I våra kyrkor läser man idag en text, som troligtvis profeten Jeremia skrev för ungefär 2600 år sedan. Många texter ur denna bok i Bibeln är gemensamma för judendomen, kristendomen och islam.
Denna kyliga aprilmorgon har jag varvar läsningen av profeten Jeremias bok i Bibeln och något av allt som står om konflikterna i Mellanöstern i tidningar från den sista veckan. Plötsligt inser jag i att mycket litet har förändrats sedan profeten Jeremias dagar. Han var övertygad om att judarna var Guds egendomsfolk samt att Gud hade skänkt dem delar av de östra stränderna av Medelhavet. Här hade inga andra än Guds folk rätt att bo. Frågan, som man under hundratals år, har diskuterat är vilka som har rätt att kalla sig för Guds egendomsfolk. Är det judar, katoliker, protestanter, shiamuslimer eller sunnimuslimer? För drygt hundra år sedan ansåg många svenskar att det var protestanterna. En av anledningarna till detta var att judarna hade korsfäst Jesus, som i Bibeln kallas Guds son.

Jeremia hade mycket bestämda åsikter om hur Israels folk borde leva. Alla skulle in i minsta detalj lyda de lagar som fortfarande finns med i Bibeln. Att söka sig till grannfolkens offerfester till guden Baals ära bröt mot det första budordet ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig.”

Judarnas gud fick inte avbildas och att offra till en staty föreställande den vackre och midjesmale Baal var att en överträdelse, som Gud hade mycket svårt att förlåta. Den av Jeremia avskydde guden Baal var ökenstormarnas och ovädrens gud. Baal var mäktig, han ansvarade för att källorna inte sinade och att skörden i dalgångarna och i oaserna blev god. Att bara tillfälligt ströva förbi en offerfest till Baals ära var enligt Jeremia att förneka och vanhedra den egna guden. Den allsmäktige guden skulle inte ha överseende med detta utan straffa sitt egendomsfolk mycket hårt.

Ökenguden Baal var intresserad av att reglera människornas liv in i minsta detalj. När sandstormarna från öknen kom njöt Baal, eftersom dessa hårda vindar blåste läckra flickor rakt mot honom. Hans familj växte och detta blev deltagarna i offerfesterna till hans ära medvetna om. Offerfester till Baals ära var uppsluppna och glada tillställningar och utan moraliska pekpinnar.

Jeremia såg hur många av hans landsmän i smyg sökte sig till baalsdyrkarna och han förfasade sig över detta. I en liknelse förde han ner Gud på jorden och lät honom bli krukmakare med egen drejskiva. Folket var den lera som Gud skulle forma till en vacker kruka. Ibland ville inte leran snällt foga sig i Guds händer. Då tog Gud ett stadigt tag om det misslyckade försöket att skapa en vacker kruka, han formade om allt till en lerklump, satte leran på drejskivan och började dreja fram just den kruka som föll honom i smaken. Guds folk måste alltså foga sig i att Gud behandlade människorna som om de vore lerklumpar på en drejskiva. Om folket i Juda rike inte tolererade detta, skulle fienden komma stormande från norr, plundra sädesfälten, förnedra deras kvinnor och riva ner Jerusalems tempel.

Jeremia hade svårt att få gehör för sina åsikter. Han skildrade det fasansfulla i att införa kulturtolerans i Judarnas heliga rike. Judarna fick inte smälta samman med andra ökenfolk. De måste följa alla de lagbestämmelser, som Gud för längesedan hade dikterat för Moses.

Det var bara ett fåtal som var intresserade av Jeremias dystra profetior. För att få människorna intresserade använda han sig av ett gångbart knep. Han skrev om sina varningstexter till lyrik och hoppades att någon skulle tonsätta hans texter. Här låter han Gud själv framföra sina synpunkter.
”Om du så tvättar dig med lut
Och slösar med såpa
Förblir du smutsig av synd inför mig
Så säger Herren Gud. Hur kan du säga:
´Jag är inte oren, jag har inte följt baalsgudarna.´
Betänk hur du gjorde i dalen
Inse vad du har gjort
Du är som ett ystert kamelsto
Som löper kors och tvärs
Som ger sig av ut i öknen
Flåsande av brunst.
Vem kan tämja hennes begär?
Ingen behöver springa sig trött efter henne
Hon är lätt att finna
Akta dig så att du inte sliter ut sulorna!”
Ur kapitel 2

Det visade sig att Jeremia hade rätt. År 587 f. Kr. kom från den mäktiga staden Babel Nebukadnessar tågande med en stor krigshär. Han lär bränna sädesfälten och förnedra landets kvinnor. Året därpå nådde han fram till Jerusalem, som han utan sårigheter intog. Nu brände han ner staden, plundrade och rev ner Salomons tempel och tog folket till fånga. De rika, välutbildade och mest inflytelserika fick se hur de främmande soldaterna plundrade deras hem. När detta var gjort fördes de bort som slavar till Babylon. De fattiga, som inte ägde mer än sina egna liv, fick stanna kvar. Det heliga landet blev ett lydrike till Babylon. Jeremia blev fängslad men plötsligt ingrep Gud. Jeremia fick stanna kvar i den ödelagda staden Jerusalem.

Nu började Jeremia skriva brev till sina förslavade landsmän i Babylon. Breven innehöll förmaningar om att fortsätta att leva efter Guds lagar och att inte överge sina fäders gud. All assimilering var svåra brott mot Guds lagar. Straffet för detta skulle bli att de förslavade judarna aldrig mer skulle få komma tillbaka till sitt land, aldrig få möjlighet att bygga upp templet och aldrig mer få dricka vatten ur floden Jordan.

Makthavarna i Babylon uppskattade inte Jeremias åsikter. Han fick en fristad i Egypten, där vi med dagens terminologi skulle säga att han var en asylsökande politisk flykting . Han fick aldrig tillfälle att återvända till Jerusalem. Jeremia dog ett par år senare i det land som tagit emot honom.

De tankar, som genomsyrar allt Jeremia skrev, ter sig både skrämmande och främmande för alla som har växt upp i ett sekulariserat samhälle. Vi förstår inte tanken bakom att Gud kan äga ett folk och forma det efter sin vilja och att han därför kan belöna detta folk med ett eget land i Mellanöstern. För ortodoxa judar, många kristna och muslimer är det självklart att Gud kan äga ett folk. Men vilken religiös grupp har rätt att kalla sig Guds egendomsfolk? Borde inte för alla som har en religiös övertygelse, oberoende av religion det är, kunna komma överens om att Gud skall vara god demokrat och ansvara för att alla som helgar honom får leva i ett fredligt land?

För ett par veckor sedan stötte jag av ren slump på en man, som för mer än 20 år sedan kom från Syrien. Han var skicklig hantverkare och fick omedelbart både arbetstillstånd och uppehållstillstånd. För ett par år sedan blev han svensk medborgare och i samband med detta ansökte han om att få kalla sig för Göran. Göran hade vuxit upp inom den syriskt-ortodoxa kyrkan och började redan som barn fundera över religionens roll i politiken.

Göran talade länge om konflikten i Syrien. Han hade en förklaring till varför inbördeskriget aldrig tar slut. I moskéer av olika slag och i vissa kyrkor manar man till kamp mot de otrogna, som inte har rätt att bo i det land, som Gun har skänkt just dem. Hans råd är att FN skickar fredsförhandlare som inte är politiker utan manliga religionshistoriker. Att skicka en kvinnlig yrkespolitiker som Hillary Clinton var på förhand dömt att misslyckas. I Österlandet har många män fortfarande svårt att inse att kvinnor är mer än sexualobjekt och att de inte är som brunstiga kamelston.

Dagens bibeltext hämtad ut Jeremia har gett mig en del att fundera över.

Bilden på profeten Jeremia j´har målats av Michelangelo

De sista fem åren har vi inte haft tid med våra ungefär 70 år gamla fruktträd. Det har alltid varit mycket att göra i trädgården efter det att snön har smält och våren har kommit. I år är allt annorlunda med mängder av snö, som fortfarande ligger kvar på några skuggiga platser. Jag har nu denna soliga vårvinter hållit på ett par timmar varje dag med vård och beskärning av alla våra fruktträd. Detta är ett trädgårdsarbete jag aldrig har sysslat med tidigare.

Jag började fråga min strokedrabbade make David vad jag i första hand skulle tänka på. Det gällde att studera de olika grenarna för att komma underfund med var blomknopparna satt och inte skära bort grenar med mycket blomknoppar. Det andra var att jag skulle se till att grenarna inte växer in i varandra.

Det första jag gjorde var att såga bort de grenar, som hängde så långt ner att jag måste krypa på knä för att kunna klippa gräsmattan under träden. Här var jag glad för att jag flitigt hade tränat mina ben, så att jag orkade stå på knä när jag gjorde detta. När det gick att raklång gå under träden letade jag reda på alla döda grenar och efter detta plockade fram sågarna ur källaren. Här hittade jag en såg på ett två meter långt skaft. Detta behövdes verkligen eftersom de döda grenarna satt högt upp i träden.

Min personlige tränare Johan hittade på gymet ett redskap med vilket jag kunde träna mina muskler för detta arbete. Denna träning behövdes verkligen eftersom jobbet med den långa sågen var tungt. Hemma i trädgården kämpade jag sedan med den otympliga sågen och njöt för varje gren som dunsade ner mot marken. När detta skedde, gällde det att se upp så att jag inte fick grenen i huvudet eller på fötterna. Efter drygt två timmar varje dag i knappt en veckas tid var jag klart med jobbet. Den sista dagen släpade jag grenarna till sågbocken och gick in i köket för att dricka kaffe. Vid kaffebryggaren kände jag smärtor i nacken. Under hela arbetet hade jag stått med halsen bakåtböjd i en omöjlig vinkel. Naturligtvis borde jag varje dag ha stretchat hals nacke och rygg. Värken i nacken satt i under två dagar och nu tvingades jag inse att min gamla kropp hade sina begränsningar. Jag undvek efter detta att titta uppåt på fruktträdens kronor. När smärtorna hade försvunnit gick jag ut i trädgården och kunde konstatera att jag nu måste ta fram en stege för att kunna arbeta med allt som satt högre upp. Alla utspretande grenar kunde jag från marken inte såga eller knipsa bort. Jag måste använda mig av den stora sekatören, som har handtag som går att skjuta ut så att de blir en meter långa och dessutom stå på en stege . Men mitt mod sviktade inför detta jobb. Det gällde att stå på stegen och samtidigt sträcka sekatören högt över huvudet och med kraftiga grepp knipsa bort grenarna.

Vid nästa pass med min personlige tränare Johan på House of Shapes bad jag att Johan skulle träna mig för detta spännande och kanske farofyllda arbete i trädgården. Jag måsta ha så god balans att jag inte trillade ner från stegen, jag behövde kunna sträcka på armarna snett uppåt och samtidigt trycka dem mot varandra och dessutom jag fick under inga villkor böja hals och nacke bakåt. Johan insåg genast hur jag skulle träna. Han plockade fram en stepupbräda och gjorde den så hög som möjligt. Jag fick ställa mig ytterst på långsidan och träna upp fötternas känsel så att jag precis visste var kanten fanns. Detta tog någon minut innan jag kom på hur jag skulle placera fötterna och var fötternas nerver fanns. Efter detta fick jag ganska tunga hantlar och nu började träningen för armar och handleder. Jag skulle sträcka armarna snett upp mot taket och trycka dem hårt mot varandra. Hela tiden höll Johan ett vakande öga på mig så att jag inte böjde halsen bakåt i den farliga vinkeln och inte fick svindel och trillade av stepupbrädan.

Lagom till att jag hemma på tomten skulle sätta stegen på plats under det största äppelträdet kom barnbarnet Karl Johan på besök. Han hjälpte mig med stegen och började sedan fotografera mitt arbete i trädet. När jag kom ner från stegen efter jobbet sa Karl Johan att han var imponerad över att hans gamla mormor klarade av detta trädgårdsarbete, som krävde både armstyrka och god balans.

Jag har den sista veckan kämpar vidare på stegen med sekatören och sågen med kort skaft. Nu räcker jag inte längre upp på denna korta stege. Det är alltså dags att plocka fram en av husets längsta stegar. Men rädslan har krupit in i mitt huvud. Jag vågar inte klättra så högt med ett vasst redskap i handen. Jag skulle behöva träna mycket mer under Johans ledning på gymet. Jag vet att det i gymets förråd stå er en mycket lång stege, som användes när personalen skall byta glödlampor i taket. Övningar på denna stege och med hantlar i händerna får vänta tills hösten. Det finns annat som måste bli gjort före förste maj. Dit hör att deklarera.

Igår plockade jag undan alla redskap och fram kom alla papper om vår deklaration. Det är ju dags att göra sin plikt som medborgare och samvetsgrant skriva sitt namn på olika bilagor. När jag sitter lutad över alla blanketter kommer jag att sakna samvaron med de gamla träden.

Om ungefär sex veckor blommar fruktträden. Då får jag se resultatet av min framfart i fruktträden. Jag fruktar att jag med sekatör och såg har farit fram som en hänsynslös trädsabotör.

Foto : Karl Johan Krantz

Denna söndag handlar kyrkans texter om när Jesus efter uppståndelsen visade sig för sina lärljungar. En text, som tenderar att försvinna i förkunnelserna, handlar om en kväll när några av lärjungarna hade låst in sig i ett rum och satt och funderade över att Jesus hade uppstått från de döda. Plötsligt stod Jesus mitt ibland dem och visade sina blodiga händer. Efter en stund försvann han igen lika tyst som han kommit. Senare på kvällen knackade det på dörren. Det var Thomas som sökte kontakt med de andra lärjungarna. Nu började alla berätta för Thomas vad de varit med om. Thomas skakade på huvudet och sa att han inte trodde att den uppståndne Jesus kunde gå igenom en låst dörr. Då stod helt oväntat Jesus framför Thomas och bad honom inspektera såren. Thomas borde genast upphöra med att tvivla på uppståndelsen och inse att det bästa är att tro utan synliga bevis. Denna berättelse finns i Johannesevangeliet kapitel 20.

Efter denna händelse fick Thomas tillnamnet Tvivlaren och längre fram i Bibeln finns det inte mycket skrivet om denne lärjunge. Senare fyllde legenderna ut detta tomrum. I fornkyrkan blev dessa legender om Thomas Tvivlaren omtyckta och av allt att döma blev de mer spännande för var gång de berättades. De började alltid med att Thomas Tvivlaren ett par dagar efter mötet med den uppståndne Jesus fick besök av ett sändebud från en indisk kung. Kungen sökte efter en byggmästare, som kunde bygga ett palats i romersk stil åt honom. Sändebudet hade fått höra att juden Thomas var en skicklig byggmästare och därför blev han nu tillfrågad. Thomas Tvivlaren tvekade inte utan tackade omedelbart ja till erbjudandet.

Kungens sändebud och Thomas Tvivlaren for med en båt över Arabiska viken. Under denna sjöresa fick Thomas Tvivlaren en märklig uppenbarelse. Han var utskickad av Jesus för att sprida kristendomen i Indien. Här skulle han möta motstånd och han skulle fängslas och torteras på olika sätt. Slag, hugg och att bli instängd i en het ugn skulle inte skada honom. Slutligen skulle han avrättas med ett svärd.

Thomas Tvivlaren kom till ett land med religion och livsstil, som han inte kände till. Religionen hade fyra huvudregler och den första var att människorna skulle försöka skaffa sig så mycket rikedom och akt som var möjlig och den andra var att männen hade rätt till alla slag av sinnlig njutning. Några blodiga djuroffer förekom inte och flera olika sorters djur var heliga. Elefantguden Ganesha var mycket omtyckt och festerna till hans ära var t påkostade. Thomas Tvivlaren började omedelbart sitt arbete som kunglig byggmästare och samtidigt började han berätta om Jesus och om de synpunkter Jesus hade haft om det orimliga i att samla jordisk rikedom och att hysa respekt för kvinnor. Detta upplevdes som mycket obehagligt av många indier. Thomas Tvivlaren fängslade och torterades. Eftersom han inte fick några skador av slagen, började kvinnorna inse att byggmästarens gud var mer att lite på än landets egna gudar.

Det blev omöjligt för Thomas Tvivlaren att stanna kvar som kunglig byggmästare. Han flyttade till nordvästra Indien. Nu övergav han sitt gamla arbete som byggmästare och började bota sjuka. Han samlade läkeväxter och kokade egna mediciner och salvor. Det han lyckades bäst med var att bota ögonsjukdomar.

Problemen för Thomas Tvivlaren började när makthavarnas kvinnor flockades kring honom. När jag läser legenderna om detta anar jag att Thomas Tvivlaren hade helande salvor för kvinnor med underlivsproblem och kvinnor, som våldtagits av sina män och då blivit svårt skadade. För dessa olyckliga kvinnor fanns det en enda lösning och det var att lämna makens bädd och leta reda på en egen plats att sova på. Nu hade Thomas Tvivlaren passerat gränsen för vad som var acceptabelt i det indiska samhället. Kvinnorna var männens egendom och vad som hände i den äkta sängen skulle inte en läkekunnig jude med en främmande religion lägga sig i.

Kungen över norra Indien befallde sina soldater att fängsla Thomas Tvivlaren och sättar järnbojor både på hans händer och på hans fötter. När detta var gjort önskade kungen tala med Thomas Tvivlaren. Han skulle omedelbart dödas om han inte uppmanade kvinnorna att återvända till sina äkta mäns bäddar. Thomas Tvivlaren vägrade att göra detta och då kallade kungen fram sina soldater och gav dem order om att bära in glödande järnplåtar. På dessa skulle de ställa Thomas Tvivlaren. När detta allt detta var gjort hände ett underverk. Jorden började skälva och en källa sprang upp ur marken och släkte elden.

Kungen började fundera över den mäktige gud, som Thomas Tvivlaren och kvinnorna i huset bad till. I desperation lät han bära fram en gudabild av metall, som kanske föreställde elefantguden Ganesha, och tvingade den fortfarande fängslade Thomas Tvivlaren att knäböjande be till denne indiske gud. Thomas Tvivlaren gjorde som han blev tillsagd men bad till Gud och Jesus att de skulle förstöra detta metallstycke. Gudabilden smälte strax ihop och förvandlades till vax. Då blev kungens andlige ledare rasande, drog sitt svärd och dödade omedelbart Thomas Tvivlaren. Efter detta befallde han att kroppen skulle brännas på bål så att kristendomen för alltid skulle utplånas i Indien.

Detta skulle den andlige ledaren aldrig ha gjort. Kvinnorna gick till attack mot honom och krävde att få bränna den man, som dödat Thomas Tvivlaren. Alla kungens män flydde i panik och kvinnorna kunde i lugn och ro föra bort Thomas Tvivlarens kropp och begrava den och sedan lysa frid över graven.

Thomas Tvivlaren grundade den första kristna kyrkan i Indien och denna riktning av kristendomen brukar kallas för thomaskristendom. Hans kropp har flyttats flera gånger och fick sin slutliga vila i en kyrka i staden Madras.

Omkring fyrahundra år senare började kyrkofader Augustinus samla helgonlegender. Han underkände genast alla legender om Thomas Tvivlaren. De var alltför fantastiska och måste vara uppdiktade av berättare kring herdarnas lägerbål. Idag har de fått en helt annan tyngd, de är berättelser om hur en apostel för knappt tvåtusen år sedan uppmuntrade kvinnor att säga nej till brutala samlag.

Bilden på hur den uppståndne Jesus visar sina händer för Thomas Tvivlaren har jag hittat i Kyrkans Tidning

Ibland i litteraturen stöter jag på personer, som har haft en stark upplevelse av mötet med den Jesus, som har rest sig ur gravens mörker och stigit in i ljuset. I höstas lyssnade jag med andakt på en sådan historia. Der var min tidigare grannfru Margit om berättade om sin farmor.

