Dagens tema i våra kyrkor är bönen. Det finns i Bibeln olika slags böner, allt från stillsamma aftonböner till förtvivlans skrik om hjälp. I Bibeln finns också Guds löften om att uppfylla folkets böner om de bara håller sig till de lagar, som han under ökenvandringen dikterade genom Moses. Dessa lagar måste följas för om så inte sker riskerar Israels folk att föras bort i fångenskap och gå under.

Det är säkert många med mig som ber att blodbadet i Syrien skall ta slut. De syriska städerna Damaskus och Aleppo är den bibliska bakgrunden till flera dramatiska händelser. Att nu få redogörelser om vad som händer i dessa städer kan man uppleva som en brutal repris av Bibelns skildringar om hur det gick till när först Juda rike underkuvades av Assyrien och sedan hur Israels rike år 586 före Kristus invaderades av trupper från Babylonien. Jerusalems tempel jämnades med marken, tempelskatterna fördes bort som krigsbyten och överklassen och prästerna fängslades och fick vandra den långa vägen till Babylon. Kvar blev den dåligt utbildade underklassen, som efter plundringen av Jerusalem, hade svårt att försörja sig. Judarna slöt sig samman och gjorde sitt bästa att varje fredagskväll inleda sabbaten genom att tända den oljelampa, som skulle brinna i ett dygn och att samla familjen till en tortig måltid. Sabbatens festkvällar var förbi och Jerusalems svältande judar bad till Gud att de skulle få sitt dagliga bröd.

Profeten Jeremia lyckades fly från Jerusalem och fick med moderna ord politisk asyl i Egypten. Trots dåliga och långsamma kommunikationer fick han underrättelser om vad som hände i hans stad Jerusalem. Här fanns det efter invasionen bara ett litet fåtal som kunde skriva och det saknades skrivmaterial. Jeremia formulerade de underrättelser han fick till lyrik, som numera ingår i Bibeln och där kallas för Klagovisorna. Jeremia börjar med enskildring av hur folket led och efter detta en bön till Gud.

”Fienden sträckte ut handen
Efter alla templets skatter,
Hon fick se sin helgedom
Beträdas av hedningar,
Dem som du hade förbjudet
Att komma in i den helgedom.
Hela hennes folk suckar
Och söker efter mat
Sina skatter byter de mot bröd
För att uppehålla livet
Se, Herre, se
Hur föraktad jag är!”

Det dröjde 50 år innan de deporterade judarna fick komma tillbaka till Jerusalem och börja bygga upp sin stad. De flesta i denna skara var födda i Babylon och hade bara genom sina föräldrar fått höra hur Jerusalem såg ut och hur templet var byggt. Många män i denna grupp var välutbildade och några hade räddat med sig mindre förmögenheter från Babylon. De började bygga upp staden och templet och använde den utblottade befolkningen som billig arbetskraft. Jerusalem blev ett klassamhälle. Prästernas inflytande och makt ökade och de såg till att de folkliga upproren snabbt slogs ner.

Återvändarna lyckades skapa ett för överklassen välmående land, där den tongivande gruppen var prästerna i Jerusalems tempel. Detta förde med sig att den ene härskaren efter den andre invaderade landet. På den tid när Jesus vandrade runt och predikade fanns det flera grupper, som längtade efter ett annat samhälle. Det som irriterade många var att de judiska lagarna tillämpades olika beroende på vilken samhällsställning man hade. En av dessa var Johannes Döparen, som vände sig till de som stod fanns längst ner i samhället och saknade utbildning.

Den judiska familjelagstiftningen var annorlunda än den vi idag har i vårt land. Begreppet incest var vidare och det innebar bland annat att det för en man var förbjudet ätt gifta sig med änkan till en död bror. Vasallfursten Herodes Antipas i Galiléen hade gjort detta och under sina vandringar öster om floden Jordan fördömde Johannes Döparen detta i sina predikningar. Straffet blev halshuggning och vid en festmåltid bars Johannes Döparens blodiga huvud in på ett stort silverfat.

Johannes Döparen kunde av mycket att döma det mesta Jeremia skrev utantill. Han ansåg att Jerusalems judar inte hade ändrat sin livsstil sedan den dag då de fördes bort som fångar till Babylon. Jeremias tolkningar av Guds röst gick som ett eko först genom Johannes Döparens predikningar och sedan genom Jesus förkunnelse. Gud lyssnar på böneropen om det vanliga folket överger bruket att uppföra sig som överklassen. Jeremias råd var att alla, oberoende av samhällställning, skulle leva efter de lagar, som Gud hade dikterat genom Moses. Om så skedde skulle Gud föra Israels folk till ett land, som flödar över av mjölk och honung, och ge folket evig fred.

”Kungör detta för Jakobs folk
Ropa ut det i Juda
Hör detta, du dåraktiga folk
Som saknar förstånd,
Som har ögon men inte ser
Som har öron men inte höra mig.
Skall ni inte frukta mig
Säger Herren
Skall ni inte darra inför mig
Som gjorde sanden till gräns mot havet
En evig spärr som inte kan genombrytas.”
Ur kapitel 5

Bilden på Johannes Döparen har ja ghittat på nätet

Denna sena vår har haft det goda med sig att gräsmattans gräs bara är lika högt som min tumnagel. Det dröjer säkert minst en vecka innan jag behöver plocka fram den elektriska gräsklipparen ur förrådet och kan börja trycka den framåt på min ojämna gräsmatta. Detta kan vara ganska tungt. Dessutom måste jag hela tiden hålla koll på sladd och fötter, så att jag varken kör sönder sladden eller snubblar på den slingrande sladden.

På gymet har jag diskuterat med min personlige tränare Johan vilka övningar som kan passa för detta jobb. När det gäller att hålla reda på fötterna var det enkelt ordnat. Den svarta mattan i en av träningssalarna är skarvad och dessa upphöjda skarvar är markerade med vit tejp. Här får jag varje gång jogga runt och jag har hittills inte snavat på de vita ränderna, som påminner slående om sladden till min motorgräsklippare.

