Idag är en av kyrkans texter hämtad ur aposteln Paulus brev till församlingen i Efesos. Brevet skickades från Rom under den tid när Paulus först satt i husarrest och senare överfördes till ett av stadens fängelser. Han väntade i två år att få sin sak för att få sin sak prövad i domstol. År 67 avrättades han med svärd.

Aposteln Paulus hade, trots att han var liten till växten, stor förmåga att fängsla en stor publik. Detta retade upp judarna. I samband med ett apostlamöte Jerusalem ställdes han inför Stora Rådet, fängslades och fördes sedan som fånge till Rom. Bland alla som sökte upp aposteln Paulus i fängelset var läkaren Lukas, som bad aposteln Paulus berätta om Jesus, lärljungarna och sig själv. Två böcker av Lukas finns bevarade, det är Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.

Läkaren Lukas kunde konsten att berätta en spännande historia. Skildringen av Paulus besök i Efesos skulle idag kunna vara första utkastet till en äventyrsserie i TV.

Aposteln Paulus kom strax efter att ha varit i Apollons stad Korint till handelsstaden Efesos, som var högborg för kulten av gudinnan Artemis. Här gled han in i en kvinnovärd, där folket hyllade den gravida jaktgudinnan Artemis. Artemis dyrkades också för att hon i handling hade visat att kvinnorna har rätt att brutalt försvara sig om de blir våldtagna. En dag hade havsguden Poseidons son Orion försökt att tillsammans med sin hund våldta Artemis. Detta skulle de aldrig ha gjort. Artemis var alla djurs beskyddarinna. Hon lockade till sig en flock skorpioner, som omedelbart bet ihjäl både Orion och hans hund. Eftersom Artemis var mycket stark, slängde hon först upp Orion och sedan hans hund i rymden. Där sitter de än idag som ett tecken på att det kan gå illa för den man, som försöker att förnedra en kvinna.
I denna stad sökte Paulus upp den judiska församlingen och började i synagogan berätta om Jesus. De äldste i församlingen blev mycket irriterade över att Paulus inte följde de judiska reglerna, utan inte hade något emot att äta tillsammans med greker och handelsfolk från andra länder. För att undvika blodiga konflikter flyttade Paulus sin missionsverksamhet till en stor samlingsplats i Efesos. Folk kom strömmande från alla håll och många lämnade sin gamla tro och blev kristna.

I kvarteren runt Artemistemplet märktes det snart att det kommit en annan religiös lära till staden. Många tempelbesökare brukade köpa en liten silverkopia av templet, som de sedan tog hem och placerade i en andaktsvrå i hemmet. Anhängarna av den nya läran, kristendomen, var inte intresserade av dessa föremål. Affärerna gick trögt och en dag hetsade silversmederna upp folket mot aposteln Paulus.

Efesos sjöd av upplopp och de styrande visste inte hur de skulle kunna lösa problemen. De trädde fram till staden sekreterare fram och sammankallade ett möte. Folk kom strömmande för att lyssna. Mannen, som talade till dem, manade till besinning, Han frågade om någon hade hört Paulus smäda Artemis eller stadens invånare. En pinsam tystnad bredde ut sig bland åhörarna. Efter detta påpekade han att de uppretade silversmederna skulle vända sig till en domstol för att få sin sak prövad. Efter detta avslutades mötet och folket traskade hemåt.

Aposteln Paulus samlade sina anhängare och bad dem att inte tappa modet. Efter detta sa han att det var det bästa för honom att åka vidare på sin missionsresa. Hans ursprungstanke var att besöka Grekland, men detta blev omöjligt på grund av att judarna i detta land hatade honom. Därför återvände aposteln Paulus till Korint och stannade där bara ett par dagar. Han önskade där ta avsked av församlingen. Det var som om Paulus visste med sig att han snart skulle fängslas och föras som fånge till Rom.

Under fångenskapen i Rom skrev Paulus flera brev till olika församlingar. När det gäller brevet till församlingen i Efesos är teologerna eniga om att någon kapade hans identitet.

I dessa bred finns det ingenting av den kristna socialism och kärleksbudskap, som genomsyrar breven till församlingen i Korint. Brevet till församlingen i Efesos har en mästrande och kvinnofientlig ton. Jag kan i mitt inre se hur det glittrade till i ögonen på männen i Artemis stad. Äntligen var det någon som vågade säga emot den manhaftiga och gravida gudinnan och som talade om att en tonårspappa hade rätt att ställa krav på sina barn.

Ur kapitel 5 i brevet till Efesos:
”Ni kvinnor föga er efter Herren, ty en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna kropp. Och liksom underordnar sig Kristus, så skall också kvinnorna underordna sig sina män. . . . Ni barn lyd era föräldrar”

Det finns poetiska ljusglimtar i detta kapitel.
”En gång var ni i mörker
Men i Herren har ni fått ljus.
Ljuset bär frukt överallt
Där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”

Aposteln Paulus identitetskapare har gjort mig nyfiken. Vem var han? Hade han under hela sin uppväxttid känt sig förföljd av gudinnan Artemis? Var han rädd för skorpioner?

Mosaiken föreställande aposteln Paulus finns i en 1600 år gammal kyrka i Ravenna. Jag har hittat den på nätet.

Det kan upplevas som mycket påfrestande att regelbundet gå till ett gym, som är kombinerat med dansskola. De första dagarna sedan World Class gått samman med House of Shapes undrade jag vad jag gett mig in i. Det var speglar överallt, till och med på dörrarna till omklädningsrummen. Min egen spegelbild med den dåliga hållningen kunde jag inte springa bort från.

Jag beslöt mig för att härda ut, inte byta gym och göra något åt min dåliga hållning. När jag växte upp på 1930-talet var en kutrygg detsamma som dålig karaktär och urusel begåvning. Jag kämpade och kämpade men fick ingen hjälp varken hemma eller i skolan. Dessutom hade jag dåligt bollsinne och hörde till de sista som valdes när klassen skulle spela brännboll eller basketboll. Skolans gymnastiktimmar blev en plåga.

Skam den som ger sig! Jag skulle härda ut bland gymets alla snygga tjejer och min egen fula spegelbild. Trots min ålder borde det gå att förbättra hållningen. Jag kom att tänka på de år jag bodde i Tunisien och dagligen såg hur kvinnorna bar hem varor från marknaden i sina huvudkorgar. Dessa kvinnor hade hållning som en drottning. Nu skulle jag köpa en huvudkorg och i hemmets lugna vrå bära runt frukt och grönsaker på huvudet.

