Det går inte att hitta några spår av Carl Mikael Bellmans barndom strax intill Maria Magdalena kyrka. Det är inte samma kyrka som på Bellmans tid. Sommaren 1759 brann stora delar av området mellan Slussen och nuvarande Timmermansgatan ner. Kyrkan skadades svårt och tornet rasade samman. Fyra år senare kunde kyrkan återinvigas och då med ett helt nytt torn.

Det är många som har läst den blogg jag skrev om Carl Mikael Bellman och den grekisk-romerska mytologin. Jag har också fått frågor om var skalden föddes och var han bodde under sina första levnadsår. När det gäller dessa frågor har jag hittat svaren i Samfundet Sankt Eriks årsbok för år 1987. Här finns en lång och faktaspäckad artikel av Marianne Nyström. Barndomshemmet, den Daurerska malmgården, låg vid Björngårdsbrunnsgatan mitt emot Maria Magdalena kyrka. Numera heter denna anrika gata Bellmansgatan och det var där nummer 24 nu står som Carl Mikaels familj bodde. Han bars till dopet av sin farmorsmor änkefru Catharina Daurer, som då var 75 år gammal.

De Daurerska malmgården har en spännande historia med många ägarbyten och också inköp av grannfastigheterna. När malmgården var som störst under Catharina Daurers tid som änka (1713-1743) innehöll den nästan alla tomterna i kvarteret Rosendal mellan Hornsgatan och Sankt Paulsgatan. Vid Hornsgatan låg ett pampigt hus, där flera rum hade tapeter av gyllenläder. Trädgården var stor och mycket välskött med formklippta buxbomshäckar, rabatter med lökväxter och ett stort orangeri. I detta förvarades vintertid mullbärsträd och fikonträd, som var planterade i mycket stora krukor. När det blev vår fick trädgårdsmästaren och hans drängas släpa ut krukorna i trädgården. I ett hörn i malmgårdens trädgård fanns ett stall och här stod två hästar.

Catharina Daurer fick sex barn och den näst äldsta dottern Catharina gifte sig med professorn i vältalighet i Uppsala universitet Johan Arndt Bellman. Han var mycket musikalisk och hade i tonåren fått delta i sångarhyllningar för Karl XI . Deras son Johan skaffade sig en gedigen utbildning och blev kanslist på Slottet och år 1747 utnämndes han till kunglig sekreterare. Lönen var ganska bra men familjen var stor och i hushållet ingick två pigor.

År 1743 avled änkefru Catharina Daurer och det blev ett knepigt arvsskifte på grund av att hennes testamente inte stämde inte det testamente hennes far hade skrivitt långt tidigare. Jurister kopplades in och det tog tre år innan arvskiftet kunde ske. Den stora malmgården delades och det stora huset med ingång från Hornsgatan köptes av Christoffer Polhem och det lilla med ingång från Björngårdsbrunnsgan av Johan Bellman och det var i detta som sonen Carl Mikael och hans nio yngre syskon växte upp.

I juni år 1759 startade en brand uppe på Mariaberget och den spred sig snabbt från hus till hus. Vi vet inte var familjen Bellman med alla barnen var vid detta tillfälle och det finns inga dokument om hur familjen upplevde detta. Det stora Daurerska huset skadades svårt och det blev omöjligt att bo i det. Samtidigt upplevde Johan Bellman att krafterna började avta. Ekonomin hade blivit betydligt sämre, vilket kanske kan bero på att han betalade några av sonen Carl Michaels skulder. Denne tonårspojke tyckte om att vara ute och roa sig. Hans stora nöje var att varje fredag gå på den offentliga maskeraden i Stora Bollhusteatern. Drottning Lovisa Ulrika var mycket teaterintresserad och hon hade ordnat så att ett fransk teatersällskap kunde uppträda på denna scen. Inkomsterna från de offentliga maskeraderna skulle vara skådespelarnas lön. Våren 1763 skildrade Carl Michael själv vad han var med om på en sådan maskerad.
”Ack, ack. lusteliga tider
stor sak vad pungen den lider
Först jag går på maskeraden
går först uti raden
och dansar med sköna Charlotta
jag vore ett fån
dum som ett spån
om jag icke gjorde lån.”
Dikten avslutas med att han talar om vilka han har lånat pengar av och för att slippa släpas till gäldstugan föredrog Carl Michael Bellman att fly till Norge.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det hände mycket under de månader Carl Michael Bellman var i Norge. Pappan hade år 1763 slutat som kunglig sekreterare och beslutat sig för att bli jordbrukare. Han bosatte sig på Årsta gård i Brännkyrka socken och hit kom Carl Mikael när han inte längre kände sig förföljd av sina fordringsägare. Något år senare köpte Johan Bellman sätesgården Wisbohammar utanför Södertälje. Sonen Carl Michael följde med och skrev en dikt om livet på landet.
”Nog är det roligt på landet då och då
Men att ständigt vara där det kostar på
Mjölk och smör och grädde, skinka, våfflor och kött
Verkar väl, men hela lifvet är dock till hälften dött.”

Livet på landet blev inte speciellt långt. Carl Mikael Bellman hade sökt ett arbete som tjänsteman på Manufakturkontoret och den 22 november kunde han börja på detta arbete. Jordbruket hade inte lönat sig och fadern Johan Bellman insåg att det skulle bli oundvikligt med en konkurs. Hans hustru Hermonia hade drabbats av tuberkulos. Hon var sliten efter 16 graviditeter och två flyttningar. I mars år 1765 dog hon hemma på gården. Efter jordfästningen var det som om Johan Bellman tappade fotfästet i tillvaron. På juldagen samma år avled han.

Skulderna var större än tillgångarna och i början av året därpå såldes lösöret på auktion på Liljeholmens värdshus. Familjens problem var nu de fyra yngsta barnen, som var mellan 20 och 12 år gamla. Detta löstes genom att de kunde få bo hos sin äldre syster Chatarina Christina på Hägerstens gård. Hon var gift med Claes Arrhén von Kapfelman.

Carl Michael Bellman stod sin mor mycket nära och han hade före branden tolkat franska och tyska religiösa texter åt henne. De trycktes och blev uppskattade. Efter föräldrarnas död skedde en förändring när det gällde hans syn på livet. Det var som om hans barndoms gudstro sviktade. Hur mycket han drack under dessa år vet vi inte, bara att nu skrev han dryckesvisor och många av dem är mycket dystra. Då och då glittrar några av humor och det är när han för in bibliska motiv i ett dryckessällskap.
”Joakim uti Babylon
hade en hustru Susanna
töm vår kanna, töm vår kanna
Skål för en viss person.”

Jag har de sista dagarna strövat runt i de kvarter, som växte upp etter branden 1759. Bland alla hyreshus finns det smultronställen där man kanske kan gå in och dricka en öl och gnola på en av Bellmans odödliga melodier.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Halloween och trots morgonens starka och sneda solljus vilar det en smula spökstämning i kvarteret Sprätthöken. Det är som om nattens gudinna Nyx och hennes bror Eberes från den mörka underjorden har dröjt sig kvar bland trädens gula blad. Det blåser kallt och prasslet från fallande löv letar sig in genom mitt öppna köksfönster. Det är nästan som ett eko från antikens guldålder i Grekland.

Jag har fått månadens bokpaket från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Denna bokklubb säljer inte bara böcker om krig och krigshärar. Ledningen anser att alla, som är intresserade av militärhistoria, bör veta något om vilka kulturskatter som finns i olika länder. I mitt paket låg en fantastisk bok om gudarna i den grekisk-romersk mytologi. Boken heter ”Gudar och gudinnor i antik mytologi” och är skriven av engelsmannen Malcom Day och har översatts till svenska. Efter att ha läst halva boken insåg jag att här fanns svar till några av de frågor jag har fått sedan jag började skriva bloggar.

Ibland kommer jag in i samtal i vilka frågor, gissningar och felaktiga fakta blandas i en enda röra. Flera av dessa diskussioner handlar om Carl Mikael Bellman och hans diktning. Jag är ingen specialist på denne folkkäre diktare och musiker. Under årens lopp har jag lärt mig att vi inte skall använda hans dikter som en adresskatalog över Stockholm eller en faktagranskad artikel om grekisk-romersk mytologi. En av hans finaste skildringar av naturen vid en sjö någonstans utanför Stockholm är ett aftonkväde, som är dedicerat till fru assessorskan Weltzin. Den har nummer 30 i Fredmans sånger. Jag gissar att allt detta märkliga hände vid Brunnsviken.

”Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa!
Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
och blodets heta svall!”

Aftonkvädets Nattens gud är en gud, som inte fanns i den grekiska mytologin utan hör ihop med alla de traditioner som hör Bellman till. Jag tror att skalden menade Eberes, som hade en undanskymd roll i gudavärlden. Han har blivit mest känd för att han var far till en stor barnskara.

Det är något visst med natten, som nu under hösten kommer tidigt. När det är sommar är det helt annorlunda och här i Stockholm varar natten bara i ett par timmar. Det var annorlunda i antikens Grekland. Varma sommardagar kom natten med annorlunda ljud rusande utan skymning. När det hördes vingslag gick det inte att ta miste på vem som fladdrade förbi de stängda fönsterluckorna. Det var nattens gudinna Nyx. När jag läser om henne tycker jag hon påminner om en stor och svart uggla. På dagarna låg Nyx och vilade sig i en mörk grotta intill underjorden. Under den ena armen hade hon en stor och levande mask som gosedjur och under ett uppdraget knä satt en liten uggla. Hon var ett av Chaos barn.

Enligt den grekiska mytologin började världen med Chaos, som ibland skildrades som en livlös massa materia. Ur Chaos sprang det fram liv, som skapade världen. Det var flickan Gaia, som blev jorden gudinna, kvinnan Nyx , som blev nattens gudinna och underjordens manlige gud Erebes. Det hände en del i denna syskonskara. I nattens mörker sökte sig Nyx och Erebes till varandra och resultatet blev en skara barn. Ingen vet vad som hände när Erebes lämnade underjorden. Hans borde ha varit den perfekta nattvakten vid stökiga kalas, där både gudar och människor tömde för många bägare med vin.