Att skjuta en gräsklippare framför sig påminner om att släpa fram en överlastad kundvagn i en stor varuhall. De gånger jag gör detta, brukar det ligga minst 15 kg i vagnen. Detta är betydligt tyngre än gräsklipparen med en överfull uppsamlingspåse för det klippta gräset.

De tips jag fick av Johan för att utan träningsvärk i ryggen klara detta jobb är att gå lätt framåt lutad och att inte göra häftiga ryck utan bara försiktigt lirka fram gräsklipparen. Hela tiden gäller det att veta var fötterna finns. Gräsklippning kan slita på knäna, så efter att ha diskuterat lämpliga övningar med Johan kom jag underfund med att jag måste köpa ett par knäskydd for idrottsbruk och lägga dem i verktygslådan och inte glömma att dra på dem när det är dags att klippa gräset. Dessutom kom jag underfund med att jag är privilegierad, eftersom jag upplever gräsklippning som mysig motion och inte ett trist jobb, som ingen annan har tid eller lust att göra.

Övningarna avslutades med en glad lek. Johan föreställde tung kundvagn eller gräsklippare, som jag skulle skjuta framför mig. Johan ställde sig med ryggen vänd mot mig och jag skulle med hjälp av en stång skjuta honom framför mig. Johan tog bara motvilligt ett par små steg framåt, trots att jag tryckte så hårt som jag kunde. När övningen var över, hade jag mer träningsvärk i axlarna än vad jag brukar ha efter att ha kämpat med gräsklipparen.

Om jag nu skulle önska något så är det att våren gör paus. En stor del av gräsmattan är himmelsblå av scilla och krokus och vitsippsvit. Jag njuter av denna diskreta färgprakt och av att lurviga jordhumlor surrar runt bland blommorna . När blomningen är över, ser gräsmattan trist och tråkig ut. Nu skall växterna producera de för myrorna välsmakande fröerna, som de sedan gör sitt bästa att sprida över andra delar av gräsmattan. Det är först i juli jag klipper de blå och vita delarna av gräsmattan. Då år det mycket tungt.

Idag skiner solen och jag skall ut och förbereda potatislandet. Jag är tacksam för att Johan tidigare i vår har tränat mig på hur jag skall klara av att använda jordfräsen utan att det skuttar rakt mot mig och smäller till mina ben.

Grannarna brukar ibland förfasa sig över att jag använder både jordfräs och gräsklippare. De är rädda att jag skall köra sönder sladden och få elektrisk ström genom kroppen och falla död ner på marken. De har svårt att förstå att jag inte jäktar i trädgården utan njuter av att jag tack vare flitig träning på gymet har blivit så stark att jag orkar med att odla min egen potatis.

I måndags, tre dagar före sista dagen, var jag klar med min deklaration och kunde med gott samvete lämna in den. Den karnevalsstämning, som på 1970-talet fanns den dag då deklarationen skulle lämnas in, är bara ett minne. Numera är det inte samma folkfest som för ungefär 40 år sedan, när stockholmarna timmarna före midnatt den 15 februari samlades vid Stockholms Stadshus för att där lämna ifrån sig sina ordentligt ifyllda deklarationsblanketter. Mina barn gillade att vara uppe denna natt, som vi alla minns som regnig, kall och blåsig. Utanför Stadshuset gjorde studentorkestrar sitt bästa att bjuda över varandra med mer eller mindre rena toner, det luktade nästan som jul kring korvgubbarna och tillfälligt anställda ungdomar sprang runt och samlade från de olagligt parkerade bilarna ihop deklarationsblanketterna. Några ungdomar försökte sig på att i gummistövlar bugga kring statyerna i parken. Det rådde en sydländsk feststämning kring vårt pampiga stadshus. De utlänningar, som denna sena kväll gick förbi Stadshuset, höjde på ögonbrynen av förvåning och tog sig en funderade över vad de präktiga svenskarna firade en trist natt i februari. En av dessa nätter träffade jag på en italiensk katolsk präst, som försynt frågade om vi sysslade med en hednisk kult av helgonet Sankt Erik.

Det var på den tiden då det inte fanns SMS eller elektronisk deklarering. Denna kalla vår gillar Skatteverket alla som inte fyller i pappersblanketterna utan kopplar upp sin dator till Skatteverkets hemsida och direkt på skärmen fyller i alla uppgifter. Vi, som gillar det traditionella, fyller i blanketterna med kulspetspenna och letar upp något av Skatteverkets lokalkontor och stoppar blanketterna i deras brevlådor. Mitt närmaste lokalkontor ligger numera i Hallunda och dit går tunnelbanan.

Det märktes redan i tunnelbanevagnen att dagen var speciell. Småföretagare som frisörer och pizzabagare prasslade med papper och mumlade att de hoppades hitta någon vänlig tjänsteman, som kunde förklara deklarationsblanketternas mysterium för dem. En grupp tonårsflickor fnissade belåtet över att de själva och utan mammas hjälp lyckats fylla i blanketterna . Längre bak i vagnen satt en grupp kvinnliga seniorer. De höll krampaktigt med den ena handen de ordentligt ifyllda deklarationsblanketterna samtidigt som de med stor belåtenhet läste Lidls reklamblad. Dagen Deklaration till ära kunde man köpa äkta hamburgare för halva priset.

Jag gillar dessa årliga utflykter till den annorlunda förorten Hallunda. Den arkitekt, som ritade gallerian i centrum, visste hur man bygger bort buller och ekoeffekter. Trots att det strömmade mängder av folk ut och in i affärerna och upp och nerför trappan till Skattekontoret, var det inte mer ljud än vid en havsstrand en dag med stillsam bris. Gallerian är vacker och jag upplevde något av ett fjärran Österland när jag i måndags stod under de stora och skimrande lamporna under glastaket. Det gick bra att här slå sig ner vid ett bord och dricka en kopp kaffe och kanske kosta på sig en bit prinsesstårta. Några nyblivna svenskar diskuterade över sin kaffekopp om man på valborgsmässoafton borde fara in till Slottet och lämna blommor till drottningen. Hon har ju som de flesta i denna förort pluggat svenska som vuxen.

