansträngande, eftersom stroken hade förlamat Davids högra arm och också gjorde den kraftlös. Med denna övning hjälper vänsterarmen till att dra upp högerarmen och också att slänga iväg älgnallen drygt två meter.

David upplevde först övningen som märklig och jag fick förklara vilka muskler i axlarna han tränade med dessa kast. Nu orkar han göra 15 kast i en följd. Jag upplever att övningen har gjort nytta. David har lättare att komma upp ur sängen än han hade för ett par veckor sedan.

Nallekasten påminner mycket om att slå på en uppblåst ballong. Vissa sjukavdelningar brukar dela upp patienterna i två lag och låta dem slå en ballong mellan sig. Övningen brukar vara uppskattad och de mest lekfulla patienterna säger att det påminner om ett derby mellan AIK och Djurgården.

Jag anser att man skall lägga in lekmoment i sjukgymnastiken och inte betrakta övningarna som en trist lektion i skolan. Tyvärr är det inte alla som håller med mig. Jag har hört folk säga att sjukgymnastik skall vara tråkig, eftersom glädjen tar bort effekten av övningarna.

Varifrån kommer dessa märkliga tankar om sjukgymnastik?

Jag har inte längre någon användning för familjens stadsjeep, den präktiga och hästliknande rödbruna bilen Brunte. Min make David och jag köpte honom i oktober 1999. Anledningen var att jag hade ärvt ett ruckel i Ystad. Huset skulle säljas och innan detta gick att göra måste det tömmas på bland annat trasiga hushållsmaskiner, gamla skolböcker och fläckiga soffor. För att klara detta behövde vi en stor och fyrhjulsdriven bil med dragkrok. Då var vi ganska ensamma om att äga en stadsjeep och i smyg tassade flera ”gubbar” i obestämbar ålder in på vår tomt för att bekanta sig med Brunte

När huset var sålt och allt skräp var ur världen, borde vi ha bytt bil. Detta blev aldrig av, eftersom jag hade fäst mig vid Brunte. Jag tyckte om att köra honom och han blev för mig en kamrat som visans Gamle Svarten, en kamrat på vida färden. Nu måste min vandringsfärd med Brunte vara över, eftersom jag med åren har fått sämre syn och skulle idag bara med ett nödrop klara ett syntest för bilförare. Min make David drabbades för fyra år sedan av stroke och har sedan dess inte varit i form för att köra bil.

Det blev snart känt i mitt villaområde att Brunte var till salu. Den förste som kom klivande var Snickaren. Jag kände honom sedan gammalt, eftersom det var han som basade för ombyggnaden av nedervåningen av vårt hus för fyra år sedan. Snickaren och jag kom överens om att innan han bestämde sig för att köpa Brunte, skulle jag se till att han blev ompysslad på en verkstad. Jag sa vad jag ville ha för Brunte och att jag kunde tänka mig att gå ner i priset om han körde ett lass skrot till tippen för mig

Precis som Snickaren skulle gå, stod plötsligt Kompis bredvid Brunte. Kompis har en otrolig förmåga att alltid finnas i närheten av Snickaren. Kompis är pratsjuk och har alltid synpunkter på det mesta. Kompis ville se hur motorn såg ut och till hans stora förvåning kunde jag öppna motorhuven. Kompis böjde sig ner och synade allt med kännarmin.

”Det bor en råtta i din bil. Det syns på långt håll att bilen bara är skrot. Dessutom stinker den olja! Snickaren, köp inte denna skrotbil”
”Skall tänka på saken, vi får se.”
Det kokade inom mig av ilska över Kompis dumma påståenden. Stanken från olja kom från granntomten, där en grävskopa just höll på att slänga upp en oljetank från början av 1930-talet ur spillran av en gräsmatta. Jag böjde mig ner över motorhuven. Några gnagmärken av råttänder kunde jag inte spana in.
”Varför startar inte skroten?” frågade Kompis och lät som en gammaldags magister.
”Bilen har blivit stående, jag har inte kört på länge, min make David är mycket krasslig och jag har haft annat att tänka på.”