Erebes hade en undanskymd roll i kulten. Om han någon gång kom upp ur sitt mörker släppte han fram en tjock och svart dimma, som blåste till utkanten av världen. Grekerna uppfattade jorden som en mycket stor skiva kring vilken solen, månen och stjärnorna vandrade fram och tillbaka. När jag såg Ulla Weidstams teckning insåg jag att detta är dagens Erebes. Utan att minsta rädsla i blicken skulle han kunna glida in en modern musikalisk tolkning av Carl Mikaels Bellmans aftonkväde och med pondus kunna skrämma bort tafsande pojkar och få ölberusade ungdomar att sluta att tjuta.
I aftonkvädet skildras ganska många av de grekiska gudarna och här har de omtolkats så att de kan smälta in i den nordiska sommarnatten. Nyx barn finns inte med och i denna glada och romantisk dikt skulle de inte passa in.

Tre av Nyx och Erebes barn spelade en stor roll för grekerna. Dit hör de tre moirerna, som snabbt åldrades och som gamla kvinnor blev deras uppgift att mäta ut en människas livstid. De gjorde detta med hjälp av den tråd, som Klotho spann på sin slända. När en människa föddes tog Lachesis fram en mätsticka och mätte ut längden och slutligen fick Atropos klippa av tråden. När moirerna sedan hade fastställt vilken dag en människa skulle dö, skickade de ut någon av kererna. Dessa var kvinnliga andeväsen med blodfläckade kåpor och fingrarnas naglar var långa och vassa. Kererna var alla rädda för. I Carl Mikael Bellmans dikter finns döden alltid med. I denna hyllning till den svenska sommarnatten bad skalden Dödens osynliga andeväsen att glida bort. De hörde hemma på slagfälten men inte i den nordiska sommarnatten.

Att läsa Carl Mikaels Bellman dikter för med sig funderingar över hur det var att leva de skimrande åren när Gustav III var kung. Vårt land hade varit indraget i flera krig och många bar alltid på sorg efter en anhörig, som stupat i kriget mot Ryssland. Det fanns en undertryckt rädsla för nya och brutala krig. Trots sommarens glada stämningen runt Carl Mikael Bellman kunde det komma fram hotfulla varelser från det förgångna. En grupp sådana var cykloperna, som var enögda jättar. De var kända för att de skrek av upphetsning när de närmade sig folksamlingar. Nu gällde det att sätta sig i säkerhet, eftersom cyklopernas favoritmat var människor. En sommarnatt var också fylld av nymfer, som säkert kunde konsten att pladdra och fnissa i diskant.

”Nu råder nattens frid och ögat vill sig sluta —
lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta
och sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta
vid storm och jordeskalv!”

Nattens gud, Erebes, uppträdde som sällskapets skyddsvakt. Han visste hur han skulle uppträda för att skrämma bort cykloperna och få gastarna att återfå till sitt ordinarie arbete att varna när det blev jordskalv. En annan uppgift blev att gå ner till den bäck där najaderna brukade leka. Najaderna brukade ha en slöja, som de kunde kokettera med och lura hederliga män till äktenskap. Om männen på något sätt sårade dem kunde de rymma till närmaste vattendrag eller gömma sig i brunnen. Det hände att de uppvaktades av tritonerna, som var Poseidons barn tillsammans med mångudinnan. Dessa män hade en normal överkropp och hade fiskstjärt. De var duktiga att dyka och deras favoritsysselsättning var att simma fram till najaderna och slita av dem deras slöjor. Detta fick inte förekomma och här måste Eberes stå vid sjökanten och tvinga bort dessa fridstörare.

När allt äntligen blev tyst kunde sällskapet söka sig till en skogsglänta och här skulle en i sällskapet, Alexis, spela luta. Sedan hända något märkligt. Fram ur skuggorna gled Apollon och började spela på sin lyra.

”Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja,
bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja
och grumlar flod och älv!
Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja —
Apollo spelar själv.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att leta efter uppgifter om Stockholms sydvästra förorter och Sätradonationen. Jag fick ett tips av Elisabeth Ireheim att söka efter information i Slottsarkivet längst ner i Slottet. Här blev jag anvisad ett forskarbord precis framför rester av muren från den gamla borgen Tre Kronor. Detta märkliga arkiv har bara öppet på tisdagar och för att komma dit måste besökaren med hjälp av en vaktmästare få tillträde till slottsvaktens tjänsterum. I detta smakfulla bås fick jag lämna min legitimation till slottsvakten, som skrev ut en besöksbricka och därefter fick jag tillbaka min legitimation och en vänlig uppmaning att sätta besöksbrickan på jackan så att den syntes. Det fanns en vacker stol och där skulle jag sitta och vänta på att någon från arkivet kom och hämtade mig.

Det blev en märklig vandring genom olika valv och nedför trappor till källaren. Flera dörrar låstes upp med nyckel och trapporna var slitna. Till slut var vi nere i arkivet och jag fick ett forskarbord och en uppmaning att beskriva mitt ärende. Då började jag kortfattat berätta om Stockholms sydvästra förorter.

Jag är fascinerad av Sätradonationen och änkefru Råfeldt, som år 1871 donerade Sätra gård till tre fromma stiftelser. I början av 1960-talet startade Stockholms stad förhandlingar med stiftelserna för att kunna köpa den testamenterade marken för att här kunna bygga bostäder. År 1912 hade Sätradonationen utökats med Bredäng. Det var när markköpet hade utökats med Skärholmen, som jag kom flyttande till Stockholm och bosatte mig i Mälarhöjden. Nyfikenheten vaknade genast. Vem var änkefru Råfeldt? Varför denna frikostiga donation till tre fromma stiftelser?

I våras började jag leta. Först hittade jag änkefruns make Anton Råfeldt, som var ett bekant namn för mig. Han var den siste som hade haft ansvaret för att försvara kusten utanför min barndoms stad Göteborg och han hade bott i Nya Varvet. De gamla kasernerna byggdes vid nedläggningen år 1856 om till fängelse. Under det första världskriget hade ett kustartilleri förlagts till Nya Varvet och fångarna flyttades till ett annat fängelse. Som barn slukade jag all information jag hittade om Nya Varvet och Anton Råfeldt, men fick trots att min morbror var Nya Varvets militärpräst aldrig komma in och få bekanta mig med de gamla byggnaderna.

Anton Råfeldt (född 1801) tillhörde en adelssläkt med anor från medeltiden. Släkten lämnade det militära och blev framgångsrika jordbrukare. Ingen i familjen blev greve eller friherre. Sonen Anton tänkte i andra banor än sådd och skörd och valde att utbilda sig till sjöofficer. Mycket talar för att han hade haft en fransk informator, eftersom han talade god franska.

Anton Råfeldt började sin utbildning när han fyllt 15 år. Då måste han ha med sig egna uniformskläder och för att kunna skaffa sig lämplig utrustning sålde han Sätra gård i Brännkyrka socken. Gården hade han ärvt av sin farmor och Anton var hennes enda barnbarn.
Utbildningen skedde vid Karlberg och på olika båtar. Nu var det äntligen fred, men ingen visste med säkerhet hur länge denna skulle vara. Tyskland höll på att utvecklas till en stormakt och Ryssland kunde bli ett hot mot vårt land. Anton Råfeldt fick vidareutbildning i Karlskrona och det var i denna stad han träffade sin blivande hustru Christina Mannerskantz, som var en adlig flicka från en herrgård utanför Kalmar. Hennes far hade köpt herrgården Värnanäs, där han hade utökat jordbruket med ett skeppsvarv med fullriggare som specialitet. I detta äktenskap föddes sex barn och Christina var äldst.
Christina Mannerskantz far dog när hon var 13 år gammal. Då hände det något i denna familj. Modern beslöt sig för att arrendera ut gården och ta sina barn med sig och flytta till Karlskrona. Christina var den flickan med en mycket liten hemgift, som Anton Råfeldt valde att gifta sig med. Han steg i graderna och blev förflyttad till Stockholm. Här hade han turen på sin sida. Karl XIV Johan kunde ingen svenskaoch behövde en pålitlig sjöofficer, som också skulle bli hans kammarherre. Det blev Anton Råfeldt som fick jobbet år 1839.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag sökte mig till Slottsarkivet för att hitta spår av kammarherre Axel Råfeldt och fick tipset att gå igenom Hovförvaltningens räkenskaper för åren 1839 och 1840. Det kom fram en tjock inbunden bok där allt som gällde ekonomi var samlat. Här fanns bland annat kvitton på ved till kakelugnarna, mat till prinsarna Karl, Gustav och Oskar i Uppsala och också små brev om bön om ett ekonomiskt bidrag. Ett av dessa brev gjorde mig gråtfärdig. Det var skrivet av Sigrid Sparre, som var 15 år gammal. Det gällde hennes utblottade mor Carolina Lewenhaupt, gift med kabinettskammarherre Sixten David Sparre.

Sixten David Sparre hade börjat sin tjänst i Slottet som kammarherre till Karl XIII´s hustru Hedvig Charlotta. När den franske marskalken adopterades blev kammarherre Sparre en länk mellan den gamla kungafamiljen och den nya. Han var militär och deltog i krigen mot kejsar Napoleon. När kriget var slut utnämndes han till generalmajor och kabinettskammarherre, vilket var ett oavlönat hedersuppdrag. Att vara kabinettskammarherre innebar att ta hand om de utländska sändebud, som önskade träffa kungen eller någon i den kungliga familjen. Det var under sin tjänstgöring på Slottet som Sixten David Sparre träffade sin blivande och förmögna hustru Carolina Levenhaupt, som var husfru åt änkedrottning Hedvig Charlotta.

Sixten David Sparre var en social begåvning, som gjorde att de utländska sändebuden kände sig avslappade i hans närhet. Hans stora svaghet var kortspel. Hans hustru var omyndig och hade inte rätt att själv förvalta sin förmögenhet och den ärvda herrgården. År 1833 tvingades Sixten David Sparre göra konkurs på grund av spelförluster och familjen blev helt utblottad. Sixten David Sparre fick vara kvar på sin oavlönade plats som kabinettskammarherre medan hustru Carolina och dotter Sigrid fick klara sig bäst de kunde. Dotter Sigrid skrev ett brev om moderns utsatthet och om hennes brist på varma vinterkläder. Kunde modern få ett bidrag på 25 Riksdaler Banco? Denna summa motsvaras idag av 3644 kronor. Summan beviljades omedelbart. Dotter Sigrid blev några år senare hovdam åt prinsessan Eugenie och lärde då känna prins Karl. Det blev en het romans, som avslutades med att kungafamiljen hittade en lämplig make till den mycket vackra Sigrid.

