Denna kalla vår har jag varit en vecka i det soliga Italien. Jag kom till platser jag aldrig hade varit på tidigare som vulkansjön Albano nedanför påvens sommarpalats Castel Gandolfo.

Kanske har det med min ålder att göra eller kanske med min uppväxttid i Göteborg  i skuggan av det andra världskriget. Det var omöjligt att resa utomlands och det var ett äventyr att cykla från hemmet vid Linnéplatsen till  Mölndal eller åka spårvagn till Hisingen. Nu blir jag glupsk när det gäller att suga i mig allt jag på ett enkelt sätt hittar om de platser jag har besökt. Hemma vid datorn och köksbordet upplever jag de nya platserna gång på gång. Jag har numera inget behov av att ett par gånger om året spana in nya städer eller landskap.

Den första maj  vandrade jag tillsammans med sonen Mats runt vulkansjön Albano. Vi startade på en parkeringsplats i närheten av den trappa, som skulle ta oss till stranden och en fyra km lång promenadväg genom en lövskog. Här var det som att vandra på Söderåsen en dag i juli. Detta område är mest känt som skogen vid Castel Gandolfo. Det är berget med påvens  sommarresidens som har skänkt området sitt namn. Genom träden njöt vi av sjöutsikten. Det blåste och vi kunde lyssna till hur vågorna slog mot strandens stenar. Sjön är drygt 400 meter djup och har tidigare varit känd för sitt fiske. Hit började påvarna komma i mitten av 1600-talet . De brukade fly hit sommartid för att slippa värmen och stanken från latriner i Rom. Platsen  hade också en fördel. Här fanns inga surrande malariamyggor.

 Lövskogen visade mig sin egen historia där det gick att skönja gamla kreatursstigar. Här hade kor och får betat och getter hade fått vara med för att mumsa i sig allt sly. Nu är getterna borta och ingen kommer med en motorsåg och glesar ut mellan träden så att det bildas blomsterängar. Skogen tog slut och vi kom in i ett område med restauranger på sjösidan och ett brant berg på den andra.  Vi passerade  överfyllda parkeringsplatser och också vackra trädgårdar.  Bakom all lövprakten låg villor  Om det inte var fruktansvärt långt till närmaste livsmedelsaffär skulle jag vilja bo här. Mats skakade på huvudet när han hörde mina tankar om dessa hus.  Castel Gandolfo har blivit  bostadsort för det vackra innefolket och ingenting för en strävsam medelklass.

 Vi tittade upp mot påvens sommarslott, som ligger drygt 200 meter högre upp i berget än sjön. Jag lät blick vandra upp och nedför berget. Då slog det mig att detta område i början av 1940-talet var en blomstrande jordbruksbygd där kor och får strövade runt på ängarna vid sjön och där tungt lastade mulåsnor fick kämpa opp och nedför backarna med förnödenheter av olika slag.

Vi vet idag hur det var att leva runt sjön på 1940-talet. Platsen låg mellan de tyska befästa krigslinjerna Gustavslinjen  nedanför klostret Monte Cassino och Cesarslinjen söder om Rom. Efter det att polska soldater intagit Monte Cassino började bomberna regna över området mellan de båda krigslinjerna. Mängder av jordbrukarfamiljer  sökte nu skydd i Castel Gandolfo. Påves trädgård översvämmades av kor, får och mulåsnor. Bygdens förlossningssjukhus stängdes och flyttade in hos påven Pius XII och hans pampiga sovrum förvandlades till barnkammare. Själv hade påven flyttat till en plats, där kriget inte pågick.

Det är mycket vi inte vet om Pius XII. Det finns nedtecknat allt han gjorde under och strax efter kriget. Dessa papper är hemligstämplade. Trots detta har mycket sipprat ut.  I oktober 1943 kom tyska soldater och ockuperade Rom. Från sitt fönster kunde påven se hur omkring tusen judar föstes samman för att på ett brutalt sätt fraktas till en säker död i ett koncentrationsläger. Då beslöt han sig för att ingripa. Judar skulle kunna få bo i sommarpalatset i Castel Gandolfo och här skulle de få äta sin speciella mat.

Castel Gandolfo undgick inte bomberna. En del av palatset blev skadat och här kunde senare omkring 500 skadade och döda människor grävas fram ur rasmassorna

Denna soliga lediga dag var det som om det andra världskrigets fasor aldrig hade funnits. Mats brukar säga att det ibland kan vara ganska jobbigt att prata med italienare. Ofta händer det att det andra världskriget kommer på tal. Då väller bittra minnen fram. Familjemedlemmar hade dödats i kriget, många hade drabbats av sjukdomar och husen hade blivit förstörda. Då gäller det att föra in samtalet på alla positiva  förändringar. Idag är malariamyggorna utrotade och mulåsnorna har bytts ut mot bilar. De allra flesta har tillgång till elektricitet och i hemmen finns både TV och dator. En ny livsstil hade kommit och den syntes tydligt denna soliga och lediga dag.

 Det var svårt att komma fram på huvudgatan. Här  trummade  snyggt klädda damer på sylvassa klackar sig fram i folkvimlet,  stolta pappor försökte lära sin barn att cykla och joggare i glittrande träningskläder  ilade runt bland de bilar, som förgäves försökte hitta en parkeringsplats. Det fanns stånd med samma internationella skräp som på Hötorget och energiska gatuförsäljare hade dukat upp ännu billigare prylar på vita dukar på lediga platser. 

Vi traskade uppför vägen till Mats parkerade bil. Den stod vid trappan ned till skogsvägen. Nu skulle vi först genom en tunnel och sedan uppför en brant backe till den lilla staden vid påvens palats. Här skulle vi träffa Mats fru Birgitta och äta lunch.

Jag  kom in i en smal gata, som påminde om gränderna i Gamla Sta´n.  Om det inte hade varit för språket skulle jag trott att jag var på ett fik vid Stortorget.  Trappan ner till restaurangen var kort och brant. Sedan slog skillnaden emot mig. Här fanns fönster, som solen strömmade in genom. Utanför fanns en liten altan och från den gick det bra att skymta den glittrande sjön. Olikheterna fortsatte när maten kom in. Folk hade strömmat ut och in i denna lilla restaurang hela dagen. Diskmaskinen hade dundrat, men trots detta var det brist på porslin. Mycket av det som på morgonen funnits i frys och kyl hade tagit slut. Det fanns stekt korv med potatis. Den italienska korta och tjocka fläskkorven hör till mina favoriträtter. Efter antipastan med mängder av gott småplock fick jag min korv.  Den låg över potatisen i en vit liten skål avsedd för soppa. Jag  var hungrig och korven var mycket godare än den jag köper av den varma korvgubben på torget i Skärholmen.

Medan vi åt frågade jag vem som nu bor i påvens palats. Svaret blev att det gör den pensionerade påven Benedictus VXI. Den nye påven trivs av allt att döma inte ute på landet. Han  gillar storstadens  vimmel  med bussar och tunnelbana.

Jag ville inte fråga vad restaurangens ägare tycker om både den nye och den gamle påven. Trots alla kyrkor är det lättare att prata fotboll än religion i Italien.

Bilden på påven Benedictus XVI kommer från ett vykort

Varje gång jag ser Högalidskyrkan känner jag stor tacksamhet mot Johan Movinger, som först var kyrkans komminister och sedan dess kyrkoherde. Han  var under 1930-talet min barndoms stora idol och riddare.

Jag bodde under 1930-talet i Göteborg. När jag var tre år började jag stamma. Detta upplevde mina föräldrar som något mycket förnedrande. Jag var inte som andra barn och skolan skulle bli ett problem. Den, som hjälpte mig att tala riktigt,  var gymnasisten Johan. Han var från Bohusläns landsbygd och gick på prästgymnasiet i Göteborg. Min pappa var präst och det hörde till att prästfamiljerna skulle bjuda fattiga  gymnasister vid prästgymnasiet på söndagsmiddag. På så sätt kom Johan in i vår familj.

Johan var road av barn. Han sa glatt att stamning gick att bota med en gammal barnramsa. Mitt problem var inte bara att jag stammade utan också vände på orden. Apelsin kunde bli aplasin och blomma bomla. Nu lärde Johan mig en barnramsa, som jag fick läsa utantill mängder av gånger varje söndag.

”Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger

om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer.”

Jag  hade stora svårigheter med orden korv och golv, som ville bli kovr och govl. Hund var ett hemskt ord. Talet hängde upp sig  och det blev helt obegripligt det jag sa. Naturligtvis visste Johan hur jag skulle bli hjälpt. En söndag hade han med sig sin lärobok i filosofi. De blivande prästerna måste kunna vad de grekiska filosoferna hade sagt flera år före vår tideräknings början. De fick lära sig skillnaden på teoretisk  och praktisk filosofi. Praktisk filosofi roade Johan. Här fanns tips om hur det gick att lösa vardagens problem. Johan brukade skoja med mamma genom att säga att konservburken inte var  uppfunnen på Sokrates tid. I så fall hade det funnits en fungerande öppnare för konservburkar.