Till ”gubbarnas” stora förvåning kunde jag koppla in batteriladdaren och sa med bestämd röst att det inte brukar ta speciellt länge att ladda upp batteriet. Kompis såg tvivlande ut och började muttra om råttor. Jag suckade och sa att jag måste gå in och laga mat och att jag skulle ringa Snickaren när Brunte kom tillbaka från service.

Det var inga större fel på Brunte och det hade inte bott en råtta under motorhuven. Verkstaden bytte olja och konstaterade att jag hade en bra och välvårdad bil. Jag hann nätt och jämt hem med bilen, innan det bultade på ytterdörren. Utanför stod en mycket mörkhyad man, som jag aldrig tidigare träffat.

”Hej” sa han och räckte fram handen, ”Kalla mig Bengan, Helylle-Bengan. Mina kompisar kallar mig så för att jag är så svensk. Jag har hört att du vill sälja din bil. Jag är intresserad. Får jag gå in och sätta mig i den? Har du redan köpt ett nytt vrålåk?”
Min dotter hade precis parkerat sin nya bil på vår trädgårdsgång. Det var avslutning i den musikskola, som inte ligger långt från vårt hus, och hennes yngste pojke skulle vara med och spela.

Jag hämtade nyckeln och startade bilen. Helylle-Bengan satte sig bakom ratten, drog i rätt spak, klev ur bilen och gick fram och öppnade motorhuven. Då passade jag på att sträcka in handen och slå av motorn och stoppa bilnyckeln i fickan.
”Motorn skall vara på” väste Helylle-Bengan.
”Kommer aldrig på frågan” sa jag surt. ”I vårt kvarter låter man aldrig bilar köra på tomgång!”
Helylle-Bengan glodde rakt ner på motorn i någon minut. Sedan reste han på sig.

”Du har en skrotbil, ingenting värd. Jag kan klippa din gräsmatta och sedan kan vi komma överens om priset. Bilen stinker ju av läckande olja.”
Samtidigt som han sa detta traskade Herr Nyfiken in på tomten och ställde sig bredvid Brunte.
”Carins Brunte är bra, den har i alla år gått som ett urverk.”
”Skrot” väste Helylle-Bengan. ”Jag skall gratis klippa Carins gräsmatta, det är för tungt för en så gammal tant som Carin.”

Herr Nyfiken nickade samförstånd. Min gräsmatta är en blomsteräng, som inte skall klippas förrän efter midsommar. Av andra grannar har jag hört att Herr Nyfiken i april avundsjukt retar sig på min gräsmatta, som då lyser blå av scilla, och när blomningen är över förargar han sig över att gräsmattan ser ut som ett boskapsbete.

Jag surnade till över ”gubbarnas” beskyddarton gentemot mig.
”Det är både roligt och lätt att klippa gräsmattan. Jag har ork, går och lär mig boxas.”
”Tyngre att kippa gräs än att boxas” sa Helylle-Bengan och Herr Nyfiken nickade instämmande. Då fick jag nog och sa att jag var hungrig, eftersom jag inte hade ätit på hela dagen och att jag hade hälsat på min make David, som tillfälligt var intagen på Huddinge sjukhus

”Oj då”, sa Helylle-Bengan. ”Och jag som trodde jag visst allt om alla i de här kvarteren. Vad är det för fel på David?”

Jag brydde mig inte om att förklara att David hade drabbats av brist på natrium. Slutligen kunde jag avsluta samtalet och de båda ”gubbarna” försvann in på granntomten för att snoka reda på vad grävskopan hade grävt upp förutom en gammal stinkande oljetank.

Jag åt och skrev ett mail till min kompis Carina. I detta berättade jag om mina bekymmer med att sälja Brunte. Carina svarade nästan genast och sa att hon på Facebook lagt ut min bil till salu. Hon passade också på att höja priset med 6000 kronor.

När jag morgonen därpå slog på datorn, upptäckte jag att två tjejer hört av sig och ville titta på Brunte på kvällen. Jag åt snabbt upp min frukost, plockade fram dammsugare och städredskap, gick ut och började städa insidan av Brunte och vaska av den värsta smutsen på utsidan. Eftersom det var tjejer, som var intresserade av bilen, var jag extra noga med att dammsuga sätena och torka av golven petnoga. Efter detta var det tid att äta lunch och göra en snabbvisit hos David på sjukhuset.

När lunchen var uppäten och diskbänken avtorkat bultade det på dörren. Det var Snickaren som kom.
”Jag köper Brunte, kan vi provköra den nu?”
Jag nickade och gick in och hämtade bilnyckeln. Efter denna provtur var köpet klart och vi kom överens om vilken dag sopkörningen skulle ske. Snickaren körde bort med Brunte och lät sin egen röda och gamla Volvo stå på parkeringsplatsen. Själv satte jag mig vid datorn och meddelade de båda tjejerna att jag sålt Brunte. När detta var klart, skrällde telefonen till. Det var Helylle-Bengan. Han ville köpa Brunte omedelbart. När jag sa att jag precis sålt Brunte, strömmade det en rad svårdomar ur telefonluren. Jag hade ju lovat Helylle-Bengan bilen. Nu fick jag slita själv med min förbannade oklippta gräsmatta. Ilskan kokade inom mig och jag lyckades avsluta samtalet utan att be Helylle-Bengan dra till Djävulens hemvist i Helvetet.

Jag är glad för att Snickaren köpte Brunte. Han ställer alltid upp när jag ber om hjälp när det gäller att fixa något i vårt hus från 1930-talet. Han gör alltid mer än jag har bett om och dessa extra jobb tar han sällan betalt för.

Brunte är såld och Snickaren och jag har kört ett lass skrot till tippen. Trots allt känns det tomt att det inte står en hästliknande bil på tomtens parkeringsplats.

Den svenska pingsten är bländande vit. I det ökennära landskap, som var bakgrund till den första pingsten, var färgskalan helt annorlunda. Vårsolen, som hos oss får fruktträd och hägg att slå ut i kaskader av vita blommor, åstadkommer i ett torrt landskap att sanden ser ut som om den flammar av eld. Ibland uppstår hägringar som kan uppfattas som sagans Tingeling klädd i röda festkläder.

På 1960-talet bodde jag i närheten av Sahara i södra Tunisien. Vårens hägringar påminde något om vårt norrsken även om färgskalan var rödare och annorlunda. Under dessa år blev jag intresserad av öknar och de folk, som härdar ut att bo i länder med brännande sol på dagarna, frostkalla nätter och vårarnas heta sandstormar.

För drygt tjugo år sedan här i Stockholm var augusti månad fylld av festivaler av olika slag. En av dessa var Ökenfestivalen, som höll till i ett stort tält på Skeppsholmen. Ett år löste jag en heldagsbiljett och lyssnade på musik och föredrag samt åt couscous med grillat lammkött och stark harissasås. Trots att alla satt på enkla träbänkar utan ryggstöd var detta en upplevelse jag gärna skulle vilja vare med om en gång till i livet.

I musikgruppen var det bara med pojkar. De var klädda som vanliga grabbar i jeans och kortärmad tröja och de kom från en av de invandrartäta förorterna. Musiken de spelade var muslimsk gospel och mellan de olika melodierna berättade gruppens ledare något om öknens musik och vilka musikinstrument man brukade använda. I Marocko i utkanten av Sahara fanns inga musikaffärer. Alla, som var med i gruppen, hade som i sitt hemland byggt sina instrument av skrot de hittat runt husen i sin förort. Stränginstrumenten var gjorda av bortslängda cykelhjul och trummorna av tomma bensindunkar eller trasiga grytor. Ledaren dirigerade sitt band med hjälp av en visselpipa. Jag uppfattade framförandet inte som musik utan som öronbedövande oväsen.

Plötsligt la en av grabbarna ifrån sig sitt cykelhjulsinstrument och höjde armarna som en vädjan till en osynlig Gud. Ett par andra följde efter och pojkarna utstötte märkliga skrik som fick publiken att jubla och sjunga på ett konstigt språk som varken var arabiska eller svenska. Ledarens visselpipa tystnade och hela tältet vibrerade av ljud och jubel. Då ingrep en vakt och började försiktigt leda ut publiken ur tältet. Han var rädd för att det skulle rasa samman.

Jag åt min couscous, drack mängder av vatten och återvände efter måltiden till tältet, där en alldaglig man från Marocko skulle hålla ett föredrag om det religiösa språket i musiken. Tonerna hade en sådan våglängd att de kunde höras från oas till oas. De ville meddela att Allah fanns och skulle mana alla till vaksamhet, bön och eftertanke. En dånande storm av glödande sand hade uppstått i de inre delarna av landen och den brusade nu vidare mot havet i väster. När han sagt detta började publiken prata och sjunga och ett segerjubel spred sig över stora delar av Skeppsholmen. Hela tältet gungade av extas och andlig livsglädje.

Augustiskymningen kom smygande från Östersjön. Jag gick hem genom en stad som doftade av dill och kräftor. I mitt inre var det vår med blommande fruktträd och surrande humlor. Jag hade ju varit med om något som påminde om den första pingstdagens religiösa extas.

”När pingstdagen kom var alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån
Som av en stormvind.
Det fyllde hela huset där de satt.
De såg hur tungor av eld fördelade sig
Och stannade på var och en.
Alla fylldes av helig ande
Och började tala andra tungomål
Med de ord som Anden ingav dem”
Apostlagärningarna kapitel 2

För de allra flesta är det för kallt i vattnet att ge sig ut på en simtur. Man kan njuta av sol, vind och vatten på många sätt och ett är att gå barfota i vattenbrynet på en sandstrand. När jag gör detta brukar jag sällan tänka på att det en bit från vattnet sitter folk på filtar och njuter av hur vatten och land möts och allt som rör sig vid strandkanten. Då kan det vara roligt att uppleva att åskådarna tycker att gråhårstanten går lätt som en ung flicka.

Jag hör till den sista generationen som fick som barn lära sig att människorna har en ren själ och en syndfull och andligt smutsig kropp, som man inte skulle bry mig om att vårda. Det har tagit många och strävsamma år innan jag lärt mig komma överens med min kropp och inse vad kroppsrörelser betyder både för kropp och för själ. En mental effekt av flitig styrketräning är att mitt minne är bättre än när jag var i tonåren.

Den bästa hjälpen att lära känna kroppen har jag fått på mitt gym House of Shapes på Hornsgatan. Det är inte bara min personlige tränare Johans handfasta instruktioner i boxningens ädla konst utan också gymets andra motionärer som har inspirerat mig till att på olika sätt utveckla kroppen. En av alla dessa medkämpar på gymet är en liten och mycket smidig japan.

Båden Japanen och jag är morgonpigga. Vi har aldrig pratat med varandra utan nickar bara en glad hälsning. I smyg brukar jag spana på Japanen för att upptäcka nya möjligheter på gymet. Det mest fascinerande med Japanen är hans gång. Han lufsar inte fram mellan apparaterna som de ”seniorgubbar” som tidigare i livet varit grovarbetare eller går med fasta steg som före detta fabrikschefer. Japanen svävar fram som om det inte fanns ett golv under hans fötter. Flera gånger har jag funderat på att fråga honom hur han bär sig åt för att gå så vackert. Detta har aldrig blivit av.

För ett par veckor sedan stötte Japanen och jag samman på den stora mattan för fristående övningar och streching. Jag hade kämpat klart och kom till mattan för att dra ut ryggen när jag fick syn på Japanen. Han hade tagit trästången och höll på att öva med den. Den låg längs hans rygg och med den justerade han ryggen så att den blev rak. Han tog ett steg framåt och böjde på sedan på knäna. Han skred fram på detta sätt med halvslutna ögon och jag fick intryck av att han samtidigt höll på med en andlig övning. Detta blev för mig en tillfällig och oväntad resa in i Österlandets mystik.