Problemet var att hitta en korg. Alla jag provade hade vassa kanter och saknade de afrikanska hudkorgarnas rundade botten. Till slut hittade jag på indiska en rund och röd bordduk i flätad plast. I affären tog jag av mig vintermössan och la duken på huvudet och började gå runt i affären. En ung och kvinnlig expedit tassade fram till mig och frågade vad jag sysslade med. Hon fick höra att jag ville förbättra min hållning genom träning och en huvudkorg skulle vara ett lämpligt redskap för detta. Någon korg hade jag inte hittat, men denna duk gick att använda.

”Oj då”, sa flickan glatt. ”Du ser ut som en julängel som någon har sprutat med rödfärg. Du har en så härlig färg på din jacka, ton i ton med din gloria.”
Jag köpte två dukar, den ena behöll jag hemma och den andra stoppade jag in i mitt skåp på gymet. Sedan dess har jag under min personlige tränare Johans vakande ögon börjat göra olika övningar på balansbollen. Detta var svårare än beräknat. Hela tiden förmanade Johan mig att spänna magmusklerna försöka stå med raka ben. Hemma kändes övningarna. Jag hade fått träningsvärk i ryggen.

Min grannfru har sålt sin villa och jag hjälpte henne att sortera prylar. Hon hade en trave med gamla och handgjorda brödkorgar. En av dem passade nästan som huvudkorg. Jag fyllde dem med frukt och grönsaker och tränade på att med den på huvudet sitta rak i en stol. Mitt första försök fotograferades. Det syns tydligt på bilden att jag hade svårt att sitta stilla och samtidigt få korgen att inte kana av huvudet.

Nu förmanar jag mig själv att varje dag träna med brödkorgen eller den indiska duken. Det knepigaste är att med den röda plastduken på huvudet skriva på datorn. Texten rinner inte ur mig lika snabbt som jag är van vid. Två trevliga bieffekter av detta är att jag formar meningarna i hjärnan innan jag skriver ner dem och att jag hittar rätt bokstäver utan att ständigt snegla ner på tangentbordet. Jag har en känsla av att ryggen blivit något rakare och att jag har vuxit någon millimeter. Ett mer påtagligt resultat är träningsvärk i ryggen.

För drygt tio år sedan gick jag regelbundet till en naprapat. Då fick jag rådet att vid ryggsmärtor lägga mig raklång på sängen, dra upp knäna några decimeter och trycka fötterna hårt mot underlaget. Efter detta skulle jag vrida benen från sida till sida. Nu kör jag varje dag denna övning och träningsvärken i ryggen försvinner gradvis. Dessutom kan jag förbättra effekten genom att smörja in ryggen med voltaren eller algesal.
Två råd till alla som har problem med hållningen:

Det är aldrig för sent att träna ryggen
Bli inte skrämd av din egen spegelbild

Vår trädgård är en bit av områdets nutidshistoria. För hundra år sedan var det en sumpig beteshage där berget stack upp på flera ställen. Om det blev en regnig sommar trängdes svamparna mellan grästuvorna och en del av trädgården blev en sjö. När sedan vintern kom förvandlades sjön till en fin skridskobana, dit barnen från det närliggande industriområdet sökte sig. I slutet av 1920-talet styckades den gamla beteshagen av till villatomter. Säljaren, som var mån om att få ut högsta möjliga pris för tomten, såg till att matjorden skrapades av och såldes i påsar till de som odlade potatis och grönsaker. Den gamla beteshagen delades in i kvarter och vår villa ligger i kvarteret Sprätthöken.

Den förste ägaren av huset drömde om att odla potatis, lök och morötter. På grund av att jorden var mager, misslyckades han med detta. Allt ruttnade bort. Han planterade också några fruktträd och de flesta av dessa står fortfarande kvar på tomten. Problemet med träden var att han inte visste hur de skulle beskäras.

I slutet av 1950-talet såldes flera hus i området.
De nya ägarna hade andra tankar om hur en trädgård skulle se ut. I familjerna fanns barn och för att dryga ut hushållskassan planterades äppleträd. För att få så stor yta för bollspel som möjligt valde de flesta att sätta träden nära tomtgränsen. När sedan hösten kom kunde de bli surmulna grannfejder om vem som hade rätt till fallfrukten. Var det trädets ägare eller grannen, på vars tomt frukten trillade ner? På den tiden fanns det hemmafruar i varje villa och dessa tävlade med varandra om att baka de läckraste äppelkakorna och det godaste moset.

Den familj, som köpte vårt hus på 1950-talet, hade drömmar om den perfekta trädgården. De hade inspirerats av herrgårdarnas välskötta spaljéer. Nu beslöt man att uppföra en äppelspaljé tätt intill gränsen till en av grannvillorna. Problemet var bara att ingen i familjen visste något om spaljéer och ingen kunde beskära äppelträd. Samtidigt planterade grannen två äppelträd på sin sida av tomtgränsen.

Vi köpte huset sommaren 1967 och började snart fundera vad vi skulle göra med en trädgård där ingenting växte, utom gamla fruktträd som borde föryngras och med en vanvårdad äppelspaljé. På vårarna var spaljén en blommande mur mot grannen och på hösten rasade det ner fallfrukt på grannens tomt. Barnen i grannfamiljen gillade äpplen och vi kom överens om att de fick plocka så mycket äpplen de ville. Problemet med att beskära träden kvarstod. Dessutom saknade träden stöd så risken var stor att de skulle brytas sönder när höststormarna ven genom trädgården.

Till grannarnas stora fasa åkte vi på vårarna till Solvalla travbana och hämtade avfallet från stallen och bredde ut detta på marken. Det luktade häst i hela området och några grannar tyckte att detta förtog tjusningen vid det kaffebord som dukats fram i trädgården. Till deras stora förvåning kunde vi till sommaren njuta av potatis och jordgubbar från den egna täppan.

De sista åren har allt varit annorlunda. Vi är fortfarande de enda i området som odlar potatis, tomater och jordgubbar. I de flesta villorna bor det numera seniorer, som varje höst förgäves försöker bli av med sina äpplen. Fallfrukten har satt grannsämjan på prov. Vem skall böja på sin gamla rygg och plocka upp den och var skall man göra av den? Vem har modet att hugga ner ett gammalt äppelträd?

I höstas regnade det ner ovanligt mycket äpplen från vår spaljé. Grannfrun hörde av sig och sa att det var mina äpplen och att hon tänkte slänga över dem på vår tomt. Jag sa då ifrån att jag kunde samla ihop äpplena på hennes tomt, lägga dem i en skottkärra och gräva ner dem i vår kompost. Eftersom hon i hemmet vårdade sin sjuke make lovade jag att städa under hennes egna äppelträd. Vi pratade också om att anlita en trädfällare, som skulle såga ner större delen av de träd, som växte vid den gemensamma gränsen. Vi hade båda tröttnat på att ta hand om ruttnande äpplen.

