Det är viktigt at ha god balans och om man halkar och snabbt måste kunna stå stadigt på fötterna. Sätten att öva sin balans är många och de är inte jobbiga att göra. Problemet är bara att komma ihåg att göra några av övningarna ett par gånger varje dag.

Nin personlige tränare Johan på House of Shapes har gett mig flera övningar som jag både kan göra hemma. Hemma har jag glest med möblerna och slängde för flera år sedan ut två stora soffor och ett otympligt soffbord. Nu har jag två gymnastikbollar, som jag bör träna på varje dag. Tyvärr blir detta inte av.

Ett av mina problem med balansen är att jag är passgångare och denna egenhet är det näst intill omöjligt att träna bort. Ett tips jag har fått av Johan är att spänna magmusklerna vid alla balansövningar. På den runda balansplattan går det bra men det är betydligt svårare att komma ihåg magmusklerna när jag kämpar på bollen.

För drygt två år sedangjorde jag för första gången Johans balansövning på bollen. Jag fick veta att jag skulle ligga på magen och ta stöd på golvet med både händer och fötter. Därefter måste jag tänka på att spänna magen och samtidigt sträcka ut vänster ben och höger arm. Det kändes obehagligt och jag rullade av bollen. Johan var van vid mig och visste att jag inte skulle ha några svårigheter att komma på fötter.
”Heja”, sa han glatt. ”Det är inte många åttiplussare som klarar av att komma på fötter efter en sådan vurpa. Försök igen!”
Den här gången spände jag magmusklerna så hårt jag orkade och i ett par sekunder klarade jag att lyfta en arm och ett ben samtidigt. Johan log uppmuntrande.
”Din passgång förnekar sig aldrig. Försök igen, höger arm och vänster ben!”

Då lyckades jag inte utan fick bara upp det ena benet. Denna vinter har det gått bättre och jag har vant mig vid att tänka mage, vänster arm, höger ben.

Denna balansövning glömmer jag ofta att göra. Det är tankemödan som är det stora hindret och inte övningen. Jag har upptäckt att övningen har hjälpt. Några svårigheter att ta mig fram på osandade och isiga trottoarer i min förort har jag inte.

Igår upptäckte jag att balansövningen på bollen har underlättat det dagliga livet vid andra tillfällen. Jag skulle hjälpa en grannfru att ta ner både gardiner och gardinstänger. Hon är änka och har sålt villan och allt skall bort innan den nye ägaren flyttar in den förste mars. Grannfrun såg förskräckt ut när jag klängde upp på stegen och utan att tappa balansen började kämpa med gardinerna och använde båda händerna samtidigt. Jag upplevde en fantastisk lyckokänsla under taket. Jag kunde stå stadigt med båda fötterna och detta utan att ta stöd mot väggen med den ena handen. Utan att behöva tänka på saken spände jag magmusklerna. Allt gick snabbt och grannfrun var stum av häpnad när jag kom ner från taket. Då sa hon glatt:
”När väl flyttningen är klar borde jag nog också gå på gym och skaffa mig en personlig tränare. Minns du den gamla scoutsången om elefanten som balanserade på en spindeltråd?”

Jag nickade hoppas att hon söker upp det stillsamma seniorgymet i Fruängen.

Jag var under hela min uppväxttid omgiven av äldre och ogifta kvinnliga släktingar. De fanns på både mammas och pappas sida. Då och då bad jag dem berätta vad de varit med om i sitt liv och varför de inte hade gift sig. Detta var en fråga som var en smula oanständig. I min miljö pratade man aldrig om kärlek och sex. Hur barn kom till var något en flicka inte skulle veta något om förrän på bröllopsnatten.

Jag slukläste veckotidningarnas kärleksnoveller, som jag inte tyckte stämde med den bistra verklighet jag växte upp i. I min fantasi hittade jag på kärlekshistorier, som jag tyckte skulle passa in på mina fastrar. Jag kunde aldrig skriva ner mina historier, eftersom det var krig och blyertspennor var en bristvara. Ibland stod jag förgäves i kö i en pappershandel för att köpa en penna. När det var min tur påstod expediten att pennorna redan var slutsålda. Jag trodde inte på detta eftersom mina äldre bröder aldrig hade några svårigheter att köpa pennor.

Faster Signe var född 1880 och hade vuxit upp under knapphetens kalla stjärna. Hon hade utbildat sig till folkskollärarinna och under sina aktiva år som lärare lärde hon sig att hotfullt knyta näven mot uppstudsiga barn. Hennes händer var feta och slappa och såg inte farliga ut. Jag har ett intryck av att faster Signe såg ganska dåligt och att hon var för kokett för att skaffa sig glasögon. Ibland bad hon att jag skulle läsa predikoturerna högt för henne. Hon valde omsorgsfullt ut vilken kyrka hon skulle gå till. Prästen skulle vara ung och vacker och helst kunna sjunga bra. Vad han sa i predikan spelade inte så stor roll eftersom faster Signe ibland kunde medge att hon ofta somnade på kyrkbänken.

Varje sommar åkte faster Signe tåg från Göteborg till Berlin och stannade där i ett par veckor. Jag var nyfiken på storstaden Berlin och frågade faster Signe vad hon hade sett. Svaren blev mycket undvikande och det enda hon berättade om var att kaffet på tågfärjan mellan Trelleborg och Sassnitz var gott och att kakorna var utsökta. Ibland visade faster Signe vad hon köpt i Berlin. Bland de finaste fynden var en äkta kinesisk och broderad morgonrock, som hon kommit över billigt när en judisk familj sålde allt de hade i sin stora lägenhet.

Vi delade sommartomt med min mina ogifta fastrar, en ogift farbror och deras hembiträde. Varje morgon kom faster Signe ut på trappen i morgonrocken, som fladdrade runt hennes korta och feta ben. Under rocken kunde jag skymta ett långt nattlinne i vit bomull. Det såg lika romantiskt ut som i de engelska kärleksnovellerna från det första världskriget. Här väntade herrgårdsflickorna ibland förgäves på att deras uppvaktande kavaljerer skulle komma hem från kriget. När jag såg faster Signe stå på trappan ner till gräsmattan funderade jag över om hon var hemligt förlovad med en tysk officer.