Margit växte upp på en gård på Närkeslätten och i den närmaste granngården bodde hennes farföräldrar. Margit var ofta hos sin farmor som alltid hade mycket att stå i och under de ljusa sommarkvällarna ägnade sig åt sin hobby, som var att rita mönster och brodera. Margit blev änka i september förra året och den stora villan skulle röjas ut och säljas. Ibland bad hon att jag skulle komma in och hjälpa henne att sortera alla de textilier hon hade i sina gömmor. Det var hemvävda dukar och handdukar, farmors broderade bonader och mycket annat. Margit berättade om sin farmor medan vi hjälptes åt att lägga allt i olika högar. Som tack för detta arbete fick jag ett vackert lapptäcke, som farmor hade sytt.

Margits farmor gjorde aldrig mycket väsen av sin gudstro. Hon gick till byns kyrka när hon hade avlastning från kvinnosysslorna på gården och när det inte var busväder. Det var inte krav på att de andra i familjen skulle följa med henne och hon tvingade aldrig sin religiösa uppfattning på någon i familjen. Margit hade säkert aldrig lagt märke till farmoderns religion om hon inte en sommardag hade trillat på gårdsplanen utanför stallet. Den som var bäst på att plåstra om trasiga knän var farmor.

Margit linkade in i det stora köket och märkte genast att det var tomt och att det låg en skyddsduk över vävstolen vid det stora fönstret mot norr. Margit linkade vidare mot sängkammaren och sköt så tyst som möjligt upp dörren. Framför en kopia av Thorvaldsens staty av Jesus låg farmor på knä och bad en bön om att hon nu under skördetider skulle orka med allt det tunga arbetet på gården. Margit stod en stund tyst och lyssnade innan hon linkade tillbaka till köket och satte sig på en stol vid köksbordet.

Det dröjde ganska länge innan farmor kom ut ur sängkammaren. Det första hon såg var Margits blodiga knä och hon började genast tvätta av det och lägga ett förband. När detta var gjort tog Margit mod till sig och ställde några frågor om Jesus. Då började farmor berätta.

Farmodern hade som nybliven bondhustru en vårvinterkväll gått till byns missionshus för att lyssna på när Lina Sandell-Berg berättade om sina kyrkosånger och sin gudstro. Sedan hade alla sjungit hennes kyrkosånger, som då ännu inte hade klassats som psalmer. Under psalmsången var det som om någon grep tag i farmor och hon trodde då bara att det var den kvinna, som satt bredvid henne på den mycket obekväma träbänken.

Farmor gick utan sällskap hem i den kyliga vårvinternatten. Plötsligt märkta hon att någon följde efter henne. När hon vände sig om såg hon att det var en man i vita kläder. Vem var mannen? Det kunde ju inte vara en luffare eller en fånge på rymmen. Hon skulle just fråga mannen vem han var när han förstroligt viskade till henne:
”Jag är Jesus, jag år uppståndelsen och livet. Den som tror på mig han skall leva om han än dör. Jag slog mig ner i kyrkbänken bredvid dig och jag märkte att du gillade mig.”

Tillsammans gick farmor och Jesus tysta mot gården. När de såg det svaga skenet från fotogenlampan på köksbordet uppmanade Jesus farmor att hemma bedja Lina Sandell-Bergs bön ”Bred dina vita vingar oh Jesus över mig . .” Efter detta försvann han lika spårlöst som han kommit.

Någon vecka efter detta oväntade möte for Margits farmor in till Örebro för att köpa ett par nya skor. Samtidigt gick hon in i en porslinsbutik och köpte en staty över den uppståndne Jesus Kristus. Hemma byggde hon ett litet altare i sängkammaren. Hit drog hon sig undan när hon behövde samla krafter inför bland annat skörden av råg och havre samt potatisupptagningen.

När Margits älskade farmor dog bad Margit att få ärva statyn av dem uppståndne Jesus Kristus. Hon har, var hon än har bott, ordnat en liten andaktsvrå. Nu bor Margit i en av de översta våningarna i ett höghus och har en otrolig utsikt över sin nya stadsdel. En morgon ringde hon och frågade om jag inte kunde titta in och dricka förmiddagskaffe tillsammans med henne. Hon ville visa mig lägenheten när den är som bäst med stora fönster mot öster och söder.

I ett av fönstren hade hon skapat sin andaktsvrå. I solljuset och till hälften dold bakom en gardin stod statyn över den uppståndne Jesus. Han såg nöjd ut och medan han tittade ut över snödrivorna i Hägersten. Jag behövde inte fråga. När Margit inte bad framför statyn fick Jesus göra sitt bästa att välsigna alla som ilade fram på förortsgatorna. När hon kände behov av tröst vände hon försiktigt på statyn så att Jesus tittade ut över hennes vardagsrum. För att få en trevligare bild av den uppståndne Jesus bad jag att få vända på statyn och Margit nickade till svar.

Vi sa ingenting utan nynnade bara melodin till psalm 190 i vår senaste psalmbok

”Bred dina vida vingar
O Jesus över mig
Och låt mig stilla vila
I ve och väl hos dig
Bli du min ro, min starkhet
Min visdom och min ro
Och låt mig alla dagar
Få leva av din nåd.”

För drygt fyra år sedan hände något mycket omvälvande i mitt liv. Min make David drabbades av en så svår stroke att vi började fundera över bouppteckning och jordfästning. David ville leva och han kämpade mot sjukdomen och överlevde. Han fick behandling först på Södersjukhuset, sedan Huddinge universitetssjukhus och slutligen temporärt boende i Hägersten. Efter tre månader kom han hem och då var det påsk. Nu blev jag anhörigvårdare med allt vad detta innebar.

Stroken hade drabbat den högra sidan av kroppen och under den första månaden hade David ingen känsel i den högra armen och det högra benet. Sjukgymnasterna på Huddinge sjukhus sa till mig att David var lätt att arbeta med eftersom han inte accepterade sin sjukdom och ville komma på fötter igen. Jag fick också höra att vi var en ovanlig familj, en familj som aldrig grälade vid Davids sjuksäng och en familj som ansträngde sig för att göra det så bra som möjligt för David. Under de tre månader David låg på sjukhus stötte jag på anhöriga, som tyckte att tanten eller gubben var en belastning och att det bästa vore att så snabbt som möjligt få den ansvarige läkaren att orda med en plats på ett sjukhem.

Vi var alla överens om att David skulle komma hem och att den nedersta våningen i vår villa från 1930-talet skulle handicapanpassas. Vår dotter Ylva åtog sig att göra byggnadsritningarna och se till att det kom hantverkare av olika slag. Alla stora och otympliga möblerna måste bort, det skulle finnas gott om utrymme för träning inomhus och svängrum för rollatorn.