Trädfällaren kom och han plockade ner en döende björk vid tomtgränsen och röjde undan det mesta av snåren vid spaljén. Vår trädgård såg större ut och den blev soligare. Kvar var problemet med att beskära spaljén och äppelträden på grannens trädgård. Sedan dog den sjuke mannen och huset är nu sålt. Jag hoppas att den nye ägaren till hösten inte inleder ett nytt äppelkrig tvärs över gränsen.

Jag vet något lite om den svåra konsten att beskära fruktträd och ingenting om spaljéer. Trots detta ger jag mig dagligen ut i snödrivorna och knipsar bort de grenar som ser fula ut. Hur det kommer att se ut till våren återstår att se.

Komposten ligger i ett hörn inte långt från spaljén. Det mesta av omgrävningen är redan gjort. De, som har uträttat dessa hushållsnära tjänster, är områdets rådjur. De har mumsat i sig nästan allt av fallfrukten.

Jag bävar för vad rådjuren kommer att ha för sig när sommaren kommer. Krasse, tulpaner och penséer är ingenting för rabatterna. Rådjuren betraktar dessa växter som en njutning i tillvaron. Nu i vår har jag tänkt göra en röd-gulrutig rabatt med ringblommor och rödbetor. Jag anar att rödbetsblast är en läckerhet för de glupska rådjuren. Alltså är det säkrast att skaffa hem en storförpackning med blodmjöl samtidigt som jag köper fröerna.

Bilden föreställer äppelträden i grodperspektiv.

En gynekologmottagning var i min bandom på 1930-talet kvinnornas hemliga rum där man kunde ställa blyga frågor till en manlig och barsk läkare eller en handfast barnmorska. Hit var det en stor skam att gå såvida men inte var gift och i ”välsignat tillstånd.” Ogifta kvinnor måste smyga för att våga fråga vad som hände i livmodern, som ofta ansågs vara kvinnans skuldbelastade och hemlighetsfulla rum.

I höstas, en dag när jag grävde om komposten, kom något obehagligt krypande uppför mina ben. Det var varken en loppa eller en skalbagge, det var något som inte syntes. I duschen försökte jag förgäves bil av med det obehagliga, som nu hade utvecklats till en brännande och stickande smärta på blygdläpparna. Jag är optimist, och trodde att eländet skulle försvinna med hjälp av en helande salva från apoteket. Ingenting hjälpte så jag tog mod till mig och började leta efter en gynekolog. På sankt Görans sjukhus hade det just kommit in ett återbud, så jag kunde komma omedelbart.

Blotta tanken att gå till en gynekolog fick mig att rysa. Någon skulle ge sig in i mitt inre och där sno runt med olika redskap. Det skulle vara som om jag är ett land fullt med ogräs och nu skall maskros och brännässlor rivas ut. I min ungdom var gynekolog mottagningarnas väntrummen fyllda av ett så kompakt manshat att inte ens manliga nära anhöriga vågade sig in. Hjärtat bultade hårt när jag på mottagningens dörr läste att anslag om att här fanns utöver gynekologavdelningen plastikkirurgi. Vad hade jag gett mig in på?

Atmosfären i väntrummen gjorde mig förvånad. Allt var trivsam och det enda som saknades var en kaffeautomat. På en stol bredvid ytterdörren satt en man från färdtjänst och läste Aftonbladet. Längre in satt ett par i 70-årsåldern. Mannen höll tröstande sin hustru i handen. Hon skulle operaras för livmoderframfall. På en bår låg en blek flicka, som troligtvis var från Somalia. Hennes fästman smekta henne ömt över pannan medan en sjuksköterska kontrollerade hennes puls. Av ett papper på bordet vid stolsraden låg en lapp om att kvinnor som varit med om omskärelse här kunde få hjälp.

Inskrivningen gick snabbt och det dröjde bara ett par minuter innan den kvinnliga läkaren kom. Hon var från Iran. Hennes svenska var korrekt men det hördes på uttalet att hon inte vuxit upp i vårt land. När jag skulle lägga mig tillrätta i gynekologstolen upplevde jag den inte lika obehaglig som tidigare. Läkaren tittade förvånat på mig och berömde mig för att jag var smidig som en ung flicka. Varsamt förde doktorn in något som såg ut som en spetslös maskrosupptagare. Det var ett instrument som läste av hur mitt inre såg ut och doktorn lät mig titta på sin datorskärm.
”Snyggt, som på en ung flicka!” sa hon glatt. ”Men du har vita hudveck av död hud på den ena blygdläppen. Jag klipper bort en bit och skickar på provtagning.”

Detta gjorde så ont att jag började gråta och sedan hade jag svårt att stå på benen.

”Svaret kommer om dryg en månad” sa doktorn när jag fått på mig kläderna och satt mig försiktigt tillrätta framför hennes skrivbord. ”Jag skriver ut olika salvor till dig som du skall smörja dig med. Gå nu till syster och be henne boka tid för ett återbesök, kanske måste jag då skära bort den döda huden.”

Jag hade svårt att stå på benen när jag vinglade ut till inskrivningen. Syster gav mig en tidslapp och tittade frågande på mig.
”Om du vill kan jag ringa efter färdtjänst till dig, om jag får låna ditt kort.”
Jag skakade på huvudet och förklarade att jag inte har färdtjänst.
”Oj då” sa sköterskan och skrattade. ”Det var ovanligt i din ålder. Sedan glömde jag att fråga om vilka mediciner du äter.”
Jag skakade på huvudet och sa att jag bara äter vissa kosttillskott. Sjuksköterskan tittade omigen på mina vingliga ben.
”Ovanligt att för en dam +80 att leva utan mediciner. Hur kommer du hem? Skall jag ringa efter taxi?”
”Tunnelbana” sa jag glatt . Sjuksköterskan omtanke om mig gjorde att benen helt plötsligt blev stadiga.

Igår på morgonen var det dags för återbesöket. Jag hade drömt mardrömmar hela natten om hur doktorn först sövde ner mig och sedan tog fram sin stora sax och började klippa i mig som om jag vore en pappersdocka. Det visade sig att min oro var obefogad. Jag hade drabbats av en svampinfektion, som krupit in under huden på blygdläpparna och också in i ändtarmen. Den stora saxen kom aldrig fram och jag fick ett recept på ett svampgift. Om inget oväntat inträffar kommer jag att vara kvitt alla problem om två veckor.