Hallundas galleria är en plats där det pratas många olika språk. Efter att ha traskat uppför marmortrappan till Skatteverkets lokalkontor slog jag mig ner på en bänk och tittade på alla som strömmade förbi. Som vanligt kom det någon och satte sig bredvid mig. Många i Hallunda är på hugget när det gäller att snabbt lära sig svenska. Ett bra sätt att göra detta är att slå sig ner på någon av bänkarna och börja prata med den som sitter bredvid. I måndags var det en kvinna i obestämbar ålder som sökte upp mig. Hon började med lärobokens vanliga standardfraser att säga att hon bodde i Hallunda i Botkyrka kommun. Efter detta berättade hon på stapplande svenska att hon hade uppehållstillstånd, arbetade deltid som städerska samt att hon lämnat in sin deklarationsblankett. Det hade varit mycket tankemöda för att få allt rätt och sedan att få klart för sig vad som menades med på heder och samvete.

Samtalet om deklarationen var över och min bänkkamrat pekade med tummen bort mot en affär, som sålde sportkläder i gult och blått och med ordet SVERIGE i svart på magen. Hon funderade på att köpa en varm och blå tröja med svenska flaggan på ärmarna och ta på sig denna på gårdsfesten på valborgsmässoafton. Man skulle grilla kycklingkorv, dricka coca-cola och hurra för våren. Efter detta frågade hon vem Valborg var. Eldar till Valborgs ära tydde på att Valborg var en man, som lyckats befria Sverige från främmande och hänsynslösa diktatorer. Att förklara valborgsmässonattens blå mysterium var inte det lättaste och jag är inte säker på att jag lyckades.

På bänken bredvid min bänkkamrat låg reklambladet från Lidl. Med vana fingrar bläddrade min bänkkamrat fram annonsen om hamburgare till halva priset. Hin tittade frågande på mig.

”Gris? Häst?”
Jag skakade på huvudet. Damen sa ett blygt tack och försvann i folkvimlet. Jag sträckte på benen och beslöt mig för att följa med strömmen till Lidl. Inne i detta svala mattempel var det lätt att hitta till kyldisken med hamburgare. Varje förpackning innehöll åtta hamburgare. Detta innebar att i vårt lilla hushåll skulle en förpackning räcka i minst fyra dagar. Precis framför mina ögon knep en småbarnsmamma de sista paketen och la dem i kundvagnen bredvid den tummade broschyren ”Dags att deklarera”.

Det blev inga billiga hamburgare och med en tom kundkorg strövade jag mot kassorna. På vägen dit passerade jag en stor låda med bananer. Här var det halva priset mot i min ICA-hall. Jag föll för frestelsen och köpte en stor klase.

Att två dagar innan Dagen Deklaration mumsa billiga bananer och hamburgare på en gårdsfest i Hallunda kan för mig inte ersätta 1970-talets nattliga folkfester vid vårt pampiga stadshus.

Idag läser man i våra kyrkor texter, som är hämtade ur Johannesevangeliet och Johannes brev till enskilda personer. Vi vet inte speciellt mycket om vad det var som låg bakom att Jesus bad Johannes ingå i sin skara av lärljungar . Det är mycket som tyder att han var tillsammans med Jesus i vardagliga händelser, som de andra lärljungarna inte fäste stor vikt vid. Han följde med Jesus en het dag genom det för Israels barn förbjudna Samarien och under denna vandring var han med när Jesus samtalade med skökan vid Sykars brunn. Johannesevangeliet ger oss också en snabb inblick i Jungfru Marias umgänge. Denna kvinna spelade en central roll i ett bröllop i Kana. Jesus och hans lärjungar blev bjudna till bröllopsfesten och vid slutat av detta kalas förvandlade Jesus vatten till vin.

Johannes var med när Jesus korsfästes vid Golgata och där fick han uppmaningen att ta hand om Jungfru Maria. Johannes och Maria flyttade senare till Efesos, där Johannes på ett stillsamt sätt förklarade för judarna vad Jesus stod för. Johannes var den ende av lärljungarna som inte dömdes till döden. Troligtvis blev han för sin tid mycket gammal.

Mitt intryck är att Johannes var intresserad av den klassiskt grekiska filosofin och att han hade läst några av Platons tolkningar av Sokrates budskap. Sokrates hävdade att det talade ordet var överlägset det skrivna. Läsarna hade inga möjligheter att ställa frågor till bokens författare eller att diskutera bokens innehåll med honom. En bra lärare kunde via talet dela med sig sina kunskaper och på så sätt få eleverna att fundera över vad de tidigare kunde och sedan genom samtal med sin lärare fördjupa sina kunskaper. Ordet blev på så ett begrepp, ett begrepp som får en kristen förklaring i Johannesevangeliets inledande ord.
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud
Och Gud var ordet.
Det fanns hos begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det
Och utan Ordet blev ingenting till
av allt som finns till.
Ordet var liv och livet var människornas ljus
Och ljuset lyser i mörkret
Och mörkret har inte övervunnit det ljusa.”

Evangelisten och aposteln Johannes kom till en stad, där aposteln Paulus tidigare hade grundat en församling. Johannes fortsatte detta missionsarbete och flera människor övergick till kristendomen. Johannes döpte dem och ansåg att detta var tillräckligt för att bli en god kristen och bli delaktig av Ordet och Ljuset. Sedan kom Paulus tillbaka till Efesos. Då blev det kris i församlingen. Johannes hade inte brytt sig om att hjälpa de nydöpta att få del av den eld, som den lilla kristna församlingen i Jerusalem hade varit med om den första pingstdagen. Aposteln Paulus underkände Johannes dop, döpte om alla som Johannes tidigare hade döpt och nedkallade den Helige Anden över de nydöpta. Vi vet inte hur Johannes uppfattade detta och inte heller vilken roll han senare kom att spela i den kristna församlingen i Efesos.

Det finns tre brev bevarade av Johannes. I dessa spelar Ordet och Ljuset en stor och här skildras också en ny gestalt inom kristendomen. Det är Antikrist, som ser ut som Jesus och kan göra underverk. Men han är inte Guds sändebud utan bara ett redskap för Djävulen, som står bakom honom och låter sina tankar gå in i den försvarslöse Antikrists medvetande. Antikrist var en man, som alla kristna måste ta sig i akt för. De kunde möta honom var som helst och då gällde det att vara på sin vakt.