Denna obehagliga historia fick alla inom hovet att fundera på kvinnornas rättigheter i samhället. År 1844 avled Karl XIV Johan och efterträddes av sin liberale sin Oscar. Nu påbörjades arbetet med ändrad lagstiftning. Så småningom gav arbetet resultat. De ogifta kvinnorna skulle bli myndiga den dag de fyllde 25 år och långt senare kunde de gifta kvinnorna få disponera sin egendom. Skandalen pekade också på ett annat problem. Gifta kvinnor kunde bli utblottade på grund av att maken av olika anledningar gått i konkurs. Dessa kvinnor måste få slippa det förnedrande att skriva till kungen för att få ett litet bidrag. Nu föddes tanken på att efter fransk förebild skapa ”Pauvres Honteux”, som skulle vara ett hem för fattiga kvinnor från överklassen. Detta blev verklighet år 1862 och var en av de tre fromma stiftelser, som fick dela på Sätradonationen.

Några år efter skandalen med Sixten David Sparre utnämndes Anton Råfeldt till chef för sjöförsvaret av Göteborg och Västkusten. Han fick en tjänstebostad vid Nya Varvet och här bodde han kvar till den dag när riksdagen beslutade att sjöförsvaret av Västkusten år 1856 skulle överlåtas till unionslandet Norge. Under denna tid hade han lyckats spara en slant och kunde köpa tillbaka Sätra. När Nya Varvet lades ner valde han att begära avsked från sin tjänst och flytta till Stockholm. På den tiden visste ingen vad avgångsvederlag var och han valde att leva på de arrendekostnader han fick av Sätra gård. Han tjänstgjorde fortfarande som oavlönad kammarherre och här fick han ta del av de ofta hätska diskussioner om en kvinna verkligen hade förmågan att själv förvalta sin förmögenhet. Det var flera som inte hade glömt skandalen med Sixten David Sparre och hans utblottade hustru Carolina. Gåvorna till det nystartade Pauvres Honteux började strömma in

Paret Råfeldt fick inga barn. Anton avled julafton 1864 och nu blev hans hustru Christina ägare till Sätra. Det är mycket som talar för att hon hade skinn på näsan. Arrendatorerna tycks ha skött sig och det var få olycksfall på Sätra. Christina hade sedan ungdomsåren inte haft mycket kontakt med sina syskon och en gång hade hon råkat i tvistemål med sina yngre systrar om vem som ägde ett torp, som ingått i moderns morgongåva. Hon vann denna process och var som änka välbärgad. Syskonen hade arvsrätt till Sätra och därför beslöt sig änkefru Råfeldt, född Mannerskantz, att nyår 1871 testamentera Sätra gård till tre fromma stiftelser. Det var självklart att en av dessa skulle var Pauvres Honteux. De två andra blev Stockholms sjukhem och Ersta Diakonisanstalt. En månad senare avled hon i sitt hem i Stockholm.

När stiftelserna övertog ansvaret för Sätra blev det fler som förolyckades under jordbruksarbetet än tidigare. Det personliga intresset för jordbruksarbetarnas arbetssituation försvann. Det vanliga var att drängarna under höskörden glupade i sig för mycket finkelbrännvin och sedan vinglade fram och snubblade över hötjugan, som trängde rakt igenom magen. Änkefru Råfeldts tillsyn av gården skulle kunna skildras som den gamla goda tiden på Sätra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har i min bokhylla en mycket sliten bok tryckt 1892. Den handlar om Stockholms slott och är skriven av Herman Ring. I boken finns flera infogade kapitel, vars författare är kung Oscar II. Bilderna har bleknat och fått en gråskala. Trots detta visar de att Oscar II gillade pompa och ståt och att hans hustru klädde upp sig när fotografen kom.
Jag hittade boken i en samling skräp efter en loppmarknad på 1970-talet. Då var det marxism som gällde och allt kungligt måste bort från bokhyllorna. Boken, som knappt håller ihop, är en guldgruva för alla som vill tränga in i det sena 1800-talets tankevärld. Här finns baler och middagar skildrade med stor inlevelse och också hur det var att arbeta i Slottets vinkällare och kök. Vad vi idag inte tänker på är att Oscar II gillade att läsa högt det han hade skrivit för en beundrande åhörarskara. Vi vet inte om uppvaktningen tröttnade på detta och hittade på svepskäl för att slippa lyssna på kungens ganska tråkiga uppsatser. Tack vare Fredrika Limnells efterlämnade papper vet vi idag att kungen hade en läsecirkel, som bestod av ett urval äldre damer ur den högre medelklassen. En av dessa var Fredrika Limnell.

Oscar II var vår siste kung, som hade blivit krönt och som ofta kände sig att han var utvald av Gud att regera vårt land. Detta blev på 1880-talet i vårt land ett föråldrat sätt att styra ett land. Vi hade fått en ny riksdagsordning med två kamrar och det var ur dessa som ministrar och kungliga rådgivare borde hämtas. Det var långt ifrån alltid som dessa män hade samma åsikter som kungen. Enligt regeringsformen var det kungen, som utsåg statsministern.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vädret hade under flera år varit ogynnsamt för jordbruket. Somrarna var varma och torra och det hände att den första nattfrosten kom redan i slutet av augusti. Skördarna blev mindre och livsmedlen blev dyrare, vilket drabbade stadsbefolkningen. Nu uppstod två grupper i riksdagen. Den ena var liberalerna, som krävde att livsmedelstullarna skulle avskaffas. På så sätt kunde billig brödsäd och framför allt vete importeras från Ryssland och USA. Den andra gruppen var protektionisterna, som ville ha tullar på alla varor som importerades. På så sätt skulle det svenska jordbruket och den växande svenska industrin kunna utvecklas.

Regeringskriserna avlöste varandra. I början av år 1888 beslöt Oscar II sig för att övertala en man med pondus att ställa upp som statsminister. Det gällde att snabbt och innan det blev hungerkravaller i Stockholm hitta någon, som kunde ena de stridande viljorna. Först frågade kungen ärkebiskopen, som artigt tackade nej till erbjudandet. Nästa tänkbara namn var friherre Gillis Bildt, som var en av kungens goda vänner. Gillis Bildt var officer och 68 år gammal. Han   hade de sista åren bott och arbetat utomlands och var obekant med att det hade strömmat in nya åsikter i landet. Kvinnorna krävde rösträtt och politiskt inflytande och landet höll på att omvandlas från ett jordbruksland till ett industriland. Han tackade ja till erbjudandet att bli statsminister och bildade en regering, där det ingick både frihandelsvänliga och protektionister. Nu kände sig Oscar II lugn och beslöt sig för att möta våren vid Medelhavet. När värmen kom till Medelhavet for han tillbaka till Sverige och valde att bo i Drottningholm. Här slog han sig ner vid sitt skrivbord och gick igenom sina anteckningar från resan. Han ställde samman dem till en åtta kapitel lång reseskildring.

Det var inte tal om att kungens läsecirkel skulle träffas i någon av salongerna i Drottningholms slott. I slottets omedelbara närhet bodde sommartid den förste hovmarskalken i den norska hovstaten Markus Höyer Holtermann med familj. Hans hustru var en svensk adelsdam och hade innan hon hade gift sig varit en av drottning Désirées hovdamer och hennes yngre syster hade hört till drottning Joséphines hov. Det var i detta svensk-norska hem som den kungliga läsecirkeln samlades.

Fredrika Limnell skrev i sina anteckningar att sammankomsten hade varit trevlig. Från ett hus i slottets närhet hade fru Mosander kommit i sällskap med sitt vackra och unga barnbarn friherrinnan Fock. Fru Mosander var änka efter den berömde kemisten och farmaceuten Karl Gustav Molander. Fredrika Limnell hade åkt ångbåt till Drottningholm tillsammans med Louise Laurin från Aspuddens gård. De hade fått lyssna på bland annat en skildring av Sorento och Capri och hur det hade varit att nattetid med båt fara över Medelhavet för att på morgonen stiga iland i Afrika. Efter uppläsningen hade kungen gått runt och samtalat med de inbjudna gästerna och detta hade varit mycket givande. Kungen såg pigg och kry ut och tycktes uppskatta damernas kommentarer. Denna samvaro varade i fyra timmar.

Fredrika Limnells andre make Carl Limnell hade avlidit sex år tidigare. Han hade varit byrådirektör och ansvarig för det statliga järnvägsnätet och slussarna. Ibland deltog han i konseljerna för att redogöra för hur anslagen hade använts och hur spåren och slussarna måste underhållas. På så sätt fick han kontakt med kungen och kunde säga några ord om sitt paradis Lyran, som hade en egen brygga där gästbåtar kunde lägga till. Detta gjorde att kungen blev nyfiken och sommaren 1876 kom han i sin båt på ett oväntat besök och blev imponerad av det han fick vara med om. Det var på detta sätt Fredrika Limnell kom in i kungens läsecirkel. Det finns bara en enda notis om vad kungen läste för de utvalda damerna.

Slutet av 1880-talet blev en bekymmersam tid för Oscar II. Gillis Bildt klarade bara av att vara statsminister i 18 månader och han efterträddes av den frispråkige Gustaf Åkerhielm af Margaretelund. Nu hettade det till i förhållandet till unionslandet Norge. Det gällde om statsministern i ett improviserat tal i första kammaren hade hotat att skicka trupper in i Norge om folket där fortsatta att kräva självständighet. Gustav Åkerhielm tvingades att avgå och nu gällde det att hitta en efterträdare som aldrig sa något förhastat.

Det var inte enbart statsministerfrågan som störde kungens skrivro. Han hade fyra söner och den äldste Gustav hade gift sig med Victoria, som var dotter till en tysk storfurste. Hon var sjuklig och föredrog att vara utomlands under vinterhalvåret. Den andre sonen Oscar hade av kärlek gift sig med en hovdam och blivit religiös. Nu gällde det att hitta lämpliga brudar till de två yngsta, vilket inte var det lättaste. Carl gick med på att gifta sig med en dansk prinsessa, medan Eugen ville gå sina egna vägar och bli konstnär. Någon lämplig brud till honom blev det omöjligt att hitta.