Den svenska sjukvården är duktig när det gäller att rädda livet på en strokedrabbad, men urusel när det gäller eftervården. Den sjukgymnastik som Daviblev erbjuden efter tiden på sjukhus var gruppträning. Det hela var ganska misslyckat eftersom ledarna anpassade övningarna och tempot efter de som var sämst i gruppen. Det var också trångt i lokalen och det fanns inga låsbara skåp för at värdesaker. Stolar för vila efter passet och innan hemfärd med färdtjänst saknades. Jag brukade hämta David och då passade jag på att byta några ord med sjukgymnasten. Det enda tipset jag fick för hemträning var att David borde gå ut på promenad varje dag. Detta skulle stärka det ovilliga högerbenet och också sänka blodtrycket en smula. När sjukgymnasten hörde att jag regelbundet gick på gym tycket hon att jag själv skulle försöka komma på övningar som passade. Nu började en försöksperiod som ännu inte är avslutad.

Jag har köpt träningsredskap av olika slag som hantlar, gummiband och medicinbollar. Trots förmaningar från min personlige tränare och mina barn har jag varken skaffat motionscykel eller gåband. Anledningen är att jag inte tror att David kommer att använda dessa redskap och att de dessutom är skrymmande. David behöver husets alla fria ytorna för gångträning.

Vi brukar inleda övningarna med uppvärmning, som går till så att David lägger sig ner i sängen och arbetar på olika sätt med benen. Efter ungefär fem minuter går han till sin stol i det stora köket och sätter sig ner med bollen i knäet. Nu skall han träna musklerna på överarmarna genom att trycka båda armarna mot bollen samtidigt. Detta skall ske tolv gånger och därefter skall han lyfta bollen med båda händerna och låta den för ett par sekunder vila på huvudet och samtidigt räta på ryggen. En trist biverkan med rollatorn är att ryggen tar stryk och att han blir kutryggig. Att stimulera David att räta på ryggen är jobbigt.

Efter detta kommer mer övningar för benen. David skall lägga bolen mellan benan och sedan klämma benen mot bollen. Denna övning stärker insidan av låren.

Slutligen kommer det roligaste och det är fotboll. David sitter ner i stolen och jag sparkar bollen mot honom. Nu skall han sparka den tillbaka mot mig. Bollen far runt i hela det stora köket och jag måste hela tiden se upp var den finns och sedan sparka den tillbaka. Om jag inte lyckas hinna ifatt bollen utan den rullar in i det angränsande rummet skriker vi glatt MÅL. Att skrika är en bra övning för lungorna och det känns onaturligt att utan anledning skrika till. Ibland håller vi på mer än tio minuter med denna övning.

Passet är slut. Tyvärr har jag inte kommet på något bra sett för David att stretcha ut musklerna. Bollsparkningen känns i mina ben och ibland får jag träningsvärk.

Jag har flera gånger diskuterat med min personlige tränare Johan om att ta med David till gymet och under Johans vakande ögon göra ett pass med olika apparater. På mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan, finns ett trevligt uppehållsrum med bekväma soffor och kök. Här kan David i lugn och ro efter passet ta igen sig och fika innan färdtjänst kommer och hämtar oss.

Jag önskar att någon personlig tränare satte sig in i hur en stroke förvandlar en människokropp. Den, som har drabbats av stroke, behöver möta kärnfriska löptränande grabbar och mammor, som gnäller över att deras telningar inte vill äta hemrullade köttbullar utan bara tjatar om hamburgare med pommes frites från McDonalds.

Lagom till Stilla Veckan fick ja gen hälsning från Marianne Funck, som är textilkonstnärinna. Motivet på kortet var en bild av en matta, som hade vävt. Jag tittade länge på det och upptäckte att det var ett kristet kors och att man på en av de fyra armarna kunde skymta Jesus. Detta var inspirerande. I början på veckan var jag övertygad om att jag inte skulle klara av Lågfredagens obehagliga texter. Kortet fick mig att inse hur revolutionärt det budskap Jesus förmedlade till sina lärjungar var.

Idag har vi svårt att sätta oss in i hur de religiösa festerna gick till för tvåtusen år sedan. Regler för dessa, såväl för judendomen som för kulten av Romarrikets gudar, finns uppskrivna. De judiska regler som finns i Dödahavsrullarna är mycket detaljerade. Den man, son skulle utföra det blodiga djuroffret skulle vara klädd i speciella kläder och när offerfesten var över skulle resterna av djurkroppen brännas upp. Offerprästen skulle ta av sig allt han hade på sig och skrubba sig ordentligt ren. Askan var värdefull. Den skulle lösas upp i vatten och i detta vatten skulle de blodiga kläderna tvättas. Alla, som läser detta, inser att offerprästen var en viktig person och att han måste kunna slakta ett motvilligt djur. Det var skrik från offerdjuret, blod som strömmade, flugor som surrade och en stor öppen eld varifrån offerröken steg upp mot himlen för att göra Gud vänligt stämd mor människorna. Det var en Gud som regerade över vädrets makter. Att synda mot Guds lagar kunde innebära torka, missväxt och svält. En annan förställning var att människan hade fått stora delar av den mänskliga synden i arv från Eva. Denna kvinna hade i paradiset trotsat förbudet ätt plocka ett äpple från kunskapens träd och sedan ta några tuggor och också låta Adam få del av den farliga frukten.

För tvåtusen år sedan anordnade judarna en stor offerfest under påsken och platsen var Jerusalems tempel. De, som födde upp nötkreatur och högg ner tråd till ved för till denna fest, kunde vara säkra på att få köpstarka kunder. Folk kom strömmande från alla håll för att vara med om detta jättelika och stinkande grillparty. Ett fåtal kritiska män kunde i smyg citera psalm 50 i Psaltaren:

”Jag är Gud, din Gud
På dina offer kan jag inte klaga
Dina brännoffer får jag dagligen.
Men jag behöver inga tjurar från ditt stall
Inga bockar ur dina fällor.
Ty viltet i skogen är mitt
Alla djur bland de väldiga bergen
. . . .
Nej, låt tacksägelsen bli ditt offer åt Gud
Och infria dina löften till den Högste.
Ropa till mig när du är i nöd
Jag skall rädda dig och du skall ära mig”

Jesus visste att det var en utmaning att säga att den påkostade offerfesten betydde att tempelskatten gick upp i rök. De var tradition att de fattiga och änkorna fick ta för sig sist av offergåvorna och detta trots att de på sin knappa inkomst betalade skatt. Nu skulle förändringens stormvind blåsa. Vid den sista måltiden med lärjungarna formulerade han sitt testamente. Han skulle offra sig själv som ett menlöst lamm och till hans minne skulle de som trodde på honom tillsammans bryta osyrat bröd och byta ut offerblodet mot vin. På så sätt skulle alla ha råd att vara med. Den, som ledde denna gudstjänst, behövde inte bloda ner sig vid slakten av djur, det blev inga dyra kläder som måste skrubbas rena och inget träd i de glesa skogarna måste fällas. Den första nattvarden var signalen till ett nytt samhälle, ett samhälle där oberoende av ställning i samhället alla var lika inför Gud och vars innebörd var att resurserna på Guds marker inte kunde vara oändliga. Detta var farligt för både för de judiska skriftlärda och för de romerska kejsarna.