Det uppstod snart två legender om aposteln Johannes. I en av dem for han till Rom för att predika om Ordet och Ljuset för romarna. Han kom inte längre än till en av stadsportarna. Här möttes han av kejsarens utsände. De släpade på en stor gryta avsedd för att fritera kött, ved och olja. Johannes fängslades och stoppades ner i grytans kokande olja. Då hände ett underverk, elden under grytan slocknade och oljan blev sval. Johannes tittade mästrande på kejsarens utsända, steg upp ur grytan, skakade som en hund av sig oljan och vandrade mot havet för att med båt fara tillbaka hem till Efesos.

Den andra legenden pekar på att Johannes påminde om Sokrates, som drygt 300 år tidigare hade dömts till döden . Dödsstraffet verkställdes genom att Sokrates tvingades tömma en giftbägare. I legenden upprepades denna historia. Grekerna dömde Johannes till döden och han fördes fängslad till den sal i vilken han skulle tömma sin giftbägare. Johannes satte sig ner på den anvisade platsen och förde bägaren till munnen. Då hände underverket. I bägaren fanns en orm, som glupskt slickade i sig giftet och sedan ringlade upp ur bägaren och till grekernas stora fasa började den slingra runt på golvet. Johannes tömde bägaren, som nu endast innehöll ett gott och giftfritt vin.

I fornkyrkans målningar och i altarskåp från högmedeltiden kan man se aposteln och evangelisten Johannes stå antingen med en bägare i handen och en ringlande orm runt armen eller framför en stor och trebent järngryta. För alla, som inte känner till legenderna, är dessa gamla konstverk obegripliga. När det gäller Johannesevangeliet brukar symbolen vara en örn.

Johannesevangeliet har spelat en stor roll i de protestantiska kyrkorna. På 1500-talet läste Olaus Petri en latinsk aftonhymn från fornkyrkans dagar. Han översatte den till svenska och den finns fortfarande med i den svenska psalmboken.

”O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker bliva när.
Vi skåda upp i tron till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Beskydda oss i denna natt,
att vi i dig må hava ro
och i din hägnad trygga bo.”

Bilden på apostel Johannes med giftbägaren målades år 1804 av El Greco

Jag är ansvarig för all praktiskt som skall uträttas runt omkring mig. Dit hör bland annat att lyfta upp motorhuven på bilen och att hjälpa min strokedrabbade make David upp från golvet när han vid enstaka tillfällen trillar. För att klara detta och mycket därtill måste jag träna på rätt sätt så att jag inte skadar rygg, axlar och knän. De svagaste punkterna i min kropp är knäna.

För ett par veckor sedan bad jag min personlige tränare Johan på House of Shapes att hitta på lämpliga övningar för detta trivsamma slit. Han plockade fram två röda tyngder med handtag. De vägde tillsammans åtta kilo och detta är ungefär lika tungt som det lass med mat jag drar hem från min ICA-handlare en gång i veckan. Jag märkte genast den stora skillnaden mellan att släpa tungt i en shoppingvagn och att lyfta från golvet. Lyften under Johans vakande ögon var ansträngande.

Johan visade hur jag skulle stå med rak rygg och sedan böja knäna så djupt att jag kunde nå handtagen med händerna. Det var viktigt att titta framåt och inte stirra ner mot golvet. Anledningen till detta var att det är lättare att tappa balansen och falla framlänges om man har böjt huvud och blicken fixerad på sina fötter.

Övningen var så ansträngande att jag började flåsa på samma sätt som när jag joggar i en uppförsbacke. Efter fem lyft kändes det som om det satt ett skrikande monster i knäna. Johan hörde min tysta och djupa suck och avbröt övningen.

Jag borde ha nöjt mig med detta. Dagen därpå började jag träna i trädgården med tegelstenar, som blivit liggande sedan vi för ett par år sedan reparerade muren mot gatan. Efter ett par lyft blev smärtorna i knäna så outhärdliga att jag insåg min begränsning, vilket inte var en dag för tidigt. På gymet inbillar jag mig ofta att jag är 50 år yngre och kan klara av det mesta av vad mina betydligt yngre kamrater på gymet presterar.

Efter ett par dagars knävila och behandling med helande salvor släppte värken i knäna. Då borde jag ha tänkt mig för, men det gjorde jag naturligtvis inte. Under den sista veckan har ett par snickare byggt en friggebod i min trädgård. Nu skulle spångolvet läggas och mellan detta och marken skulle stenar placeras som fuktspärr. Nu passade jag på att bli av med det mesta av den stenhög, vuxit sig halvmeterhög i ett hörn av trädgården. Alla dessa stenar kommer från de dagar när vi själva rev en vägg i källaren för att bereda plats åt en tank för villaolja. Vi gjorde detta eftersom den nedgrävda gamla tanken höll på att rosta sönder och att olja kunde sippra ut i naturen.

Byggrabbarna tyckte att det tog för lång tid att släpa bort stenen och att det egentligen inte behövdes speciellt mycket sten. Jag såg tomrummet under det blivande spångolvet och bad om lov att få fylla detta med min sten. Grabbarna stirrade på mig om jag vore en smula vrickad. Det var först när jag kom med mitt första skottkärrelass som de insåg hur stark jag är. Då berättade jag om hur jag tränar för Johan och att jag har lärt mig jabba med vänster och slå en rak höger.

”Krutkäring!” sa en av grabbarna och skrattade glatt. ”Det är bäst att sköta sig på detta jobb, annars riskerar man ju att få en snyting.”

Nu ligger det mesta av stenhögen under spångolvet, knäna har börjat värka igen och friggeboden är klar . I nästa vecka kommer målaren och sedan är det bara att flytta in trädgårdsredskapen. Men innan jag ger mig ner i källaren för att släpa upp kompostkvarnen och gräsklipparen måste knäna få en rikligt tilltagen vilopaus. Nu hoppas jag på det bästa, vilket innebär att någon snäll människa dyker upp och hjälper mig med dessa tunga lyft.

