Idag kan man idag i kyrkorna predika om profeten Jona och hans otroliga äventyr en gång för längesedan en stormig matt på Medelhavet. I min barndoms Bibel för barn slängdes Jona överbord på ett segelfartyg och i havets djup slukades han av en stor valfisk, valfisk som är ett äldre ord för val. Allt detta förbryllade mig.

Jag växte upp som ett mycket ensamt barn i närheten av Slottsskogen i Göteborg. På en höjd i denna bark låg Naturhistoriska museum dit jag sökte mig de dagar då barn gick in gratis. I en stor sal fanns den jättelika valen, som en gång flutit iland i Askimsviken söder om staden. Man kunde få gå in i valens mage och sätta sig på en bänk och känna sig uppslukad av ett fredligt havsvidunder. På en stor skylt ovanför bänken kunde alla läsa att valarna var däggdjur och att de saknade tänder. Deras stora mun var fyllt var barder, som mest påminde om tänderna på en jättelik kam. Genom dessa silade de fram sin mat och den största mat de kunde få in i sitt stora gap var räkor. Det var alltså omöjligt att en valfisk att sluka den stackars profeten Jona. Jag ville ha svar på mina frågor om detta verkligen hade skett eller om det var en saga precis som Askungen eller Snövit och de sju dvärgarna.

Den förste jag frågade var en av museets vaktmästare. Han hade alltid varit mycket snäll mot mig och svarat på mina frågor om djur och natur. Men denna gång blev han helt tyst. Jag hade hemma blivit varnad för honom. Han var aktiv i Linneakyrkan, som tillhörde det i Pappa Prästens granskande ögon det farliga baptistsamfundet. Vaktmästaren visste att jag var prästunge. Om han nu på en bänk inne i valens mage gjorde en enkel bibelförklaring och lättfattlig för mig riskerade hans ord att nå statskyrkans vakande öron. Detta ville han inte vara med om utan hänvisade mig till pappa. En eftermiddag tog jag mod till mig och frågade pappa. Han suckade tungt och mumlade bara något om att jag inte förstått texten. Därefter tog han fram en tjock teologisk lunta och lät mig förstå att han inte ville bli störd. Den profetslukande valfisken förblev ett mysterium för mig.

De sista dagarna har jag läst de tre korta kapitlen i Bibeln om profeten Jona slås jag av tanken att det är mycket mer än den stora fisken som är fel i historien. Idag känner alla tonårsföräldrar till att flickorna som regel har en stormigare pubertet än pojkar. Det brukar kunna gå att förhandla fram en bra lösning av olika problem med en pojke, medan flickorna däremot omedelbart sätter sig på tvären och gör precis tvärt om. Jag tycker att det är fel kön på profeten Jona. Han borde vara tjej och heta Johanna. Denna Johanna är en viljestark, trotsig och egensinnig tonårsflicka. Hon vet att hon alltid har rätt, hon älskar att simma och dyka samt hon anser att den gud hon aldrig får se inte skall ta kommandot över hennes liv. När hon får befallning att landvägen resa till den stora staden Nineve och predika Guds ord gör hon precis tvärt om. Hon köper en båtbiljett och ger sig ut på havet. När det blir natt kryper hon under däck och lägger sig att sova. Hon vaknar inte förrän några ur besättningen ruskar liv i henne. Då rusar byar av orkanvindar fram över Medelhavet. För att få båten lättare att rida ut de höga vågorna har man redan slängt lasten över bord. Trots detta anser kaptenen att alla skall be till sin gud och om inte detta hjälper skall någon i besättningen lämna fartyget. Då tittar alla på Johanna som ropar så det hörs över stormens vinande:

”Jag är judinna, nu ber jag till min gud att han skall stoppa alla vindar.”

Ingenting händer. Kaptenen ger befallning om att man skall dra lott om vem som skall slängas över bord. Lotten faller på Johanna, som besättningen släpar till relingen och slänger över bord. När Johanna har sjunket djupt händer ett under. Ovädret drar förbi och havet blir lugnt. Det är Johannas gud som har räddat fartyget.

I havets djup kämpar Johanna för att komma upp till ytan. Plötsligt möter hon ett stort djur, som slukar henne och plötsligt sitter Johanna som i en dykarklocka i fiskens mage. Här växlar hennes sinnelag mellan hopp och förtvivlan. Efter tre fasansfulla dagar simmar det stora djuret upp till ytan, kravlar det upp på en liten ö och här spottar det ut Johanna. Nu kan Johanna vila ut en stund för sedan fara tillbaka till den strand hon tidigare lämnat. I min tankevärld simmade hon till hamnen.
I trygghet väntar sig Johanna att Gud skall berömma henne. Det gör han inte utan befaller med barks ton att Johanna skall resa till Nineve. Där skall hon snällt finna sig i allt som Gud bestämmer att hon skall göra.

Motvilligt far Johanna till Nineve och lyssnar på vad Gud säger. Sedan fortsätter hon att göra precis tvärt om. Efter detta tar berättelsens slut och läsaren får själv fundera över vad som sedan händer när Johannas stormiga tonår är över. I Bibelns mansdominerade värld skulle hon på grund av sitt kön försvinna.

Fortfarande funderar jag på vilket djur Johanna mötte i havets djup. Igår satt jag flera timmar försjunken i böcker om djur och natur i de östra delarna av Medelhavet. Plötsligt insåg jag att beskrivningen på min barndoms valfisk stämmer bra med den fridlysta gröna havssköldpaddan. Den kan bli drygt två meter lång och väga 180 kilo. Om en späd tonårsflicka under en simturmöter detta djur blir hon säkert mycket rädd och känner att hon måste fly i panik.

Om Johanna levde idag skulle hon troligtvis bli engagerad i miljörörelsen och göra allt för att rädda Greklands vattensköldpaddor.

Upplevelserna från ett stormigt hav och möte med ett stort och samtidigt omtänksamt havsdjur skulle finnas kvar i hennes medvetande. Det stora djuret hade ju kunnat strunta i tjej i magen och dumpat henne längst ner i djupet där hon inte hade haft någon möjlighet att simma upp till ytan. Om jag blundar kan jag se Johanna stå klädd i dykardräkt på däcket på ett fartyg från Greenpeace.

Den bön Johanna i havets djup bad till Vår Herre är underbar lyrik, ord som dagens upproriska tonårsflickor skulle kunna säga efter ett vredesutbrott. De flesta av dagens flickor är skickligare att med ord beskriva vad de varit med om än sina jämnåriga pojkar.

”Du slungade mig i djupet, mitt i havet
Där strömmarna fångade mig
Alla dina brottsjöar slogs samman över mitt huvud
Jag tänkte: jag har fördrivits från dig
Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe
Djupet fångade mig
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
Där nere vid bergets rötter.”

Bilden föreställer en vitval och jag har hittat den på nätet.

Mitt gym består av två delar. Den ena, där jag finns, är ett vanligt gym med maskiner, hantlar, skivstänger och mycket annat. Den andra, House of Shapes är en dansskola med olika slag av dansgrupper som barndans, klassisk balett, house och hiphop. Dans är ingenting för mig och jag upplever alltid att jag har tre vänsterfötter när jag ger mig ut på ett dansgolv. Dessutom är jag passgångare, vilket är en försvårande omständighet vid all dansinlärning. Trots detta dras jag till det stora fönster, som gör att jag i smyg kan titta på den dansundervisning som just då pågår. Ibland tycker jag den påminner om ett intensivpass på Friskis & Svettis och ibland som fristående gymnastik med högt tempo. När jag kommer hem brukar jag stoppa in en CD med musik från mina aktiva år och försöka att som en smidig dansös sväva runt på köksgolvet. Ibland går det bra, men det vanliga är att jag känner mig som en klumpig elefanthona. Då stänger jag av musiken och sätter mig och stickar eller läser.

Denna vinter har jag haft otur med hälsan och varit tvungen att äta antibiotika. Den stränga kylan har jag upplevt som ansträngande och det har inte vara lika självklart att som i höstas tre gånger i veckan traska iväg till gymet. Brist på motion har gjort mig om möjligt ännu mer hängig och håglös. För ett par dagar sedan upplevde jag att kroppen var ovillig och inte hade lust att ta fram dammsugaren och börja städa. Alltså var det säkrast att börja motionera. Med bestämd min stängde jag dörren till städskåpet, plockade fram mina hantlar och lär musik strömma ut ur kökets lilla ljudanläggning. Nu skulle jag ägna mig åt motionsdans och också styrketräning. Orken var dålig och jag tröttnade efter knappt tio minuter.

idag på morgonen beslöt jag mig för att göra ett nytt och tappert försök och tog en CD i högen och stoppade in i spelaren. Ut i köken hördes Gunnar Wiklunds förmaningar att det alltid gick att vandra vidare. Detta var uppmuntrande och skivan fortsatte med ”Det ska va gamla låtar, det skall låta såsom förr . . ” Flåset började komma tillbaka och jag glömde för tillfället bort problemet med tre vänsterfötter och skivan fortsatte med Jules Syvains ” Klart till drabbning, klart till kärlek . . ” Denna låt hade jag under en skoldans gjort bort mig på och nu var den tredje och helt onödiga vänsterfoten tillbaka. Det var dags för styrketräning med hantlar under fyra låtar med Glenn Miller. Sedan hände det märkliga. Min tredje vänsterfot tycktes försvinna när ”Don´t sit under the apple tree . . ” dånade ut i köket. Jag kände jazzens rytm, jag njöt och jag ville inte sluta dansa.

Morgonen virvlade bort och jag blev behagligt trött och kopplade en halvtimme senare av med lugna rytmer från en av Lars Roos skivor.

Jag har flera gånger under nästan två år frågat ledningen för House of Shapes varför de inte har motionsdans för seniorer. Om jag kunde dra mig tillbaka i ett hörn av salen skulle jag mycket gärna vilja vara med i en sådan grupp. Det vanliga svaret är att man skall tänka på saken. Nu tror jag det är nästan för sent. Det går i Stockholm att hitta motionsdans som är helt gratis.

Svenska kyrkan gör nu allt för att inte tappa fler medlemmar och för att få fler att upptäcka det kristna budskapet. Borta är min barndoms straffpredikningar om att det skall betraktas som äktenskapsbrott att läsa romaner, ensam gå på långpromenader, lyssna på musik och dansa. I min församling anordnas helt gratis en kväll i veckan hand-i-hand-dans, som varar i drygt en timme. Efter detta kommer en kort andaktsstund med meditativ musik. Andra församlingar har liknande erbjudande.

Om House of Shapes kommer på andra tankar och startat en grupp med motionsdans för seniorer skulle jag trots kostnaderna föredra detta framför meditativ dans i kyrkans lokaler. Jag har behov at att se folk i alla åldrar röra på sig, småprata med obekanta tjejer i omklädningsrummet och få lyssna på andra rytmer än jag är van vid. Genom att i smyg titta på någon av dansklasserna kan jag få inspiration till att sväva runt på köksgolvet till gamla låtar som ” I did it my way.”

För drygt en vecka sedan fick jag ett mail från Stockholms Stadsmission. Jag var inbjuden till en fest på deras skola i Gröndal. Anledningen till detta var att jag för cirka 20 år sedan fick hederstiteln ”skolfaster”. Detta berodde på att två av min makes brorsbarn arbetade som lärare på Stadsmissionens folkhögskola i Gröndal. Skolan hade behov av att någon kom och berättade dels om svunna tider vid Liljeholmens tunnelbanestation och även hur det var att växa upp på 1930-talet, den tid som präglades av rasbiologiskt tänkande, arbetslöshet och hur olika pojkar och flickor behandlades av sin familj, skolan och samhället.

Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.

Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta. När de äkta barnen föddes måste mamman vara gift med barnens pappa. De ogifta mödrarnas barn kallades för oäkta och för dem gällde speciella regler. Det var inte självklart att en begåvad och oäkta pojke skulle få gå på ett högre allmänt pojkläroverk. Eftersom pappa var präst och vi hade ett vigselrum hemma kunde jag som barn se vad detta innebar. Det hände mer än en gång att en brud i för liten mammaklänning kom instapplande med en man för att i sista stunden gifta sig. En gång gick fostervattnet mitt under vigseln. Mamma, som var bröllopsvittne rusade till telefonen och ringde efter en taxi och pappa lät orden rusa fram för att snabbt kunna avsluta vigselakten. Av vad jag senare hörde föddes det äkta barnet i taxibilen.

