Jag har alltid gillat vintersport, men har varit dålig i skidspåret och urusel på skridskobanan. Detta beror på att jag en söndagskväll år 1934 som fyraåring tappade ett gammaldags strykjärn på min högra fot, som genast svullnade upp. Att tala om vad jag hade gjort vågade jag inte. Strykjärnet var en förbjuden leksak.

När mamma såg att jag hade svårt att gå ringde hon till Barnsjukhuset i Göteborg, som normalt inte hade en tjänstgörande läkare på söndagskvällarna. Mamma tjatade och tjatade och till slut lyckades hon övertala överläkaren att undersöka mig. Det var lätt för honom att komma till mottagningen, eftersom han disponerade en elegant våning högst upp på sjukhuset.

Jag kan fortfarande känna den stank av konjak och cigarr, som strålade ut från den mycket irriterade läkaren. Han hade blivit tvungen att avbryta sin middag för att ta hand om mig. Hans diagnos utan ordentlig undersökning var att jag led av bentuberkulos och att benet måste gipsas från fotleden till låret. Dessutom såg han inte upp ordentligt utan gav order om att det helt oskadade högerbenet skulle gipsas. Det dröjde nästan två månader innan misstaget upptäcktes och gipsen plockades bort. Först då vågade jag berätta vad jag gjort och alla blev ursinniga på mig för att jag inte redan från början hade talat om vad jag hade hittat på.

Den vårdag jag kom hem från sjukhuset kunde jag inte stå på fötterna och benen hade utvecklats på olika sätt. Högerbenet var långt, kraftlöst och smalt, vänsterbenet något kortare och ganska kraftigt. Någon sjukgymnastik vad det inte tal om. Denna vår ville jag kunna springa som andra, så jag började hoppa runt på vänsterbenet och släpade det högra efter mig. När jag senare började skolan blev gymnastiken ett helvete. Jag kunde inte stå givakt och inte marschera i takt. Med seg envishet kämpade jag för att lära mig åka skidor och det gick ganska bra bara jag slapp svänga i nedförsbackar. Skridskor lärde jag mig aldrig åka.

Det är minst tio år sedan jag åkte skidor sist. Mina blå skidkängor står på skohyllan och uppmanar mig att plocka fram skidor och stavar från vinden. Det finns ett skidspår utan backar på andra sidan gatan, så några svårigheter att få vintermotion har jag inte. Trots detta tvekar jag. Med åren har jag blivit mer försiktig och nu är jag rädd att trilla och skada svansbenet eller bryta lårbenshalsen.

Det finns andra sätt att syssla med vintersport än att åka skidor. Dit hör att skutta runt i de drivor av nysnö, som tornat upp sig på baksidan av huset. Här i den mjuka snön kan jag göra sådana skutt jag aldrig vågar göra på golvet. Det gör ingenting att det vänstra benet släpar efter. Dessutom kan jag pulsa runt i nysnön och på så sätt stärka benmusklerna. Ett träningspass en solig vinterdag i trädgården känns i hela kroppen och morgondagen blir fylld av träningsvärk i benen.

Min favorit motion vintertid är snöskottning. Att benen är olika långa spelar ingen roll utan är snarare en fördel. Det kortare benet brukar jag placera på en snödriva, som vinden har blåst samman, och det andra nedanför drivan. Jag står säkert och stadigt och kan hugga i allt vad jag orkar. Grannarna kommer ibland och tittar nyfiket på mig och talar om att jag är snabbast i kvarteret, när det gäller snöskottning. Någon har frågat varför jag inte anmäler mig hos stadsdelsnämnden, som hjälp för villaägare. Alla seniorer i villa eller radhus kan ringa till vår seniortjänst och be om hjälp med snöskottning, som kostar lika mycket som hemtjänst.

Min personlige tränare Johan har naturligtvis synpunkter på mina vinteraktiviteter. Snöpulsning har han ingenting att invända mot. Han anser att jag inte skall skotta snö eftersom jag kan knäcka ryggen eller halka. Johan är norrlänning och har tyvärr aldrig lärt sig uppskatta tjusnigen i att se snön virvla upp från skyffeln och sedan hamna överst på en snöhög.

När det gäller mina ben har Johan arbetat fram ett träningsprogram för mig. Hur väl han kommer att lyckas att få fason på mina ben får jag se till våren när det är dags att börja med en försiktig löpträning.

Nu har jag intensivtränat under Johans ledning på House of Shapes i drygt två år och börjar kunna se resultat på olika sätt. Jag har gått ner två kilo i vikt och blivit ett par cm längre. Det sista har fört med sig att mina gamla långbyxor inte sitter på samma sätt som tidigare. Mitt intryck är att ryggraden mellan midjan och låren har blivit längre. Snyggt, men ger mig skavsår på blygdläpparna, vilket inte är trivsamt.

Nu har jag bara ett enda par långbyxor jag kan bära utan känna obehag i hela kroppen. För fyra år sedan köpte jag dem på Jula, de är röda och har mängder av fickor. När jag har dem på mig händer det att grabbar i alla åldrar frågar mig vilket bygge jag är avsynare på och om jag har glömt tumstocken hemma. Det är inte alltid jag uppskattar att bli tagen för en byggnadsingenjör, som vägrar att gå i pension.