Jag tog med mig övningen hem och började träna med hjälp av dammsugarstången på köksgolvet. Övningen var svårare en beräknat och hela tiden måste jag tänka på var jag hade stången, hur jag höll den och böja på knäna så att det inte gjorde ont i dem. Efter en stund upptäckta jag att det gick bra att gå båda baklänges och åt sidan och göra liknande övningar.

Nu har sommaren kommit med jätteprång och jag har flyttat utomhus med mina övningar. Dammsugarstången får stå kvar i städskåpet och utomhus använder jag träskaftet till en långborste. De har genast jobbigare eftersom vår gräsmatta är fylld av små gropar. Nu måste jag vara försiktig när jag satte ner fötterna så att jag inte stukar någon fot. Övningarna har blivit långsammare men samtidigt effektivare, eftersom den gropiga gräsmattan kräver att jag måste tänka på balansen. Efter att på olika sätt ha gått med käppen bakom ryggen upplever jag en otrolig känsla av lycka och att ryggen blivit rakare.

Jag vet inte om min gång blir vackrare av dessa övningar och inte heller om andra tycker att jag svävar fram som en älva över köksgolvet mellan spisen och kylskåpet.

Om tre veckor tar mitt näst yngsta barnbarn studenten. Då kommer min numera ganska stora familj att samlas. Detta är ett gyllene tillfälle att fråga om min gång har blivit snyggare sedan förra sommaren. Naturligtvis hoppas jag att någon skall citera en av det tidiga 1940-talets populäraste visor. Sången fanns med i filmen ”Sol över Klara” och det var Edward Persson som sjöng den.
”Det är sol, det är sol över Klara.
Det skall vandra en flicka i fullmåneglans
Och så lätt skall hon gå som hon ginge till dans . . . ”

Foto : Jonatan Krantz

Av en slump stötte Carina och jag samman förra hösten här på nätet. Det visades sig genast att vi hade många gemensamma intressen. Ett av dessa är Årstafruns dagböcker, de böcker som frun på Årsta gård i Brännkyrka socken skrev mellan år 1793 och år 1839. Dagböckerna förvaras i Nordiska Museums arkiv. I slutet av 1940-talet gjorde Sigurd Erixon och hans medarbetare ett utdrag ur böckerna, som blev ett bokverk i tre delar. Att läsa dessa är att förflytta sig 300 år tillbaka i tiden.

Årstafrun, eller Märtha Helena Reenstierna, var en för sin tid märklig kvinna. Hon var född den 16 september 1753 på Staffanstorp i Hovs församling, som numera hör till Herrljunga kommun. Hennes far var militär, men var sällan hemma eftersom han hade säte och stämma i Riddarhuset. Tiden sjöd av politisk oro och i Riddarhuset pågick ständigt hetsiga diskussioner mellan de två ledande partierna Hattar och Mössor. Modern, som var född friherrinnan Catarina Maria von Köhler, föredrog när familjens tre barn var små att flytta hem till sina föräldrar i Skillingaryd. Nu började en intensiv hemundervisning för barnen. Döttrarna skulle tränas att bli husmödrar på ett stort gods. De fick en gedigen utbildning i textilt arbete, matlagnig och trädgårdsskötsel. På äktenskapsmarknaden var det en tillgång om de blivande brudarna kunde vara värdinnor på stora kalas, konversera belevat, känna till kulturströmningarna och tala franska. Den äldsta dottern Märtha Helena var begåvad. Hon slukade alla böcker hon kom över och gillade att sy, sticka och knyppla.

Märtha Helena var mycket söt med svart och självlockigt hår och kunde konsten att sväva fram som en älva på dansgolven. Det skulle inte bli några svårigheter för familjen att få henne bortgift.
Märtha Helena letade själv upp den man hon ville gifta sig med. Det var ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som var född i norra Tyskland julafton 1733 och var 20 år äldre än sin blivande brud. Ryttmästaren var yrkesmilitär och hade tagit avsked från sin tjänst i Ryssland och tillsammans med en släkting köpt gården Årsta i Brännkyrka socken. I ladugården fanns då 30 kor och utöver foder till djuren och säd för det egna hushållet odlades tobak. Alla var överens om att ryttmästaren var ett bra parti. Den 6 juni 1775 gifte paret sig i Liljholmens värdshus och det strävsamma livet som husfru började för den unga Märtha Helena.