Sista sommaren faster Signe for till Berlin var 1939. Sedan bröt kriget ut och det var farligt att ge sig ut och resa. Faster Signe gick runt på landet och vantrivdes. Det enda trevliga som hon hade var att reta mamma för att hon inte varje gick ner till den leriga och steniga stranden och badade. Ibland följde jag med faster Signe. Det var inte roligt eftersom jag aldrig lyckades komma ut på så djupt vatten att jag kunde simma. Vid stranden brukade det ofta finnas barn, som lekte i vattenbrynet. Senare har jag fått höra att faser Signe ofta röt åt dem på tyska.

En regnig hösteftermiddag under krigsåren knackade det hårt och hotfullt på köksdörren. Den ende som vågade öppna var pappa. Utanför stod en storväxt judisk klädhandlare, som bodde i samma kvarter om vi och hade en affär i gamla Haga. De flesta i kvarteret var rädda för honom. Pappa bad honom stiga in i arbetsrummet för att de där skulle kunna prata i lugn och ro. Det blev helt tyst i vår lägenhet och alla spetsade öronen för att höra vad det var den barske juden tänkte bråka om.

Klädhandlaren hade inget att klaga på prästbarnen, som han upplevde som artiga och trevliga. Problemet var pappas syster Signe, som i sin klass hade två judiska flickor. Hon hade under en lektion tvingat dem att stå upp och ur läseboken läsa kristna dikter högt. När en av flickorna hakade upp sig på krångliga ord skällde faster Signe ut henne och kallade henne för obegåvad judeslyna. Nu ville klädhandlaren anmäla faster Signe till folkskoleinspektören. Han ansåg att kristna dikter bara fick förekomma under kristendomslektionerna och morgonbönerna. Dessa var enligt folkskolestadgan judiska barn befriade från.

Hur det gick sedan fick vi aldrig veta. Pappa följde med klädhandlaren ut genom husets stora trappa mot gatan. Sedan var han borta i flera timmar och jag nu gissar att de traskade hem till folkskoleinspektören, som bodde inte långt ifrån vårt kvarter. Nästa sommar var tonen mellan faster Signe och vår familj mycket spänd och faster Signe fräste åt mig så snart hon såg mig. Varje morgon gled hon sorgset under flera timmar runt i trädgården klädd i den kinesiska sidenmorgonrocken och ett vitt nattlinne. Nu satte min fantasi fart igen. Faster Signes hemlige fästman var en nazistisk tysk officer, som tidigare skickade brev till henne. Jag fick på omvägar veta att faster Signe hade haft ett postfack i Göteborg. Att hon sagt upp detta betydde säkert att den för oss okände fästmannen stupat i kriget.

Mamma gjorde denna sommar sitt bästa att muntra upp stämningen genom att bjuda på surrogatkaffe uppblandat med riktigt kaffe och vetebröd. När kaffepannan var tömd och veteskivorna uppätna började mamma läsa högt ur Wilhelm Mobergs tysklandskritiska bok ”Rid i natt.” Redan efter ett par minuter resta faster Signe sig upp och sa att hon tänkte gå och bada. Dessutom tyckte hon att mamma var en badkruka.

Om mina fantasier om faster Signe stämde med verkligheten fick jag aldrig veta. Hon fanns plötsligt i mina tankar när jag för ett par dagar sedan upplevde vårens mode när det gäller morgonrockar. Naturligtvis måste alla skaffa något snyggt och flärdfullt till sommarens semesteräventyr. Jag gick in och tittade på prakten och blev besviken. Allt var i vitt med stilfulla mönster i svart. Jag letade upp en kvinnlig och ung expedit och frågade om de hade broderade morgonrockar. Jag villa bara titta och hade inga tankar på att köpa en morgonrock i konstgjort silke. Svaret kom omedelbart.

”Varför broderat när tryckt är billigare? Själv tycker jag det är fånigt med morgonrockar.”

”Stackars flicka” tänkte jag. ”Hon har aldrig insett det tjusiga i att läsa kärleksnoveller om engelska herrgårdsfröknar.”

Idag är det Askonsdag och Fastan har börjat. I Sydeuropa år de glada karnevalernas tid över och alla bör leva på en köttfri diet och inte mumsa sötsaker. I gamla tider gällde detta i vårt land. Till den förbjudna maten hörde semlor och årets sista semla skulle ätas tisdagen före Askonsdagen.
Inatt har min mage bråkat. Detta beror på att jag igår utsatte kroppen för semmelfrossa. Gårdagen började med ett tufft pass på mitt gym och efter detta bjöds vi på kaffe och semlor. Jag var glupande hungrig och åt mer än jag borde. På hemvägen handlade jag på Ica och här stod personalen uppradad och bjöd på kaffe och semla. Trots att jag redan var mätt smällde jag i mig en halv semla innan jag plockade ner i kundvagnen allt jag skulle handla.

Jag borde inte äta semlor men jag gör det ändå. En enda liten semla fylld med marsipan och vispgrädde kan ge med hemska magsmärtor som utvecklas till ett vidrigt gallstensanfall. Trots detta dras jag till konditoriernas disk med semlor som en fjäril dras till ljuset. När jag står och tittar på dessa läckra bakverk brukar jag inse att jag tycker bättre om en ostfralla och nästan alltid slinker jag in i en livsmedelsbutik och köper en bit ost.

Min förtjusning i semlor beror på en händelse våren 1939. Jag gick i andra förberedande klassen i en privat flickskola i Göteborg. Vi hade helt andra tider än de andra skolorna. Vi började som alla andra skolbarn klockan åtta men fick inte gå hem och äta frukost, utan skulle ha ett smörgåspaket med oss. Under en sträng lärarinnas vakande ögon skulle vi sluka smörgåsarna på en kvart och därefter måste vi i alla väder dra på oss kläderna och gå ut och leka i parken bredvid skolan. Efter detta hade vi ett par lektioner till och slutade skolan redan klockan 12.30. Jag vantrivdes i skolan och kände mig utanför, vilket till stor del berodde på att jag var klassens sämst klädda unge och en enda som inte varje tisdag direkt efter skolan i mammas sällskap fick traska till en dansskola. Det sista berodde på att pappa var präst och att kyrkan ansåg att dansa var att bryta mot budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”.

Mina klasskamrater levde efter årstiderna och jag efter kyrkoåret. Strax efter Trettondagen och fram till Askonsdagen var det tillåtet att varje tisdag ära semlor. Hemma serverades det bara semlor en enda gång under denna tid och de var vardagens lyxmat. Marsipan och vispgrädde var dyrt. Mamma var noga med att räkna hushållskassan, som måste räcka till mängder av mat till mina ständigt hungriga äldre bröder, till kafferep för församlingens syföreningstanter och till pappas cigarrer. Någon vardagslyx fanns det inte pengar till.

