I mars månad år 1875 gick diskussionernas vågor höga i Riddarhuset. Det beslut som fattades gav upphov till splittringar i den i den framväxande kvinnorörelsen, som var ganska stark i den högre medelklassen Det blev först i mitten av 1880-talet som kvinnorna efter detta bakslag kunde enas om gemensamma mål. Då gällde det att kvinnorna måste få rösträtt och att gifta kvinnor borde få bli myndiga.
På 1860-talet växte befolkningen i vårt land och många män emigrerade till Amerika och  andra gick till sjöss för att aldrig komma tillbaka. Vårt land fick nu ett överskott av kvinnor. Flera av dem hittade ett sätt att försörja sig på utan att bli pigor och de mest företagsamma skrev till kungen för att han skulle bevilja att de hos länsstyrelsen kunde begära att få bli myndiga. När alla formaliteter var avklarade kunde de själva få disponera sin inkomst och kunde få gifta sig utan att deras giftoman gav sitt nådiga tillstånd. Detta var både krångligt och tidsödande och många kvinnor avstod från detta pappersarbete. År 1873 ändrades lagen så att alla ogifta kvinnor blev myndiga den dag de fyllt 25 år. De mest konservativa i riksdagen drev igenom att de flickor, vars fäder var inskrivna i Riddarhuset, skulle undantagas och fortfarande vara omyndiga och ha en giftoman.

Sophie Adlersparre med signaturen Esselde var ansvarig för kvinnotidningen ”Tidskrift för hemmet” och jublade över beslutet. Hon hade inte själv upplevt förtryck från äldre bröder eller sin far, men däremot hört flera ganska obehagliga historier. Till hennes bestörtning var det flera kvinnor som ogillade detta beslut. De hade aldrig i hemmet fått ta ansvar för sina egna handlingar och nu kände de sig osäkra. Det spreds rykten att numera fanns det gott om uppvaktande kavaljerer, som tittade längtansfullt på dessa osäkra kvinnor. Vad ville de? Ville de genom äktenskapet lura sig till hustruns lilla ärvda förmögenhet? I flera familjer höll männen med om detta. Många kvinnor blev rädda när de träffade män på kalas eller i kyrkan. Resultatet blev det motsatta än det som tidigare hade varit vanligt. Kvinnorna skrev till kungen med en begäran att få bli satta under förmyndare.

Den 6 mars år 1875 väcktes en motion om myndighetsfrågan i Riddarhuset. Esselde skrev ett reportage om detta i ”Tidskrift För hemmet”. Den började mycket högtravande om hur de kvinnor, som älskade Axel Oxenstierna, nu blivit besvikna. När myndighetsfrågan debatterades i Riddarhuset var det som om medeltiden krupit in genom det anrika husets väggar. Många representanter för de förnämsta adelsrätterna ansåg att det stred mot Guds lag om kvinnorna blev myndiga. Dessutom skulle det rubba förtroendet mellan föräldrar och barn i de släkter, som sedan generationer tillbaka byggt upp landet.

Esselde skrev mycket kritiskt om detta möte. Adeln, som hon själv hörde till, hade inte insett att tiderna hade förändrats. Adelsmännen måste se till att de gav sina flickor en ordentlig skolutbildning och också ansvara för att deras döttrar  fick  lära sig att själva kunna sköta sin ekonomi. Efter detta fick tidningens läsare en redogörelse för vilka adelssläkter som var mest konservativa och inte ville släppa fram sina kvinnor. I dessa hade männen inre förstått att tiderna hade förändrats och att många kvinnor kunde ta vara på sig själva och numera fick studera vid universitet. Till slut fick alla veta att det fanns två adelssläkter som arbetade för att kvinnorna skulle få en självständigare ställning i samhället. Det var Leijonhufvud, som Esselde själv kom från, och den värmländska bruksägarsläkten Lagerhjelm.

Resultatet av artikeln blev inte det som Esselde hade väntat sig. Det fanns familjer, som sedan starten år 1859 hade prenumererat på ”Tidskrift för hemmet”, som nu sa upp prenumerationen. Tidningen hade blivit för radikal i deras smak. Det blev en trend i många familjer att hitta något annat att läsa. Esseldes tidskrift höll på att gå i konkurs.

Esselde hade skapat ”Tidskrift för hemmet” tillsammans med Rosalie Oliviecrona. Båda kämpade för att kvinnorna skulle få bättre villkor, men på helt olika sätt. De grälade aldrig, men gled bara ifrån varandra och Rosalie Oliviecrona slutade som chefredaktör för tidskriften och Esselde blev ensam om att ansvara för den. Sensommaren 1882 blev den ekonomiska krisen akut och Esselde sökte upp Rosalie Oliviecrona och bad om råd. Då var det som om tiden hade stått stilla och de både kvinnorna blev överens om att deras tidskrift måste räddas. De tog kontakt med Stockholms mest inflytelserika damer för att diskutera tidskriftens framtid. Om 20 kvinnor tecknade ett långvarigt kontrakt om prenumeration och betalade i förskott skulle ”Tidskrift för hemmet” kunna räddas.

Den mycket förmögna kvinna Esselde hade hoppats på var Fredrika Limnell, som umgicks med den ekonomiskt väl insatta Ellen Ankarsvärd. Ellen Ankarsvärd hade flera invändningar. Hur kunde man veta om tidskriften skulle klara sig i framtiden? Skulle det uppstå andra tidskrifter med ett annat och kanske bättre innehåll? Rosalie Oliviecrona visste inte riktigt vad hon skulle svara utan bara skickade ut en teckningslista på förnyad och långvarig prenumeration. Hon behövde tjugo namn och fick bara sex. Fredrika Limnell satt försjunken i sina egna tankar och skrev inte på listan. Esselde, som sedan länge umgåtts med Fredrika Limnell, blev besviken och sa sedan att Fredrika Limnell inte kunde tänka själv utan alltid måste ta reda på vad Ellen Ankarsvärd tyckte. Detta påstående måste Esselde senare ta tillbala. Fredrika Limnells make Carl låg denna dag döende i lunginflammation i deras sommarparadis Lyran vid nuvarande Bredäng. Några dagar senare avled han och Fredrika Limnell blev mycket nedstämd och höll på att tappa fotfästet i tillvaron.

Rosalie Oliviecrona hade tidigare bott i Uppsala, där hennes make varit professor i juridik. Nu gjorde hon samma räddningsaktion i Uppsala, som var en radikalare stad än Stockholm. Här möttes hon inte av liknande svårigheter som i Stockholm. ”Tidskrift för hemmet” kunde räddas. Två år efter det att Fredrika Bremerförbundet hade bildats är 1884 bytte ”Tidskrift för hemmet” namn och blev ett månadsblad för denna förening. Namnet ändrades till ”Dagny”, viket betydde dag ny för landets kvinnor. Esselde blev chefredaktör och stannade kvar på denna post i två år. Efter detta måste hon på grund av hälsoskäl trappa ner på sitt arbete. Den förut så pigga Esselde hade drabbats av en reumatisk sjukdom och hade tidvis svårt att gå.

Fredrika Bremerförbundet blev inte den förening många hade hoppats på. Det var mest gifta högreståndskvinnor som sökte sig till denna förening. Föreningen ordnade samkväm i samlingssalen på hotell Rydberg där medlemmarna fick lyssna på föredrag i bland annat juridik och arkeologi. Eftersom de gifta kvinnorna inte var myndiga, föredrog man att välja en man till ordförande. Det blev arkeologen Hans Hildebrand och han stannade kvar på denna post i 19 år. I styrelsen samarbetade han med Ellen Ankarsvärd, som var känd för sin goda organisationsförmåga.

Föredragen i juridik blev uppskattade. Det var bara ett fåtal kvinnor som visste vilka lagar som gällde och vilka rättigheter de hade. Många tyckte att det bästa vore om kvinnorna stannade hemma och skötte om barn och äldre släktingar. Det var bara ett fåtal medelklassfamiljer, som vågade satsa på att familjens flickor skulle studera lika länge som pojkarna. År 1870 fick kvinnor rätt att ta studenten som privatister och två år senare blev det tillåtet för dem att studera vid universitet. Det fanns undantag. Kvinnor fick inte att skriva in sig på de juridiska och teologiska fakulteterna. Kvinnliga präster och domare ansågs av många bryta mot Guds lag och Jesus hade aldrig kallat någon kvinna till sig som lärjunge, .

Några gånger i veckan har jag ett stort behov av en andlig upplevelse. Då rullar jag fram mitt lilla vita köksbord till fönstret och läser i lugn och ro flera slumpmässigt valda sidor ur Bibeln och några psalmer. Då blir köket för mig en helig plats, något som Förklaringsberget i Bibeln. De sista veckorna har jag avslutat dessa stunder med att läsa Fredrika Bremers dagbok från resan till Palestina. Hon gjorde denna resa de fem första månaderna år 1859.