År 597 före vår tideräknings början var katastrofens år för judarna i Jerusalem. Det var detta år som trupper från Babylon intog och plundrade Jerusalem, templet jämnades med markem och prästerna och överklassen fördes bort som fångar. En av dessa fångar var prästen Hesekiel.

Kapitel 16 i boken Hesekiel i Gamla Testamentet börjar med en kort skildring av Jerusalems första bebyggelse. Det var en plats där olika folkslag samlades för att på dess högsta topp tända offerbål till sina gudar. Det var också till detta berg som Abraham med tunga steg gick för att offra sin son Isak och det var här som Guds röst nådde Abraham. Gud tackade Abraham för att han varit villig att offra sin älskade son. Gud hade sett detta och i en av bergets buskar hade ett villebråd fastnat. Detta djur fick inta Isacs plats på offerbålet.

Hesekiel skildrade en praktfull stad där flera kulturer möttes. Det var staden där offerbålen ofta brann på den högsta höjden och den feta röken av ben och fett från eldarna behagade de olika gudarna. Några av alla dessa gudar krävde människooffer.

Jerusalem var enligt Hesekiel en vacker stad, som påminde om en smyckad brud. Hon glänste och glittrade av guld, silver och ädla stenar. Nu i Babylon lät Israels Gud genom prästen Hesekiel framföra ett hotfullt budskap. Jerusalem var hans brud, det var kvinnan som ägde naturlig skönhet och gift sig till en förmögenhet. Men efter äktenskapets ingående bar sig staden, Guds hustru, åt som en sköka och bjöd ut sig till främlingar och deras gudar. Hon sökte älskare överallt och brydde sig inte om att ta betalt för sina tjänster. Nu hade straffet kommit, hon fanns inte mer och templet på den höjd där Abraham en gång tände sitt offerbål var rivet och berget låg öde och tomt. Vindar från öknen svepte bort jorden och dränkte tempelgrunden i sand. Vad skulle det bli av Guds stad, Guds Jerusalem?

Israels Gud hade inte för avsikt att överge sin stad. Men om staden med Guds hjälp skulle resa sig ur aska och förnedring, måste alla skärpa sig och leva efter Guds lagar. Jerusalem hade syndat och skulle aldrig mer bli den förnämsta av Guds städer. Hon var kvinnan som måste underordna sig sina systrar och döttrar, hon var kvinnan som måste sona de missgärningar hon tidigare hade gjort.

Många av judarna i Babylon drömde om att få återvända till sin stad och få se templet resa sig på berget och låta offereldens feta rök stiga upp mot himlen. De flesta av alla som hade förts bort fick aldrig ser Jerusalem mer. Det dröjde femtio år innan förhållandena i Babylon ändrades och judarna fick återvände till sin stad. Då var det en ny generation, en generation som aldrig sett Jerusalems tempel utan bara hört staden beskrivas av sina föräldrar. Jerusalem var staden i deras drömmar.

Gud skulle nu skapa ett nytt Jerusalem, en helgedom på toppen av berget. Den feta offerröken skulle ännu en gång få ringla upp mot skyn och bli en njutning för Israels Gud. Detta lyckades och det nya templet stod kvar till år 60 ef. Kr. Detta år kom romerska trupper och ödelade staden, templet plundrades på sina skatter och de fängslade judarna och de dyrbara tempelskatterna fördes i ett segertåg genom Roms gator. Israels herdar lyckades fly med sina djur västerut genom Egypten för att till slut slå sig ner i dagens Libyen. Här kom de genast i konflikt med de beduinstammar, som i många år låtit sina får och getter beta kring oaserna. Denna olösliga konflikt om vatten har levt vidare in i våra dagar och det är först nu med den arabiska våren som den kanske kan få sin lösning.

Det jäste bland Jerusalems judiska befolkning efter det att romarna plundrat deras tempel. Några mer offerbål vågade ingen tända på Tempelberget. Judarna ansåg att romarna behandlade dem mycket illa och år 130 ef. Kr. gjorde de revolt. Deras uppror slogs ner och de kvarvarande judarna fördrevs från sin egen stad och fick inte ens vistas i närheten av stadsmurarna. Drygt 150 år senare fick de tillstånd att en gång om året komma in för en kort andaktsstund intill resterna av tempelmuren, som nu kallades för Klagomuren.

På 600-talet invaderade muslimer Israel och de var intresserade av det öde Tempelberget. Enligt deras tradition var berget en helig plats. Hit upp traskade på sin ålders höst profeten Mohammed för att använda Tempelberget som startplatta för sin himmelsfärd. För att påminna alla om detta byggdes den åttkantiga Al-Aqsamoskén. Vid bygget sparades det inte på slantarna och den runda kupolen täcktes med bladguld.

Tiderna förändrads och de gamla konflikterna mellan muslimer och judar verkade försvinna. När det på 1800-talet blev tillåtet för Europas judar att flytta till Israel, blev det vanligt med långa och högljudda gudstjänster intill Klagomuren. De muslimska grannarna klagade över oväsendet och ville ha förbud för sång och musik. De gamla Konflikterna mellan judar och muslimer blossade upp. Det gällde inte bara vad som fick ske vid Klagomuren utan också vem som hade rätt till Tempelberget. Var det judar, muslimer eller de kristna?

För hundra år sedan började historiker att ifrågasätta om det verkligen gick att använda Gamla Testamentet som en tillförlitlig historiebok. Några av dessa män studerade Hesekiel ingående. Jerusalem och Templet hade enligt dessa historiker ett orealistiskt sagoskimmer över sig. Någon ställde frågan om Jerusalems tempel hade funnits i verkligheten eller om templet i den skimrande staden bara var en hägring och en dröm. Flera muslimer läste om dessa tankegångar och snart började de mest stridbara inom Islam ifrågasätta Bibelns och romarnas skildringar av Jerusalems tempel. Dessa tankar är idag levande i Jerusalem och är en av anledningarna till konflikterna i Israel.

Jag skulle vilja träffa Omar Mustafa och fråga honom om vad han tror om Jerusalems tempel. Är denna kända byggnad bara en hägring och en judisk dröm?