Det fanns en annan indelning av barn, som troligtvis bara tillämpades i vissa delar av de större städerna. Barnen klassades som A, B eller C. A-barnen kunde vid vissa högtidliga tillfällen få en gratis banan eller apelsin på barnsjukhusen. För att vara A-barn skulle man ha blå ögon, ljust och självlockigt hår. Utan svårighet kunde dessa barn lära sig rabbla katekesen och för flickorna gällde det att kunna klä av och på en fånig babydocka och snyggt kunna rita av medlemmar ur den svenska kungafamiljen. C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.

Jag hade svart och spikrakt hår och nötbruna ögon. Mina favoritleksaker var en nallebjörn och min brors lastbil. Det kunde hända att jag under någon syföreningstants vakande ögon fick leka med min fem år äldre brors elektriska tåg. Detta var otroligt roligt och när jag efter detta nöje skulle drillas i att klä på babydockan tyckte jag livet var orättvist. Det hela blev ännu mer obehagligt eftersom min bror stod bredvid och hånflinade åt min fumlighet. Han var grabb och skulle därför aldrig behöva ägna sig åt sådana kvinnogöromål som att byta blöjor på småbarn.

En dag ett par år innan jag började skolan slängde min äldste bror i vredesmod ifrån sig Euklides lära i geometri på köksgolvet. Jag tyckte boken såg rolig upp och plockade upp den. Jag kunde inte läsa men teckningarna med rektanglar, kvadrater och trianglar roade mig. Jag hittade en pennstump och började rita av bilderna. Nu fylldes jag av glädje och jag letade reda på en trasig tumstock i städskåpet och började mäta olika små föremål och rita av dem . Papper efter papper fylldes med i min mammas ögon märkliga bilder. Hon avskydde geometri och visste inte om hon skulle ta tumstocken ifrån mig.

När jag sedan började skolan blev tisdagarna fasansfulla. Då hade vi katekesförhör. Jag hörde till de sämsta i klassen när det gällde att rabbla katekes. Denna tisdagsplåga pågick i fem år. När dessa hemska läxor var extra långa undrade jag om jag skulle tappa min B-klassning och bli ett C-barn. Vad det innebar att bli steriliserad hade jag inte den minsta aning om, bara att det var ett straff för att jag inte kunde mina katekesläxor.

Att berätta om min märkliga barndom för en yngre generation är svårt. Många har svårt att ta till sig vad som hände och undrar varför 1930-talets flickor inte gjorde revolution och började slåss med paraplyer eller städredskap. Visst hade jag lust, men jag vågade inte. I mitt inre fanns en bild av ett mycket hotfullt samhälle, ett samhälle som hatade mörkhåriga flickor.

Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.

Nu tycker jag att livet leker för mig. I köket har jag en leksakslåda, som är fylld med roliga verktyg som en elektrisk borrmaskin, en skruvdragare, en liten batteridriven häcksax och mycket annat. Jag tror inte att jag skulle njuta lika mycket av dessa prylar om jag inte som barn ständigt fått höra att det var att bryta mot Guds lag att leka med pojkleksaker. Katekesrabblandet hade en stor fördel. Jag hade inga svårigheter att lära mig den krångliga tyska ordföljden.

Min make David är också mörk. Hans hemby låg långt från ett sjukhus och ingen hade varken tid eller råd att fara till Värnamo för att bokstavsbestämma sitt barn. Byskolan var en varannandagsskola och där var undervisningen koncentrerad till det allra viktigaste. Det enda som eleverna behövde lära sig utantill var vissa nationella sånger och några vanliga psalmer. Undervisningen var lika könsneutral som en motorvärmare är idag.

Jag saknar åren som Stadsmissionens ”skolfaster.” Det skulle vara roligt att komma tillbaka till en skolklass. Idag skulle jag ta med mig bananer, tumstock, borrmaskin och ett paket blöjor för att demonstrera hur samhället har ändrats. Ve den flicka som inte kan skruva ihop ett byggsatsbord från IKEA och fy skäms på den pojke som inte kan byta blöjor på ett litet barn! Bananer och apelsiner, som vara dyra under 1930-talet, är numera vardagsmat för båda könen och också oberoende på vilken hårfärg man har.

Under de sista fem åren har det vuxit upp en helt ny förort vid den östra spetsen av sjön Trekanten. Den har fått namn efter det anrika och nu rivna värdshuset Liljeholmen. Den östra delen av området kallas ibland för Marievik och ibland för Årstadal. Området räknas till den yttersta ringen av Stockholms innerstad.

De styrande i Stadshuset hade räknat med att äldre villaägare skulle sälja sina hus till barnfamiljer och flytta in i de nybyggda lägenheterna. Så blev det inte. Villaägarna föredrog att bo kvar och unga barnfamiljer flyttade in i de höga husen. Naturligtvis förde detta med sig problem eftersom ingen hade planerat för daghem och en lågstadieskola. Det man hade hoppats på var att köpstarka kunder skulle komma strömmande till den nya gallerian i fyra plan. Längst ner i tunnelbaneplanet ligger bland annat ICA, Systembolaget och en brödbutik och högst upp Clas Ohlson

Mitt intryck är att när arkitekterna har ritat detta nya kommersens tempel han man sneglat på en gammaldags engelsk trädlabyrint. I de klassiska romanerna kunde man lätt gå vilse och slottsherrens betjänt måste då rycka ut och lotsa ut nyfikna och förälskade par. Förra fredagen försökte jag inbilla mig att jag levde i England för två hundra år sedan och sökt äventyret i labyrinten ICA. Mitt mål var att hitta hyllan med sillburkar. Detta var svårare än jag trodde. Jag gick bara runt och runt och det enda jag såg var barnmat, toapappet och tvättmedel. Det hade onekligen varit roligare med träd än staplar av burkar och paket av olika slag. Till slut hittade jag en ung grabb, som vräkte gul lök i en stor låda. Han hörde inte till ICA utan var i Liljeholmen för att leverera lök av olika slag. Grabben kände sig lika vilsen som jag och tipsade mig om att gå tillbaka till utgången och sedan hela tiden hålla mig till vänster. Då skulle jag förhoppningsvis komma till avdelningen med färdiglagad mat och där kunde jag haka på en mamma med barnvagn. Hon var säkert på väg mot kassorna. Sedan skrattade han glatt:
”Färdiglagat är skapligt här, köp medan du går förbi!”

Jag gjorde som grabben sa. Ingången var lätt att hitta eftersom någon här hade skapat ett konstverk av körsbärstomater. Hela avdelningen för frukt och grönsaker var vacker och ledningen borde skicka in en skicklig fotograf för att visa att Liljeholmen håller samma estetiska klass som Östermalmshallen. Jag tittade på priserna och konstaterade att allt i denna avdelning var betydligt dyrare än i det invandrartäta Skärholmen.

Jag gjorde som grabben sa och kom in i dofternas avdelning. Eftersom det snart var dags för lunch och slanka flickor trängdes vid disken där man kunde plocka till sig sin egen sallad. Jag förstod att de hade gått in för att äta hälsosamt för att inte gå upp i vikt. Dofter av grillat kött, vitlök och timjan slog emot mig vid den långa disken för färdiglagat. Allt såg läckert ut. Eftersom jag inte gillar vitlök köpte jag ingenting utan gjorde det jag inte skulle göra. Jag vände mig helt om, gick rakt fram och sedan åt höger. Nu var jag i en mycket stor avdelning för färskt kött.

Plötsligt var jag inte i en engelsk labyrint utan på den marknadsplats i Paris som jag var på för knappt 20 år sedan. Då var det söndag, mor var i kyrkan och männen skulle laga en festmåltid åt familjen. De franska männen diskuterade ivrigt olika matrecept och vinsorter med varandra och där hade jag ett intryck av att de gått till marknadsplatsen för att prata och att hustrun efter mässan snabbt skulle trolla fram lunchmat av det som fanns i kylskåpet.

Här på ICA var det samma stämning. Framför den manuella och stora köttdisken stod jeansklädda män, som var väl försedda med barnvagn och kassar. De kom från den nya typen av familj, en man i mogen ålder har tröttnat på hustru och tonårsbarn, har hittat något ungt och läckert, gift om sig och njuter av att vara pappaledig. Nu kan han få utlopp för sitt stora intresse, som är matlagning och vinprovning. Att stå i kö och trängas bland kokboksläsande män och barnvagnar hade jag ingen lust till utan luktade mig fram till disken för färdiglagat, hakade på en jäktad flicka med en påse full med sallad och hamnade vid hyllan för biodynamiskt hårt bröd. Detta verkade intressant och jag tog ett paket, följde sedan efter flickan med salladskassen och kom till kassan. Där hade jag totalt glömt bort att jag hade gått in i ICA för att köpa sill. Jag betalade och gled med strömmen ut i gallerian och kom rakt på butiken med bröd, som ligger som en vattendelare mitt i gallerian. Jag föll för frestelsen att leva sunt och köpte en morotslimpa.

Hemma konstaterade jag att både det hårda brödet och morotslimpan smakade bra. Därefter tog jag på mig kläderna och traskade i januarikylan till min egen ICA-affär för att köpa sill. Det första jag såg var att det var extrapris på just den sill jag ville ha och att kilopriset på potatis var två kronor lägre än i Liljeholmen.

Här var det kö till kassan. En dam i min egen ålder konstaterade glatt att familjen sålt villan och flyttat till Liljeholmen.

”Bekvämt men dyrt, jag står inte ut med alla dessa karlar, som skryter med att de övergivit sin familj och skaffat sig något nytt och läckert, säkert dyrt i drift. Rätt åt dem att vara hemma och byta blöjor! Det gjorde jag i tio år.”

Jag har länge funderat över varför vi behöver alla dessa apotek. I min förort har vi ett litet och mycket välbesökt apotek. Hit kommer folk i alla åldrar, några direkt från vårdcentralen i huset bredvid, från de nybyggda höghusen mammor och pappor med barnvagnar och från sjukhemmet krassliga och ibland dementa seniorer i rullstolar. Det är alltid trångt och trots att två apotekare hjälper kunderna tillrätta är det alltid kö. Här är det ofta stressigt att hämta ut sin medicin och det är ovanligt att apotekaren har möjlighet att svara på frågor.

I Skärholmen däremot finns det tre rymliga apotek och här existerar ingen trängsel. Mängder av receptfria preparat står uppradade at på de olika hyllorna. Problemet är bara att det kan vara svårt att hitta rätt bland myllret av burkar, flaskor och tuber. Många äldre retar sig på allt detta. De vill ha ett enda apotek, vars huvudsakliga uppgift förse kunderna med den medicin som husläkaren skriver ut. De ställer sig också frågande till varför apoteken säljer schampo och tuber med hårfärgsmedel i allt från babyrosa till korpsvart. Preparat för kvinnornas underliv borde enligt dessa damer inte ligga på en öppen hylla. Det oanständiga i detta har jag aldrig förstått.

Häromdagen insåg jag glädjen att ha tillgång till mer än ett apotek. Anledningen till detta är att jag har råkat ut för trista utslag på de yttre könsorganen. De kom smygande redan i oktober. Jag misstänker att anledningen var att jag tack vare flitig träning har rätat ut ryggen och blivit längre mellan midjan och skrevet. Mina gamla favoritjeans började skava. Allt förvärrades den dag det blev så kallt att jag inte längre ville gå till mitt gym utan började värma upp på motionscykeln. Sadeln var vass och skavde. De sista veckorna har varit smärtorna varit näst intill outhärdliga.

Jag avskyr att gå till gynekolog och att få mitt inre skärskådat in i minsta detalj av okända händer. I det längsta har jag försökt bota mig själv med salvor av olika slag. I min nöd gick jag till apoteket i min förort och tittade i den lilla hyllan ”Intim”. Där stod en ung, hjälpsam och mycket moderlig apotekstekniker och förklarade för en ung grabb hur man använde ett graviditetstest. Pojken sken av lycka av att eventuellt bli pappa. Att hans tjej skulle göra abort var det inte tal om. Jag lyssnade i smyg medan jag tittade på de olika preparaten. Det enda jag hittade på avdelningen kvinna var utöver graviditetstest dambindor, tamponger och östrogensalva.

Pojken betalade för sitt graviditetstest och gick med glada steg ut i januarikylan. Det blev min tur och jag förklarade mina problem för apoteksteknikern.
”Slidkräm, nej, det säljer vi bara på läkarrecept. Har du prövat med östrogen? Sedan måste du gå till en gynekolog.”

Jag nickade till svar och sa att jag redan hade beställt tid. Därefter frågade jag om det fanns något bra att tvätta underlivet med.

Apoteksteknikern tittade lika uppfodrande på mig som om jag berättat en hårresande porrhistoria för henne. För att undvika märkliga frågor grep jag tag i en tub med östrogensalva och sa att jag ville betala. På hemvägen funderade jag på vem som drivit igenom att uppmjukningsmedel för slidan skall receptbeläggas. Är detta ett osynligt sätt att göra ett register för prostituerade?

Dagen därpå skulle jag göra ett ärende i Skärholmen och beslöt mig för att samtidigt gå in något av apoteken. Här var det gott om utrymme trots att ett par småbarnsmammor letade bland skönhetsmedel, vitaminpreparat och barnprodukter medan barnen ivrigt sträckte ut armarna efter de mest färgglada burkarna. Längst bak i apoteket fanns en skylt som talade om att här kunde man hämta ut receptbelagd medicin och också får råd om olika preparat. Jag tog en kölapp och redan efter någon minut var det min tur. Jag förklarade mina problem för en mörkögd kvinnlig apotekare i obestämbar ålder. Hon log glatt mot mig och lovade på en grammatikaliskt korrekt svenska med utländsk brytning att hjälpa mig att hitta rätt preparat i hyllorna för intim-kvinna.

Jag häpnade när jag såg det stora utbudet. Här fanns allt det jag frågat efter i mitt lilla förortsapotek. Apotekaren pekade och förklarade och jag plockade ner olika preparat i min kundkorg
”Ni har glidmedel” sa jag glatt.
”Naturligtvis” sa apotekaren. ”Här är det många som frågar efter det. Du själv?”

Jag skakade bara på huvidet och viskade förtroligt att min make var svårt sjuk.

Mer än så blev inte sagt. En tonårsflicka klädd i svarta jeans, svart jacka och svart slöja med silvertrådar stod en bit bakom oss och viftade sorgset med sin nummerlapp. Apotekaren gick med raska steg mot sin egen kassadisk och jag följde efter och betalade. På vägen ut tittade jag mer noggrant på hyllan med intimprodukter. Här fanns tamponger, dambindor och kondomer men graviditetstest saknades. Innan jag slutligen kom till utgången vände jag för ett ögonblick blicken mot kassan. Den var tom och apotekaren och flickan stod vid hyllorna för intimprodukter. Flickan torkade bort tårarna med en flik av den vackra slöjan.

Ett välsorterat apotek och en vänlig apotekare betyder mycket mer än vad man tror.

Idag har man i våra kyrkor tala om Livets Vatten. En av texterna är hämtade ur Jesaja, som är en del av Gamla Testamentet och som också i sin helhet finns bevarad i dödahavsrullarna.

När jag nu som vuxen läser Jesaja grips jag av innehållet på ett helt annat sätt än de dagar jag som barn motvilligt tragglade texterna i båda skola och kyrka. Detta är bortglömd världslitteratur, som gårdagens skola aldrig lärde eleverna att uppskatta. Ur dessa bibelsidor kommer fram en värld, som påminner mycket om de reportage vi idag upplever när en sorgsen reporter berättar om inbördeskrigen i Syrien och norra Mali.

Kapitel 55 tar oss med till en grönskande dalgång i ett krigshärjat land. Här kan flyktingarna få njuta av vatten, mjölk, vin och bröd utan att betala. De har kommit från sitt ödelagda land, där främmande trupper har trampat ner grödan, där det saknas utsäde, där brunnarna har sinat och där ogräs spirar på åkrarna.

Sedan gör texten en tvärvändning och handlar om de rika i samhället, de som har pengar till lyxartiklar och de, som aldrig funderar över livets mening. Dessa människor borde komma till den grönskande dalgången och för någon timme uppleva hur det är att vara törstig. Detta skulle lära dem att det finns olika sorters vatten och att Livets Vatten är något människorna inte kan leva utan. Att läppja på Livets Vatten är att fylla livet med ett andligt innehåll, att uppleva sinnesfrid och att inse att det finns andra värden än lyx och överflöd.
Vi tar det som självklart att det rinner vatten ur vattenkranen och att vi, utan att ruinera oss, kan köpa mjölk och bröd i kvartersbutiken. Livets Vatten funderar vi sällan på utan lägger mer tankemöda på vilken ny elektronikutrustning vi behöver för att snabbt klara att betala räkningar eller skicka en trevlig bild till våra vänner.

Jag har flera gånger funderat på vad det innebär att skicka ut korta meddelanden eller bilder på nätet så att helt obekanta människor kan ta del av dem. Det har hänt flera gånger att jag fått korta meddelande som ”Jag har det svårt just nu, din skildring över hur du fixade avloppet gav mig mod och hopp. Tack!” Kanske var det Livets Vatten som jag utan att tänka på det delade ut. Trots detta känner jag mig liten för att jag inte kan hjälpa de förföljda i Syrien eller norra Mali.

Jesaja avsluter kapitlet med hoppfulla ord om hur det kan vara att lämna ett flyktingläger. Jag hoppas att flyktingarna kan få vara med om något liknande när de äntligen får återvända till sin hembygd.

”I glädje skall ni tåga ut
Och ledas hem i trygghet
När ni kommer
Brister berg och höjder ut i jubel
Markens alla träd klappar händer
I stället för törne skall det växa cypresser
I stället för nässlor myrten.”

Ett av mina första önskemål till min personlige tränare Johan var att han skulle träna upp min uppmärksamhet. Jag är anhörigvårdare för min make David och ensam ansvarig för vår bil. Hemma hos oss går det ibland åt mängder av toapapper och hushållspapper. För att inte knäcka ryggen behöver jag kunna köra bilen den korta sträckan till Kungens Kurva och skaffa hem storförpackningar av toapapper, hushållspapper och tvättmedel. Det är också trevligt att kunna göra spontana små utflykter till något trevligt friluftsområde i närheten av vår bostad. Så länge synen fungerar, vill jag kunna göra detta utan att vara en fara i trafiken.
Den första övningen Johan lät mig göra var inte ansträngande och samtidigt mycket rolig. Jag fick ligga på knä på en matta på golvet och framför mig hade jag olika prylar. På givet kommando skulle jag gripa tag i det föremål Johan sa och med kraft slänga det till honom. En svårare variant blev att jag skulle blunda när jag gjorde detta. Under de veckor dessa övningar pågick missade jag bara ett fåtal gånger.

På IKEA hittade jag en mjuk boll och den tog jag med till gymet. Johan insåg genast att bollen passade utmärkt för min träning. Den första övningen var att jag fick springa i sidled för att stärka insidan av benmusklerna. Ingen tänker på att föraren vid växling snabbt behöver kunna flytta högerbenet i sidled och i samma ögonblick med den vänstra foten ha full kontroll över bromspedalen. Samtidigt som jag ilade fram och tillbaka på golvet skulle jag nu slänga och ta emot bollen. Redan efter ett par gånger försvårade Johan övningen. Han signalerade med armarna åt vilket håll jag skulle förflytta mig i sidled. Nu gällde det att dels hålla ögonen på Johan och dels veta var jag hade bollen.
”För långsamt” sa Johan glatt. ”Du vrider på hela huvudet, du skall bara röra på ögonen.”

Ny träning och denna gång en aning långsammare. Jag fick under inga omständigheter röra på huvudet utan skulle ned ögonrörelser uppfatta Johans signaler med händerna. Hela tiden denna övning måste jag tänka på att jag hade huvudet rakt fram och var jag hade händer och fötter. Efter ungefär fem minuters intensivträning tyckte jag att min hjärna var nästan tom och jag kände ett stort behov att sänka huvudet och stirra på mina ovilliga smalben. Då bröt Johan övningen och jag fick med kraft slänga bollen rakt igenom salen.

När denna trevliga övning i armstyrka pågått i ungefär fem minuter, stack en av gymets danslärare i huvudet i salen och frågade försynt om vi var klara. Johan nickade och vi strosade ut till mattan för fristående övningar. Här fick jag göra om övningarna med ögonen. Nu skulle det gå snabbare eftersom avståndet mellan Johan och mig hade blivit kortare. Här framför spegeln måste jag verkligen koncentrera mig och bara titta på Johan och inte av ren nyfikenhet i spegeln spana in vilka som fanns bakom mig och vad de sysslade med.

Nu har jagkämpat med dessa övningar i ett halvt år. De har haft effekt och jag har blivit betydligt säkrare som bilförare. Innan kylan slog till for grannfrun och jag till tippen i Östberga med mängder av brännbart skräp. Efteråt sa hon att jag var en betydligt säkrare bilförare än hennes barn och att jag hade en otrolig förmåga att uppfatta vad som hände i trafiken.

Jag tänkte på övningarna framför spegeln när jag för ett par dagar sedan i radio hörde en beskrivning av hur en svår olycka kan gå till på en motorväg. Om en olycka sker på ena sidan av en motorväg händer det ofta att det blir problem i den andra körriktningen. Enligt Trafiksäkerhetsverket beror detta på att förarna inte kan behärska sin nyfikenhet utan känner ett oemotståndligt behov att ta reda på vad som har hänt. I värsta fall far någon bil rakt genom mitträcket och då blir skadorna mycket omfattande.

Nu funderar jag på om inte gymet borde låna ut Johan och en stor spegel till olika körskolor. Blivande förare borde få utbildning i trafiksäkerhet och lära sig att spara på sin nyfikenhet när det gäller andra trafikanter.

Att vara tonåring och prästunge i Göteborg under 1940-talet var inte det lättaste. Överallt lurade nyfikna och sladderaktiga syföreningstanter, vars stora intresse att brodera dukar samt att hålla ett vakande öga över prästernas barn. Dessa måste enligt deras oskrivna regler snällt vandra på dygdens smala stig. Budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” tolkades på ett för mig obegripligt sätt som att åka skidor på söndagar och läsa veckotidningar. Ibland lyckades jag trots detta smita ut med mina skidor efter högmässan och varannan vecka smög jag till tobaksaffären vid Linnéplatsen och köpte Allers. Detta var lyx, en tidning kostade något mindre än vad jag hade i veckopeng.

En dag höll detta trevliga och syndfulla nöje på att ta slut. Just som jag betalat min tidning och stoppat ned den i skolväskan kom en mycket dominant syföreningstant inklivande. Hon tänkte varken köpa cigaretter eller veckotidningar utan ett litet häfte med recept på middagsmat, som kunde tillagas utan köttkuponger. Naturligtvis hade hon sett vad jag hade köpt och ringde senare hem. Då var det pappa som svarade. Han sa som det var att han brukade läsa min Allers för att se om det förekom äktenskapsbrott i tidningen. Det gjorde det inte utan tidningen var fylld med matrecept, stickbeskrivningar och tecknade serier om björnen Bamse, Lilla Skutt och Kronblom. Vad pappa inte talade om var att han slukläste Allers följetonger skrivna av Stieg Trenter och Wicky Baum. Han anade att det var för denna spännande läsning som jag köpte Allers.

Mina föräldrars fasa var dessa vakande ögon. För att slippa att de spionerade på mig fick jag en prenumeration på Allers. Tidnigen kom som en glad överraskning varje tisdag och jag njöt av att kunna använda min veckopeng till hemliga besök på någon av de små kvartersbiograferna.

Wicky Brauns roman ”Hotell i Berlin” älskade jag och önskade att någon gång få bo i ett stort hotell i någon främmande stad. Ibland ställde jag mig utanför det eleganta Grand Hotel Haglund och tittade nyfiket på hur den välklädda överklassen med värdighet som biskopar skred ut och in genom den vackra portalen. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bära upp sådan kläder och det enda stället i denna vackra värd jag hörde hemma var i källaren för sortering av tvätt. Men att drömma sig bort till en annan värld utan spanande syföreningstanter och högmässans syndabekännelse kunde jag ju tillåta mig att göra. Då önskade jag att få skriva en roman om het tonårskärlek mellan hotellets sopåkare och en illa klädd städerska. För att lyckas med detta måste jag få komma ner i hotellets källare och detta äventyr fick jag aldrig vara med om.

Matrecepten var ingenting för mig. Det var mamma som stod för mathållningen och hon gjorde ständigt om recepten i Prinsessornas kokbok. Hennes fuskköttbullar på potatis och lök var inte goda. En gång föreslog jag mamma att hon skulle titta på något recept i Allers. Det gjorde hon inte utan fördjupade sig i någon av de i mitt tycke larviga kärleksnovellerna och en skildring om hur Gustav V stoppade sina egna strumpor.
Efter ett par år tappade pappa intresset för Stieg Trenter och prenumerationen på Allers upphörde. Detta gjorde ingenting eftersom jag nu var så gammal, att jag hade lånekort på folkbibliotekets vuxenavdelning. Här lånade jag allt av Wicky Braun jag hittade och denna läsning gjorde att jag insåg hur jobbigt det hade varit att leva i nazisternas Tyskland. Stieg Trenters böcker var enligt bibliotekarien skräpkultur och fanns därför inte till utlåning. Detta var böcker som det smusslades med och på något sätt lyckades jag få tag på dem och läsa dem. Här lärde jag känna Stockholm, som blev en lika spännande och en lika oåtkomlig värld som det fina hotellets soprum.

Idag när jag var på ICA föll jag för frestelsen att köpa Allers. Det mesta var sig likt med noveller, följetonger, matrecept, stickbeskrivningar och Kronblom. Nytt är att den tråkiga 1940-talsgodnattgröten med en aning lingonsylt har bytts ut mot kvällens frestelse i form av en vegetarisk macka med svamp, rucola, ost och fikon.

Det jag saknade i veckans Allers var en annorlunda och djärv roman, som skildrar en kvinnlig och obeslöjad oljearbetares vardag Algeriets gulskimrande och manliga ökenlandskap. En sådan skildring skulle idag vara en lika främmande värld som ett lyxhotell i nazismens Tyskland var när jag växte upp. Nu, när jag sitter och bläddrar i Allers, minns jag att pappa tyckte att Allers var en nästan lika modig tidning som Torgny Segerstedts Handelstidning och Thure Nermans Trots Allt. Det var en veckotidning som under nazismens glansdagar vågade publicera en kort artikel om den judiska författarinnan Wicky Baum. Hon skrev på tyska innan hon i mitten på 1930-talet flydde från Berlin till USA. Hennes böcker brändes på bål i Tyskland och rensades ut ur alla bibliotek och försvann ur hyllorna i många tyska hem.

Jag har inte läst om Wicky Baums böcker men kunskapen om hur det var att leva i Tyskland under 1930-talet finns kvar inom mig.

Grand Hotel Haglund i Göteborg är rivet.

Bilden föreställer mackan kvällens frestelse.

I mina gömmor har jag en spännande och tunn bok om Rosersbergs slott. Här bodde för drygt tvåhundra år sedan drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, som var gift med Karl XIII. Det märkliga med denna drottning är att hon gillade att skriva. Varje månad skrev hon ett brev till en väninna om vad som hände i den kungliga familjen. Att läsa dessa ”bloggar” är komma in i en helt annan värld och att samtidigt möta familjekonflikter, som är ganska lika de som förekommer i dagens Sverige. Den stora olikheten är att vi har det varmt inomhus och att ingen bråkar om vi tar på oss en extra ylletröja.

Jag läser aldrig artiklar som handlar om vad som händer i dagens kungafamilj och bryr mig inte om att Sofias tatuering under det vänstra bröstet eller att prinsessan Madeleine har skaffat sig en smula övervikt i USA. Min åsikt är att de borde få förskonas från att se sitt privatliv med både glädjeämnen och familjkonflikter skildras i böcker och tidningar. Däremot gillar jag att läsa om vad som hände i kungafamiljen för mer än hundra är sedan. Det hör att läsa en idag nästan bortglömd dagbok från slutet av 1700-talet. Den skevs av Hedvig Elisabeth Charlotta, gift med hertig Karl, som var en yngre bror till Gustav III.

Dagboken är annorlunda, eftersom den till stor del består av månadsbrev, som hon skrev till en väninna. Det första brevet skrev hon i december år 1775, en månad när hovet brukade fira jul på Gripsholms slott. Kungen krävde då att alla skulle gå klädda i sidenkläder. Det festklädda hovfolket frös i sina ljusblå kläder och värmen från kakelugnarna räckte inte till för att värma upp de stora stensalarna. När äntligen julen var över, kunde alla återvända till Stockholm och hade möjlighet, om inte kungen såg det, ta på sig varma kläder av ylle och päls.

Kungafamiljens stora problem vid denna tid var att den dominanta änkedrottningen Lovisa Ulrika inte kunde komma överens med något av sina barn. Hedvig Elisabeth Charlotta beskrev ingående hur alla pratade vänligt mot varandra, men så snart det meningslösa småpratet tog slut tog familjekonflikten över. Bröderna började gräla och så småningom blev det tomt och tyst i den stora salen på Slottet.

Julen år 1779 hade inte änkedrottningen varit med om julfirandet på Gripsholms slott utan ordnat glänsande fester och baler. Hon gjorde allt för att överglänsa sonens hov och den i hennes tycke fula och obegåvade drottningen. Att hon på detta sätt slösade med statens finanser vad det ingenting hon funderade över.

Julkalasens tid var över och kungen med uppvaktning hade kommit tillbaka till Stockholm. Änkedrottningen bodde nu tillsammans med sina hovdamer på Fredrikshovs slott och damernas hälsa var inte den bästa. Änkedrottningen hade drabbats av en besvärande hosta och problem med magen. Det dröjde nästan en hel vecka innan sladdret om detta nådde fram till Slottet. Någon av sönerna borde hälsa på henne, men alla tre vägrade att besöka sin griniga mamma. Det stora problemet i familjen var att änkedrottningen spridit ut ett rykte om att sonen Gustav III inte var far till den lille kronprinsen Gustav Adolf. Hela hovet hade tagit illa upp över dessa beskyllningar. Den enda, som i januari 1780, änkedrottningen kunde prata vänligt med var Hedvig Elisabeth Charlotta. Alla var överens om att hon nu en kväll borde åka till Fredrikshofs slott och ta reda på hur det stod till med änkedrottningen.

Hedvig Elisabeth Charlotta beställde fram en vagn och for ensam till Fredrikshof för att förklara att ingen i familjen förrän nu hade fått veta att hon var sjuk. Änkedrottningen som verkade ganska pigg uppträdde med kall värdighet, som efter några minuter helt försvann och förvandlades till en serie av raseriutbrott. Hon hade ju gjort allt för att barnen skulle få en god och ståndsmässig uppfostran och nu vände de henne ryggen och var likgiltiga om hon levde eller var död. Hedvid Elisabeth Charlotta tittade lugnt på sin svärmor och beslöt sig för att inte svara på dessa förebråelser. Sedan följde en tryckande tystnad, som änkedrottningen plötsligt bröt och meddelade att hon önskade får träffa sin son Karl.
Hemma på Slottet berättade Hedvig Elisabeth Charlotta för sin make Karl att änkedrottningen önskade prata med honom. Hertig Karl suckade djupt och lovade att fara bort till Fredrikshof för att om möjligt få frid i familjen.

Någon försoning i kungafamiljen blev det inte. Hedvig Elisabeth Charlotta beklagar sig i brevet över falskheten inom familjen och att konflikterna inte gick att lösa. Allt förvärrades av tidningen ”Sanning och Nöjen”, som inte drog sig för att påpeka att Gustav III misskötte landet. Hedvig Elisabeth Charlotta hoppades att kungen skulle läsa tidningen och inse att kritikerna hade rätt.

Brevet avslutas med den glada nyheten att kungafamiljen har fått besök av en kusin till brevskriverskan. Nu, äntligen, hade hon någon hon kunde prata med utan att väga varje ord på guldvåg. Konflikterna med änkedrottningen tärde hårt på Hedvig Elisabeth Charlottas sinnesfrid.

Vi kan läsa i historieboken hur det gick. Familjen försonades aldrig och två år senare dog änkedrottningen på Svartsjö slott. Gustav III tog inte till sig den kritik som riktades mot honom och tolv år senare sköts han på en maskeradbal på Operan i Stockholm. Hedvig Elisabeth Charlotta fortsatte att skriva om alla bekymmer i den kungliga familjen.

Bilden på Hedvig Elisabeth Charlotta har jag hittat på nätet

Jag tillhör kanske den sista generation, som fick plugga biblisk historia redan som åttaåring. Texterna förde in mig i en helt annan värld än den breda Linnégatan i Göteborg och bakgårdarna i det nu rivna stadsdelen gamla Annedal. Tack vara kyrkans barntimmar hade jag fler lekkamrater på dessa trånga gårdar än i min klass i den privata flickskola jag gick i. Gamla Testamentet var fyllt av spännande historier om lejon, ormar, vildåsnor, får och getter, berättelser som jag gärna delade med mig till mina lekkamrater. För att slippa obehagliga frågor hade lärarna i deras skola bytt ut den bibliska historien mot katekesplugg. Nu har jag en känsla av att mitt intresse för naturen började när jag på en bakgård berättade allt det jag lärt mig på kristendomslektionerna.

V i skulle kunna läsa texterna högt ur en barnbibel och därefter kunna berätta innehållet. Jag var duktig när det gällde att berätta, men stakade mig ibland vid högläsningen. Det var strängt förbjudet att fråga varför Gud uppträdde som han gjorde. Den, som gjorde detta, klassades omedelbart som en näsvis unge eller en trilskande get. När jag blev så stor att jag ensam fick gå till Slottsskogen besökte jag alltid gethagen vid smålandsstugan och där växte det fram en känsla av samhörighet mellan getterna och mig.

Jag funderade mycket om historien om patriarken Abraham, hans hustru Sara och deras egyptiska slavflicka Hagar. Hagar skulle hjälpa till i hushållet och måste finna sig i allt som Sara befallde. Problemet i deras tältläger, där lejonen lurade bland buskarna och vildåsnorna skriade i skymningen, var att Sara inte kunde få några barn. Detta var stor katastrof för Abraham, som hade fått ett löfte av Gud att hans släkt skulle bli talrik. Berättelsen om denna krisfamilj i öknens utkant finns i Första Moseboken, kapitel 16.

Sara kom en dag på en lysande idé. Hon föreslog att Abraham skulle ta Hagar som sin bihustru och låta henna ligga bredvid sig i tältet. På detta sätt hoppades Sara att Abraham skulle bli far till en stark och pålitlig son. Det dröjde inte länge förrän Hagar kunde konstatera att hon väntade barn. Jag funderade länge på detta och började i smyg leta efter svaret i mammas tjocka läkarbok. Detta var naturligtvis inte vad skolan hade tänkt sig. Att använda den bibliska historien som sexualundervisning var något man inte vågade prata om.

Hagar blev mycket stolt över att hon väntade barn och började förakta den ofruktsamma Sara. Sara blev tveksam och visste inte vad hon skulle göra och bad Abraham ingripa mot Hagar. Abraham stelnade till och visade öppet att han var konflikträdd. Han betraktade Hagar som Saras egendom och sa därför att Sara fick lösa problemet med Hagar precis som hon ville. Resultatet blev att Sara körde ut Hagar i öknen. I mina barndomsfantasier visste jag att Sara tyckte att ett glupskt lejon skulle borde sluka Hagar levande och sedan spotta ut hennes kläder.

Naturligtvis ingrep Gud och letade reda på Hagar där hon satt i en brunn och kände sig övergiven. Han skickade en ängel vars uppgift var att trösta Hagar.

”Du är havande och skall föda en son
Och du skall ge honom namnet Ismael,
ty Herren har hört din klagan
Mer vildåsna än en människa skall han vara
Han skall slåss mot alla och alla mot honom
Öster om sina bröder skall han bo.”

Efter detta fick hon veta av ängeln att hon skulle gör klokt i att återvända till Sara och snällt acceptera att hon var en vanlig slavflicka. Efter detta försvinner Hagar nästan ut ur Bibeln och legenderna tar vid. Enligt en av dessa blev Ismael stamför för araberna och deras andliga arv hade ängeln stakat ut. De skulle slåss mot alla och alla skulle slåss med dem.

Historien är inte slut med detta. Abraham fick av Gud veta att Sara skulle ge honom en son. Några dagar senare kom tre främmande män till Abrahams tält. De samtalade länge med Sara och någon månad efter det att de farit sin väg konstaterade Sara att hon väntade barn och senare föddes sonen Isak. Bråken mellan Sara och Hagar fortsatte i oförminskad styrka. Sara insåg att Abraham höll på att bli gammal och att Gud snart skulle kalla hem honom. Ven skulle ärva honom, Isak, Ismael eller skulle de båda pojkarna dela på arvet? Ännu en gång tvingades den konflikträdde Abraham att ingripa. Nu fattade han mod. Beslöt sig för att göra Ismael arvslös och körde bort mor och son från tältet.

Idag kan man fundera över vad som hänt om Gud på ett tidigt stadium slagit näven i Abrahams tältduk och sagt att han måste ge Hagar status som en andra hustru med samma skyldigheter och rättigheter som Sara. Sara borde straffas på något sätt för att hon ständigt grälade med Hagar. Kanske skulle Ismael då blivit en lugnare pojke, som inte bråkade med alla om minsta småsak.

Om det på Abrahams tid varit i lagen bestämt att månggifte var tillåtet, hade vi kanske sluppit blodiga uppgörelser mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Jag undrar om de tongivande inom Centerpartiets idégrupp har läst och tagit till sig berättelsen om triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar.

Hagars öde har fascinerat många och jag har sett flera konstverk som skildrar hennes öde. Den vanligaste bilden av henne är att hon är mycket vacker, har snygga kläder och bär utsökta smycken.