Häromdagen beslöt jag mig för att börja leta i affärerna i Skärholmen efter ett par nya byxor. Den mesta spännande sorteringen finns på Myrorna, så jag klev glatt in där. Här hängde mängder av nästan nya långbyxor och på några satt prislappen kvar. Men inget par hade tillräckligt hög midja för att passa min kropp. När jag kom ut på torget funderade jag över varför kvinnor köper för små byxor och varför de inte tar mått på sig själva innan de kliver in i en klädbutik.

Jag strövade håglöst runt i Skärholmens alla gallerior och såg på klockan. Någon tid att traska ungefär en km till Jula i Kungens Kurva hade jag inte. Av ren nyfikenhet gled jag in i en affär med det otroliga namnet JC, som i sitt skyltfönster hade mängder av långbyxor. Här fanns det kanske något som skulle kunna passa mig.

Jag hann precis komma in i affären när en ung flicka kom emot mig och frågade vad det var jag sökte. Hon fick höra om mina problem och log glatt.
”Du skall ha hög midja, jag tror att det finns ett enda par svarta jeans i din storlek kvar. Vi har sålt mängder i din storlek.”

Flickan mätte mig med ögonen och letade fram ett par svarta jeans.
”Gå in och prova!” sa hon glatt.
Till min stora förvåning passade byxorna precis, men hade kanske lite för långa ben.
”Jag kan lägga upp dem åt dig” sa flickan glatt. ”Det är sällan jag har en kund som vet precis vad hon vill ha.”

Eftersom jag hade ont om tid tackade jag nej till detta generösa erbjudande och traskade genom gallerian till tunnelbanan. Hela tiden funderade jag över detta nya byxmode, som kan ge trista skavsår på ömtåliga platser på kroppen.

Dagen efter byxköpet var jag på mitt gym och trängdes med dansanta tjejer i omklädningsrummet. Alla var som vanligt gulliga mot mig och pratade med mig som om jag vore en av deras gamla klasskamrater. Då passade jag på att fråga om dagens byxmode.
”Sexigt att låta grabbarna få se sin rumpa, de tänder jättebra om man har en tatuerad fjäril eller ros strax under midjan. Toppen!”

Hon tittade uppmuntrande för mig
”Vet du om att du är en förebild för oss alla. Jag berättade om dig på juldagen för mormor. Hon skulle säkert må väl av att lära sig boxas.”

Jag hade duschat och torkat mig. Nu drog jag snabbt på mig trosor och långbyxor. Jag ville helst inte få höra att jag skulle klä i en tatuerad ros på rumpan. Dessutom hade jag ingen större lust att prata om riskerna av alla de tungmetaller som ristas i kroppen vid en tatuering.

Jag har med åren blivit lokalpatriot när det gäller de sydvästra delarna av tunnelbanelinjen 13, som går från de välbärgades och studenternas Gärdet till invandrarnas stadsdelar kring Fittja och Skärholmen. Det har aldrig hänt att jag har blivit trakasserad på tunnelbanan, däremot har jag flera gånger fått frågan vilken del av Turkiet jag kommer från. Dessa samtal brukar sluta med att jag ger hela tunnelbanevagnen en lektion om valloninvandringen och att jag på mammas sida är vallonättling. Inte ens svenskarna kände till att mörkögda smeder kom till vårt land för ungefär 400 år sedan.

När det gäller val av tandläkare är jag inte trogen min förort. Jag har sedan 30 år tillbaka en tandläkare på Östermalmstorg och jag har inga planer på att byta till någon i närområdet. För mig är varje krånglande tand en utflykt till en annorlunda värld vid Östermalmstorg. Damernas klädsel är inte som i Skärholmen, man klär sig vintertid i en pälsfodrad kappa och har en pälsmössa i samma färg som kappan på huvudet. När man handlar släpar man hem varorna i blå IKEA-kassar och inte i en ryggsäck från Clas Olson. Min röda arbetarjacka, pris 290 kronor på Jula för fyra år sedan, brukar väcka nyfikenhet och jag har mer än en gång fått frågan om i vilket modehus i Milano jag har köpt den. Jag brukar låta vetgirigt folk leva i tron att jag är en excentrisk miljonärska från landsbygden.

Att gå runt på gatorna runt Östermalmstorg är en påminnelse om att området har en åldrande befolkning. Det är inte lika många barnvagnar som på min gata och leksaksaffärer lyser med sin frånvaro. För varje år ökar antalet affärer som säljer välvårdade originalmöbler från 1950-talet och läckra festkläder, som bara har använts ett par gånger.

Strax efter nyår började en tand bråka och jag fick en akuttid hos min tandläkare. På vägen från tunnelbanan till mottagningen gick jag förbi två second-hand affärer och beslöt mig för att gå in och titta på klädutbudet på hemvägen eftersom jag behöver ett par nya långbyxor för vinterbruk.

Min tandläkare bökade runt kring rötterna i en redan rotfylld och nu bedövad tand. När jag klev ur tandläkarstolen kände jag mig vinglig på benen och hade ont i tandköttet. Därför vågade jag mig inte på att försöka prova kläder. Det skulle ha varit mardrömsliknande att tappa balansen i en provhytt på Östermalm. Jag fick nöja mig med att skärskåda kläder och kunder utifrån gatan.