Årets enda semla brukade vi äta när mina äldre bröder hade frukostrast, vilket ofta sammanföll med pappas matrast på pastorsexpeditionen. Den tisdag vi skulle få semlor fick jag som matsäck med mig två skivor av en söt sirapslimpa och som pålägg fläskflott. Det var inte gott och efter frukostrasten längtade jag intensivt efter min semla, som jag visste stod i skafferiet. Denna dag gjorde det ingenting att mina klasskamrater kom till skolan i sjömansklänningar med nystrukna vita kragar för att efter skolan få lära sig att dansa vals.

Hemma i köket möttes jag av lukten av kaffesump och doften av dyr parfym. Mamma stod vid spisen och kokade av kaffesump. Utan att ta av mig ytterkläderna rusade jag in i det stora skafferiet och började spana efter min semla. Denna dag var allt annorlunda. På hyllorna stod rader av fruktkonserver och staplar av tunna sillburkar. Ingenstans fanns min semla. Jag slängde igen skafferidörren efter mig och frågade mamma var min semla fanns.
”Redan uppäten” sa mamma. ”Den mäktigaste syföreningstanten har varit här och lämnat vinster till tombolan till lotterierna för församlingens fattiga barn i nästa vecka. Jag bjöd henne på nykokt kaffe och semla.”

”Orättvist” skrek jag så det dånade i köket. ”Varför kunde hon inte ätit upp någon av pojkarnas semlor. Och jag som inte får gå i dansskola!”
Mamma tittade på mig.
”Du måste inse att Gud hatar dans, att jag måste vara vänlig mot syföreningstanterna så att de skänker till lotterierna och att det finns mängder av fattiga barn. Församlingen måste få in pengar så att de kan få mat och kläder. Sedan vill jag inte höra något mer tjat om dansskolan.”

Mammas förmanande ord gjorde mig ännu mer förbittrad. Alltså fortsatte jag att tjata om min semla.

”Varför åt inte syföreningstanten upp pojkarnas semlor? Varför får jag inte gå i vanlig folkskola och där slippa känna mig dum för att jag inte har någon sjömansklänning?”

Nu ställde mamma sig rakt framför mig och lät precis som skolans stränge inspektor, som var bror till biskopen och som alla måste lyda.

”Du måste inse att det är arbetslöshet och att det finns mängder av fattiga barn. Diakonissan måste få matpaket att dela ut. Sedan skall du vara tacksam för att din pappa är präst, tacksam för att du får lära dig Guds bud och inte att dansa vals.”
Mammas ord gjorde mig inte mindre arg. Jag tog sats för att hålla ett feministiskt tal om att jag inte kunde något budord som påpekade att pojkar var mer värda än flickor.
”Min semla” fortsatte jag att tjata.
Nu insåg mamma att hon inte kom någon vart med mig.
”Nästa tisdag skall jag gå till Petterssons konditori vid Linnéplatsen och köpa en extra stor semla till dig. Är du nöjd?”

Jag nickade och hoppades hon skulle hålla sitt löfte.
Vad mamma hade glömt var det var sista tisdagen för Askonsdag, som är den dag när fastan börjar. Vi levde efter kyrkoåret och under fastan fick man inte äta ägg, kött, marsipan och vispgrädde. När jag påpekade detta för mamma lovade hon mig att jag skulle få två semlor nästa år. Samtidigt påpekade jag att hon aldrig brydde sig om min stående önskelista vid jul och födelsedag. På den stod det en sjömansklänning. Detta gick naturligtvis inte för sig. Sjömanskragen var ett mansplagg och aposteln Paulus att skrivit och förbjudit kvinnorna att bära manskläder.

Året därpå blev det ingen semla. Då var det krig och ransonering på de flesta livsmedel och varken marsipan eller vispgrädde fanns att köpa i affärerna. Nästa gång jag åt en semla var kriget över och jag hade fyllt 16 år. Jag gick kvar och vantrivdes fula och hemsydda kläder i samma flickskola som sju år tidigare.

Idag är jag övertygad om att min annorlunda uppväxttid är en tillgång. Jag blir lycklig som en barnunge varje gång jag äter en av dessa för mig hälsofarliga semlor, jag njuter av att efter askonsdagen kunna njuta av kött från en svensk gris och om jag fortfarande känner mig sugen på en semla köpa en i konditoriet i Västertorp. Dessutom behöver jag inte rätta mig efter tvåtusen år gamla regler när det gäller kläder. Bryggkaffe är idag mitt njutningsmedel. Varje gång jag slänger filterpåsen med använt bryggkaffe tänker jag på mamma, som omsorgsfullt kokade av all kaffesump. Vissa veckor, när hon på grund av välgörenhetstillställningar i församlingshemmet hade ont om pengar, kokade hon av sumpen tre gånger.

Min semmelrevolution för 74 år sedan slog av allt att döma som ett blixtnedslag i mitt föräldrahem. Jag krävde att bli behandlad på samma sätt som mina bröder och att inte jämställas med fattigkvartrens ungar. Långt senare kom jag inklivande i mitt barndomshem klädd i långbyxor och kortärmad pojkskjorta. Min mamma titta förvånat på mig och började muttra något om aposteln Paulus. Efter detta medgav mina föräldrar att jag skulle ha fått en bättre skolgång om jag fått gå i den närmaste folkskolan och att jag hade särbehandlats hemma eftersom jag var flicka. Sedan konstaterade mamma att jag skulle få riktigt kaffe och att hon hade slutat koka av sumpen. Hon hade i radion hört att detta sumpkaffe var hälsovådligt eftersom det innehöll stora mängder garvsyra.

Tiderna har förändrats sedan 1940-talet. Ingen biskop kommer och dundrar om förbud för flickor att dra på sig långbyxor och de som ger flickorna sämre mat än pojkarna får veta att de är kvinnofientliga. Tyvärr har samma kris med arbetslöshet och barnfattigdom kommit tillbaka och också att utsatta människor söker sig till kyrkorna för att få hjälp. Hur kyrkorna finansierar denna verksamhet vet jag inte utan hoppas bara att prästerna inte känner sig tvingade att skänka pengar och därför tvingas snåla med mat och kläder till sina barn.

Idag i våra kyrkor har texten från Gamla Testamentet hämtats ur Esters bok. Ester bok för oss in i en kvinnovärd som vi delvis kan känna igen från tidningsartiklar om Iran och Irak. Bokens kvinnor levde ungefär år 460 före vår tideräknings början i skuggan av den persiska storkonungen Xerxes I eller som han kallas i Bibeln Ahasverus. Xerxes I blev kung år 486 f. Kr. tack vare att hans mycket viljestarka mamma intrigerade och lyckades manövrera bort sonens halvbröder. På den tiden var det regel av. varje härskare hade flera hustrur och att det var den första hustruns söner som räknades som arvtagare. Vad denna mamma hette framgår inte av de böcker jag har tillgång till

Historien börjar med att konung Xerxes I ställde till ett stort kalas i den vackra borgen Susa för alla de som hjälpt honom att nå framgång i krig och invadera Egypten och Grekland. Kalaset varade i 180 dagar och båda män och kvinnor var bjudna. De manliga fick veta att de fick dricka så mycket vin de ville och äta så mycket de orkade. Deras mat serverades i en stor sal, som låg långt bort från drottningens gemak och konungens harem. Under dessa glada festdagar fick inte män och kvinnor träffas. Ett av nöjena var att titta på den konst som prydde väggarna och här fanns bland annat en vacker bild på en sfinx, troligtvis hämtad från det underkuvade Egypten.

Storkonungens hustru hette Vashti och var mycket vacker. Konungen hade skänkt henne utsökta smycken och en vacker krona. På kalasets sjunde dag kallade kungen till sig sina tjänare och bad dem framföra en befallning till drottningen. Hon skulle omedelbart klä sig i sina vackraste kläder och pryda sig med smycken och sätta drottningkronan på sitt vackert kammade hår. Varför Vashti denna gång inte lydde sin make och sin konung vet vi inte, kanske uppmuntrades hon till detta av sin intriganta svärmor, kanske var hon rädd för att få höra sexuella glåpord av konungens gäster eller kanske tyckte hon att denna påkostade fest saknade ett andligt innehåll.

Konung Xerxes i blev både förbryllad och arg på sin hustru. Det första han gjorde var att kalla till sig sina rådgivare för att be om ett gott råd. Alla var överens om att det var varje kvinnas skyldighet att alltid lyda sin makes befallningar. De kvinnor, som inte gjorde detta, borde därför inte längre få vistas sin makes hus. När Vashti försvunnit skulle kungen skicka bud till ståthållarna i sina tolv provinser och be dem välja ut den mest behagfulla och orörda flicka de hittade. Dessa tolv oskulder skulle föras till kungens harem. Varje månad skulle han prova en av dessa flickor och den av de tolv han uppskattade mest skulle bli hans drottning. Vad som hände med de övriga flickorna framgår inte av Bibeln. Troligtvis fick de stanna kvar i kungens harem och tjänstgöra som hans bihustrur.
När allt detta hände fanns det i Persien en mycket stor grupp judar, som inte hade flyttat till detta land frivilligt utan blivit bortförda när Persien invaderat deras land. De flesta av dessa judar levde efter sin egen lag, Talmud, och vägrade att finna sig i de religiösa riter som kungens befallningshavare ansvarade för. Många av judarna var välutbildade och dessa kunde få tjänster i konungens kansli. En av dessa, Modokaj, hade fosterdottern Ester eller på svenska Stjärna. Ester var mycket vacker och arbetade som tjänsteflicka i en förnäm familj.

Ester valdes ut för sin provins och innan hon steg in i kungens harem fick hon förmaningar av Mordokaj att inte tala om att hon var judinna. Ester blev den tionde flickan som kallades in till kungen, som ögonblickligen blev förälskad i henne och några dagar senare gifte sig med henne och upphöjde henne till landets drottning.

Några veckor senare föreslog en av kungens rådgivare att judarna skulle utrotas. De var farliga för landet på grund av att de hade sin egen lagstiftning och dyrkade sin egen gud. Då ingrep Ester. Hon talade om varifrån hon kom och lyckades övertyga sin make Xerxes I att judarna inte var farliga och att de därför inte skulle dödas.

När jag nu som vuxen och utan barndomens pekpinnar läser om Esters bok inser jag vilken otroligt bra bok detta är. Jag är inte ensam om att gilla boken, det gjorde också Carl Mikael Bellman. Han skrev om boken till en sång, som det gick att samtidigt som man skålade med varandra dansa menuett till.

Ur Bellmans sång nummer 40:

Drottning Vasthi vill ej lyda,
lät en ann sin krona pryda:
pigan Esther fick en gyllne skrud,
blev en kungabrud.
Hon bad en kusin, Mardochai —
judar äro skälmar, veta vi…
Skål för gamla juden!
Skål för unga bruden!
Skål för hela frieri!

Skål för den rättframma Ester, som lyckades övertyga sin konung, härskare och make att inte tillåta etnisk rensning i sitt land!

Bilden, som jag hittat på nätet, föreställer ett av konstverken som fanns i den anrika borgen Susa.

De gymdagar på House of Shapes när jag inte har någon personlig tränare njuter jag av livet. Då kopplar jag bort mina tankar och min oro för morgondagen. Kroppen har tagit över och jag märker knappt vad som händer runt omkring mig. Musikens rytm kryper in mig och musklerna följer efter utan att jag märker detta. Ibland händer det att Håkan eller Johan förgäves försöker komma i kontakt med mig. Då är jag djupt inne i en meditation.

Efter ungefär tio minuter säger kroppen ifrån att den vill vila och medvetandet om livet omkring mig tassar försiktigt in i mig. Då har jag ingenting emot att byta några ord med de andra som finns i gymet.

I förra veckan stötte jag på Sara, som stäckte på benen efter en serie knäböjningar. Jag hade under en vilopaus i smyg tittat på henne och blivit nyfiken om hon också kopplade bort medvetande när hon kämpade med tyngder ar olika slag. Sara blev glad över min fråga och vi pratade en liten stund om meditation på gymet. Sara hade synpunkter som jag inte hade tänkt på.

Saras bästa tips är att man måste anpassa de rörelser som de personliga tränarna ger anvisningar om till den egna kroppen, det egna temperamentet och den sinnesstämning man har just då har. Rörelserna och tempot blir olika om man är glad eller nedstämd. När det gäller att stärka benen genom att med en tyngd i händerna göra knäböjningar kan man välja olika slags tyngder. Många tränare brukar föreslå ett hjul något som inte passade Sara. Hon hade bytt ut hjulet mot en av de tyngre hantlarna.