Johan började berätta om sin favoritfilosof.  Det var Demosthenes, som trots sin stamning och sina obehagliga ryckningar i axlarna, blev en vältalare  i Grekland på 300-talet före Kristi födelse. Hans sätt att lära sig prata var att gå ut till stranden och plocka stenar. Här valde han ut en lagom stor som han stoppade i munnen. Nu skulle han prata med havet utan att stamma. Stenen skulle hålla rätt på hans tunga. Johan hade med sig en liten sten, som smakade salt och tång. Jag fick lägga den på tungan och långsamt säga hund gång på gång. Efter att ha gjort detta  flera gånger fick jag ta ut stenen ur munnen och långsamt säga hund. Det lyckade bara en gång och sedan kom stamningen tillbaka.

Nästa söndag kom mamma in i det rum där Johan och jag satt. Hon blev blek av fasa och förbjöd Johan att stoppa in stenar i min mun. Johan log illmarigt. Solen sken och vi gick ut på balkongen. Här fick jag öva ett par gånger. Nu gällde det att överrösta bullret från gatans skramlande spårvagnar.  Problemet var att mamma alltid spionerade på oss. Hon hade märkt att Johan hade gjort underverk med mitt tal, men hon tyckte att det var för våghalsigt att prata med en sten i munnen.

Jag levde i skuggan av rasbiologin. Mitt hår var mörkt och spretade åt alla håll. Det var så styvt och halt att det inte gick att ha hårband i det. Så fort solen tittade fram blev jag solbränd och det hände att bakgårdens blonda grabbar kallade mig för niggerunge. Alla andra barn fick var sin banan på söndag. De hade ljust hår och var A-barn. Jag hade mörkt hår, var inget A-barn och fick ingen banan. En söndag berättade jag detta för Johan. Han skrattade och sa att jag måste lära mig att var stolt över mitt svarta hår.

”Se dig själv som en sotsvart kattunge. Du är ju inte mörkrädd och jag vet att du kan gå genom den mörka gången i källaren utan att bli rädd. Det är bara sådant som svarta katter kan. ”

Johan kupande handen som om han hämtade vatten ur en hink för att dricka. Sedan la han handen på mitt spetiga hår och läste välsignelsen.

Detta var fantastiskt. Jag var  Johans svarta katt. Nu skulle jag trots mitt hår klara mig igenom livet. Det märkliga var att efter detta fick jag också en banan varje söndag.

När jag var sex år köpte mina föräldrar och pappas ogifta äldre syskon gemensamt två sommarstugor i närheten av havet. Fastrarna  visade tydligt att de avskydde min stamning. Jag tänkte på Johan, smög mig ner till havet och lekte att jag var Demosthenes. För var gång blev talet bättre och när jag senare började skolan stammade jag bara när jag blev rädd för vår barska fröken och för äldre skolkamrater. När jag fyra år senare tenterade in till flickskolans första klass var stamningen helt borta. Problemet var att  jag ibland vände på orden,

Johan och några andra pojkar från prästgymnasiet fick tillgång till en egen lägenhet.  Johan gillade att laga mat och han kom bara ett par gånger om året hem till oss. Då läste vi högt ramsan on hunden, som hoppades att takets korv skulle trilla ner.

Johan hade en kamrat, som hette Sten. Efter studentexamen for de till Uppsala för att börja sin prästutbildning. Båda prästvigdes våren 1941. Johan var först i Bollnäs, sedan i Nacka och slutligen i Högalid. Sten, som gillade att åka skidor, sökte sig till Jämtland. Båda gifte sig. Den barnkäre Johan fick inga egna barn, medan Sten blev pappa till dottern Lena.

Stens fru klarade inte av de mörka vintrarna i Jämtland. Hon var från Göteborg och flyttade tillfälligt hem till sin mamma. Det blev självklart för henne att lilla Lena skulle gå i kyrkans söndagsskola. De minsta barnen fick sitta i trappan upp till koret. En dag berättade fröken om kyrkans altare. Då kunde inte Lena vara tyst utan talade om att hemma hos henne fanns ett altare och där brukade pappa viga socknens ungdomar. Fröken blev nyfiken och frågade om Lenas pappa var präst. Lena nickade och sa att han var präst i en by där det fanns mycket snö och att vintrarna var kusligt mörka.

”Nu tycker jag att Lena läser en psalm vid altaret.”

Lena visste inte riktigt vad en psalm var. Det var ju inte detsamma som aftonbön. Hon  ställde sig med ryggen mot altaret och läste utantill:

”Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger.

Om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer,”

Söndagsskolebarnen drog på munnen och fröken skyndade sig att avsluta lektionen. Hon hade telefonnumret till Lenas mamma och ringde genast. Nu fick mamma förklara. Hennes make Sten var präst. Familjen umgicks i en familj med en stammande flicka och Sten hade varit med om att träna flickan att tala med hjälp av denna ramsa. För att inte Lena skulle få talsvårigheter lästa pappa Sten denna ramsa för Lena flera gånger varje dag.

 Slutet blev att Lena skrevs ur söndagsskolan. Ingen visste ju vilka andra mindre lämpliga barnramsor hon  kunde.

Det finns saker jag vet att jag borde ha gjort. Johan fick aldrig ett tackbrev för att han lärde mig att hantera min stamning och för att lärde mig att acceptera mitt mörka och bångstyriga hår. Ibland går jag till Högalidskyrkan och tänder ett ljus till minne av Johan. Jag är glad för att han har fått en friskola uppkallad efter sig.

Jag har för vana att efter ett besök på en för mig ny plats läsa om området och studera de kort jag tagit och gå igenom vykorten. Det blir då att göra om det spännande besöket flera gånger. Nu gäller det klostret Monte Cassino, som ligger söder om Rom. Klostret grundades år 529   av Benedictus av Nursia  och utvecklades snart till en utbildningscentral för präster och munkar.

 När jag stod framför den engelsktalande guiden på klostergården inbillade jag mig att jag visse det mesta vad som hade hänt första halvan av år 1944. Redan efter de första minuterna insåg jag att mina kunskaper var mycket bristfälliga. Klostret låg vid Gustavslinjen, som var en tysk försvarslinje mot de allierades trupper. Tyskarna hade tagit hand om klostret på ett helt annat sätt än jag trodde. Klostret var munkarnas hem och skulle så förbli. Det var på bergssluttningarna, som tyskarna byggt upp all utrustning för att försvara berget. Här fanns också deras radiostation.

 Guiden pekade på gräsmattans stora staty av Benedictus av Nursia. Hon berättade att den var en gåva av den tyska staten och en påminnelse om att tyskarna inte var så hänsynslösa, som de skildras i amerikanska krigsfilmer.

 Italien var efter den 25 maj 1943 ett delat land. De södra delarna hade gått över till de allierades sidan, medan den norra behärskades av italienska och tyska trupper. Gränsen mellan dessa områden var Gustavslinjen, som gick i dalgången söder om staden Cassino. På den tyska sidan om gränsen låg berget  med sitt klostret och från yttersidan av dess murar hade soldaterna möjlighet att spana in allt som hände i dalen.

Just så långt räckte mina gamla kunskaper. Efter detta forsade nyheter över mig och jag hade svårt att ta till mig allt guiden sa. Hösten 1943 hade vädret i Italien blivit annorlunda. Regnet öste ner dag efter dag och floderna svämmade över. De allierades stridsvagnar körde fast i åkrarnas gyttja. De tyska generalerna visste att det var en tidsfråga innan de allierades trupper skulle stå uppe vid  klostret, som låg ungefär 500 meter över staden. Tyska soldater hade tidigare ockuperat staden.  Stadsborna  hade i höstregnet blivit hemlösa  och många hade sökt sig till klostret. Italienska familjer hade dödats och i kloster fanns en stor grupp föräldralösa barn.  Då bestämde en av generalerna att de flesta av munkarna, flyktingarna och barnen skulle evakueras. I samma transport skulle också ingå flera lastbilar med klostrets stora arkiv av gamla handskrifter och också många unika konstverk. Klostrets gamle abbot gick motvilligt med på att lämna klostret. Handskrifterna och konstverken förflyttades till ett bombsäkert valv i Vatikanen och munkarna fick en fristad i klostret Farfa. Under denna resa inträffade ett missöde. En lastbil fylld med handskrifter kom på villovägar och när detta upptäcktes förkunnade Herman Göring att allt detta var hans egendom. Han gömde lasten väl och efter kriget och av en slump hittade amerikanska soldater dessa vackra dyrbarheter.

 Strax efter jul år 1944 gjorde de allierade ett första försök att ta sig uppför berget och inta klostret. Deras befäl var övertygade om att tyskarna hade befästningar inne i klostret. Man inbillade sig att tyskarna hade avsvurit sig allt som hade med kristendom att göra. Ingen tänkte på att den tyske överbefälhavaren i Italien  Albert Kesselring var från Bayern och  att han hade stor respekt för kristna värderingar. Kloster fick inte omvandlas till militärförläggningar och kyrkor fick inte skövlas. Han gjorde en överenskommelse med påven och lovade att skydda Vatikanen.