Jag sitter denna skärtorsdagskväll och funderar på vilken kyrka som skulle vilja köpa Marianne Funcks vackra matta. Naturligtvis hoppas jag att den hamnar i Hägerstens församling, som jag själv bor i. Jag skulle vilja vara med när en konfirmand står på mattan och deklamerar Psalm 46 ur Psaltaren:

”Gud är vår tillflykt och vår styrka
En hjälp i nöden som aldrig svikit
Därför räds vi inte om än jorden skälver
Och bergen störtar i havets djup
Om än vattnet brusar och skummar
Och bergen darrar vid havets uppror.”

Min trädgård är ingen mönsterträdgård och den skulle aldrig bli nominerad till en tävling om Stockholms vackraste trädgård. Den är vildvuxen och på somrarna är det inte säkert att jag hinner klippa gräsmattan efter varje regnväder. Fruktträden är gamla och i stort behov av att bli beskurna och en gammal bondpion har stora svårigheter i konsten att överleva bland vårens solgula maskrosor och försommarens vackert blommande kirskål. Dessa ogräs livar för några dagar upp trädgården. Jag njuter av färgprakten och har svårt att sätta ogrässpaden i jorden.

Våren är sen och snön ligger i drivor. Det kommer att dröja innan maskrosorna signalerar att solen är deras gudmor. Det enda jag nu kan göra är att beskära fruktträden, ett trädgårdsarbete som är helt nytt för mig. Det mest stimulerande med detta jobb är att folk som går förbi på gatan blir nyfikna. Några är skräckslagna och de är övertygade om att jag kommer att trilla ner från stegen. Någon plockar fram sin mobil och gör sig beredd att ringa till ambulansen. Andra säger några vänliga ord och tycker att jag är en tuffing till tant. Igår kom en tjej med barnvagn förbi och frågade om hon fick hjälpa till. Det fick hon naturligtvis. Tjejen sa att hon kallades för Kiki och att barnet i hennes barnvagn var Lilleman, pojken som just blivit tolv veckor gammal. Kiki tyckte att det såg spännande ut att klänga på en stege med en såg i handen.

Kiki drog in barnvagnen och placerade den på en snödriva under ett av de gamla äppleträden. Vi växlade några ord och jag gissade mig till att Kiki bodde i ett hyreshus inte långt från min trädgård. För henne var en trädgård ingen självklarhet, den var något underbart och ett ställe för avkoppling. I en trädgård skulle Lilleman till sommaren kunna krypa runt på en gräsmatta och på nära håll uppleva naturens växtkraft. Tyvärr blev inte pratstunden lång eftersom Lilleman började tröttna på att från sin vagn bara ha möjlighet att glo på fruktträdets kala grenar. Nu konstaterade Kiki att det var bästa vore att dra hem Lilleman och ge honom något att äta. Innan Kiki försvann ut på gatan bad jag henne att komma tillbaka till sommaren. Då skulle det vara trevligt att ha någon att prata att dela tankarna med samtidigt som jag pysslar om mina potatisplantor.

Kiki gick ut på gatan samtidigt som solen försvann bakom ett moln. Det blev kallt och en frisk och havsdoftande vind svepte fram under träden. Då samlade jag ihop mina redskap och gick in och satte på eftermiddagskaffe. Radion stod redan på och på P1 pågick bokradion. Jag hade tur, det var ett program om den sydafrikanska författarinnan Marlene van Niekerk. Hennes bok Agaat är just nu min kvällslitteratur.

Författarinnan berättade om sin uppväxt på en gård i det inre av Sydafrika. Hennes släkt hade på 1850-talet kommet från svältens Holland för att bli jordbrukare och samtidigt soldater i Sydafrika. För dessa män gällde det att kämpa mot landets svarta ursprungsbefolkning och också att skydda Hollands intressen gentemot det brittiska imperiet. Som tack för detta arbete fick de jord i det inre av landet. Männen var sällan hemma och på så sätt blev kvinnorna ett med den ofruktsamma jord familjen fått.

Flickan Marlene var studiebegåvad och familjen beslöt att hon skulle få studera för att på så sätt skapa sig en bättre framtid än som bonde i ett torrt och vindpinat landskap. Allt det tunga arbetet på gården hade tidigare utförts av den dåligt avlönade svarta ursprungsbefolkningen. Detta hade varit ett folk utan rättigheter, en grupp människor som inte hade tillgång till skola och som levde under slavliknande förhållanden. Efter Nelson Mandelas frigivning i februari 1990 ändrades förhållandena drastiskt för de kvinnliga och vita jordägarna. Deras anställda hade rätt att ställa krav på ett värdigt liv. Nu gick det knappt att överleva på den ärvda gården. Det som fanns kvar av det tidigare livet var kärleken till den afrikanska jorden, en kärlek som de delade med sig till sina döttrar. I denna nya och ofta välutbildade generation kvinnor tog detta sig uttryck i att i en storstad vårda en aldrig så liten trädgård.

Författarinnan Marlene van Niekerk berättade målande om barndomens landskap och om växter jag aldrig tidigare har hört talas om. Hon beskrev de hårda och kalla vindar från Sydpolen och om hur öknens hetta bredde ut sig under sommarmånaderna. Efter 1990 fanns inte längre de anställdas armar, som ofta motvilligt släpade vatten från byns å till de vitas trädgård. Nu gällde det att till blommor och grönsaker spara allt spillvatten från kök och badrum. Trädgården måste överleva, den var kvinnornas nerv till livet.

Jag lyssnade, drack mitt kaffe och tittade ut på snödrivorna utanför köksfönstret. En trädgård som nerv till livet fascinerade mig. Nu hoppas jag att den försommardag när jag skall så ringblommor och rödbetor utanför köksfönstret Kiki och Lilleman kommer tillbaka. Jag vill dela med mig av denna livsnerv

Bilden föreställer när Kiki bekantade sig med det gamla påronträdet

Jag gillar Myrorna i Skärholmen även om detta företag inte alltid uppskattar att jag tittar in. Jag köper sällan något men däremot lämnar jag ofta stora kassar med böcker. I affären finns ett överflöd av böcker och man vill inte ha fler att stoppa in i de redan fyllda hyllorna.

Chefen i affären kan konsten att få kläderna att de eleganta ut. Någon har tidigare lagt en armlös och huvudlös skyltdocka i insamlingslådan. Denna vanskapta kvinna flyttas runt i affären, ibland sitter hon på en barstol vid ett köksbord och har en trave kokböcker framför sig, ibland sitter hon vid hyllan med grytor och kastruller och trots att hon saknar både huvud och händer ser hon ut som en mästerkock i ett elegant köksförkläde och ibland sitter hon i skyltfönstret klädd i fisknät och har ett halsband av vita fendrar och gröna glaskulor runt halsen.