Igår var det Kristi Förklarings dag och predikotexten var hämtad ur evangelium enligt Lukas kapitel 9. Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg och där hände något mycket märkligt. Plötsligt blev de kläder Jesus hade på skinande vika och himlen öppnade sig. Där syntes Mose och Elia och de samtalade med Jesus om det uppdrag han var ämnad för i Jerusalem. Det blev som om hela berget vore heligt och de tre lärjungarna slumrade till. När de vaknade såg de att Jesus stod och samtalade med två män, som de genast förstod var Mose och Elia. I samma ögonblick som Mose och Elia tänkte lämna Jesus sa den impulsive Petrus att han ville bygga tre hyddor på berget för de tre männen. Precis när han hade sagt de sista orden sänkte sig ett moln över berget och lärjungarna blev förskräckta. Då hördes Guds röst från himlen och lärjungarna fick veta att Jesus var Guds älskade son. När rösten hade tystnat stod Jesus ensam och allt på berget förvandlades och blev som vanligt.
Denna text är fantasieggande på mer än ett sätt. De allra flesta platser i Nya Testamentet kan man hitta i en kartbok, men nät det gäller Förklaringsberget kan det vara vilket berg som helst. Många är övertygade om att det är Tabor i Galiléen medan andra ser i Förklaringsberget en framtidssyn. Vilken plats som helst kan bli ett förklaringsberg där de, som upplever att Jesus är en del av deras liv, kan lyssna till hur Jesus samtalar med Mose och Elia. En kvinna, som försökte framkalla denna religiösa stämning i sitt eget kök var Fredrika Bremer.

Det var molnigt när jag traskade uppför backarna till Uppenbarelsekyrkan för att ta del av gudstjänsten och lyssna på när Marie Rehnstam predikade. Plötsligt var det som om Marie och Fredrika Bremer blev en enda person. Marie berättade om hur det är att uppleva Förklaringsberget vid en dödsbädd på samma övertygande sätt som Fredrika Bremer har skildrat vad hon upplevde i sitt kök på Årsta för ungefär 170 år sedan. Fredrika Bremer tyckte det var trist att kvinnor inte kunde få studera teologi och bli prästvigda. Det var ungefär tre mil från Årsta till Österhaninge kyrka och dit for man inte om regnet öste ner eller om en snöstorm blåste in från Östersjön. Då blev det naturligt med en andaktsstund i köket. Nattvard fick naturligtvis inte förekomma.
Vid kyrkkaffet visade Marie en bild på en ikon, som en församlingsbo målat till henne. I bakgrunden finns Maries två kyrkor, Gröndalskyrkan och Kvarterskyrkan på Kajen. Då gled skildringen fram i mitt medvetande om hur Fredrika Bremer upplevde sin ridtur uppför berget Tabor Pingstdagen 1859. Hon hade aldrig fått lära sig att rida och jag är osäker på om hon kunde hålla i tömmarna när hon for till Österhaninge för att vara med om en nattvardsgång. Här i Palestinna var det enda sättet att komma från plats till plats var att rida. Några damsadlar fanns inte och för en kvinna gällde det att hålla reda på kjolarna när hon fick hjälp att stiga av och på en häst. Vid Tabor ledde en stursk arab fram en stor och skräckinjagande vit häst till Fredrika Bremer och hjälpte henne att stiga på. Nu slog rädslan klorna i Fredrika Bremer. Hon tittade ner på ridstigen och konstaterade att den var stenig. Detta bekymrade inte den vita hästen, som precis visste var han skulle sätta sina hovar. Då insåg hon att rädslan var obefogad. Allt som ter sig skrämmande behöver inte vara farligt.

Det blev en upplevelse att komma upp på bergets topp. Fredrika Bremer såg glittret från Gennesarets sjö och hon anade hustaken í Nasaret. Det var fridfullt i den glesa skogen högst upp på berget. Här fanns ruiner från den tid då romarna härskade över det judiska folket och från åren innan araberna kom stormande och spred islam över landet. Bland ruinerna låg ett litet ryskt kloster och Fredrika Bremer fick komma in och uppleva Österlandets mystik. Detta var en helig plats, en plats att minnas när hon samlade folket på Årsta till en gudstjänst i köket.

Det var fler än jag som kom för att njuta av Maries ikon. För min del blev det som om vi alla var samlade i köket i Årsta och hade lyssnat på Fredrika Bremers predikan om hur Bibelns texter kan bli ett med det vanliga vardagslivet.

Det finns inte mycket kvar av den miljö, som Stockholms första kvinnosakskvinnor levde i. Prästgatan 34 finns kvar och utanför detta hus strövar nyfikna turister runt och tittar på de gamla husen i den gamla stadsmuren. Det mesta av det gamla och slitna Klara har försvunnit och några hårt renoverade hus gör sitt bästa att berätta om vad som har hänt i området tidigare. De kvinnor jag i en regnskur sökte spår efter var Esselde, Sophie Sager och änkefriherrinnan Leijonhufvud.
Historien om de tre kvinnorna Leijonhufvud började på Prästgatan 32 sommaren 1948. Här försökte en hyresvärd att våldta en ung kvinna. Hennes kamp för att få hyresvärden fälld för misshandel och försök till våldtäkt skildrades i tidningarna och diskuterades ivrigt flera år senare. Rätten trodde på dem unga kvinnan och hennes hyresvärd dömdes till böter. Detta var en historia som Esselde tog till sig och alltid skulle minnas.

Många flickor hade på 1840-talet blivit tidigt föräldralösa och därför sökt sig till Stockholm för att söka arbete. En av dessa var Sophie Sager från Jönköping. Hon for till huvudstaden med en förhoppning om att kunna utbilda sig till brodös. Här insåg hon genast att ensamma yngre kvinnor betraktades som ett lovligt byte. Av en ren slump fick hon dela ett rum med en broderande kvinna på Prästgatan 34. Ingenting blev som hennes hyresvärd hade lovat henne. Rumskamraten försörjde sig genom att ta emot karlar på rummet och när hyresvärden slog och försökte våldta Sophie rusade hon gråtande ut på Västerlånggatan och sökte upp en läkare och blev undersökt. På ett intyg stod det att Sophie Sager blivit svårt misshandlad och att hyresvärden hade tagit hårda strupgrepp och också försökt att våldta henne. Nu gjorde Sophie Sager något som ingen kvinna tidigare hade gjort. Hon polisanmälde sin hyresvärd och det blev rättegång. Hyresvärden skaffade sig en sakförare, som kunde försvara honom, medan Sophie Sager skötte försvaret själv. Till allas stora förvåning dömdes hyresvärden till böter. Denna rättegång blev startskottet för den svenska kvinnokampen och en av dess förkämpar blev Esselde.

För en högadlig familj i östra Småland innebar sommaren 1948 en dramatisk förändring av livet. Friherre Erik Gabriel Leijonhufvud avled utomlands. Familjen var utblottad och sterbhuset tvingades att gå i konkurs. Genast insåg änkefriherrinnan att hon på något sätt måste kunna försörja sig själv och sina två döttrar. De äldsta, som senare kom att kallas Esselde, skulle snart fylla 30 år och den yngre och sjukliga Eva Amalia var några år yngre. Esselde var begåvad och gillade att läsa, hon hade lätt för främmande språk och var en skicklig brodös. Den lilla och numera fattiga och föraktade familjen hittade en liten och mörk lägenhet i Klara och här satt de och kämpade med nål och tråd. Eva Amalia klarade inte av detta och avled i november 1849.

Esselde hade väntat sig mer av livet än att sitta vid dålig belysning och brodera på andra kvinnors brudlakan och servetter. Utan att berätta för sin mamma började hon att arbeta som översättare. Arbetet var bättre betalt än att brodera och redan efter några månader var det Esselde som betalade hyran för den lilla lägenheten. För varje år som gick steg hennes inkomster och mor och dotter fick högre status bland Stockholms damer. Nu gick det ganska bra att bli inbjuden till någon av stadens alla salonger.

Esselde hade lätt at få kontakt med andra kvinnor. Hur hon lärde känna norrländskan Fredrika Svedbom är det ingen som vet. Fredrika Svedboms make Pehr Svedbom kom från släkten Huss, som hade startat Wifsta Varf, han hade utbildat sig till lärare, men hade sadlat om och tillsammans med ett par vänner köpt tidningen Aftonbladet av Lars Johan Hierta. Detta nya arbete passade honom dåligt och han blev känd som tråkige magistern, som var mer intresserad av små grammatiska felsteg i texten än ett spännande innehåll. Det bästa med denna familj var att både man och hustru var intresserade av litteratur och att de inte var ovilliga att satsa pengar på nya förmågor.

En annan av Esseldes nya väninnor var Rosalie Oliviecrona, som var gift med justitierådet Knut Oliviecrona och som bodde i Uppsala. Rosalie hade innan hon gift sig varit i Förenta Staterna och där arbetat som lärare i musik och franska och också varit guvernant i en förmögen familj i Sydstaterna. Vid hemkomsten var det hennes dröm att bli författare. Så blev det inte. Hon gifte sig med den 15 år äldre änkemannen Knut Oliviecrona och fick ta hand om hans barn.

Esselde och Rosalie började umgås och de diskuterade ofta att gemensamt ge ut en tidskrift med ett innehåll, som kunde intressera landets kvinnor. För att inte skrämma bort männen kallade de tidningen ”Tidskrift för hemmet”. De använde andra namn än sina egna. Ingen fick ana att det var två kvinnor, som ansvarade för den nya tidskriften. Den första uppgiften blev att skaffa prenumeranter. När detta va klart kom första numret av tidningen ut år 1859. Arbetsfördelningen blev att Rosalie var redaktör och Esselde hennes medarbetare.

Efter något år gav sig de två damerna och Knut Oliviecrona ut på en kortare resa i Europa. Knut Oliviecrona ville sätta sig in i hur andra länder såg på dödsstraffet, som han ansåg borde avskaffas. De båda damerna besökte olika museer och konstsalonger och när de kom hem skrev de artiklar om detta. Dessa artiklar blev omtyckta och var helt oförargliga genom att inte ta upp några brännande frågor som att unga och ogifta kvinnor kunde bli myndiga den dag de fyllt 25 år. Det fanns en regel att ogifta kvinnor kunde skriva till kungen och be honom om tillåtelse att hos länsstyrelsen ansöka om att bli myndig. Det var bara ett fåtal kvinnor som vågade sig på detta. Det största motståndet fanns inom adeln.

De två kvinnorna och Knut Oliviercrona gjorde ännu en resa till Europa. Denna gång vågade kvinnorna se mer av problemen än tidigare. Frankrike hade aldrig haft någon Sophie Sager och i Tyskland pågick upprustningen inför ett krig mot Frankrike. Under vilka villkor levde kvinnorna, både de gifta och de ogifta? Rosalie tog fasta på att det genomgående var att kvinnorna inte hade tillgång till bra skolor. I familjer med god ekonomi fanns guvernanter, som många gånger inte visste vad de talade om och alla andra fick nöja sig med de kunskapsspillror, som föll från männens bord. För Esselde var det viktigaste att alla kvinnor, oberoende av vilken samhällsklass de kom ifrån, skulle förklaras för myndiga den dag de fyllt 25 år. Hon hade under de år hon kämpat som brodös upplevt i kundkretsen hur äldre bröder kunde förtrycka sina systrar och hindra dem från att leva ett eget liv. Hon hade noga läst Fredrika Bremers bok Hertha och tagit starka intryck av den. Boken kom ut år 1856.

Det hände mycket under tidskriftens första år. År 1863 kom koleran tillbaka och Pehr Svedbom avled och änkan Fredrika blev delägare i Wifsta Varf. Efter några år gifte änkan Fredrika om sig den tio år yngre Carl Limnell och tillsammans skapade de en musikalisk och litterär salong, som vintertid fanns i deras stora lägenhet vid Gustav Adolfs torg och om somrarna i deras sommarhus Lyran i nuvarande Bredäng. Esselde och Rosalie beslöt sig för att gå olika vägar när det gällde att stärka kvinnans ställning i samhället. Det var mycket som måste göras och när de hade en färdig plan kunde de be den förmögna Fredrika Limnell om ett ekonomiskt bidrag.
Julen 1869 hände det något märkligt. Kvinnosakskvinnan Esselde gifte sig med änkemannen och sjöofficeren Axel Adelsparre och blev nu omyndig och fostermor till sex barn. Den yngste var en nio år gammal pojke och de två äldsta var flickor i de övre tonåren. Detta hindrade inte Esselde från att ta över hela ansvaret för ”Tidskrift för hemmet”. Rosalie hade under pseudonym börjat skriva tidningsartiklar om att flickor måste få bättre skolutbildning och att de redan i mycket unga år borde få lära sig ett yrke. Varje kvinna hade rätt att kunna försörja sig själv.
Detta var tankar, som kändes obehagliga och skrämmande för många av den tidens beslutfattande män. Det var först år 1927 som Rosalies önskedröm att flickor hade rätt till samma skolutbildning sim pojkar blev verklighet. Då blev det tillåtet för flickor att studera vid statliga läroverk och där ta studentexamen. Det hade sedan år 1870 funnits möjlighet för flickor att ta studenten som privatister. Utbildningen blev dyr och många fäder ansåg att det vore bättre om flickorna hittade en lämplig man att gifte sig med.

Bilden föreställer Gamla Brogatan inte långt från Klara kyrka. Nu är gatan betydligt bredare än år 1848 och ett fåtal hus har bevarats och renoverats. Ingen kan numera här ana sig till flydda tiders fattigdom och utanförskap.

Just när vintern gick över i vår vandrade jag runt kring Sätra gård, som numera är privatägd. Då funderade jag över hur det hade varit att leva på denna gård på 1800-talet och om det hade gått att producera mat till alla som levde på gården. Det fanns få brunnar i området och de somrar när det var glest mellan skurarna kunde skörden slå fel och kreaturen måste nödslaktas. Tack vare Årstafruns dagbok har jag kunnat få en viss inblick i livet på denna gård åren efter det att vårt land förlorat Finland till Ryssland. Under denna tid ägdes Sätra av Paul Printzsköld, som var en känd jurist. Han skötte inte gården själv utan arrenderade ut den till Jakob Ekmark. Jakob Ekmark hade tidigare arbetat på Årsta gård.

När Årstafruns make ryttmästare von Schnell i slutet av 1700-talet upplevde att han inte längre kunde sköta Årsta arrenderade han ut gården till Jakob Ekmark, som fick bosätta sig på den lilla gården Zakrisberg. Här bodde han tillsammans med sin hustru Helena Christina och mamsell Lotta Campell, som bland annat hjälpte till med mjölkningen.

Det sladdrades mycket om Ekmarks hustru . Hon hade levat äventyrligt före äktenskapet och hade inte det bästa rykte. Hon gillade att ställa till kalas och på dessa övergick sången snart till skrål. Årstafrun tyckte att hon var elak, men behövde hennes hjälp om det blev oväntat mycket arbete på Årsta.

Jakob Ekmark kom bra överens med ryttmästaren och betalade en gång varje kvartal arrendeavgiften. Problemen tornade upp sig år 1810. På ett kalas fick Årstafrun lyssna på sladder. Några damer viskade att Jakob Ekmark hade ett tvivelaktigt rykte och att han umgicks med ohederligt folk. Årstafrun borde se upp med gårdens arrendator. Det var som om dessa damer kunde se in i framtiden. Trettondag Jul år 1811 avled ryttmästaren och nu måste Årstafrun tillsammans med sonen Hans Abraham ansvara för gården. Hon märkte ganska snart att Jakob Ekmark krånglade till skötseln och hon litade inte på honom. Problemen blev större i november år 1812.

Månaden hade börjat med stark kyla, som senare övergick i töväder. Sonen Hans Abraham hade beslutat sig för att gå till Södermalm. Trots varningar tog han genvägen över Årstaviken. Isen var svag och brast under honom och han drunknade. Det blev Jakob Ekmark som drog upp den döda kroppen och som också talade om vad som skett för Årstafrun. Denna dag fick hon ett stort stöd från sin arrendator. Vad Jakob Ekmark inte talade om var att Hans Abraham hade lånat pengar av honom för att kunna rumla runt på något värdshus.

Familjen Ekmark försökte att göra livet lättare för Årstafrun. På nyårsafton bjöd de henne på en god och påkostad middag. Helena Christina Ekmark började tillsammans med Årstafrun besöka teatrar och ibland bjöd de varandra på middag. Under en vänlig yta fanns ett ömsesidigt misstroende. Jakob Ekmark betalade arrendeavgiften som vanligt en gång i kvartalet, men samarbetet mellan honom och Årstafrun var inte det bästa.

I juli år 1814 fick Jakob Ekmark ett arrendekontrakt på Sätra gård. Den första som flyttade var Helena Christina Ekmark och hon tog med tolv kor. Kvar på Zakrisberg fanns Jakob Ekmark och mamsell Lotta Campell, som nu ansvarade för mjölkningen av de 32 kor som fanns kvar. I samband med detta övertog Årstafruns bror hovjägmästare Johan Abraham Reenstierna arrendekontraktet på Årsta. Jakob Ekmark fick bo kvar på Zakrisberg och dit kom ibland hustrun och nu umgicks herrskapet Ekmark med Årstafruns bror och hennes kvinnliga släktingar.

Årstafrun gillade inte detta. Hon blev misstänksam när det gällde broderns förmåga att sköta Årsta. Kanske försökte han lura henne när det gällde inkomsterna på gården, I dagboken började hon kalla sin bror för hovrävmästaren. Jakob Ekmark var räknades fortfarande som anställd på Årsta och han hade besynnerliga tanker om hur jordbruket skulle skötas. Senare under hösten blev det diskussioner mellan honom och Årstafrun angående kontraktet om brännvinspannan. Han vill utöka detta till ett år men enligt det tryckta kontraktet hade han bara tillstånd att använda brännvinspannan sex veckor varje år. Några dagar senare kom han tillbaka och berättade att han hade lånat ut pengar till Hans Abraham. Nu ville han omedelbart ha tillbaka pengarna. Årstafrun tvivlade på att detta stämde, men för att undvika bråk betalade hon skulden.

Hösten 1814 kom med obehagliga överraskningar. Den nye kronprinsen Karl Johan mobiliserade fler soldater med anledning av ett nytt krig. Innan de skeppades ut från Stockholm måste de få tillgång till natthärbärge. De största gårdarna i Stockholms närhet blev tvingade att ta emot både officierare och manskap. Betalningen var bättre för officierarna än för manskapet. Årstafrun hade ingenting att sätta emot. Officerarna inkvarterades på Zakrisberg och hustru Ekmark kom från Sätra för att vara värdinna. Hon skötte denna syssla perfekt och officerarna sökte upp Årstafrun och berömde henne för detta mottagande. Efter några veckor kom en ny trupp och denna gång var det finska soldater. Samtidigt slog frosten till och dt mesta av maten till soldaterna blev frusen potatis. De fick sova i den röda salongen och de fick själva släpa in halm att ha som liggunderlag, Officerarna bodde också denna gång på Zakrisberg.