Bilden föreställer Damaskusporten i Jerusalem och jag hr hämtat den från TripAdviser

För tio år sedan försökte jag mig på yoga, vilket då delvis var helt misslyckat. Mina knän klarade inte att ligga på huk och jag saknade styrkeövningar. Efter halva tiden meddelade jag ledaren att jag får så stora problem med mina knän att jag inte kunde fortsätta.

Det bästa med yogan var andningsövningarna. Min omgivning brukade tidigare påpeka för mig att jag flåsade som en gammaldags blåsbälg. Ibland kommer jag ihåg att träna de övningar jag fick lära mig under yogapassen hemma och på gymet, men tyvärr glömmer jag ofta bort detta och det otrevliga flåsandet vid stress har delvis kommit tillbaka.

På mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm, finns det yogaklasser. Ibland funderar jag på att prata med ledaren för en av grupperna och höra mig för om mina knän klarar hennes pass. Än har detta inte blivit av. I stället har jag köpt en bok om yoga, i vilken jag läser ett par sidor varje dag. Jag har hittat övningar, som inte sliter på knäna och som tränar upp andningen. Jag har tränat vissa övningar i boken i ett par veckor och vid min sista träff med min personlige tränare Johan tog jag med mig boken. Vi tittade gemensamt på den övning jag skall börja med och jag fick flera tips av Johan. Alla övningarna skulle utföras stående.

Knepet är att samtidigt andas lugnt och spänna magmusklerna. Detta upplever jag som knepigt. Efter en del träning hemma på köksgolvet kom jag på att jag innan jag startar med övningarnas skall ta tre djupa andetag. Efter detta knäpper ja g händerna på magen och kontrollerar att magen är spänd medan jag andas djupt från naveln och upp mot halsgropen, Efter ett par övningar av detta slag vågar jag ge mig på den övning som i boken kallas för Trädet.

Jag skall stå med raka knän och tårna skall peka rakt framåt och föra båda händerna under hakan som till bön. Nu gäller det at knipa med magen samtidigt som jag borrar den högra foten i golvet och för upp den vänstra foten och sätter den på insidan av högerlåret. Det vänstra benet skall vara vridet bort från kroppen. Efter detta kommer det svåraste. Mina armar skall nu vara grenar, som önskar nå ända upp till solen. Att stå stilla i detta läge i en knapp minut fodrar både avspänning och koncentration. Därefter gäller det att långsamt sänka armarna till böneställnig och samtidigt sätta när den vänstra foten på golvet. När detta är gjort skall jag göra samma sak, men då stå på det vänstra benet.

Förra träffen med Johan kämpade jag med denna övning. Ett problem var balansen. Johan fanns hela tiden bredvid mig för att stötta mig om jag skulle ramla omkull.

Jag har redan börjat märka resultat av denna övning . Andningen har blivit både lugnare och jämnare när jag kommer in i stressfyllda situationer. Tyvärr gillar inte mina gamla och slitna knän att jag håller på mer än ett par minuter med denna övning.

Jag är anhörigvårdare för min strokedrabbade make David. Det händer ibland att jag hör smäll. David kam ha trillat och jag måste hjälpa upp honom från golvet. Trädet har givit mig den sinnesfrid jag behöver för att klara detta. Nu gäller det bara att komma ihåg att göra övningen Trädet ett par gånger varje förmiddag och ett par gånger varje eftermiddag. Jag måste lära mig att ta det lugnt även de stunder jag upplever att livet brakar samman över mitt huvud.

Idag är kyrkans tema Den gode herden och en av texterna är hämtade ur Hesekiel kapitel 34 i Gamla Testamentet. Att försörja sig genom att valla får, kor och getter förekommer inte längre i vårt land. Valla kor och får kan man som turist få uppleva i Norrlands inland, där hembygdsföreningarna ibland visar hur detta gick till. På gränsen till öknen i Nordafrika finns det idag stora hjordar, som vallas av flera herdar och en vallhund. Att se detta är en otrolig upplevelse av att förflyttas till profeten Hesekiels tid. Det enda som saknas är skymningsljudet av rytande lejon.
Dagen text ur Hesekiel är som ett förtvivlat rop från en av nutidens flyktingförläggningar. Texten är tidlös trots att den skildrar för längesedan svunna tider. Kungariket Juda hade år 872 f. Kr invaderats av segerrika trupper från Babylonien. Dessa män hade tågat in i Jerusalem, plundrat templet och fört bort prästerna och överklassen som fångar till landet mellan floderna Eufrat och Tigris. En av dessa som fängslades präster var Hesekiel.

Babylonierna fruktade för fånguppror. Därför spreds judarna ut över hela landet och många av de mest inflytelserika fångarna behandlades väl. Prästen Hesekiel blev placerad intill bevattningskanalen Kevar i landskapet Kaldeen i sydöstra Mesopotamien. I Gamla Testamentet svävade Guds ande över detta landskap. Abraham hade växt upp i detta slättland och här fick han uppleva att Gud ropade på honom och befallde honom att lämna bygden och flytta med sina husdjur till trakterna kring nuvarande Jerusalem.
En dag var prästen Hesekiel med om något mycket märkligt. Han såg hur himlen öppnade sig och till sin stora förvåning kunde han se vilka som bodde där. Prästen Hesekiel fick intryck av att fyra varelser med vingar och lejonansikten vakade över himmelrikets ingång så att inga obehöriga skulle kunna komma in under det skimrande valvet. Högt upp fanns en tron och på denna satt en glänsande gestalt, som Prästen Hesekiel bara såg delar av. Detta var Gud, Israels Gud som ingen skulle få se och som människorna inte fick göra sig en bild av.

Plötsligt började Gud tala och han gav Hesekiel i uppdrag att söka upp alla de som hade förts bort till Babylon och tala om för dem att detta aldrig skulle ha hade hänt om de inte övergivit sina fäders Gud. Plötsligt stäcktes en hand ut mot i Hesekiel och handen räckte fram en bokrulle till Hesekiel. När Hesekiek tog bokrullen i sin hand hördes ett dån som av framforsande vatten. Det var Gud som talade och han befallde Hesekiel att äta upp bokrullen. Den var mycket god och smakade som en kaka bakad på honung och det finaste vetemjölet. Då hördes Guds dånande röst igen. Hesekiel fick veta att judarna inte längre brydde sig om att lyssna på sina fäders Gud och att Hesekiel nu hade fått Guds gåva att tala till folket så att de förstod vad det var Gud krävde av dem. Innan Hesekiel hann svara fångade de fyra gestalterna med vingar honom och flög med honom till en liten stad längre bort vid kanalen, där de förde in honom i ett judiskt hus. Hesekil var helt omtumlad och det dröjde innan han kom underfund med vad han varit med om. Husets golv darrade under hans fötter när han insåg att den svindlande upplevelsen var kallelsen att bli Guds utvalde profet.