 Jag hade fått för  mig att klostret hade bombats flera gånger. Naturligtvis var detta fel. Det var under den andra anfallsvågen, som klostret bombades. Då fanns det fortfarande munkar, flyktingar och barnhusbarn i klostret. Ungefär tusen människor tog sin tillflykt i ett valv och när anfallet var över kunde de stiga ut i dagsljuset och få hjälp att ge sig av norrut för att undgå striderna. Det var för mig en upplevelse att stå i detta valv och att få känna historiens  vingslag. Bredvid valvet låg  i ett litet kapell. Här fanns det ursprungliga golvet kvar.

 Efter bombregnet var stora delar av klostret helt förstört. Nu gjorde tyskarna något som de allierade inte hade räknat med. I ruinerna uppfördes en bas för fallskärmsjägare. Här mitt bland allt skräpet satt de och spanade ner på hur soldater från USA, England, Nya Zeeland och Polen gjorde sig redo för nästa anfallsvåg. Den misslyckades nästan totalt.

Soldaterna från de olika nationerna hade svårt att förstå varandra. De kom från olika kulturer och hade olika inställningar till kriget. De polska soldaterna hatade tyskarna, som hade bombat sönder deras land. De hade varit fångar i Tyskland och befriats av ryska soldater. Nu hade de fått militär utbildning och var helt orädda. De ansågs vara veka, eftersom de rökte cigaretter med långa fruntimmersmunstycken, de gillade att klä sig snyggt och de pluggade italienska. Det var som om de drömde om att efter krigsslutet få stanna kvar i Italien och här bilda familj.

 I maj 1944 kämpade de polska soldaterna uppför berget efter det att ruinklostret hade beskjutits av artillerield från engelsmännen. Den tyske befälhavaren gav order om att soldaterna  skulle dra sig tillbaka. Flera tyskar var svårt skadade och dessa lämnades kvar i klosterruinen.

.De polska soldaterna trängde sig fram i ruinerna. De hade väntat sig hårt motstånd och till sin förvåning upptäckte de bara döende tyska soldater. De hittade en flagga från Röda Korset och en blå trasa. Nu gjordes en provisorisk polsk flagga och en flaggstång. Glädjen var stor när majsolen lyste över den märkliga flaggan, som blev en signal om att klostret var befriat. Men sorgen var stor. Många polska soldater hade stupat och nu började de överlevande gräva ner sina döda kamrater och ordna en polsk kyrkogård.

 Guiden förde oss vidare in i den del av klostret, som byggt upp.  Stora delar av Italien låg i ruiner och här på detta berg måste hoppet växa fram och alla skulle kunna komma hit och njuta av det nya Italien, som hade rest sig ur krigets fasor.  När de första munkarna hade återvänt släpade ortsborna dricksvatten och livsmedel uppför den branta och delvis sönderskjutna  vägen. Engelsmännen var hjälpsamma och skänkte  förnödenheter. Flera av de polska soldaterna var skadade och det byggdes ett sjukhus åt dem. Problemet var vattnet. Den regniga hösten hade skapat dammar och här trivdes malariamyggorna.  Alla i klostret drabbades och nu sattes läkarhjälp in. Klostrets abbot återvände  och ledande politiker kom på besök. Nu skulle klostret byggas upp med statliga medel och bli Italiens stolthet. Handskrifterna kulle komma tillbaka från skyddsrummet i Vatikanen. Till klostret måste det finnas ett musen där alla kunde ta del av klostrets historia.

 Det tog nästan 20 år att bygga upp klostret Monte Cassino. Det återinvigdes år 1964 av påven Paulus VI.

 När den guidade turen var över var jag mätt på historiska nyheter. Knappt en timme var jag i det vackra museet. Det jag nu minst bäst är inte de vackra handskrifterna utan klostrets skyddsängel, som av en slump inte hade blivit förstör under kriget.

Nu hemma vid datorn inser jag hur bra vi svenskar har det. Det är trehundra år sedan ryska soldater kom och brände ner bruken längs Ostkusten och delar av Norrköping. Vi har inga massgravar av dödade soldater. Vi behöver inte låta vårt land resa sig ur en ruinhög.

Nu är jag hemma efter en vårvecka hos sonen Mats och svärdotter Birgitta i Italien. Birgitta hade som alltid ordnat trevliga utflykter för mig. Den här gången stod Monte Cassino på programmet. Jag berättade då för Birgitta att jag som tonåring önskade att på komma till Monte Cassino och leta efter resterna av det sönderbombade klostret. Nu var jag här och från torget i den lilla staden nedanför klosterberget syntes det nybyggda klostret som en hägring bakom kyrktornet. Det kändes märkligt att äntligen få komma hit.

 Våren 1944 var jag 14 år gammal och vantrivdes både med mig själv och i den privata flickskola jag gick. Ransoneringskorten räckte aldrig till och det viktigaste var att mina bröder och min pappa fick bra mat. Jag  var tjej och en tjej i en prästfamilj i Göteborg var ingenting att räkna med. Hennes enda uppgift var att gå till kyrkan helst två gånger varje söndag. 

 Det blev maj och kastanjerna blommade i alléerna. En dag när jag kom hem från skolan marscherade pappa av och an i lägenhetens långa korridor och väste fram icke  tillåtna svordomar över engelsmännen. Detta var mycket märkligt. Pappa och min äldste bror var med i en hemlig grupp, som bestod av motståndare till nazismen.  Nu hade engelska och polska soldater skjutit  sönder de sista resterna av det anrika klostret Monte Cassino söder om Rom. Detta var fruktansvärt.  Klostret var känt för sina vackra handskrifter från senmedeltiden och nu hade dessa brunnit upp. Det jag då sa var chockerande för mina föräldrar. 

 ”När kriget är över vill jag åka dit. Jag vill sluta skolan och få vara med och leta efter rester av böckerna.”

”Du stannar hemma” sa mamma i en sur ton. ”Du skall bli lärarinna och ta hand om oss när vi blir gamla.”

Jag suckade och drog mig undan och grät. Något eget liv var det inte tal om att prästens tjej skulle få.

 Det blev delvis som mamma ville. Jag blev lärare, ett jobb som jag inte var lämplig för. Trots mammas önskemål att jag skulle bli hemmadotter gifte jag mig och bildade familj. Det är tack vare att sonen Mats har flyttat till Italien som jag fick denna unika möjlighet att vara en heldag i Monte Cassino.

 Vi kom till den lilla staden sista söndagen i april samtidigt som besökarna strömmade ut ur kyrkan. Vi slog oss ner vid en bar vid torget och jag såg mig omkring. Staden hade i det närmaste plånats ut under det andra världskrigets slutskede.  Ur ruinerna hade det vuxit upp en ny stad i gammal stil. Utanför kyrkan stod en staty av den polske påven  Johannes Paulus II. Framför statyn stod några äldre och välklädda kvinnor och bad.  Ibland är det svårt att prata om smärtsamma minnen. Just då skulle jag med de rätta nyanserna i det italienska språket velat ha berättat för dem att jag mindes när bomberna regnade över detta område. Radiorösten våren 1944 hade skapat bilder av en klosterruin i mitt medvetande. I denna bild fanns det polska soldater med, men jag mindes inte varför de var i Monte Cassino.  Minna minnen från radioutsändningen stämmer bra med det vykort jag köpte.

 Birgitta hade bokat bord på en restaurang med gott rykte. Vi letade oss fram bland de vackra husen till ”A Place ToBi”, som visade sig vara en annorlunda restaurang.  Strax innanför dörren fanns en bar och över den hängde engelska tekannor, som hade gjorts om till lampskärmar. Vi fick en matsedel och det fanns mycket att välja mellan. Det hörde till att äta antipasta och jag blev förvånad över allt som kom in. Här fanns skivor av olika sorters skinka och smakprov av olika korvar. Brödet  var naturligtvis hembakat. Sedan kom varmrätten, och den var utsökt god.

 Under hela måltiden hade vi varit ensamma i den lilla restaurangen.  När vi satt och drack kaffe kom några stamgäster in. En man i 70-årsåldern var nyfiken på oss och började samtala med Mats och Birgitta. När han började berätta om Monte Cassino förstod jag det mesta av det han sa. I slutstriden om klosterruinerna hade det varit polska soldater, som kämpade mot nazisterna. Ruinerna av klostret hade  då förvandlats till en förläggning för tyska fallskärmssoldater av elitklass. När slaget var över kunde de polska soldaterna hissa den polska flaggan högst upp på ruinhögen..

 Det blev dags att bryta upp. Innan vi gick blev det ett besök på toaletten. Här var det som on området aldrig hade bombats utan var en blomsteräng.