Fyra år efter den kungliga läsecirkeln avled Fredrika Limnell på Lyran. Hon fick aldrig vara med om när kungen samlade en skara utvalda damer för att läsa högt ur boken om Stockholms slott.

Det finns inga anteckningar om att Fredrika Limnell och hennes make Carl var bjudna på en bal på Slottet. När jag nu sitter och tittar på bilderna i boken och läser några kapitel inser jag att drottning Sofia och Fredrika Limnell skulle ha haft flera gemensamma intressen när det gällde att värna om de svaga i samhället. Drottning Sofia ägnade mycket möda at att bygga upp bra vård när det gällde TBC och drev igenom att de medel som samlats in som en hyllning till kungen skulle användas för att bygga upp sanatorier. På hennes initiativ möblerades ett av Slottets gemak om till ett sammanträdesrum för den grupp, som under drottningens ledning arbetade med att bygga sanatorier i vårt land. Fredrika Limnells intresse gällde barnsjukvården. Båda dessa kvinnor gillade att läsa men hade olika favoritförfattare. Fredrika Limnell tyckte om nyutkomna böcker av yngre svenska och norska författare medan drottningen slukade detektivromaner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilderna med undantag för porträttet av Gillis bild är hämtade om den gamla boken om Stockholms slott. Gillis Bildt, som var militär kommer från en artikel om honom på nätet. Han blev farfarsfarfar till dagens Carl Bildt. Den unga och vackra friherrinnan Fock blev senare mor till Karin Göring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland önskar jag att ett berg har förmågan att berätta om vilka som tidigare har vandrat över det. Mellan Hägerstensvägen och Mälaren reser sig ett grått urberg och på detta finns det räfflor från vår sista istid för ungefär 115 000 år sedan. Numera syns inte räfflorna eftersom berget har förvandlats till en lekpark där rutschbanor ser ut som fåglar. Jag vill tro att Per Siljeström gick upp på detta berg när han hälsade på sin dotter Louise, som var gift med boktryckare Albert Laurin. Albert Laurin hyrde på 1870-talet Aspuddens gård och hans svärfar hade i ungdomsåren efter att promoverats vid universitetet i Uppsala år deltagit i 1838 års franska forskningsexpedition. Frankrike hade blivit den ledande nationen när det gällde att utforska djurlivet och försöka komma underfund med livet i andra miljöer än den franska landsbygden. Detta år skulle Altaområdet i Nordnorge utforskas. Expeditionen leddes av en berömd fransk zoolog, som under dessa månader upptäckte flera hittills okända djurarter. Per Siljeströms område var fysik. Här i Nordnorge var han med pm att göra meteorologiska och jordmagnetiska observationer. Samtidigt funderade han över räfflorna i berget och hur de hade kommit till. Var det ett djur från en förgången tid, som med sina vassa klor hade ristat ett budskap om evigheten till honom? Gruppen stannade kvar i området över vintern för att komma underfund med hur djuren upplevde vintermörkret och kylan. Snö, mörker och is fanns inte med i Bibelns skapelsehistoria och här i tältet föddes tankarna på att skriva om skapelsehistorien.

Per Siljeström lämnade universitetslivet och forskningen bakom sig och blev lärare i de naturvetenskapliga ämnena vid olika pojkläroverk för att senare i Stockholm bli rektor för pojkläroverket Nya Elementarskolan. Lärare i moderna språk i denna skola var Pehr Swedbom och tack vare umgänget med familjen Swedbom lärde Per Siljeström känna Fredrika Bremer. Nu föddes tanken på att skapa en statlig yrkesskola för blivande lärarinnor. Det gick ju inte att bortse från att drygt hälften av landets invånare var kvinnor och dessa borde få tillgång till en förstklassig undervisning. Frågan var om flickorna skulle lära sig samma saker som pojkarna. Här gick åsikterna isär.

På sensommaren är1857 kom koleran till Stockholm och ett av offren blev Pehr Swedbom. När höstfrosten slog till försvann sjukdomen. Nu insåg många att alla borde hjälpas åt för att förhindra nya utbrott av koleran. Hygienen i hemmen måste bli bättre och kunskap om de naturvetenskapliga sammanhangen borde bli en del av kvinnornas vardag.

Per Siljeström var riksdagsman och representerade borgarståndet. Han motionerade om att det måste inrättas en statlig skola för de kvinnor, som ville bli lärare eller guvernanter. Hans förslag godtogs och år 1859 startade Lärokurs för kvinnor. Undervisningen var avgiftsfri, men vintertid måste eleverna betala för att skollokalerna skulle vara upplysta. Föreståndaren för skolan blev Per Siljeström och till sin hjälp hade han förlossningsläkaren Fredrik August Cederschjöld och en av professorerna vid Tekniska Institutet, skolan som senare bytte namn till Kungliga Tekniska Högskolan. I skolhuset vid Klara kyrka stod flera klassrum tomma och dessa fick nu den nystartade skolan använda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I Per Siljeströms skola dominerade de naturvetenskapliga ämnena, hygien och pedagogik. Kurserna höll samma nivå som vid universitetet i Uppsala. Flickorna kunde välja mellan att vara åhörare eller också att få tentera och erhålla ett avgångsbetyg. Med detta i handen kunde de söka plats som guvernanter eller lärare i någon flickpension. I den första årskursen var 131 elever inskrivna och 53 flickor tenterade och fick betyg. Den äldsta av eleverna var 53 år och den yngsta 16 år. Lärokurs för Fruntimmer lades ner två år senare när Högre Lärarinneseminariet invigdes.

Det märktes på dessa elever att skolans föreståndare varit polarforskare. De blev inspirerade av naturvetenskap och de modigaste vågade sig på friluftsliv. Klädseln blev annorlunda och dessa flickor upplevdes av Stockholms yngre män som mycket okvinnliga.

År 1861 startade Högre Lärarinneseminariet och flera av eleverna från Lärokurs för fruntimmer blev biträdande lärare i skolan. Kursplanen var helt annorlunda och mycket av den naturvetenskapliga inriktningen försvann. Per Siljeström följde inte med som lärare till det nystartade statliga lärarinneseminariet. Detta var han inte ensam om. Litteraturkunskap, svensk historia, bibelkunskap och moderna språk ersatte fysik, förlossningskunskap och hygien.

Flera av lärarna i Lärokursen för fruntimmer gillade inte den nya kursplanen och nu föddes tankarna på att skapa en fortsättning på det som Per Siljeström hade byggt upp. Fyra år senare skedde nystarten och denna gång samlade Stockholms kvinnor in pengar till skolan. Skolans ansvariga blev systrarna Jenny och Sofi Rossander, som båda i sin ungdom lärt känna Fredrika Bremer. Här gällde samma kursplan som för Lärokurs för Fruntimmer med det undantaget att moderna språk infördes som läroämnen. Skolan hade utökats med kvällskurser och man fick disponera en lokal vid Mäster Samuelsgatan. I denna skola gick det bra att tentera och få ett betyg på att de hade avlagt lärarexamen.

Med i direktionen för denna skola fanns Fredrika Limnell, som efter det att hennes make Pehr Swedbom avlidit i kolera gift om sig med Carl Limnell, och Anna Wallenberg.

Fredrika Limnells stora intresse var litteratur och även om inte litteraturhistoria hade någon framträdande roll i undervisningen fick flickorna med sig något av den tidens litterära pärlor.
I denna skola blev Anna Wallenberg en tillgång. Hon var aktiv i Handarbetets Vänner och landskapsmålare. För henne var det naturligt att flickorna skulle få gå ut och upptäcka naturen. Hon var gift med bankmannen André Oscar Wallenberg.
Systrarnas Rossanders skola och kurser blev mycket populära och varje år studerade ungefär 1000 flickor och kvinnor vid skolan. Många deltog bara i en enda kvällskurs. I slutet på 1870-talel minskade ansökningarna till denna skola. Detta berodde till stor del på att flickor år 1870 fick lov arr avlägga studentexamen som privatister och två år senare kunde de få studera vid universiteten i Uppsala och Lund. Här fanns det två undantag. Kvinnorna blev utestängda från de juridiska och teologiska fakulteterna. Ett studentbetyg betydde också att dessa flickor blev behöriga att söka folkskollärartjänster. År 1882 lades skolan ner. Då hade Jenny Rossander gift sig med en zoolog från Schweiz fick troligtvis vara med om hans efterforskning av nya djurarter i Alperna.

Fredrika Limnell var inte vilken kvinna som helst. Hon var Stockholms mest populära salongsvärdinna. Tillsammans med sin andre make Carl Limnell hade de skapat sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng och här kunde alla från altanen se ända in till Stockholm. I denna lantliga miljö kunde glada musikfester förekomma den ena veckan, medan nästa var reserverad för teologiska samtal och andaktsstunder. Den stora högtidsdagen var när Fredrika hade namnsdag den 19 september. Födelsedagar brukade sällan firas.

Fredagen den 14 juli 1876 satt Fredrika Limnell vid ett fönster och tittade ut över Mälaren. Hon var ensam i det stora huset och kände sig sorgsen. Denna dag fyllde hon 60 år och försökte summera sitt liv. Hon upplevde att allt hon gjort varit onyttigt. På eftermiddagen avbröts tystnaden. En vagn kom inrullande. I den satt Louise Laurin och hennes make boktryckare Albert Laurin. De kom från Aspuddens gård och paret Laurin var ledsna för att inte Louise far Per Siljeström kunde vara med. Han hade inte glömt bort Fredrikas förste make Pehr Swedbom och ville denna födelsedag dag skicka en dikt och en påminnelse om de diskussioner om spiritism och Emanuel Swedenborgs religiösa lära de hade haft på 1850-talet. Fredrika började läsa högt och när hon kom till de sista raderna började hon gråta. Allt flöt samman för henne, Per Siljeströms berättelser om polarforskning och märkliga räfflor i urberget, livet tillsammans med Pehr, när kolera kom och slutligen Carl Limnells omtanke om henne.
”Kunskapen ger icke liv. Men det goda kärleken övar
Av vad evigt består ger inom sig ett frö.”