En pälsklädd dam i min egen ålder kom gående med sin rollator och till den hade hon kopplat en resväska på jul, som påminde om en lydig gammal hund. Utanför affären stannade hon och pustade ut och här stötte hon samman med en väninna. Vissa delar av samtalet kunde jag uppfatta. Kvinnan med rollator höll på att städa i sina garderober. Hon stod nu i kö för en liten lägenhet i ett äldreboende och där skulle hon inte få mer än en enda garderob. Hennes stora problem var nu att göra sig av med det mesta av det hon hade i fem stora garderober. Nu skulle hon sälja sina cocktailklänningar från ungdomsåren. Hennes väninna däremot var på jakt efter en snygg långklänning. Det yngsta barnbarnet skulle gifta sig i kyrkan och det skulle bli stor fest på ett 1600-talspalats på Södermalm.
”Södermalm” sa damen med rollatorn. ”Där har jag bara varit en gång för längesedan. Nu lär det vara både dyrt och fint att bo där. Men har du inga gamla långklänningar? Det är ju modernt med 50-tal.”

Väninnan skrattade glatt.
”Barnbarnen har plundrat min garderob när det gäller festkläder. Du vet, nu skall det ju vara frack och långt, inte trasiga jeans som under det röda 60-talet.”
De båda damerna kastade ett öga på brudklänningarna i skyltfönstren. Sedan fortsatte de att småprata.
”Kunde inte barnbarnet få din brudklänning?”

Den andra ruskade på huvudet.
”Var med barn och i femte månaden, ingen kyrka, ingen präst och inget kalas. Polisstationen i min hembygd, det gick alldeles utmärkt i hemsydd mammaklänning. Bra äktenskap, tyvärr är maken dement och finns på ett sjukhem.”

De båda damerna försvann in i affären tätt följda av två flickor i gymnasieåldern. Den ena skulle ha ett par högklackade skor och den andra ett par byxor för skidåkning. Själv blev jag stående utanför fönstren och funderade över vem som ägt kläderna och varför kvinnor säljer sina brudklänningar. Blev äktenskapet så vidrigt att kvinnan slängde ringen i metallådan vid återvinningsstationen och släpade bort brudklänningen och makens festkostym med rött sidenskärp till närmaste second-handaffär?

De både flickorna kom ut ur affären och det syntes på deras ansikten att de blivit besvikna.
”Dyrt och satt uruselt” sa flickan som skulle köpa skidbyxor.
”Snyggt, men dyrt” sa den andra. ”Nu sticker vi till Myrorna i Skärholmen. Linje 13 på tunnelbanan och där lär det finnas mycket trevligt till billigt pris.”

Jag log för mig själv. Det är fler än jag som har upptäckt tjusningen med att bo i Stockholm Sydväst.

Underklassens kvinnor i Nordafrika har mycket vacker hållning och detta beror på att de alltid bär hem mat och vatten i stora huvudkorgar. Nu är jag på jakt efter en sådan huvudkorg, men det verkar vara hopplöst att hitta en här i Stockholm. Jag skall använda den för att förbättra min dåliga hållning.

I december och fram till trettondagsafton brukar en afrikansk familj sälja olika slag av korgar i ett tillfälligt stånd i gallerian i Skärholmen. Jag sökte mig dit för att se efter om det fanns en sådan korg jag ville ha. I en hög trave låg flätade korgar staplade i halvmeterhöga och färgglada pelare. Jag tog den översta och satte den ovanpå mössan och började gå fram och tillbaka på det hala golvet. Korgen ville inte ligga still på huvudet och jag kände mig en aning dum. En nyfiken dam i min egen ålder tittade nyfiket på undrade stillsamt om jag höll på att träna för catwalk i en pensionärsförening. I så fall ville hon vara med och titta. Jag bara skakade på huvudet och provade en korg från en annan trave.

Denna dag var det mannen i familjen som ansvarade för ståndet. Han hade med sig tre barn, som han gjorde sitt bästa att hålla ordning på. Den yngste pojken lekta med en boll, som han till stor förtret inte fick leka Zlatan med i den då nästan öde gallerian.

Medan jag höll på att prova korgar, avslutade mannen en affär och stoppade ner 150 kronor i sin magväska. Han hade sålt en stor korg till en tjej i 20-årsåkdern. När affären var avslutad konstaterade tjejen glatt att korgen var lagom för hennes stickgarner. Under julhelgen hade hon hjälpt en äldre släkting att röja i skåp och lådor och fått överta mängder av garner och stickor. Nu hade hon lånat en bok om stickning på biblioteket och något borde hon med flitiga fingrar kunna göra av allt garnet. Med ett belåtet leende packade hon ner den stora korgen i en IKEA-kasse och försvann mot tunnelbanan.

Nu blev det min tur att förklara vad det var jag sökte. De korgar jag provat var för stela för att kunna formas som jag ville. Mannen log inställsamt mot mig och visade upp en rad bländvita tänder.
”Vänd på korgen så blir det en läcker hatt. Snart är det ju karnevalstid och då behöver du säkert lite roligare kläder än den jacka du har på dig.”

Nu började jag förklara vad jag skulle ha korgen till och hur undersidan skulle se ut så att den skulle passa mitt huvud.
”Oh, Mamma Mia here we come again . .” sjöng han glatt. “Prova den här!”

Mannen böjde sig ner och plockade fram en stor och en halv meter hög korg och bad att jag skulle ta av mig mössan. Därefter satte han korgen varsamt på mitt huvud. Korgen var vacker och påminde om den korg min mamma hade när jag var barn. Hon hade köpt den på en försäljning till förmån för missionen i Afrika och förvarade familjens ostoppade strumpor i den. Strumpkorgen var alltid full.

Korgen på mitt huvud var på tok för tung och vägde säkert drygt två kilo. För att inte den skulle glida av huvudet måste jag hålla den med båda händerna. Jag var tacksam för att det inte var mammas strumpkorg jag måste släpa på.
”Skräp till europeiskor!” sa mannen skrattande. ”I mitt hemland klarar kvinnorna att bära hem en stor glasflaska med coca-cola utan att tappa den på gatan.”
Han nickade mot den äldsta flickan, som tog fram en tom coca-cola burk och satte den på huvudet. Sedan skred hon som en luciakandidat ut i gallerian. Pojken med bollen insåg att nu var det ett gyllene tillfälle att smita bort från pappans vakande ögon. Glatt placerade han bollen och skuttade ut i gallerian. Bollen rann iväg över det hala golvet, flickan började jaga den, burken gled av hennes huvud och sedan blev det vild jakt efter både boll och burk.

Mannen log flirtigt mot mig.
”Du klär i en stor huvudkorg. Köp nu och du får ett bra pris.”
”Nej tack, den är för tung och så skaver den. Gott nytt år!”

Mannen log glatt mot mig. Sedan lämnade han ståndet och började jaga barn, burk och boll. Själv flydde jag in i närmsta butik.

Jag är en flitig gäst på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm En dag för drygt två år sedan letade en av tjejerna från ekonomiavdelning upp mig och undrade om jag inte kunde nappa på ett erbjudande om att ha en personlig tränare fem gånger. Just då hade man ett extra erbjudande. Detta lät lockande och jag slog till. På så sätt kom Johan in i mitt liv.

Johans ursprungsland är Indien och han har bott i hela sitt liv i vårt land och vuxit upp i en by utanför Gävle. Han är en riktig norrlänning, som är lagom tystlåten, tål kyla och gillar att spela ishockey.

Det första som hände var att Johan och jag satte oss ner och pratade. Då ville Johan veta vad jag ville bli bättre på. Jag behövde inte tänka länge på svaret.
”Reaktionsförmågan, jag vill kunna fortsätta att köra bil utan att vara en livsfara för andra i trafiken. Bättre kondition, så att jag orkar vardagslivet. Bli starkare, så att jag klarar av att vara ensam om det dagliga slitet med hem, villa, trädgård och bil. Jag är anhörigvårdare, min make David drabbades av stroke för ungefär två år sedan. Sedan behöver min balans bli bättre, måste klara att byta glödlampor i köket själv och beskära fruktträd.”
Svaret från Johan kom blixtsnabbt
”Du skall lära dig boxas. Sedan är du kanske för gammal för att klänga på stegar.”
Ute på gymet fick jag först värma upp på en cykel och sedan snörde Johan på mig ett par boxningshandskar. Själv stoppade han in händerna i ett par svarta kuddar och ställde sig rakt framför mig. Nu fick jag veta att jag skulle slå 50 gånger i ett sträck mot kuddarna. Slagen skulle komma snett, min högerhand skulle träffa Johans högra kudde och min vänstra hans vänstra. Jag tvekade eftersom jag var rädd att göra Johan illa. De första slagen var osäkra och kraftlösa.
”Hårdare, hårdare, hårdare!” Ropade Johan glatt. ”Bättre kan du!”
Jag kände hur det pirrade till i magen och slog så hårt jag kunde.
”Snabbare, snabbare!” kom det från Johan.
Jag tittade Johan rakt in i ögonen och kom på att jag skulle kunna föreställa mig att han var den stränga lärarinnan i tyska jag hade i flickskolan. Rakt genom min skalle for de tyska modala hjälpverben och oregelbunden pluralbildning av substantiv. Jag slog ursinnigt ända tills Johan glatt ropade att jag hade slagit 50 slag och kunde vila mig ett par minuter. Sedan skulle jag slå 50 slag till och sedan efter ännu en kort paus en serie på 50 nya slag.

Den första serien orkade jag ganska bra men den sista upplevde jag som om jag bara håglöst stod och viftade med händerna. När Johan snörde av mig handskarna var jag så trött att jag tyckte att golvet gungade över mig.
”Ge inte upp!” sa Johan glatt. ”Nu skall du träna upp din balans. Lägg dig på mage på bollen och sträck ut vänster ben och höger arm samtidigt!”

Det blev ett totalt misslyckande. Jag upplevde att bollen var såphal och efter någon stund halkade jag stilla ner på golvet och hamnade på rygg. Johan tittade uppfodrande på mig, vilket gjorde att jag snabbt rullade över på vänster sida och utan besvär kunde resa på mig.
”Bravo!” sa Johan glatt. ”Du är smidig och rörlig för din ålder. Om en vecka blir det en ny lektion i boxning”

De fem kommande veckorna gick i boxningens tecken. När dessa var över beslöt jag mig för att fortsätta med att träna boxning under Johans ledning. Efter ett par månaders intensiva övningar var jag mogen för att lära mig jabba med vänster och direkt efter detta slå ett rakt och hårt högerslag. Jag hade inte tänkt på att vid ett högerslag skall styrkan komma från foten, passera genom kroppens högra sida och därefter flyta ut i högerarmen. Efter detta pass fick jag en sådan träningsvärk i benen och axlarna att jag hade svårt att gå uppför trappan till övervåningen i vår villa.

Boxningsträningen blev en del av mitt liv och jag upplevde det tjusiga i att utan Johans vakande ögon slå mot gymets svarta boxningssäck. Det kändes konstigt att låna ett par boxningshandskar, så jag tog mod till mig och klev in i en sportaffär för att köpa ett par. En tonårsgrabb hjälpte mig att välja ut det rätta paret.
”Skall ditt barnbarn få handskarna?” sa han glatt när jag valt ut det par jag ville ha. Jag skakade på huvudet.
”Skall ha dem själv, jag går och lär mig boxas”
Pojken blev inte alls förvånad.
”Behövs säkert. Det har varit flera överfall av gråhårstanter i vårt område de sista veckorna. Slå så hårt att gänget minns dig.”

Jag har inte blivit överfallen varken på gatan eller i tunnelbanan. Tyvärr skulle jag inte våga att med en rak höger golva en tjuvaktig tonårspojke.

Min nyårsdag är frusen. Det hjälper dåligt att solen då och då under dagens lopp har tittat in genom mina fönster. Allt det kalla, bullriga och ogästvänliga efter nyårsnatten sitter som en isklump inne i mig.

Jag är anhörigvårdare år min make David och hade alltså ingen lust att helt ensam ge mig ut i nöjessvängen igår på kvällen. Det var alldeles tillräckligt med en skön pratstund, vitt vin och en liten smörgås med räkost. Det har varit mindre smällande i mina kvarter denna jul än tidigare jular. Därför var jag helt oförberedd på det dundrande, gnistrande och sprakande oväsen, som bröt ut en halvtimme före midnatt. Mitt intryck var att nästan varenda granne hade varit och köpt minst en storförpackning av raketer.

Det slog ut regn av gnistor från alla håll. En av grannarna hade riktat sina raketer så att de släppte ut sina flammor rakt över vårt nylagda villatak. Jag bet ihop tänderna för att inte skrika högt. Vad skulle hände om detta heta gnistregn tände eld på de grenar, som blåst ner på taket? Jag slog bort dessa obehagliga tankar och beslöt mig för att inte väcka min make, som sov lugnt i sin säng. Hur han lyckades sova i detta oväsen förstår jag inte.

Plötsligt var det tolvslaget och jag tyckte jag borde ta del av nyårsfirandet på Skansen med Jan Malmsjös uppläsning av dikten om nyårsklockorna. Precis då tilltog oväsendet på gatan och i en av grannträdgårdarna. Tonåringar skrek som besatta och en hund längre bort skällde ut sin rädsla. Den enda behållningen jag fick av utsändningen från Skansen var att Jan Malmsjö mest påminde om en osympatisk prost från någon film av Ingemar Bergman. Hans röst drunknade i allt oväsen från grannarnas trädgårdstomter och tonåringarnas ölskrål från gatan. I ren panik stängde jag av utsändningen från Skansen och ställde mig för att glo ilsket rakt ut i vintermörkret. På den lilla snödrivan mellan min kompost och grannens vildvuxna häck av blomsterhallon stod en mörk och skälvande vålnad. När jag tittade närmare såg jag att det var ett skräckslaget rådjur.

En halvtimme senare var allt oväsen över och de skrålande ungdomarna hade försvunnit in i någon av villorna. En lätt stank av brandrök blandades med doften av mina hyacinter i mitt kök. Nu huttrade jag av kyla och av den skräck för eldsvåda, som fortfarande satt kvar som en spik i kroppen på mig. För att bli varm drack jag ett glas med rödvin och hett vatten. Trots detta dröjde det mer än två timmar innan jag lyckades somna. Tyvärr blev sömnen allt annat än lugn. Jag kunde inte slappna av.

Dagen har skridit fram i en trist snigelfart. Jag hoppades att nyårskonserten från Wien skulle få både kropp och tanke att komma till ro. Min besvikelse blev stor av en flock musiker som spelade utan inlevelse och en dirigent som sprang ut och in på scenen som en kissnödig hanhund. När solen sken in genom mina vintersmutsiga fönster tröttnade jag på wienermusiken, jag tog jag kameran och gick ut för att se om jag kunde hitta några spår av rådjuret. Det kunde jag inte, men upptäckte att marken kring den risiga häcken doftade tidig vår. Jag letade reda på en spade och tryckte ner den i komposten. Ingenting var fruset och jag funderade på om jag, trots mina vinglande ben, skulle dra på mig arbetsbyxor och börja gräva om komposten. Då försvann den bleka vintersolen in i ett töcken och jag gick in i stugvärmen. Då upptäckte jag att jag frös.

Nu har det gått ett par timmar och jag känner mig fortfarande frusen. Dessutom funderar jag på hur mycket tungmetaller grannarna med hjälp av sina raketer har spritt ut i min trädgård. Borde de inte be mig om lov innan de börjar med denna nedskräpning?

Det är tidig kväll och allt är tyst i mitt kvarter Sprätthöken. Snart är det dags att titta på vad kungafamiljen har haft för sig under år 2012. Jag skall inte göra som damerna i Skärholmen och skåla för prinsessan Estelle i skär champagne. För min del blir det bara en mugg med varmt örtte.

Nu önskar jag mina läsare en trevlig fortsättning på år 2013.

Idag på morgonen upptäckte jag att vi inte hade något billigt vitt vin hemma. Naturligtvis hade vi kunnat klara oss utan denna lyxvara över nyårsdagen, men eftersom en blek decembersol lyste över de smutsiga snödrivorna beslöt jag mig för att dra på mig gummistövlarna och bege mig till Systemet i Skärholmen. Samtidigt kunde jag titta in på förortens välsorterade ICA-hall och köpa en storförpackning med skalade kräftor i saltlake.

Det var ganska mycket folk på ICA. De flesta köpte hushållspapper och soppåsar. Av vad jag förstod tänkte många efter morgondagens tävling i skidhopp börja städa ut julen. Att många kvinnor funderade på om deras ekonomi skulle bli dålig insåg jag framför disken med färska skaldjur. Det var bara en och annan välklädd man som låt blicken glida från djur till djur, innan han bestämde sig för vad han skulle köpa.

I kassakön framför mig stod en grabb i tjugoårsåldern. I kundvagnen låg det bara fyra liter mjölk och en papperskasse. Hon tittade då och då vänligt mot mig.
”Mjölk är bra för baksmälla. Eller hur Lilla Tanten? Gott nytt år!”

Mer blev inte sagt eftersom det var grabbens tur att betala. Han stoppade glatt ner mjölken i påsen och satte försiktigt ner den i kundvagnen, som han sedan drog rakt mot Systemet. Här väntade ett par kamrater på honom.

”Käket fixar tjejerna, nu skall vi handa köpa det andra som behövs för nyårsnatten.”
Jag följde i grabbarnas kölvatten in i Systemet. Nu gällde det att hitta en korg på hjul, vilket var svårare än beräknat. Systemet vimlade av välklädda män, som drog kundvagnar efter sig som lydiga och lata hundar. De skred långsamt från hylla till hylla och nästan nosade nyfiket på de olika flaskorna. Att köpa vin i pappförpackning var det naturligtvis inte tal om. Vid en av kassorna grep jag girigt tag i kundvagn, som en av dessa herrar just hade tömt på sitt dyrbara innehåll. Jag drog en efter mig bort till hyllan med billiga vita viner. Då såg jag att jag hade en dam i min egen ålder ett par steg strax efter mig. Plötsligt snuddade hon vid min arm.

”Jag följer med dig till kassan. Kan jag där få din korg?”
Jag nickade till svar medan jag la några pappförpackningar med vin i korgen. Min följeslagerska tittade en aning nedlåtande på det jag lagt i kundvagnen.
”Du har ju inget bubbel! Själv skall jag köpa skär champagne, imorgon kommer några väninnor. Vi skall titta på kungafamiljen och skåla för lilla Estelle.”

Jag var klar strax med mina inköp och den för mig obekanta damen följde med mig till kassan. Där kom jag att stå bakom grabbarna, som nu hade fyllt kundvagnen med två flak starköl och tre flaskor med skär champagne.
”Oj då,” sa min följeslagerska. ”Några till som skall skåla för lilla Estelle.”
Flickan i kassan log när hon hörde detta.
”Skål i skär och söt champagne för lilla Estelle! Gott nytt år!”
”Gott nytt år!” sa grabbarna. ”Skål för det nya året i skär champagne!”

Bilden från prinsessan Estelles dop hittade jag i gårdagens nummer av Aftonbladet.

Jag har haft problem med min kutande rygg sedan jag var i femårsåldern. Anledningen till detta är flera. En av dem är min religiösa uppfostran i Göteborg på 1930-talet. Hela min släkt var övertygad om att en kutryggig flicka hade lättare att ta del av Guds nåd än en rakryggad, som säkert inte skulle dra sig för at blänga rakt genom molnen på Vår Herre och då fråga honom varför flickor hade mindre värde än pojkar. En annan anledning var att jag plågades av brist på D-vitamin. Fiskleverolja fanns ibland att köpa på apoteken. När den kom in kommenderades hembiträdena i de förmögna familjerna att ställa sig i kön framför den extradisk där apotekets flaskdiskerska med barsk min sålde den åtråvärda och dyra barnmedicinen.

I skolan blev det problem, eftersom många lärare ansåg att urusel hållning var detsamma som dålig karaktär. I en flickbok läste jag att man fick bra hållning av att gå med en bok på huvudet. Jag försökte, men boken gled alltid av. Då gav jag upp.

Under alla de år som har gått har jag ibland försökt rätta till mina fula ryggproblem. Tyvärr har jag aldrig tidigare varit tillräckligt uthållig för att lyckas. När jag nu ett par gånger i vevkan går till House of Shapes för att träna blir jag ständigt påmind om min fula rygg. Det finns speglar överallt dock med undantag för det hörn när boxningssäcken dinglar ner från taket. När jag nu tittar på bilder från mina boxningslektioner med Johan inser jag att något måste göras. Johan är alltid fylld av framtidstro. Han intalar mig att jag trots min ålder kan rätta till många skavanker i kroppen. Under de två år jag tränat för Johan har jag blivit ett par cm längre.

I våras stötte jag på en magdansös, som intensivtränade helt ensam på den plats, som är avsedd för stretching. Hon var så koncentrerad på sina rörelser att hon inte märkte försynta viskningar om att hon inte fick breda ut sig hur mycket som helst. Jag letade reda på en vrå mellan magdansösen och en grabb, som kämpade med vikter i händerna på balansbollen. I smyg studerade jag magdansösens övningar och såg hur hon använde en lång trästav som hjälpmedel. Hemma tog jag fram städmoppen och tränade på de övningar jag snappat upp. Nästan genast märkte jag att de gjorde att jag fick lättare att räta å ryggen. Nu försöker jag göra dessa övningar ett par gånger i veckan, hemma eller på gymet. Gymet har den stora fördel att jag kan se mig i spegeln när jag kämpar med min fula rygg.

Den svåraste av magdansösens övningar är att lägga stången bakom ryggen strax nedanför axlarna och trycka ryggen mot stången och att samtidigt hålla in magen i ungefär 15 sekunder. Efter att ha gjort detta tio gånger känns ryggen rak och stel som en pinne. Då drar jag på mig mina boxningshandskar och slår intensivt mot boxningsbollen samtidigt som jag förmanar mig själv att inte kuta med ryggen. Efter ungefär hundra slag är det dags att stretcha ordentligt innan den härligt varma duschen väntar.

Igår bad jag min medkämpe Ingrid att fotografera mig när jag tränade hållningsövningarna. Efteråt kom flera och frågade vad jag höll på med. Jag berättade om min dåliga hållning och fick höra mycket om andras bekymmer med ful hållning. I min ungdom upplevde många flickor att Gud inte gillade rakryggade tjejer. Idag kräver datorn snabbhet i fingrarna och koncentration. Då faller ryggen ihop.

På vägen hem från gymet slog träningsvärken i ryggen till. Jag tänkte på vad Johan brukar säga:
”Det är aldrig för sent att rätta till gamla kroppsliga skavanker. Sedan gäller det att förebygga och inte skaffa sig några nya”

Min förhoppning är att jag under det år 2013 skall bli av med min kutrygg och bli ett par cm längre. Jag hoppas att magdansösen, som varit försvunnen på gymet sedan i maj, kommer tillbaka så att jag kan tacka henne för all inspiration hon har, utan att själv veta om det, givit mig.

En av mina väninnor här på facebook låter sina läsa följa Årstafruns liv som hon själv beskrev det i sin dagbok. Detta har inspirerat mig till att leta i bokhyllan efter spår av den studiecirkel jag ledde om denna dam i min seniorförenig för ungefär tio år sedan.

I denna studiecirkel försökte jag få deltagarna att plocka fram sina egna gamla dagböcker. Ingen ville lämna ut dagböckernas hemligheter till andra. Jag började då leta efter tryckta dagböcker och hittade då den engelska tonårsflickan Alice Miles. Hon skrev dagbok under två år innan den dag då hennes föräldrar anordnade ett societetsbröllop för henne i London. På bröllopsdagen hade hon just fyllt 19 år. Hennes tankar om livet var år 1860 att det var varje flickas plikt att gifta sig med en rik man.

Det var inte det lättaste att tolka Alice dagbok. Hon hade gått i fransk internatskola för flickor. Hon pratade och skrev en blandning mellan engelska och franska. När det gäller sexuella relationer använde hon sig i dagboken av ett hemligt språk, som hon troligtvis hade lärt sig på flickinternatet.

Alice var enda barnet till en engelsk affärsman och hans mycket vackra hustru. Alice kände sig underlägsen sin mamma i mer ett avseende. Mamman var dansant och hade ett trivsamt sätt. Enligt Alice var de uppvaktande kavaljererna i välsittande officersuniformer mycket intresserade av hennes mamma, som de gärna bjöd upp till wienervals. Enligt dagboken var det Alice bittra öde att titta på när mamman roade sig i dansens virvlar. Vad hennes pappa gjorde under dessa kalas får vi inte veta, Min gissning är att han satt i herrummet, rökte en fet cigarr, drack konjack och spelade kort.

Alice pappa måste vintertid vara i England för att bevaka ett arv och för att sköta sina affärer. Då var det dyrt att leva ståndsmässigt i London. För att få ner kostnaderna hyrde han i oktober 1860 en lägenhet åt sin eleganta hustru och dottern Alice en lägenhet i Paris. Alice hade ingenting att göra och hade långtråkigt. Studier var det inte tal om eftersom hon ändå skulle gifta sig och bli hemmafru. En dag träffade mamman en elegant engelsman, som uppgav sig för att vara änkeman. Han började på ett stillsamt och belevat sätt umgås med mor och dotter och bjöd dem ofta på teater. Mamman lät honom leva i tron att hon var en förmögen änka. En dag brast bubblan, engelsmannen höll på att skiljas från sin hustru och Alice mamma hade inga planer på att bryta upp från sitt äktenskap. Engelsmannen for hem för att fira jul, kanske på någon herrklubb. När han var borta kom ensamheten tillbaka in i Alice liv.

Det dröjde inte många dagar innan mamman skaffade sig en ny uppvaktande kavaljer, en fransman med smak för äventyr och förfining. Ibland uppvaktade han Alice och ibland hennes mamma. Alice började svartsjukt bevaka mamman och hon visade öppet att han avskydde mammans nye beundrare. Fransmannen blev irriterad och började nu i Paris salonger viska till sina manliga bekanta att de måste akta sig för Alice. Denna obetydliga flicka hade gjort allt för att förföra honom och för att få uppleva ett sexuellt äventyr i sitt flickrum. Detta sladder nådde fram till Alice öron och hon skildrade detta med inlevelse i hemlig skrift i sin dagbok.

Det skulle vara spännande att ta del av mammans tankar denna jul. Kanske skulle hon skildra dotter Alice som ung och bortskämd och med huvudet fullt av tankar om det då hemlighetsfulla och för unga flickor förbjudna sexuallivet.

Något om julfirande finns inte med i dagboken. Dagens läsare får själva göra sig en bild om hur mor och dotter firade jul i en hyrd lägenhet i Paris.

Alice dagbok hittades av en slump och den har bearbetats av Maggy Parsons. Den har inte översatts till svenska

Jag var kanske fyra år, kanske fem när tant Gunnel under en av juldagarna kom och gav mig en negerdocka, som hade antydan till bröst. Det enda dockan hade på sig var en kort bastkjol och ett vitt halsband av glaspärlor

Tant Gunnel var en mycket uppskattad folkskollärarinna i arbetarkvarteren i Majorna och på fritiden den oskrivna ledaren för församlingens missionskrets. Hon var ofta fylld av iver att förklara vad den kristna missionen innebar i Afrika. Den dag då jag fick dockan förstod jag inte mycket av allt det hon sa, bara att det var viktigt att omvända hedningar, lära deras barn läsa, skriva och räkna samt att utbilda flickorna till sjuksköterskor. Jag neg och tackade och satte negerdockan i raden av dockor längs väggen där hon kunde få sitta i lugn och ro. Till mammas stora förvåning lekte jag hellre med min brors lastbilar än med någon av alla mina dockor.

Vid julen första året jag gick i skolan kom det ut en ny psalmbok. Jag hade önskat mig en i julklapp och detta uppskattades av mina föräldrar. Under juldagarna var det många gudstjänster och eftersom jag alltid satt och dinglade på ett opassande sätt med benen i kyrkans prästbänk, låstes jag in när resten av familjen traskade till Annedalskyrkan. Under dessa ensamma timmar placerade jag min slitna nalle och negerdockan under granen. Dessa två var de enda i dockraden som var levande för mig och som hade förmågan att ta till sig julens budskap. Nu ställde jag mig bredvid granen och läste med hög röst högt ur min nya psalmbok:
”Gläns över sjö och strand, stjärna från fjärran
Du som i Österland tändes av Herran . . . ”

Jag tyckte att både nallen och negerdockan nickade instämmande.

Två år senare var en jul i krigets tecken. Skinkan blev mindre och lutfisken större, inga julapelsiner och ett par tråkiga och stickiga yllebyxor i julklapp. Några år senare var det insamling av leksaker till de barn, som vars pappa varit med på någon av de båtar som blivit minsprängd. Då beslöt jag mig för att lägga alla hela dockor i denna låda. Vem som fick negerdockan fick jag aldrig veta och naturligtvis inte vad hon och hennes mamma tyckte om att släppa in en svart docka i huset.

Igår tittade jag inte på Kalle Anka på TV. Det som jag har uppskattat mest i detta program har varit sekunderna med negerdockan. Enligt barnbarnen är de bortklippta på grund av sitt rasistiska innehåll.

Jag förstår mig inte på detta klåfingriga raderande i vår nutidshistoria. Att ge bort en negerdocka i julklapp var vanligt i familjer med intresse för religion och främmande länder. Jag är glad för att inte Tant Gunnel lever idag. Hon skulle på sitt bullrande sätt ha talat om för TV att negerflickor hade lätt för sig i skolan och att de mycket väl kan bli skickliga läkare. Dessutom skulle hon frågat vilka ord vi skall använda för en människa med svart hy. Neger duger ju inte längre.

Till min stora glädje har jag upptäckt att Västerbottens Museum har en utställning med negerdockor och förklarande texter om hur rasbiologins synsätt satte sina spår i leksakernas värld. Borde inte någon kulturskribent ta sig tid och åka och titta på denna utställning och inte bara av rädsla för att bli kallad för rasist radera i klassiska filmer?

Bilden på negerdockan har jag hämtat från Västerbotten Museums hemsida