 Med Birgitta vid ratten gled bilen fram på en slingrande väg upp mot toppen. Överallt  såg jag övergivna terrasser med spår av  odlingar. Här hade tidigare folket odlat grönsaker för det egna hushållet och överskottet hade sålts. Idag sker all odling i stordrift och ingen bryr sig om att odla sina egna ekologiska jordgubbar eller morötter. På ett par ställen syntes spår av en stig. Mats berättade med inlevelse att tidigare hade det i byarna nedanför klosterberget funnits bönder, som specialiserat sig på får och getter. Varje vår vallades djuren upp på berget för att få friskt bete och för att slippa dalens hetta. När det blev höst vandrade de samma väg tillbaka. En dröm föddes inne i mig. Jag skulle med en botanikkunnig guide vilja vandra getstigen upp till klostret. Kanske finns det här förvildade tomater.

 Vi var uppe vid parkeringsplatsen. Jag hade inte väntat mig att folk skulle komma strömmande för att få gå en guidad tur i klostret. Här syntes glada nunnor, vetgiriga ungdomar och nyfikna seniorer. Guiderna talade italienska eller engelska. Klostret har ner än tusen besökare varje dag.

 Nu sitter jag hemma och tittar på mina bilder från rundvandringen och på den samling av kort jag köpte. På flyget hem läste jag delar av den bok om klostret jag köpte i klostrets butik. Det mesta var inte som jag hade tänkt mig. När det gällde uppbyggandet av en ny klosterkyrka måste jag lämna dagens tillvaro med ett överflöd av färgglada bilder och tänka mig tillbaka till det tidiga 1960-talet. Då fanns det inga färgglada bilder i skolböckerna och det stora glädjeämnet var att titta på familjens diabilder.  Klosterkyrkan var fylld av gyllene slingor och mycket färg. Jag sa till guiden att jag har svårt att uppskatta detta. Anledningen är säkert att jag växte upp bland Västkustens kyrkor, där det ansågs onödigt och dyrt med utsmyckningar. När det gäller italiensk kyrklig konst har jag blivit miljöskadad av protestantismen.

Monte Cassino var en fantastisk upplevelse, Jag kommer att skriva mer om denna vackra plats i veckan som kommer. Desvartvita bilderna kommer från kort jag köpte i klostrets butik.

Bilden över den nybyggda klosterkyrkan kommer från ett vykort

N

Jag ställer mig frågan om vår antika folkskola kan kallas för sagolik.  Bilder var en sällsynthet och sagoläsning fanns inte med på schemat. Kanske borde den kallas för en hyllning till kung Oscar II, som inte hade något emot att han som prins fick medverka i folkskolans första läsebok. Arbetet med detta klassiska verk började på 1860-talet och då var diktarsignaturen Oscar Fredrik kronprins. Hans dikt om Östersjön brukade mina ogifta fastrar ibland deklamera. De var folkskollärarinnor av den gamla stammen och ogillade att tvingas byta ut den gamla och trygga läseboken mot den våghalsige Nils Holgersson.

”Du blånande hav, som mång tusende år

mot Skandinaviens klippor har slagit,

som brutit den boja var gryende vår

och frigjord i fjärran har dragit”

Min mormors äldsta syster  gick bara i en byskola ett enda år och lärde sig läsa och skriva nödtorftigt på en griffeltavla.  Efter detta år fick hon ge sig ut i världen som piga. För henne var folkskolan en drömvärld, som tog slut alldeles för snabbt. När den första upplagan av läseboken  kom ut år 1868 arbetade hon som husa i en skeppsredarfamilj i Göteborg.  När mormor, som var yngst i den stora syskonskaran, började folkskolan var skolplikten sex år. Detta beslut gick att kringgå om barnen redan efter två skolår kunde visa att de kunde allt de behövde. Denna regel kom att tillämpas på min mormor, som började arbeta som innepiga i en överklassfamilj i Göteborg när hon var nio  år.  Då beslöt hon sig för att hennes barn skulle slippa slava med disk och städning. De skulle få gå sina sex år i skolan.

I min bokhylla har jag ett slitet exemplar av 1899 års utvidgade upplaga av Statens läsebok för folkskolan,  som också kallades för Stata. Min morfar köpte Stata i ett antikvariat till mamma, den dag när hon började skolan hösten 1904. Den kostade en krona, viket var lika mycket som tio bananer.  Mammas småsyskon ritade i den och morfar klippte bort en bild på en lättklädd valkyria. Denna läsebok skulle följa med ett barn genom hela skoltiden i den obligatoriska skolan. Här stod allt barnen behövde veta om svenskt liv och om några andra länder. Då hade Oscar Fredrik blivit vårt lands siste krönte kung och det finns med en hyllning och ett porträtt av honom i boken.

Mammas gamla läsebok är ett dokument över vårt land sekelskiftet 1900. Barnen skulle lära sig att älska sitt fosterland och inte tvivla på Guds nåd. Fattigdom fanns överallt och man måste vara givmild mot dem som hade det riktigt dåligt. De svåraste förhållandena fanns i Finland och alla borde lära sig att blanda ut mjölet med bark. Att som barn fråga om kungen åt barkbröd var naturligtvis inte tillåtet.  

Den slitna boken är märklig på mer än ett sätt. Här finns flera kapitel om hur vårt land styrdes. Det var mycket viktigt att alla barn kände till våra fyra grundlagar och kunde redogöra för hur dessa tillämpades. För barn på landsbygden var det nödvändigt att veta vad landstingen gjorde och detta finns utförligt skildras i boken. Läseboken  skrevs på en tid när kvinnor och män med låg inkomst inte hade rösträtt och när de gifta kvinnorna var omyndiga. Jag har hört att kapitlen om riksdagen blev en inspirationskälla för många ungdomar. Kunskapen om samhället fungerade fanns tack vare läsebokens utförliga texter och lärarnas förklaringar var utbredd bland ungdomarna.  Nu gällde det först och främst  att ändra på rösträttslagarna så  att både pojkar och flickor skulle kunna bli riksdagsmän och kanske till och med få vara med och sitta vid kungens bord i en konselj på Slottet. Då var detta bord inte lika stort som det är idag.

Kung Oscar regerade inte bara över vårt land utan också över Norge. Det finns många lyriska skildringar om Norge i boken. Det bodde svenskar på andra ställen på jorden och hur de levde måste  skolbarnen känna till. Det finns flera långa kapitel om Nordamerika i boken. Många svenska bönder valde att slå sig ner på prärien  och här kunde några av dem se hur bufflar strövade omkring. De, som hade bosatt sig i staten Missouri, visste  att i närheten av floden fanns saltängar och att det inte var självklart att det gick att gräva brunnar i området. Det längsta kapitlet handlar om Chicago, som då räknades som vårt lands näst största stad. Här fanns en svensk kyrka  och också en svensk skola. Allt skildras idylliskt och det finns inte en enda rad om att många svenskar  bara fick dåligt betalda arbeten och att bostäderna var urusla.  Det vimlade av folk och eleganta droskor på gatorna och husen var höga. Här var det roligt att leva.

Det finns kapitel i läseboken , som fick barnen att drömma sig bort till andra delar av jordklotet, till länder där solen ofta lyste, där blommorna var lysande röda och det gick att plocka bananer direkt från plantorna. Kanske kunde man satsa på att bli missionär och bosätta sig på Tahiti. Här var barnen snälla och hjälpsamma och maten var utsökt god. Då var det mer äventyrligt att bli kakaobonde i Brasiliens urskog. Här kunde precis när som helst en leopard hoppa ner från ett träd och försöka slita den flitige svensken i småstycken.

Delar av boken är en hyllning till Oscar II och allt det han hade uträttat. Det finns skildringar över hur det var att bygga järnvägar, att arbeta på ett järnverk, att ta upp torv i Småland   och också att ordna  vandringsleder i några av de svenska  fjällen. Ett kapitel var viktigt och det handlade om kungssången. Den var något som alla skolbarn måste kunna och detta krav upphörde först i slutet på 1950-talet.

”Ur svenska hjärtans djup en gång

en tacksam och en ädel sång

som går till kungen fram,

var honom trofast och hans ätt

gör kronan på hans hjässa lått

och all din tro till honom sätt

du folk av frejdad stam!”

Bilderna är hämtade ur den gamla läseboken.

Idag är det Långfredag, en dag jag har mycket svårt för. Jag skall vara hemma hela dagen. Vinterns gör ett tappert försök att komma tillbaka. Det blir en innedag med tänd brasa.

Söndagen den 23 april skall jag vara i Jakobsbergs gård i Bredäng och berätta om Fredrika Limnell, som i slutet av 1800-talet sommartid hade en litterär salong i sitt sommarhus Lyran. Numera  går  det bra att besöka det anrika huset och dricka kaffe.  Närmaste tunnelbanestation är Bredäng.

 Fredrika Limnell var förmögen och gillade att läsa. Hon skänkte pengar till tre olika kvinnliga författare. På så sätt  fick dessa kvinnor  råd att göra studieresor och att skriva böcker. Den första var Fredrika Bremer. I juni år 1856 erhöll Fredrika Bremer en mindre summa pengar för att i första hand besöka Schweiz och Italien. Den berömda författarinnan var då 55 år gammal. Nu önskade hon få se Alperna och den heliga staden Rom. Det fanns också en annan avsikt med resan. Europa hade i tre års tid plågats av ett krig, Krimkriget,  och denna sommar var det äntligen fred. Hur hade Europa återhämtat sig och betydde freden att de olika kristna kyrkorna kunde starta ett samarbete om heliga platser som Jerusalem?