På hemvägen hämtade jag ut min medicin. Den kvinnliga apotekaren tittade rakt igenom mig när hon räckte over tablettasken till mig. Jag hade en obehaglig känsla av att hon ville syna mitt hemliga rum.
”En idag och en om en vecka” sa hon med ett mycket moderligt tonfall.

Hemma slog jag på datorn och letade reda på min medicin. Den är mycket verksam mot elakartade svampangrepp i underlivet och mot klamydia. När jag såg detta började jag skrattande fundera på vilka tankar som farit genom apotekarens hjärna när hon lämnade över tablettasken till mig. En tant som glatt svävar runt i en tryckare på seniordansen och sedan totalt tappar allt förnuft och ger sig ut på dåligheter.

Det finns fortfarande många förbjudna tankar om kvinnornas hemliga rum. Den här åkomman har lärt mig att inte gräva om kompsten i kortast tänkbara byxor och att det inte är obehagligt att gå till en gynekolog.

Bilden föreställer dörren till gynekologmottagningen på Sankt Görans sjukhus.

Denna söndag läser man i kyrkorna ur de brev, som aposteln Paulus skrev till församlingen i staden Korint i Grekland. Dessa är de äldsta delarna av Nya Testamentet. Jag har fått tipset att för att förstå hur kristendomen kunde bli accepterad i Romarriket bör man börja med dessa brev. Paulus stannade i Korint i 18 månader och lämnade staden först när han hade hittat en bra efterträdare i arbetet med att spridna den kristna läran.

Aposteln Paulus kom år 51 eller år 52 till en välmående handelsstad Korint, där det fanns flera tempel för dyrkan av de grekiska gudarna och med ett sjudande nöjesliv. Att här predika om en gud, som inte krävde djuroffer och inte uppskattande ett övermått av sexuell njutning var ingen lätt uppgift. Paulus beskrev i ett av breven till församlingen att den första gången han skulle tala offentlig kände han sig svag och var också mycket rädd. I denna stad utvecklades Paulus till en framgångsrik förkunnare och när han lämnade staden fanns där en livaktig församling. Han skrev ofta till församlingen och gav medlemmarna goda råd i hur de skulle leva. Reglerna speglar en annan värld än den vi idag lever i.

En gud, som spelade mycket stor roll i det lokala kultlivet var Apollon, som var en av guden Zeus alla barn. Apollon hade två valspråk: Känn dig själv och Var måttfull. Det sista tillämpade han inte på sig själv när det gällde kärlekslivet. Några av berättelser om honom är fyllda av skryt att det gå alldeles utmärkt bra att vara bisexuell. Ibland avbildas Apollon som herde med ett lamm på sina axlar.

Aposteln Paulus efterträdare hade svårt att hålla samman församlingen. Många fattiga hade sökt sig till den nya läran. De hade inga fasta arbeten utan var hänvisade till tillfälliga jobb, de fick sällan äta sig mätta och deras kläder var trasiga och smutsiga. Deras motsats kom från den välbärgade eliten. Det var människor av båda könen som tröttnat på livet i glädjekvarteren och som längtade efter en enda gud, en gud som brydde sig om folket och inte bara tänkte på sina egna nöjen. Dessa människor kunde läsa och de hade studerat den grekiska översättningen av Gamla Testamentet. Dessa båda grupper hade ingenting gemensamt och församlingsföreståndaren måste medla, när grupperna började gräla med varandra. Av allt att döma grälade folket ofta om djuroffren och festerna kring dessa.

Djuroffren till gudarnas ära var blodiga och runt de döda djuren surrade flugor. När jag läser aposteln Paulas brev till församlingen i Korint anar jag att de fattiga kunde få komma och hämta de sämsta bitarna av offerdjuren för att sedan i hemmets lugna vrå bjuda på kalas. Aposteln Paulus höjde i brevet till församlingen ett varnande finger.
”Fråga innan ni går på kalas varifrån köttet kommer. Om det är från ett offerdjur, ät inte av det. Detta är avgudadyrkan.”

Min barndoms Paulus var en mästrande herre från det förgångna, en man som på långt avstånd med alla sina konstiga regler ville bestämma över mitt liv. Jag avskydde hans brev och läste dem aldrig. För tio år sedan lånade jag Fredrika Bremers olika reseberättelser på biblioteket. Då fick Jag en helt annan känsla för aposteln Paulus verksamhet i Korint. Med andra ögon började jag läsa alla de brev som aposteln Paulus skrev till olika församlingar. Detta blev en läsupplevelse.

Fredrika Bremer gav sig år 1860 ut pilgrimsresa och för att besöka de heliga platserna i Israel och Grekland. Under denna resa ville hon uppleva det lanskap som Jesus och hans apostlar vandrat fram genom och också undersöka kvinnornas villkor och deras dagliga arbete i jordbruket. En dag kom hon till en bergig grekisk ö, vars inre var fyllt av små åkrar och sumpiga betesmarker. Här fanns det mängder av surrande myggor och malaria var en fruktad sjukdom. Kvinnorna bad böner till den heliga Eulalia, ett helgon som Fredrika Bremer aldrig hade hört talas om. Nu bad hon om tolkhjälp och fick på så sätt veta att aposteln Paulus varit sambo med den sjukvårdkunniga Eulalia. Eulalia hade enligt denna legend träffat den bräckliga aposteln Paulus i Korint, tagit hand om honom när han var sjuk och hade svårläkta sår på kroppen. Hon stöttade på alla sätt aposteln Paulus. Att bedja till den heliga Eulalia var för dessa kvinnor ett sätt att överleva malarian.

Den grekiska legenden om Eulalia gjorde att jag insåg det storslagna i aposteln Paulus brev. På många ställen ser jag spår av henne, spår som min barndoms präster aldrig kunde förklara. I min barndom ville kyrkan ha en kristendom, som inte bar några fläckar av sexuallivet. I kapitel 13 finns en av världens vackraste kärleksdikter, en dikt som borde var tillägnad till den sjukvårdskunniga Eulalia.

”Kärleken är tålmodig och god.
Den är inte stridslysten, den är skrytsam och inte uppblåst,
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
Den vill inte något ont.
. . .
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre
Och störst bland dem är kärleken,”

Kyrkofäderna med Augustinus i spetsen lyckades utrota det mesta av den förhatliga kärleken mellan man och kvinna och kristendomens höga ideal blev kvinnliga oskulder. Kvinnorna skulle vara lydiga åhörare till predikningarna och inte ställa obehagliga frågor.

Ibland funderar jag på hur kristendomen utvecklats om kyrkan släppt fram skrivkunniga kvinnor så att vi idag hade haft tillgång till ”kyrkomödrarnas” tankar och synpunkter. Då hade kanske inte den heliga Eulalia blivit bortglömd.

Mitt gym heter House of Shapes och det ligger på Hornsgatan i Stockholm. Tre gånger i veckan serveras det frukost med det mesta man kan önska sig. Brödrösten låter dessa tidiga morgnar en behaglig doft sprida sig ut bland cyklarna för uppvärmning. Jag har gjort det till tradition att i samband med denna frukost bjuda på tårta på min födelsedag i mitten av februari. I år blev det en bärtårta, som jag dekorerade med vårens första jordgubbar och blå vindruvor.

Jag är anhörigvårdare och gymet betyder mycket för mig. Jag är äldst på gymet och detta är stimulerande. Ingen är irriterad på att en gråhårstant står vid boxningssäcken och tränar hårda slag eller att hon håller på länge vid mattan för stretching. Att bjuda på tårta är ett sätt att visa att jag uppskattar detta. Vid denna frukost med tårta är det naturligt att slå sig ner och byta ett par ord med några av de andra morgontidiga motionärerna.

Det är fler än jag som har upptäckt att gymet betyder mer än att anstränga sig till det yttersta. Det växer fram en samhörighetskänsla bland motionärerna och en gemenskap, som inte kräver att jag skall bjuda hem folk på en trerättersmiddag serverad på bästa porslinet och med brutna linneservetter och nyputsade silverbestick. Det doftar inte kalasmat eller stinker av dyra parfymer på ett gym. Hit kommer alla som de är och på mitt gym hörs aldrig spydiga kommentarer om fula eller feta människokroppar.

Tyvärr är det inte så på alla gym. Det finns tyvärr gym där tysta pikar om övervikt och svaga muskler letar sig fram bland apparaterna. I detta fall är det ingen skillnad mellan pojkar och flickor, på flera ställen är flickornas retfulla hånleende mer nedslående än grabbarnas påpekande om att medmotionärerna inte har några ordentliga muskler. Min erfarenhet är att det på dessa ställen saknas möjligheter till trevlig och enkel samvaro. Kanske skulle kaffe och tårta få de kritiska rösterna att tystna och tjejernas lust att pika varandra försvinna.

Det är trist och trångt på Stockholms tunnelbanevagnar under rusningstid. Trötthet och missmod syns i många ansikten, flera flyr in i sin mobil eller sin läsplatta och folk står och håller sig hårt fast vid ledstängerna. De flesta som kör tunnelbanetagen kan konsten att få vagnarna att glida fram mjukt. Tyvärr finns det ett litet fåtal förare som inte riktigt klarar av stressen vid rusningstid. Då rycker och kränger vagnarna och det gäller att hålla sig hårt fast vid ledstången.
Jag brukar undvika rusningstrafik, men ibland går det inte och detta hände igår. Jag steg på tunnelbanan vid T-centralen. Turen var på min sida och jag fick sittplats. Bredvid mig satt en flicka från Afrika och pluggade svenska, mitt emot mig satt en kraftig tonårsgrabb med en idrottsbag mellan benen och tvärs över gången hittade en pojke i 20-årsåldern en sittplats. Det första han gjorde var att plocka fram ett nothäfte ur sin axelremsväska och medan han lät ögonen glida över noterna nynnade han på den musik, som manskörer brukar sjunga på valborgsmässoafton.

Vid Slussen steg några av tåget och mängder av folk steg på. Tåget stod stilla längre än väntat och under de sista sekunderna trängde sig en mörkhårig man med en klassisk gitarr på magen in i vagnen. Med ett ryck startade tåget och alla i vagnen insåg att vagnen bytt förare och att det nu gällde att se upp. Mannen med gitarren hade oväntat bra balans. Han började sjunga en rytmisk, medryckande och vemodig flamencovisa. Många av oss började vagga i takt till musiken och den stressiga atmosfären i vagnen tynade bort. När gitarrmannen gick runt med sin mugg var det fler än jag som la en slant i den.

Tunnelbanevagnen stannade med ett ryck vid nästa station. Musikern bockade som tack och försvann ut på perrongen. Pojken med noterna började sjunga och vi andra började blygt sjunga med:
”Se svarte Rudolf han dansar
Han böjer sin nacke och ler . . . ”
Den afrikanska flickan tittade upp från läxboken och tittade frågande på mig
”Förstår inte, vad är det ni sjungen?”

Jag tänkte länge, men trots detta lyckades jag inte förklara den svenska visans text för henne.

En av de passagerare, som nu kommit in i vagnen, var en man med invandrarbakgrund. Han ställde sig bredvid min sittplats och brydde sig inte om att hålla sig i en ledstång. Ur fickorna tog han fram en veckotidning, en mobiltelefon och en godispåse. Tidningen tryckte han hårt under armen samtidigt som han befriade en kola från sitt papper och dessutom försökte han slå ett nummer på mobiltelefonen. Just när han stoppat kolan i munnen ryckte tåget till och mannen for rakt mot mig. Idrottsgrabben mitt emot böjde sig framåt innan mannen hamnade rakt på mig. När mannen kom på benen igen stoppade han ner mobilen i fickan och tog fram påsen och började med ett glatt leende bjuda på kola. Vi tackade alla och tog artigt emot. Tåget rullade vidare, mannen stod och vinglade och när vagnen slutligen lugnt gled in vid Zinkens Damm blev de nyuppsatta konstverken synliga. Mannen tittade ut genom fönstret medan han funderade på något. Kanske sökte han tröst i bilden.
”Vad är det på bilden?” sa han vädjande.
Den afrikanska flickan tittade glatt upp från läxboken.

”Jag vet, glass med melon och vindruvor”
Idrottspojken log vänligt mot henne och sa ett par ord. Sedan blev inte mer sagt. Tåget rullade igång med ett knyck och mannen höll på att falla rakt i famnen på pojken med noterna. Notpojken skrattade glatt och började sjunga och vi andra stämde in.
”Prästens lilla kråka skulle ut och åka . . . än slank han hit , än slank han ner på bänken . . ”

Alla, till och med mannen med mobilen, skrattade glatt och ett stillsamt småprat kom igång. Mannen tog nu upp tidningen och telefonen och började slå ett nummer samtidigt som han bläddrade fram et sida om mode i veckotidningen. Tåget knyckte till, mannen höll på att tappa balansen och några muttrade om att det borde ingå anvisningar om hur man åker tunnelbana i undervisningen i svenska för invandrare.

Nu hade jag fått nog. Jag var nästan hemma och reste mig upp och sa till mannen att han kunde ta min plats. Han skrattade med hela ansiktet.
”Tack, godis slut, lakrits?”