Hesekiel hade innan han blivit bortförd till Babylonien hört hur det gick till när assyrierna 150 år idigare invaderade den norra delen av landet och hade fört bort stora delar av folket som fångar. Många i landet hade då tagit sina husdjur och flytt söderut. I det nya landet fanns det redan herdar, sim vallade djur. Ibland blev det bråk herdarna emellan om vem som hade betesrätten till ängarna. Djuren var ständigt hungriga och nafsade i sig varje grässtrå de hittade. Speciellt getterna var glupska, de slukade allt som växte och marken blev kal och överbetad. Ibland ven stormarna och det lilla jordtäcke som fanns kvar försvann med de hårda vindarna. Djuren for illa, eftersom det inte fanns tillräckligt med mat åt dem och herdarna kunde inte längre försörja sig.

Alla visste att något måste göras. Flera herdar sorterade djuren och föste samman de svagaste, Precis när mörkret föll jagade de ut dessa djur i öknen, där lejon låg och väntade på lämpliga byten och stora örnar spanade från luften in resterna efter lejonens jakt på de utmärglade djuren. Herdarna slaktade sedan de djur de tagit undan, sålde eller åt själva upp köttet och använde skinnen till kläder. Efter detta slöt sig herdarna samman till en flock människor, som ständigt var på jakt efter ett arbete. För utomstående verkade det som om dessa människor vallade varandra.

En dag hörde profeten Hesekiel Guds röst klart och tydligt. Budskapet var at judarna nu var som de herdar, som jagat ut sina bräckliga djur i ödemarken, och nu planlöst vallade varandra. Dessa herdar hade i likhet med den judiska överklassen inte brytt sig om de svaga i samhället utan kört ut dem i ödemarken där de omedelbart blev offer för de starka lejonen. Nu måste folket ta väl vård om de svagaste och se till att dessa fick mat och vatten. De måste vara goda herdar som alltid kunde föra sina djur till gröna ängar med källor med friskt vatten och dit rovdjuren inte hittade.

Om folket bättrade sig och lydde de gudomliga reglerna och tog väl vård om de svaga och sjuka, lovade Gud att bli en god herde för hela sitt folk. Alla hade i hans ögon lika värde, det var inte bara prästerna i sina vita långrockar och konungarna i sina skrudar som räknades. Han, som var herde över sitt folk, visste var det fanns grönskande dalar och gott dricksvatten. Detta var marker dit inga vilddjur vågade smyga sig in i. Vilddjuren var som de fientliga trupper som ödelagt landet och plundrat Jerusalems tempel.
Tankarna är detsamma i denna profetia som i psalm 23 i Psaltaren

”Herren är min herde
Mig skal intet fattas
Han för mig i vall på gröna ängar
Han låter mig vila vid lugna vatten
Han ger mig ny kraft
Och leder mig på rätta vägar
Till hans namns ära”

Den moderna bilden av Hesekiels kallelse till profet har jag hittat på nätet

Det har hänt mer än en gång att jag har fått ont i ryggen efter att har grävt i trädgården ett par timmar. Än är jorden frusen, så nu det gäller att vara ute i god tid när det att förbereda kroppen inför detta roliga och ibland tunga arbete.

Min personlige tränare Johan på House of Shapes har börjat träna min rygg. Detta var mer problematiskt än tag trodde. På bilder och när Johan gör övningarna ser de flesta övningarna på bollen enkla ut, men när jag skulle försöka göra dem nisslyckades jag totalt.

Den övning jag först studerade gick ut på att jag skulle ligga på mage på bollen och sedan vandra framåt med händerna på golvet. Magen skulle snällt följa med och slutmålet av att bara fötterna skulle finnas kvar på bollen. När jag kommit så långt, skulle det bara vara fötterna och smalbenen som vilade på bollen. Efter detta skulle jag göra en kålmaskliknande rörelse.

Jag klarade inte av inledningen till denna effektiva rörelse. Så snart jag inte längre hade bollen under magen ville inte kroppen vara med längre. Den gled av bollen och jag rullade ner på golvet. Jag kände mig dum som inte klarade detta. Johan log och sa att övningen är svår och uppmuntrade mig att försöka en gång till. Det blev flera misslyckade försök och slutligen gav Johan mig i hemläxa att träna på detta. Nu kämpar jag varje dag med att få bollen att rulla som jag vill under mage och lår. Ibland går det, ibland inte.

Under Johans ledning fick jag träna på en lättare variant av denna ryggövning. Jag skulle ställa mig på knä bakom bollen, lägga händer och underarmar på den och sedan rulla bollen framför mig utan att flytta på knäna. Nu blev det nästan samma sak som tidigare. Armarna slant bara av bollen, som stillsamt rullade bort från mig. Johan sparkade försiktigt bollen mot mig och jag gjorde ett nytt försök. Det lyckades och nu skulle jag göra övningen tio gånger. Under de sista gångerna flämtade jag lika intensivt som efter en kortare tur i joggingspåret.

Hemma försöker jag komma ihåg att kämpa tappert med dessa övningar. De dagar jag lyckas bäst får jag som belöning träningsvärk i ländryggen och mellan skuldrorna.

Jag har redan märkt att övningen har haft effekt. För ett par dagar sedan sålde min ICA-handlare blomjord till nedsatt pris. Det var ingen mening att ta ut bilen. Det var trängsel på den lilla parkeringsplatsen och det stod bilar parkerade på smågatorna runt vårt centrum. Jag tog fram min stora shoppingvagn och drog den ibland andra kunder på väg till Ica. Här grabbade jag tag i två stora jordpåsar och la dem i min kundvagn. Den unga tjejen i kassan tittade förvånat på mig när jag efter att ha betalat utan svårigheter flyttade de tunga jordpåsarna från kundvagnen till min shoppingvagn.

”Oj, vad stark du är! Detta skulle mamma kanske ha klarat men absolut inte min mormor. Hos oss är det pappa som släpar hem all trädgårdsjord.”

Nu ligger jordpåsarna snyggt travade på varandra i hallen. På hyllan bredvid ligger fröpåsar. Min rygg är redo för trädgården. Det enda som saknas är sol och vår

Min make David och jag har sedan i början av 1980-talet gemensamt drivit ett litet företag. Sedan fyra år tillbaka har verksamheten krympt på grund av att David drabbades av en stroke. Nu har vi bara en enda kund kvar och inkomsterna från företaget är mindre än 5000 kronor. Denna obetydliga inkomst kräver speciell redovisning till Skatteverket.
Stroken förde med sig att Davids högerhand blev så gott som förlamad. Under denna bistra och kalla vinter har handen stelnat och nu har David svårigheter att skriva på datorn och använda en miniräknare. Det blir jag, som denna vår skall göra bokslutet och se till att vi kan skriva under våra och företagets och våra egna deklarationer.

David har hittills alltid gjort detta arbete och nu måste jag ägna all ledig tid åt att läsa in de för mig nästan obegripliga anvisningarna. Jag kommer att behöva ganska lång tid för detta. Därför beslöt vi att hos Skatteverket begära att få lämna in deklarationerna senare under våren.

I anvisningarna hade jag sett att man på Skatteverket kunde hämta en blankett för detta. Alltså for jag på förmiddagen på Skärtorsdagen till Skatteverket i Hallunda och ställde mig väluppfostrat i kön för att få veta vart jag skulle vända mig. Det vanliga är att det brukar stå två personer vid denna mottagning. Denna dag stod det bara en man, vars utseende skvallrade om att han kom från Mellanöstern. När det var min tur bad jag om denna uppskovsblankett. Mannen tittade frågande på mig och undrade varför. Jag letade efter ord och mannen fyllde genast i att jag bodde i villa och hade sålt den. Han hämtade en blankett och anvisningar om hur man betala skatt efter en villaförsäljning. Jag suckade och sa att både min make och jag varit krassliga och att vi inte kunde lämna in deklarationen i tid. Det enda svar jag hade fick var att ställa mig åt sidan. Det hade bildats en lång kö bakom mig. I den fanns en bland annat en kvinna i rullstol, två pappor med barnvagnar, en synskadad man med ledarhund och längst bak två zigenerskor. Medan jag tittade på detta klev det in två sportklädda grabbar med långfärdsskridkor fastspända på ryggsäcken och med ispikar i händerna. En av zigenerskorna skrek till att en rasist kommit in för att mörda henne. Det hjälpte inte att en av småbarnspapporna försökte förklara hur man använder en ispik, zigenerska fortsatte att skrika. Då insåg både grabbarna och jag att det bästa vore att så snabbt som möjligt lämna Skattekontoret och söka sig tillbaka en dag efter påsk.

Hemma gick jag in på Skatteverkets hemsida och där hittade jag blanketten för anstånd att lämna in deklarationen i tid. Problemet var bara att den inte gick att ladda ner varken själva blanketten eller anvisningarna. Jag vet att jag för fyra år sedan skrev ett brev till Skatteverket och begärde anstånd. Detta gick tydligen inte i år, utan jag skulle skriva ett brev till Skatteverket och få den hemskickad med post.

David kan mycket mer om vårt byråkratiska fosterland. Han sa att enligt förvaltningslagen är en myndighet skyldighet att läsa all inkommande post och besvara de frågor som finns i ett brev. Alltså satte jag mig ner vid daton, läste anvisningarna om vad Skatteverket ville veta och skrev min anhållan om anstånd. När påskhelgen var över for jag tillbaka till Skatteverket. Där rådde nästan samma kaos som tidigare. Nu var det en svensk pojke som stod och dirigerade kön. Inte heller han visste vad som menades med uppskov att lämna in deklarationen i tid. Han hänvisade mig till att ställa mig och hänga över ett antal små, eleganta och höga bord, som placerats ut i vänthallen. Jag kände mig som om jag vore på en nattklubb och bara väntade på att en kypare skulle komma och ta upp min beställning och att läckra flickor skulle dansa förbi mitt bord.

Det var huggsexa om skattehandläggarna och jag hörde till vinnarna. Jag visade vad jag skrivit för en vänlig dam i 50-årsåldern. Hon konstaterade med en suck att Skatteverket slarvat med blanketter om anstånd. Inte ens på detta skattekontor kunde man ladda ner blanketten. Hon trodde att min begäran inte skulle hamna i ledningens papperskorg. För säkerhets skull borde jag fylla i en blankett.
”Jag behöver tre, en för mig, en för min make och en för vårt handelsbolag.”

Damen försvann till kopieringsapparaten och kom efter en lång tillbaka med tre blanketter. Det hade varit kö vid kopieringen.

”Vi har bara fått en enda anståndsblankett på posten och vi måste ta kopior varje gång någon gång frågar efter den. Jag håller med dig, så här skall det inte går till.”

Jag tackade och gjorde mig osynlig när jag traskade mot utgången. De andra som stod och hängde vid borden uppfattade mig som en hotfull varelse, en gråhårstant som hade rövat till sig en skattehandläggare.

Hemma visade jag stolt upp mitt kap för David och berättade om mina äventyr på Skatteverket i Hallunda. Han skrattade glatt.

”Du använde fel ord. Du skulle sagt anstånd och inte uppskov. På byråkratspråk heter det anstånd. Pojkarna i Hallunda hade säkert varit på kurs och lärt sig just det ordet.”
Jag suckade

”När det är mycket folk vågar jag inte använda ordet anstånd. Några grabbar kan säker få för sig att anstånd är detsamma som MANSTÅND och är ett varumärke för speciellt läckra kondomer och att tanten är sugen på ett äventyr med lammkött.”

Nu är blanketterna ordentligt ifyllda och postade. Jag hoppas att Skatteverket vill inse att jag behöver all extra tid jag kan få.