Märtha Helena hade sedan hon var barn gillat att läsa och skiva. Det dröjde 18 år innan hon upplevde att hon hade tid för sig själv. Det var då hon började skriva dagbok. Hon var 40 år och hade inte förlorat sin skönhet även om hon inte längre var lika smärt om midjan. Hennes 60-årige make orkade dåligt med glada fester med musik och dans. Äktenskapet och livet gled in i en ny fas.

Carina och jag kom i höstas överens om att till våren söka oss till Årstafruns grav vid Brännkyrka kyrka och efter detta leta oss fram till Årsta gård. Det blev en lång och spännande vandring först längs Göta Landsväg, över Årstafältet och sedan in i 1950-talsstadsdelen Årsta, som har kvar sin charm med Folkets hus och bibliotek. Husen lyste mot oss i trevliga pastellfärger och mellan dessa stod blommande gamla päronträd. Vi funderade över om träden kunde vara rester från Märtha Helenas stora fruktträdgård med 286 träd.

Till slut var vi framme vid gården. Den strida bäck, som finns skildrad i dagböckerna, finns fortfarande kvar. Bäcken var viktig för Märtha Helena. Hon hade anlagt en engelsk trädgård med många olika trädslag, slingrande stigar och flera broar över bäcken. Hennes trädgård blev lika berömd som Hagaparken och parken kring Ulriksdals slott. Det kom många besökare till hennes park. En del var välkomna men det kom också otrevliga gäster. Bland dessa fanns en vildhund, som en natt hoppade över stängslet och sedan bet ihjäl hennes praktfulle påfågelshane.

Carina och jag stod på bron och njöt av att titta på det vackra huset. Grinden in mot gårdsplanen var låst, men från bron hade vi stora möjligheter att bekanta oss med gården. Carina, som aldrig tidigare varit vid gården, var förvånad över att huset var så stort. Altanen mot söder var sig lik sedan Årstafruns tid. Sommartid stod här stora krukor och i några av dem växte fikonträd. Naturligtvis fick inte hemodlade fikon saknas vid julmiddagen. På terrassen skymtade vi ett par solstolar. Vi konstaterade att tiderna har förändrats. Idag finns det inga drängar, som när vårsolen börjar skina släpar fram stora trädkrukor ur orangeriet och sedan vattnar träden med silat gödselvatten från stallet.

Carina och jag följde gångvägen genom den engelska parken ner mot Årstaviken. Vi gick tysta och tänkte båda på Årstafrun. Hon fick sju barn och bara en son blev vuxen. Barnens gravplats fanns under golvet i Brännkyrka kyrka. Sorgen över de döda barnen skymtar då och då fram i dagböckerna. Vad funderade Årstafrun på de soliga majdagar hon ensam strövade runt i den engelska parken och lyssnade på fågelsång?

Carina och jag stod en stund och tittade ut över Årstaviken. På Årstafruns tid hade det varit ganska tyst och stilla vid stranden. Numera dundrar tåg och bilar fram över bron strax intill. Årstafrun skulle inta ha känt igen sin strand

Idag är en av de texter, som man läser i kyrkorna, hämtade ur det brev som aposteln Paulus skrev till den lilla kristna församlingen i Rom.

När jag läser skildringar om hur Rom såg ut för 2000 år sedan kommer jag att tänka på de målningar, som Roesler Franz gjorde i slutet av 1800-talet. Av allt att döma gick han runt med ett teckningsblock och gjorde soliga dagar skisser av livet på de trånga bakgatorna i de fattigas kvarter. I sin ateljé växte sedan bilder fram av ett helt annat Rom än det som överklassens turister uppskattade att besöka. Smutsiga gator med slarvigt byggda höghus, tvättlinor mellan husen och gatan som samlingsplats är ett genomgående tema i denne konstnärs målningar. Ungefär så här såg fattigkvarterens gator ut på den tid när de kristna samtalade med varandra i smyg. Det var inte riskfritt i Rom att vara kristen och detta kände aposteln Paulus säkert till.