Det blev tidig morgon och soldaterna tågade bort utan att ha städat efter sig. Årstafrun blev förfärad när hon såg den smutsiga halmen, potatisskal, matrester och mängder av skräp. Nu kom fru Ekmark och med en inställsam blick lovade hon att hjälpa till och städa. Osämjan mellan de båda damerna fanns nu bara under ytan. När det mesta var klart åkte de in till Stockholm för att spisa frukost på ett näringsställe.

Fru Ekmark bodde på Sätra ibland kom hon på besök till Årsta. Den 1 april 1815 hade Jakob Ekmark avslutat allt arbete på Årsta och nu sökta han tillsammans med sina två kvinnor upp Årstafrun för att säga adjö. Mamsell Campell var ledsen över att tvingas flytta till Sätra. Nu inleddes ett triangeldrama på Sätra. Sladdret skyllde allt på mamsellen, som snart kallades för horan på Sätra. För att få bort henne från gården arrenderade Jakob Ekmark Ladugården på Vårby gård för mamsell Campells räkning. Fru Ekmark fortsätta att bjuda på eleganta och påkostade middagar. Alla i bygden var övertygade om att detta skulle sluta med en katastrof.

Torsdagen den 13 april år 1820 hängde molnen tunga över Årsta. Det mesta av vinterns snö hade smält bort och vattnet porlade i kvarndammen. Det var auktion på Sätra. Jakob Ekmark hade gått i i konkurs och nu strömmade folk dit för att köpa jordbruksredskap och en del av lösöret. Årstafrun kallade honom i dagboken för bedragare. Sommaren året därpå blev Årstafrun mycket nyfiken. Jakob Ekmark hade lämnat sitt silver till en av kreditorerna och nu var detta till salu och visades på Liljeholmens värdshus . Årstafrun köpte ingenting och konstaterade att nu hade inte Jakob Ekmark längre råd att mata lymlar med sockerskorpor,

Årstafrun skriver ingenting mer om mamsell Lotta Campell och vad som hände efter det att Jakob Ekmark gått i konkurs. Hon var en kvinna med ett namn, som tydde på skotskt ursprung, och med dåligt rykte. Hon hade ett stort yrkeskunnande när det gällde kor och mjölkning. Det borde inte ha varit omöjligt för henne att få en ny anställning.

Sladdret om herrskapet Ekmark ville aldrig ta slut. I februari år 1825 fick Årstafrun veta att Jakob Ekmark hastigt hade avlidit. Hans änka ställde till med kalas i Bergenstrahlska huset för hasardspelare av olika slag. Hon hade enligt elaka tungor blivit förmögen och ägde i dagens penningvärde omkring två miljoner kronor.

Det Bergenstrahlska huset ligger inte långt från Riddarhuset och disponeras numera av bland andra Kristdemokraterna. Huset har de sista 200 åren haft en spännande utveckling från hasardspel till politik.

Detta är inte en efterlysning av ett nyfiket förskolebarn som försvunnit på en stormarknad utan en fråga från folket i Midsommarkransen i början av 1930-talet. Det alla ville veta var vart statyn, som föreställde Hjalmar Branting, hade tagit vägen. De flesta hade skänkt ett par kronor för att vara med om att hylla den man, som fått arbetarna att resa sig och tro på en bättre framtid. Den hade tidigare varit Södra Folkets parks stolthet och nu klarade inte arbetarrörelsen ekonomiskt av att driva nöjesparken intill Midsommarkransens spårvagnshållplats. Nu var det en vanlig affärsman, som ägde parken. Det var bättre på Hjalmar Brantings tid. Nu hade han gått ur tiden och statyn var försvunnen.

En stor staty kan inte spårlöst försvinna. Denna staty var gjord av skulptören Adolf Jonsson och den hade i mitten på 1920-talet kostat 7500 kronor och de flesta, som regelbundet besökte parken hade skänkt en slant för att alla skulle komma ihåg Hjalmar Branting. Han hade invigt parken en försommardag år 1915 och här hade han valtalat år 1920. Vid dessa tillfällen hade det varit trängsel i parken. Oerhört många ville se en skymt av den store ledaren.
Folkets Park vid Midsommarkransen drevs av en ideell förening med ordförande Bernard Johansson i spetsen. De första åren var framgångsrika. Folk kom strömmande för att dansa, titta på teater och slå på stort och äta biff med lök och stekt potatis i den lilla restaurangen. Här fanns en liten gratis lekpark med gungor för barnen och en idyllisk fågeldamm. Solen sken och här kunde man njuta på söndagarna. Sedan kom 1920-talet med kalla nordanvindar och ständiga regn. Då var det ingen mening att åka spårvagn till Midsommarkransen och i parken huttra sig igenom en teaterföreställning.

Bernard Johansson blev bekymrad. Det saknades pengar till underhåll och löner till personalen. Han skrev brev till olika fackförbund och bad att de skulle stötta parken ekonomiskt. Ett fåtal mycket små bidrag flöt in. Sedan kom katastrofen. Hösten 1927 bröt elden ut i parken och när allt var släckt var katastrofen ett faktum. Föreningen tvingades att gå i konkurs och en privat ägare fortsatte verksamheten. Allt, som föreningen ägde, måste säljas på auktion. Här fanns undantag. I parken fanns två statyer. Den ena var Gottfrid Larssons ”Varvsarbetarna” som parken hade fått disponera och den andra var Hjalmar Branting. Gottfrid Larssons familj kom och hämtade ”Varvsarbetarna” och det var länga oklart vad som skulle ske med Hjalmar Branting. Bernard Johansson ansåg att eftersom statyn var en gåva från folket måste folk få tillfälle att njuta av den. Han ägnade timmar av att ringa till olika fackföreningar och frågade om de ville överta statyn. När de fick höra hur stor den var tackade de nej på grund av platsbrist. Till slut lovade den nyöppnade folkets park i Södertälje att ta hand om statyn. Den skulle bli en prydnad för parken.

Jag satt på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och läste om detta i handlingarna om Södra Folkets Park. Jag hittade en anteckning om att Folkets park i Södertälje tvingades lägga ner sin verksamhet på 1960-talet på grund av brist på besökare. Tiderna var goda och arbetarna hade skaffat sig bil och sommarstuga. Det var inte längre lika självklart att varje lördagskväll gå till Folkets park och roa sig eller bara dricka en kopp kaffe. Marken såldes för att bli ett bostadsområde. Jag hittade ingen information om vad som hände med Hjalmar Branting. den enda lösningen var att åka till Södertälje och undersöka det gamla parkområdet. Jag berättade detta för Ulla Weidstam, som blev nyfiken och ville följa med mig på statyjakt.

Ulla och jag började på Södertäljes informationsbyrå. Mannen visste om att det hade funnits en folkpark, men var osäker på var den låg. Han ringde ett samtal och talade om att vi skulle till stadsdelen Rosersberg på andra sidan av kanalen. Vi fick en karta och också veta att det var en uppförsbacke för att komma dit. Med kartan i handen började vi traska och konstaterade att Södertälje var en vacker stad med många gamla välbevarade trähus. Efter att ha gått över kanalen började vi fråga oss fram. Nu stötte vi på en pratglad dam, som just kommit från Rosensberg. Hon var nyfiken och berättade att hennes moster bott där tills hon dog år 2002. Vad skulle vi göra i Rosersberg? Då berättade jag att vi var ute på statyjakt. Då sken damen upp och började berätta om sin moster.

Mostern hade bott i det gamla folkparksområdet och från sina fönster kunde hon se en stor staty. Hon hade aldrig brytt sig om att ta reda på vem den föreställde utan bara konstaterat att det var en barsk man. Statyn fanns fortfarande kvar och vi måste bereda oss på att traska uppför en backe. Sedan ville hon veta vem statyn föreställde och jag fick berätta detta för henne. Damen blev imponerad och sa glatt att detta skulle hon tala om för hela sin familj. Man ilade ju bara förbi statyn utan att läsa på skylten.

Vi fortsatte framåt och hittade en uppförsbacke. Det visade sig vara fel backe och vi var uppe på en rullstensås, Här strövade folk runt och letade förgäves efter blåbär i de uttorkade markerna. Vi frågade oss fram och fick klart för oss att vi skulle gå rakt fram och sedan nedför en backe. Vi gjorde detta och sedan var det inte långt till Folkparksvägen. Vi följde anvisningarna och nu kom vi till en gata, som lutade svagt uppåt. Här såg vi på en kulle något märkligt. Vid en lekpark i en dunge av tallar stod ett litet gråblått hus, som påminde om min barndoms biljettkontor på Liseberg i Göteborg. Nu borde vi vara framme. Ulla och jag ställde oss och tittade ner på andra sidan av kullen. Då skymtade vi en staty.

Vi rusade ner för kullen och förbi en liten damm. Där stod Hjalmar Branting på en hög sockel och såg en smula skrämmande ut mot den ljusa sommarhimlen. Han tittade med sträng blick rakt fram och hans yviga mustascher hängde slokande ner. Det var en sådan ledare som folket i Stockholms sydvästra förorter hade önskat sig på 1920-talet. Hans efterträdare den bridgespelande skåningen Per Albin Hansson hade de aldrig begripit sig på.
Området runt statyn var vackert och jag tror att vi hittade mosters hus vid Tangostigen. Huset hade en liten trädgård och i den blommade vita rosor. Vi funderade över om de som för 90 år sedan tog initiativ till denna folkpark kunde föreställa sig hur Sverige skulle förändras. Då var inte badrum, radioapparat och bil en självklarhet i hemmen. En egen trädgård med stora rosenbuskar var en lyx, som bara överklassen kunde få njuta av.

I lördags tidigt på morgonen vandrade jag igenom hela Bredäng från resterna av skogen uppe vid Vita Liljans väg och ner till Jakobsbergs gård. Detta har jag aldrig gjort tidigare och detta blev en upplevelse. De vita höghusen sträckte sig upp mot himlen och utanför stod smala barrträd på parad. Solen spred långa skuggor och i hela området härskade tystnaden. Det var samma känsla av andakt som att komma in i en fransk gotisk katedral någon halvtimme innan morgonmässan börjar. Jag kan inte förstå de innerstadsbor som glatt påstår att Bredäng är en ful stadsdel.
Jag har blivit intresserad av Bredäng på grund av Sätradonationen, som det finns mycket litet skrivet om. Jag kan just nu inte tränga in i vad som hände eftersom de arkiv jag behöver besöka har semesterstängt. Nu får jag nöja mig med det material, som Elisabeth Ineheim har skickat mig.
Jag har framför mig ett utdrag från husförhörslängden från Brännkyrka församling från slutet av 1860-talet. Då skrevs ett testamente, som innebar att änkefru Kåfeldt testamenterade bort gården Sätra med underlydande torp till tre fromma stiftelser. Det var Ersta Diakonissanstalt, Stockholms Sjukhem och Stiftelsen Pauvres Honteux som fick denna gåva. Från och med detta sköttes den stora egendomen av en förvaltare. Den förste förvaltaren kom från Rostock i Tyskland och han efterträddes snart av en man från Kalmar, som hade med sig en hushållerska med rötter i svenskbygderna i Finland. Det står antecknat att hon var gift, men hennes äkta make är osynlig i Brännkyrkas husförhörslängder. Dessa båda nykomlingar hade goda kunskaper i katekes och kunde utan svårigheter läsa en obekant text.
Den ena förvaltaren på Sätra gård avlöste den andra och mitt intryck är att på grund av testamentet var det ingen som brydde sig om att se till att jordbruksfastigheten gick med vinst och att byggnaderna renoverades. År 1912 beslöt sig den dåvarande ägaren av Jakobsbergs gård att också hans egendom skulle tillfalla de tre fromma stiftelserna. Av vad jag har hört fanns det i slutet av 1950-talet falllfärdiga hus och där i barnens fantasier det bodde hemska spöken.
Efter det andra världskriget växte Stockholm och det föddes fler barn. Nu gällde det att bygga nya bostäder och köpa upp mark för detta. Området, som ingick i Sätradonationen, skulle vara en bra lösning.
År 1961 efter segdragna förhandlingar köpte Stockholms stad området av de tre stiftelserna och tre år senare började de första husen växa upp och området fick tunnelbana. I de nya stadsdelarna Bredäng, Sätra och Skärholmen skulle det byggas höghus, radhus och villor. Här skulle finnas arbetsplatser och skolor. Önskedrömmen var att skapa en satellitstad till Stockholm med småstadskänsla. Nu var grundskolan ett faktum och principen var att barnen skulle gå i den närmaste skolan. Innerstadens flickskolor, privatskolor och några läroverk tvingades trots protester att lägga ner verksamheten. Grundskolans klasser skulle vara sammanhållna från lågstadiet till nian och de studiebegåvade barnen borde få gå i gymnasium i sin egen förort. Det sista löstes genom att Västertorps gymnasium satte upp en filial i Bredäng. I de nya förorterna skulle samma regler för barnen gälla oberoende av vilken ställning i samhället föräldrarna hade. Den sociala fostran blev en del av grundskolans kursplan.

Samhällsplanerarna hade vuxit upp under scoutrörelsens glansdagar när storstadens barn skulle ut i naturen flera gånger om året. I den nya förorten Bredäng skulle skogen komma i vardagen och mellan höghusen sparades äldre träd och det planterades nya. Det var nära till friluftsområden och Mälarhöjdsbadet, där alla barn hade möjlighet att under sommarlovet gå i gratis simskola. I samband med detta började man renovera fastigheterna runt Odenplan. I husen från sekelskiftet 1900 var det inte självklart med värmeledning och badrum. Hyresgästerna erbjöds moderna lägenheter i Bredäng och de styrande utgick ifrån att de nyinflyttade skulle trivas med korridorliknande kök, badrum och en stor konsumbutik vid tunnelbanan. Dessa önskedrömmar gick aldrig i uppfyllelse.

För två år sedan stötte jag regelbundet på banken i Skärholmen på en man, som bott i nästan hela sitt liv i Bredäng. Han var tio år när familjen med tre barn flyttade från en liten och mörk lägenhet på Hagagatan till en nybyggd trea i Bredäng. Hans mamma vantrivdes, grät och var rädd. Hon hade vuxit upp runt Odenplan och aldrig varit ute i en skog. I denna nya och främmande miljö blev hon skrämd av de höga träden mellan husen och frågade nästan varje dag och det strök vargar runt kring Mälarhöjdsbadet. Hon kunde knappt simma och tyckte det var en smula obehagligt att släppa iväg barnen till simskolan. Dessutom saknade hon alla de små affärerna runt Odenplan. Här hade hon stött på grannar och gamla lekkamrater och kunnat prata bort några minuter. På Konsum i Bredängs centrum körde folk i ilfart runt med sina kundvagnar och alla hade bråttom.

Min tillfällige vän fortsatte att berätta om sitt liv. Han fick ett jobb som resemontör nästan direkt efter grundskolan och bodde kvar hemma. Båda föräldrarna drabbades samtidigt några år senare av cancer och då fick han överta lägenheten. Han gifte sig och fick barn och upplevde att hans föräldrars generation flyttade till servicehus.
Nu kom det in nytt folk från andra länder och med nya vanor. Några jobbade som städare på kvällarna och kom hem sent . Då lagade de mat och tyvärr fungerar inte ventilationen som den borde. Hela hans lägenhet dränktes av stank från stekt vitlök och starka kryddor.

Mannen skakade på huvudet och berättade att totalrenovering av hans fastighet måste genomföras med stambyte och utbyte av allt i köket. Han hade haft tur och blivit hänvisad till en liten lägenhet i Skärholmen. Nu var hans hustru död och han var på banken för att få allt klart efter det att bouppteckningen var godkänd. Jag nickade. Vi satt här och väntade på vår tur och hade likartade ärenden.
”Tur att jag har flyttat” sa mannen glatt. ”Nu är det mesta nedlagt i Bredäng. Ingen bank, ingen simskola vid stranden och till och med Systembolaget har bommat igen. ”

Jag tänkte på detta samtal när jag i morgonsolen strövade runt på de folktomma gatorna. Vid Vita Liljans väg hittade jag en fin fotbollsplan med konstgräs och här sparkade en mörkhyad mamma fotboll med sina barn och vid sandlådan i lekparken bredvid satt hennes make och byggde sandslott med den yngsta flickan. I denna familj hade det svenska kravet på jämställdhet trängt igenom.

ICA hade öppnat tidigt och jag gick in och handlade. Här stötte jag på ett par nyinflyttade svenska familjer, som diskuterade sina bostadslån med varandra. Stadsdelen har förtätats med flera hus med bostadsrätter. Bredäng var enligt dessa familjer en bra stadsdel att bo i. Har fanns stora friluftområden och det var skönt att slippa se fyllgubbar eller vinberusade tanter utanför ett Systembolag. Dessutom hade ICA tagit in otvättad och ekologisk odlad potatis.

Jag insåg att jag hade upptäckt ett Bredäng som jag inte visste något om. På hemvägen till Mälarhöjden passerade jag en liten vacker och välordnad blomsterpark. På en nedklottrad parkbänk låg en ung man och sov. Under bänken stod en urdrucken flaska med absolut vodka.

Allt är inte perfekt i denna fina stadsdel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag får ett par gånger i veckan frågan varför jag inte kan skriva som Dagny 105 år. Folk, som jag pratar med på gymmet, är nyfikna på mitt liv och undrar om jag har varit elitgymnast. Jag skakar bara på huvudet. Flera förstår inte varför jag som regel bloggar om Stockholms historia när mitt liv kan ha varit mer spännande än Dagnys. Jag försöker då att förklara att jag äntligen har lärt mig att sätta upp en grind, som jag bara öppnat på glänt för några vänner. Den skall inte stå och fladdra för livets hårda vindar och släppa in skräp i min tillvaro.

För två och ett halvt år sedan lämnade min make David det jordiska livet på Huddinge sjukhus. Jag hade då varit anhörigvårdare i sex år. De stunder, som jag kunde smita hemifrån, var jag på gymmet. På begravningsdagen var min gamla kropp i perfekt form. Däremot snurrade tankat om vår 60 år långa tid tillsammans runt i huvidet på mig. Nu efteråt förstår jag att jag var något av ett mentalt vrak efter att ha levt i dödens närhet i flera år. David avled när vintern övergick till vår och när det blev höst anmälde jag mig till kyrkans sorggrupp. Denna grupp gav mig ett nytt sätt att se på tillvaron och på mitt eget liv.

Jag har växt upp i en prästfamilj i Göteborg och med en mamma, som var rädd för Gud, biskopen, damerna i församlingens tre olika syföreningar och för sig själv. Rädda kvinnor handlar ofta i panik och detta gjorde min mamma ganska ofta. Jag gav ständigt upp nödrop och min livsgrind svajade som i en storm och höll på att välta hela familjen. I sorggruppen insåg jag att nu var det dags att sätta upp en livsgrind. Ledaren för gruppen var diakonen Inga M. Nilsson och hon sökte upp mig regelbundet i nästan ett helt åt efter den första träffen. Vi pratade om mitt liv med David och jag kunde berätta för henne om våra glädjeämnen och problem. Efter vårt sista samtal för ett halvt år sedan insåg jag att en av mina livsgrindar gäller David. Hans svårigheter var det ingenting man skulle prata om.

För ett par dagar sedan fick jag frågan om varför jag inte kan skriva om David på samma sätt som Dagny skriver om sin make. Detta är nästan helt omöjligt. David växte upp på en torp i det småländska bibelbältet. Det var många barn i familjen och tillsynen av de minsta var obefintlig. David var ett nyfiket och vetgirigt barn och ville veta vad som hände på åker och äng. Då hände det. Han hamnade i skördemaskinen och förlorade halva sin vänsterhand. Våra barn såg skadan och funderade aldrig över den. De hade en pappa, som kunde laga cyklar och använda en tung borrmaskin. Det var först i samband med att de var hos honom de sista dagarna som de förstod hur rädd David hade varit att spilla på sig på kalas och att under en elegant middag tappa besticken på gotvet. Han hade en livsgrind, som jag nu har gläntat på.

Min mamma hade vuxit upp med de lagar och oskrivna regler, som gällde i mitten av 1800-talet. Varför hon hade svårt att inse att tiderna hade förändrats förstod jag aldrig. Mitt intresse för historia beror till stor del att jag vill försöka komma underfund med hur mamma tänkte. Som barn fick jag veta vilken sida av de stora paradgatorna jag fick gå på. De var stadens strög och här bjöd en anständig flicka ut sig om hon gick på den sida där ensamma män och förlovade par gick. Det blev lätt att blogga om detta. Problemet var bara att ingen i min bekantskapkrets visste vilka gator i Stockholm som varit stadens strög. Många kunde tralla ”Du får inte gå Ströget fram med någon annan än mig” men begrep inte vad det hela handlade om. Efteråt har jag förstått att jag med denna blogg lyckades förklara hur instängda flickorna var runt sekelskiftet 1900.

Jag gillar att fotografera och går in för att varje morgon mata in några bilder i mitt korttidsminne. Här bör det alltid finnas en bild på en stängs grind. Under inga villkor bör jag falla tillbaka på ungdoms behov av att låta alla få insyn i mitt liv.

Den sista gången jag pratade med Inga M. Nilsson sa hon att jag inte skall lämna ut mitt liv till ulvarna. Grinden skall vara stängd.

Jag kommer aldrig att försöka skriva som Dagny. Kanske har hon dubbla livsgrindar och bara öppnar den yttersta när hon sitter vid daton och bloggar.

Bilden på min livsgrind har jag tagit i Gustavsberg. Den är något av mig själv. För att komma fram till mina innersta tankar måste man först gå på 1800-talets igenvuxna stig.

Jag har varit på den stora och ödsliga Norra Kyrkogården på spaning efter skuggan av Hinke Bergegren. Jag visste att han hade kremerats och att hans grav var liten och obetydlig. För ett par år sedan hade det gått att hitta den och nu hoppades jag på turen. Jag stötte på ett gravfält med rader av vanvårdade gravar med en uppmaning till de anhöriga att höra av sig. Helt plötsligt bland brännässlor och kirskål stötte jag på en grav utan minsta minnessten och där någon kom regelbundet och vattnade de lysande gula blommorna. Kanske hade jag helt fel, men detta var Hinke Bergegrens grav. Det mesta han sa och gjorde under sin livstid var annorlunda och för många skrämmande, medan det för andra var som en lovsång till livet och en tröst när arbetet kändes tungt och meningslöst. Naturligtvis måste hans grav vara annorlunda och synas. Kanske var det några äldre kvinnor, som regelbundet kom hit och vattnade blommorna. Detta var deras tack till den man, som kämpade för att både män och kvinnor måste få uppleva kärlekslycka och att sexuellt ofredande måste förbjudas.

Hinke Bergegren avled strax efter sin 75-årsdag i maj 1936. Han var den sista av den generation socialdemokrater, som stått på barrikaderna omkring sekelskiftet 1900. De hade suttit i fängelse, kämpat sig igenom år av dålig ekonomi och slutligen blivit respekterade för sina åsikter. Hinke Bergegrens kamp hade varit annorlunda. Han ville skapa diskussioner om dubbelmoralen i samhället och om kvinnornas utsatta situation. Han blev arbetarkvinnornas favorit. Hans åsikter var obekväma och på ett stormigt möte år 1891 uteslöts han ur socialdemokraterna. Nu gled han över till anarkisterna och sedan till socialisterna, som på 1930-talet leddes Nils Flyg och Carl Kilbom.
Hinke Bergegren hade som barn fått nog av den kristna läran och ansåg att kristendomen var vidskepelse. När det blev tillåtet att lämna svenska kyrkan för att gå in i ett annat kristet samfund gjorde han detta. För att vara säker på att slippa lyssna på trista predikningar och rabbla katekes hittade han på ”Det nya samfundet” och gjorde sig själv till ordförande. Ingen kontrollerade att det förekom regelbunden kristen verksamhet och var man höll möten. Några möten anordnads aldrig.

Allt sattes på sin spets när Hinke skulle jordfästas. Han hade sagt att han ville att kroppen skulle kremeras och att graven måste vara enkel. Hans goda vänner förstod att många människor ville vara med i sorgetåget från Norra Batorget till krematoriet på Norra kyrkogården. De ansvariga för jordfästningen var övertygade om att mängder av gravar skulle bli nedtrampade av tunga arbetarskor. För att undvika kaos begärde de att få hålla en borgerlig jordfästningsakt på ängen utanför Solnas gula tingshus. Denna begäran avslogs. Carl Kilbom, som var riksdagsman, krävde att få ett personligt samtal med Gustav V angående denna ömtåliga fråga. Kungen insåg det rimliga i begären om att få anordna jordfästningen vid tingshuset och undertecknade ett papper om tillstånd för denna för sin tid märkliga jordfästning.

Hinkes jordfästning var något som alla, oberoende av vilken falang inom arbetarrörelsen man tillhörde, måste delta i. Kistan stod överst på en vagn och den drogs från Norra Barntorget till ängen av unga fabriksarbeterskor med röda dukar knutna runt halsen. Fackföreningarna ställde upp med standar och fanor och på dessa fladdrade svarta tyllband i snålblåsten från norr. Folk i alla åldrar slöt upp bakom kistan och när begravningsföljet passerade patrullerande poliser stannade dessa och gjorde honnör. Framme på ängen vid tingshuset vigde Nils Flyg Hinke till den sista vilan. Efter detta trädde olika talare fram och bland dessa fanns bland andra Elise Ottesen-Jensen. Stockholms Folkkör framförde ”Stilla skuggor” och akten avslutade med att alla sjöng Internationalen. Efter detta kom kvinnorna fram och de drog katafalken i den bitande nordanvinden till krematoriet på kyrkogården.

Det var söndag och jag försökte följa detta begravningståg. Det var inte det lättaste att veta vilka gator som hade valts ut och vilken väg kvinnorna vandrade från ängen till krematoriet. Jag gick uppför trappan till krematoriet och imponerades över hur kvinnorna orkade bära upp kistan. För ungefär tjugo år sedan var jag på studiebesök i denna byggnad. Då fick jag av guiden veta att på 1930-talet blossade en stilla eld upp efter det att hade kistan sänkts ner för kremering. Den öppna graven vaktades av två stora hundar i brons, som tyvärr har försvunnit. Det finns inga skildringar om hur kvinnorna upplevde det skrämmande av att överlämna sin idol till elden. Jag är övertygad att de stod vid de skimrande lågorna och grät.

Dagen var mulen och jag stod på trappan till krematoriet. Jag funderade på arvet efter Hinke. Han var orädd och jag föreställde mig att om han hade levat idag skulle deltagit i ungdomarnas musikfester och skällt ut de pojkar, som med giriga händer tafsade på flickorna. Han skulle säkert ha vrålat ut att islam är lika mycket vidskepelse som kristendomen och för detta skulle han ha blivit dömd för hets mot folkgrupp. Det är som om klockan har vridits tillbaka till sekelskiftet 1900.

En annan av Hinkes åsikter var att varje människa skulle ansvara för sina egna handlingar och inte skylla på andra om de gör några dumheter. I första hand tänkte han på de män, som ständigt måste visa att de var riktiga karlar och därför antastade unga flickor. Han hade upprörts över att en flicka i tioårsåldern inte i vinterskymningen kunde gå hem från skolan genom Humlegården utan att riskera att bli indragen i en buske och där bli våldtagen av en äldre välklädd man. Kravet på personligt ansvar för liknande händelser betraktades för hundra år sedan av många som stötande.

Adolf Hitler hade varit rikskansler i tre år den dag Hinke Bergegrens kropp lämnades över till lågorna. De sista åren var Hinke ofta sjuk och orkade dåligt med att följa med allt som hände i Europa. Det gjorde däremot hans partikamrater Nils Flyg och Karl Kilbom inom socialisterna, som då var ett riksdagsparti. Karl Kilbom representerade partiet i andra kammaren och han var ledare för riksdagsgruppen.

Karl Kilbom var en historieintresserad vallonättling och hans släkt kom från Österby bruk i Films församling i Uppland. De första generationerna valloner var kalvinister och prästerna i Film gjorde sig kända för att förföljelse av dessa. I slutet av 1600-talet gick det så långt att några mästersmeder från Österby bruk utvisades på grund av att de inte tillhörde den lutherska kyrkan. Detta var något som Carl Kilbom ofta återkom till. Inom socialismen fick man inte förakta människor, som inte kunde visa att släkten hade varit helt svensk med blå ögon de sista tvåhundra åren.

År 1938 blev det kris bland socialisterna. Nils Flyg, som hade en stark ställning i det socialistiska partiet, hade blivit en beundrare av Adolf Hitler. Carl Kilbom, som avskydde allt som hade med religiöst förtryck att göra, blev upprörd över detta. Vid ett stormigt partimöte krävde Nils Flyg att Carl Kilbom skulle uteslutas. Nu skulle också paritet byta namn och kalla sig för ”Det Nationalsocialistiska paritet.” Resultatet blev inte det som Nils Flyg hade väntat sig. Uteslutningen av Carl Kilbom förde med sig att många lämnade partiet för att bli socialdemokrater.
Jag mindes detta när jag gick vägen upp mot kyrkogårdens utgång. Det var Nils Flyg som hållit griftetalet över Hinke Bergegren och det var Carl Kilbom, som sökt upp Gustav V och fått kungligt tillstånd till jordfästningen på ängen utanför det gula tingshuset. Jag var övertygad om att individualisten Hinke Bergegren skulle tagit avstånd från Nils Flyg. För honom hade alla oberoende kön, nationalitet, och samhällsklass lika människovärde.

På vägen ut mötte jag några av våra nya svenskar. De hade valt Norra Kyrkogården som vilorum för sina anhöriga. Bland övergivna gravar glänste guldskrift på nya gravstenar och det var blomsterprakt och bilder på den avlidne på dessa gravar. Vi växlade några ord och kvinnorna berättade att Norra Kyrkogården var en säker plats att låta flickorna lära sig cykla. Hit hittade varken tafsande tonårspojkar från någon flyktingförläggning eller nazister, som hatade deras svarta hår.

Det var som om Hinke Bergegrens tankar svävade över kyrkogården.
Inspiration till danna blogg har jag fått genom att läsa boken ”Små mord, fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren” författad av Hans Lagerberg.

I min stadsdel finns gatan Bisittargatan och vid den ligger enligt muntliga uppgifter en serie Myrdalshus. Jag vet inte om detta stämmer, eftersom jag inte har rotat i arkiven om dessa idag mysiga trähus. För den yngre generationen är Myrdalshus ett märkligt ord, som några fantasibegåvade barn förknippar med att det var i sådana hus som björnen Balbo lärde Mowgli att äta myror.

De första husen kom till i mitten av 1930-talet på initiativ av Alva och Gunnar Myrdal. De kommuner, som byggde Myrdalshus, kunde få låna pengar billigt. Till lägenheterna i dessa hus fick bara familjer med minst tre barn flytta och det var inte tillåtet att hyra ut något av rummen. Staten betalade en del av hyran.

Husen borde var smala och varje lägenhet skulle om så var möjligt ha fönster åt två håll. Solljuset måste få komma in i varje lägenhet och helst skulle det finnas ett grönområde eller lekplats bredvid husen. I varje lägenhet borde det finnas elektriskt ljus, värmeledning, diskbänk, en bra spis, vattentoalett och ett badkar. Här fick det inte finnas några mörka och trädlösa bakgårdar med stinkande utedass. Detta var en bostadsstandard, som många av de boende i de vackra stenhusen i Stockholms innerstad bara kunde drömma om.

Makarna Myrdal konstaterade år 1934 i boken ”Kris i befolkningsfrågan” att det föddes för få barn i vårt land. Detta skulle innebära att när de ekonomiska krisåren var över, måste vårt land importera arbetskraft från andra länder. Det genuint svenska skulle bli svårt att bibehålla. Därför måste staten gå in och skjuta till pengar för byggandet av hus för barnfamiljer. Samtidigt riktade de skarp kritik mot Hinke Bergegren för hans tankar om att inga barn fick komma till världen utan kärlek och att männen måste ta sitt ansvar och använda kondomer.

Ett ordkrig mellan Hinke Bergegren, som nu var över 70 år gammal, och Gunnar Myrdal rasade i några tidningar och på olika möten. Hinke Bergegren hade drygt 20 år tidigare öppet pratat om kondomer och gjort reklam för att männen måste lära sig att använda dessa. För detta dömdes han till fängelsestraff och i riksdagen klubbades en lag om förbud att göra reklam för kondomer. Denna lag kom att kallas ”Lag Hinke”. Nu hade tiderna ändrats och ingen polis brydde sig om att kontrollera att alla frisörer levde efter detta.

Hinke Bergegren hade lärt känna många av arbetarklassens kvinnor. Det var vanligt att de fick ett barn varje år och de orkade knappt att med att sköta sina familjer. Nu ställde han frågan till Gunnar Myrdal om professorn visste något om kvinnornas utsatta situation i arbetarstadsdelarna. Hade denne lärde och välavlönade man någon gång varit inne i ett arbetarhem i de mest nedslitna husen på Södermalm? Vid denna tid var Gunnar Myrdal professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hur mycket fick studenterna lära sig om hur arbetarna levde? Gunnar Myrdal svarade aldrig på dessa frågor.

Jag minns från min uppväxttid i Göteborg alla märkliga påstående om familjer, som fått flytta in i ett Myrdalshus. De visste inte hur man skulle använda ett badkar utan började odla potatis i det. Några var rädda för att den moderna gasspisen skulle explodera och kvinnorna tände en öppen eld på köksgolvet och lagade mat över den. Varför kosta på underklassen en lyx, som de inte begrep sig på?

Tiderna förändrades snabbt under 1930-talet. 1936 upphävdes ”Lex Hinke” och tre år senare bröt det andra världskriget ut. Då gällde det att rusta upp försvaret och att se till att det fanns en armé. Under dessa år byggdes bara ett fåtal Myrdalshus. Det var först efter krigsslutet som byggandet av hus för barnfamiljer tog fart. I borgerligt styra kommuner byggdes inte ett enda Myrdalshus, medan de blev ganska vanliga i Stockholm och Göteborg. År 1948 började de gradvis att avvecklas.

Det är spännande att ströva runt i Stockholms sydvästra förorter. Här går det att hitta flera klungor av Myrdalshus som till exempel vid Främlingsvägen inte långt från Uppenbarelsekyrkan. Dessa tegelhus hör till de sista Myrdalshus byggdes i Stockholm. I närheten fanns en park med gungor och en sandlåda. Husen är större och ligger tätare än de smäckra trähusen vid Bisittargatan.

Jag kom till Hägersten sommaren 1967 och minns att var glest med barn vid Främlingsvägen, som låg i en uppförsbacke. I en källarlokal högst upp på gatan hade ABF en lokalavdelning och i anslutning till denna hade Unga Örnar en klubblokal, som några kvällar i veckan disponerades för studiecirklar. I området fanns vid mitt besök många hemmafruar utan barn och de ville lära sig engelska. Eftersom jag inte hade möjlighet att leda studiecirklar på dagtid var jag bara där på studiebesök. Nu var Unga Örnars tid förbi och i lokalen fanns kvarglömt material, som berättade en historia om utflykter till naturen och barnens kamp mot samhällets sociala orättvisor. Personalen suckade och sa att det blev färre studiecirklar för vart år som gick. Snart måste lokalen läggas ner. Fruarna i gatans nedersta hus hade blivit bekväma och sökte sig hellre till Midsommargården vid Telefonplan. Några år senare la ABF ner verksamheten och jag har ett diffust minne av att ett litet arkitektkontor övertog lokalen. De sista vimplarna prydda med örnar hamnade i soporna.

Det märkliga är att jag aldrig har stött på någon som har vuxit upp i ett Myrdalshus. Jag är nyfiken på hur det var att ha mängder av kamrater och att aldrig behöva traska ensam till och från skolan.

Jag upplevde historiens vingslag när jag för  ett par dagar sedan stod på gårdsplanen till Brunns gård. Över den hade statare, gårdssmeder och vedhuggare traskat för att hämta sin avlöning och här hade Bruno Liljefors kommit för att åta middag. Nu var allt tomt och öde. Trähuset, som tidigare varit täckt med en dyster brun färg, är nu ljusgult och ned vita knutar. Hit hade författarinnan Marika Stiernstedt kommit som nygift brud en vårdag 1900.  Dagen var solig och vitsippor och gullvivor blommade i den vanskötta trädgården.

Min favoritförfattare under de tidiga tonåren var Marika Stiernstedt. Jag lånade allt jag hittade av  henne på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg. Det är märkligt att nu som senior återvända till hennes böcker. Anledningen till detta är mitt intresse för lokalhistoria och att författarinnan i sitt första äktenskap var gift med flygbaronen Carl Cederström, som drev en flygplansfabrik i Midsommarkransen några år före sin tragiska död försommaren 1918.

Marika Stiernstedt föddes år 1875 i Uppsala och var nio år yngre än Carl Cederström.  Marika skildrades deras första möte mycket dramatiskt. De stötte på varandra  i foajén på en teater i slutet på 1890-talet. På den tiden var det mycket noga med klädseln för teaterbesökare och Carl Cederström hade inte följt denna oskrivna regel utan var vardagsklädd. Hans ansikte var ungt och livfullt, men fårat av rökning och väderbitet. Det tände till för dem båda.

Marika hade då debuterat som författare under pseudonymen Mark Stern. Carl Cederström var mannen som aldrig läste böcker, som älskade att jaga och som kunde både trolla och spela dragspel. Brodern Anders ägde fideikommisset Beatelund och Carl arrenderade den underliggande gården Brunn på Ingarö. Det var hit som stadsflickan Marita kom som nygift och måste snabbt sätta sig in hur det var att vara husmor på landet. Senare i livet skrev hon några noveller om miljön runt gården  och de människor  hon träffade på Brunn. De ingår i novellsamlingen ”Bland människor” som hon ställde samman strax före sin död 1954. Den äldsta är från år 1895 och skildrar hur en flicka upplevde att växa upp i en förnäm familj i en mindre stad. Hon var omgiven av tjänstefolk och hade guvernant.

 Det var många ängar runt Brunns gård och här betade kor. Ett stycke från huvudbyggnaden låg statarlängorna. Marika har inte skildrat hur mjölkningen gick till, det som i litteraturen brukar kallas för stararfruarnas vita piska. Däremot kan läsaren få följa med när mjölken forslades från gården till hotellet i Saltsjöbaden. Här gick det åt drygt 50 liter varje dag.

Det var statare Nordlund som alltid, oberoende av vädret, åtog sig att ro med mjölken till hotellet. Under vintrarna körde han med häst över isen och han visste precis var isen kunde brista. Han njöt av detta arbete, vilket säkert berodde på att han alltid fick lagad mat och kanske en sup i hotellköket. Nordlunds hustru var liten och sliten och orkade nästan aldrig med att tända i köksspisen så att hennes familj kunde få lagad mat på kvällarna. Hon fick ett barn varje år. Stora familjer var ovanligt bland statarna.

 Det blev Marikas första midsommar på Brunn. Det var tradition att folk från öarna och Carl Cederströms vänner från Stockholm skulle komma och vara med om festen. Herrskapsfolket med sina gäster hade ett bord på ett litet avstånd från bygdens folk. De anställda från Brunn och från andra gårdar bjöds på svagdricka. Snart ekade fylleskratten bland männen. De hade strax före festen  varit i handelsboden vid bron och köpt brännvin. Herrskapet drack punsch ur små glas och pratade glatt med varandra. Musiken började och det var två män, som spelade dragspel. Marika gillade att dansa och när någon kom och bjöd upp henne följde hon glatt med upp på den tillfälliga dansbanan.

 Plötsligt stod Nordlund framför henne och bugade artigt. Han ville ha en dans. Som vanligt var han klädd i sina arbetsstövlar och hade stoppat ner byxbenen i dem. Han var klädd i skjorta och över den hade han en snygg och omodern svart väst, som han troligtvis hade fått ärva. Över västen hade han en klockkedja i gulmetall. Någon klocka ägde inte Nordlund och kedjan hade han ärvt efter en äldre släkting.

Det visade sig genast att Nordlund kunde dansa. Det var som om han hade vingar på fötterna så lått som han flog över golvet. Marika njöt. Detta var den bästa danskavaljer hon någon gång hade haft. De dansade ut i en virvlande polka som sedan övergick i en långsam och smäktande vals. De andra paren drog sig undan och många ögon följde det dansanta paret. Valsen tonade bort och Nordlund tog ett mycket fast tag runt Marikas midja och drog  henne till sig. De stod stilla i några sekunder innan Nordlund släppte taget och gled bort till de andra statarna. Marita smög  bort till herrskapsbordet. Här pratade alla i munnen på varandra och skålade i punsch. Ingen hade märkt att hon hade varit borta. I detta sällskap var hon en främmande fågel från Uppsala..

 Marita gick senare runt och tittade på folket. Det hörde till att statarnas hustrur inte skulle komma förrän sent på kvällen. I ett hörn stod Nordlunds övergivna hustru och strök sig över magen. Om några månader var det dags igen för barnmorskan att komma.

 Det blev höst och i oktober hade statarna en frivecka. Några bytte då arbetsgivare. Man hoppades alltid att hitta en gård med bättre bostad och färre kor att mjölka. Nordlund flyttade och fick låna häst och vagn. Det kryllade med ´barn i vagnen. Överst på flyttlasset satt Nordlunds magra hustru med ett mycket litet barn i famnen. Marika blev sorgsen. Vad skulle hända med dessa barn?

Ingen hade brytt sig om att hugga skog på Brunn förrän Carl Cederström kom. Skog skall huggas på vintern när marken är frusen. När träden faller skadar de inte marken. Vid sekelskiftet 1900 var många arbetare i Stockholm arbetslösa. Nu fick de anställning som huggare över vintern. En bostad ordnades i mjölkkammaren och här fanns en spis att laga mat på. Den var fem huggare anställde den frostiga decemberkväll när Friman kom klivande och sökte arbete. Han var annorlunda, stor och kraftig och hade ett intagande leende. Han hade bara en ytterrock och ett par söndertrasade byxor på sig och skorna var trasiga. Han charmade  Carl Cederström och fick förskott så att han kunde gå till handelsboden och köpa skjorta, tröja, arbetsbyxor och arbetsredskap. Efter detta var Friman försvunnen i ett par dagar. Sladdret berättade att han traskat till handelsboden vid bron. Detta var före motbokens tid och här fanns billigt finkelbrännvin. Friman såg till att få kredit och han köpte byxor, skjorta, byxor och redskap. För avlöningen köpte han brännvin. Den oskrivna regeln var att man aldrig fick sätta sig i skuld för en sup.

 Friman kom inte tillbaka till Brunn förrän på tidigt på onsdagen. Han började genast att hugga skog och var betydligt snabbare än de andra huggarna. På två dagar högg han lika mycket som de andra gjorde på en vecka.  När Friman på lördagen gjort veckans sista  arbetspass och hämtat avlöningen försvann han till handelsboden och köpte starkvaror för hela avlöningen. Efter detta försvann han in i skogen.  På onsdagsmorgonen var han  tillbaka på Brunn. Bakfyllans tid var över  och han började hugga igen.

 Friman kunde konsten att få alla kvinnor att göra sitt yttersta för honom. När han kom plockade den vresiga Sofi i köket fram rotmos, salt kött och blåmjölk åt honom. Efter en stund tinade hon upp och smög in i kammaren och hämtade flaskan med det dubbelrenade  brännvinet. Nu skulle Friman få en stor sup som tack för pratstunden,

 Friman visste vad han ville. Innan han kom hade huggarna anställt en kvinna, som kom och lagade mat åt dem. Detta tyckte Friman var för dyrt. Nu skulle han laga maten. Han använde bara en enda gryta och där blev det en blandning av gröt och otvättad potatis. De andra huggarna klagade över att det var jord i maten och att de fick grismat. Friman skrattade fram ett svar. Nu var maten billig och det fanns pengar till mer brännvin.

 Vresiga Sofi i köket sneglade förtjust på Friman och började hoppas på en smula romantik. De dagar, när Friman hämtade sin avlöning, hade hon ordnat så att han skulle få ett skrovmål mat och en stor sup. Hon strök då undan sitt tunna hår och satte på sig söndagsperuken. Till hennes stora sorg hade Friman upptäckt en söt och ung torparhustru på Näsudden. De dagar,  när Friman var ledig, syntes han ofta på Näsudden och hela trakten började prata om detta. Skogsarbetet led mot sitt slut  och Friman, som hade bra hand med hästar, fick plats som stalldräng. Nu måste han finnas på gården varje dag och det blev få tillfällen att vandra till handelsboden och köpa renat. Nu började handlaren klaga. Byxor, skjorta, byxor  och redskap hade Friman köpt på kredit. När tänkte han betala tillbaka? Dessutom smög en olycklig unga kvinna runt i skogen kring Näsudden. Hon väntade barn och alla pekade ut Friman som far till barnet. Då insåg Friman att det var säkrast att för den sista avlöningen köpa en biljett till en båtresa till Stockholm. Nu tänkte han aldrig med gå till Näsudden eller ila till handelsboden.

 Det blev den sista avlöningsdagen för huggarna. Vresiga  Sofi bjöd in de fem till köket på middag med rotmos, salt kött och en sup dubbelrenat. Utanför fönstret stod Friman och glodde in på det dukade köksbordet. Han var inte välkommen varken i köket eller i bygden längre.

 Hela denna dystra historia var levande för mig när jag strövade runt i skogen vid Brunn. Här var inget träd äldre än knappt hundra år och den hade inte gallrats på flera år. Några spår av mjölkkammaren hittade jag inte och eftersom jag inre är bilburen letade jag aldrig reda på Näsudden. Jag är rädd för att jag hade blivit besviken om jag kommit dit. En historia om en ung och olycklig kvinna är det ingen som sätter upp en minnestavla över i en liten nybyggd förort.