I förra veckan satt hon på en vacker byrå bredvid en elegant pall. Hon var klädd i en ärmlös, röd festklänning med en bar axel och i sitt knä hade hon en stor, skimrande glaskula. Bredvid sig hade hon ställt ett par grå aftonskor i mocka och på pallen bredvid hade hon satt sina schackrutiga skor. Det var tydligt att skyltdockan hade stämt träff med sin prins och inte visste vad hon skulle ha på fötterna. Skyltdockan är en förnuftig dam, som är väl medveten att efter dessa soliga dagar kommer kalla nätter. Alltså hade hon plockat fram en snygg tröja i passande färger till aftonklänningen. Något ytterplagg fanns inte i närheten, men längre bort trängdes varma och välvårdade persianpälsar tillsammans med färgglada dunjackor.

Om skyltdockan hade haft ögon, skulle hon kunnat njuta av att titta på en grön långskjorta, som var kantad med gyllene spetsar. Den hängde på en krok på väggen snett emot henne.

Från torget strömmade det in damer från alla samhällsklasser. Några skulle till landet och se om sommarstugan, andra skulle städa källaren och några skulle på fest. Mångas blickar gick till den gröna långskjortan. En till synes präktig seniortant fingrade på den och viskade till en väninna att den kanske skulle passa bra att ta med sig på ett äventyr med den man, som hon dansat med på seniordansen. Väninnan skakade på huvudet och menade att den var för prålig. Vid detta möte borde hon inte se ut som en haremsdam. De båda damerna tittade runt bland kläderna och sedan gled de bort mot bordet med vinglas. Jag följde nyfiket efter och konstaterade att den kärlekssuktande damen köpte flera kristallglas.

Nu hade jag fått nog av andras kärleksbekymmer och gick trappan ner till avdelningen för böcker. Här greps jag av köplust, eftersom det fanns mycket att välja på. På en hylla låg praktverk om Heliga Birgitta, konstverk i Paris och Mount Everest. Nu tvekade jag. Boken om den Heliga Birgitta var intressant och lockade med vackra bilder. Jag gjorde en snabbkalkyl på allt jag skulle köpa i Skärholmen. Den stora och vackra boken om vårt nationalhelgon skulle inte få plats i min shoppingvagn. Sedan hoppades jag på att ingen skulle få lust att köpa den och att den skall ligga kvar nästa gång jag lämnar en påse med böcker hos Myrorna.

Idag på morgonen har jag på radio hört att klädkedjan HM skall börja samla in kläder. Den som lämnar en påse får ett presentkort som tack. Myrorna och andra hjälporganisationer giller inte detta och ser HM som en obehaglig konkurrent om de kläder vi inte längre vill ta på oss. Jag tror inte Myrorna behöver vara rädda. Min uppfattning är att HM inte kan konsten att stimulera kundernas fantasi på samma sätt som vad Myrorna har.

Det var längesedan jag gjorde ett besök hon HM. I denna affär skall allt vara moderiktigt. Det går inte att köpa en gul tröja om modefärgerna är rött och snusbrunt. Här finns inte den färgrikedom som strömmar emot Myrornas kunder. Jag är tveksam om HM kan tänka om och byta stil.

Idag är det palmsöndag, som är den första dagen av stilla veckan före påsk. För hundra år sedan var denna dag mycket viktig som förberedelse för domen om att Jesus skulle korsfästas. Detta skedde följande fredag. På 1800-talet firades påsken till minne av att Jesus dog på korset för att han på så sätt sona våra synder. Dessa tankar ter sig obegripliga och skrämmande för dagens människor.

Bibeltexterna om denna vecka är mycket dramatiska. Nu läser jag dem med helt andra ögon än när jag var barn. Nu försöker jag sätta mig in i hur det var att leva i ett land, som tidigare hade invaderats och besegrats av stormakten Rom. Det jäste av uppror på många ställen i landet och de mest religiösa var övertygade om att guden Jahve hade övergivit sitt egendomsfolk i Israel.

När Jesus levde var det något speciellt med påsk i Jerusalem. Den judiska påsken firades till minne av att Moses en gång för längesedan hade lett sitt folk ut ur träldomens Egypten och med Guds hjälp fått Röda Havet att dela sig så att folket kunde gå på havets botten till Sinaihalvön. Folket i Palestina kom vandrande från hela landet för att vara med om högtidligheterna i templet och också äta den speciella påskmaten med bland annat bröd, som bakats utan jäst.

Jesus hade gjort sig känd genom ett annorlunda religiöst budskap och sin otroliga förmåga att bota sjuka och väcka upp från döden. När han denna påsk tillsammans med sina lärljungar kom till byarna utanför Jerusalem hade han inga svårigheter att få låna en åsna. På den red han genom stadsporten. Många människor uppfattade honom som en konung och en befriare. Det fanns i denna skara också män, män som hoppades att Jesus skulle vara mer än en andlig ledare och att han skulle ha förmåga att leda en krigshär och befria landet från de hatade romerska soldaterna. Jesus hälsades som en konung, man bredde ut röda festkläder och strödde sönderhackade palmblad på vägen genom stadsporten.

Många hade svårt att inse att Jesus inte var en krigets man. Han sökte den Gud, som han betraktade som sin far. Folk hade pratat sedan han var liten om vem som var hans far, var det timmermannen Josef eller någon helt annan? De, som kunde den grekiska mytologin, visste att guden Zeus kunde konsten att förklä sig till människa och komma ner från sina dimhöljda höjder. Att göra en ung kvinna med barn hade inte varit några svårigheter för denne gud och dessa gudsbarn kunde visa sig överallt i samhället. Troligtvis fanns det också viskningar i Nazareth om att den i fleras ögon skenheliga Maria varit ute på äventyr med en romersk soldat.

Jesus blev förskräckt av allt han såg i Jerusalem. Folk strömmade in och ut ur templet, där förgården nu var fylld av marknadsstånd. Folket handlade och skrattade. Jesus hittade ingen andakt och han tyckte att templet hade kommersialiserats. Han kände sig som en vilsen främling och började riva ner marknadsstånden och slänga allt det som var till salu på golvet. Sedan skrek han ut:
”Det står i Skriften : Mitt hus skall vara bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste!”

Så småningom lugnade Jesus ner sig och han lyckades hitta en lugn vrå i Templet. Här satte han sig ner och började undervisa om Gud. Folk kom strömmande från alla håll för att lyssna till Jesus, som predikade på ett annorlunda sätt och mer medryckande sätt än översteprästerna. Då och då lät han som en olyckskorp och sa att folket hade tappat tron på sin Gud och som straff för detta skulle inom kort en fientlig här stå utanför stadsmuren. Muren skulle falla sönder, främmande soldater skulle plundra och sedan riva ner och tända eld på deras heliga stad. Templet skulle inte finnas mer.

En dag kom en grupp överstepräster och skriftlärde i sina långa och vita linneskjortor och slog sig ner och lyssnade ett par minuter på Jesus. Plötsligt avbröt en av dessa Jesus och ställde den byråkratiska frågan vem som gett honom tillstånd att förkunna Guds ord i templet. Snart var grälet i full gång. Till slut gav översteprästerna upp eftersom de insåg att det var svårt att i religiösa frågor motbevisa Jesus och att han dessutom hade många beundrare. Stämningen runt Jesus var dynamisk och när som helst riskerade de skriftlärde att bli utbuade.

Senare på dagen blev Jesus ensam med sina lärljungar. Då varnade han dem för översteprästerna, som bara skred fram i sina snygga långskjortor och tog upp tempelskatt till och med från de medellösa änkorna. Var fanns översteprästernas gud?

Ett par dagar senare greps Jesus och fördes till rådet för att korsförhöras av översteprästerna. När detta förhör var avslutat kom en vakt och hämtade Jesus. Han skulle få träffa Pontius Pilatus, som på grund av sin ställning skulle avgöra denna tvist. Pontus Pilatus kunde inte första varför Jesus var farlig utan lät detta knepiga ärende gå vidare till Herodes, som var det romerske rikets lydkonung över det problematiska Palestina. Resultaten av denna sista rättegång blev ett beslut om att Jesus skulle korsfästas på Golgata tillsammans med rövare och banditer.

Det fanns en oskriven regel om att lydkonungen varje påsk fick benåda en fånge. Valet stod mellan Jesus och Barrabas. Herodes beslöt sig för att fråga det folk, som hade samlats utanför domstolens lokaler. Folket fick välja mellan Jesus eller Barrabas. Alla skrek att Barrabas skulle slippa sitt straff och att Jesus skulle korsfästas.

När jag nu denna soliga söndagseftermiddag läser om denna rättegång minns jag tydligt de junidagar år 2001 när jag var i Göteborg. Jag var där samma dagar som EU hade ett möte, som bara vände sig till de mest inflytelserika. Stora delarna av de centrala delarna av staden var avspärrade. Ungdomar från hela landet hade kommit för att demonstrera mor EU, som de ansåg plundrade de fattiga för att ge pengar åt redan rika. Snart utbröt våldsamma kravaller och gatstenar flög runt i luften. Ungdomarna protesterade mot den rika värdens utsugning av de fattiga. Flera eleganta butiker plundrades, det avlossades skott och handelsmännen krävde att bråkstakarna skulle straffas.

Likheterna mellan den påsk när Jesus blev korsfäst och denna händelse är slående. I Jerusalem hade de, som hade tillstånd att sätta upp ett stånd i templet, hade blivit rasande på Jesus för att han renat templet från kommers. Vi vet inte om det var deras köpstarka kunder, som hade samlats utanför domstolen. I Göteborg Min personliga uppfattning är att det var affärsidkarna, som ville ha bort Jesus och att översteprästerna i det tysta höll med de kapitalstarka i Jerusalem.

Rättegången mot Jesus är fascinerande. För första gången har vi en skriftlig redogörelse för kampen på det juridiska planet mellan en politisk eller religiös ideologi och affärsintressen. Då, precis som nu, segrar de kommersiella intressena.

Bilden på hur Jeus rider in i Jerusalem på en åsna har jag hittat på nätet

Mina knän har inte riktigt orkat med allt jag tidigare har sysslat med. För 15 år sedan vek sig mitt vänsterknä när jag tränade för Midnattsloppet. Det gjorde fruktansvärt ont och sedan dess har jag inte vågat träna löpning. Nu, när vårsolen skiner, längtar jag till en härlig joggingrunda längs Mälarens stränder. Tyvärr har jag hittills inte vågat mig på att jogga på det nedlagda spårvagnsspåret till närmaste tunnelbanestation.

Jag har diskuterat mina problem med min personlige tränare Johan, som har lagt upp ett knäträningsprogram för mig. Här finns övningar som jag kan göra hemma. När jag ser allt jag skall göra i hem och trädgård glömmer jag bort Johans råd. Resultatet blir att jag bara tränar knäna när jag är på gymet.

Johan brukar plocka fram ett hjul åt mig och jag skall ställa hälarna på detta och låta tårna ta stöd mot golvet. Därefter skall jag sträcka armarna rakt ut och böja försiktigt på knäna. De första gångerna misslyckades jag att böja knäna eftersom det började göra ont. Johan uppmuntrade mig att föröka igen och efter tio försök gick det betydligt bättre. Tyvärr tänkte jag bara på knäna och glömde att räta på ryggen.

Idag skiner vårsolen in genom fönster, som är i stort behov av att bli putsade. Ingen tänker på att fönsterputsning sliter på knäna, så om jag skall kunna putsa bort den mest störande vintersmutsen, bör jag träna knäna varje dag. Hemma använder jag ett täcke, på vilket jag har lagt en brädstump och tar fram mina hantlar. Idag på morgonen uppmanade jag mig själv att räta på ryggen samtidigt som jag höll på med övningen. Detta var jobbigt och efter tio gånger kändes som om axelpartiet rätat upp sig en smula och knäna var en smula darriga.

Jag avslutade det lilla träningspasset med att jogga runt i det stora köket. Knäna krånglade inte. Om en stund skall jag till posten i Konsum vid tunnelbanan och hämta ett paket. Nu får jag se om jag klarar att jogga dit med ett par präktiga kängor på fötterna.

På gymet finns det flera olika apparater för att stärka knäna. För ett år sedan började jag under Johans vakande ögon att träna ett par minuter vid en av dessa apparater. Jag hade då knäskydd på mig och detta kändes säkert. Numera när jag är på gymet varvar jag de andra övningarna med knäövningsapparaten. Detta har hjälpt. Mina knän är betydligt starkare idag än för ett år sedan. Min erfarenhet är att man skall börja försiktigt och sedan öka längden och intensiteten på en övning. Resultatet av kamp mot gamla skavanker kommer så småningom.

Jag funderar på att ha som mål att springa tjejmilen i slutet av sommaren. Det stora problemet är att jag kanske inte har lust att varje dag jogga på det nedlagda spårvangsspåret. Jogga är roligt, men det är ännu roligare att odla potatis och se hur allt jag har sått spirar i trädgården.

Om någon av mina läsare joggar förbi min trädgård i sommar är ni välkomna in på röd hemodlad potatis av märket Kärlek och en bit sill eller rökt lax.

Färskpotatis eller tjejmilen, det är frågan just nu.