 Fredrika Bremer skrev dagbok  under hela resan. Hon skrev brev hem och några av dessa publicerades i Aftonbladet. På så sätt blev hon vårt lands första kvinnliga utrikeskorrespondent. 

 Fredrika Bremers resa  blev längre än vad någon hade kunnat förutse. Överallt blev Fredrika Bremer mottagen  som en hedersgäst och folk köpte hennes översatta böcker. Reskassan blev större, vilket förde med sig att hon kunde resa till Jerusalem och där våren 1859 vara med om påskfirandet. Resan från Rom till Jerusalem gick över Sicilien och Malta. På båten mellan Malta och hamnstaden Jaffa lärde hon känna en grupp tyska pilgrimer. Deras ledare  var professor Lewinson.

De dagar det inte var oväder promenerade Fredrika Bremer på däck tillsammans med professor Lewinson, som föreläste för henne som om hon vore en begåvad manlig student. Den bok, som många då diskuterade, handlade om vem Jesus egentligen var. Författaren var den tyske teologen David Strauss och hans tes var att evangelierna var fyllda av så många motsägelser att alltsammans bara var en samling myter. Det troliga var att Jesus aldrig hade funnits, Professor Lewinsson var jude och hade tidigare undervisat judiska studenter i den judiska tron judendomens historia. Det hörde till hans yrke att följa med i den teologiska debatten. Efter att ha läst David Strauss bok började den judiska professorn att noggrant studera evangelierna. Nu kom han till en helt annan slutsats. Jesus hade levat och han var Guds son. Efter moget övervägande beslöt professorn sig för att konvertera till kristendomen. Han var ett välkänt nämn och fick snart arbete som professor i teologi i ett tyskt universitet.

Vi vet inte om professor Lewinson berättade för Fredrika Bremer om den engelske lorden och affärsmannen Moses Montefiore. Detta var en italiensk jude, som i unga år hade flyttat till London och där lyckats bra med sina affärer. Hans tankar var att förföljda judar från Ryssland måste få rätt att bosätta sig i Jerusalem och där få möjlighet att besöka Tempelberget. Dessutom fanns det en grupp fattiga judar i Jerusalem. Dessa måste få tillgång till bättre bostäder och en ny synagoga . Palestina hörde till det Osmanska riket och landet  hade varit en av de stater, som förlorat i Krimkriget.  Nu borde muslimerna inse att tiderna hade förändrats och att Jerusalem var en helig plats för judar, kristna och muslimer. Freden måste synas i Jerusalem.

Strax efter fredsslutet besökte Moses Montefiore Jerusalem. Hans resa från hamnstaden Jaffa kände nästan alla till. Det fanns ingen väg utan bara en ridstig. Moses Montefiore var 199 cm lång och överviktig. Han beställde en bärstol och en grupp mulåsnor med uppgift att släpa på bärstolen. . På så sätt kunde han färdas över slättlandet och över berget för att efter detta på ett majestätiskt sätt passera den stadsport, som kallades för  Jaffa. Under denna resa fick det inte saknas god mat ett fylligt vin. Efter detta kom han att kallas för Krösus. 

 Krösus hade flera avsikter med sin resa till Jerusalem. Han ville satsa pengar på en järnväg mellan hamnstaden Jaffa och Jerusalem. Utanför stadsporten  Jaffa  önskade han bygga en synagoga. Den sultan, som var ansvarig för staden, nickade godkännande. Efter detta kom ett krav, som  vållade problem. Krösus önskade få  besöka Tempelberget. I ett gammalt avtal om Jerusalem stod det att judarna inte fick sätta sina fötter på detta berg dock med undantag för den plats, där det allra heligaste rummet i templet hade funnits. Problemet visade sig vara enkelt att lösa. En grupp muslimer kom med en bärstol, som Krösus fick sätta sig i. Sedan bar de honom till Tempelberget och där steg Krösus av bärstolen och förrättade sin andakt.

 Ingenting blev som Krösus hade hoppats. Hans  tänkta järnväg blev aldrig byggd och de bostäder han lät bygga utanför Jaffaporten ville judarna inte bo i. Dee bestående minnena av Krösus besök var den nybyggda synagogan, den eleganta bärstolen och de planer, som aldrig blev verklighet. 

 I januari år 1859 landsteg Fredrika Bremer i staden Jaffa. Hennes huvud var tack vare professor Lewinson fyllt av nya kunskaper. Hon kunde sin Bibel  och visste att Jaffa  var den stad dit profeten Jona omkring år 700 före vår tideräknings början hade flytt  för att slippa lyssna på Guds röst.  Här tog han en båt, som skulle segla till Tarshich i Spanien. Detta borde profeten aldrig ha gjort. Det blåste upp storm på Medelhavet, som kaptenen på båten uppfattade var en hämnd från Gud. Med hjälp av lottdragning pekades Jona ut som den skyldige och besättningen vräkte ner honom i havet. Här slukades han av en stor fisk och tvingades att stanna i fiskens mage i tre dygn.

 Havet hade varit lugnt de sista dagarna av sjöresan. Fredrika Bremer hade farit över Medlehavet och några stora och skräckinjagande fiskar hade hon inte fått se. Däremot hade hon blivit en del av  tyska gruppen pilgrimer och växlat några ord med en elegant och mycket religiös furstinna.

 Fredrika Bremer hade inte föreställt sig vad denna resa skulle innebära. De enda vägar som fanns var ridstigar. Professorn var väl förberedd och såg till att alla i gruppen fick tillgång till en ridhäst och att det kom hästar, som på sina rygga kunde bära bagaget.  Nu måste Fredrika  Bremer berätta att hon aldrig tidigare hade ridit. Om hon ville komma till Jerusalem måsta hon få hjälp att stiga upp på den arabiska gamla hästen Rosinante och sätta sig tillrätta på en herrsadel. Till sin förvåning upptäckte Fredrika Bremer att den var riktigt bekväm.

 Att rida var inte så svårt som Fredrika Bremer hade föreställt sig. Det  var inte första gången som Rosinante travade vägen fram mot Jerusalem med en ovan ryttare på ryggen. Då och då sackade hon efter och Fredrika Bremer lyckades mana på henne. De red genom ett vackert slättlandskap och i fjärran skymtade gruppen  blånande berg.

 Det blev afton och det kom ett stilla regn. Då såg  Fredrika Bremer minareter och förstod att hon äntligen snart skulle vara framme. Men det värsta återstod. Hon var förberedd att Jerusalem låg på en bergshöjd, men inte att backen skulle vara så brant och att ridstigen skulle vara mycket smal. Det bästa hade varit om hon stigit ner från hästryggen och lett Rosinante, men det fanns ingen i gruppen som orkade lyfta upp henne på hästryggen igen. Rosinante visade ingen rädsla trots att det var ett stup på den ena sidan av stigen och en hög bergvägg på den andra. Backen tog slut och de red genom en vacker apelsinlund och sedan den sista uppförsbacken, som blivit hal av regnet. Rosinante halkade och föll ner på knäna. Det visade sig snart att det var en smidig gammal häst, som snart stod upp och kunde fortsätta fram. Till slut kom de fram till stadsporten Jaffa. Då hade Fredrika  Bremer suttit i sadeln i nio timmer i ett sträck. Hon fick hjälp ned att stiga av hästen. Lederna var både ömma och stela och hon kunde inte gå utan stöd. Den fromma furstinnan vek av från gruppen och fortsatte till Gravkyrkan. Här skulle hon ägna natten åt bön och meditation. 

 Fredrika Bremer  var den enda i gruppen som inte skulle bo hos släkt eller vänner. Hon inkvarterades i ett härbärge, som bestod av en labyrint av små hus och terrasser. Den första dagen var en söndag och Fredrika Bremer kunde från de olika terrasserna få en överblick Jerusalem. Hon såg Golgata och mindes de ord som Jesus sa när han hängde på korset. 

 Dagen därpå upplevde Fredrika Bremer söndagsfrid. Det blev en vilodag för både kropp och själ. Äntligen var hon i Jerusalem. När måndagen kom var det tillfälle att ströva runt i staden.

Bilden över dagens Jerusalem har jag hittat på nätet

Min trädgård är som vackrast i april. Då blommar ljusblå scilla och gul krokus. Det är ljust, eftersom lövsprickningen inte har påbörjats. Det är också en månad när koltrastarnas vemodiga parningssång är som mest intensiv.  Dessa mästersångare gör varje dag sitt bästa att överrösta biltrafiken. När bilarna försvinner grips koltrastarna  vanmakt och slutar drilla.

 Jag vet inte varför, men jag har i flera år funderat över när vår huvudstad skulle drabbas av terrorn.  I fredags mitt i koltrastsången såg jag meddelandet om vad som hänt på Facebook. En känsla av overklighet kom över mig. Var? Hur?  Svaret var väntat. Terroristen hade bytt ut bombbältet mot en stulen  lastbil.

 Jag bor vid en bred förortsgata, där på fredagseftermiddagarna bilar rullar fram och tillbaka. Barn skall hämtas tidigare på dagis, beställa pizzor skall hämtas, gamla mamma skall få skjuts till en familjemiddag och mat skall inhandlas på någon stormarknad. I fredags var det märkligt tyst på gatan. Trafiken var avstängd och koltrastarnas sång hade tystnat. Jag gick ut i trädgården, där ett par feta skator satt och letade efter något ätbart på trädgårdsgången.  Ingenting var sig likt.

 Det kom ett meddelande från Bättre Stadsdel Hägersten på Facebook. Alla, som hade tillgång till bil, borde köra till Liljeholmen eller Älvsjö och därifrån skjutsa trötta eller gamla medmänniskor hem. Att med rollator gå hem från Liljeholmen var helt omöjligt, alla måste på något sätt visa omtanke. Eftersom jag inte längre är bilägare, kunde jag inte delta i denna verksamhet.  Nu kunde jag se en och annan bil på min gata. Först någon timme senare kom det en ström av bilar. Då började koltrastarna tjuta som besatta.

 På lördagen  uträttade jag ett par ärenden i det mångkulturella Skärholmen. På lördagar brukar det var mycket folk i rörelse på torget. Glada barnskratt brukar eka i galleriorna och tonårsflickor, med eller utan slöja,  har för vana att framför skyltfönstren diskutera  det senaste modet. Allt var denna kördag  tyst och de som var ute och handlade smög sig fram som  om de vore  rädda för att synas. Inga barn tjatade om en påse med leksak i botten från McDonalds.  

 Utanför tunnelbanan hade Jehovas Vittnen satt upp ett bord med biblar  både på arabiska och på svenska .  Några kom fram till bordet och viskade något på arabiska. Av vad jag förstod var de både rädda och sorgsna. Mannen vid bokbordet tog upp en bibel och höjde den överhuvudet.

”Jesus är Stockholms frälsning.”

Detta blev tröstens ord för flera som gled förbi. Allt blev tyst och flera män och kvinnor smög sig in i kyrkan och jag följde efter. Vi möttes av ett par  flickor som sa att vi var välkomna att dricka kaffe i hallen. Det  kostade tio kronor och detta betalade vi gärna. Inne i kyrkan satt några kvinnor och grät. Jag tände ett ljus och såg anslaget att de pengar, som samlades in på detta sätt skulle gå till församlingens fadderbarn i Addis Abeba. Den koptiska kyrkan behöver allt stöd den kan få.

 Vid kaffebordet växlade jag några ord med ett par äldre kvinnor. De skakade på huvudet på tanken att åka in till Drottninggatan och lägga blommor vid staketet. Pensionen räckte inte till ett tunnelbanekort och det gick ju bra att visa sin solidaritet med terrorns offer genom att tända ett ljus. Här i kyrkan hade de hittat tröst och något av deras rädsla och oro hade försvunnit inne i kyrksalen. Vi konstaterade att det är en tillgång i en förort att ha en öppen kyrka som en samlingsplats .

 Jag  uträttade mina ärenden och sökte mig till tunnelbanan. Bibelbordet stod kvar och några män stod och bläddrade i biblarna. Någon viskade fram frågan om frälsning och trygghet var möjlig efter det som hade hänt. Varför måste religionerna med våld kämpa mot varandra?

 Igår var  det Palmsöndag. När jag kom hem från kyrkan möttes jag av ett meddelande på Facebook att två koptiska kyrkor i Egypten hade drabbats av självmordsbombare. En polis hade gjort sitt bästa att förhindra detta. Han hörde till ett av offren. Han var inte kristen utan muslim. Jag  hade en föraning om att något sådant skulle hända när jag tände ett ljus för terrorns offer i Mälarhöjdens kyrka.  

 Det blev  skymning med biltrafik och drillande  koltrastar och skator bland gräsmattans blå blommor. Går det att glömma det som hänt?

Min make David Önnestam arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv på NordTends tvättmedelsfabrik vid Telefonplan. När det var familjedagar fick jag gå dit  och bekantade mig med lokalerna. Varje gång fick jag höra om Ekstrands sedan länge nedlagda ribbstolsfabrik.  Lokalen hade stått klar sensommaren 1917 och var då fylld av nya snickerimaskiner. Efter nedläggningen hade tvättmedlet Vita Tvättbjörn gjort sin entré i den vackra lokalen och senare avlöste det ena tvättmedelsmärket det andra fram till år 1988 när  NordTend flyttade till Finland. Ribbstolsfabriken var en liten del i det stora fabriksområdet. Nu är det mesta rivet och mitt intryck är att ribbstolsfabriken  ingår i bostadsrättsföretaget ”Pianofabriken.”  Ett påtagligt minne från Ekstrands ribbstolsfabrik är dess handlingar, som numera förvaras på Riksarkivet. Det mest slående är deras brevpapper med ett skrytsamt brevhuvud. Här möter de nyfikna en fabrik med anor.

Ekstrands snickerifabrik låg ursprungligen i närheten av Östra station i Stockholm. Snickarmästare  Ekstrand hade redan på 1880-talet specialiserat sig på ribbstolar. Ledningen för folkhögskolor, pojkläroverk och privata flickskolor insåg det nyttiga i att det växande släktet förstod  att hälsan blev bättre av att röra på sig. En föregångare blev flickskolan Aleneum på Kungsgatan 2. Deras gymnastiksal räknades bland de bästa i Stockholm och på kvällarna disponerades lokalerna av KFUM´s  berömda gymnastikförening . Hit kom Claës Lundin och gjorde ett reportage om kvinnlig gymnastik för sin bok Nya Stockholm. I denna miljö var de självklart att flickor skulle vara lika duktiga som pojkar när det gällde att klättra i linor och göra övningar vid ribbstolar och bommar. Bilden är hämtad från Nya Stockholm, som kom ut år 1890.

Gymnasterna från KFUM skaffade sig så småningom en egen gymnastiksal och nu inköptes redskap som bock, plint, häst och språngbräda. Dessa var icke användbara  redskap för flickor. Anledningen var att flickor inte fick uppträda i idrottskläder. Att hoppa bock eller slå volter över en plint var omöjliga övningar för flickor i knälånga kjolar.

Intresset för gymnastik gjorde att efterfrågan på gymnastikredskap växte. Snickarmästare Ekstrand for till industriutställningar och fick medaljer för sina vackra och välgjorda redskap. Hans tes var att det endast fick användas förstklassigt trävirke till en ribbstol och att det måste ha torkat i minst två år för att kunna duga att göra en ribbstol av. Ribborna fick inte brista när skolbarn eller elitgymnaster klängde på dem. Dessa medaljer fotograferades och fick pryda företagets brevpapper.

I slutet av år 1913 ansåg snickarmästare Ekstrand att det var tid att dra sig tillbaka och avveckla företaget. Personalen önskade fortsätta verksamheten och tack vare kontakter med träarbetarförbundet kunde de för Nya Bankens  ägare Olof Aschberg framlägga ett förslag hur de skulle göra för att själva kunna driva företaget vidare. Olof Aschberg ansåg att tillverkning av gymnastikredskap var en framtidsbransch. Ett lån beviljades och de anställde började köpa aktier. Aktiekapitalet  sattes till 50000 kronor. Kassörskan fröken Maria Charlotta Lindström köpte 30 akter och detta gjorde också en annan kvinnlig anställd.  Snickarna nöjde sig med att köpa ett par stycken. Den 2 mars 1914 registrerades företaget och vid detta tillfälle var fröken Lindström suppleant i styrelsen.

Olof Aschberg var generös. Det nya Ekstrands Snickerifabriks  Aktiebolag fick löfte om att få disponera en av Olof Aschbergs tomter i området Tellusborg. Arkitekten Per Benson fick i uppdrag att rita den nya fabriken. Han fick samtidigt rita två andra fabriker i området. I den ena skulle det tillverkas flygplan och i den andra pianon.

Ingen i styrelsen för Ekstrands nybildade snickerifabrik  anade att det på sensommaren 1914 skulle bryta ut ett världskrig, som skulle mala sönder länderna i Europa. Vårt lands politiker måste snabbt tänka om från nya gymnastiksalar till livsmedelsförsörjning och import av kol för uppvärmning av fastigheter och som bränsle i köksspisar. Nu blev det svårt att sälja ribbstolar och utrustning för pojkarnas gymnastiksalar. Styrelsen hoppades på bättre tider och beslöt sig för att låna upp mer pengar för att kunna fortsätta verksamheten. Riktigt vad som hände i styrelsen får vi aldrig veta. Kassörskan fröken Maria Lindström önskade inte längre vara suppleant i styrelsen och ersattes av en manlig snickare.

Sensommaren 1917 kunde den nya fabriken invigas och all verksamhet vid Östra station upphörde. I samband med detta såldes de gamla och omoderna maskinerna och det köptes helt ny utrustning, Detta blev dyrt och det måste skjutas till nytt aktiekapital. Flera ogifta kvinnor satsade pengar och köpte en eller två aktier. Några i styrelsen anade att det värsta och avsade sig sina platser. Då ombads kassörskan fröken Maria Lindström att komma tillbaka. Senare lämnade den gamla snickaremästare Ekstrand styrelsen och ny ordförande blev Gerhard Magnusson.

Gerhard  Magnusson var aktiv socialdemokrat och mycket god vän med Hjalmar Branting.  Han var riksdagsman och var även kommunalpolitiker i Stockholm. Någon gedigen skolutbildning hade han inte. Genom Hjalmar Branting hade han lärt känna Olof Aschberg och fått ekonomisk utbildning samt ett arbete på ett av Nya Bankens avdelningskontor. Han  titulerades för bankdirektör.  

 Gerhard Magnussons stora intresse var gymnastik. Vi vet inte i vilken gymnastikförening han var aktiv, bara att han blivit god vän med gymnasten och byrådirektören Gustav Adolf Lindencrona, som satt med i vårt lands olympiska kommitté och även  i styrelsen för Stockholms Stadion. Det  blev naturligt att locka med Lindencrona till styrelsen för Ekstrands snickerifabrik.

 Kriget verkade aldrig ta slut. Det var livsmedelsbrist och ursinniga småbarnsmammor gick till attack mot de livsmedelshandlare, som de trodde hade hemliga förråd av potatis och mjöl.  Det fanns ransoneringar, men de fungerade inte. Alla, som hade pengar, kunde köpa mat och kol av de föraktade gulaschbaronerna, som for utomlands och köpte upp livsmedel.

Kriget tog äntligen slut 1918. Detta innebar inte att det gick bättre att sälja ribbstolar och gymnastikredskap. Nu måste Ekstrands Snickerifabrik låna mer pengar och sälja fler aktier till småspararna. Aktiekapitalet höjdes gång på gång och år 1920 var det så högt som 280000 kronor.

 Våren och sommaren 1920 var fyllda av politisk oro. Hjalmar Branting var statsminister och ansvarig för folkskolan blev Verner Rydén, som på Västkusten kallades  ”Den Röde Räven”. Han drev igenom att det inte längre fick förekomma någon katekesundervisning i folkskolan. Det vore bättre att skolbarnen fick lära sig hur vårt samhälle fungerar än att rabbla Martin Luthers förklaringar till tio Guds bud.

Hösten 1920 var det riksdagsval.  Valrörelsen blev aggressiv. Socialdemokraterna ville socialisera landet och lägga ner allt försvar. Högern önskade sänka skatterna och införa marknadsekonomi. Då spreds ett rykte. Gerhard Magnusson och Verner Rydén under krigsåren  hade varit gulaschbaroner.  I detta val segrade det konservativa partiet och Hjalmar Branting lämnade in sin avskedsansökan.  Gerhard Magnusson avsade sig  sina samtliga politiska uppdrag.

 Två år efter detta riksdagsval tvingades Ekstrands  Snickeriaktiebolag att gå i konkurs. Jag skulle vilja veta mer om detta. Vad hände med kassörskan fröken Maria Lindstrand? Fick hon tillbaka något av de pengar hon satsat?  Lyckades hon få ett nytt arbete?

 Samtidigt pågick ett internationellt arbete. Reglerna för hur kvinnor skulle vara klädda under de Olympiska spelen borde ändras. En kvinna måste under tävlingarna få vara idrottsklädd på samma sätt som männen. Då skakade männen på huvudet. Detta var ett omoraliskt krav. Jag tänkte på detta när jag idag klädd i kortbyxor kämpade i över en timme på mitt gym. Foto: Mats Önnestam

På 1980-talet tränade jag inför en fjällvandring i Lappland. Jag letade reda på alla backar i området jag hittade och gick nästan dagligen upp och nedför dessa. På så sätt lärde jag känna Midsommarkransen. En solig vårsöndag  fick jag en känsla av att vara i någon av sydstaterna i USA.  Mörkhyade vuxna och ungdomar  strömmade in i den lilla vita kyrkan, som metodisterna hade sålt till Nyapostoliska Kyrkan. Denna söndag var det konfirmation som gällde.  Då funderade jag aldrig på vad denna kyrka hade för inriktning. . Nu har jag 30 år senare  börjat ta reda på vad denna för oss nya kyrka står för. Varifrån kom kyrkobesökarna? Varför sjöng de på engelska?  Varför lät det som om någon talade i tungor som i ett pingstvänskapell på den småländska landsbygden?

Den Nyapostoliska  Kyrkan har förhoppningsvis kommit för att stanna. Den är en nykomling i det svenska kyrkolivet. Det är en protestantisk kyrka med rötter i Tyskland.  Medlemmarna  tror på treenigheten och har tre sakrament, dopet, nattvarden och besegling, ett ord som känns främmande för besökarna i den svenska kyrkan. Mitt intryck är att det kan ha samma innebörd som hos mormonerna, vilket innebär att äktenskapet skall välsignas i kyrkan. Det skulle också kunna innebära att alla som blivit döpta som barn senare i livet skall vara  med om ett andedop  på samma sätt som den första kristna församlingen  upplevde  den första pingstdagen.

Den Nyapostoliska Kyrkan har en spännande historia. Den bildades år 1863 som en utbrytning ur en extatisk rörelse  i Skottland. Den stora skillnaden var att utbrytarna inte var övertygade om att Jesus skulle komma ur ett moln från himlen och sedan frälsa världen. Det extatiska inslaget fanns kvar och kyrkan kom att räknas som protestantisk. Genom engelska turister spreds den till de sydliga delarna av Tyskland och till Schweiz.

Under den sista delen av 1800-talet skaffade sig Tyskland kolonier i Södra Afrika och hit kom också missionärer från den Nyapostoliska Kyrkan. Efter krigsslutet efter det första världskriget tvingades Tyskland lämna ifrån sig kolonierna i Afrika till Storbritannien. Kvar som ett minne från den tyska tiden fanns den Nyapostoliska Kyrkan.

Tiden har rusat iväg sedan den extatiska första församlingen i Scottland bildades. De politiska omvälvningarna i Sydafrika har varit många och vårt land har tagit emot många flyktingar från de gamla tyska områdena. Ett flertal av dessa kom från den Nyapostoliska Kyrkan. De slöt sig samman och tog ett djärvt beslut. När metodistförsamlingen i Midsommarkransen på 1980-talet inte längre hade några medlemmar blev deras kyrka till salu. Då köptes den vackra kyrkan av dessa nya svenskar . Alla stockholmare, som var intresserade av läget i Afrika, kunde ta tunnelbanan till Midsommarkransen och här i den vita kyrkan försöka förstå något av problemen.

Idag har många svenskar tappat intresset för Sydafrika. Kyrkobesökarna diskuterar inte längre vid kyrkkaffet vad som sker  i Sydafrika.  Det stora problemet är vad som händer med den kristna minoriteten i Mellanöstern och om det finns några beröringspunkter mellan kristendom och islam.

Det enda jag tyckte var riktigt roligt i skolans kristendomsundervisning var missionshistoria. Jag lånade böcker och tittade i kartböcker.  Skolans undervisning handlade mest om Afrika, Indien och Kina. Ett par rader handlade om metodistkyrkans mission i de södra delarna av Sovjetunionen. Här gjorde de något som till och med Josef Stalin uppskattade. De försökte få muslimer att lämna sin tro och bli kristna. Hur väl de lyckades med detta kom jag aldrig underfund med.

Under 1970-talet arbetade jag på heltid som studiecirkelledare inom ABF. Jag stötte på ett par systrar,  som vuxit upp i en metodistfamilj vid Svandammsplan . Det roligaste i församlingen var när det kom en missionär och berättade om livet i bergskedjan Kaukasus och den obegripliga religionen islam.  I deras  hem hade det inte funnits någon daglig tidning och den nya uppfinningen radion hade inte nått ut till de svenska arbetarhemmen. Det var då missionärernas berättelser blev informationskällan om främmande länder.

Det finns två olika grenar av metodismen och den svenska hör till den amerikanska. Rörelsen fick fotfäste i vårt land tack vare svenska sjömän, som lärt känna troende metodister under de år de hade arbetat på amerikanska handelsfartyg. Den första metodistkyrkan uppfördes i Karlskrona i slutet på 1860-talet. Då gällde det att inte förarga stadens präster. Kyrkans arkitekt ritade ett vackert hus, som mest påminde om en herrgård i kustbandet.  Till denna kyrka sökte sig  inte bara sjömän utan också fiskare och arbetare vid örlogsvarvet.  Metodismen blev sjöfolkets kristendom och denna form av frikyrklighet fick aldrig fotfäste på den svenska landsbygden.

Det är spännande att fundera över hur denna kyrka hittade vägen till Midsommarkransen år 1921. Det kan ha kommit arbetslösa sjömän, som tidigare arbetat på amerikanska handelsfartyg och nu när depressionen kom efter det första världskriget valt att flytta hem. Det kan ha varit arbetslösa  varvsarbetare från Karlskrona.  Det fanns riksdagsbeslut om att skära ner på kostnaderna på försvaret och i samband med detta uteblev beställningarna på nya krigsfartyg. Den lilla församlingen hyrde en liten lokal vid Tegelbruksvägen.  År  1937 kunde den enkla lilla vita kyrkan  vid Svandammsvägen invigas.

De första åren efter slutet av det första världskriget var fyllda av politisk och social oro. Det blev depression och världshandeln stod fortfarande stilla.  Freden måste innebära ett slut på alla krig, det var onödigt att vårt land hade ett starkt försvar och skattemedlen måste satsas på bättre bostäder och mat åt de nödlidande. i början av år 1920 kom Socialdemokraternas nya partiprogram, som Rickard Sandler stod bakom. Huvudpunkten i programmet var att staten skulle få möjlighet att ta över naturtillgångarna som gruvorna i Lappland, vattenfallen och annan allmän egendom. Ett annat förslag var att kyrkan skulle skiljas från staten och att det då inte skulle vara ett krav att tillhöra den svenska kyrkan för att få arbeta som lärare i folkskolan och i de statliga läroverken. Detta partiprogram spred en rädsla bland de frikyrkliga. Kunde man vara kristen och samtidigt socialdemokrat?

Mitt i denna tumult bildades Sankt Johannes metodistförsamling i  Midsommarkransen. Det var strax efter riksdagsbeslutet att de gifta kvinnorna blivit myndiga och några månader innan det första riksdagsval, där både män och kvinnor hade rösträtt.

Metodisterna blev en konservativ gren inom frikyrkligheten. Det var familjen, som var det viktigaste. Rörelsen drog inte till sig de ensamstående och förvärvsarbetarna kvinnorna på samma sätt som Pingströrelsen gjorde.  Min morfar kom från Karlskrona där hans familj tillhörde metodistförsamlingen. Hans sätt att se på familjen som en enhet hade min mamma tagit till sig. Det var inte tal om att flickorna skulle gifta sig. De skulle bo hemma, skaffa sig ett arbete av vara sina föräldrars pensionsförsäkring. Detta var tankar jag inte kunde acceptera.

Det finns bara en liten spillra kvar av metodistkyrkan i vårt land. I USA är den fortfarande inflytelserik  och har spelat stor roll i politiken. Den mest kända aktiva politikern från denna kyrka är idag är Hillary Clinton.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var en mulen dag i början av mars när Nätkompis Lena och jag stämde träff på Café Hitom inte långt från Telefonplan. Vi satt och tittade ut genom de stora fönstren och njöt av friden och att det var god akustik  i rummet. Detta lilla smäckra hus hade uppförts  under det första världskrigets slutår. Här skulle det byggas pianon. Nätkompis och jag blev nyfikna och frågade den ansvariga för serveringen hur denna lokal hade använts. Svaret blev att här hade pianofabriken lagrat kol. Vi blev båda förvånade. Varför byggdes ett vackert rum med stora fönster för att förvara kol? Hur användes kol i tillverkningen av pianon?

Det  finns flera spår av Svenska Pianofabriken. Det första är ett par rader i Olof Aschbergs självbiografi ”Den vandrande juden från Glasbruksgatan”. Han var hängiven socialist och god vän med Herman Lindqvist, som i sin ungdom utbildat sig till möbelsnickare. Under det första världskriget var han ordförande i  LO och satt samtidigt i Riksdagens andra kammare.  Det  andra spåret ledde till Riksarkivet, där handlingarna från Svenska Pianofabrikens  styrelsemöten förvaras. Det senare  blev en spännande läsning.

Under det första världskriget fanns det två grupper i Stockholm. Den ena var gulaschpatronerna, som utanför den ordinarie handeln köpte och till överpris sålde  kol och livsmedel, och den andra var vanligt folk, som tvingades stå i kö för att köpa bröd och potatis samt  bränsle till sina köksspisar och kakelugnar.  De fick det mycket sämre hösten 1917, eftersom skördarna hade slagit fel och de krigförande länderna gjorde allt de kunde för att hindra svenska handelsfartyg  att komma fram till hamnarna på Västkusten. Före kriget var den viktigaste näringen i vårt land jordbruket. Gårdarna var som regel små och det vanliga var att bönderna hade mjölkkor, grisar och höns. Spannmål och potatis odlades för eget bruk.  Allt överskott från djurhållningen såldes till städernas handlare. Brödsäd för stadsbornas behov importerades i stora mängder från framför allt Ryssland och Tyskland.

Gulaschpatronerna hade kontaktnät både i utlandet  och på den svenska landsbygden. De köpte kol, brödsäd och potatis, som de lagrade för att kunna sälja när priserna steg. De blev förmögna och kunde kosta på sig att köpa svensktillverkade  lyxvaror. Några möbelsnickare började fundera över vad som gick att sälja till de nyrika i huvudstaden. De var säkert intresserade av att köpa ett vackert piano.  Snickarna  hade också drömmar om en ny och bättre värld den dag när kriget tagit  slut. Då skulle alla ha människovärde och Internationalen  skulle skänka  lycka till arbetarna.  De varma sommarkvällarna skulle det strömma ljuv pianomusik från öppna fönster. Alla mammor skulle kunna spela piano.  Medan kriget pågick gällde det att hoppas på framtiden. Det fanns bara två svenska pianofabriker, den ena låg i Göteborg och den andra i Uppsala. Nu måste Stockholm få sin egen pianofabrik.

Möbelsnickarnas dröm blev verklighet den 27 november 1917. De hade tidigare sökt upp den röde bankiren Olof Aschberg, som var mycket intresserad av att hjälpa duktiga hantverkare att bygga upp egna små industrier i Midsommarkransen.  De fick disponera en tomt och fick också hjälp med startkapitalet. Till styrelseordförande för det nybildade aktiebolaget valdes LO´s ordförande Herman Lindqvist.  Större delen av kapitalet lånades av Nordiska Emissionsbolaget. Chef för detta bolag var Olof Aschbergs gode vän Wilhelm Bruzelius, som vid det första mötet valdes in i styrelsen. Samtidigt startade en försäljning av aktier på den svenska landsbygden. Många kvinnor köpte en enda aktie och några män köpte ett par stycken.

Vi vet inte idag hur många pianon som tillverkades i fabriken. Det visade sig nästan genast att det var mycket svårt att sälja pianon. I april 1918 insåg Wilhelm Bruzelius att han hade satsat fel och drog sig ur styrelsen. I samband med detta såldes Nordiska Emissionsbolagets aktier till  Svenska Träarbetarförbundet.  Efter detta växte problemen. Småspararna kände sig lurade och många undrade om allt gick rätt till i pianofabriken. Några journalister från borgerliga tidningar försökte komma underfund med affärerna. Då kom det fram. Herman Lindqvist och två andra ledande socialdemokrater hade under krigsåren hört till  gulaschbaronernas föraktfulla skara.   Herman Lindqvist hade lyckats köpa kol, som han sedan sparade tills  priset blev skyhögt på den illegala marknaden. Någonstans hade han också gömt ett förråd av livsmedel. För att undgå fler skandaler valde Herman Lindqvist att avgå som ordförande för  LO. Platsen  i riksdagen lyckades han behålla tack vare att Hjalmar Branting , som då var statsminister, valde att göra sig av med de två andra gulaschbaronerna.

Den 10 september år 1920 hölls en extra bolagsstämma för pianofabriken . Bolaget skulle träda i likvidation. För att detta sammanträde skulle betraktas som giltigt hölls en stämma i mars 1921. Till detta möte var det många småsparare som kom. Det finns inga anteckningar om vad småspararna yttrade  under detta möte. Tre år senare var konkursen ett faktum. Byggnaderna såldes till tvättmedelsföretaget Helios. Av vad jag har hört ingick ett stort kollager i köpet. 

Jag sitter nu och tittar på de bilder jag tog när jag åt lunch tillsammans med Nätkompis Lena på Café Hitom. Denna vackra byggnad ritades av arkitekt Per Benson.  Mitt intryck är att det fridfulla rummet med sina höga gotiska fönster var tänkt att bli  en  lokal för visning av pianon och för musikaftnar. Kanske hade den kulturintresserade Olof Aschberg  drömmar om ett litet konserthus i förorten Midsommarkransen, den stadsdel han hade varit med om att bygga upp. 

Drömmarna slog aldrig in. Hösten 1918 var kriget äntligen slut. Knappt en miljon soldater hade stupat. Fattigdomen bredde ut sig som ett gissel i Tyskland. Barnen i Wien svalt och det ordnades insamlingar till dem. Även om inte vårt land varit med i kriget, fanns det påminnelse om krigets fasor överallt. Det gick inte att vrida klockan tillbaka till de lyckliga åren i början av 1900-talet.

Allt var inte svart. Det kom nya tvättmedel och önskedrömmen för många husmödrar var en elektrisk tvättmaskin från USA.  Smutsen och fattigdomen måste skrubbas bort och det gällde att ha krafter som en björn. Dessa tankar är fullt synliga på en vägg i Café Hitom. Det enda som saknas på denna trivsamma träffpunkt är ett piano och sommarkvällar, när skön musik strömmar ut på uteserveringen.