Jag ruskade på huvudet. Mannen tog upp mobilen och veckotidningen ur fickan. Denna gång hade han så mycket lugn i kroppen att han lyckades slå hela numret. Av allt att döma pratade han med sin fru. Nu var han på väg till dagis för att hämta barnen, han hade köpt den veckotidning frun önskat sig men han hade glömt bort att köpa lördagsgodis.

Jag kommer nog aldrig mer att få vara med om en lika trevlig färd med tunnelbanan i rusningstrafik.

Trots att snön ligger meterdjupt har jag börjat beskära mina gamla fruktträd. Några av kvistarna har jag tagit in och placerat dem tillsammans med tulpaner och nejlikor från ICA. Tidigare har jag inte haft någon lämplig bytta att sätta kvistar i. Nu har jag fått en stor och blänkande kaffekokare, en missionskokare, att sätta kvistarna i.

Jag har de sista månaderna hjälpte min grannfru att röja hennes stora villa, i vilken de nya ägarna flyttar in den förste mars. Grannfrun blev änka tidigt i höstas och hon bestämde sig genast för att sälja villan och flytta till en betydligt mindre lägenhet. Familjen hade alltid köpt kvalitetssaker och mycket sällan slängt något. I förråden fanns otroligt mycket användbart, men som ingen idag använder. Dit hörde bland annat tre stora degbunkar, lerkrukor för gurkinläggningar och en stor kaffepanna för kokkaffe, en sådan som i min barndom kallades för missionskokare. Jag fick denna dyrgrip som tack för att jag hjälpt grannfrun att forsla bort brännbara sopor. Det trevliga var att den fortfarande doftade kaffe efter dotterns studentfest. Då kom mer än 50 personer i olika åldrar. Nästa gång det var stor fest i grannvillan var när det lyste för dottern. Då hade smaken ändrats och de flesta rynkade på näsan år kokkaffe. Då köpte grannfrun ett par elbryggare, som för längesedan har hamnat i uppsamlingslådorna för elskrot.

Grannfrun köpte sin missionskokare våren 1969. Denna kaffekittel rymmer sex liter, är gjord av rostfritt stål, planslipad och var mycket dyr när den köptes. Den var avsedd för gammaldags agaspisar eller moderna elspisar. På en gasspis skulle den vara helt värdelös. Missionskokaren var svårdiskad och när jag fick den doftade den fortfarande kalaskaffe.

Både min make David och jag är uppvuxna i religiös miljö med årliga välgörenhetstillställningar för missionen. Vid dessa tillfällen skulle besökarna betala en slant för att dricka kaffe och äta hembakade kakor. Missionskokaren fylldes ständigt på med nytt vatten och grovmalet kaffe., sumpen silades av för att sedan delas ut till de damer som hjälpt till i köket. I min barndom luktade det kaffe långt ut på gatan de dagar det var missionsbazar i församlingshemmet.

Idag är det svårt att förklara för ungdomar varför olika kyrkor skickade ut missionärer för att omvända folk till kristendomen. De allra flesta av dessa män och kvinnor är idag bortglömda och många av de kyrkor och kapell, som de och ibland med egna händer byggde, är idag rivna. Dit hör Pingstkyrkans oansenliga kapell vid i franska kuststäderna och i Paris. Willis Säve var en av dessa missionärer bland fattiga franska fiskare och akterseglade svenska och vinberusade sjömän kom att spela stor roll för min svärmor Dora. Min svärmor tillhörde pingstkyrkan i den småländska byn hon bodde i. Hon köpte de Böcker Willis Säwe skrev och läste dem om och om igen.

I mitten av 1930-talet kom stockholmspojken Willis Säwe som pingstkyrkans missionär till Frankrike. Det han såg gjorde honom förskräckt. I hamnarna raglade svenska pojkar omkring och sökte förgäves få arbete på någon båt och i de judiska kvarteren var arbetslösheten stor. Willis Säve såg antisemitismen utbreda sig och han skrev ofta till Sverige och bad om pengar till sin verksamhet. Efter ett par år vid kusten flyttade han till Paris och tog där hand om de svenska pojkar, som för svältlön arbetade på de franska flodbåtarna.

Willis Säve älskade sitt jobb bland judar och sjöman i Paris. Sedan kom skräcken den dag i juni 1842 när tyska trupper tågade in i Paris. Då tvingades judarna att ha en judestjärna fastsydd på sina kläder och de svenska pojkarna måste åka hem för att försvara vårt land. En dag stod Willis Säve vid ett tåg och sa adjö till de svenska pojkarna. Då blev han vittne till hur tyska soldater tvingade upp äldre judar och judiska kvinnor och barn i en godsvagn. Han skrev hem och berättade om detta, men ingen trodde riktigt på honom.

Nu började Willis Säwe undersöka vad som hände med de franska judarna. Snart fick han klart för sig att det fanns koncentrationsläger där tyskarna inte drog sig för att döda de svagaste judarna. De andra tvingades arbeta utan lön, Matportionerna var mycket små och judarna svalt. Willis Säwe fick genom Röda Korset veta att det var tillåtet att skicka matpaket till dessa judar. Nu skrev han på nytt till sina trosbröder i Sverige och bad dem skicka matpaket till judarna i koncentrationslägren. Frikyrkornas missionskokare fylldes med vatten och surrogatkaffe och många bakade sockerkakor på äggpulver och mjöl och andra snålade in på sin veteranson och bakade bullar. Kaffedoften sipprade ut ur de små kapellen och med hjälp av hembakade kanellängder spreds kunskapen om de tyska förintelselägren.

Det blev snart omöjligt för Willis Säwe att arbeta i Paris. Han flyttade hem och fick arbete i Malmö. Nu började han skriva böcker om sitt arbete i Frankrike och dessa såldes i de olika frikyrkorna men nådde aldrig fram till städernas stora bokaffärer.

När jag stod med missionskokaren i handen tillsammans med grannfrun i hennes stora förråd berättade jag om detta och vad en sådan stor kaffekokare tidigare hade betytt i olika frikyrkor. När jag förklarade för henne om något av Willis Säwes arbete i Paris såg hon tvivlande ut och började genast prata om något helt annat. Vi har levt i helt olika världar. Grannfrun har aldrig som barn varit på en missionsbazar och aldrig upplevt hur tanterna i köket pratade om förintelseläger i Tyskland och det nyttiga i att omvända hedningar. När det inte fanns mer att säga i detta ämne började smågräla vem som skulle få kaffesumpen och kanterna på kanellängderna.

