Att skriva bloggar om hur det är att regelbundet gå till ett gym och där en gång i veckan träffa min personlige tränare har fört mycket med sig. De, som aldrig har satt sin fort på ett gym och trots detta gillar vad jag skriver, skulle inte begripa någonting av det jag skildrar om de inte hade en bild att titta på. Rörelser kan vara snabba och min gamla digitalkamera tar god tid på sig när det gäller att föreviga vad jag gör. Sedan i höstas har jag längtat efter en ny och snabbare kamera. Igår köpte jag en Olympus E-M5. Nu kämpar jag för att lära mig hur den fungerar och jag har kommit en liten bit.

Mycket av allt det jag vill veta står inte i bruksanvisningen. Dit hör hur man bär sig åt för att efter att ha ställt in olika funktioner kan på den utmärkta skärmen se det som skall fotograferas. Det borde naturligtvis finnas en knapp för detta men jag hittade den inte. Då började jag trycka på alla knappar jag hittade och plötsligt fylldes skärmen av det som fanns i köksfönstret. Jag knäppte på en annan knapp, det klickade till i kameran och jag hade tagit min första bild. Efter detta blev det att ge sig ut i snöyran och fotografera. Snöflingorna var små och vassa. Jag hoppades att dessa skulle komma med på bilden.

Idag på morgonen har det varit stor dramatik i grannvillan. Den skall byggas om och all gammal inredning skall vräkas ut och nytt material skall in. Utanför garageporten står just nu ett stort flak, som skall fyllas med de gamla köksskåpen och de väggar, som skall rivas. Idag hade byggmästaren beställt isoleringsmaterial. Vad han inte tänkt på var att skräpflaket stod framför garageporten. Det här var spännande och jag tittade nyfiket på. Fem byggjobbare måste fundera länge innan de kom på var materialet skulle placeras och därefter hur man bäst skulle bära in det i garaget. Till slut kom man på en lösning och la ut skyddande plast på en snödriva och ovanpå denna staplades materialet. Märkligt nog kanade inte de stora balarna med isoleringsmaterial ner mot staketet mot vår tomt. Balarna var otympliga och medan snön yrde ner hjälptes tre barhuvade jobbare åt med varje bal.

Det syntes på grabbarna att de inte gillade att snöflingor letade sig ner under deras arbetskläder och la sig som julglitter på deras hår. Att föreviga detta slit blev ett gyllene tillfälle att sätta sig in i hur mycket dramatik jag kan fånga med den nya kameran.

Jag har till min stora förvåning lyckats få över bilderna till datorn. Jag blev delvis besviken. Snöyran kom inte med på någon av bilderna. Allt blev stämningsfulla bilder i gråskala. När det gällde byggjobbarna borde jag ha gått närmare och inte stått under taket framför vår ytterdörr. En lärdom är att om bilderna skall återge dramatik, måste jag visa att jag är nyfiken och inte smyga med kameran. Om jag inte vill visa att jag förevigar en händelse är det bättre att använde mobilen, som är mycket mer diskret.

Nu har det slutat att snöa och en blek sol tittar fram genom molnen. För en stund sedan funderade jag på att gå ut och fotografera. Men det blåser kallt från nordost och fingrarna blir snabbt stelfrusna. Men det kommer fler soliga dagar och någon gång borde denna köldperiod ta slut.

Idag skall jag roa mig med styrketräning inomhus och min strokedrabbade make David skall få träna sina händer genom att fotografera mig. Kameran är lätt och ligger bra i handen. Remmen att ha runt halsen är pålitlig. Om han tappar kameran faller den inte ner på golvet och går sönder.

Trots det trista vädret och oviljan att bli blöt och kall av snön kommer jag inte att vara sysslolös.

För drygt tio år sedan började jag regelbundet åka till Rom och där gillade jag att leta reda på platser, som har spelat stor roll i historien. En av dessa platser var Porta del Popolo, som under antiken kallades för Porta Flaminia. Genom denna port kom i början av 1500-talet Martin Luther gående barfota. Det första han gjorde när han kom in den heliga staden var att slänga sig ner på marken och be en bön för denna syndfulla stad, där både påvar och kardinaler öppet visade upp sina älskarinnor. Ungefär 150 år senare kom drottning Kristina ridande genom porten. Hon hade blivit katolik och välkomnades i skymningen av påvens sändebud. Ingen av dessa märkte den tysta förbannelsen som sedan antiken vilade över området. I närheten fanns för 2000 år sedan släkten Neros mausoleum. Kejsar Nero regerade både sitt rike och sin familj med järnhand. De, som sa emot honom, lönnmördades obarmhärtigt. Idag är han mest känd för sin skoningslösa förföljelse av de kristna och att han lät korsfästa aposteln Petrus.

Jag gillar att läsa böcker om Rom och jag gör det både på italienska och på svenska. I de italienska böckerna lättar författaren upp sina texter genom att efter tipsen om sevärdheter foga in korta spökhistorier. Bland dessa finns en historia om hur kejsar Nero vid mörkrets inbrott far runt som en galning på Piazza del Popolo för att leta reda på släktens för längesedan rivna mausoleum. När man ser honom är det säkrast att söka skydd genom att trycka sig mot den gamla stadsmuren.

Ett år var jag dagarna för jul i Rom. Denna gång ville jag se en utställning av julkrubbor, som fanns i ett mycket litet museum inne i muren. Jag hittade det inte, så för att få hjälp gick jag in i den polisstation, som också finns i ett rum inne i muren. Ingen av de poliser jag pratade med kände till att det fanns ett museum strax intill. De hänvisade mig till damen i receptionen, som var mycket religiös och gillade julkrubbor. Denna dam var ett under av vänlighet. Efter att ha talat om för mig var utställningen fanns, visade hon mig stoltstationens egen julkrubba. Hon var ansvarig för denna klenod och det hände att folk sökte sig till denna krubba för att be en bön till Guds Moder. Krubban var stor som ett matsalsbord och här fanns alla de klassiska figurerna men också olika helgongestalter. Innan jag lämnade polisstationen fick jag flera goda råd. Ett av dessa var att se upp så att jag inte blev skadad av kejsar Neros vålnad. Nu i väntan på julafton var han extra grym.

Det sista den vänliga kvinnan på polisstationen sa till mig var att jag måste se upp när jag gick igenom porten. Då och då kunde man snubbla över Martin Luthers stelfrusna fötter. Ibland syntes dessa nakna fötter på andra platser i närheten av porten.

Vi tittade länge på den mycket intressanta utställningen och klev sedan ut på Piazza del Popolo. Det var bullrigt på grund av att bussar, bilar och motorcyklar trängdes för att komma fram så snabbt som möjligt. Här var det stressen inför julen som dikterade villkoren. Helt oväntat försvann både bussar och bilar. En ensam och svartklädd motorcyklist for ett varv runt piazzan. Italienarna tryckte sig mot väggarna och turisterna bara gapade av förvåning och undrade vad som pågick. Jag försökte på engelska förklara för ett kinesiskt par att det var kejsar Neros vålnad som var ute och letade efter sin gravplats. Paret tittade på mig och jag misstänkte de trodde jag hade druckit för mycket vin. Plötsligt försvann motorcykeln och trafiken var tillbaka i oförminskad styrka.

Det dröjde flera år innan jag kom tillbaka till Piazza del Popolo. Det var tidig höst och luften dallrade av sensommarvärme. Denna gång hade jag sällskap med min väninna Anita och svärdotter Birgitta. Anita skulle köpa ett par läckra italienska skor och en present till den grannfamilj, som lovat vattna hennes krukväxter medan hon var bortrest. Affärerna låg tätt vid Piazza del Popolo och jag följde med Anita och Birgitta ut och in i olika affärer. De undrade om jag hade tråkigt. Det hade jag inte, eftersom jag var på jakt efter Martin Luthers blåfrusna fötter bland alla eleganta högklackade damskor. Något spår av denne reformator upptäckte jag tyvärr inte. Anita hittade slutligen ett par skor som passade henne. Efter detta var det dags att gå på presentjakt, vilket var betydligt lättare. Redan i den första affären hittade hon precis vad hon ville ha. Här gjorde jag ett verkligt fynd, som jag aldrig brydde mig om att köpa. Det var en kortärmad tröja med en bild på framsidan förställande Musse Pigg på Pigg i sällskap med hunden Pluto på väg in i Peterskyrkan. Ett äldre japanskt par köpte flera i olika storlekar. Det var presenter till barnbarnen. Paret kunde engelska och var pratglade. Jag frågade dem varför de valt just detta motiv. Jag såg att min fråga förvånade dem. Visste jag inte att varje kväll i solnedgången kommer Musse Pigg och hunden Pluto för att njuta av en stilla meditationsstund inne i kyrkan.

Mer än så blev inte sagt. Anita hade betalat presenten och nu skulle vi åka hem.

När jag sitter och tittar på hur snön dalar ner från himlen undrar jag vilken dag jag får höra att Harry Potter på sin kvast har landat inne i Colosseum.

Bilden på Pota del Popolo har jag hittat på nätet

Idag handlar kyrkornas texter om hur det gick till när den unga kvinnan Maria (hebreiska Miriam) förstod att hon var gravid. Texten, som finns i Lukasevangeliet, är som en tidningsartikel om en äldre sångerska. Jag får en känsla av att Lukas satt bredvid henne och antecknade vad hon sa för att sedan skriva om detta.

Många av dagens kvinnor känner antagligen igen sig av skildringen av hur det gick till när Maria under ett kort ögonblick mötte en ängel. Att bli gravid innebär för många att ett blått ljus plötsligt tänds inne i kroppen och man blir uppfylld av att något ovanligt håller på att hända. Man är inte ensam, någon genomskinlig och en ljus person fladdrar långsamt förbi och man hör viskningar. Plötsligt är allt borta, men känslan av att något stort håller på att hända finns kvar.

Idag funderar många teologer på vem evangelisten Lukas var. Hans skildringar av möten med jungfru Maria tyder på att han var god vän med denna särpräglade kvinna. Flera av dagens teologer gissar att Lukas var en kvinna och som för att få sina texter accepterade skrev under pseudonymen Lukas. En annan sak som framgår av evangelisten Lukas texter är att han aldrig personligen hade träffat Jesus och att han var väl insatt i den grekiska mytologin.

Det antika Greklands gudar var inga dygdemönster. Utomäktenskapliga förbindelser och sexuella lekar fanns med i de gamla myterna. När Lukas skildrade hur jungfru Maria blev gravid blev det en berättelse utan sexuell åtrå, en berättelse om en kvinna som inte spelade ut sin sexualitet mot någon manlig gudomlighet. Hon var ren och oskuldsfull och borde bli ett ideal för de kvinnor, som längtade efter något annat än gudarnas sängkammare. Det kvinnoideal, som evangelisten Lukas med ord målade upp, passade utmärkt för hans tid. Idag, när det hos oss inte är skambelagt med sexualundervisning, verkar tesen om den obefläckade avlelsen obegriplig.

Jag har sedan jag var ung funderat över om under den tid när kristendomen växte sig stark i romarriket den välutbildade eliten verkligen trodde på jungfrufödseln. Borde det inte ha funnits tvivlare? Nu har jag hittat svar på denna fråga jag aldrig kom mig för att ställa. Det finns i Lena Einhorns bok ”Vad hände på vägen till Damaskus?”