Flera av Roms första kristna var judar och de tvingades att smyga med sin tro. De äldste i synagogan krävde tempelskatt och denna utgift vägrade de kristna att betala. Många kristna riskerade därför att dömas till döden enligt den judiska lagen.

De kristna stod på sig. De ansåg att deras plikt var att ta hand om sina bröder och systrar inom församlingen och om det blev några pengar över, sända dessa till de utblottade kristna i Jerusalem. I Roms första kristna församling fanns det inte bara judar utan också folk från det romerska imperiets alla hörn. Av allt att döma kom männen i församlingen inte överens om vilka ordningsregler och lagar som skulle gälla. När Paulus fick kännedom om detta, skev han ett brev till en församling, som han inte visste speciellt mycket om.

Aposteln Paulus misstänkte att en av anledningarna till oenigheten i församlingen var hur de män, som kom från den grekiska kultursfären, skulle leva. För dessa var homosexualitet något helt normalt och det förkom att medelklassens greker for österut och köpte en ung och vacker manlig slav, vars enda uppgift var att tillfredsställa sin ägares sexuella behov. För en jude var detta fasansfullt och straffbart. I Rom var ingen intresserad av denna typ av brott. De styrande ansåg att det var upp till var och en att på egen hand lösa sina sexuella problem. Paulus gav ett klart besked i denna känsliga fråga. Det var de judiska lagarna kring sexualitet som gällde.

Aposteln Paulus var mycket bestämd i sitt brev till församlingen i Rom. Alla skulle leva efter tio Guds bud och det var det sista budordet ”Du skall icke ha begär till . . . ”, som var det viktigaste. Det fanns mycket utöver en ung och vacker manlig slav, som de första kristna i Rom kunde ha begär till. Dit hörde en bostad i de finare kvarteren, mat och bra dricksvatten på bordet varje dag och tillgång till läkare. Paulus gjorde sitt bästa att trösta församlingen med att ett bra liv i himmelriket väntade de kristna efter döden. Alla kristna, oberoende av samhällsställning, skulle då få ströva runt på Paradisets gröna ängar. Det gällde att nu under ett trist liv på jorden göra sitt allra bästa.

Paulus påpekade i brevet att kroppen hade begär, som inte själen gillade. Detta var en del av det onda i varje människa. Församlingen fick tröstande ord. Paulus kunde inte alltid själv behärska sina begär. Här anar jag kärleken till hans sjukvårdkunniga sambo Eulalia. Eulalia har raderats ur historien av den romersk-katolska kyrkan, men hon var levande i den grekiskt–ortodoxa kyrkan för 150 år sedan. Kvinnorna i Grekland brukade då be till henne när de hade drabbats av malaria.

För de kristna i Rom var korsfästelse ett dödstraff, som alla kände till. Det hände att upproriska slavar efter en kort rättegång dömdes till döden genom att spikas upp på ett kors. Det vanliga var att detta skedde utanför stadsmuren längs Via Appia. De korsfästas förtvivlade skrik kunde höras ända in till Forum Romanum och skrämde säkert många slavar till lydnad.

Tron på en Gud, en Gud som också var människa och som dog på korset, fick tankarna att svindla för alla som tvivlade på att Roms kejsare hade gudomlig natur och att alla skulle delta i offerfester till hans ära. De kristna tankarna om hur Jesus dog och uppstod från de döda började bli både främmande och skrämmande för Roms enväldige kejsare.

Det har hänt mycket i Rom sedan den dag då Paulus skrev till församlingen. På den tiden samlades de kristna i hemlighet till andakt på nätterna i något hem eller utomhus på en öppen plats. Det var först sedan överklassens kvinnor brev kristna och lät döpa sig som de fick egna samlingslokaler och kunde överge seden med bönenätter. Kyrkan blev en maktfaktor, något som kanske inte aposteln Paulus helt skulle ha uppskattat.

Bilden från Roms fattigkvarter har jag skannat in från ett vykort, som ingår i en samling kort med motiv från det Rom, som gravskoporna brutalt har trasat sönder.