Jag känner några som inte kan motionera på ett gym utan att vara med i en grupp eller ha en personlig tränare. Att kämpa ensam vid de olika apparaterna gör dem ibland nervösa, de börjar till exempel fundera över obetalda räkningar, vad de skall laga till för middagsmat eller om någon anhörig fyller år de närmaste dagarna. Oron för allt detta gör att de ibland i panik lämnar gymet utan att varken stretcha eller duscha. När jag hör om detta inser jag vilken tillgång det är att kunna meditera på gymet.

Ett bra sätt att komma i meditationsstämning på gymet är att inte stressa innan. Jag vet att jag är privilegierad eftersom jag inte behöver åka tunnelbana till gymet utan kan koppla av med en lång promenad, som delvis går utefter Mälarens stränder och över Liljeholmsbron. Nu när det är vinter går jag inte hela vägen utan nöjer mig med att traska över bron. Att gå eller jogga är ett sätt att stressa ner och koppla bort dagens bekymmer. Före ett meditationspass bör man undvika att köra bil och sedan vara tvungen att leta efter en parkeringsplats. Det är bara ett fåtal människor som klarar detta utan att bli en smula irriterade.

Bilden föreställer Sara

Jag tycker det är spännande med reklam i tunnelbanan trots att jag inte gillar att springa ut och in i olika affärer för att spana in det nya modet eller alla de prylar, som heminredningsexperterna tycker att vi behöver. Reklamen för mig rakt in i det svenska konsumtionssamhället. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket av det som företagen gör reklam för skall sopsorteras.

Igår var det ny reklam på många ställen i tunnelbanan. Jag fick veta att försvaret inte snålar, när det gäller att utbilda ungdomar av båda könen till elitsoldater, att fallen av barncancer ökar, att en snabbfrukost på Pressbyrån kostar 30 kronor, att lätta skidor för längdåkning inte kostar en förmögenhet och mycket, mycket mera. När det gäller prylar bör alla kvinnor, oavsett ålder, köpa en ny och färgglad uppsättning nya underkläder. Rött, svart och grönt gör sig bra mot den svenska och vinterbleka huden på bara magar och välformade halsar.

I biljetthallen nedanför Högalidskyrkan hade en stor affisch med reklam för små, näpna och tomteröda underkläder kommit upp. Bilden på flickan, som hade tagit på sig det lillnissan har under särken, gjorde att jag ställde mig nära affischen för att i detalj kunna studera bilden. Rusningstiden var över och damen i biljettluckan satt lugnt och virkade på en spets och ingen såg vad jag gjorde och ingen kunde börja fundera över om jag hade lesbiska böjelser. Det jag såg förskräckte mig. Bilden talade sitt tydliga språk. Modellen hade bröstinplantat och hade också låtit skära bort delar av de yttre blygdläpparna. Texten berättade också att med dessa underkläder behövde man ingen extra stoppning för att få en läcker byst.

I gymets omklädningsrum hör jag ibland hur tonårsflickor diskuterar vad killar tänder på. Tydligen skall det vara bröst, som ser ut och känns som väljästa och ugnsklara vetebullar och ett skrev som liknar en könslös barbiedocka. Det skulle vara spännande att klä ut sig till man och nästla sig in i grabbarnas omklädningsrum vid gymnastiksalen i en grundskola. Jag skulle vilja fråga reklammakarna om de har gjort denna informationsresa till ett omklädningsrum eller om det bara är deras egna sexuella fantasier som styr underklädesmodet och reklamutbudet. En annan fråga jag skulle vilja säga är om reklammakarna fortfarande i smyg leker med vanskapta barbiedockor.

Flickan på bilden är anonym. Vad skulle hända om hennes namn blev känt? Skulle hon på nätet få veta att hon är en vidrig hora?

Jag ogillar censur av text och bilder. Nu längtar jag efter bilder som visar bilder på flickor, som inte har varit med om en plastikoperation eller har låtit en klåfingrig gynekolog skära i deras skrev.

Vilket stort modeföretag vågar sig på detta grepp?

Jag brukar sätta stor ära i att vara ordentlig och inte slänga allt skräp jag hittar i vår soptunna. Ibland orkar jag inte med detta på grund av allt skräp som har samlats vid återvinningsstationen tvärs över gatan.
Vi bor vid en bred gata, som under nattetid är en smitväg från centrum till Södertälje. I skydd av mörkret brukar det komma folk från fjärran stadsdelar, några har med sig välsorterade sopor medan andra bara gömmer påsarna på utrymmet mellan containrarna för glas och plast. Ibland tidigt på lördagarna kan det se förskräckligt ut med halvfulla pizzakartonger, ölburkar och vinflaskor. Varför folk köper en pizza och sedan bara tar en smakbit och sedan slänger den bland skräpet förstår jag inte.

För några år sedan kom en granne och jag överens om att vi skulle försöka hitta adresser till dessa ”sopsyndare”. Eftersom denne granne älskar att prata i telefon, delade vi upp jobbet så att jag spanade in adresserna och han ringde. De första vi hittade var en institution vid Uppsala Universitet, ett porrtidningsförlag från Lidingö och en polis, som nyligen flyttat in i vårt område. Grannen blev otroligt nyfiken på vad polisen hade skrivit i sitt anteckningsblock och slog sig ner på sina plastpåsar i närmaste snöhög och började med ett belåtet flin läsa allt som stod i de privata anteckningarna innan han omsorgsfullt vek ihop papperen och stoppade ner dem i innerfickan på jackan. Vad som sedan hände fick jag aldrig veta, utan kunde senare konstatera att herrarna eller damerna från Uppsala tydligen har skaffat sig en egen återvinningscentral och att porrtidningsförlaget gått i konkurs. Vad polisen hade haft för sig förblev en hemlighet.

Idag har jag kunnat konstatera att städpatrullen varit framme och städat. Det var tömt överallt och inga sopor låg instoppade mellan containrarna. Nu hade jag äntligen fått möjlighet bli av med tidningar, plast, glasburkar och pappförpackningar som jag sparat sedan i julas. Allt detta var ordentligt sorterat i mängder av stora plastkassar.
Det var fler än jag som upptäckt att det var tomt i containrarna. En ständig ström av sopbärande grannar svepte fram mot återvinningsstationen. De, som bodde längst bort kom i bil, några på cykel och ett par damer i min egen ålder släpade på fullastade och slitna barnvagnar. En man i 30-årsåldern hade bytt ut sina barn mot soppåsar i cykelsläpet. Han skred fram till containern för plast flera stora plastpåsar och ur dessa spretade grenar av en nästan barrlös plastjulgran.

”Platsförpackning som plastförpackning” sa mannen glatt och försökte förgäves tränga ner den sönderklippta granen genom den trånga springan.
”Byggskrot, det borde du som karl veta” väste en sur dam medan hon plockade ner tomma burkar i behållaren för ofärgat glas. ”Forsätt till den nyöppnade tippen i Sätra!”

Efter detta tog hon på sig sin mest skrytsamma min och lät som en sträng lärarinna:
”Jag diskar minsann mina burkar innan jag slänger dem.”
Mannen med julgranen suckade tungt och försvann snabbt på sin cykel.

Jag hade med mig två kassar, en med metallskrot och en med tomma burkar. Containrarna för detta står bredvid varandra och jag började glatt med de vassa och nu tomma ansjovisburkarna. Medan jag höll på med detta kom en mörkhårig pojke i 20-årsåldern med en skottkärra, som var fylld med osorterat skrot. Han hade på sig en städrock som skvallrade om att han arbetade i ett företag som specialiserat sig på hushållsnära tjänster. Samtidigt som städrocksgrabben plockade plast i behållaren stannade en bil till och ut ur den klev en välklädd pojke, som genast plockade fram påsar med tidningar. De båda pojkarna kände tydligen varandra. Bilgrabben tog på sig en överlägsen min.
”Fixat körkortet, har lånat morsans bil för att köra hit, sedan till universitetet och hämta tjejen innan hon försvinner med någon annan.”
Den mörkhårige grabben blängde ilsket tillbaka och knuffade sig år mitt håll. Tydligen skämdes han över sitt jobb som städare.
Nu stod jag som en mur mitt emellan dessa två grabbar, som inte hade något emot att gräla med varandra. Så snabbt som möjligt tömde jag mina påsar och när allt var klart upptäckte jag att de tomma glasburkarna hamnat bland metallskrotet.

Hemma i hallen stod två kassar kvar och båda var fyllda med toapappersrullar och pappförpackningar. Ute på gatan stötte jag samman med Nyfikna Tanten, som varit och lämnat sina tidningar. Hennes ögon letade sig omedelbart ner i mina påsar. Överst i den ena låg tomma vinförpackningar.
”Oj då” sa Nyfikna Tanten. ”Du vågar visa att du dricker billigt vin. Du vet väl att i våra kvarter skall man vara vinkännare?”
Hon fortsatte att med kännarmin granska allt i mina kassar.
”Vanlig mjölk, inte ekologisk, så fler vinförpackningar. Har du alkoholproblem?”
”Inte varit här sedan Lucia” muttrade jag till svar. Då la Nyfikna Tanten huvudet på sned och viskade förtroligt.
”Jag vågar inte lägga våra flaskor här, någon kan ju se att vi ibland brukar ta en nubbe till sillen. Dottern får köra till tippen med flaskor och allt det andra.”

Då började jag otåligt stampa med fötterna för att visa att jag hade bråttom. Nyfikna Tanten förstod, nickade och försvann mot sitt hus.

Hemma funderade jag på hur sorteringsmaskinen för metallskrot är konstruerad. Är de risk för att det finns glasflisor i nästa sillburk jag köper?

Detta skrev jag igår, men det blev inte av att jag la in den på min blogg. Idag regnar det, inte roligt att kila tvärs över gatan med en ny påse med sopor.

Idag är det kyndelsmässodagen, en medeltida helg som inte längre spilar någon roll i vårt dagliga liv. Då var det annorlunda för 800 år sedan. Kristendomen var en nykomling i det bistra kulturklimatet. De små och mörka kyrkorna på landsbygden hade blivit samlingslokaler med väggfasta bänkar på långsidorna och ett kor, som stängde ute vanligt folk från det heliga altaret där det vid mässan brann ett vaxljus. I vissa kyrkor var koret så stort så att det fick plats för en trång sovplats för prästen. Utanför kyrkogården låg socknens lilla krog, dit man kunde gå och dricka ett starkt humleöl. Någon mat fick inte förekomma i kyrkan. Minsta lilla smula skulle dra till sig utsvultna kyrkråttor.

I kyrkan var det problem med råttor, som på nätterna gnagde sig in i kyrkan, klättrade uppför altaret och mumsade i sig altarljusen. Under julhelgen brukade det inte vara några stora problem dessa ovälkomna kyrkobesökare, men i början av februari hade en ny kull råttungar sett dagens ljus. Nu var råttungarna så stora att de själva kunde skaffa sig mat. Kyrkans ljus var frestande.

Från Rom kom ett beslut att kyrkorna den 2 februari skulle fira en ljusmässa i kyrkan. Då skulle de kvarvarande julljusen brinna ut och enbart ett litet ljus fick lämnas kvar på altaret. När mässan var slut måste detta ljus förvaras på ett råttsäkert ställe så att kyrkråttorna tvingades söka mat på andra ställen. Det blev fest i kyrkan och byborna passade på att ta sig en svängom i kyrkan som samtidigt doftade av altarets vaxljus och en släng av fårtalg från böndernas ljusstumpar. Prästerna gillade inte detta utan kontaktade påven, som naturligtvis till bybornas stora förtret förbjöd dans i kyrkan.

Bruket av att låta julens sista ljus brinna ner på kyndelsmässodagen var en levande tradition när jag växte upp i Göteborg. Det stod tända ljus överallt på altaret i Annedalskyrkan och predikan brukade vara ganska kort. Prästerna visste att konfirmanderna, som hade speciella bänkar längst fram i kyrkan, längtade ut i skidspåren i Slottsskogen.

Denna speciella dag hade den fattiga Tant Svensson och hennes efterblivne son fått tillstånd att sitta vid huvudingången och be alla ge henne sina ljusstumpar och julens sista pepparkakor och allra helst en liten stump av den salta och rökta julkorven. På kvällen bjöd hon in någon av prästerna på ljusmässa i sitt rum med en liten diskbänk och vedspis i ett slitet hus i gamla Annedal. Rummet var så litet att det bara fanns plats för två gäster. Mamma brukade berätta med fasa i rösten om denna ljusfest. Tant Svensson brukade få över hundra ljusstumpar och mängder av stenhårda pepparkakor, någon liten korvsnutt och torkade skivor av vörtbröd. Det var varmt i rummet och samtidigt drog det kallt från det enda fönstret. Prästfrun fick den bästa platsen i en nedsutten fåtölj vid det enda fönstret. När mamma kom hem var hon törstig av den salta korven och de söta kakorna och frusen om ryggen.

Historierna om ljus och kyrkråttor gjorde mig så nyfiken att jag frågade farbror Kalle om detta. Farbror kalle var församlingens klockare. Han var mycket barnkär men hade tyvärr aldrig fått några egna barn. Jag var välkommen att måndagen efter kyndelsmässodagen vara med om när kyrkan städades efter kyndelsmässodagens gudstjänst. Det var spännande att se hur vaktmästarna under farbror Kalles vakande ögon dammsög den stora kyrkan. Då undrade jag hur det var med råttor. Farbror Kalle medgav att han då och då måste placera ett par råttfällor i pannrummet. Hans fasa var att det skulle komma in råttor i kyrkan under aftonsången på torsdagskvällarna.
”Tänk om det kom en råtta under Fader Vår! Då skulle säkert alla fromma tanter hoppa upp på bänkarna och skrika så det ekar i kyrkan.”
Detta lät så spännande att jag funderade på att gå till kyrkan någon kväll för att spana efter råttor.

”Farbror Kalle, vad gör ni med altarljusen nu när råttorna kommer?”
Farbror Kalle skrattade glatt.
”Vi har korta ljus i alla ljusstakar. När gudstjänsten är över låser jag in dem i det lilla kassaskåpet tillsammans med kollekten. Ljusen får inte vara för långa, annars får de inte plats. Dessutom brukar jag lägga in tvålen från toaletterna bredvid ljusen.”

Farbror Kalle gjorde en paus.
”Kyrkan har ju nyligen fått en flicktoalett vid konfirmandsalarna. Du vet det där som flickor har varje månad . . .”

Menstruation var ett fult ord som inte farbror Kalle ville använda.

När jag igår på kvällen tände de sista av julljusen och åt en smörgås med frysskåpsrester av julens rökta renkorv funderade jag på hur livet har förändrats sedan jag barn. Idag skulle Tant Svenssons son fått sjukpension och hon skulle sluppit sitta i kyrkan och tigga ljus och torra kakor. Kyrkorna ordnar motionsdans i församlingssalen och efter söndagarnas högmässa är det kyrkkaffe i något rum i anslutning till kyrkan. Om det blir råttinvasion i kyrkan ringer någon kyrklig tjänsteman till Anticimex.

Ljusfesterna finns kvar men nu med helt annat innehåll. Man behöver bara slå på TV för att se allt elektriskt glitter från melodifestivalen. Kvar från de medeltida ljusfesterna finns ordet fattig som en kyrkråtta.

Jag har alltid gillat att vara ute i naturen. På en skogsstig kan det hända otroliga ting som att ett rådjur kommer framhoppande ur en buske, en uggla blir störd och flyger rakt mot skogsvandraren eller att en huggorm kommer ringlande på stigen. Då gäller det att inte tappa fattningen och att reagera snabbt för att inte skada sig. Det är nästan likadant på en gångbana i en park. Ett barn kan i fullfart komma på en cykel, en hund kan ha slitit sig och rusar rakt emot vandraren eller en boll från lekplatsen kommer susande i luften.

Jag går ett par gånger i veckan till House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm och har där min personlige tränare Johan. Johan och jag har flera gånger diskuterat hur viktigt det är för alla äldre att tänka på att man inte har samma snabba reaktionsförmåga som under sina aktiva år. Det går att på ett enkelt sätt förbättra sin reaktionsförmåga och detta är någon som inte kräver dyra och skrymmande redskap.

Johan plockade fram en stång utan tyngder och visade mig att jag med båda handflatorna vända mot golvet skulle slänga stången rakt uppåt. Därefter skulle jag snabbt vända på händerna och fånga stången i luften. Den första gången fick jag inte tag på stången förrän den var i knähöjd.
”Bättre kan du,” sa Johan uppmuntrande.
Ett nytt försök och nu gick det bättre och efter detta fortsatte jag tills mina händer tröttnade.
”Vila händerna en stund, gör några fristående övningar och sedan fortsätter du!”

Jag gjorde som Johan sa och samtidigt sneglade jag på vad han gjorde. Jag insåg till min stora fasa att han skruvat fast ett par små hjul på stången. Nu förstod jag att nu skulle jag göra samma övning som tidigare men med en betydligt tyngre stång. Detta skulle jag aldrig klara, stången skulle trilla rakt på mina tår och jag skulle få svårt att gå. När Johan sträckte stången mot mig kände jag mig gråtfärdig.

”Vågar inte, vågar inte, tappar säkert stången på fötterna!” gnydde jag och vägrade att ta emot stången.
Johan tittade förvånat på mig som om jag vore en mycket harig tant. Han la ifrån sig stången och tog på mig mina boxningshandskar.
”Nu sätter vi igång, hundra hårda slag, det klarar du.”

Innan passet var slut förmanade Johan mig att träna på detta hemma. Jag visste genast att jag kunde börja med sopborsten och sedan försvåra övningen genom att använda den tyngre och halare dammsugarstången. En enda gång tappade jag dammsugarstången. När jag insåg mitt misstag hoppade jag snabbt undan och stången dunsade ner mot den mjuka matta jag höll på att dammsuga. Detta gjorde mig på gott humör och jag beslöt mig för att utomhus pröva några trädgårdsredskap. Det första jag gjorde var att dra på mig mig först tjocka stumpor och makes stövlar med stålhätta. Nu skulle jag ut och njuta i solljuset.

Det blev en härlig dag i vintersolen. Jag ställde mig i en låg snödriva och började slänga snöskyffeln. Trots att jag hade ett par pälsfodrade tomvantar lyckades jag ganska många gånger i ett sträck slänga snöskyffeln, vända på händerna och ta emot den med ett fast grepp. Detta var roligt och jag upplevde att mina händer lydde mig perfekt och att jag hela tiden visste var jag hade mina fötter i den djupa snön. Nu borde jag klara något tyngre. Detta blev aldrig av eftersom jag i höstas varitordentlig och satt ner alla redskapen i källaren. Nu låg snöns meterdjup i källartrappan och här borde jag skotta.

Detta blev inte av. Jag kom på mig själv med att jag hade glömt att dammsuga klart inomhus. Dessutom började fötterna säga ifrån att de inte längre ville släpa sig fram i ett par för stora och tunga stövlar.

Jag gick in och medan jag städade klart funderade jag på övningar som stärker fötterna. Johan kan säkert ge mig ett tips om detta.

I dagarna borde alla studenter fira att det är 60 år sedan som staten gick i borgen för att studenter skulle kunna få låna pengar till sin utbildning. När detta hände var Tage Erlander statsminister och den man i regeringen som såg till att förslaget gick igenom var Ragnar Edenman. Denna efterlängtade reform klubbades igenom i riksdagen ungefär samtidigt som min pappa betalade av de sista av de lån, som hans äldre syskon hade beviljat honom i samband med hans studier i teologi 40 år tidigare.

Jag har tydliga minnen om vad de konservativa prästerna i Göteborg ansåg om detta beslut.

”Fasansfullt! Nu kan vilken bondtölp som helst bli biskop och en vanlig arbetartjej från Masthugget bli professor. Detta är ett grovt brott mot aposteln Paulus, som gärna predikade om att skomakarna skulle stanna kvar vid sina läster.”

När prästerna på kalas hemma hos oss yttrade detta tyckte jag att de var orättvisa mot de studenter, som vågade låna pengar till sin utbildning och göra en klassresa. Detta skulle jag aldrig ha sagt. Att studiebegåvade pojkar och flickor skulle kunna bli mer än folkskollärare och sjuksköterskor var stötande, eftersom det förde med sig att de gamla akademikerfamiljerna inte längre kunde räkna med att deras söner utan större svårigheter skulle kunna nå samhällets toppar. På den tiden var det otänkbart att en flicka skulle kunna bli biskop.

Det enda min pappa sa i denna debatt var att för att lyckas med studier fodrades utöver pengar bra sittmuskler och tålamod för att orka med att sitta och plugga minst sex timmar varje dag.

Det hela började med för hundra år sedan när min pappas förmögne och ogifte farbror i Chicago dog. Han hade testamenterat sin förmögenhet till brorsbarnen i Göteborg. Min farmor, hade när detta hände, varit änka i tio år och under stora umbäranden kostat på den äldsta dottern Signes utbildning till folkskollärare. Nu var det Signes tur att se till att de fyra yngre syskonen fick utbildning. Signe fick naturligtvis inte gifta sig, hon skulle bland annat se till att gamla mamma inte svalt ihjäl. När pengarna från Chicago kom bestämde min farmor att den yngste sonen Theodor skulle bli präst. Han var studiebegåvad och skulle säkert kunna bli biskop. Naturligtvis skulle inte Theodor gifta sig utan bo kvar hemma i sitt torftiga pojkrum.

Jag har hört flera berättelser om hur rasande farmor och faster Signe blev när pappa Theodor gifte sig och fick sin första prästtjänst i Visby. Pengarna krävdes omedelbart tillbaka. Pappa hade svikit familjen. Lönen som präst var inte stor och pappa hade sin familj att försörja. Han hade därför stora svårigheter att genast betala av lånen från syskonen.

Åren gick, jag föddes och pappa fick tjänst i Göteborg. Pappas syskon kom och gick ut och in genom vår dörr som de tyckte. Under barndomsåren upplevde jag mina ogifta fastrar som uråldriga monster, som ansåg att de hade rätt att regera vår familj. Ingen hemma vågade säga emot dem.

Grälen mellan pappa och hans syskon hade utbytts mot hotfulla muttrande, som kulminerade under de traditionella julmiddagarna. Farmor och pappas ogifta syskon skulle naturligtvis då få det bästa av julmaten och kvar till mig blev ibland bara lutfisksås och kokt potatis. Faster Signe brukade höja långfingret och med ilska i rösten förkunna att jag var en bortskämd flicksnärta som krävde att få smaka på julskinkan. Ibland fick jag en bit och kunde i tysthet konstatera att jag egentligen inte gillade denna maträtt, som dallrade av gråvitt späck. Jag satt under dessa trista middagar och längtade efter rårivna morötter och stuvad spenat.

Faster Signe brukade komma varje vår på det årliga kalaset för pappas ämbetsbröder. Hon sa aldrig speciellt mycket utan brukade bara nicka instämmande. Våren 1953, när möjligheten för underklassens barn att studera vid universitet hade öppnats, nickade faster Signe instämmande och sa att hon tyckte förslaget var uruselt. Nu skulle arbetarbarnens föräldrar kräva att folkskollärarna skärpte sig och drillade alla barn så att de kunde komma in på läroverk eller flickskolor. Det skulle bli mer arbete, fler skrivböcker att rätta.

Hösten 1954 träffade jag av en slump min make David, som pluggade kemi på Chalmers tekniska högskola. Han hörde till den första kull studenter, som nu hade fått möjlighet att finansiera sina studier. David hade lämnat livet som lantarbetare i Småland bakom sig och siktade på ett jobb i en stad, ett jobb där det inte krävdes att korna skulle mjölkas och att skörden skulle bärgas. Han var en av dessa förhatliga bondtölpar, som skulle vara med om att kämpa om platserna som professorer vid de anrika universiteten.

Dessa första ”statliga klassresenärer” möttes många gånger med förakt från omgivningen. Jag har flera gånger varit med om att David hånades som en obildad uppkomling, som borde sticka tillbaka till Småland och bli förman för en stor ladugård med mjölkmaskin. Den sista gången det hördes antydningar om detta var på min pappas begravning. Min son påpekade efteråt att pappas gamla studiekamrater, varav en var biskop, hörde hemma i den generation som varit med om att mobba Albert Einstein.

Sedan de statligt garanterade studielånen har mycket hänt. Ragnar Edenmans efterträdare inom socialdemokraterna är övertygad om att de flesta av dagens ungdomar kan kämpa sig igenom ett treårigt gymnasium och sedan fortsätta med högre studier. Den fråga jag skulle vilja ställa till honom är hur man bär sig åt att skapa goda sittmuskler och pluggtålamod hos pojkar, som hellre vill ut och ha roligt med kamraterna än att lära sig lösa knepiga andragradsekvationer och plugga det nya framtidsspråket, kinesiska.