Lena Einhorn är en judisk läkare och kan klassisk grekiska och hebreiska. I företalet till sin bok berättar hon att det tagit tio år att skriva boken. Med stort tålamod har hon läst den äldsta versionen av den judiska skriften Talmud och också på den kontroversielle kyrkofader Origenes bibeltolkningar. Origenes åsikter om jungfru Maria bygger på muntliga traditioner, som har sitt ursprung i tiden för vår tideräknings början. Origenes gick bland annat tillbaka till den grekiske och kristendomsfientlige filosofen Celsus, som var mycket kritisk när det gällde evangelisten Lukas skildring av hur det gick till när den unga kvinnan Miriam blev med barn. Hon var gift med timmermannen Josef, men hade förälskat sig i den romerske soldaten Pantera. Miriam blev med barn och riskerade enligt den judiska lagen att stenas till döds på grund av äktenskapsbrott. Miriam tog då den nyfödde pojken och flydde till Egypten. Här fick hon arbete som spinnerska. Pojken kallades för Ben Pantera, vilket betyder Panteras son. Han växte upp till en brådmogen pojke med övernaturliga gåvor.

Kyrkofader Origenes var född i Alexandria år 195, Hans pappa var kristen och avrättades på grund av sin tro när Origenes var mycket ung. Hans mor försörjde sig på olika tillfällighetsarbeten och med stora personliga uppoffringar kostade hin på sin son skolutbildning. Som vuxen flyttade Origenes till Palestina där han blev presbyter i församlingen i Cesarea och började undervisa och tolka evangelierna. Hans åsikter var på sin tid mycket obekväma för flera av ledarna inom den kristna kyrkan. När förföljelserna av de kristna kulminerade i mitten på 200-talet blev Origenes torterad. Han överlevde men dog av skadorna troligtvis år 254.

Origenes har aldrig fått samma status som andra kyrkofäder och han har aldrig blivit helgonförklarad. Trots det stora inflytande Origenes hade på de kristna kyrkorna i Palestina, Libanon och Syrien är det få av dagens teologer som är intresserade av honom.

I den judiska skriften Talmud finns det en skildring av timmermannen Josefs son, som här också kallas för Ben Pantera. Hans mamma Miriam blev gravid med den romerske soldaten Pantera och tvingades fly till Egypten. Pojken växte upp och blev trollkarl med magiska gåvor. Han flyttade som vuxen tillsammans med sin mamma tillbaka till Palestina och visade där upp sina trollkonster för stora skaror av människor.

Ikonbilden på Jungfru Maria och Jeusbarnet med en vuxen mans ansikte har jag hittat på nätet

Personligen är jag övertygad om att evangelisten Lukas kände till den romerske soldaten Pantera. När han skrev sitt evangelium ville han ge Maria (på hebreiska Miriam) upprättelse. Han önskade försvara henne mot fult förtal och göra allt för att hon inte skulle bli stenas på grund av en ungdomsförälskelse. Evangelisten Lukas lyssnade också med spänning på när Maria berättade om hur hon sökte upp sin släkting Elisabeth, som då bodde i liten stad högt uppe i bergen i Judéen. Här bad hon en bön, som hon med inlevelse reciterade för evangelisten Lukas.

”Min själ prisar Herrens storhet
Min ande jublar över Gud min frälsare
Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig
Stora ting låter vår Herre ske med mig
Hans namn är heligt.”

Ofta får jag frågor om varför jag kämpar ett par gånger i veckan på mitt gym, House of Shapes, och varför jag slänger bort pengar på en personlig tränare. Mitt svar blir att jag utöver alla sociala kontakter jag får på gymet behöver jag bra tips av min personlige tränare Johan om hur jag skall stärka kroppen för det dagliga knoget med hem, villa, trädgård och bil. Eftersom jag är anhörigvårdare måste jag kunna klara det mesta själv. Hittills har det gått ganska bra, även om jag ibland drabbas av träningsvärk.

Just nu är det beskärning av de gamla fruktträden som är aktuellt. Min make David gjorde detta tidigare och nu har det inte blivit gjort på minst fem år. Träden ser risiga ut och döda grenar sticker ut på flera ställen. För att klara detta utan skador har jag sedan i höstas tränat upp balansen och styrkan i handlederna. Det sista är nödvändigt om jag skall klara att arbeta med den stora och ganska tunga sekatören.

Denna vår har jag slagit på stort och köpt en specialsåg för trädbeskärning. Det ser otroligt lätt ut när ”granngubbarna” jobbar med detta redskap. Det blev en besvikelse när jag upptäckte hur tungt det är att sträcka på sig och såga av högt sittande grenar. Jag bad därför Johan tipsa mig om ett lämpligt sätt att träna rätt muskler. Han visste genast vilken apparat jag skulle använda.

På gymet finns en apparat med handtag att dra i. Det gåt att ställa in den på olika sätt och också att öka belastningen. Här fick jag tips av Johan hur jag skulle ställa in den så den skulle motsvara en såg. Sedan var det bara att slita och dra i handtaget. Jag kände genast att detta var rätt övning för mig.

Igår plockade jag fram alla redskapen och gav mig ut i trädgården. Någon svårighet att stå på den höga pallen hade jag inte och samtidigt såga hade jag inte. Vad jag inte var medveten om är hur motståndskraftigt ett gammalt äppleträd är. Sågspånen for runt huvudet på mig och när grenen tillslut föll ner rev den av mig mössan och det drog kallt kring huvudet.

Vårsolen sken och jag njöt av tillvaron. Flera gånger flyttade jag den höga pallen, klev upp och ner på den och till sist jag samlade ihop riset och bar bort det. Då hade det gått mer än två timmar och jag var ganska trött.

Idag på morgonen hade jag svårt att komma upp ur sängen. Jag hade en behaglig träningsvärk i axlarna.