Tankar som fortfarande känns aktuella när jag njuter av en fikastund på konditori Lyran

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På 1800-talet hävdade Erik Gustaf Geijer att der inte gick att förstå ett lands historia om man inte lärde sig vad deras kungar stod för. Jag minns detta när jag nu tittar på prinsessans Eugénies teckningar och akvareller. Hennes balkavaljer storfursten Konstantin av Ryssland kom att betyda mycket för det politiska livet i Polen och Ryssland. Det finns ett fotografi bevarat från slutet av 1880-talet och här finns inga spår av den romantiske balkavaljeren från år 1848. Storfursten avled år 1892 och då var han 65 år gammal. Han lämnade efter sig en bitter änka och en älskarinna, sex barn med hustrun och två döttrar med älskarinnan.
Idag skulle i vårt land denne seglande storfurste vara helt bortglömd om det inte varit för prinsessan Eugénies teckning och anteckningar om en bal våren 1848. Storfursten var då 21 år gammal och skulle fä träning i hur det var att föra befäl över en fregatt. Tidigare hade han tjänstgjort som vanlig matros och fått kämpa i stormar, nattmörker och kyla som alla de andra. Nu hade han stigit i graderna och var biträdande befälhavare. Stockholm var en i raden av de hamnar han besökte. Det fanns också en annan anledning. Hans äldsta syster Maria var gift med drottning Joséphines bror Maximilian och detta par brukade ibland hälsa på den svenska kungafamiljen.

Storfurst Konstantin var son till Nikolaus I och den andre sonen i den stora syskonskaran. Som barn var han mycket livlig och vetgirig. Senare har han skildrats om den mest skärpte manliga medlemmen i släkten Romanov. Föräldrarna beslöt tidigt att Konstantin inte skulle undervisas tillsammans med sina äldre syskon. De valde en sjöofficer till informator, vilket hade till följd att Konstantin som åttaåring fick lära sig att segla på de tyska floderna. Informatorn gillade att läsa historier om olika sjömän och äventyrliga seglatser för den lille storfursten. En av favoriterna blev Odyssén.

Tsar Nikolaus I insåg snart att sonen Konstantin måste få utbildning i fler ämnen än segling. Han bad därför storfurstinnan Elena Pavlovna undervisa sonen i moderna språk, teckning och pianospel. Hon lyckades mycket bra med detta och de dagar när Konstantin inte var till sjöss översatte han Odyssén till ryska. Storfurstinnan var en prinsessa från det lilla tyska kungariket Württenberg och hade vuxit upp i Paris. Hon hyllade liberalismen och påpekade för Konstantin att Rysslands styrdes på ett sätt som kunde medföra katastrof för landet.

Tsar Nikolaus och hans hustru hade bestämda åsikter om sina barns framtid. De skulle redan i de tidiga tonåren skickas ut till släkten och där bli förälskade i någon med kungliga anor. Konstantin for till Preussen och hittade där den söta och slanka 16-åriga prinsessan Charlotte, som var barnbarn till Fredrik den Store. Hon hade ingenting emot att gifta sig med den tre år äldre Konstantin och övergå till den tysk-ortodoxa kyrkan. Hösten 1848 gifte de sig i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Brudgummen var då 21 år gammal.

Ryssland var ett stort land med flera olika folkslag och religioner. Det var ständiga kontroverser med muslimerna vid gränsen mot det Ottomanska riket. Ett problem var att den anrika kristna staden Konstantinopel låg på båda sidor av Bosporen och hindrade ryska fartyg från att komma ut på Medelhavet. Det fanns i den ryska ortodoxa kyrkan ett önskemål att befria staden från muslimer och att återinviga Hagia Sofia till en kristen kyrka. År 1853 utbröt det krig, som brukar kallas för Krimkriget. På den ena sidan stod Ryssland och på den andra Storbritannien, Frankrike och det Ottomanska riket. Ingen av dessa stater var villiga att släppa in Ryssland i Medelhavet.

Oscar I förklarade i krigets inledningsskede att vårt land skulle vara neutralt. Detta kom inte att efterlevas. Den ryska flottan fanns i Östersjön och måste förhindras att segla ut på Atlanten. Flera engelska fartyg anlände till Fårösund och här upprättades en engelsk flottbas. Engelska och franska fartyg gick till attack mot de mindre ryska hamnarna i Finland och år 1854 intog de den ryska fästningen Bomarsund på Åland och förstörde den. Befälhavare för den ryska flottan var storfurst Konstantin. Redan de första krigsdagarna insåg han att sjökriget skulle misslyckas. Flottan hade knappt förnyats sedan Peter den Stores dagar och manskapet hade inte fått någon ordentlig utbildning i krigsföring. År 1856 avled tsar Nikolaus I och Alexander II önskade avsluta kriget så snart som möjligt. Freden innebar ett bakslag för Ryssland. Det blev i fortsättningen omöjligt för ryska fartyg att från Svarta haver segla ut på Medelhavet och Åland fick under inga villkor befästas.

I Ryssland insåg nu de inflytelserika männen runt tsaren att något måste göras åt sjöförsvaret. Storfurst Konstantin fick tillstånd att resa till England och där få lära sig något on den brittiska flottan. När han kom hem utnämndes han till ansvarig för Rysslands sjöförsvar.

Storfurst Konstantin var liberal och ingick i en grupp män med målsättning att förnya Ryssland. De drev år 1861 igenom ett lagförslag att livegenskapen skulle avskaffas och att varje familj skulle få en bit mark för egna odlingar. Jordlotten var så liten att skörden på den aldrig räckte till och fattigdomen blev ett gissel på den ryska landsbygden. Samtidigt som detta skedde utbröt oroligheter i Polen, som var en del av Ryssland. Den liberale storfursten Konstantin skickades till Warszawa för att lösa problemen. Detta misslyckades han med. På en teaterföreställning rusade en sjöman fram och sköt mot honom. Det blev inga allvarliga skador, men händelsen skakade om storfursten och hans tyskfödda hustru. Paret återvände till Sankt Petersburg så snabbt som möjligt. Några år senare utnämndes storfursten till president i riksrådet och han fick också det högsta ansvaret för sjöförsvaret.

Storfurstens hustru, Charlotte av Preussen, började tvivla på liberalismen och blev för vart år mer och mer konservativ. Hon gled in i en religiös mysticism och samlivet med maken upphörde. Storfursten hade skaffat sig en älskarinna, som han redan efter att deras dotter var född, tröttnade på och letade reda på en balettdansös. I detta förhållande föddes fyra barn och två av dessa avled som små i scharlakansfeber. Den konservativa adeln förfasade sig och tog parti för den övergivna hustrun. Några år senare fick de konservativa ännu mer att reta upp sig på. Tsar Alexander II lät smuggla in sin älskarinna, den vackra överklassflickan Katja Dolgorukova, i Vinterpalatset och i detta förhållande föddes så småningom fyra barn varav ett avled i förlossningen.

Trots alla skandaler i det ryska hovet lyckades storfursten Konstantin gifta bort sin dotter Olga med den danske prinsen Wilhelm, som när han hade fyllt 17år blev vald till kung av Grekland och då tog namnet Georg I. En av kung Georgs systrar, Dagmar, hade gift sig med den ryske tronföljaren Alexander och en annan, Alexandra. med prinsen av Wales, som senare blev kung Edward VII.

Ryssland kokade av social oro. De arbeten som fanns var dåligt betalda och folk trängdes i små lägenheter. Samtidigt levde gruppen runt tsaren och hans släkt i ett överflödssamhälle. Det allmänna talesättet var att storfurst Konstantin var liberal i ord men att han inte visste vad misär innebar. De modigaste samlades i en revolutionär grupp, som hade som målsättning att mörda tsaren.
Tsar Alexanders hustru avled år 1880 och två månader senare gifte han om sig i ett morganatiskt äktenskap med sin älskarinna. Innan dess hade han varit utsatt för flera mordförsök. Året efter vigseln slängdes en bomb mot tsarens vagn och han avled nästan omedelbart. Älskarinnan fick ett arv och efter jordfästningen flyttade hin och barnen till Frankrike där hin avled år 1922.

Detta mord blev dödsstöten för de liberala strävandena i Ryssland. Storfurst Konstantin tvingades lämna alla sina uppdrag och flyttade bort från Sankt Petersburg. Ibland bodde han tillsammans med sin ytterst konservativa hustru men föredrog att vara tillsammans med älskarinnan.
Sommaren 1889 drabbades storfurst Konstantin av sin första stroke och blev invalid. Han bodde då i samma hus som sin hustru, som gjorde sitt bästa att ta hand om sin strokedrabbade make. Storfursten önskade att älskarinnan och de två barnen skulle komma till honom, men detta gick inte hustrun med på och de började gräla. En dag urartade grälet och storfursten grep tag i sin käpp och slog till hustrun. Storfursten var fysiskt stark och levde fram till januari 1892. När hustrun förstod att slutet var nära skickade hon bud till älskarinnan och bad henne ta med de två barnen. Nu kunde denna extra familj ta avsked av sin far.

Storfurst Konstantins dotter Olga gifte sig med den grekiske kungen Georg. Deras son Alexander gifte sig med Alice Battenberg och i detta äktenskap föddes sonen Philip. Han gifte sig med den engelska prinsessan Elisabeth och blev far till Englands nuvarande kronprins Charles.

Ett påpekande : Den grekiske kung Georg (i Danmark Wilhelm) mördades av en fanatisk folkskollärare strax före det första världskriget. Sonen Alexander med familj flydde till Frankrike och gömde sin 18 månader gamle son Philip i en apelsinlåda. I Frankrike bytte Alexander namn till Andreas,
Bilderna på storfurst Konstantin och prins Philip har jag hittat på nätet.

De damer, som i mitten av 1800-talet var aktiva inom den spirande kvinnorörelsen, är ett spännande område att utforska. De var nyfikna på allt, som hände i samhället och ville vara med om att skapa en bättre värld och att släppa fram nya sätt att se på tillvaron. Det blev för mig en överraskning att hitta kopplingar till prinsessan Eugénie och till den franska reformerta kyrkan i Stockholm. Prästen Jean Trollet predikade på franska och han hade en annorlunda predikostil än prästerna i svenska kyrkan. I sina predikningar gick han ofta tillbaka både till hur de kristna levde under kristendomens första århundrade och Johannesevangeliet. Hans svenska hustru Aurora af Kullberg avled i den koleraepidemi, som svepte igenom Stockholm sensommaren 1857. Samtidigt avled Pehr Swedbom, som var en av redaktörerna på Aftonbladet. Nu kände sig Jean Trollet vilsen i tillvaron och flyttade från vårt land. Detta innebar att den lilla församlingen stod utan både lokal och präst. Då erbjöd sig Pehr Swedboms änka Fredrika att två timmar varje söndag låna ut sin matsal till församlingens gudstjänster. Ledare för dessa blev några lärarinnor och änkan Fredrika brukade spela piano och leda psalmsången. En av de kvinnor, som regelbundet kom till dessa sammankomster var prinsessan Eugénie. Fredrika Swedbom gifte sedan om sig med Carl Limnell och detta par byggde det stora sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng.

Prinsessan Eugénie var född år 1830 och var den näst yngst i syskonskaran. Hennes mor Joséphine hade som mycket ung gift sig med den svenske kronprinsen Oscar. Hon var 19 år när hon fick sitt första barn och efter detta var hon nästan oavbrutet gravid i sex år. Barnen var konstnärligt begåvade om den som de finns flest teckningar och akvareller bevarade av är Eugénie. Hon hade som ung alltid ett skissblock med sig och tecknade det hon såg. Dessa bilder kan liknas vid de fotografier, som idag kommer ut ur en digitalkamera. Vi kan se mängder av detaljer och med hjälp av prinsessans egna kortfattade anteckningar får vi veta vad bilden föreställer. Göran Alm fick i mitten av 1880-talet tillstånd av vår nuvarande kung att göra ett urval av prinsessans teckningar och akvareller och göra en bok av detta. Boken har undertiteln ”Bilder från en glömd värld” och kom ut år 1987.

Det är verkligen att komma in i en glömd värld att läsa denna bok och titta på bilderna. Det vanliga är att männen sitter och röker eller läser medan damerna broderar. De var alltid flitiga. Några annorlunda dagar finns skildrade i ord och bild i boken. Den 22 maj 1848 seglade den ryska fregatten Hercules in i Stockholms hamn. Storfursten Konstantin var 21 år gammal och skulle under en kryssning till olika hamnar på Östersjön få träning att vara befälhavare på en stor båt. Han hade lärt sig segla på Rysslands floder när han var åtta år och älskade liver till sjöss. Detta syntes tydligt på hans rullande och klumpiga sätt att röra sig. Hans pratade inte normalt utan rösten mullrades fram som om han ville överrösta en storm. Till hans ära anordnades en bal på Slottet och den skulle den ryske storfursten öppna med en smäktande vals med prinsessan Eugénie. Vad hon tyckte om detta vet vi inte. Efter balen gjorde hon en teckning och antecknade vilka hon hade dansat med under kvällen. Någon romantik var det inte tal om. Fursten var trolovad med en tysk prinsessa och skulle gifta sig med henne några månader senare.

Sommaren 1850 gjorde kungafamiljen en båtresa till Norge. Färden gick genom Göta Kanal till Göteborg och sedan vidare till Kristiania, som Oslo då kallades. I Norge insjuknade hela kungafamiljen i tyfoidfeber. Prinsessan Eugénie återhämtade sig aldrig och hennes liv fick en helt annan inriktning. Hon orkade inte längre med att teckna och måla akvareller varje dag. När familjen kom tillbaka till Stockholm sökte sig prinsessan Eugénie till religionen och kom då att bli en flitig besökare i den reformerta kyrkan och lyssnade med inlevelse på Jean Trollet. Vid dessa besök lärde hon känna de andra i gudstjänstlokalen. En av dessa var Fredrika Bremer.

Jean Trollet kom till Stockholm efter det oroliga året 1848 med upplopp och kolera. I de allra flesta familjer fanns saknad efter någon som avlidit i koleran. Många var också rädda för den revolutionära glöd, som fortfarande svävade som en skugga över delar av medelklasshem. Var det riktigt som Karl Marx påstod att religionen var ett opium för folket?

Jean Trollet kunde konsten att predika så att både de som hade god utbildning och de schweiziska tjänstepigorna förstod vad han menade. Han gick ofta tillbaka till Johannesevangeliet och de meningar, som skildrade vem Jesus var. ”Jag är sanningen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Detta var tröstens ord för alla som sörjde. Den döde fanns som ett osynligt väsen mitt ibland sina anhöriga och de kunde samtala med honom eller henne. Det fanns ett fåtal familjer, där den avlidne hade varit övertygad marxist och förkastat kristendomen. Jean Trottets djärva tanke var att de anhöriga kunde nå honom i dödsriket och där övertyga honom om att kristendomen var en bättre grund att stå på en marxismen. Jesus hade också sagt att han var grinden in till fåren och hindrade tjuvar att komma in. Marxismens tankar var som denna tjuv.
Jean Trollet samlade ihop sina predikningar till en bok på franska. Den översattes senare till svenska av hans svenska hustru och blev en älskad uppbyggelsebok i många hem. Det var denna bok, som de tre lärarinnorna använde vid söndagsgudstjänsterna hemma hos änkan Fredrika.

De båda utbrotten av kolera hade slagit sönder ekonomin för flera familjer. i många fall hade mannen, som var familjeförsörjare, avlidit och det fanns inga änkepensioner. Det var stadens fattiga och franskkunniga kvinnor, som samlades i änkan Fredrikas matsal. Vilka de var vet vi idag ingenting om. Verksamheten pågick i ett par år och slutade när de tre lärarinnorna gifte sig och fick annat att syssla med på söndagarna.

Det var ingen kyrka som fortsatte denna verksamhet. Några av besökarna fortsatte att vid enstaka tillfällen på vintrarna träffas hemma hos Prinsessan Eugénie i hennes lägenhet på Slottet och de andra fick söka tröst på annat håll. Änkan Fredrika, som nu hette Limnell i efternamn, var lyckligt lottad. Hon hade ärvt sin makes stora aktiepost i det framgångsrika företaget Wifsta varf.
Prinsessan Eugénie avled i sin lägenhet på Stockholms slott en aprildag år 1889. Fredrika Limnell fick från Hovförvaltningen ett inbjudningskort att närvara vid jordfästningen i Riddarholmskyrkan.
Jean Trollets teologi och åsikter om att det finns kontaktvägar mellan de döda och de levande accepterades aldrig av den reformerta kyrkan. Han tvingades att flytta från församling till församling och bosatte sig till slut i Genève, där han skrev böcker i teologi. Han skulle idag vara helt bortglömd om det inte varit för hans påverkan på Fredrika Limnell, vars sommarsalong på Lyran var mycket välkänd.

Fredrika Bremer hade tagit till allt det Jean Trollet hade sagt. Detta hade gjort henne nyfiken och nu beslöt hon sig för att rea till Schweiz för att på plats sätta sig in i den reformerta kyrkan och sedan fortsätta till de platser aposteln Paulus besökt och därefter till Palestina. Det blev tidningsartiklar och också en bok, som under årens lopp har kommit ut i många nya upplagor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att läsa om allt det som den första generationen kvinnosakskvinnor arbetade med och inse att resultatet av deras arbete har lett till förbättringar. Det hände ibland att de i sin verksamhet träffade medlemmar ur kungafamiljen. I de flesta fall utvecklades ett bra samarbete, men i ett dokumenterat fall fungerade ingenting. Det gällde när Esselde organiserade en kvinnogrupp inom Röda Korset, vars ordförande var prins Oscar, den blivande Oscar II. Han var Svenska Röda Korsets förste ordförande. Det märkliga är att i de biografier som har skrivits om Oscar II finns inte en enda rad om Röda Korset, trots att han var med och introducerade denna förening i vårt land.
På 1800-talet hörde det till att medlemmar av kungahuset skulle ställa upp som ordförande i olika välgörenhetsföreningar. Några, som till exempel drottning Sophia, var mycket intresserade medan andra helst såg att den icke kungliga vice ordföranden tog över arbetet. Hur mycket engagemang prins Oscar visade för Röda korset vet vi inte. I föreningens stadgar stod det att medlemmarna skulle hjälpa alla som sårades i krig och här fick det inte vara någon skillnad om de sårade kom från segrarna eller förlorarna.

Prims Oscar levde i en tid när Europas starka man var Otto von Bismarck från Preussen. Han kom senare att kallas för Järnkanslern och hans mål var att förena alla de små tyska rikena till en enda nation och även att tvinga grannländerna att lämna ifrån sig landområden i vilka det fanns en stor tysk befolkning. Prins Oscar efterträdde sin äldre bror Karl XV och var som kung mycket imponerad av den tyske kanslern Otto von Bismarck. Något intresse för att arbeta socialt hade han inte, utan överlät detta till sin hustru Sophia.

Karl XV var gift med den nederländske prins Fredriks dotter Louise. Fadern var officer i den preussiska armén och hans hustru Louise kom från Preussen. Den svenska drottningen hade som barn lärt sig tyska och var protestant utan minsta inslag av pietism.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fram till slutet av 1860-talet kom Louise av Preussen regelbundet på besök i Stockholm för att hälsa på sin dotter. Hon skakade säkert på huvudet när hon insåg hur olyckligt detta äktenskap var. Dottern hade fått två barn, först en dotter och sedan kom sonen Karl Oscar, som avled genom slarv av en läkare när han var två år gammal. Drottning Louise tog detta mycket hårt och allt samliv mellan makarna upphörde. Karl XV gjorde sig snart känd för att ha mängder av älskarinnor och skulle inte haft något emot att skilja sig och gifta om sig i hopp om att få en egen son, som kunde ärva tronen. Detta visade sig vara omöjligt.

Karl XV´s svärmor var mycket preussisk och beundrade Otta von Bismarck. Hennes make var officer i den preussiska armén och följde mycket sällan med till vårt land. Vi vet inte hur mycket Louise av Preussen talade utrikespolitik med dotterns svåger prins Oscar och påverkade honom i synen på Otto von Bismarck och hans planer på att skapa ett stort och starkt enat Tyskland.

Oscars hustru Sophia, hertiginnan av Östergötland, hade en helt annan bakgrund. Hon var det näst yngsta barnet i en stor syskonskara. Sophia var föräldralös när hon kom till Stockholm och hade vuxit upp hos en äldre halvsyster. Hon var åtta år yngre än sin svägerska och trots att de båda hade tyska som modersmål hade de få gemensamma intressen. Sophia var avundsvärd eftersom hon snabbt blev mor till fyra friska pojkar. När det gällde de anfallskrig, som Preussen på initiativ av Otto von Bismarck startade, fanns det en tydlig och outtalad spricka mellan henne och hennes make Oscar och detta syntes i deras inställning till Röda Korset. I denna förening fanns ett praktiskt problem. I Sverige dominerades verksamheten av konservativa män, som inte ville släppa in kvinnor i verksamheten. När möjligheten att få vara med om att bilda en kvinnlig Röda Korsavdelning hade hertiginnan Sophia inga svårigheter att acceptera att verksamheten måste vara politiskt neutral. Vi vet inte idag hur ofta hon träffade initiativtagaren Esselde och hur väl hon kände till hennes kamp för att kvinnorna skulle få bättre villkor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Esselde hade i slutet av 1850-talet startat ”Tidskrift för hemmet” som var en tidskrift som riktade sig till medelklassens läskunniga kvinnor. Hon skrev om den europeiska kulturen och undvek allt som kunde stöta de konservativa männen. Innan konflikterna som uppstod när Otto von Bismarck med vapenmakt började skapa ett enat Tyskland hade hon varit i Paris och där vandrat runt och tagit till sig den franska kulturen. Hon hade blivit föreningsaktiv och skaffat sig ett ganska stort inflytande. Här hade hon hjälp av att hennes efternamn då var Leijonhufvud.

I december år 1869 gifte sig Esselde med Axel Adlersparre, som var sjöofficer och änkeman med ansvar för flera tonårsbarn. Hon var 49 år gammal och hade trots att hon nu hade en stor familj inga planer på att lägga ner sitt arbete som redaktör för ”Tidskrift för hemmet” och sluta att vara aktiv i olika föreningar. Paret åkte på bröllopsresa till Danmark och här lärde Esselde känna de kvinnor, som arbetade för kvinnornas rättigheter i de andra nordiska länderna. Vi vet inte hur mycket dessa damer diskuterade det angreppskrig mot Danmark, som Otto von Bismarck hade startat. Någon militär hjälp från andra änder fick inte Danmark och när det blev fred hösten 1864 tvingades Danmark att överlämna de södra delarna av Jylland till Preussen. Frivilliga svenska läkare, studenter och sjukvårdsutbildade diakonissor for till Danmark för att visa sin solidaritet genom att hjälpa till på krigssjukhusen.

Året efter det att Esselde gift sig avled hennes mor änkefriherrinnan Sophia Leijonhufvud Nu stod moderns lilla lägenhet på Drottninggatan tom. Hit hade änkefriherrinnan Leijonhufvud flyttat tillsammans med sina döttrar för att försörja sig som brodöser och här hade Esselde skapat sin framtid genom att börja arbeta som översättare. Det vilade ett stilla vemod över den tomma lägenheten.

Strax efter det att änkefriherrinnans jordfästning kom ett märkligt nödrop till Esselde. Preussen hade angripit Frankrike och slagen förde med sig mängder av skadade soldater på båda sidor. Det saknades sjukvårdsmaterial och kunde någon förening i Stockholm samla in förbandsmaterial? Esselde tvekade inte utan bildade en kvinnogrupp inom svenska Röda Korset. Här stötte hon genast på svårigheter. Hon var gift med en sjöofficer, som säkert hade goda kunskaper om det tysk-franska kriget. Var han för eller emot Otto von Bismarck? Många kvinnor i Stockholm hade bestämda åsikter om detta krig och de kunde givetvis inte ställa upp för en helt opolitisk insamling av sjukvårdsmaterial.

Axel Adlersparre hade nu hyrt en stor och ljus lägenhet vid Klara Strand för sin familj. Att samla damerna i denna lägenhet kunde få några av deltagarna att ta ställning för något av de två stridande länderna. Esselde beslöt sig därför att använda sin mammas tomma lägenhet vid Drottninggatan. Här gällde det att påpeka att Röda Korset skulle hjälpa alla som hade skadats i kriget. I detta arbete fick hon ett oväntat stöd av hertiginnan Sophia av Östergötland, som var gift med prins Oscar. Lägenheten hade en annan fördel. Hertiginnan Sophia bodde i Arvsfurstens palats vid Gustav Adolfstorg (nuvarande UD) och hade gångavstånd till Drottninggatan.
Damerna visste vad som behövdes för att ta hand om skadade. De letade igenom sina linneskåp efter trasiga lakan och dukar och sydde förbandsmaterial av detta. De träffades regelbundet i den lilla lägenheten och sydde och packade ner förbandsmaterialet, som sedan kunde skickas ner till olika fältsjukhus. De tyska trupperna tågade in i Paris och kriget slutade i kaos. Den franske kejsaren Napoleon III hade tagit tillfånga och mitt under kriget övergick Frankrike från att vara ett kejsardöme till att bli republik. För Frankrikes del blev det ett bittert slut, eftersom landet tvingades våren 1871 att lämna ifrån sig landområden vid den tyska gränsen. Mitt i detta politiska kaos låg sårade soldater på överfyllda sjukhus där det mesta saknades. Trots den påkostade segerparad i Berlin var förhållandena på de tyska sjukhusen inte speciellt mycket bättre än de franska. Överallt syntes krigets offer.

Damerna i Röda Korsets kvinnoavdelning hade mycket att stå i. Det blev bättre efter den att Karl XV allidit den 18 september 1872 och prins Oscar kröntes till kung. Det tillsattes en ny ordförande för Röda Korset. Valet föll på baron Axel Gabriel Leijonhufvud, som nu gått i pension som generalmajor och som tidigare tillfälligt tjänstgjort som kabinettskammarherre och hade då ansvarat för utländska statsbesök. Han var road av sjukvård och intresserade männen i sin bekantskapskrets inom armén att lära sig att ta hand om sårade kamrater under ett fältslag. Han fortsatte detta arbete i tio år.

Det har varit svårt för mig att få en klarhet hur längde kvinnornas arbete inom Röda Korset pågick. De kvinnor, som varit aktiva i Röda Korset under det fransk-tyska kriget, hade avlidit när det första världskriget bröt ut sensommaren 1914. Då var sjukvården organiserad på ett annat sätt och kvinnor kunde få gå en snabbkurs i sjukvård och arbeta på olika sjukhus i anslutning till fronten. Detta var helt omöjligt på 1870-talet när man ansåg att kvinnorna bjöd ut sig sexuellt om de arbetade bland sårade soldater.

Röda Korset har förändrats mycket sedan Esseldes dagar. På hennes tid ställde medlemmar ur kungafamiljen gratis upp som styrelseordförande och det var frivilliga som skötte det jobb, som en välbetald generalsekreterare nu gör.
Bilderna kommer från vykort jag köpt i Slottsboden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna höst är märklig med både regnskurar och solsken. Kanadagässen vid Årstaviken är vilsna i tillvaron och vet inte om de skall dra söderut utan stanna kvar och hoppas på en mild vinter och givmilda stockholmare. Om tre månader blir det dags att frossa på lussekatter. Jag vet sedan förra vintern att de uppskattar den sydländska smaken av saffran.

Denna vecka har jag känt ett stort behov av att skriva om Stockholm idag och inte hur staden såg ut för 140 år sedan när Sophie ”Esselde” Adlersparre och Agda Montelius klapprade fram i sina knäppkängor på gatormas kullerstenar. Jag har strövat runt i de västra delarna av Södermalm, känt fukten från gräsmattor rakt genom mina skosulor, glidit fram på betong och låtit fötterna treva sig fram på kullerstensgator.

Det första som mötte mig vid Hornstull efter resan med tunnelbanan var det väsande ljudet från cykelhjul och bilarnas buller. Den normala är att jag försöker undvika Hornsgatan, men denna dag var det omöjligt. Batteriladdaren till min digitalkamera hade försvunnit och jag måste i bilavgaserna plåga mig fram till den fotoaffär, som jag har anlitat i drygt tio år. Det är mysigt att komma in i en affär där alla vet vem jag är och ser på nig vad det är jag behöver. Ett nytt inslag var en tjej, som i dagarna fått en hundvalp och nu måste hon ha en kamera för att i bild kunna skildra hans utveckling. Hundpojken var trevlig och nosade nyfiket på mig medan han ivrigt viftade på sin yviga svans.

Det är tre år sedan jag gick upp till Skinnarviksberget och med handen känna på det spruckna berget i det gamla stenbrottet och därefter gå högst upp och titta ut över Stockholm. Det märktes att nu var det höst. Luften var fylld av saltdoftande dis från Östersjön och solen kunde inte riktigt tränga igenom detta. Överst på berget reser sig en hög mast med stora högtalare. Dessa glittrade i solen och under dessa satt en grupp stolta pappalediga fäder och gjorde sitt bästa att peka ut olika byggnader för sina ettåringar, som hellre ville springa runt och leka än att lyssna på information om hur vårt Stadshus användes. Leken stördes av att en stor grupp glatt pladdrande pensionärer sakta och med försiktiga steg gick upp på berget och ställde sig under masten. Några hade käpp och en man hade en krycka. Detta var för dem veckans höjdpunkt och kraftansträngning. Då kände jag mig privilegierad. Att komma upp på den översta platån innebär inga svårigheter för mig. Efter att ha njutit av solskenet klev jag nedför berget och gick till Lundabron, som är en smäcker gångbro tvärs över Torkel Knutssonsgatan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lundabron har en märklig förmåga att få horisonten bakom Stadshuset att försvinna. Min syn rättar alltid till detta, men kameran har inte samma förmåga. Vad är rakt, var ligger lodlinjen? Längst ner vid Söder Mälarstrand ligger det pampiga Münchenbryggeriet, som på sin tid var vårt lands största bryggeri med över 300 anställda. I mitten av 1970-talet var det meningen att den vackra byggnaden skulle rivas och här skulle ett nytt bostadsområde växa upp. Det blev protester. Stockholmarna hade fått nog när det gällde att plåna ut stadens historia. En vårdag gick jag tillsammans med mina barn med i ett demonstrationståg för att hindra rivningen. Solen sken och vi hurrade för att vi var så många som ville behålla det anrika bryggeriet. Det var märkligt att efter bullret på gatorna komma in i de tysta och övergivna fabrikslokalerna. Här stod en rad trotjänare uppradade och svarade på frågor. Det fanns små häften om husets historia att köpa och jag kom hem med en hel trave. Våra protester ekade över Mälaren in i Stadshuset. Byggnaden fick stå kvar.