På kvällarna när disken är klar sätter jag mig vid köksbordet och stickar medan jag lyssnar på musik och njuter av blommorna i missionskokaren. Att sticka strumpor och vantar till missionsbazarerna hörde till det dagliga livet i mitt föräldrahem. Vem som kommer att använda strumporna vet jag inte. Kanske behåller jag dem själv eller kanske lämnar jag dem till Stadsmissionens klädinsamling för uteliggare.

Jag har just firat min födelsedag i närheten av Hornstull här i Stockholm. I tunnelbaneplanet strömmade minnen från min nionde födelsedag rakt igenom mig. Det hände när jag såg en liten utställning om barnbiblioteket på Hornsgatan. Här stod samma bruna bokskåp som i min barndom fanns på barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg.

År 1939 var det en stor dag att fylla nio år. Denna dag var man välkommen till barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg. Mamma eller pappa måste följa med första gången och skriva på ett papper på att de ansvarade för att inte barnet skulle göra sönder eller kladda i böckerna. Ett par dagar efter min nioårsdag ringde mamma till biblioteket och hade ett längre samtal med barnbibliotekarien. Det var en kraftig dam med grått hår. Hon hade fått börjat på barnbiblioteket som mycket ung och hon hade tagit hand om mamma när mamma började låna barnböcker. Denna betydelsefulla dag i mitt liv skulle mamma till kyrkliga syföreningen och bad min äldste bror Lars följa med mig till biblioteket och skriva under papperet. Lars, som gick på gymnasiet, brukade sitta och plugga sina läxor i barnbibliotekets läxläsningsrum.

Bibliotekets alla böcker blev ett äventyr och jag visste inte var jag skulle börja. Innan Lars smet in till sina läxor bad han en bibliotekselev ta hand om mig och förklara hur böckerna var uppsatta och hur jag skulle använda kortregistret. Bibliotekseleven ansåg att jag var för liten för registret och föreslog att jag skulle börja med att låna böcker ur det bruna bokskåpet, där alla böcker hade röda band och de stod i nummerordning. Jag fick bara låna två sagoböcker men jag kunde få låna en fackbok. Eleven kände till att pappa var präst så hon visade mig bokhyllan med biografier. De stod uppradade i bokstavsordning efter den person som boken handlade om. Den första bok jag hittade handlade om Nordens apostel Ansgar.

När jag hade fått mina tre böcker stämplade gick jag in till läxläsningsrummet och talade om för Lars at jag var klar. Han var ensam i rummet och rabblade oregelbundna franska verb. Hans ögon var frånvarande. Han viskade att jag kunde gå hem själv, men jag fick inte tala om detta för mamma. Detta var svindlande. Jag kände mig vuxen med eget lånekort på biblioteket och fick gå ensam hem genom arbetarstadsdelen Haga.

Denna kväll var en lyckokväll. Mina svåraste skolämnen var katekesen och rättstavningen. Vi hade inga läxor i dessa ämnen och jag kunde njuta av biblioteksböckerna. Det jag läste först i böckerna från barnbiblioteket Saga var pjäserna med dialoger och scenanvisningar. Denna kväll hann jag läsa sex pjäser. Innan sömnen kom funderade jag på att nästa dag skriva scenanvisningar till en pjäs i Annedalskyrkan. Tyvärr kunde jag inte göra detta eftersom jag inte hade några egna pennor. Pennor var dyra och mammas pennor fick jag bara använda när jag räknade mina hemtal eller tränade rättstavning.

I nästan två år gick jag till biblioteket en gång i veckan och hann läsa ut barnbiblioteket Sagas böcker och alla biografier över helgon jag hittade. Jag tröttnade snart på sagornas flickor, som alltid hade blont och lockigt hår och skimrande blå ögon. Jag var mörkhårig och hade bruna ögon, jag ville läsa om någon som liknande mig. Jag tog mod till mig och frågade Lars. Han skrattade och nästa gång mamma var på symöte tog han fram en väl gömd bok ur mammas bokskåp. Det var Singoalla av Viktor Rydberg. Jag gömde boken i min kartbok och satte mig och läsa. Mamma märkte inte att jag läste en förbjuden bok. Nu hade jag fått smak på vuxenlitteratur.

En dag såg jag att pappa i smyg satt och läste små tunna häften, som han hade hittat i Lars rum. Jag förstod att de var spännande och jag blev förvånad när pappa slängde dem i papperskorgen. Så snart ingen såg vad jag gjorde plockade jag upp dem och kom på så sätt i kontakt med den norske detektiven Harald Ask. Harald Ask var en hårding, som sprang runt och jagade skurkar i de slitna arbetarkvarteren i Oslo. Med uppspärrade ögon slugläste jag häftet. Detta var en skildring av de mörka gränderna i gamla Annedal eller Haga. Äntligen hade jag hittat någon som skrev om den miljö jag ett par gånger i veckan upplevde när följde med mamma genom de mörka gatorna till församlingshemmet.

Innehållet i familjens papperskorgar ersatte de i mitt tycke fåniga barnböckerna. Jag var rädd för att jag inte skulle få behålla alla häften om Harald Ask jag hittade. Det bästa gömstället för dessa dyrgripar var skolbänken. Mina klasskamrater undrade vad det var jag i smyg läste på rasterna. Jag berättade om Harald Ask och en klasskamrat frågade om vi inte kunde byta. Hennes mamma krävde att hon skulle äta ett äpple från den egna trädgården på långrasten. Jag kunde få hennes äpple om hon fick mina förbjudna häften om Harald Ask. Vi hade bara ett enda äppleträd på vår sommarstugetomt och skörden på detta träd blev aldrig stor. Nu kunde jag njuta, jag åt ett äpple nästan varje dag. Häftena om Harald Ask gick vidare till andra klasskamrater och eftersom jag hade bytt bort dem brydde jag mig aldrig om att be att få dem tillbaka.

Sedan kom katastrofen. Jag fick halsfluss och kikhosta samtidigt och mamma måste gå till skolan och hämta mina böcker. När mina klasskamrater insåg att jag skulle vara borta från skolan i sex veckor, gömde de häftena om Harald Ask i min bänk. När mamma kom hem såg hon ut som ett åskväder.
”Du hade skräp i din bänk. Gårdskarlen har stoppat det i värmepannan.”

Idag talar många med vördnad om barnbiblioteket Saga och Viktor Rydbergs kärleksroman om riddar Månesköld, zigenarflickan Singoalla och deras utomäktenskapliga dotter Sorgbarn. Det lilla fåtal, som idag minns den norske detektiven Harald Ask brukar beskriva honom som en av Norges första nazister, en stark och blond man, som brutalt slog ner alla mörka och skumma typer på Oslos bakgator. Som barn märkte jag inte det politiska budskapet, jag gillade skildringarna av de vanskötta husen, av stanken från bakgårdarnas utedass och överfulla soptunnor samt skramlet av spårvagnar.

Inom den närmsta tiden skall jag gå till biblioteket på Hornsgatan och fråga om jag kan få bläddra i någon av böckerna från barnbibliotekets Saga och försöka uppleva glädjen från mitt första år som flitig låntagare av barnböcker. Jag hoppas att jag inte blir besviken.

Singoalla blev min första bekantskap med begreppet sex- och samlevnad. För dagens barn betyder Singoalla ett kex med mörk och söt chokladfyllning.

Idag läser man i kyrkorna texter hämtade ur de brev, som Jakob den Rättfärdige skrev till sina trosbröder några år efter det att Jesus hade uppstått från de döda. Dessa korta brev är de äldsta delarna av Nya Testamentet. Jakob den Rättfärdige var bror till Jesus. Hans liv och gärning finns i korthet skildrat i en tidig bok om judarnas historia. Det råder inga tvivel om att han med kraft förkunnade den kristna läran och med sitt tal retade upp de konservativa judarna. Han dömdes till döden genom stening år 62.

Efter att nu som vuxen ha läst om Jakobs brev anar jag mig till att bröderna Jesus och Jakob levde i en familj, som inte riktigt passade in i det judiska samhället för knappt 2000 år sedan. I mina ögon var Jesus en revolutionär, som inte drog sig för att prata med kvinnor som haft flera män och vid påskfirandet rev ner de handelsstånd som var uppsatta i Jerusalems tempel. Jakob var annorlunda. Han gjorde mycket för att anpassa sig i samhället, troligtvis utbildade han sig till sjöman och han kunde den judiska lagen Talmud. Efter det att Jesus var borta blev det diskussion bland lärljungarna vem som skulle vara deras ledare. Valet stod mellan Jakob och Petrus. I denna maktkamp förlorade Jakob. Snabbt insåg han att det inte var någon mening att stanna kvar i Jerusalem utan att hans uppgift var att omvända hedningar. Helgonlegenderna är många om hur han kom till nuvarande Santiago di Compostella. Den mest fantasieggande är att Gud förvandlade en stor sten till en segelbåt och sedan skänkte den till Jakob. Nar Jakob steg iland på en musselrik strand blev båten återigen ett stenblock.

Det var inte lätt att komma till en okänd bygd och där predika om en för folket okänd gud. Då och då stötte Jakob på sjöfarare, som kunde berätta att medlemmarna i de kristna församlingarna hade svårt att komma överens och att de ofta förtalade varandra. Jakob skrev då ett brev, som bland annat innehåller dessa rader:
”Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen med sitt lilla roder dit han vill. På samma sätt är det med tungan; det är en liten lem men kan skryta med hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet.”

Vad de första kristna tänkte när de läste dessa rader får vi inte veta. Vi vet säkert att de kristna svårt att komma övers om vilka regler som skulle gälla i församlingarna. För att få enhetliga regler beslöt de mest tongivande i församlingen i Jerusalem att man skulle anordna ett stormöte, där alla skulle ha möjlighet at yttra sig. Detta möte hölls år 49 och mitt intryck är att Petrus var ordförande och hade utslagsröst i omröstningarna.

Det utbröt omedelbart gräl mellan Paulus, som var romersk medborgare, och Jakob. Paulus ansåg att den nya kyrkan skulle vällkomna alla och inte ställa några krav på manlig omskärelse och att den judiska lagen inte skulle gälla. Jakob blev som ett åskväder och hävdade att om detta skulle gälla kunde man aldrig veta vilka bedragare som nästlade sig in i de olika församlingarna. Man måste ställa krav på alla nya medlemmar, männen skulle låta omskära sig och den judiska lagen Talmud skulle gälla oberoende om man var romersk medborgare eller inte.

Petrus funderade en stund och sedan förkunnade han att det var Paulus förslag som hade segrat i omröstningen. Mötet upplöstes snabbt och i osämja, Paulus for ut på en missionsresa till den grekiska övärlden och Jakob och hans anhängare flyttade till Syrien där de bildade en egen kyrka. Senare återvände Jakob tillfälligt till Jerusalem där han lyckades reta upp judarna och dömdes till döden.

Jakobs syrisk-ortodoxa kyrka finns fortfarande kvar och invandrare med denna tro har uppfört en skimrande kyrka i Fittja. Den är fullt synlig från motorvägen mellan Stockholm och Södertälje.

Det dröjde inte länge förrän det uppstod legender kring Jakob. För att det inte skulle uppstå några missförstånd kallades han för Jakob den Rättfärdige på grund av att han rättvist dömde enligt Talmud. Det hade också skett underverk kring hans döda kropp. Leprasjuka hade nalkats graven och bett till Gud. De blev botade från den hemska sjukdomen var borta och såren var läkta.

Senare försvann graven och alla var övertygade om att Gud en natt kommit ner från himlen, lagt den i en övergiven båt och skjutit ut båten i havet. Utan besättning seglade båten tvärs över Medelhavet, genom Gibraltar Sund för att senare segla iland utanför Santiago di Compostella. Underverkens tid hade kommit till den spanska bygden. Folk kom strömmande för att be vid graven och kyrkor och härbärgen växte snabbt upp. Några kom vandrande och som bevis för att de varit vid graven fick de ett stort musselskal.

Lepra eller spetälska var under medeltiden en smittosam och invalidiserande sjukdom. Det blev vanligt att man långt utanför städerna uppförde jakobshus, som innehöll hem för kringströvande leprasjuka och en kyrka. Märket på väggen utanför kyrkan var skalet av en pilgrimsmussla. I Solna, långt utanför stadsmuren, låg ett jakobshus. Senare flyttades den kyrkliga verksamheten till en tomt mitt emot slottet Tre Kronor och bredvid Kungsträdgården. Där ligger kyrkan kvar än idag och dess tegelröda väggar får Operan och Slottet att se trista ut.

Denna lilla vackra kyrka är nedläggningshotad. Jakobs församling finns inte mer och de gamla bostadshusen i området är rivna eller förvandlade till kontorsfastigheter. Ibland är det mässa i kyrkan och då brukar folk strömma till.

Denna dag har jag lagt undan mina böcker om helgon och bara försökt tränga in i Jakob den Rättfärdigs tankevärd. Hans förmanande ord om ordens eld och att människan måste vara hederlig i alla sina handlingar. Hans ord är högaktuella med tanke på verbalt våld på nätet och att hästkött felaktigt kallas för nötkött.