Året 1997 började med flera förändringar. Göran Persson hade blivit vald till statsminister och han hade utsett Marita Ulvskog till kulturminister. Denna dam kom från Norrland och hon hade bestämda åsikter, som gick ut på att Stockholm spelade en alltför stor roll i kulturlivet. Många av kulturskatterna borde flyttas till andra städer och som ett exempel tog att delar av Livrustkammaren skulle passa alldeles utmärkt i ett planerat kulturarvsmuseum i Göteborg. Detta retade upp många både i Stockholm och i min hemstad Göteborg. Göteborgarna är stolta över sin egen kultur och vill inte att någon från huvudstaden skall lägga sig i vad de gillar att titta på.

En annan nyhet för året var att motorprinsen prins Bertil avled den 5 januari. På Slottet fanns det strax efter dödsfallet kondoleanslistor utlagda. Jag insåg genast att nu fick jag tillfälle att gratis långsamt skrida uppför den pampiga trappan till en av salarna och kanske kunna kika in i något av de andra rummen. Den dag jag for till Slottet ven nordanvinden kallt och enstaka och sylvassa snöflingor singlande ner från himlen. Jag tog på det varmaste jag hade, som en röd dunjacka med kapuschong och ett par mörkblå, fodrade och en aning luggslitna blå jeans. Nu såg jag ut som en polarforskare, som var mån om att synas i snöstorm.

Det var en ringlande kö upp till den sal där listorna var utlagda. Nu upplevde jag att jag var fel klädd. Damerna var klädda i svarta persianpälsat och svarta hattar och herrarna hade dragit på sig svarta och skräddarsydda överrockar. Ett par damer bredvid mig i kön tittade misstänksamt på mig och en frågade i viskande ton om jag kom från Vänsterpartiets partikansli. Hon fick en huvudskakning till svar varefter hon konstaterade att jag såg ut som om jag arbetade på en bilverkstad.

Flera listor var utlagda och på flera ställen stod Hovets egna vakter och vakade över oss som strömmade ut och in. De var svartklädda och såg ut mycket barska ut. En av dem blinkade till när han såg min röda jacka och hela tiden kände jag att han tittade nyfiket på mig. Efter att ha skriviten sista hälsning till motorprinsen skred jag sedan tillsammans med alla persianpälsarna nedför trappan. Strax bakom mig gick en blondin klädd i en lång och höghalsad svart sidenklänning. Hon såg ut som en vålnad från Oscar II´s tid, som en kammarsnärta från det förgångna. Denna paranta dam var kulturminister Marita Ulvskog. Hon hade sällskap med en ung man, som antagligen var en tjänsteman på hennes kansli

Halvvägs nedför trappan mötte vi en man med rödgråtna ögon. I handen hade han en stor bukett med röda rosor. Plötsligt stod han öga mot öga med kulturministern. Då fick ansiktet en annan färg och det gnistrade till i hans ögon. Han höjde militäriskt rosenbuketten mot Marita Ulvskogs bröst.

”Flytta inte Slottet till Göteborg!” sa han med en stämma, som skvallrade om att han i sitt tidigare liv hade stått på en kaserngård och gett order till rekryter. ”Dessa rosor skall prinsessan Lilian få. Hon är den enda damen av klass i detta land.”

Marita Ulvskog tog ett steg tillbaka och höll på att trilla framlänges i trappan. Mannen vid hennes sida fångade snabbt upp henne. En dam bredvid mig viskade till mig att kulturministern såg ut som om hon var rädd för att det fanns en slingrande giftorm instoppad bland rosorna.

Rösterna hade tydligen spridit sig upp till salen med listorna. Två av Hovets ordningsvakter stod plötsligt bredvid kulturministern och mannen med rosorna.
”Vi tar hand om blommorna och ser till att prinsessan Lilian får dem. Står det varifrån de kommer?”

Mannen nickade till svar, steg snabbt åt sidan och klev med ilskna och militäriska steg uppför trappan. Det syntes på honom att han hade velat diskutera kulturpolitik med Marita Ulvskog.
En av vakterna vände sig till Marita Ulvskog
”Har Fru Minister skadat sig? Vi beklagar det som hänt. Skall vi ringa efter en taxi?”

Mannen bredvid konstaterade att hans chef inte hade vrickat foten och att regeringsbilen väntade på dem på inre borggården. Därefter gick paret snabbt nedför trappan och alla de svartkladda damerna började viska förtjust och undrade vem mannen med rosorna var. Ingen visste bestämt och någon trodde att det var en god vän till prins Bertil.

Idag är det lika obehagligt väder som i januari 1997. Sedan detta år har jag varit på Slottet många gånger och jag funderar på om jag skall leta reda på min svarta begravningskappa och fara in till Slottet. Prinsessan Lilian har imponerat på mig. Själv skulle jag aldrig ha klarat av att smyga min kärlek i 33 långa år.

Bilden på prinsessan Lilian har jag hittat i det lösnummer av Expressen jag köpte i måndags.

Idag är det midfastosöndagen, vilket innebär att det är tre veckor kvar av fastan. Fastetiden vill påminna oss om att Jesus kommer att dö på korset för att försona folket med Gud. I vissa kyrkliga samfund är budskapet att Jesus för alltid har befriat mänskligheten från arvsynden.

En av söndagens texter är hämtade ur det brev, som aposteln Petrus skrev till olika församlingar i nuvarande Turkiet. Han bodde då i Rom och var enligt traditioner från fornkyrkan föreståndare för den kristna församlingen i denna världsstad. Petrus präntade inte ner orden själv utan anlitade Silvius som skrivare. Brevet skickades troligtvis under kejsar Neros första år vid makten och innan stora delar av Rom förstördes av en eldsvåda i juli månad år 64.

Kejsar Nero var en härskare som älskade prakt. Ett vanligt hus dög inte för honom utan han krävde att få bo i ett palats med över 200 rum och där väggarna skulle vara prydda med guld och ädla stenar. För att ha råd med detta höjde han skatterna för de rikaste och brydde sig inte om ifall vanligt folk fick svälta. Det var livsfarligt att säga emot denne despot. Snart visste hela Rom att han låtit sitt folk i smyg mörda sin mor, sin hustru och sin halvbror. Kejsar Nero krävde också att bli dyrkad som en gud och han hade hemliga spioner, som kontrollerade vilka som uteblev från dessa offerfetser.

Folk från skilda delar av det stora romarriket strömmade till Rom i hopp om en bättre framtid. De förde med sig sina egna gudar och detta var accepterat av myndigheterna. Under kejsar Neros första år vid makten började en ny religion att märkas. De, som hörde till denna nya lära, kom från olika delar av romarriket och från alla skikt i samhället. De dyrkade Jesus, en gud som hade blivit korsfäst, kommit tillbaka från dödsriket och sedan fått vingar och som en fågel flugit upp till himmelriket. De mindes sin Jesus genom att gemensamt äta bröd och dricka vin, de hade inga djuroffer och talade om ett nytt och bättre rike. Kejsar Nero ansåg att anhängare av Jesus var farliga och att de slavar, som fanns i deras led, kanske förberedde ett slavuppror i stil med det Spartacus hade gjort drygt hundra år tidigare.

Skräcken för kejsar Nero fanns överallt i samhället. Petrus var rädd och detta märks i hans brev. Trots den uttalade rädslan försökte han i brevet uppmuntra sig själv och församlingarna. Nu gällde det att härda ut under förtrycket. De, som lyckades med detta, skulle i himmelriket få njuta av tillvaron. Petrus råd till de kristna var att så långt som möjligt rätta sig efter de regler som kejsaren och ståthållarma hade tillkännagivet. Slavarna måste stå ut med att bli misshandlade av sina ägare och kvinnorna k fick inte vara uppstudsiga utan snällt lyda husfaderns vilja.

Sommaren 64 hände det som inte fick hända. Det började brinna i ett av husen i kåkstaden vid Cirkus Maximus. Elden spred sig och snart var stora delar av Rom ett brinnande helvete. Folket flydde söderut på Via Appia. Enligt traditionen från fornkyrkan hade Petrus hört till de flyendes skara.

På vägen hände enligt traditionen något märkligt. Plötsligt spärrades vägen för Petrus och Jesus stod mitt framför honom. Han höll sitt kors över axeln. Petrus stelnade till och frågade varför Jesus gick mot Rom. Enligt traditionen talade han latin och sa:
”Quo vadis?”
”För att korsfästas ännu en gång och denna gång i stället för Petrus” sa Jesus och spände ögonen i sin lärjunge.

Petrus tappade fattningen och när han tittade upp hade Jesus försvunnit i folkvimlet. Då beslöt sig Petrus för att försöka hinna ifatt Jesus för att säga att han inte var rädd längre utan skulle återvända till Rom. Då hade Jesus försvunnit i folkvimlet.

Efter branden befallde kejsar Nero att alla kristna i Rom skulle fängslas och sedan dödas. Enligt traditionen blev ledarna för församlingen korsfästa på en plats på andra sidan av floden Tibern. Petrus begärde att bli korsfäst med huvudet nedåt eftersom han ville visa för alla att han inte var förmer än Jesus. På samma plats där korsen stod uppfördes senare än kyrka, som blev uppkallad efter aposteln Petrus.

Uttrycket ”Quo vadis?” blev det begrepp inom kristendomen. Det ville visa att alla kan möta den levande Jesus och att han vid detta möte har förmåga att dela med sig av det mod han visade under den första Långfredagen. År 1893 skrev den polske författaren Henryk Sienkiewicz boken ”Quo vadis?”, som snart översattes till en mängd olika språk och som senare har filmats åtta gånger.

Petrus första brev är en inspirerande läsning med sin blandning av rädsla, hopp om himmelriket och uppmuntrande ord. På ett enda ställe är Petrus poet. Hans korta vers är något att ta till sig denna soliga och kalla vårvinterdag när gräset har börjat spira och de första snödropparna kämpar sig upp ur den frusna marken.

”Människan är som gräset
Och all hennes härlighet
Som blommorna i gräset
Gräset vissnar och blommorna faller av
Men Herrens ord består i evighet.”

Bilden på via Appia har jag hittat på nätet

Jag gillar att jobba i trädgården. Det ger mig en känsla av frihet att kunna vara utomhus och se hur blommor, potatis och ogräs utvecklas från de första vårdagarna tills trädgården lägger sig till vila för vintersömnen. I källaren har jag mängder av redskap. Det enda som jag upplever är farligt att jobba med är den elektriska jordfräsen.

På reklambilderna ser det enkelt ut att låta jordfräsen få förbereda ett potatisland eller gräva om komposten. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Jordfräsen har en otrolig förmåga att som ett glatt föl skutta åt olika håll och vid start vill den rusa bakåt rakt mot mig. Då gäller det att ha kontroll över kroppen och att ha ett ordentligt skydd på fötter och ben.

För ett par veckor sedan resonerade jag med min personlige tränare Johan om lämplig träning inför vårbruket med jordfräsen. Johan visste genast, utan att ha arbetat med en jordfräs, hur han skulle träna mig inför detta trädgårdsarbete. Johan tog en stång i båda händerna, ställde sig en aning bredbent och framåt lutad och tryckte stången mot mig.
”Stå stadigt med benen isär och en aning framåtlutad. Du skall tänka på att ha så låg tyngdpunkt som möjligt.”

Efter detta tryckte han stången hårt mot mig och jag skulle göra mitt bästa att hålla emot. Efter drygt tio sekunder slutade Johan att trycka och jag kunde slappna av för ett par sekunder. Sedan upprepades denna övning om och om igen. Det var ansträngande om mot slutet kände jag att det svartnade för ögonen.

Dagen efter denna detta pass för Johan hade jag träningsvärk i hela ryggen. Det kändes på samma sätt som när jag kämpat i trädgården en hel dag. Nu skall jag be Johan att vi kör denna övning varje gång fram till sommaren. När våren kommer vill jag kunna jobba med jordfräsen utan att knäcka ryggen och vara rädd för att den skuttar rakt emot mig och river sönder mina präktiga gummistövlar.

Johan borde bli tränare för alla hobbyodlare. Tyvärr är det många som skadar sig på jordfräsen och sedan sliter ut sig med en gammaldags spade försöka utrota kirskål och kvickrot.

På 1990-talet besökte min make David och jag regelbundet London i månaden mars. Sista året vi var i denna trevliga stad var 1996. Det dagliga samtalsämnet var att prins Charles och hans Diana hade ett par månader tidigare separerat och att Lady Di nu bodde på en obekant ort. Prinsparets bostad i Kengsington Palace stod öde och tomt, alla rullgardiner var neddragna och det var fritt fram för alla att ströva runt huset.

Sista dagen vi var i London var en lördag och just denna dag kom våren till London. Vårt flygplan hem till Stockholm skulle gå först på kvällen och vi lämnade vårt hotellrum vid lunchtid. Jag hade köpt ett par böcker och en trave med CD-skivor. Väskorna var fullpackade så något mer kunde jag inte ta med mig hem. David och jag strövade runt i Hyde Park och Kensington Gardens och njöt. Plötsligt såg jag att det ringlade en lång rad av kvinnor i olika åldrar framför ingången till Serpentine Gallery. David satta sig på en bänk och njöt av solen och jag gick fram till kön för att ta reda på varför så många stod där och trängdes.
”Kläder, läckra kläder från överklassen” sa en ung flicka glatt.

Jag tittade på anslaget om den pågående utställningen. Där stod ingenting om kläder utan bara att den fransk-judiske konstnären Christian Boltanski ställde ut några av sina verk. Utställningen kallades ”Take me, I´m yours!” och den var sponsrad av det svenska spritmärket Absolut Vodka.

Jag följde med strömmen in till biljettluckan. Det kostade fem pund att gå in. För detta fick man en plastpåse, som man skulle fylla med de insamlade kläder, som konstnären varje morgon skapade en ny installation av. Efter biljettluckan trängde vi oss fram till ett rum på vars golv konstnären skapat en tavla av insamlade damkläder. Jag fick ett intryck av att han ville framställa en rosenrabatt. Det första jag såg var en röd tröja med ett märkligt emblem på brösten och en dekoration av polkagrisrandigt tyg på ärmarna. Jag höll upp den framför mig. Den passade precis så jag la ner den i påsen.

Jag hade varit bland de röda rosorna, där allt hade varit stillsamt. Det var betydligt mer bråk vid de rosa rosorna, som konstnären skapat av korsetter från tiden före det andra världskriget. Överviktiga flickor grälade om fynden och snart fanns det inga mer rosa rosor att plocka. De vita och oskuldfulla var nästan ingen intresserad av. Också dessa var formade av damunderkläder med inslag av präktiga byxor och mössor för cricket. Här hittade en flicka de polkagrisrandiga byxor, som hörde till min tröja. De låg så att man skulle få intryck av trädgårdsmästaren planterat en röd ros bland allt det oskuldsfulla för att markera att kärlek kan spira på de mest oväntade ställen.

Medan kvinnor i alla åldrar ryckte och slet i trädgården gick jag in i utställningssalarna. Här stötte jag på ett par tonårspojkar, som nyfiket tittade på alla installationerna. Jag förstod inte vad de föreställde och genom att tjuvlyssna på pojkarna insåg jag att det handlade om förbjudna och avancerade sexlekar. I mina ögon var det en tråkig utställning. Precis när jag tänkte gå ut och njuta av solljuset ropade en röst i högtalaren ut att det var dags för en filmvisning om utställningen.
Nu blev det intressant. Christian Boltanski hade fått hjälp av Lady Di att samla ihop kläder i den engelska överklassen och själv hade hon tömt ett par garderober. Tack vare sponsorbidraget från Sverige räknade man med att det skulle bli ett överskott, som skulle användas för vård av barn som skadats av landminor. Lady Di hade strax före separationen gjort något en prinsessa inte fick göra. Lady Di hade uppträtt som politiker med samma pondus som järnladyn Margaret Thatcher. Hon hade i TV talat om att hon ansåg att landminor borde förbjudas och att England borde driva denna fråga i FN. Om någon ville stödja sjukhusvården av de skadade barnen kunde man lägga en slant i bössan vid utgången.

Efter detta fick vi se en film om Christian Boltanski. Han berättade om sin judiska bakgrund i Paris, om hur pappan försvunnit under kriget och hur mamman gömt sina två pojkar under sängen och traskat till ett dåligt betalt arbete. Efter kriget bodde mamman och pojkarna kvar i samma rum. Nu gömde pojkarna sig inte för nazisterna utan för den barska hyresvärdinnan, som förbjudit de inneboende flickorna att ha karlar, barn och husdjur på sina rum. Pengar till papper och kritor hade inte pojkarna. Deras stora glädje under ängen var att skapa konstverk av de kläder, som mamman hade i lådor bredvid sängen.

I denna miljö under sängen levde pojkarna ett annorlunda liv tills den en dag blev för stora att gömma. Nu måste mamman skaffa identitetshandlingar för pojkarna och se till att de fick börja skolan. Pojkarnas glädje var stor när de äntligen fick papper, pennor och kritor. Några pengar till skolgång fanns inte och Christian Boltanski slutade skolan när han var tolv år och har sedan på egen hand lärt sig teckna, mäla och fotografera. Filmen avslutades med att konstnären påpekade att han fortfarande älskade att bygga konstverk med kläder och att hela hans garderob fanns utbredd på golvet.

Jag gick inte tillbaka in i utställningshallen, utan gick till kassan för att lägga en slant i bössa. Flickan vid disken tittade frågande på min påse och undrade varför jag bara tagit ett enda plagg. Jag tog upp plagget ur påsen, visade det för henne och berättade att jag skulle flyga hem på kvällen och att det var fullt i resväskorna. En extra tröja skulle säkert vara bra att ha när jag kom till ett vintrigt Stockholm.

Flickans ögon blev runda av förvåning. Kom jag från landet med Absolut Vodka? Hur smakade denna dryck? Ögonen blev ännu mer förvånade när jag berättade att jag inte drack starksprit. Så tittade hon på tröjan och ropade glatt:
”Lady Dis kungliga träningströja! Nu finns allt med hennes kungliga vapen här. Du skulle bara se vilka läckra grejer!”

Sedan böjde hon sig mot mig och viskade:
”Den där Camilla är hemsk. Jag hoppas att de aldrig gifter sig.”

Nu har det gått 17 år sedan jag köpte denna outslitliga och varma tröja. Lady Di har omkommit i en bilolycka och prins Charles har gift om sig med Camilla. Lady Dis son William har gift sig med pompa och ståt med Catherine och paret bor nu i Kensington Palace.

Nu är det bara att hoppas att prins Williams äktenskap inte skall sluta i katastrof.

Förorten Fruängen ligger inte långt ifrån där jag bor. Trots att folket där och jag tillhör samma stadsdelsnämnd är jag numera sällan där. Då var det bättre för tio år sedan när jag hade som målsättning att gå tre mil stavgång varje vecka. Till Fruängen gick jag på vårvintrarna för att undvika att kämpa mot iskalla vindar från Mälaren.

För drygt en vecka sedan ville jag låna en speciell bok om aposteln Paulus. Den var utlånad på vanliga bibliotek och för att slippa beställa den tipsade bibliotekarien mig att söka upp biblioteket i Fruängen där den fanns i hyllan. På hemvägen från biblioteket kom jag att tänka på att jag behövde sytråd, stoppnålar och knappar. Detta kunde jag passa på att köpa samtidigt som jag lånade boken.

Yrsnön hängde i luften och jag övertalade mig själv att åka tunnelbana till Fruängen. Vid varje station på vägen dit förstod jag att något var på gång. Över Stockholm Sydväst forsade polisens helikopter fram. På torget i Fruängen förstod jag att det hade hänt något. Bredvid ståndet med kläder stod en polisbil parkerat. Försiktigt började jag titta på kläderna och samtidigt spetsade jag öronen. Torghandlaren stod tyst vid polisbilen. Allt var lugnt, småbarnsmammor släpade in ovilliga ungar till folktandvården, två seniorer bar hem välfyllda kassar med extraprismat från Konsum och en elegant klädd man kom ut från systembolaget med en kasse fylld med dyrt rödvin. Själv gick jag till biblioteket där jag stötte samman med en ung mamma i slöja. Hon hade lånat tre böcker av Astrid Lindgren. Nu skulle hon träna svenska genom att läsa högt om bullerbybarnen för sina barn.

Jag hittade boken jag sökte. Medan jag var inne i biblioteket hade vädret slagit och solen sken svagt genom molnen. Jag kände att våren höll på at komma och att alla uppskottade och smutsiga snöhögar snar skulle vara borta.

Den lilla sybehörsaffären var bort och dess ställe hade det kommit en presentaffär. Skyltfönstren var fyllda med vita änglar i olika storlekar. Det var värt ett försök att gå in i affären. Det första jag såg var en hylla, som påminde om en landningsbana för spöklika änglar. Jag tog en i handen, vände på den och kunde konstatera att den var gjord i Kina. Precis när jag satte tillbaka ängeln kom ett ungt biträde fram till mig och frågade vilken storlek av ängel jag ville ha. Nu gjorde jag mitt bästa att förklara att jag inte var intresserad av billigt krafs från Kina utan att jag letade efter en affär, som sålde sybehör.
”Finns det folk som fortfarande syr?” sa flickan glatt. ”Sy är väl något man bara gör på dagis och i skolan.”

Nu kände jag att förändringens vind hade piskat mig i ansiktet. Jag var som en vålnad från det förgångna, en märklig varelse som stoppade strumpor samt lagade och sydde i knappar i de gamla favoritskjortorna. Jag tackade flickan för att jag fått bekanta mig med presentaffären och gick vidare till det mindre torgen och tittade på Willy Gordons stora och i mångas ögon fula staty. Skönhetsrådet hade inte varit framme och placerat den på konstens soptipp. Den stadiga och bredbenta kvinnan stod kvar och väntade på att något skulle komma ut ur en trädstam. Strax intill statyn låg en stor snöhög, där en ensam och mörkhyad pojke lekte. Jag hade velat fråga honom hur han uppfattade statyn, men detta visade sig vara omöjligt. Pojken undvek min blick.

Utan nål och tråd gick jag mot tunnelbanan. Här stod en rad kvinnliga poliser uppradade. Det hade tidigare på dagen varit ett par otrevliga personrån, många hade blivit av med både plånböcker och mobiltelefoner och flera kvinnor hade fått sina guldhalsband avslita. Nu stod polisen här för att informera hur man skyddar sig för personrån. Jag förklarade för polisen att jag sällan handlar kläder på torget och att jag inte äger något guldhalsband. Sedan bad jag om tips var jag kunde köpa sybehör.

Den kvinnliga polisen sken upp.
”Försök med Åhléns vid T-centralen! Dit går jag för att köpa sytråd, enda stället i sta´n med stor sortering.”

Dt blev tunnelbanan in till centrum. Polisen hade rätt. På Åhléns hittade jag allt jag behövde. Det var lång kö till kassan och biträdet konstaterade att det blev mer kunder för varje dag som gick.
”Nedlagda affärer i förorterna och dessutom har det tydligen blivit populärt att sy och sticka.”

Änglaförsäljerskan i Fruängen skulle säkert inte ha hållit med om detta.

Nu är vasaloppet över och alla frivilligarbetare håller säkert fortfarande på att städa und allt skräp som åkare och åskådare lämnat efter sig. Vasaloppet har i mina ögon blivit en märklig turistindustri, som genererar pengar, trängsel på sjukhusens akutmottagningar och en tillfällig brist på sopbilar. Jag brukar mycket sällan tycka att var bättre förr. Vasaloppet är ett undantag. Under krigsåren i min barndoms kyrkliga Göteborg var denna dag en dag med mycket prat om idrott och kortast tänkbara högmässa. De allra flesta av kyrkobesökarna ville vara hemma klockan 12.30 för att kunna lyssna på Sven Jerrings referat vad som hände under banderollen ”I fädrens spår för framtidens segrar”.

Hemma hos oss gällde att oberoende av vädret gå värdigt till kyrkan. Detta var inte det lättaste de dagar det var snöstorm. Vasaloppssöndagen var ett undantag. Det var en dag när alla ilade till kyrkan efter att i det längsta ha suttit och lyssnat på referatet i radion. Det skvallrades också om att biskopen inte gick till kyrkan, utan satt hemma och lyssnade på när Sven Jerring refererade denna klassiska skidtävling. Det var alltså ingen risk att han oanmäld skulle komma och räkna antalet besökare på högmässan. I Annedal var det bara ett litet fåtal som inte var roade av vasaloppet. Dit hörde Tant Elin.

Vasloppssöndagen infaller under fastan, en tid när man brukar sjunga den långa och dystra kyrkobönen Litanian. I min barndom fanns den i två versioner, en lång och fylld med skräckskildringar om krig och örlog och en kortare där allt fasansfullt var nedtonat. Tant Elin ansåg att det enda rätta vore att sjunga den långa Litanian, som gjorde att hon kände sig lycklig över att vi sluppit invasion av den tyska armén. Någon förståelse för att prästungarna ville göra något annat på söndagarna än att sitta håglöst och dingla med benen i prästbänken hade hon inte.

Denna söndag steg vi upp tidigt och kröp ihop framför radioapparaten. Mamma muttrade att vi inte fick ha högt ljud eftersom hon var rädd att det kunde höras ut i trappuppgången. Någon kunde stå och lyssna och sedan sladdra om att prästfamiljen brydde sig mer om den smutsiga kroppen än den rena själen. Jag förstod inte varför det var smutsigt att gilla idrott. Vi satt som klistrade vid radioapparaten och lyssnade med spänning på Farbror Svens skildring av hur åkarna kämpade sig uppför backarna till blåbärssoppan i Mångsbodarna. Backarna var branta och de sög musten ur åkarna, som efter att ha styrkt sig med den närande drycken måste kämpa sig nedåt till Mora. Efter att intensivt ha lyssnat på detta var det dags att dra på sig ytterkläderna och springa den sugande uppförsbacken till Annedalskyrkan. Ett av mina minnen är att det ofta duggregnade denna annorlunda söndag.

Predikan var denna söndag aldrig längre än tio minuter och psalmsången hade skurits ner till en vers per psalm. Kortversionen av Litanian gick inte att komma ifrån. Högmässan brukade vara över strax efter klockan tolv. Denna söndag skred men inte ut ur kyrkan utan ilade fram nedför kyrkogången för att sedan rusa ner för backen för att hinna hem i god tid för att få höra vem som blev mött av kranskullan. Jag minns hur träsnidaren Olle Wiklund år 1942 vann vasaloppet och hur Farbror Sven med stor inlevelse beskrev hans kåsor. En sådan skulle jag vilja ha, men mina veckopengar räckte inte till att köpa en sådan vacker trämugg. Året därpå segrade Mora-Nisse och hans röda mössa blev berömd. Jag tjatade mig till att få låna mitt ransoneringskort på kläder, samlade ihop mina sparade slantar och köpte en sådan mössa. Mamma förmanade mig att inte ha den på mig så att Tant Elin kunde se mig. Denna mössa skulle vara ett tecken på att jag inte brydde mig om min rena och oskuldsfulla själ.

I år var det första gången jag tittade på vasaloppet på TV. Detta blev en besvikelse. Jag saknade Sven Jerrings dramatiska skildring av backarna vid Mångsbodarna. TV hade låtit en helikopter sväva över spåret och jag såg aldrig om skidspåret gick i en uppförsbacke eller gled nedåt. Skidåkarna fick mig att tänka på figurer i ett datorspel, som jag inte har något inflytande över. Efter att tätklungan hade passerat Mångsbodarna stängde jag av och började städa köket och ordna med lunchmaten. Senare tittade jag på TV igen och kom in i programmet lagom för att uppleva att den grönklädde norrmannen Jörgen Aukland segrade och av trötthet föll ner i snön.

Det var bättre förr. Skidåkarna hade ett jobb vid sidan av skidåkningen och de hade som regel bara gått i folkskola. Deras skidor var tunga och klumpiga och de åkte i vindtygsjackor från något postorderföretag. Av vad jag senare hörde hade några av dem fula fläckar av både blåbärssoppa och näsblod på sina kläder.

Årets segrare i vasaloppet var klädd i en specialsydd och glänsande grön dräkt, som var fylld med reklambudskap. Han var vacker som en grekisk gud och kunde konsten att uppträda naturligt framför en TV-kamera. Jag saknade Farbror Svens kärnfulla ord om åkarens person, allt var för mig lika opersonligt som se tecknade figurerna i ett datorspel.

Jag fick leta länge bland de svenska tidningarna innan jag hittade en längre artikel om vasaloppet. Allt handlade om Johan Olssons seger på femmilen och vasaloppets silvermedaljör Daniel Tynell fick bara ett par rader. Sydsvenska Dagbladet var en av de få svenska dagstidningar som skrev utförligt om vasaloppet. Bilden på Jörgen Aukland kommer från denna tidnings nätupplaga.