Efter bron sökte jag upp Monteliusvägen, som är en promenadväg längst ut på Mariaberget. Solen sken och det var fler än jag som hade letat sig hit upp för att njuta av sensommardagen. Här finns mysiga rastplatser med bord och bänkar. Vid ett av dessa satt en grupp högstadieflickor och diskuterade hur de bäst skulle skildra Stockholm i fågelperspektiv. De hade temadag i svenska och SO. Före lunch skulle de med papper och penna ut och spana in spännande platser och på eftermiddagen var uppgiften att skriva en uppsats på datorn och lämna in den till sin lärare. Flickorna var ambitiösa, de ville ha bra betyg som räckte till en åtråvärd plats på statusskolan Södra Latin. När jag passerade denna grupp kunde jag lyssna till funderingar på vilka ord som bäst beskriver en röd hotellbåt sedd uppifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter ungefär hundra meter stötte jag samman med en grupp studenter, som var här för att bekanta sig med den byggnadsteknik, som användes i slutet på 1800-talet. Hur gjorde hantverkarna när de byggde en kallmur längst ut på Mariaberget? Materialet var sprängstenen efter det att Torkel Knutssonsgatan sprängts fram så att det skulle bli lättare att forsla varor frän de små industrierna till båtarna vid Söder Mälarstrand. Hälften i denna stora flock lyssnade med intresse på handledaren, medan de andra viskade till varandra att detta var onödig kunskap. Det är ju bara hembygdsdårar som sysslar med kallmurning för att återskapa ett gammalt kulturlandskap.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plötsligt tog den trevliga promenadvägen slut och jag beslöt mig för att gå till Mariatorget och ta tunnelbanan hem. Solen glittrade rakt igenom fontänens sprutande vatten och det gick knappt att se hur guden Tor förgäves försöker fånga Midgårdsormen. Statyn restes år 1904 och konstnären Anders Wissler hade fått ett resstipendium och varit i Paris. Parken runt slottet i Versailles imponerade på honom och han fick lust att skapa något liknande. Resultatet av detta är fontänen vid Mariatorget.

När jag gick förbi statyn och upplevde hur fontänens vatten sprutade förbi mig kände jag mig nästan som om jag vore i Frankrike.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sankt Paulsgatan är fantasieggande med blandningen av palats med anor och intetsägande nya bostadshus. En gång i tiden gick det en spårvagnslinje uppför den ganska branta backen. Numera finns det varken spårvagn eller lokalbuss utan det är starka ben som gäller. Nummer 11 är det Monteliuska huset med anor från 1600-talet och nummer 17 var på 1800-talet ett hem för föräldralösa flickor och kallades för den Murbeckska Inrättningen. När detta hem flyttades till bättre lokaler i Täby hyrdes huset ut till Södermalms folketshusförening. Av denna förenings styrelseprotokoll framgår det att byggnaden var sliten och saknade moderna bekvämligheter.
I början av 1800-talet köpte släkten Montelius huset nummer 11 och här föddes år 1846 sonen Oscar, som senare blev i berömd arkeolog. Fadern var jurist och var en stöttepelare för både personal och flickor i den Murbeckska Inrättningen. Bland hans uppgifter var att se till att ekonomin fungerade. Detta var en sysselsättning, som han hade övertagit från sin far. I släkten Montelius hörde det till att ta ansvar för de fattiga i Maria Magdalena församling. Detta blev något helt nytt för Oscars hustru Agda den dag år 1871 när hon som nygift flyttade in i den andra våningen i det Monteliuska huset. Agda kom från en militärsläkt och nu ställdes hon inför oväntade krav om att vara med vid besöken på den Murbeckska Inrättningen och lära sig något om dess grundare Peter Murbeck. Agda var vetgirig och jag utgår från att hon ville veta vem Peter Murbeck var och varför han skapade detta hem för föräldralösa flickor år 1756. Under de första åren av sitt äktenskap fick hon uppleva att förmögna änkor testamenterade pengar till detta hem och att hemmets flickor bildade hedersvakt vid kistan under jordfästningarna.

Peter Murbeck är en idag bortglömd präst i vår kyrkohistoria. Han föddes i Karlskrona en aprildag år 1708. Hans far var smed och hans morfar var präst. Staden hade grundlagts år 1680 och här växte skeppsvarven snabbt upp. Karlskrona blev också staden dit nya tankar från kontinenten hittade. I smedfamiljen Murbeck spelade religionen stor roll och här ifrågasattes det riktiga i ortodoxins åsikt om att kristendomen endast fick uttolkas av prästerna och då i kyrkan. Ekonomin i denna familj var god och det var självklart att sönerna skulle åka till Lund och utbilda sig till präster. Det var i denna stad som Peter Myrbeck på egen hand kom underfund med vad personlig frälsning innebar och att detta inte var något som kom nedstörtande från predikstolen. Varje präst borde gå ut från kyrkan och möta sina församlingsbor i vardagen och leda andaktsstunder i deras hem. Dessa kallades för konventiklar och blev förbjudna i en speciallag år 1726. Peter Myrbeck straffades enligt denna lag och blev suspenderad ett par år från sin prästtjänst. Då sökte han sig till Stockholm där det sedan ett tiotal år tillbaka hade funnits högt uppsatta personer, som inte var främmande för att deltaga i konventiklar i olika hem. En av dessa var friherre Josias Cederhielm. Den präst, som byggde upp denna verksamhet var Erik Tollstadius i Holmkyrkan på Blasieholmen och senare i Jakobs kyrka.

Josias Cederhielm var diplomat och tjänstgjorde som sekreterare i den finska armén och följde med till Poltava sommaren 1709. Här togs han tillfånga och visste att Karl XII hade lyckats fly. Efter ett samtal med tsar Peter fick Josias Cederhielm tillstånd att göra en kort resa till Stockholm och där informera den svenska regeringen om att kungen hade tagit sig över floden Djnepr och inte fanns med bland de svenska fångarna. När detta var gjort måste han resa tillbaka för att vara med i den segerparad, som tsar Peter ordnade i Moskva. Fångarna tvingades under förnedrande former att tåga genom Moskvas gator. Under åren i rysk fångenskap fick Josias Cederhielm en annan syn på kristendomen och blev övertygad pietist. Efter det att Carl Piper flyttats bort från Moskva övertog Josias Cederhielm stora delar av ansvaret för de svenska fångarnas förhållanden. Nu insåg har religionens betydelse och blev intresserad av pietismen. Under åren som krigsfånge översatte Josias Cederhilem pietistisk litteratur från tyska till svenska och kallades senare för diplomaten som blev teolog.

Freden kom äntligen 1721 och då kunde fångarna få återvända till Sverige. Josias Cederhielm fick arbeta i regeringen med utrikesfrågor och efter Peter den stores död skickades han som diplomat till Ryssland. Under de första fredsåren växte sig pietismen stark i Stockholm. Här blev det svårt för prostarna att ingripa mot konventiklarna, eftersom ledarna för dessa hade stöd för verksamheten inom regeringskretsen. Det var under de första fredsåren som Josias Cederhielm utnämndes till friherre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Peter Murbeck kom till Stockholm år 1746 och då hade Josias Cederhielm varit död i 17 år och minnet av honom fanns fortfarande kvar hos kyrkfolket. Peter Murbecks första tjänst blev i Jakobs kyrka och hans predikningar uppskattades av det enkla folket Folk kom och trängdes för att få en sittplats. Några år senare blev han komminister i Hedvig Eleonora församling och upplevde välståndet i hattmakarnas kvarter strax intill kyrkan och också den slumartade bebyggelsen av enkla trähus vid Kaknäs.

Det var i denna församling som Peter Murbeck mötte Nöden. Barn klädda i trasor drev runt mellan husen och ingen brydde sig om dem. Det gick lättare för pojkarna att hitta ett arbete medan flickorna ofta kom att utnyttjas sexuellt i tidig ålder. Detta borde inte få förekomma. Peter Murbeck startade en insamling till ett hem för dessa flickor och han fick disponera ett litet hus för flickorna. Det bildades en förening med ansvar för ekonomin och den fick namnet Murbeckska Inrättningen. Här fick flickorna mat och husrum och också möjlighet att lära sig läsa och att utföra sysslor i ett hem. Gåvor strömmade in och 50 år efter den blygsamma starten kunde denna inrättning köpa en fastighet på Sankt Paulsgatan. Har fanns den kvar i knappt hundra år före sekelskiftet 1900 flyttades den till en bättre fastighet i Täby.

Agda Montelius blev intresserad av flickhemmet. Det var tradition i släkten Montelius att ställa upp för hemmets flickor och Agda upplevde detta som stimulerande. Hon hade en enastående förmåga att organisera andras arbete och fick nästan alltid medarbetarna med sig. Det största problemet var att välja ut vilka föräldralösa flickor som skulle få en plats på hemmet. I stadgarna från Peter Murbecks tid skulle de vara gudfruktiga. Detta var svårt att avgöra eftersom många flickor trots den obligatoriska folkskolan aldrig hade lärt sig läsa ordentligt och inte visste speciellt mycket om kristendomen.

Det var inte långt att gå mellan den Monteliuska gården och flickhemmet. Agda fick dra på sig sina knäppkängor och på kullerstenarna vandra fram för att prata med flickorna. Det var vanligt att hon under denna vandring mötte äldre och kutryggiga kvinnor med tiggarskål i handen. Efteråt sa hon att här mötte hon Nöden.

Det var mötet med Nöden som gjorde att Agda Montelius engagerade sig i Stockholms fattigvård och här ställde krav på att kvinnorna måste få mer inflytande på beslut som gällde samhällets mest utsatta människor. Utan att tänka på det kom Agda Montelius att bli arvtagare av Peter Murbecks tankar. Det fanns en skillnad. Agda Montelius hade varit och studerat den frivilliga fattigvården i London och där i den religiösa mångfaldens stad lärt sig att inte fråga efter religion. För detta fick hon mycket kritik från bland andra pastor primarius Fredrik Fehr.

Agda Montelius avled år 1920 och det finns inga skyltar om hennes verksamhet på Sankt Paulsgatan. Under sin livstid kom hon att kallas för en röst i manssamhället. Hennes stämma och klapprandet av hennes knäppkängor ekar inte längre på den fantasieggande Sankt Paulsgatan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA