OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kanske var det senhösten 1848 utanför kyrkporten till Maria Magdalena kyrka som kvinnornas kamp för politiskt inflytande startade. Efter gudstjänstens slut stod medelklassens kvinnor och skramlade med insamlingsbössor. Pengarna skulle användas till att hjälpa de tiggande och föräldralösa barnen, som drev runt på gatorna.
År 1848 var på flera sätt ett märkligt år i Stockholm. Året innan hade den liberale kung Oscar I fått de fyra stånden med sig om införandet av en ny förordning, som gällde landets fattigaste invånare. Freden och potatisen hade fört med sig att barnadödligheten minskade och att inte alla kunde försörja sig på jordbruket. Vem skulle ansvara för dessa människor, som inte hade någon fast inkomst och ingenstans att bo? Det nya och revolutionära var att socknar och städer inte längre hade rätt att neka människor utan fast inkomst att mantalsskriva sig inom deras område. Resultatet blev det de mest konservativa hade fruktat. Det strömmade arbetslösa in till Stockholm i hopp om att hitta arbete och bostad. För många innebar detta en stor besvikelse. De hittade inte det de sökte. Trots förbud började de gå runt och tigga på Stockholms gator.

I början av mars utbröt oroligheter i Paris och detta kunde de läskunniga ta till sig genom några löpsedlar. Detta sände in en våg av missnöje in i de fattigas skara. Vem som var ledare för att folket en lördagskväll skulle samlas utanför en bankettsal vid Brunkebergstorg är inte klarlagt. Folket krävde sitt. Överklassen måste dela med sig av sitt överflöd. Polisen lyckades skingra de upproriska och hoppades på att allt skulle lugna ner sig. Söndagen blev en dag när affärer plundrades och slagord frän den franska revolutionen ekade mellan husen. Kungen i sällskap med sina söner red ut för att lugna massan, men detta hjälpte knappast. Då togs ett beslut. Militären kallades in för att rensa gatorna och se till att all plundring av affärer upphörde.

Marsoroligheterna skakade om den liberale kungen, som nu gled över till de konservativas skara. Problemen växte och i slutet av sommaren kom koleran. Två stadsdelar i Stockholm var mycket svårt drabbade. Den ena låg vid Träsket, (nuvarande Jarlaplan) och den andra vid Fatbursjön (nuvarande Medborgarplatsen). Här fanns sjöar där sopor och latrin dumpades och där man också hämtade dricksvatten. Oron växte. Stadens bästa vatten fanns i Slottets väl låsta brunn och till denna hade bara kungahuset och några överklassfamiljer nyckeln.

Det märkliga med denna epidemi av kolera var att många barn överlevde medan deras mammor dog. Barnen visste inte vart de skulle ta vägen utan strök runt på gatorna och tiggde. Vem ansvarade för dem? I vilken församling var de mantalsskrivna?

Ett fåtal kvinnor reagerade med kraft. Den naturliga ledaren för dessa kvinnor blev Fredrika Bremer. Hon samlade kvinnor runt sig och de började samla in pengar och startade en liten skola där ett fåtal barn fick lära sig ett läsa och skriva och ett enkelt hantverk.

Fatbursjöns omgivningar låg i Maria Magdalenas församling på Södermalm. Det var en stadsdel med många ruckel och ett fåtal ståtliga stenhus. De kvinnor, som levde i dessa hus, såg varje dag de tiggande barnen och undrade vad som skulle ske med dem. De var konservativa och var medvetna om att detta var det femte ståndet, som om några år kunde ställa till med revolution. Detta måste hindras, de tiggande barnen måste få någonstans att bo och lära sig ett yrke. De måste få en egen skola på Södermalm. Problemet var att kyrkorådet, som ansvarade för fattigvården, inte var villigt att betala för detta.

Clara Montelius sa ofta att dessa barn måste lära sig ett yrke. Att som barn lära sig att tigga fick inte bli ett levebröd och tiggare fick inte bli ett yrke. För flickornas del innebar detta att de skulle lära sig att sy.

Nu tog den ganska nygifta Clara Montelius ett djärvt initiativ. När det blev oktober och den första nattfrosten kom avtog koleran. En söndag sent på hösten anordnades tacksägelsegudstjänst i Maria Magdalena kyrka för att koleran var over. Efter gudstjänsten strömmade först en grupp kvinnor ut ur kyrkan. De ställde sig i rad utanför kyrkporten och skramlade med bössor. De samlade in pengar för skolgång och vård av kolerabarnen. De allra flesta skänkte en slant och många män tyckte att detta var ett bra initiativ och bara ett fåtal uttryckte sitt missnöje med detta.

Dä tänkte inte Clara Montelius på att hon hade startat en kvinnorörelse, som krävde medbestämmanderätt i hur skattemedel skulle användas. Hon blev aktiv i församlingsarbetet och senare överlät hon detta arbete till sin svärdotter Agda Montelius.
År 2000 kom det i Stockholms stads monografiserie ut en biografi om Agda Montelius skriven av Sif Bokholm. Bokens titel är ”En kvinnoröst i manssamhället”. Denna bok har varit min följeslagare under vandringar på Södermalm och i Gamla Sta´n. Det är märkligt att många av de hus som skildras i boken fortfarandefinns kvar. Dit hör bland annat släkten Montelius gård med adress Sankt Paulsgatan 11.

Agda Montelius flicknamn var Reuterskiöld och hon föddes som sladdbarn i april 1850. Några personliga minnen av Fredrika Bremer hade hon inte och ingen i hennes familj var socialt intresserad. Hennes pappa Alexander Fabian Zetanlas var officer, vilket förde med sig att familjen ofta flyttade från militärstad till militärstad. Hon hade ingen guvernant utan hennes tio år äldre syster undervisade henne i hemmet tills hon blev tillräckligt gammal för att börja som elev vid Fru Hammersteds skola i Brunkebergs hotell i Stockholm. De viktigaste ämnena var moderna språk och välskrivning. Hon gick i fem år i denna skola och några år var hon inackorderad hos Familjen Montelius. I skolan insåg alla att hon var en ledarbegåvning. Själv beklagade hon sig i några brev över att hon bara var en flicka. Om hon varit pojke skulle hon fått bli sin pappas adjutant och fått utbilda sig till officer.

I släkten Montelius fanns flera jurister och intresset för sociala frågor och politik var mycket stort. Ett undantag var sonen Oscar, som valde att bli arkeolog. Han var 28 år när han gifte sig med den sju år yngre Agda Reuterskiöld. Bröllopsresan gick till Italien och redan då insåg Agda att hon skulle bli sin makes assistent vid arkeologiska utgrävningar. Hon var språkkunnig och hade inga svårigheter att ta till sig allt det som yttrades vid diskussionerna om Europas forntid. När hennes make senare blev amanuens på Statens Historiska Museum deltog hon i hans arbete. Oscar Montelius hade blivit en berömd arkeolog med bronsåldern som specialområde och under hans resor utomlands övertog Agda Montelisus hans visningar av samlingarna. Vid sidan av detta hjälpte hon sin svärmor med att göra hembesök i olika fattiga familjer på Södermalm.

Det var inte riskfritt att som ensam kvinna vandra runt bland kåkarna på Södermalm. Några män uppträdde hotfullt och en gång hände det att hon blev mordhotad. Det fanns också ett annat problem nämligen prostitutionen. Varje ensam kvinna betraktades ofta som en prostituerad och för Agda Montelius del innebar detta att ofta få tala om varför hon var ute utan manlig beskyddare. Hon blev snart känd som kvinnan, som gjorde sin röst hörd i manssamhället på ett sätt som på sikt kom att förändra den svenska lagstiftningen.

Agda Montelius var sin assistent vid arkeologiska utgrävningar och hans följeslagare på vetenskapliga konferenser i 20 år. De sista åren upplevde hon detta arbete som ganska meningslöst. Oscar Montelius var gladlynt och när det blev middag efter en rad föreläsningar föredrog Agda att stanna kvar på hotellrummet. Hon upplevde sig själv som tråkig och i sin ensamhet önskade hon få ut mer av tillvaron.

Agda Montelius hade deltagit i bildandet av Fredrika Bremer-förbundet men ingick inte i dess första styrelse. Senare valdes hon in och var under 1890-talet dess vice ordförande. Hennes svaghet var att hon ogärna talade offentligt och helst inte ställde upp i debatter om de giftiga kvinnornas krav att bli myndiga och kvinnlig rösträtt. Hennes vapen i kampen för kvinnornas rätt att få sitta med i nämnder och styrelsen var pennan. Hennes artiklar i förbundets tidning Hertha blev lästa och citerades ofta .
Agda Montelius hade kommit in i nutiden och kunde lämna bronsålderns gravar bakom sig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gråvädersdag gick jag ut på spaning i Sätra för att försöka komma underfund med hur området såg ut i början av år 1870. Då donerade änkefru Christina Charlotta Råfeldt, född Mannerskantz, sin egendom till tre fromma stiftelser. Det var Stockholms sjukhem, Pauvres Honteux och Ersta diakonissanstalt . Sätra gård hade hennes avlidne make kammarherre Axel Råfeldt ärvt av sin farmor Catharina Charkotta von Brinkman, gift med Erik Gustav Råfeldt.

Det som slog mig när jag klev av tunnelbanan i Sätra var att det mörka urberget var det dominerande inslaget i naturen. På perrongen fick jag en känsla av att berget hade öppnat sig för att ge plats åt ett höghus. När jag senare strövade runt i området förstod jag att här var det svårt att få ett jordbruk att löna sig. Den odlingsbara marken låg i en dalgång, som idag har blivit en trivsam park med en stor lekplats och en rosenträdgård. Gårdens stora tillgång var den lilla vattenkvarnen strax bredvid gården. Den gamla mjölnarstugan finns fortfarande kvar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag kom som nyinflyttad till Stockholms sydvästra förorter sommaren 1967. Bland det första jag fick höra var att staden hade förhandlat sig till den mark, som tidigare hade donerats till tre fromma stiftelser. Här skulle den nya stadsdelen Sätra växa upp och nu var det slut på den lantliga idyllen. Några tyckte det var bra med nya bostäder, medan andra förfasade sig. Innerstadens snorungar skulle minsann inte få invadera deras vackra ekskog. Vilka de fromma stiftelserna var fick jag så småningom klart för mig, men aldrig vem som låg bakom Sätradonationen. Nu har jag gjort ett tappert försök att ta reda på bakgrunden till Sätradonationen.

Sedan Lasse Skyttes tid på 1600-talet har gården haft flera ägare. På 1790-talet köptes den av en medlem i familjen von Brinkman och kom sedan att gå i arv på mödernet till Axel Råfeldt.

Axel Råfeldt (född år 1801) hade vuxit upp på sätesgården Utål norr om Norrtälje och bestämde sig tidigt för att bli sjöofficer. Han började sin utbildning till kadett vid Karlberg när han var 15 år gammal. Året innan hade hans farmor avlidit och han var ägare till Sätra gård i Brännkyrka socken.
1830-talet blev ett oroligt årtionde i Stockholm. Karl XIV Johan hade aldrig lärt sig svenska och hans förtrogne blev Magnus Brahe. Diplomater, som varit i tjänst utomlands, sa när de kom hem att vårt land stod och stampade på samma fläck som när de hade rest ut. På landsbygden strövade många fattiga runt och tiggde och kungen uppfattades som mycket konservativ. Lars Johan Hierta hade startat tidningen Aftonbladet och i denna kritiserade han öppet kungen och Magnus Brahe. Resultatet blev att en ny tryckfrihetsförordning, som innebar att tidningar kunde dras in. Ingen tänkte på att kungen kunde vara rädd. Han hade satt sig in i den svenska historien. Gustav III hade mördats på en maskeradbal i mars 1792 och hans son Gustav IV Adolf hade avsatts under dramatiska former år 1809 och tvingats att lämna landet. För att undvika att något sådant skulle drabba honom själv fick Magnus Brahe instruktioner när det gällde tillsättningen av högre militärer och biskopar. I kungens närmaste omgivning måste kammarherrarna vara pålitliga och skickliga militärer. Magnus Brahe hade gått igenom Karlberg och utnämndes på 1830-talet till generallöjtnant för armén. Vad som saknades i kretsen runt kungen var en man med militär utbildning inom flottan. När en ny kammarherre skulle tillsättas föll år 1839 valet på Anton Råfeldt.

År 1844 avled Karl XIV Johan och den liberale kronprinsen Oscar utropades till kung. Nu hoppades alla på att nya och liberala reformer skulle kunna bli verklighet. Så blev det inte. År 1848 utbröt oroligheter i Stockholm och efter detta ombildade kungen regeringen i mer konservativ rikting. Anton Råfeldt befordrades under denna tid inom flottan och blev först kapten och år 1851 kommendörkapten och varvschef för Flottans station vid Nya Varvet i Göteborg.
Det visade sig svårt att förena ett liv till sjöss med att vara ägare av Sätra. Anton Råfeldt sålde gården och jag har inte kunnat komma underfund med var han bosatte sig. Han hade gift sig med den adliga herrgårdsflickan Christina Charlotta Mannerskantz, som snällt fick flytta med till olika sjömilitära anläggningar. Lönen var inte överdrivet hög och något dyrbart nöjesliv var det aldrig tal om. Tjänsten i Göteborg innebar förbättrad ekonomi och då köpte Anton Råfeldt tillbaka sin ärvda fastighet Sätra gård.

Det saknades pengar till vårt lands sjöförsvar. Allt i Göteborg var gammalt och slitet. Riksdagen beslöt att lägga ner örlogsstationen vid Nya Varvet i Göteborg och flytta det som gick att använda till Karlskrona. Ansvaret för sjöförsvaret av den svenska västkusten överläts till unionslandet Norge. När alla beslut var fattade beslöt sig Anton Råfeldt år 1856 att begära avsked från sin tjänst som varvschef och inte följa med flyttningen till Karlskrona. Han var inte road av jordbruk och överlät skötseln av Sätra gård till sina arrendatorer. På så sätt fick han inkomster och återgick till sitt dåligt betalda men statusfulla arbete som kammarherre på Slottet. På så sätt fick han möjlighet att träffa de män och kvinnor, som ofta besökte kungafamiljen i olika ärenden. Flera i kungafamiljen var socialt och religiöst intresserade och stöttade gärna ekonomiskt olika fromma stiftelser. En av dessa hade en förespråkare i kungafamiljens livmedikus Magnus Huss. Denne läkare hade flera patienter, som plågades av epilepsi. Det saknades ett bra sjukhus för dessa. Nu startades en insamling för ett sådant sjukhus, som fick namnet Stockholms sjukhem.
En annan from stiftelse med anknytning till kungafamiljen var Pauvres Honteux. I början på 1860-talet visste alla med anknytning till hovet att damer ur överklassen kunde hamna på obestånd när de blev gamla. Även om kvinnorna hade varit gifta med högt uppsatta militärer fick de inga änkepensioner. Om de ärvt en gård, fick de ofta svårt att klara av skötseln av den. Arrendatorerna var många gånger opålitliga och vanskötte gården, vilket kunde innebära att änkan tvingades att gå i konkurs och få uppleva att hennes lösöre såldes på auktion. Efter detta visste de inte vart de skulle ta vägen och hoppades att någon snäll släkting ville ta hand om dem.
Juldagen 1862 var det stort släktkalas hemma hos kammarherre Johan Otto Blomstedt och hans hustru Mina. Mina var äldst av elva syskon och hennes mor var Charlotte von Schwerin. När alla var mätta och belåtna började modern tala till barnen och barnbarnen. Hon var 59 år gammal och hade sett mycket svält och fattigdom. Ensamma kvinnor ur överklassen hade ganska ofta svårt att hitta någonstans att bo. Ni borde det enligt fransk modell startas ett hem för dessa kvinnor. Alla höll med om detta och efter jul startade föreningen ”Vänner till Pauvres Honteux i Stockholm” med Charlotte von Schwerin som ordförande.

Det visade sig genast att damerna i kungafamiljen var intresserade och ansökte om medlemskap i föreningen. De lämnade också penninggåvor till föreningen. Det flöt in bidrag från andra håll och när hösten kom hyrde föreningen en stor lägenhet på Luntmakargatan 7 där 16 kvinnor kunde få tillgång till en uppvärmd bostad.

En i raden av fromma stiftelser var Ersta diakonissanstalt. Någon direkt koppling till kungafamiljen hur jag inte kunnat hitta och inte heller hur Christina Charlotta Råfeldt kom i kontakt med denna verksamhet.
Julen 1864 avled Anton Råfeldt och nu blev det änkans uppgift att komma överens med arrendatorerna. Hon var barnlös och hennes systrar fanns kvar i hembygden. Av husförhörslängderna framgår det att det fanns en grupp män. som flyttade från den ena gården till den andra. För en ensam kvinna måste det ha varit bekymmersamt att ständigt diskutera ekonomi med nya arrendatorer.

Vi vet ingenting om änkefru Råfeldts inställning till den växande pietismen och om hon någon gång besökte Blasieholmskyrkan i Stockholm. Det var i denna stora och nu rivna kyrka som pietisterna samlades och efter gudstjänstens slut diskuterades ofta på kyrktrappan olika sociala problem som fattigdom och gatornas tiggare. De tre fromma stiftelserna som änkefru Råfeldt donerade Sätra gård till hade sina rötter i pietismen. I hemmes uppväxtmiljö i en stor herrgård på landsbygden utanför Kalmar höll man sig till det som förkunnades i domkyrkan i Kalmar. Var och när hon kom i kontakt med företrädare för de tre fromma stiftelserna har jag ännu inte kommit underfund med.

Donationshandlingarna skrevs under i början av januari år 1871. Drygt en månad senare avled änkefru Råfeldt i Stockholm.

Jag funderade mycket över Christina Charlotta Råfeldts liv när jag i gråvädret stod vid den stora rosenrabatten i parken i dalen. Jag skulle ha velar bryta av en ros och lägga den på hennes grav. Tyvärr vet jag inte var hon fick sitt sista vilorum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När sommaren var ny hittade jag av ren slump i Arbetarrörelsen Arkiv och Bibliotek en affisch från sommaren 1924. Det stora blickfånget var bilden av en mycket stor staty, som föreställde hur halvnakna arbetare släpade på ett tungt stycke järn. Denna dyrgrip skulle sensommaren 1924 placeras i Södra Folkparken intill nuvarande Midsommarkransen i Stockholm. Konstnären var Gottfrid Larsson. Jag blev nyfiken och började söka mer information om statyn.
Statyn har gått igenom mycket innan den efter några år i nuvarande Midsommarkransen slutligen har fått en permanent plats i trädgården till Spetsmuseum i Vadstena. Detta museum är numera en del av Gottfrid Larssonsgården. som är en stiftelse.
Gottfrid Larsson (född år 1875) arbetade fram detta mästerverk under de år han bodde i Paris. Jag vet inte vilket franskt valsverk han besökte för att hitta modeller till sitt arbete. Valsverksarbetarna är en mycket stor staty och Gottfrid Larsson deltog med den i en tävling om ett industrimonument år 1909. Det tunga namnet i tävlingsjuryn var Ragnar Östberg, som föredrog Carl Milles renässansinspirerade runda fontän. Det var som om juryns medlemmar blev skrämda av den nakna muskelkraft, som strålar ut ur valsverksarbetarna. Det kan också finnas en annan anledning, som förde med sig att Carls Milles verk vann tävlingen. Gottfrid Larssons franska skulpturer speglade en annan kultursyn än det som gällde i det då konservativa Stockholm.

Den 9 mars år 1909 bildades ”Riksförbundet mot osedlighet” i Stockholm. Initiativtagare var professor Gustaf Retzius, som också var medlem av Svenska Akademien. Hans hustru, Anna Retzius-Hierta, förföljde ofta skoningslöst allt som hon uppfattade som omoraliskt. I november år 1905 visades på Operan i Stockholm Carmen och då skrev Anna Retzius-Hierta insändare i olika tidningar att denna opera var djupt omoralisk och att det borde vara förbjudet att visa den för publik. Samtidigt blev Gottfrid Larssons skulpturer internationellt erkända som utsökt konst. Han tyckte om att avbilda kvinnor med naken överkropp och det går lätt att tolka in erotik i dessa. Mitt intryck var när jag för ett par dagar sedan tittade på dem i Gottfrid Larssonsgården I Vadstena att de påminde om Henri de Toulouse-Lautrecs målningar från Moulin Rouge. Denne franske konstnär hade avlidit några år innan Gottfrid Larsson flyttade till Paris.

I Stockholm år 1909 var det säkrast att inte förarga Gustaf Retzius och hans förmögna hustru Anna. Hon var dotter till Lars Johan Hierta, som lämnade efter sig ett stort arv. Delar av den stora förmögenheten överförde änkan till en stiftelse där alla kunde söka bidrag för allmännyttiga verksamheter och hantverk. Ordförande för denna stiftelse var Gustaf Retzius.

Paret Retzius ägde det stora sommarhuset Sagatun i nuvarande Mälarhöjden. Här samlade de på somrarna författare, politiker och konstnärer som hade ungefär samma konservativa syn på samhället och kulturen som de själva. Hit var det fint att bli bjuden.

Vi vet inte om Gottfrid Larsson någon gång kom på besök till Sagatun efter det att han hade flyttat tillbaka till Sverige år 1913.Vi vet inte heller var han förvarade sin stora staty Valsverksarbetarna förrän den i augusti 1924 deponeras till Södra Folkparken. Den dag, då den avtäcktes, blev en stor dag för arbetarna och deras familjer i Stockholms sydvästra förorter. Tidningen Socialdemokraten skickade en reporter till Södra Folkparken och det blev två långa och innehållsrika artiklar. Dessa är osignerade och min gissning är att det var Per Albin Hansson som skrev dem. Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olov Johansson talade och påpekade att landets arbetare inte var främmade för att ta till sig av kulturutbudet. Gottfrid Larsson var inte själv närvarande och han hyllades av en entusiastisk publik. Efter detta sa Folkets Parksföreningens ordförande Bernard Johansson några ord om sitt samarbete med Gottfrid Larsson.

Det var inte problemfritt att driva en folkpark på 1929.talet. Den stora utgiften var nöjesskatten. Varje år motionerade socialdemokraterna i riksdagen om att de föreningar, som drev folkparker, skulle befrias från denna. Varje år blev denna motion nedröstad. Bernard Johansson beklagade sig i årsredovisningarna över att somrarna under 1920-talet hade varit kalla och regniga. Det kom få besökare till Folkets Park vid Midsommarkransen. Varje år hängde konkursen snubblande nära. I början av hösten är 1927 bröt en eldsvåda ut i folkparken och efter detta begärdes parken i konkurs. Innan inventarierna ropades ut på en auktion kom familjen Larsson och hämtade Valsverksarbetarna. Troligtvis flyttades den år 1932 till Stockviks gård utanför Trosa. Gottfrid Larsson hade köpt denna gård och här skapat ett litet museum med egna konstverk. Om Valsverksarbetarna sågades sönder vid flyttningen till Stockvik eller vid ett senare tillfälle är det ingen som riktigt vet. Denna staty är fyra meter lång och cirka en meter bred.

Julafton år 1947 avled Gottfrid Larsson och efter två år beslöt sig änkan för att sälja Stockvik och köpa Möllergården vid Skänningegatan I Vadstena. År 1953 donerade hon gården med alla samlingarna till Vadstena kommun. Numera är Gottfrid Larssongården en stiftelse och sedan år 1995 har Spetsmuseum flyttat in i gårdshuset.

Ibland har jag tur i min jakt på spännande detaljer i min förorts historia. Jag skickade ett mail till stiftelsen Gottfrid Larssonsgården och fick ett svar från dess ordförande Göran Söderström. Han berättade att han hade hittat Valsverksarbetarna i söndersågat skick i ett skjul till Gottfrid Larssonsgården. Han tog kontakt med en god vän, som är konservator när det gäller statyer. Denne man lyckades foga samman bitarna och limma ihop dem. Nu står statyn under ett regnskydd. Den är känslig för väder och vind och behöver ofta ses över.

Nu har jag varit i Vadstena och sett valsverksarbetarna. Detta var en svindlande upplevelser. Jag riktigt kände hur valsverkets hetta slog mot mina armar och ben. Arbetarnas muskelkrafter var både imponerande och skrämmande. Jag har viss förståelse för att Ragnar Östberg år 1909 röstade bort detta bidrag. Stockholm låg skrämmande nära Ryssland och där var inte arbetarna främmande för att göra revolution. Vad skulle hända om valsverksarbetarna från Bergslagen kom marscherande mot Stockholm och krävde högre löner och bättre bostäder?
Det var mycket som for runt i mina tankar när jag stod i augustisolen och njöt av friden i trädgården till Gottfrid Larssonsgården i Vadstena.

Augustisolen kommer och går och jag har flera gånger strövat runt på Galärvarvets kyrkogård och funderat på tider som flytt. Jag har suttit på arkiv och plöjt igenom mängder av gamla handlingar och slutligen läst ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf och läst flera av de folksägner, som hon inspirerades av . Dit hör bland andra julnattens mysterium. Det var den dag på året när ljuset skulle börja komma tillbaka och julnatten blev en maktkamp mellan det onda och det goda. Här spelade de döda stor roll. Hur upplevde folket att de döda steg ur sina gravar och ordnade en egen julotta med tända ljus och musik? Allt detta har inspirerat mig att ta paus i arkivens värld och skriva en julsaga.

Julnatten var fylld av kallt regn från norr. Tunnelbanan och bussarna slutade att gå tidigt och taxibilarna rusade fram på de folktomma gatorna. Då började det prassla på Gälarvarvets kyrkogård där uppskattningsvis 5000 människor har fått sin sista vila. Många, men långt ifrån alla, ville vara med om julottan i den lilla Djurgårdskyrkan inte långt från kyrkogården. De flesta gled som skuggor ut genom den stora porten medan många sjömän föredrog det öppna bogvisiret, där namnen på alla som följde med Estonia ner i djupet har fått sina namn inristade. Här kunde de ostörda från moraliserande kvinnor dricka stora klunkar av översötad rom från Haiti och spela poker.

Det frasade kring de dödas svepningar och trädens kråkor kraxade varnande. Ljudet var helt främmande för dem och kunde vara vingsuset från en flock vita fjällugglor, som denna decembermånad flyttat söderut från fjällen för att jaga råttor vid överfyllda återvinningsstationer.

I denna spökvandring stötte Sophie Adlersparre ”Esselde” och Margareta Krook från minneslunden på varandra och började viska om majorskan på Ekeby. Hon hade kanske aldrig kommit på pränt om inte Esselde hade upptäckt och hjälpt fram Selma Lagerlöf. Margareta Krook svarade att det hade varit en fantastisk upplevelse att tolka detta kvinnoöde framför en TV-kamera. Men vem var egentligen Majorskan på Ekeby? Var hon förälskad i den försupne prästen Gösta Berling? Frågorna var många och svåra och några svar fick de aldrig denna julnatt. När de var nästan framme pekade Sophie Adlersparre mot Handarbetets Vänners hus och talade om att detta var ett av hennes livsverk. Margareta Krook smålog och pekade mot Skansen. Här hade hon stått en nyårsnatt och läst den gamla dikten om nyårsklockorna.

Helt oväntat hördes en viskning bakifrån. Det var Stikkan Andersson som kom susande.
”Gå inte här och skryt”, viskade han självbelåtet. ”Jag har ett helt och mycket känt museum strax bredvid kyrkan. Vet inte damerna att det är jag som har skrivit texten till många av de sånger, som ABBA har sjungit? Ring, ring, bara du slog en signal är mycket trendigare än nyårsklockornas entoniga buller.”

Det ringde i klockstapeln och alla var på plats. Kyrkan var upplyst med stearinljus och den gamla skeppsprästen hade fått på sig en passande skrud. En av flottans musiker satt vid kyrkorgeln och spelade en av de gamla julpsalmerna och sedan predikade prästen om kristendomens betydelse på gamla tiders fullriggare och kravet att alla ombord måste äta citroner för att undvika skörbjugg. Efter detta var det Stikkan Anderssons tur. Han ställde under predikstolen och berätta om olika sjöslag och också om slaget vid Waterloo i Belgien sommaren 1815. Prästen höjde sedan sin spruckna röst och läste en tackbön för att inte Lord Nelson i början av 1800-talet hade avbrutit ett planerat anfall av Karlskrona. Församlingen nickade instämmande.
Nu var det dags att avsluta julottan. Stikkan Andersson hade satt sig tillrätta på orgelpallen och ut i kyrkan tonade Waterloo. Församlingen blev entusiastisk och de yngre började klappa i händerna. Sången och musiken höres ut till kråkorna. En av dessa var mycket musikalisk och började kraxa med i den välkända melodin.

Allt tog slut mycket snabbt. Det var kyrkvaktmästaren som kom i sin bil för att låsa upp kyrkan.
”Vi ses nästa julnatt!” ropade prästen glatt. Efter detta blåstes ljusen ut och församlingen försvann tyst och omärkligt tillbaka till kyrkogården. Kråkorna hade slutat att kraxa och satt och halvsov på grenarna.

Ingenting var sig likt i kyrkan denna julotta. Kyrkomusikern slog sig ner vi orgeln och började spela ”Var hälsad sköna morgonstund”. Ingenting stämde, fingrarna och fötterna vägrade att lyda honom. Orgeln blev självspelande och ut tonade Waterloo. Kyrkomusikern greps av panik och höjde den ena handen och smällde till den andra och sina ben. Efter detta gick det bättre att spela en psalm även om då och då det smög sig in några takter från Waterloo. Församlingen visste inte vad de skulle sjunga och en grabb sa högt att kyrkomusikern säkert hade stjälpt i sig för mycket stark glögg medan han tittade på en DVD med Mamma Mia tillsammans med sin gamla mamma. I denna familj hade man antagligen för vana att byta ut midnattsmässan från Sankt Peterskyrkan i Rom mot ABBA.

Julottan tog slut och besökarna samlades i den lilla kyrkparken och önskade varandra trevlig fortsättning på helgen. Den unga kvinnliga prästen kom ut klädd i täckjacka och jeans. En av besökarna påpekade att stolarna varit smutsiga. Hon tyckte att kyrkan tagit ett fantastiskt initiativ som denna julnatt öppnat kyrkan för frusna uteliggare. Men borde de inte ha fått en pappmugg med kaffe och en överbliven lussekatt innan de steg ut i den hårda verkligheten?

Prästen log och lät frågan bli obesvarad. Hon hade i sin boksamling flera band med gamla folksagor och visste att julnatten var fylld med mysterier.

Jag har framfor mig en illustrerad upplaga av Selma Lagerlöfs berättelse ”En saga om en saga” med illustrationer av Einar Nerman. Hon skrev texten i början av 1930-talet när hon var en berömd författarinna. Sagan, som hon skildrade, var hur Gösta Berlings saga kom till. Den hade inte kunnat bli skriven om hon inte i början av år 1891 fått ekonomiskt stöd av Fredrika Limnell, som ägde och halva året bodde i sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng.

Det hör till att dikta historier om kända människor och sedan placera dem på en plats, som de kanske har varit på. Selma Lagerlöf är inget undantag och på nätet har en otrolig saga glidit fram och sedan vid ett felaktigt tryck på tangentbordet försvunnit för att aldrig komma tillbaka. Den handlade om när Selma Lagerlöf sommaren 1891 stod vid den vitmålade Lyran och där läste högt ur sitt handskrivna manuskript till Gösta Berlings saga. Vi vet inte om detta är sant eller om det bara är en fantasieggande saga. Vi vet bara att Selma Lagerlöf träffade Fredrika Limnell, som blev Tante Fredrika för henne. Det är en märklig jämförelse. Sophie Adlersparre var för Selma Lagerlöf den gamla friherrinnan, medan tonen mellan Selma Lagerlöf och Fredrika Limnell var mycket mer familjär.

Sagan på nätet, som fladdrade förbi och som aldrig visat sig igen, var fantastisk. Selma Lagerlöf var 32 år gammal och låghalt. Hon hade åkt ångbåt från staden, stigit av vid bryggan och kämpat sig uppför trapporna till Lyran. Här blev hon stående framför den vitmålade trälyran och upplevde hur doften från trädgårdens rosor strömmade emot henne. Här hade ungefär hundra år tidigare skalden Carl Gustaf af Leopold stått och sjungit visor till Bellmans ära.
Sedan blev sagan mindre detaljrik och vi vet inte vilka som var på Lyran denna sommardag. Fredrika Limnell skulle senare på året fylla 75 år och var vital för sin ålder. Hon hade denna sommar varit änka i nio år och Lyran var känd som samlingsplatsen för berömda män och kvinnor. Fredrika Limnell älskade att läsa och var inte främmande för att bjuda in nya författare till sin salong. Nu var det Sophie Adlersparres värmländska protegé Selma Lagerlöf som skulle visa upp sig för denna ibland kräsna publik.

Enligt sagan på nätet valde Selma Lagerlöf det mycket korta kapitlet ”La chachucha”. Julfirandet hade tagit slut och nu var det kavaljererna som regerar på Ekeby. Det var skymning och Liljecrona spelade fiol. Det var en dansmelodi med rötter i Spanien som han spelade om och om igen. Dansen var sensuell och brukade dansas av unga flickor. Det var som om kavaljererna önskade skära av strängarna. I sin säng låg fänrik Örneclo och vred sig i plågor. Han hade drabbats av gikt.

Plötsligt hände det något märkligt. Liljecrona började röra på sig i sängen och gikten blev mindre smärtsam. Han gjorde ett tappert och lyckat försök att resa sig upp ut sängen och plötsligt stod han på golvet och började dansa som om han vore en ung flicka. Den fördömda dansmelodin hade i skymningsljuset fört in oanade krafter i kavaljersflygeln.

Selma Lagerlöf kände säkert till att Carl Snoilsky var god vän med Wilhelm Swedbom, som var Fredrika Limnells son i första äktenskapet. Denne författare hade tidigare varit i Spanien och besökt Alhambra, som då var en fristad för de spanska zigenarna. Hans sonett ”La cachucha” var välkänd och uppskattad. Slutraderna var mycket uppskattade.
”Baletten alltid hört till mina fasor
nej förr zigerarflickans dans i trasor
som skvallra om olivfärgat skinn.”

Sagan på nätet talar inte om vilka som var med och lyssnade på Selma Lagerlöf. Gösta Berlings saga var något nytt i svensk litteratur, något som inte tog upp de brännande problemen om förhållandet mellan mannen och hustrun i ett äktenskap som August Strindberg skrivit om eller debatten om syfilis i Henrik Ibsens skådespel ”Gengångare”. Äntligen fick svenska folket möjlighet att komma in i en värld där sagan mötte verklighetens armod i början av 1800-talet.
Jag har haft flera givande samtal med Ulla Weidstam om detta. Vi har funderat på hur Selma Lagerlöf var klädd när hon stod i solljuset framför Lyran. I vår fantasi var hon klädd i blått.

Det är en resa bakåt i tiden att traska de gator Selma Lagerlöf gick när hon i början av år 1891 hoppades att hennes historia om Värmland på 1820-talet och den försupne prästen Gösta Berling skulle bli en bok. Hon hade tidigare skickat in ett par kapitel till tidningen Idun och där vunnit första pris i en novelltävlan. Efter detta hörde Sophie Adlersparre äntligen av sig och bad Selma Lagerlöf komma och besöka henne i bostaden på Tunnelgatan, som numera heter Olof Palmes gata

Den smala och mörka gatan ledde fram mot tunneln genom Brunkebergsåsen och i nedervåningen i ett av husen hade Essekde hittat sin nya bostad. Hon hade sålt boet för havsörnar uppe på Söders höjder. Den reumatiska sjukdomen hade fört med sig att hon hade stora svårigheter att gå i backar och kliva uppför trappor. Nu bodde hon i en liten tvårumslägenhet i husets nedervåning tillsammans med Mathilda Silow, som hjälpte Esselde tillrätta med olika praktiska göromål. Flera år tidigare hade Esselde på ett möte med Fredrika Bremer-förbundet föreslagit att förbundet skulle skapa en stipendiefond dit unga kvinnor kunde vända sig för att få bidrag till sina studier. Förslaget gick igenom och ansvarig för fonden blev skånskan Mathilda Silow. Nu låg fondens kontor i Stockholm och bostadsfrågan ordnades genom att Mathilda Silow fick bo hos Esselde.

Esselde beklagade sig över att bostaden var så liten att hon inte hade plats för nattgäster. Efter detta bad hon att få ett kapitel uppläst. Selma Lagerlöf valde kapitlet om när de alkoholiserade kavaljererna på Ekeby firade jul i smedjan och inte med de andra på herrgården Ekeby. Det började med en skildring om vilka de var och hur de såg ut och varför majorskan Samzelius hade tagit hand om dem. Flera av dem var militärer och de hade deltagit i det krig, som slutade med den bittra freden. Efter detta var Finland en del av Ryssland och Sverige hade blivit fattigt. Det fanns inga pensioner varken till officerarna eller manskapet. För att överleva hade de tvingats ut på vägarna som tiggare. Flera av kavaljererna hade denna bakgrund. Esselde nickade instämmande när hon lyssnade på detta avsnitt. Detta var en del av hennes barndom i östra Småland. Efter detta blev historien mycket dramatisk. Djävulen kom nedglidande genom skorstenen och kavaljererna slöt ett avtal med honom. Djävulen hade tänkt döda en av de tolv kavaljererna under det kommande året, men om kavaljererna kunde köra bort den mäktiga majorskan på Ekeby från gården och själva ansvara för gården skulle han skona deras liv. Kavaljererna gick med på detta, men Gösta Berling fick samvetskval. Majorskan hade trots allt tagit hand om honom.

Esselde såg nöjd ut medan Mathilda Silow skakade diskret på huvudet. Hon var betydligt yngre än Esselde och hade aldrig som barn upplevt nöden efter kriget. Hon hade heller inte vuxit upp på en stor gård och varit inne i en smedja.

”Fröken Lagerlöf kan komma tillbaka imorgon och läsa två kapitel”
Selma Lagerlöf kände sig mycket osäker när hon steg ut på den mörka Tunnelgatan. Vilka två kapitel skulle hon läsa?¨

Selma Lagerlöf var ganska osäker när hon knackade på hos Esselde och det trofasta hembiträdet släppte in henne. Esselde var ensam i rummet. Selma Lagerlöf började att läsa om den dramatiska julmiddag, som började illavarslande. Kavaljererna satt inte vid honnörsbordet utan hade blivit hänvisade ett bord vid kakelugnen. Denna kväll hade majorskan tagit av sig sin enkla vadmalskjol och klätt sig i frasande siden. Hon hade guld i öronen och runt halsen glittrade ett pärlhalsband. Hon var omgiven av de mest inflytelserika grannarna och där satt också hennes make den starke och kraftige major Samzelius. Huvudrätten var stekta järpar. En av kavaljererna, kapten Kristian Bergh, började uttrycka sitt missnöje. Han var säker på att de inte skulle få järpar utan stekta kråkor. Sist av alla fick kavaljererna sina stekta järpar. Då grep ursinnet tag i kapten Kristian. Han tog den stekta järpen och slängde den mot väggen. Nu rann fetter ner utmed väggen och det uppstod tumult i salen och majorskan skrek att det var dags att slänga ut kapten Kristian. Då började kapten Kristian med hög röst berätta om hur det hade gått till under den tid Ekeby ägdes av Altringer. Då hade majorskan tassat bort från majorens lilla gård Sjö för att några timmar vara tillsammans med Altringer, som under ungdomsåren varit hennes stora kärlek. Altringer var ungkarl och han testamenterade Ekeby med fem underliggande bruk till majorskan. De skulle dock förvaltas av hennes make.

Alla visste att denna historia var sann, men ingen hade velat prata om den. Nu blev den plötsligt aktuell. Majorskan hade varit fattig när hon gifte sig major Samzelius. Majorskan vände sig till sin make och slungade ut anklagelser mot honom. Hon hade fått ta emot både hugg och slag när de bodde på Sjö. Var det då konstigt att hon sökte värme och omtanke hos Altringer på Ekeby?

Detta borde hon aldrig ha sagt. Alla vid honnörsbordet blev upprörda. Nu måste majorkans ut från Ekeby. Majoren reste sig upp och med dundrande stämma förkunnade han att hans hustru nu skulle ut på vägarna med tiggarstaven. Majorskan reste sig upp, gick upp på sitt rum och bytte till sina enklaste kläder. Efter detta försvann hon ut i vintermörkret.

Majoren flyttade till sin egen gård Sjö och överlät åt kavaljererna att sköta Ekeby med de underliggande bruken. Gösta Berling upplevde samvetskval. Han hade blivit ledare för kavaljererna och hade kunnat förhindra detta.

Selma Lagerlöf tystnade och Esselde nickade belåtet. Sedan bad hon Selma Lagerlöf fortsätta med nästa kapitel, som handlade om en julbal på Borg. Detta innehöll också mycket dramatik.
Det kulle bli julbal på Borg och alla i området var bjudna. Efterson kavaljererna skötte Ekeby var de välkomna. Det var bara Gösta Berling, som hade lust att gå på bal. Nu skaffade sig Gösta Berling en elegant frack med förgyllda knappar, han tog den vackraste och snabbaste hästen Don Juan i stallet och spände den för släden. Det var tidigt på dagen och vägen till Borg var lång. Gösta Berling for först till gården Berga, där armodet satt som klistat på väggarna. Trösten i detta hus var att sonen den blide Ferdinand var förlovad med den vackra, föräldralösa och ganska förmögna Anna Stjärnhök. Hon var nu inackorderad i en prästgård och prästfrun hade stor makt över den unga flickan.

När Gösta Berling kom var den kapten, som ägde gården, ute på jakt och kaptenskan låg som vanligt i sin säng och läste kärleksromaner. Strax innan det blev dags för Gösta Berling att fara till Borg kom den elake Sintram in genom dörren och konstaterade skadeglatt att det hade lyst för första gången mellan Anna Stjärnhök och en äldre och förmögen godsägare. Alla insåg att detta var något som prästfrun hade övertalat Anna att gå med på.

Detta var dåliga nyheter. Familjen på Berga var skyldig Sintram pengar och om inte Ferdinand gifte sig med Anna måste kaptenen sälja Berga och ställa till med auktion på lösöret. När Sintram försvunnit lovade Gösta Berling att leta reda på Anna på balen och efter sista dansen ta med henne till Berga. När han satt i släden kom kaptenskan och gav honom två kärleksromaner av Corinne. Efter detta steg kaptenen fram och gav honom en lång grön gördel.

Balen blev mycket dramatisk och slutade med att Anna Stjärnhök satte sig i släden bredvid Gösta Berling. För att fira detta satte Gösta Berling fast den långa gördeln bakom släden. I släden och under en gnistrande stjärnhimmel berättade Anna att det var Gösta Berling hon älskade. Gösta Berling blev smickrad med skakade bara på huvudet. Han visste med sig att han var en svikare. Svaret blev han skulle lämna av Anna vid prästgården, som låg ganska långt borta.

Färden gick genom en mörk skog och där stod en flockvargar, som försökte anfalla släden. Då insåg Gösta Berling att han måste vända om och fara till Berga, som låg närmare. Han hoppades att på så sätt bli av med vargarna. De kom in i ett annat skogsområde och där stod vargflocken. Gösta Berling manade på hästen och vargarna slängde sig över den gröna gördeln och slet den i stycken. Efter detta rusade de förbi släden och hoppade upp och bet tag i hästens seldon. Nu fanns det vara en utväg och det var att slänga kärleksromanerna i gapet på vargarna. Medan de slet böckerna i småstycken lyckades Gösta Berling för tillfället få ett litet försprång. Hästen rusade genom nattmörkret med vargarna efter sig. De förföljde släden ända fram till trappan på Berga.
Gösta Berling stannade på Berga över natten. På morgonen när han selade på hästen kom Anna och bad att få följa med till Ekeby. Gösta Berling skakade på huvudet och sa ännu en gång att han var en svikare.

Selma Lagerlöf tystnade och väntade på ett svar från Esselde, vars ansikte nu såg yngre ut än när hon steg in genom dörren.
”Fröken Lagerlöf har talang. Åk tillbaka till Landskrona och begär tjänstledigt. Jag skall se till att det kommer pengar till frökens uppehälle under tiden.”

Det var Fredrika Limnell som lovat att skänka pengar till Selma Lagerlöf. Det togs kontakt med tidningen Idun, som lovade att deras bokförlag skulle ge ut romanen Gösta Berlings saga. Den beräknades komma ut lagom till julhandeln samma år. När och var Selma Lagerlöf träffade Fredrika Limnell har jag inte lyckats ta reda på. Fredrika Limnell blev för Selma Lagerlöf ”Tante Fredrika”.
Underlaget till bloggarna om Selma Lagerlöf och Esselde har jag hittat i Sigrid Leijonhufvuds biografi om Sophie Adlersparre. Denna författarinna hade tagit kontakt med Selma Lagerlöf och bett henne berätta om mötena med Esselde.
Bilden på vargarna har jag hittat i Statens läsebok för folkskolan utgiven år 1899.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att stå uppe på Sankt Mikaels gata strax intill Katarina kyrka är att uppleva historiens vingslag. Trähuset är snyggt målat och det är svårt att föreställa sig att detta vackra hus var ett ruckel i början av 1870-talet. Kommendör Axel Adlersparre köpte huset och reparerade det tillsammans med sina tre söner. Hösten 1874 kunde hans familj flytta in. De fyra äldsta barnen i det första äktenskapet var utflugna och kvar fanns den klene yngste sonen Carl. som fortfarande gick i skolan. Hustrun Sophie ”Esselde” hade svårt att finna sig till rätta i detta bo för havsörnar . Hon hade därför hyrt två arbetsrum på Nedre Vattugatan intill Klara kyrka.

Livet uppe på Söders höjder blev inte som Esselde hade föreställt sig. Det var bara ett fåtal av deras goda vänner, som orkade med alla trappor och uppförsbackar för ett komma upp till örnboet. Ett annat problem var att Esselde drabbades av en reumatisk sjukdom och fick ont i kroppen. Svårigheten att gå kom smygande och vintrarna i örnboet blev besvärligare för vart år som gick.

Plötsligt hände det. Det alltid så kärnfriska Axel Adlersparre blev svårt sjuk. Han hade fått problem med levern och hans liv gick inte att rädda. Sommaren 1879 kom tre av de fyra barnen och satt vid hans dödsbädd. Två av pojkarna hade övertalat pappan att de ville gå till sjöss. Nu var det omöjligt för dem att komma hem.

Efter jordfästningen på Galärvarvets kyrkogård tornade de ekonomiska problemen upp sig för Esselde. Efter att ha skickat några skrivelser till sjöförsvaret fick hon en mycket liten änkepension efter din make, som varit kommendör. Nu hyrde hon ut nedervåningen av huset och bodde själv i övervåningen. På grund av sin reumatiska sjukdom blev de branta trapporna i huset och på Södermalm ett problem.

Efter det att Fredrika Bremer-förbundet hade bildats är 1884 bytte ”Tidskrift för hemmet” namn till Dagny och blev förbundets medlemstidning med Esselde som chefsredaktör. Hon var ständigt på jakt efter nya svenska författarinnor. En dag fick hon av en god vän sex sonetter, som hade författats av lärarinnan Selma Lagerlöf. Selma Lagerlöf var från Värmland och hade hemliga drömmar m att bli en ny Erik Gustaf Geijer. Esselde gillade dikterna och bad att få publicera dem i Dagny och samtidigt bjöd hon in Selma Lagerlöf att komma och bo hos henne i örnboet den första veckan av år 1887.

Selma Lagerlöf kom till Stockholms centralstation klockan 10 på kvällen. Det var ingen som kom och mötte henne och hon letade reda på en droska och bad att bli körd till en adress högst upp på Söders höjder. Kusken blev betänksam, eftersom han aldrig hade hört talas om denna gata. Efter att ha frågat en annan kusk fick han veta var den låg. Selma tyckte att färden i mörkret uppför berget var oändligt lång. Äntligen var de framme och Selma Lagerlöf bankade på dörren. En tjänstekvinna kom och öppnade ytterdörren och berättade att Esselde var så krasslig att hon inte hade kunnat komma till stationen för att möta sin gäst. Selma Lagerlöf fick gå uppför en brant trappa och blev anvisad ett litet rum under ännu en trappa. Fönsterluckorna var stängda och den enda möbeln var en järnsäng.

Det blev en klar morgon och Selma Lagerlöf öppnade fönsterluckorna och tittade ut över Stockholm. Nu förstod hon att hon kommit till ett hus, som liknade en fullriggare. Detta var en otrolig upplevelse innan Selma Lagerlöf blev bjuden på en enkel frukost. Då fick hon veta att Esselde var så dålig att hon inte orkade träffa sin gäst och hoppades att Selma Lagerlöf kunde hitta på något att göra.

Selma Lagerlöf tog på sig ytterkläderna. I dagsljuset hade hon inga svårigheter att orientera sig. Nu beslöt hon sig för att gå ner till staden och där söka upp några goda vänner från de år hon varit elev vid Högre Lärarinneseminariet. Hon letade sig fram bland de små husen och klev försiktigt på kullerstenarna på Katarina Kyrkbacke och när hon började gå nedför trappan upplevde hon att Stockholm närmade sig henne på ett sätt hon aldrig hade upplevt tidigare.

Det regnade och jag beslöt mig för att traska de gator och trappor som Selma Lagerlöf hade vandrat för att komma ner till staden. Kullerstenarna på Katarina Kyrkbacke finns kvar och de var hala. Jag fick gå försiktigt fram till trappan, som började nedanför den blå lådan med sand. Utsikten påminde om det Selma Lagerlöf hade sett, men båtarna var av nyare snitt och en av dem var fylld med välbärgade turister. Trappan med sina ledstänger av järn hade denna dag förvandlats till ett utegym och här ilade folk upp och ner för att få starka ben inför Midnattsloppet. Tiderna har förändrats på ett sätt som varken Esselde eller Selma Lagerlöf kunde ana sig till. Några goda vänner i Gamla Sta´n skulle jag inte träffa utan strövade bara runt och funderade på det viktiga samtalet mellan Selma Lagerlöf och Esselde.

Selma Lagerlöf träffade några av sina gamla kamrater från studietiden. De hade alla stött samman med Esselde och då upplevt henne som en kärv kvinna, som inte förstod sig på den nya tiden. Selma Lagerlöf hade huvudet fullt av funderingar på hur hon skulle kunna berätta om sig själv och sina drömmar om att bli en diktare för denna berömda och märkliga kvinna.

Morgonen därpå var Esselde nästan återställd och önskade få ett samtal med Selma Lagerlöf. Hon hade då sonetterna framför sig och började berätta hur hon såg på dem. Selma Lagerlöf var en författarbegåvning och hennes styrka låg i miljöskildringarna och inte dikternas rytm. Hon borde skriva prosa. Nu gav hon Selma Lagerlöf flera råd. Det första var att skriva om Värmland. Hon skulle skriva ett utkast, riva sönder det och skriva ett nytt, som hon också borde riva sönder. Det tredje försöket skulle hon läsa igenom noga och stryka allt som var oväsentligt och inte förde handlingen framåt. Sedan skulle hon bemöda sig att skriva roligt.

Det blev fler samtalsstunder och Selma Lagerlöf upplevde Esselde som en klok och mycket varm kvinna. Det blev lätt att när hon kom tillbaka till sitt hyrda rum l Landskrona börja skriva om den avsatte prästen Gösta Berling. Hon skrev inte om dagens Värmland utan om Värmland efter det fasansfulla kriget mot Ryssland i början av 1800-talet. Då var Värmland ett fattigt landskap och det stora problemet var alkoholism. I smedjorna kunde Djävulen sitta och kura vid härden och vintertid strök glupska vargar runt kring husen.
År 1890 utlyste Tidningen Idun en romantävlan. Selma Lagerlöf skickade in några av de första kapitlen ur den tänkta boken ”Gösta Berling saga” och hon vann första pris. Nu kunde det bli förnyade kontakter med Esselde.

Det första raderna av det första kapitlet i Gösta Berlings saga har blivit ett klassiskt citat på 50 olika språk.
”Äntligen stod prästen i predikstolen.
Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli något mässfall denna söndag såsom den förra och många söndagar tidigare.”

Att spana in några av de kvinnor, som någon gång har vistats i Stockholms sydvästra förorter, har varit min sysselsättning denna sommar. Två av dessa är änkefriherrinnan Sophia Emerentia och hennes dotter Sophie, som kom att kallas ”Esselde”. Esseldes liv blev spännande och förde bland annat med sig att hon försökte förstå hur man byggde olika slags båtar och vad som fordrades av besättningarna. Detta berodde på att hon efter det att hon fyllt 45 blev förälskad i kommendör Axel Adlersparre. Jag vet inte var de träffades och hur de umgicks. På den tiden var det ett populärt nöje att ströva runt på Skeppsbron och titta på alla de båtar, som låg förtöjda nedanför Slottet. Kanske kunde man till och med då få se skymten av någon kunglighet. Bilden togs i samband med kröningen av Oscar II den 12 mal 1873. Då hade Esselde varit gift med sin Axel i drygt tre år.

Det kan vara knepigt att förstå hur unga kvinnor tänkte för knappt 200 år sedan. De måste fundera över sin framtid och hur de skulle kunna försörja sig. För många flickor ställdes krav på att de skulle kunna ta hand om sina föräldrar och hjälpa till att försörja yngre syskon. För Esselde blev detta verklighet när fadern avled 1848 och sterbhuset gick i konkurs. Efter detta flyttade modern och två döttrar till Stockholm där de livnärde sig som brodöser. Systern avled efter ett år och efter detta blev Esselde ett stöd för sin åldrande mor. Att tänka på att gifta sig var det inte tal om.

Axel Adlersparre, som var elva år äldre än Esselde, behärskade konsten att berätta medryckande om sitt liv till sjöss. Sjön var hans liv och han längtade ständigt efter att få stå på kommandebryggan på ett krigsfartyg och här undervisa kadetterna i seglingens svåra konst. Efter sin officersexamen inom flottan hade han farit till Amerika och där skaffat sig ett vanligt svenskt namn och fått en anställning som menig matros på ett amerikanskt fartyg . Hans avsikt var att lära sig hur manskapet på ett fartyg tänkte när höststormarna ven i seglen och att det var risk för att båten skulle gå under i vågorna. Dessa kunskaper tog han med sig hem och omsatte dem i praktiken. Matroserna skulle varken behöva vara hungriga eller frysa på hans fartyg.
Esselde fick nu problem. Hon älskade denne sjöofficer och ville dela hans liv, men samtidigt hade hon sin gamla mamma att ta hand om. Då ingrep Esseldes väninna Fredrika Limnell och lovade att diskutera detta med mamman. Sommaren 1869 fick änkefriherrinnan Sophia Emerentia Leijonhufvud bo hos Fredrika Limnell i sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng. Här insåg mamman att dottern hade rätt till ett eget liv. Det fanns ett krav. Esselde borde bo i närheten av den lägenhet på Drottninggatan 10, som mor och dotter hade delat sedan början av 1850-talet. Det var inte svårt att övertala Axel att gå med på detta. Han var änkeman och bodde sedan några år tillbaka på Skeppsholmen tillsammans med sina fem barn. Nu började han leta efter en ledig lägenhet och hittade så småningom en stor och ljus lägenhet i det Sandahlska huset på Klara Strandsgata, som idag har bytt namn till Vasagatan. Huset är sedan länge rivet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tiderna har förändrats sedan Esseldes tid. Då var det helt otänkbart för en ogift kvinna att ströva runt på Skeppsholmen en sommardag och njuta av brisen från Östersjön och skuggan under de ståtliga ekarna. Det militära och då avlägsna Skeppsholmen blev en nyhet för Esselde. Till någon av marinens tjänstelägenheter runt denna gräsmatta kom hon som brud annandag jul 1869. Här skulle hon bara bo kvar någon månad innan det blev dags att flytta in i den stora lägenheten. Nu började ett nytt liv för Esselde. Hon blev sin makes salongsvärdinna.

Axel Adlersparre var en man med stort inflytande. Under sitt liv som kommendör hade han flyttat från den ena flottbasen till den andra och långa tider varit ute till sjöss och knappt fått tillfälle att träffa sin hustru och sina barn. Han var den frånvarande pappan fram till mitten på 1860-talet. Då utnämndes hade han till chef för Stockholms yttre sjöförsvar och började aktiv deltaga i debatterna i Riddarhuset. Han var liberal och efter det att fyrståndsriksdagen upphört blev han vald som riksdagsman för Stockholm och strax därpå utsedd till en av revisorerna för statens finanser. Axel Adlersparre hade blivit en man med stort inflytande. Hans problem var att hustrun Heliodore (född Anckarsvärd) inte orkade med de sociala plikter, som hörde till makens arbete. Familjen bodde på Skeppsholmen där Heliodoere avled den 5 maj 1868.

Att ta hand om Stockholms sjöförsvar blev en omöjlig uppgift. Fartygsflottan hade inte förnyats under de sista 50 åren och borde huggas upp, manskapet var dåligt tränade och sjöofficierarna tog avsked så snart de kunde och bosatte sig på landsbygden. De hade också förmånen att få ut lön från flottan. Det enda rimliga vore att skära ner sjöofficerskåren till hälften och skaffa ett fåtal nya fartyg och drilla matroserna i modern krigsföring till sjöss. Hans förslag var djärva och utmanade de konservativa adelsmännen. Uppskattningen kom liberalt håll med bland andra Lars Johan Hierta och André Oscar Wallenberg.

Esseldes salong på Klara Strandsgata blev en samlingsplats för liberala politiker, tidningsmän och präster. Då och då tittade ärkebiskopen in och diskuterade Fredrika Bremers syn på kristendomen med gästerna. Här debatterades i första hand försvarspolitik och frihandel och när dessa ämnen var avklarade fortsatte männen med flickornas rätt till högre utbildning och deras möjligheter att få andra arbeten än att sitta och brodera. Detta var alla överens om, men problemet var att få arbetsgivarna att acceptera detta. Då och då tittade Fredrika Limnells son Wilhelm Svedbom in och underhöll med sång och musik. Salongen blev mycket uppskattad.

Allt ändrades drastiskt efter en försvarsdebatt i riksdagen år 1871. Sjöförsvarsministern Abraham Leijonhufvud la fram en proposition, som gick stick i stäv med Axel Adlersparres åsikter. Nu ombads Axel Adlersparre att inte yttra sig i debatten i riksdagen. Denna vädjan från sina konservativa släktingar lydde han inte. När det blev votering segrade der liberala förslaget i den andra kammaren, men i den första röstade de flesta för sjöministerns konservativa förslag. Vid sammanräkningen av rösterna kunde sjöförsvarsministern konstatera att det var hans åsikter som gällde.

Osämjan blev stor mellan sjöförsvarsministern och hans underställde Axel Adlersparre. Ett resultat av detta blev att Axel Adlersparre kände sig tvingad att säga upp sig från sitt arbete. Denna riksdagsdebatt och resultatet av den debatterades under några veckor i de flesta av landets tidningar. Många började fundera över hur vårt land skulle försvaras om landet blev anfallet av Ryssland.

Esselde insåg genast att debatten i riksdagen för med sig konsekvenser för familjen. Axels lön från flottan försvann och hans enda inkomst var arvodet som revisor. Det fanns inte längre pengar för att hålla en salong och bostaden var för stor och för dyr. Efter mycket övervägande beslöt sig familjen för att satsa sparkapitalet i ett ruckel bredvid Katarina kyrka. Axel Adlersparre och de tre sönerna hjälptes år att snickra och måla. Huset fick ett vindsrum och allt i huset skulle påminna om en fullriggare. Esselde suckade när hon såg detta. Hon ville inte flytta till det avlägsna Södermalm och inte leva i detta bo för havsörnar. Det gjordes en kompromiss och avsattes pengar för två små rum på Nedre Vattugatan. Här kunde Esselde ha redaktionen för sin tidning ”Tidskrift för hemmet” och här kunde hon samla styrelsen för olika föreningar till styrelsesammanträden. Salongen på Klara Strandsgata byttes ut mot samkväm på Hotell Rydberg. Här fick deltagarna betala en avgift och hon slapp alla bekymmer med disk och städning när gästerna hade gått.

Hösten 1874 var huset klart för inflyttning. Sommarhalvåret var det trevligt att kunna blicka ut över staden och slippa uppleva stanken från latriner och ruttnande matavfall. Vintrarna blev outhärdliga och förde med sig att inga vänner letade sig upp på Söders höjder i ofta vinande nordanvindar.
Esselde trivdes aldrig i detta örnbo och längtade tillbaka till lägenheten vid Klara Strandsgata och utsikten från fönstren. Här hade hon kunnat se ner på alla de båtar, som kom in från Mälarens öar. Folk rörde sig kring båtarna och hon funderade hon om att skriva något i sin tidskrift om allt detta. Här såg hon ungdomlig livsglädje, skutskepparnas trötta ansikten och tegel från tegelbruket på ön Kungshatt. Stockholm växte och det behövdes mängder av byggnadsmaterial.
Bilden på Skeppsbron vid kröningen av Oscar II har jag tagit ur boken ”Sveriges konungaborg”, som kom ut år 1898. Familjen Adlersparres örnbo vid Katarina kyrka finns kvar och har idag adressen Mäster Mikaels gata 11.

Det är spännande att försöka förstå hur Sophie Adlersparre, som brukar kallas för Esselde, tänkte och vilka färger hennes kläder hade. När man tittar på fotografierna från det sena 1800-talets kvinnovärld avviker Esselde från mängden Hon var inte klädd i svart som alla de andra. Jag bad Ulla Weidstam göra sin tolkning av hennes klädsel och livsstil och Ulla valde en mild färgskala för att tona ner det dominanta i Esseldes personlighet.

Esselde hade bestämda åsikter, men samtidigt lyhörd för andras förlag. Hennes styrka var kreativitet och nytänkande. Det var mycket i samhället och kvinnornas liv som borde ändras. Dit hörde hur de arbetade med nål och tråd och en lust att pryda sina hem. När det gällde svensk heminredning var kvinnorna rädda för färg och det var det vita som gällde. Detta önskade Esselde ändra på. Det borde finnas en affär där det såldes allt som behövdes för vackra broderier. På hennes initiativ startade Handarbetets Vänner år 1874.

Esselde hörde till den generation kvinnor, som vuxit upp med åsikter hämtade ur Fredrika Bremers böcker. Motståndet från många män var stort, kvinnan skulle veta sin plats i tillvaron och inte göra som Eva. Om inte Eva ätit av den förbjudna frukten, skulle livet på jorden varit de lata männens paradis. Det var fanns på mitten av 1800-talet flera sätt för kvinnorna att bli självständiga. Ett var att lära sig att sy och sedan kunna sälja det de tillverkat.

Jag var barn och åsikten att jag inte fick bli som Eva blev en del av min vardag. Mina bästa ämnen i skolan var uppsatsskrivning, historia och matematik. Det sämsta var textilslöjd. Detta berodde på att mamma hade en gammal tysk läkarbok, som hon fördjupade sig i varje kväll. När jag började skolan visste jag inte hur man höll i en synål, vilket inte var någon svårighet för mina klasskamrater.

Min mamma, som var född 1897, hade i sin gamla tyska läkarbok läst om blodförgiftning och hur denna fruktade sjukdom spreds via synålar. Alltså låste in i dem i sin symaskinslåda. Om jag inte hade varit med i flickscouterna, hade jag aldrig som ung lärt mig att sy i en knapp eller stoppa strumpor. I mammas värld var Handarbetets Vänner en konstig organisation med medlemmar som hellre satt och broderade på otvättbara kafferepsdukar än lärde sig Luthers stora katekes utantill. När jag nu sitter och läser om allt det som denna organisation uträttade på 1800-talet, inser jag att mammas gamla läkarbok var ett hinder för att forna tiders kvinnor kunde skaffa sig egna inkomster och inte vara ekonomiskt beroende av sina fäder och manliga släktingar.

Ett kvinnligt yrke var att bli hovdam. Alla, som någon gång har haft förmånen att få vara med om ett studiebesök i Utrikesdepartementet i Arvfurstens palats, får veta att sidentapeterna har broderats av prinsessan Sofia Albertina och hennes hovdamer. Denna prinsessa avled år 1829 och detta år var Esselde sex år gammal. Från hovet i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg spred sig kunskapen att kunna brodera vackert också med så svåra material som siden och silke.

Esselde lärde sig som barn att brodera och hon blev skicklig i detta hantverk och kunde bedöma andras arbeten. Det fanns ett textilt kunnande på den svenska landsbygden, som var värt att ta bevara. Vid den stora industriutställningen i Kungsträdgården år 1873 fick Esselde i uppdrag att samla in äkta svenska mönsterbildande textilier. Detta arbete kostade pengar och en av bidragsgivarna var drottning Sofia. Det märks på fotografierna från denna tid att drottningen hade kunskaper om olika slag av tyger.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I sitt insamlingsarbete hade Esselde en konkurrent och det var Anna Retzius-Hierta. Hon hade några år tidigare gift sig med professor Retzius och som ogift varit i Paris för att studera hur man där löste problemet med utblottade överklassdamer. Dessa kallades för Pauvres Honteux. Några kvinnor hade startat arbetsförmedlingen Pauvres Honteux. Hit kunde sömnadskunniga kvinnor vända sig för att få hjälp med försäljningen av det de hade tillverkat. Anna var driftig och när hon kom hem startade hon en liknade verksamhet på Lilla Vattugatan 12 och den fick namnet Bikupan. Hit knöts konstnärer, som fick i uppgift att rita mönster, och också andra konsthantverkare. Framgången kom när prinsessan Eugenie lämnade in några små parianbyster. Bikupans överskott blev detta år 12000 kronor, som skänktes till ”Sällskapet för vänner till Pauvres Honteux”. Detta sällskap hade startat ett boende för fattiga överklasskvinnor och pengarna från Bikupan förde med sig att damerna kunde få ett lagat mål mat om dagen.

Anna Retzius-Hierta var mycket dominant och hade inflytelserika vänner, som gärna ville umgås med professor Retzius. När det blev tal om att skicka arbeten på kvinnlig textilslöjd till världsutställningen i Wien år 1873 ansågs det som självklart att det var broderier från Bikupan, som skulle representera Sverige. Det blev genast debatt om detta var det rätta valet och i all hast bestämdes att också de broderande kvinnorna runt Esselde skulle beredas möjlighet att här få ställa ut sina arbeten. Nu blev det bråttom och alla som kunde sy måste hjälpa till. Innan lådorna till utställningen skickades iväg ställdes arbetena ut på Ferdinand de la Croix salonger på Brunkebergstorg och där blev de mycket uppskattade.

I Wien blev detta annorlunda bidrag mycket beundrat. Esselde själv hade inte möjligheter att själv vara med. Hon fick ett entusiastiskt brev från en medhjälpare, som berättade att kejsaren hade besökt den svenska avdelningen. Tyvärr var han mer intresserad av den folkdräktsklädda dalkulla, som ansvarade för toaletten, än för broderierna.

Framgångarna i Wien sporrade Esselde att starta en förening, som skulle ha som syfte att hjälpa kvinnor att sy vackra bruksföremål. Namnet blev Handarbetets Vänner och det kostade 5 kronor att vara med. Det var 20 kvinnor som gick in i föreningen och antalet medlemmar växte snabbt. På Esseldes initiativ öppnades en affär med garn, tyger, nålar och mönster på Brunkebergstorg.

Esselde tröttnade nu på det folkliga. Hon kontaktade konstnärinnan Hanna Winge, som genast började rita nya mönster. Inspiration till detta fick hon i runstenarna från vikingatiden. Detta passade in i den nationalromantiska stil, som Oscar II gillade. Det kom en modevåg att ha broderade stolar i de eleganta sällskapsrummen och överhovmästarinnans salong blev stilbildande.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Esselde önskade utvidga verksamheten. Alla kvinnor borde lära sig att sy och detta måste börja i folkskolan. På läroplanen stod det att flickorna skulle ha textilslöjd och nu måste landets folkskollärarinnor göra sitt bästa att göra detta arbete meningsfullt. Nu startades olika slag av utbildningar i Handarbetets Vänners regi.

Åren gick och Anna Retzius-Hierta fick annat att syssla med. Bikupan lades ner, men konflikten med Esselde var inte glömd och skulle senare blossa upp vid olika tillfällen. Begreppet Pauvres Honteux finns fortfarande kvar i olika äldreboenden. Handarbetets Vänner har numera sina lokaler på Djurgården inte långt från Skansen.
Det var för dyrt för de allra flesta av landets folkskollärarinnor att fara på kurs för att lära sig brodera, sticka och virka. Skolornas undervisning i syslöjd ansågs i många kommuner som ett dyrt och onödigt påhitt. Som barn frågade jag ofta mamma vad hon fick lära sig att under lektionerna i syslöjd. Hon suckade och sa att det enda hon mindes var att hon fick stoppa strumpor och laga trasiga lakan. Mamma var fumlig och vissa år kunde hon få byta ut syslöjden mot extra lektioner i Martin Luthers skrifter, som var skrivna på tyska. Det var församlingens yngsta präst, som ansvarade för denna extra undervisning.

Jag tycker om att handarbeta och lyckades i skolan att lära mig att sticka. Varje kväll sitter jag handarbetar medan jag tittar på TV. Just nu får stickningen vila under en trave med strumpor, där tårna tittar ut. Då skänker jag en tacksam tanke till barndomens flickscoutledare, som lärde mig att stoppa strumpor. Jag har sparat pengar på deras kunskaper.

De svartvita bilderna har jag hittat i boken Sveriges Konungaborg, som kom ut år 1898. En av medförfattarna är Oscar II.

Många av husen från tidigare sekler har försvunnit men ett flertal står fortfarande kvar. Dit hör bland andra Spökslottet på Drottninggatan 116 och sommarhusen Sagatun och Lyran i de sydvästra förorterna. Idag är det få som tänker på att det var i dessa hus som kvinnornas kamp om att få bli myndiga och att få rösta i riksdagsvalen startade. Kvinnorörelsens historia är spännande och dramatisk. Att gå in i litteraturen om dessa kvinnor är att ta del av kärlekshistorier, maktkamp och önskan att få politiskt inflytande.

Det går inte att tränga in i kvinnorörelsen under 1800-talet utan att stöta på Anna Hierta. Hon föddes sensommaren 1824 och var den yngsta av Lars Johan Hiertas fem döttrar. Fadern var adelsman och när Anna föddes deltog han med liv och lust i debatterna under fyrståndsriksdagens tid i Riddarhuset och var en av de tongivande liberalerna, han startade Liljeholmens stearinljusfabrik och blev chefredaktör för Aftonbladet. Anna växte upp i en förmögen och liberal familj. Fadern motionerade ständigt och för döva öron i Riddarhuset om att kvinnorna måste få en starkare ställning i samhället och att det var självklart att de skulle bli myndiga och sköta sin egen ekonomi. Det fanns inga vetenskapliga belägg för att flickor var dummare än pojkar och därför inte fick avlägga studentexamen. När han framförde dessa åsikter fick han prästerskapet emot sig. Detta stred mot skapelseberättelsen i Första Moseboken. Det var Eva, som genom att låta sig luras av ormen i paradiset, släppt in synden i mänskligheten och nu måste alla kvinnor underordna sig männen så att det inte landet skulle drabbas av Guds vrede.

Lars Johan Hierta såg till att hans döttrar fick bästa tänkbara utbildning och att de skulle lära sig moderna. språk. Det fanns ett sken av en lycklig familj, som inte stämde med verkligheten. I början av 1840-talet anställde Lars Johan Hierta den skönlockiga och frånskilda Wendela Hebbe som kulturskribent på Aftonbladet. Nu blev Lars Johan Hierta förälskad i denna kvinna och ilade fram och tillbaka mellan sina två familjer. Tidvis betalade han Wendelas hyra för lägenheten på Stora Nygatan 21 och bekostade också dottern Signes utbildning till operasångerska.

År 1851 hände det som inte fick hända. Wendela Hebbe måste fara till Tyskland för att i hemlighet föda sitt kärleksbarn med Lars Johan Hierta. Detta var något som Anna Hierta inte fick höra talas om förrän hon hade blivit vuxen. Den älskade pappans kärlekshistoria var något som satte djupa spår i hennes liv.

Lars Johan Hierta avled år 1872 och lämnade ett stort arv till sin hustru och sina döttrar. År 1874 köpte dessa kvinnor gemensamt Spökslottet intill Observatoriekullen på Drottninggatan 116. Här började Anna samla kvinnor runt omkring sig för att diskutera aktuella politiska frågor. Ett problem var att de gifta kvinnorna inte rätt att själva förvalta sin ärvda egendom. Året innan hade hon tillsammans med Ellen Anckarsvärd startat ”Föreningen för gift kvinnas rättigheter”. Till mötena i Spökslottet kom kvinnor från den övre medelklassen och berättade om sina problem, som kunde vara att deras äkta män uppsökte spelhålor och att hustruns ärvda förmögenhet försvann i spelskulder. Nu önskade de arbeta för att lagstiftnigen skulle ändras så att de själva fick ansvara för sin ärvda förmögenhet. Anna gillade detta föreningsarbete, som blev ett sätt att föra faderns kamp för bättre villkor för kvinnorna vidare till nästa generation.

Anna hade kärleksbekymmer. Hon hade blivit förälskad i läkaren och professorn Gustaf Retzius, som enligt muntliga uppgifter var mycket beroende av sin mamma. Gustaf Retzius far var läkare och han avled nar Gustaf var 18 år. Mamman hade som andra änkor ingen pension och krävde att sonen skulle ta hand om henne. Hon hittade genast flera fel hos sin blivande svärdotter. Ett var att Anna hade problem med lungorna, vilket berodde på den sotiga röken från alla Stockholms vedeldade bostäder. Det andra var att mamman kände till Lars Johan Hiertas kärleksäventyr med Wendela Hebbe. Kanske skulle hans dotter ge sig ut på villovägar så snart hon gift sig. Annas största tillgång var att hon var förmögen.

Anna gifte sig med Gustaf Retzius den 26 november år 1876 och paret bosatte sig i det Rettigska huset på Villagatan 3. Tack vare ett ekonomiskt stöd av Anna kunde Gustaf Retzius sluta som professor vid Karolinska institutet och ägna sig helt åt forskning. Denna gick ut på att mäta skallarna på de pojkar, som kallades in till värnplikten. Han kunde nu urskilja två grupper, de långskalliga och de kortskalliga. På så sätt kom han att bana vägen för rasbiologerna.

Anna, som nu hade det dubbla efternamnet Retzius-Hierta fortsatte med kampen för kvinnornas rättigheter tillsammans med Ellen Anckarsvärd. I 1863 års kommunallag var det fastställt att kvinnor hade rösträtt i de kommunala valen förutsatt att de hade skattsedel. Detta måste Stockholms kvinnor få veta och år 1884 satte dessa båda kvinnor upp en valbyrå dit kvinnorna kunde vända sig. Till deras stora förvåning fick de också besök av villrådiga män.

I dessa val tillämpades en 40-gradig skala. Ju högre inkomst man hade, desto fler röster fick man. Vid kommunalvalet år 1889 var också kvinnor valbara till fattigvårdsstyrelser och i hela riket valdes fyra kvinnor in. Detta var en lovande början för kravet på kvinnlig rösträtt till riksdagsvalen och att kvinnor skulle kunna bli riksdagsmän.

Amma Retzius-Hierta hade det vi idag kallar för gröna fingrar. Hon tog sticklingar och plockade fröer för att kunna skapa sin egen botaniska trädgård. En plats för detta var Spökparken bakom Spökslottet och en annan blev området Klubbensborg i nuvarande Mälarhöjden. I början av 1880-talet köpte paret Retzius denna egendom och på berget uppförde de sitt sommarhus Sagatun, som blev en kopia av det Curmanska huset i Lysekil. Spåren av Annas gröna fingrar kan man fortfarande se längs bäckfåran ner till Mälaren. På så sätt blev Anna sommartid granne med Fredrika Limnell.

Ellen Anckarsvärd umgicks med Fredrika Limnell, som hade en berömd litterär salong vintertid i den stora lägenheten i centrala Stockholm och sommartid i Lyran vid nuvarande Bredäng. . Några sa spydigt att Fredrika Limnell samlade på kända människor och att hon var helt ointresserad av styrelsearbete i de föreningar, som hon ekonomsikt understödde. Hon var förmögen tack vare att hennes första make Pehr Svedbom varit delägare i Wifsta Varf och att hon nu fick del av vinsten från detta företag. Fredrika Limnell var generös när det gällde att skänka pengar till föreningar och välgörande ändamål. Sensommaren 1882 avled hennes andre make Carl Limnell och efter detta blev Ellen Anckarsvärd hennes rådgivare när det gällde ekonomi.

Anna Retzius-Hierta var inte ensam om att arbeta för kvinnornas rättigheter. Hon hade en motståndare i Sophie Adlersparre, som brukade kallas för Esselde. Esselde hade startat Handarbetets Vänner och hade på så sätt skapat arbetstillfällen för kvinnor. Hon hade redan 1859 tagit initiativ till ”Tidskrift för hemmet” som blev vårt lands första kvinnotidning. År 1884 var hon aktiv i bildandet av Fredrika Bremerförbundet, som i sina första stadgar hade en paragraf att föreningens avsikt var att kämpa för kvinnornas rättigheter i samhället. I en annan paragraf fick medlemmarna veta att föreningen kunde hjälpa sina medlemmar i frågor som gällde juridik och ekonomi. Anna Retzius-Hierta blev genast kritisk mot denna nya förening. Hon påpekade att de män, som skulle sitta i styrelsen, var mycket konservativa och därför inte kunde företräda de kämpande kvinnorna. I själva verket visste hon att Fredrika Bremerförbundet snabbt skulle locka till sig medlemmar ur hennes ”Föreningen för gift kvinnas rättigheter”. En tröst i tillvaron blev somrarna på Sagatun och umgänget med Fredrika Limnell. De började spela tillsammans och bildade en liten damorkester. Här fick de viss hjälp av Fredrika Limnells svärdotter Hilma, som var konsertpianist.

I samband med att Fredrika Bremerförbundet bildades bytte ”Tidskrift för hemmet” namn till Dagny, som skulle läsas Dag Ny för kvinnorna. Den blev medlemstidning för Fredrika Bremerförbundet. Esselde blev redaktör och hon skildrade i Dagny vad olika kvinnor hade uträttat och letade även upp nya kvinnliga författare. På så sätt blev Ellen Key känd inom kvinnorörelsen.

Anna Retzius-Hierta satt på Sagatun och retade upp sig på Dagny och Esselde. Enligt henne var Ellen Key en omoralisk kvinna, som inte borde ha släppts fram. I slutet av 1800-talet fanns det en populär författare, som skrev under pseudonymen Robinson. Hans namn var Urban von Feilitzen och han hade gift sig 1859 med Lotten Lindblad, som var dotter till tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Han var då 25 år gammal och mycket talar för att detta var ett arrangerat äktenskap. Enligt tradition i släkten utbildade Urban von Feilitzen sig till officer trots att han hade velat bli författare. Det blev en vändpunkt i hans liv när han mötte Ellen Key. Vad som sedan hände får vi aldrig veta. Det sladder, som nådde Anna Retzius-Hiertas öron, berättade att Robinson varit otrogen med Ellen Key och att han ville skiljas, men att hustrun motsatte sig detta. Då strömmade minnen från faderns förhållande med Wendela Hebbe fram i hennes medvetande. En sådan kvinna som Ellen Key borde aldrig få släppas fram. Den tidigare liberala Anna Retzius-Hierta började tvivla på kvinnorörelsen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA