Jag brukar ibland  kalla mig för lokalhistoriker på nätet. Det har hänt mycket i Stockholms sydvästra förorter sedan Gustaf Vasa valdes till kung den 6 juni år 1523. Många män och kvinnor har hjälpt till att utveckla alla de olika stadsdelarna. En av dessa var Herman Lindqvist, som var LO´s ordförande åren 1900-1920.  Tillsammans med ”Röde Bankiren” var han med om att starta  fyra  små industrier i Midsommarkransen.  Flera byggnader från denna epok finns fortfarande kvar och är nu kulturmärken.

En tidig och blåsig marsmorgon kommer det bästa fram av miljön kring Gustav Adolfs torg i Stockholm. Inga bussar och inte folk, som snabbt söker sig till tunnelbanan eller turister, som spanar in vägen till sevärdheterna på sin senaste modell av mobilen. Jag frös om händerna när jag igår stod och fotograferade de hus, som byggdes som bankpalats för hundra år sedan. Då skulle det gamla bort och Sverige var på väg att resa sig ur snusk och fattigdom.  Ett av alla dess hus som försvann, var det anrika Hotell Rydberg.

 Det är märkligt att titta på teckningar från slutet av 1800-talet i olika böcker och tidskrifter. En kvinna gick inte på restaurang och om hon någon gång gjorde detta måste hon ha sällskap  med sin äkta make eller sin far. Detta var trots det manliga förklädet inte populärt och ansågs en smula oanständigt. Det fanns ett fåtal kvinnor, som vågade sig på detta. Två av dessa  var Hjalmar Brantings hustru Anna och kvinnokämpen Kata Dalström.

Under 1970-talet  hade jag en heltidstjänst som studiecirkelledare i ABF Västerort. En dag i veckan var jag i Folkets hus i Spånga. Där  var jag  ansvarig för kurser för pensionärer i arbetarrörelsens historia, olika svenska landskap och konsten att skriva sina minnen. Detta blev ett par mycket lärorika år för mig.  Flera berättade om att de som barn suttit i mäster Palms knä och lärt sig först hans skånska dialekt. Mäster Palm hade flera goda vänner sedan ungdomsåren i Spånga och det fanns alltid någon familj, som erbjöd honom en sängplats.  På söndagsmorgon hörde det till att bjuda honom på sillfrukost med en stor sup. Det var sådant som egentligen inte gick för sig. En arbetare skulle vara nykter och skötsam. Det hände att mäster Palm tog tåget till Stockholm för att träffa ledande socialdemokrater på någon restaurang i hotell Rydberg. Det var här som ledarna för den yrvakna fackföreningsrörelsen mötte riksdagsmän, som kunde vara liberaler eller socialdemokrater. Dessa båda partier hade mycket gemensamt.

Någon enstaka gång slog de fackligt aktiva manliga arbetarna på stort och följde med Mäster Palm till hotell Rydberg.  Då var det inte tal om att kvinnorna skulle följa med. Visst diskuterade man över köksbordet att gifta kvinnor borde vara myndiga och få rösträtt. Kvinnosakskvinnan Kata Dalström hade sagt ifrån. Klasskampen var det viktigaste och kvinnornas medborgerliga rättigheter skulle gå genom männen. Detta var det inte alla som höll med om.

Den äldste av alla jag lärde känna i Spånga  var Mats, som  hade varit byggnadssnickare.  Hans pappa hade en enda gång följt med Mäster Palm till Hotell Rydberg. När han kom hem med sista tåget till Spånga var han så upprörd att han skakade liv i hela familjen. Vid ett bord satt paret Anna och Hjalmar Branting. De hade kommit  sent och krävde att få slippa sitta och vänta på mat och dryck. Anna Branting var journalist och skrev om olika pjäser och de skådespelare, som hade huvudrollerna. Hon var känd för sin vassa penna.

Anna Branting väckte alltid uppmärksamhet när hon kom in i någon av matsalarna på Hotell Rydberg. Det första hon gjorde var att plocka fram ett elegant munstycke av silver och sätta en cigarett i det. Hon sög girigt  i sig allt nikotin medan hennes make riksdagsmannen Hjalmar Branting studerade matsedeln och vinlistan. Detta var överklassfasoner, som Mats pappa förfasade sig över. Så här borde inte uppriktiga socialdemokrater uppföra sig.

Det är mycket som har ändrats kring Gustaf Adolfs torg  de sista 130 åren. Det operahus, som uppfördes när Gustaf III regerade landet, var slitet. De sista åren hade vaxljusen bytts ut mot stearinljus, som gav ett klarare sken. Risken för eldsvåda fanns vid varje föreställning och brandfaran hade ökats på grund av att männen och ett fåtal kvinnor rökte under pauserna. Nu måste teatern rivas och ersättas med ett nytt teaterhus med elektrisk belysning.

Till den gamla Operan hörde en källare, där det fanns en restaurang. Strax före rivningen sökte sig Claës Lundin dit för att göra ett reportage för boken ”Nya Stockholm.”  Maten var god och betjäningen utmärkt.  Här rådde samma stämning som i herrklubb för den högre medelklassen. Att ta med sig sin fru eller syster på en middag på Operakällaren var opassande. Gifta par skulle gå till Hotell Rydberg och äta biff med lök, ugnstekt potatis och en äggula som sås.

Det nya operahuset stod klart år 1898 och till den nya restaurang Operakällaren  gick det för sig för männen att ta med sig  damer. Denna restaurang har gått till historien på grund av ett gräl, som lär ha ekat ut till planen utanför Jakobs kyrka.  Det var här i augusti 1898 som ledade socialdemokrater firade att LO hade bildats. Dess förste och nyvalde ordförande Fredrik Sterky var så trött efter ett långt och konfliktfyllt möte att han knappt orkade äta utan nöjde sig med att halvsovande dricka flera glas whisky.

Mötet hade startat tidigt på dagen i Victoriateatern på Djurgården. Det kom 264 ombud från hela landet och bland dessa fanns bara ett fåtal kvinnor.  Några ledande socialdemokrater utanför fackföreningarna deltog i mötet. En av dessa var Kata Dalström.  Frågan gällde att bilda en paraplyorganisation för samtliga  fackförbund och om det skulle bli obligatorisk för facket medlemmar att bli medlemmar i det socialdemokratiska partiet. En av de hårdaste förkämparna för denna linje var Kata Dalström. Motståndare var träarbetarnas fackordförande Herman Lindqvist  och metallarbetarnas Ernst Blomberg. Anledningen till detta var att ute i bygderna uppfattades socialdemokratin som fientligt inställd mot det kristna budskapet och att detta skrämde över de frikyrkliga till liberalerna.  Var hörde nykteristerna hemma?  Kunde man vara med i socialdemokraterna och IOGT samtidigt?

De, som var för kollektivanslutning kom med ännu ett argument. Kollektivanslutning skulle innebära att det kom in mer medlemsavgifter och att man nu skulle få råd att utbilda partifunktionärer,  Herman Lindqvist svarade bara att avgiften kunde skrämma bort de frikyrkliga från fackföreningarna. Det blev småningom omröstning och det majoriteten av de röstberättigade röstade för kollektivanslutning. Efter detta valdes Fredrik Sterky till ordförande.

Grälen  tog inte slut för att mötet var över. Debatten fortsatte på vandringen in mot centrum. En grupp med  Kata Dalström i spetsen styrde stegen mot Operakällaren, som hade nyhetens behag. Till de andra gästernas förfäran höll den aggressiva debatten på tills det var dags för restaurangen att stänga.  Då hade inte sista ordet blivit sagt.

Alla, som denna augustinatt var ute och flanerade, hörde Herman Lindqvists väsande stämma:

 ”Kata, du har gjort vad du ångrar. Du har splittrat fackföreningen, jag önskar att du vore en lömsk katta och jag hade en säck. Då skulle jag stoppa ner dig i säcken tillsammans med en tung sten och slänga ner dig i Nybroviken. Nu förlorar vi medlemmar.”

Det blev så som Herman Lindqvist spådde. De frikyrkliga lämnade fackföreningarna.  Herman Lindqvist var en kompromissernas man och han lyckades året därpå ena de stridande parterna. Två år senare avled Fredrik Sterky och då valdes Herman Lindqvist till ny ordförande för LO.

Det har hänt mycket sedan grälet i Operakällaren.  Under Hjalmar Brantings första år som statminister satt Herman Lindqvist med i regeringen och ansvarade för de sociala frågorna. Idag är han bortglömd. En del av hans släkt bodde i Finland och det fanns traditioner i denna släkt  att döpa pojkar till Herman.  Idag är den mest kände i denna släkt författaren Herman Lindqvist. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Marika Stiernsteds Stockholm var Östermalm vid sekelskiftet 1900. Kyrkan, gatorna och husen har inte förändrats speciellt mycket, men miljön är helt annorlunda. Damer klädda i  långa svepande kjolar glider inte längre fram på gatorna  på väg till en visit hos en väninna.  Numera ilar tjejer i alla åldrar fram med sportbag till närmaste gym. Jag inbillar mig att dagens kvinnliga  Östermalm är gladare och färgstarkare än den stadsdel  Marika Stiernstedt mötte.

Marika Stiernstedt brukade säga att hon levde i en bubbla, som hon kunde se rakt igenom men inte kunde tolka det hon såg. Livet inne bubblan var hennes instängda värld och har fanns stora hyreshus med trappuppgångar och gator med ibland spännande innehåll. Torgen och Östermalms saluhall har hon inte skildrat. Under de år hon bodde i Stockholm hade hon inget eget hushåll och behövde inte bekymra sig om hur maten kom på bordet.

I  novellerna  om folket på Östermalm  finns det inga gatuadresser, vilket gör det spännande att fundera  över var personerna bodde och vilka gator de strövade runt på.  Marika Stiernstedts  kvinnor levde i en tid när de gifta kvinnorna saknade rösträtt och var omyndiga, samtidigt som  en ogift eller ung kvinna betraktades som en fara för de gifta männens moral. De var självständiga och hade skaffat sig utbildning. I sällskapslivet  var det annorlunda. En ogift kvinna placerades längst ner vid ett middagsbord  och fick höra glåpord om att hon satt på glasberget.  I flera noveller går det att hitta skildringar om  skamfyllda  ögonblick mellan en gift man och en ogift kvinna.  De kunde  inträffa på kalas, på ett bankkontor eller bara på affärsgatan.  Vad hände när det gick längre än till en stillsam flirt?

Det är märkligt att återvända till de böcker jag läste i slutet på 1940-talet. Då var Marika Stiernstedt min favoritförfattare.  Att jag nu återvänder till henne beror på att jag har svårt att slita mig loss från flygbaronen Carl Cederström, som i början av 1900-talet var gift med Marika Stiernstedt.  Nu har jag ett behov att  få ta del av hennes författarskap. 

Marika  Stiernstedt var en överklassflicka från Uppsala, hon  hade gått i fransk klosterskola och hon blev författare.  När hon gifte sig med Carl Cederström slutade hon att skriva böcker och gjorde sitt yttersta för att bli en bra husmor på en gård på Ingarö. När äktenskapet tog slut år 1906 blev hon ensamstående mor och tog upp sitt författarskap igen. På något sätt måste hon försörja sig själv och dottern Lena.

Marika Stiernsteds stockholmsnoveller är från tiden före äktenskapet.  De slutar alltid olyckligt eller med ett frågetecken. Hon skildrade med inlevelse den instängda lägre överklassmiljö, där de gifta kvinnorna hade förlorat all skaparglädje och aptit på livet. De gled håglöst runt bland ärvda möbler och bevakade svartsjukt sina äkta mäns samtal  med andra kvinnor. I dessa noveller skildrade hon sexuell åtrå på ett sätt som ingen kvinnlig författare hade gjort tidigare.

Marika Stiernstedt var lika gammal som min äldsta ogifta faster. Det var i hennes bokhylla på landet jag hittade ett par undanstoppade böcker av Marika Stiernstedt. De var förbjuden läsning och alltså mycket lockande. Själv levde jag i en instängd miljö, där mina föräldrar och mina äldre bröder kontrollerade att jag inte träffade några jämnåriga pojkar. Mina drömmar for iväg till Östermalm, där män och kvinnor kunde mötas och växla några ord utanför en butik på den stora affärsgatan.  Nu gällde det bara att hitta motsvarigheten i min barndomsstad Göteborg.

Marika Stiernstedt beskrev  trappuppgångarna i de stora husen. På nedervåningen bodde fint folk i stora lägenheter och de pampiga sällskapsrummen hade fönster mot gatan. Rummen var fyllda med ärvda möbler, som ofta stod mycket tätt. De användes bara vid kalas av olika slag. Mannen hade sitt rum och  hustrun sitt. Med fönster mot den trista bakgården fanns köket och rum för barnen och tjänstefolket.

Det fanns inga hissar och ju högre upp i huset man kom, desto mindre blev lägenheterna. Högst upp bodde portvakten. Att vara dotter till portvakten innebar att man borde snabbt och tyst ta sig förbi det förnäma  folkets ytterdörrar. Det gällde att inte locka männen ut på snedsprång.

i Marika Stiernstedts Östermalm fanns det tre olika typer av gator. Det fanns trista gator och gator fyllda med frestelser av olika slag. De trista gatorna saknade affärer och här kunde man gå fort till arbetet eller någon affär. Här var det mindre fint att bo än vid någon paradgata. Några träd fanns inte och här pratade man inte med folk man mötte. I Marika Stiernstedts noveller kunde förälskade ungdomar smyga in på en sådan gata och när det inte fanns några spanande ögon kunde de utväxla en osäker kyss. En sådan gata var Artillerigatan, där det idag inte skulle vara svårt att osedd kyssas och kramas mellan två parkerade bilar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På affärsgatorna möttes samhällsklasserna.  Alla, utom de jäktande hembiträdena, gick runt och tittade i skyltfönstren.  De fanns också spanande ögon. Pratstunden mellan en äkta make och en ung flicka fick inte bli lång.  Här kunde man ana het åtrå och också längtan att komma bort från det vardagliga. Den stora affärsgatan bör ha varit Nybrogatan. Jag var där igår  och kalla marsvindar svepte in från Nybroviken. Att titta in i skyltfönstren var ingenting som lockade. Damerna på Marika Stiernstedts tid skulle ha förfasat sig över gatans omoral. Här kan numera  vem som helst stå och glo rakt in i ett skyltfönster fyllt med de unga flickornas mest intima små plagg.

En av Marika Stiernsteds tidigaste noveller har namnet ”Den halte Eros”. Huvudpersonen är en man av enkelt ursprung, som inte vuxit upp med informator och en pianospelande mamma. Efter studier i Uppsala gifte han sig  med en ganska förmögen flicka från en anrik släkt. Äktenskapet blev snart meningslöst. Då och då anklagade  hustrun honom för att han inte kunde spela piano. 

Den äkta mannen upplevde att han mentalt haltade sig fram mellan arbetsplatsen, hemmet och kalas hos fruns fina släktingar. Här var det frack för herrarna och en elegant helst svart klänning och smycken för damerna som gällde. Till ett sådant meningslöst kalas blev en ung flicka inbjuden. Hon drog till sig allas uppmärksamhet genom att komma klädd i en röd klänning. Damerna log elakt mot varandra och viskade fram  att denna flicka kommit till kalaset för att bjuda ut sig.

Huvudpersonen kände att något varmt böljade fram genom hans kropp. Vid matbordet sträckte han på ryggen och skålade med flickan i rött, som log förtjust tillbaka. Middagen drog ut på tiden med sex varmrätter och två efterrätter.  Den ena  serverades mitt i middagen och den andra  tillsammans med värdens långa och en aning sluddrande tal. Han hade skålat för många gånger och hans vita skjortbröst var prytt med bruna såsfläckar.

Middagen tog äntligen slut och gästerna gick in i olika smårum, herrarna för att röka och damerna för att utbyta förtroligheter. Flickan i rött visste inte vart hon skulle ta vägen och sökte sig till huvudpersonen. Detta uppmärksammades naturligtvis av några äldre damer och sladdret tog fart. Flickan i rött var här för att snärja en man och dessutom skvallrade klänningens modell på att hon var gravid. En av damerna visste vem hon var. Detta var flickan som ofta gick på Ströget och dessutom på fel sida.

Ströget är idag ett bortglömt ord. Varje stad hade sitt eget Strög. På den ena sidan gick ogifta unga par och småpratade och också ensamma unga män. På den andra gick moraltanterna och flickor, som spanade in någon man med trevligt utseende. Vid Strögets slut kunde en man gå över gatan och ta med sig en flicka till  rätt sida av Ströget.  Att gå på fel sida av Ströget var detsamma som att vara på jakt efter en man att omedelbart gifta sig med.

För novellens huvudperson, ”Den haltande Eros”, slutade kvällen i kaos. Här fanns inget givet slut och läsaren fick i sin fantasi föreställa sig vad som hände med flickan i den röda klänningen. Jag gillade denna historia och funderade på att skriva mitt eget slut. Detta blev aldrig av på grund av att jag saknade papper och penna.

Jag vet inte vilken av de stora gatorna som var Ströget. Själv gissar jag att det var Birger Jarlsgatan.I min ungdom tyckte jag att Ströget i Göteborg var en trist gata utan bibliotek. År 1954 sjöng Alice Babs sången ”Du får inte gå Ströget fram med någon annan än mig”  Då var jag på väg in en romans som bruden längst bak på vespan. Varför  bry sig om att gå på Ströget när det fanns så mycket annat spännande att göra?

Två år senare gifte vi oss och hade bytt ut vespan mot en ny Volvo. 

 I veckan som gått har jag varit i Ingarö kyrka och strövat runt på den lilla fridfulla kyrkogården. Detta var mitt sätt att visa aktning för Carl Cederström, som under ett par år spred glans över min förort. Det var lätt att hitta hans grav, som pryds av en stor gravsten med en skulptur av en örn med halvt hopslagna vingar och nedböjd näbb.

Det är märkligt att syssla med sin förorts historia. Jag bor i ett område, där lusten att starta nya företag och pröva nya tankar var mycket stor i början på 1900-talet . Ibland stannade företaget kvar under längre tid och ägaren bosatte sig själv i området, men det vanliga var att en liten fabrik fanns i några år för att sedan försvinna. En sådan var den flygplansfabrik, som Carl Cederström startade år 1916 i Midsommarkransen. Den lades ner på grund av att Carl Cederström förolyckades i en flygolycka sommaren 1918.

Jag har med inlevelse kunnat följa Carl Cederströms sista flygresa och begravningsakten på kyrkogården vid Ingarö kyrka i Kåa Wennbergs bok om flygbaronen. Kistan, som var höljd i den svenska flaggan, var bisatt i Engelbrektskyrkans gravkor. Från denna plats bars sedan kistan till en vagn, som drogs av två hästar klädda i svarta schabrak. Kyrkklockorna ringde hela vägen ner till Nybrokajen, där skutan Najaden väntade. Nu skulle kistan över vatten färdas till flygbaronens sista vila på Ingarö kyrkogård. På kajen stod åtta flygare med uppgift att bära över kistan till fördäcket på Najaden. Under hela resan skulle de vara hedersvakt. I Najadens hytt satt släkten och också de närmaste vännerna med bland andra Albert Engström och Bruno Liljefors.

Stränderna var kantade med människor, som önskade ta ett sista farväl av den legendariske flygaren, som också hade förgyllt många kalas med sin musik och sina trollkonster. Det var människor, som tidigare hade arbetat på det nu avvecklade fideikommisset Beatelund, som hade gått i släkten Cederströms ägo i drygt hundra år. Det var också fiskare, som flygbaronen alltid så något vänligt till ,och det var vanliga skärgårdsbor. Överallt vajade den svenska flaggan på halv stång.

Skutan Najaden la till vid kyrkans brygga och de åtta flygarna bar in kistan och placerade den i koret. Det blev trångt i den lilla kyrkan. Jordfästningen förrättades av hovpredikanten Johannes Norrby, en kör sjöng och när akten var slut bars kistan ut för att sänkas ner i graven. Här höll vännerna flera tal och alla la ner blommor eller kransar i graven. Tills slut kom de före detta anställda vid Brunns gård framsmygande. Innan fideikommisset blivit avvecklat hade Carl Cederström ansvarat för den del, som hörde till gården Brunn. Han hade varit uppskattad som arbetsgivare.

Så småningom var allt över och gästerna for tillbaka till Stockholm i skutan Najaden. När kyrkogården låg öde och tom kom en ensam och illa klädd gammal kvinna tassande fram till graven. Hon stod en tyst stund och sedan la hon ner en bukett ängsblommor över de påkostade buketterna och kransarna. Flera år tidigare hade Carl Cederström förlorat i ett fattigdomsmål och måste ersätta denna kvinna. Det gjorde han och lät henne också hyresfritt få disponera ett bostadsrum i ett av Brunns uthus. Här hade hon aldrig behövt att frysa eller svälta. Nu var hon vid graven för att ta ett sista farväl av sin välgörare.

Vännerna saknade den skojfriske flygaren och ansåg att det borde resas ett minnesmärke över den förste svensk, som lärde sig flyga och som gjorde sitt yttersta för att skapa ett intresse för flyget både hos det svenska försvaret och hos allmänheten. De startade en insamling av ett minnesmärke och uppdraget gick till den kände skulptören Sven Fagerberg. Söndagen den 7 december 1918 kom vännerna med båt till Ingarö kyrka för att delta i högmässan och också för att vara med om avtäckandet av minnesmärket med örnen med den nedåtvända näbben. Carl Cederströms gode vän kyrkoherde Axel Jonsson predikade i en fullsatt kyrka och han talade också vid den vackra gravstenen.

Jag mindes allt jag läst i Kåa Wennbergs bok ”Flygbaronen Carl Cederström”när jag stod på trappan till Ingarö kyrka. Där fanns en skylt av att kyrkan var öppen för personlig andakt. Nyckeln gnisslade försynt när jag försiktigt vred om den. Jag kom in i frid och stillhet. På orgelläktaren satt en musiker och spelade folkmusik i moll. Det var som om tiden stod stilla. Just så här måste det ha varit våren 1919, en fredens vår när ingen riktigt visste vad som skulle ske i framtiden. I Tyskland och Frankrike stapplade krigsinvalider runt på sina kryckor och den svenska industrin stod stilla. Arbetslösheten hade kommit insmygande i det svenska samhället. Ingenting var som förr.

Jag läste på kyrkans anslag. Det är mycket glest mellan gudstjänsterna i Ingarö kyrka. Brunn är inte längre än jordbruksbygd utan har blivit en mysig förort med en snabbuss in till Stockholm. Kyrkan har tappat sin betydelse i bygden.

Den lilla vackra kyrkan har en märklig historia. I slutet på 1700-talet kom psalmförfattaren och professorn Samuel Ödmann till Ingarö. På en strandremsa fann han en gudomlig frid och insåg att här borde det byggas en kyrka. Nu tog ha kontakt med baron Cederström på Beatelund och framförde sitt förslag. Det stora godset måste ha en kyrka och de anställde borde varje söndag få möjlighet att lyssna på Guds ord och psalmsång. Ägaren på Beatelund insåg det rimliga i förslaget och lät bygga en kyrka på den utpekade platsen. Här uppfördes också en brygga. Det skulle bli lätt för alla i området att komma till kyrkan i en egen båt.

Samuel Ödmann är idag helt bortglömd av alla utom den lilla skara, som använder psalmboken som andaktsbok. Det var som om Samuel Ödmann kunde se in i framtiden och ana att det drygt 200 år senare inte var möjligt att fira gudstjänst varje söndag i Ingarö kyrka.
”Skydda, led och fräls din kyrka
samla oss och gör oss till ett
öppna hjärtat, lär oss lyssna
till det ord, som du oss gett.
Räck din hand åt dem som faller
låt ditt ord på nytt gå ut
att de vilsna återkalla.
Hör oss milde Herre Gud1”
Vers 3 av psalm 542 i 1986 års psalmbok. Texten har moderniserats av Anders Frostenson

I

Carl Cederström var för hundra år sedan med att skapa framtidstro i min stadsdel Hägersten. Han bodde aldrig här och det var bara ett par år som han var verksam som verkställande direktör för f flygplansfabriken Nordiska Aviatik AB, som låg vid Midsommarkransens paradgata Esplanaden. Fabriken är för längesedan riven och gatan heter numera Tellusborgsvägen. Fabriken lades ned strax efter det att Carl Cederström omkommit i en flygolycka sommaren 1918. Det mesta av min skildring bygger på boken ”Flygbaronen Carl Cederström” skriven av Kåa Wennberg.

Carl Cederström var ingen lätt man att leva tillsammans med. Han gillade att vara ute på havet och att jaga sjöfågel. I detta jaktlag ingick bland andra Albert Engström och Bruno Liljefors. I sitt första äktenskap var Carl Cederström gift med författarinnan Marika Stiernstedt. Trots att Carl Cederström aldrig läste föll den unga författarinnan för hans charm och förmågan att alltid sprida glädje över en fest. Han kunde sjunga, spela gitarr och trolla. Hon beklagade sig ibland över att det var för mycket ungkarlsfasoner i jaktlaget och att herrarna gärna bjöd in unga och vackra flickor till sina fester. Det var inte alltid som baron Carl var en trogen äkta make. Det slutade i skilsmässa och några år senare gifte Carl Cederström om sig med den kända miniatyrmålaren Minna Poppius. Efter de första lyckliga åren började äktenskapet knaka i fogarna. Våren 1918 beslöt paret att försöka lappa ihop allt det trasiga. De hyrde en sommarstuga på Utö. Här fanns det Carl Cederström uppskattade mest i livet. Det var att vara ute på sjön och att jaga sjöfågel.

Det var under en av dessa försommardagar som Albert Engström uppmanade Carl Cederström att skriva sina memoarer. Hans liv hade varit mycket händelserikt och det hade varit långt ifrån självklart att han skulle bli ledare för en flygplansfabrik och vara med om att starta en flygskola l Furusund. Carl Cederströms svar blev att detta skulle han göra om någon vecka. Först kulle han tillsammans med Carl Krogstedt flyga till Finland för att leverera ett flygplan. Dessutom hade Olof Aschberg bett om hjälp med att föra över en ganska stor summa pengar till Finland.

Olof Aschberg kallades vid denna tidpunkt för ”den röde bankiren”. Han ansågs ha hjälpt de ryska revolutionärerna att ta hand om stulna guldtackor och sedan låta smälta ner dem för att på så sätt utplåna märkningen. Olof Aschberg såg alltid in i framtiden. Den nya ryska regimen hade slutit fredsavtal med Tyskland och Finland hade blivit självständigt. Snart skulle kriget vara över. Ett fredligt Europa var i behov av civilt flyg och flyglinjer mellan olika städer. Olof Aschberg ville bygga upp en flyglinje mellan Furusund och Petrograd med mellanlandning i Åbo. Det var detta som Carl Cederström skulle inleda förhandlingar om. Han skulle därför ha med sig ett litet startkapital.

Albert Engström och några andra i jaktlaget skakade på huvudet. Kriget var inte över och frågan om vilket land Åland skulle tillhöra var olöst. Det tyska jaktflyget svävade då och då över Östersjön och risken var stor att ett civilt plan skulle bli nedskjutet. Dessutom gillade inte Carl Cederström att ha mycket pengar i fickorna är han var ute och flög. Att han trots alla varningar var villig att flyga till Finland var utsikten att tjäna pengar på den tänkta flyglinjen. Han sa också att han tidigare fått hjälp av Olof Aschberg och att han nu ville gengälda detta.

Efter midsommar for Carl Cederström i sällskap med sin tekniker till Furusund för att titta på flygplanet. Det var byggt med en fransk licens och hade köpts in av den nya finska regeringen. Finland var i stort behov av moderna flygplan. Detta plan hade aldrig tidigare använts i de skandinaviska länderna. Den finske regeringschefen Pehr Evind Svinhufvud hade tillfälligt anställt Carl Krogstedt som ansvarig för transporter av flygplan till Finland. Carl Cederströms tekniker var mycket noggrann och kontrollerade varje detalj. Han avrådde från flygningen. Planets propellrar var veka och de riskerade att brytas sönder om det kom kraftiga vindstötar. Tidigare hade Carl Krogstedts tekniker också avrått från resan. Han ansåg att landningsställen med pontonerna var felkonstruerade och detta förde med sig att planet vid landning kunde tippa framåt och slå sönder förarhytten. Carl Krogstedt sa att detta inte var några svårigheter för honom. Han var medveten om problemet och visste hur han skulle hantera det. Trots varningar från tre oberoende håll beslöt sig de båda erfarna flygarna att leverera planet till Finland. Den 28 juni provkördes motorerna utan anmärkning och klockan fyra på morgonen därpå lämnade planet Furusund. Det var en strålande morgon och ingen väntade sig att något oväntat skulle inträffa.

Inte långt ifrån Furusund bodde Hasse Zetterström. Han mindes morgonen den 29 juni år 1918 mycket bra. Han hade tidigt gått ner till havet för att bada. Solen sken och allt var lugnt. Plötsligt gick solen i moln och en kylig dimma kom rullande från norr. Han började frysa. Hur skulle det gå för de båda flygarna? Skulle planet klara denna dimma?

Det blev en känsla av katastrof för de boende i Furusund. Det kom inget telegram om att planet var framme. Först några dagar senare publicerade tidningarna att planet var försvunnet. Nu ombads alla att söka efter flygplanet. Torsdagen den 11 juli var ångaren Westernorrland på väg mot Stockholm. Uppe på däck stod redaktören för Nya Tidaholmstidningen med en kikare och spanade ut över havet. Han såg något som han uppfattade vara en död människa. Han kontaktade kaptenen, som stannade fartyget och skickade ut en livbåt för att undersöka fyndet. Det var Carl Cederström. Nu gjordes en snabb inventering av den dödes kläder. I dagens penningvärde fanns det ungefär 24 000 kronor i hans fickor. Från fartyget skickades ett telegram till Stockholms överståthållarämbete och snart blev nyheten känd. Den dödes kropp fördes till Engelbrektskyrkan för närmare undersökning. Efter detta intensifierades sökandet efter Carl Krogstedts kropp. Den återfanns aldrig.

Det hittades vrakdelar och den troliga anledningen till haveriet var att planer kommit vilse i dimman och försökt göra en nödlandning på havet. Detta hade misslyckats på grund av de felaktigt konstruerade landningsställen. Misstankarna på att planet hade blivit nedskjutet av det tyska jaktflyget kunde avskrivas.

Nu fick ryktesspridningen ett annat innehåll. Carl Krogstedts döda kropp hade hittats av några fiskare, som hänsynslöst gått igenom den dödes kläder och tagit alla kontanter och alla föremål av värde. Efter detta hade de bundet stenar runt kroppen och sänkt den i havet.

År 1930 skrev jaktkamraten John Möllerswärd boken ”Våra hundar” i vilken han skildrade sina samtal med de båda flygarna. De hade pengar med sig från Olof Aschberg och 15 000 kronor (cirka 150 000 kronor i dagens penningvärde) låg i Carl Krogsteds fickor. Det var alltså helt naturligt att Krogstedts kropp hade blivit muddrad av några fiskare. Olof Aschberg var då bosatt i Paris. Hans enda kommentar var att Carl Cederström gillade att skoja och berätta otroliga historier i jaktlaget. Han hade inte använt de båda flygarna som budbärare med pengar till ett tänkt finskt flygbolag.

Sant eller osant i denna tragiska historia ? Vi kommer aldrig att få något svar på detta. Flyglinjen med pontonplan mellan Furusund och Petrograd med mellanlandning i Åbo blev aldrig verklighet.

I början på detta årtusende var jag i ett grekiskt-ortodoxt kloster i Italien. I anslutning till klostret låg en liten affär, som var fylld med spännande religiösa souvenirer. Här köpte jag en stor kalender där varje månad illustrerades med en ikon från ett ryskt kloster i Alaska. Fram till år 1887 var Alaska en del av Ryssland. På 1880-talet fick tsaren av Ryssland ekonomiska problem och för att kunna lösa dessa på ett smidigt sätt såldes Alaska till USA. Under den ryska tiden fanns det flera kloster i området och de vände sig både till den ryskspråkiga befolkningen och till områdets eskimåer och indianer. Här hade också idag okända ikonmåkare  slagit sig ner för att skapa något annorlunda i det arktiska ljuset.

Tiderna förändrades under det sena 1800-talet.  Det blev lättare att resa till vildmarken. Nu kom pälshandlarna, som köpte skinn av ursprungsbefolkningen. Några av dessa män sökte sig till klosterkyrkorna och blev gripna av ikonernas andliga budskap. Långsamt insåg myndigheterna att i den ofta ogästvänliga vildmarken fanns konstskatter. Det var först efter det andra världskriget, som intresset för att besöka de gamla ryska klostren och kyrkorna vaknade hos de amerikanska konsthistorikerna. Nu började man besöka de nästan ruinliknande klostren och kyrkorna och försökte leta reda på vilka som ansvarade för kyrkorna och sedan köpa upp ikoner och altartavlor.  I början på 1960-talet var detta arbete avslutat och ett museum i Archangelsk  kunde öppnas. Det är från dessa samlingar som bilderna i min kalender är hämtade.

Denna kalender har blivit som en kär bok för mig. De ryska ikonerna berättar mycket om konsten att härda ut i ett hårt klimat, om sommarnätter när solen aldrig går ner och om Österlandets olösta problem. Ikonernas helgon bär med sig sin smärta även när de lyckas med sina uppdrag. Aposteln Petrus är böjd på ett sått som om han släpat på ett tungt kors över den arktiska tundran. 

Det finns en stor ikonsamling i förrådet till Nationalmuseum. Den innehåller ungefär 200 ryska ikoner och har inte sedan år 1933 visats för allmänheten. De äldsta är från 1400-talet och är mycket unika.  Mannen, som samlat in dessa ikoner, var den ”röde bankiren” Olof Aschberg. För mig och många andra är det en gåta hur  en jude kunde bli  intresserad av gammal rysk kyrklig konst. Olof Aschberg bodde efter den ryska revolutionen i Moskva och var med om att bygga upp ett nytt banksystem.  Det var under dessa år han regelbundet besökte den marknadsplats, som öppnades tidigt på söndagarna.  Här upptäckte han att det gick att köpa ikoner. Många av dessa hade stulits under de kaotiska revolutionsåren från kyrkor och kloster medan andra kom från privathem. Livsmedel var dyra i Moskva och det var ett sätt att dryga ut hushållskassan att sälja släktens gamla ikoner.

Olof Aschberg blev bekant med en hantverkare, som behärskade den svåra konsten att rengöra och laga de gamla ikonerna. Det visade sig snart att de äldsta i den snart stora samlingen var från 1400-talet.

Under dessa år var det många svenskar, som av olika anledningar reste till Moskva.  En  av dessa var Albert Engström, som Olof Aschberg kände sedan gammalt. När Albert Engström såg de gamla ikonerna, som hade målats av okända konstnärer, började han gråta. Efteråt kom förklaringen. Albert Engström visste med sig att en så här skicklig konstnär skulle han aldrig kunna bli.

Efter Vladimir Lenins död lämnade Olof Aschberg Moskva och tog alla utom 13 ikoner med sig. För att få möjlighet  att föra ut ikonerna ur landet krävdes tillstånd av myndigheterna. Då gjordes en överenskommelse. Olof Aschberg skänkte ikoner till ett par olika museer och efter detta stämplades ikonerna på baksidan att de hade förts ut ur Ryssland på ett lagligt sätt. År 1933 donerade han dem till Nationalmuseum och nu de ställdes ut i samband med en internationell konsthistorikerkongress.  Då började genast en förtalsvåg. Olof Aschberg hade handlat med stöldgods, som borde den dag kommunismen föll återlämnas till de ryska kyrkorna.  idag är det flera konsthistoriker som misstänker att Olof Aschberg drabbades av den våg av judehat, som följde i nazismens fotspår.

Olof Aschberg bosatte sig efter åren i Moskva i Paris, där han sysslade med affärer och också blev ägare av ett filmbolag. . Sommaren 1940 stormade tyska trupper in i Paris . Då blev  det svårt att vara jude. Olof Aschberg och hans familj lyckades genom Portugal fly till USA.  Hans tillgångar i Frankrike togs i beslag. Några år efter krigsslutet återvände Olof Aschberg  till Sverige och skrev sina memoarer. Han avled år 1960.

Det är spännande att försöka komma underfund med vem Olof Aschberg var. Han var för hundra år sedan känd som affärsmannen, som byggde upp Midsommarkransen och som startade en bank, där arbetarna hade möjlighet att låna pengar för att kunna bygga ett eget hem. Han fick problem med bankinspektionen och utsattes för förtal.  I flera böcker om det tidiga 1900-talet påpekas det att Olof Aschberg motarbetades i bankvärlden  på grund av att han var jude. Denna vårvinter läser jag noga den första delen av hans självbiografi, som har titeln ”Den vandrande juden från Glasbruksgatan”. På många ställen skymtar vemod fram. Det är som om han själv inte visste var han hörde hemma. Var det bland de liberala judarna i synagogan, var det i socialdemokratins vänsterflygel eller var det bland Västvärldens mest framgångrika affärsmän?

I boken finns ett kapitel om ikonerna och bara en enda bild på en av dem. Nu, när jag försöker komma underfund med vem Olof Aschberg var, återvänder jag till de ryska ikonerna från Alaska och till Psaltaren i Gamla Testamentet. Juden Olof Aschberg kände sig ofta förföljd av hunnerna. De föraktade alla som inte hörde till deras grupp och de var okänsliga för mänskligt lidande.  Det var ur deras led som nazisterna steg fram. Jag vill tro att han under flykten undan tyskarna genom Frankrike läste psaltarpsalmen nummer 12 högt för sin familj.  Det var bara att hoppas på frälsning.

”Fräls Herre, ty de fromma är borta, de trogna äro försvunna

ifrån människornas släkten.

Det tala lögn, den ene med den med andre,

med hala tungor tala de och med dubbelt  hjärta.

Herren utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord.

Dem som säga genom vår tunga äro vi starka

våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?

Ty runt omkring oss vandra de ogudaktiga

då nu uselheten är rådande bland människors barn”

1917 års bibelöversättning

Det vilar en sällsam fridfull stämning bland de hundra år gamla husen i Midsommarkransen. De är gula och påminner en aning om sagornas riddarborgar.  Under många år har jag funderat över vilka som skapade dessa skönheter. Arkitekten var Albin Brag och ansvarig civilingenjör för att husen fick tillgång till elektricitet, vatten, avlopp och stadsgas var Percy H-son Tamm. Båda dessa män hade konstnärliga intressen, arkitekten målade akvarell och formgav mindre statyer och civilingenjören sysslade med stuckatur.

Vid sekelskiftet 1900 var det akut bostadsbrist i Stockholm. Vår huvudstad sjöd av tillväxtsiver . Något måste göras. Problemet var att det saknades billig tomtmark för nya hus.

I Midsommarkransen hade det tidigare funnits lera och här hade tegelbruket Tellus startat.  När leran tog slut såldes marken år 1907 till  ett företag, som ägdes av Olof Aschberg och hans far. De nya ägarna hade  för avsikt att stycka av villatomter. Detta skedde i liten skala i ett område norr om nuvarande Vattenledningsvägen.

Efter något år gick det trögt att sälja villatomter. Vårt land hade drabbats av lågkonjunktur och sommaren 1909 blev ett krisår för många företag. Flera arbetsgivare  kom överens om att för att på sikt kunna rädda både företag och jobb åt arbetarna  måste lönerna sänkas. Detta var något som de nybildade fackföreningarna inte kunde acceptera. Det visade sig genast omöjligt  för fackföreningarnas ledarna att komma överens med arbetsgivarna. Resultatet blev att det utbröt en strejk den 4 augusti 1909. Sverige stod i det närmaste stilla under tre månader. När strejken avblåstes i november var strejkkassorna tömda och många arbetare  kunde gå tillbaka till sina arbeten. Företagsledningarna passade i samband med att strejken blåstes av att avskeda många, som varit fackligt aktiva. Detta hade till följd att fackföreningarna tappat hälften av sina medlemmar och att de arbetslösa arbetarna emigrerade till USA.

Konflikten på arbetsmarknaden förde med sig att det dröjde något år innan Olof Aschberg kunde starta byggandet av nya bostäder. Han satsade pengar i Förstadsbanan, en spårvägslinje som började vid Slussen och slutade i Mälarhöjden. Nu ändrade de styrande i municipalsamhället Liljeholmen stadsplanen.  På de tänkta villatomterna skulle det byggas hyreshus i tre våningar.

Olof Aschberg beslöt sig för att behålla tomterna.  Hans hus skulle bli både vackra och moderna. Nu började förhandlingar med Stockholms stad.  I husen måste den moderna lyxen i form av rinnande vatten och avlopp i köket. stadsgas till spisen för matlagning och elektricitet finnas. Ansvarig för att arbetet med detta sköttes omsorgsfullt blev civilingenjör Percy H-son Tamm. 

Det märkligaste med det nya bostadsområdet var valet av arkitekten Albin Brag. Det var en arkitekt på modet. Han  hade ritat skolor, sjukhus och privatvillor i bland annat Lidingö. Det måste  bli fint att bo i Midsommarkransen.  Det var som om Olof Aschberg ville skrika ut att ingen hade rätt att se ner på den nya förstadens arbetare.

Albin Brag hade först studerat till arkitekt i Stockholm och efter detta vidareutbildat sig på det tekniska universitetet i München. Hans studietid i Tyskland sammanföll  med jugend. När det gällde arkitektur skulle alla som betraktade husen utifrån uppfatta något av naturens skönhet. Takens enformighet skulle brytas av med små utskott och i hörnen borde det vara torn som till sin form påminde om vårens första murklor. Huset skulle vara ljusa. Albin Brags  hus i Midsommarkransen påminner mycket om de utställningshus, som visades på internationella utställningar.  Väggarna blev klart gula, som blev en fin kontrast till de röda taken. Det fick inte glömmas bort att hyresgästerna  måste få tillgång till natur. Därför ritades en liten park in på berget mellan husen  och nedanför blev det en liten lekplats för barnen.

Problemen tornade upp sig för Olof Aschberg. Lägenheterna var vackra och moderna, men för många var hyran för hög. I varje hus fanns det flera tomma lägenheter. Dessutom hade det kommit till en farlig konkurrent. Aspudden låg närmare förstadsbanan och här byggde företaget Manhem lägenheter med ungefär samma standard som i Midsommarkransen. Även här anlitades Albin Brag som arkitekt. I Aspudden var  naturen annorlunda än i det bergiga Midsommarkransen.  Husen ställdes i rader och mellan dessa blev det öppna gårdar med träd, planteringar och mycket små lekplatser.

När allt var klart gjorde Albin Brag en staty, som han skänkte till Manhem. Den fick namnet ”Fontänen” och moraltanterna förfasade sig. Statyn är mycket levande och den står fortfarande kvar: Ibland är det någon som inbillar sig att den blir levande under frostens vårnätter. För att förhindra att den fryser sönder brukar en flicka dra på den en sliten tröja.

Aspudden blev inte som Albin Brag hade tänkt sig.  Lägenheterna var små och avpassade för en liten familj, som så småningom skulle skaffa sig en större bostad. Detta skedde inte. De nya hyresgästerna hyrde ut sängplatser och det  kunde trängas upp till åtta personer i en liten tvårumslägenhet. Resultatet blev att husen snabbt blev slitna och fick med tiden stora renoveringsbehov. Nu är husen renoverade och att gå runt på innegårdarna är som att komma tillbaka till det tidiga 1900-talet i en tysk småstad.

Olof Aschberg  önskade också hedra sin förstad. Han  sökte upp skulptören Karl Andersson och de kom överens om att det skulle bli en staty, som föreställde Puck. Inspirationen hämtades från William Shakespeares pjäs ”En Midsommarnattsdröm”.  Den sattes på plats år 1912. Det var året efter det att Olof Aschberg bytt politisk  inriktning och blivit socialist.  Han  brukade Ibland säga att arbetarna  var lika skärpta som studenterna. Om de bara fick tillgång till ledig tid, bra belysning och böcker kunde de ta till sig lika mycket kunskap på egen hand som en student kunde på Uppsala universitet.

För alla, utom hängivna  älskare av Stockholms sydvästra stadsdelar,  säger namnen Olof Aschberg, Percy H-son, Albin Brag och Karl Andersson  ingenting. För  mig berättar de en lång historia om viljan att skapa vackra bostäder utanför Stockholms centrum.

Idag i gryningsljuset, den första söndagen i Fastan, var jag på Adolf Fredriks kyrkogård vid Sveavägen. Anledningen till detta var att jag ville stanna vid Hjalmar Brantings grav och fundera över varför han i ungdomsåren aldrig lyckades göra sig fri från det obehag som han fått av barndomens kristendomsundervisning och kyrkobesök. På hans tid var det inte tillåtet att lämna statskyrkan om man inte samtidigt blev medlem i ett godkänt kristet samfund som till exempel den katolska kyrkan.

Igår talade nyheterna om att förra året lämnade 84000 svenskar kyrkan.  De flesta av dessa gjorde det för att de inte har någon gudstro. För dessa är kristendomen, trots en skola utan tvång på katekesrabbel,  ett obegripligt och ibland skrämmande mysterium. Det sista gäller speciellt under Fastan, som är en tid då kyrkorna förbereder sig inför det som hände på Golgata.

 Hjalmar Branting föddes i en lågkyrklig och borgerlig miljö år 1860. Trots den stora ålderskillnaden mellan oss var skolundervisningen likartad.  Ett av de viktigaste ämnena i skolan var kristendomskunskap, som till stora delar bestod av ett meningslöst rabblande av Luthers katekes. Under Fastan byttes detta ut mot de sju meningar Jesus sa när han döende hängde på korset. Jag fick mardrömmar av detta, I kyrkorna fick besökarna veta att Jesus dog för våra synder. Några präster gick så långt att de sa att det var Evas fel att vi inte levde i ett paradis. Det var hon som genom att smaka på kunskapens förbjudna frukt retat upp Gud så att han slängde ut både henne och Adam ur paradiset. Varje kvinna hade en Eva inom sig och denna varelse måste bekämpas. Många kvinnor klarade inte av Fastans förkunnelser. En av dessa var Hjalmar Brantings mamma, som under de sista åren i sitt liv var så svårt deprimerad att det var tal om att låta henne vistas på ett mentalsjukhus.

 Hjalmar Branting tog studenten med mycket bra betyg och många såg i den unge studenten en lysande vetenskapsman. Så blev det inte. Åren i Uppsala blev kaotiska och tidvis fyllda med alkoholproblem och grubbel. Här stötte han på pojkar med samma tvivel på kristendomen. De slöt sig samman i en kulturradikal grupp och närmade sig marxismen. Det var under denna tid som Hjalmar Branting insåg att han borde bli journalist.

 Hjalmar Branting avlade aldrig någon akademisk examen och flyttade tillbaka till Stockholm. Nu var han inställd på att bli journalist. Han gifte sig med den frånskilda Anna von Kræmer och blev som en far för hennes två barn. I detta äktenskap föddes senare sonen Georg.  Efter intriger i det Socialdemokratiska partiet blev han chefredaktör för tidningen Social-Demokraten, I Stockholm gick han i slutet på 1880-talet tillsammans med Anna in i Utilistiska Sällskapet.

 Utilistiska Sällskapet  var en fortsättning på Föreningen för religionsfrihet, som år 1884 hade grundats av läkaren Anton Nyström. I styrelsen ingick bland andra författaren Viktor Rydberg och nationalekonomen Knut Wicksell.  Det var inte enbart religionsfrihet, som stod på föreningens handlingsprogram. Det gällde också allmän och lika rösträtt för män och kvinnor och bättre information om preventivmedel och könssjukdomar. Utilistiska Sällskapet gick ännu ett steg längre. Kristendomen var ett gissel, som i Guds namn skickade ut människor i krig och som ökade skattebördan för vanligt folk. Ledare för denna grupp var Viktor Lennstrand, som vuxit upp i frikyrklig miljö i Gävle. Med i gruppen fanns  Axel Danielsson, som var chefredaktör för tidningen Arbetet i Malmö.

 Axel Danielsson skrev ett ironiskt  och anklagande brev till Gud, som han publicerade i Aftonbladet. Han dömdes av tingsrätten i Malmö till fängelse. Efter detta beslöt sig Hjalmar Branting för att testa var gränserna gick när det gällde hädelse. Stockholm var en mer liberal stad än Malmö och teologiska fakulteten i Uppsala hade mindre att säga till om än motsvarande fakultet i Lund. Han  publicerade artikeln i sin tidning och alla var övertygade om att ingenting skulle hända.  

 Fallet  gick till domstol.  Domarna  blev osäkra på hur innehållet skulle bedömas. Kunde en journalist i ett brev få kritisera Gud för krig, svält och fattigdom? Nu kallades Viktor Rydberg in som sakkunnig. Han var  medlem av Svenska Akademien och professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola. Viktor Rydberg var säker på sin sak. Artikeln var hädelse och Hjalmar Branting dömdes till ett tre månader långt fängelsestraff på Långholmen sommaren 1889.

 Hjalmar Branting blev en privilegierad fånge. Han fick ta med sig sin egen gungstol och fängelsets personal ordnade så att han fick  tillgång till böcker. Vännerna skickade mat och hustru Anna beställde middagar från en restaurang i närheten. Det blev en nykter period i Hjalmar Brantings liv. Sprit, vin eller öl fick inte införas i fängelset.

 Hjalmar Brantings vänner suckade tungt när de läste Viktor Rydbergs uttalande. De myntade begreppet ”ytlig salongsliberalism”. Detta gällde i stor utsträckning gruppen runt Viktor Rydberg. Många av dessa bodde i villastaden Djursholm.

 Hjalmar Branting hade startat en kamp för att få lämna den svenska statskyrkans  kamp för rättigheten att lämna kyrkan utan att gå in i ett annat trossamfund,. Arbetet fortsatte långt efter hans död och blev tillåtet först år 1951.

 Det hände mycket kring Hjalmar Branting. Han blev statsminister första gången år 1920 och fick något år senare Nobels fredspris.

Under sina år som ledare för Socialdemokraterna utvecklades ett förtroendefullt samarbete mellan honom och Gustav V. De kände varandra sedan de tidiga ungdomsåren när de varit klasskamrater i den Beskowska skolan.

 Hjalmar Branting avled i början av år 1925 och jordfästes i Storkyrkan. Hans kista sänktes ner i familjegraven vid Adolf Fredriks kyrka. Vid graven höll sonen Georg ett gripande tal.

 Det är mycket som har ändrats sedan Hjalmar Branting satt i sin gungstol i fängelset på Långholmen. Idag skulle ett inlägg på Facebook om att Gud har orsakat krig, svält och fattigdom försvinna i bruset av ord. Ibland undrar jag om det inte har blivit en modevåg att gå ur kyrkan. Kyrkan har ändrats och inte ens konfirmanderna tvingas att lära sig katekesen utantill.

 När jag i kalla vindar från norr lämnade kyrkogården tittade jag upp mot den vackra vita kyrkan från 1700-talet. Då  funderade jag över Fastans tidigare så skrämmande budskap. Jag har för vana att inleda söndagarna genom att lyssna på radioprogrammet ”Andliga sånger.”  Programmet innehöll idag ljusa psalmer och sånger och ingenting om hur Jesus blev slagen blodig innan han bar sitt kors till Golgata. För mig var detta en lättnad.

 Jag fick lyssna till en av de psalmer, som mamma brukade påpeka hörde samman med hennes släkt från Karlskrona. Min morfar, som jag aldrig träffade, hade varit underofficer i flottan. Psalmen var en del av det dagliga korumet och ibland hade mamma och hennes syskon sjungit den innan de traskade till skolan.  Den skrevs för drygt tvåhundra  år sedan i örlogsstaden Karlskrona. Vårt land hade kämpat i ett krig mot Ryssland, trupperna hade lidit nederlag och i fredsslutet blev Finland en del av Ryssland. Jag vet inte hur många fartyg från Karlskrona som deltog i kriget och inte heller hur många matroser som stupade. Efter detta måste Sverige hitta en ny väg in i freden. Rädslan för nya anfall från någon stormakt var trots detta alltid närvarande.  Kunde matroserna få hjälp av Gud om det utbröt ett nytt krig?

 ”O Gud all sannings källa jag tror ditt löftes ord

vad du har sagt skall gälla i himmel och på jord.

‘Åkalla mig i nöden, så får du hjälp av mig’

Ja Herre intill döden, vill jag åkalla dig”

 Psalm 209 i vår nuvarande psalmbok. Per Olof Nyström 1816

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var i Örby Slott det började år 1912. Män från arbetarrörelsen samlades i slottet för att diskutera om inte arbetarna borde äga en egen bank. Initiativtagare till mötet var Olof Aschberg, som tillsammans med sin far då ägde slottet. Det hjälps inte, jag börjar tvivla på att de uppgifter om de sydvästra förorterna man hittar i ”Stockholms gatunamn” utgiven år 1984 av Stockholms kommun. Det är inte så att uppgifterna är felaktiga utan att det är namn som saknas. Dit hör Olof Aschberg, som i sina memoarer kallade sig för den vandrande juden från Glasbruksgatan.

Jag har sedan i mitten av 1980-talet undrat varför inte det finns en gata uppkallad efter honom i trakterna kring Telefonplan och varför ingen har satsat pengar på ett minnesmärke över honom vid Svandammsplan. Är detta ett tecken på dold rasism? Olof Aschberg var jude. I en skildring av områdets bebyggelsehistoria i ”Stockholms gatunamn” finns han inte omnämnd, trots att han satsade kapital för att bygga upp den tidiga industrin i Midsommarkransen. Olof Aschbergs föräldrar kom från Ryssland och fadern startade en fabrik, som tillverkade madrasser av krollsplint. Sonen Olof föddes år 1877 i ett nu rivet hus strax intill Katarinahissen. Familjen flyttade många gånger under barnens uppväxttid och för varje gång blev bostaden bättre och rymligare. Affärerna gick bra och slutligen blev madrassföretaget kunglig hovleverantör. Olof Aschberg brukar kallas för ”röde bankiren” på grund av sin dragning till socialismen. Familjen satsade i början av 1900-talet pengar på att köpa upp fastigheter i Brännkyrka socken för att sedan stycka av tomter för försäljning till bostadshus. Hit hörde det nedlagda tegelbruket Tellus i Midsommarkransen och slottet i Örby. Det strömmade in folk från landsbygden och det uppstod ett akut behov av mark för nya bostäder och mindre industrier. Örby hade år 1904 blivit ett municipalsamhälle, vilket bland annat innebar att de styrande i området hade möjlighet att fastställa stadsplaner för områdets olika delar. Stockholm växte och Örby kunde bli ett framtidsområde. Här fanns Älvsjö järnvägsstation och Årsta gård. Vid resterna av dem gamla Kyrksjön låg Örby slott med anor från 1600-talet . Till slottet hörde stora markområden, som tidigare varit en vacker barockpark och ett jordbrukslandskap. På 1600-talet hade slottet legat vid den fiskrika Kyrksjön. Sjön hade senare använts som en plats för att dumpa sopor och när släkten Aschberg blev ägare av gården var det bara under vårarna det gick att se spår av sjön. Här skulle ett framtida bostadsområde kunna växa fram. Byggnaden var i stort behov av reparationer. Dessa bekostades av Olof Aschberg, som också köpte inventarier och möbler. De stora lokalerna blev perfekta för möten av olika slag. Andra delar av slottet lånades ut till barnläkaren Isak Jundell, som här startade ett hem för spädbarn.

Sommaren 1911 kom Olof Aschberg i kontakt med arbetarrörelsen i Folkets hus i Liljeholmen. Nu blev han övertygad socialist och började se på bostadsfrågan på ett helt annat sätt än tidigare. Det var inte markägarnas och byggherrarnas förtjänster av bostadsbyggandet, som skulle stå i centrum. Nu gällde det att få fram bra och billiga bostäder till fabriksarbetarna och deras familjer. Många familjer önskade att få äga ett eget hus med en liten trädgård, där de kunde odla potatis och ha bärbuskar. Bland industriarbetarna fanns män med erfarenheter av att bygga hus. Det var omöjligt för dem att satsa på ett eget hem. Detta berodde på att bankerna misstrodde arbetarna och vägrade att bevilja dem lån. På något sätt måste detta problem lösas. Nu fick Olof Aschberg tips från den tyska socialdemokratin. Arbetarna borde skaffa sig en egen bank. Resultatet av detta blev att i början av år 1912 inbjöd han till ett planeringsmöte för en arbetarbank på Örby slott. Deltagarlistan finns bevarad. Det hade gått snabbt för Olof Aschberg att få goda kontakter med arbetarrörelsen. Bland deltagarna på planeringsmötet fanns bland andra beslutfattarna inom Kooperativa Förbundet, kassören för Järn – och Metallarbetarförbundet, LO´s ordförande Herman Lindqvist och riksdagsman Bernard Eriksson. Nu stadfästes stadgarna för Nya Banken, som i dagligt tal kallades för Arbetarnas Bank. Ordförande för styrelsen blev Herman Lindqvist och verkställande direktör Olof Aschberg. Det första bankkontoret öppnades strax därpå vid Kornhamnstorg. Kunderna strömmade till.

Det visade sig snart att skillnaden mellan in- och utlåningsräntan inte räckte till för att täcka de löpande utgifterna. Nu tog Olof Aschberg ett djärvt grepp. Han började satsa på nyetablerade företag, som ägdes av arbetarna själva. Bankinspektionen hade invändningar mot detta och ägarna av Stockholms andra banker gjorde sitt bästa för att sätta pinnar i hjulet för Olof Aschberg. Ett av de första företag, som Olof Aschberg hjälpte var Radius i Midsommarkransen. Det hade börjat med en konflikt i verkstäderna i Primus, ett företag som tillverkade primuskök. Det låg på Lilla Essingen. En av fabrikens förmän var också företagets förtroendeman i Järn – och Metallarbetarförbundet. Han vände sig till Olof Aschberg och kassören för sitt fackförbund, som satt med i bankens styrelse. Frågan gällde om det fanns möjligheter att få låna pengar till att starta ett eget företag och ta över personal från Primus. Nu växte ett förtroendefullt samarbete fram och lånet beviljades efter det att Olof Aschberg övertalat folk från arbetarrörelsen och goda vänner bland Stockholms judar att satsa pengar. Två av de idag mest kända långivarna var Hjalmar Branting och Tor Bonnier. Arbetarna fick också möjlighet att köpa aktier. Radius blev ett av de första företag i vårt land som till stor del var ägt av arbetarna. För att underlätta starten överlät Olof Aschberg en tomt i Midsommarkransen. Den var en del av det markområde han fått när han köpte tegelbruket Tellus. I januari 1913 kunde fabriken invigas. Den låg i kvarteret Timotej vid den breda gatan Esplanaden, som senare har bytt namn till Tellusbergsvägen. Företaget gick bra och Hjalmar Branting kunde stolt fyra år senare berätta att han sålt sina aktier med god vinst. Under det första världskriget upplevde många kvinnor ur arbetarklassen att det gick lättare att få tag på fotogen än bränsle till köksspisen. Nu blev det dags att placera ett fotogenkök från Radius ovanpå köksspisen. Det märkliga är att Radius överlevde 1930-talets krisår och det andra världskriget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De sista primusköken tillverkades i mitten av 1960-talet. Huset finns fortfarande kvar och är en prydnad för området. År 1913 blev Brännkyrka socken en del av Stockholm. I samband med detta sålde familjen Aschberg Örby slott till Stockholms stad. Idag disponerar Vietnams ambassad slottet och delar av den gamla barockparken. Det är spännande att ta reda på vad som sedan hände med de män, som var med och startade Nya Banken. Riksdagsmannen Bernard Eriksson blev revisor för Nya Banken och han satt med i riksdagens bankutskott. Han var gruvarbetare från Grängesberg och hade mycket gemensamt med Olof Aschberg. De var båda självlärda inom ekonomi och ingen av dem hade avlagt studentexamen. Bernard Eriksson blev senare vårt lands förste socialminister och avslutade sin politiska karriär som landshövding i Kopparbergs län. Han har en gata uppkallad efter sig i Grängesberg. Herman Lindqvist var den legendariske ordföranden för LO. En sentida släkting till honom är författaren Herman Lindqvist. På Olof Aschbergs initiativ startades flera fabriker i Midsommarkransen. Några fanns bara i ett par år, medan andra blev kvar under en längre tid. Olof Aschbergs historia efter det första världskrigets utbrott är spännande. Han blev bankir i Ryssland och flyttade senare till Paris. Den 14 juni 1940 tågade tyska trupper in i Paris och förföljelsen av judar börjades. Olof Aschberg hamnade i koncentrationsläger. På något sätt lyckades han komma ut ur lägret och kunde tillsammans med sin familj fly till USA. Efter kriget återvände han till Sverige och avled år  1960.

Idag är Olof Aschberg i det närmaste bortglömd i Midsommarkransen, den stadsdel han var med om att bygga upp. De vackra husen finns kvar och också resterna av den lilla lekpark, som kom till på hans initiativ.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har vuxit upp i ett prästhem i Göteborg. Då hörde det till att i varje prästhem måste det finnas ett altare och en brudpall. Det strömmade in brudpar vid de stora helgerna och ibland var det dropinvigslar. Då fick jag sprina runt i trappuppgången och jaga bröllopsvittnen. Det skulle vara minst två stycken och de fick helst inte vara släkt med bruden. Anledningen till detta var att det hundra år tidigare förekommit att flickor mot sin vilja av släkten tvingades gifta sig med äldre änkemän. Efter vigseln  var livets glada dagar förbi och den unga bruden blev  bli sjuksköterska. I bästa fall kunde hon några år senare få ärva en mindre förmögenhet.

 På altaret hemma hos oss stod två ljusstakar och mellan dessa låg vår stora och eleganta familjebibel i ljusbrunt skinn och med guldtryck. Jag var ett nyfiket barn, som gärna tittade i mina föräldrars böcker. Bibeln på altaret hade jag stor respekt för. I den fanns den osynlige guden och honom fick man inte röra vid. Då kunde som i historien om Mose och den brinnande busken bibeln börja brinna och då skulle mamma bli fruktansvärt arg på mig.

 Jag  visste att mina föräldrar fått bibeln i bröllopspresent och här fanns på den första sidan barnens namn inskrivna. Jag var  inte säker på om mitt namn fanns med. Jag var yngst och jag var flicka. I en prästfamilj var det som regel bara pojkarna som räknades. En flicka kunde av en för mig obegriplig anledning inte förvalta sakramenten. Sakramenten var något konstigt och   var ett  t sockentyg i en läderväska högst upp i pappas garderob. De plockades fram varje gång någon i församlingen låg på sitt yttersta. Här fanns en silverbägare och en silverask med små och underliga  vita brödkakor.  Silvret skulle putsas och detta brukade jag långt innan jag började skolan få hjälpa till med.  I min fantasi fladdrade Gud fram och tillbaka mellan  i den lilla väskan och bibeln på altaret.

I familjen var jag utanför och fick aldrig följa med på olika kalas. Många gånger tänkte jag fråga om jag fick titta i bibeln för att kontrollera om mitt namn fanns med. Detta vågade jag aldrig göra. Tänk om mitt namn inte fanns med! Vart skulle jag då ta vägen?

 Jag började i flickskolan med allt vad detta  innebar. Dit hörde att kunna rabbla hela Luthers katekes utantill.  Detta meningslösa pluggande förde med sig att Gud började glida bort från familjebibeln på altaret. En dag i början av det andra världskriget försvann bibeln och jag vågade inte fråga vart den hade tagit vägen. Några dagar senare kom några av pappas forna konfirmander hem och var med om vår middag med tråkig potatissoppa följt av kräm och mjölk. Pappa uppskattade att få hålla andaktstunder inför några tystlåtna flickor vid middagsbordet. Nu berättade han att han varit halvvägs till Strömstad och fått vara med om att lägga de första murstenarna till kyrkan för ett kommande kristet ungdomshem i Åh utanför Ljungskile. Här hade han deltagit i  ett gammaldags kyrkoffer. Vår familjebibel hade murats in på den plats där sedan altaret skulle resa sig.  Efter detta började pappa på ett mycket dramatiskt sätt börja berätta om gamla tiders kyrkoffer. Arkeologiska utgrävningar hade visat på att man under den tidiga medeltiden murat in unga flickor som kyrkoffer.

 Då gjorde det ont inne i mig. Om det skulle invigas någon ny kyrka i Göteborgs stift, skulle jag då hämtas för att muras in som ett kyrkoffer?  De följande nätterna plågades jag av mardrömmar. I dessa skulle jag fängslas och sedan föras bort för att muras in i en kyrka.  Varje morgon visste jag. Gud fanns inte. På kristendomslektionerna började jag busa och vår kristendomslärare föll ihop under en lektion. Varför jag inte  efter detta blev utslängd från flickskolan har jag aldrig förstått.  Varje år blev jag sedan med ett nödrop godkänd i ämnet kristendomskunskap.

 Det märkliga är att jag några år senare kände Guds närhet. Det var sol och sommar och livet hade sina ljuspunkter. Sedan kom hösten med tvånget att vara med om högmässan och lydigt rabbla syndabekännelsen och de trista lektionerna i kristendomskunskap. Då var det som om Gud försvann i en höststorm och drunknade i havet.

I samband med bouppteckningen efter min mamma frågade jag min äldste bror varför jag blev barnet utanför. Han suckade och sa att detta berodde på vår mellanbror. Idag skulle han ha klassats som ett bokstavsbarn. Mamma skämdes för honom och hon satte upp ett osynligt staket mellan mina bröder. Jag hamnade på samma sida som den besvärlige och aggressive bokstavspojken.

 Under mina år som studiecirkelledare  var jag med om många diskussioner om kristendomens betydelse för det svenska samhället. Då var jag tvungen att läsa på vad som stod i bibeln. Till min stora förvåning upplevde jag att delar av bibeln blev en läsupplevelse.  Det var ibland som om familjebibeln på hemmets altare aldrig hade funnits.

För två år sedan gick min make David bort. Ingen av oss hade trots våra tvivel på Gud lämnat kyrkan och det blev en stämningsfull jordfästning i Gröndalskyrkan. Efter detta började jag närma mig kyrkan och kristendomen. 

Vissa dagar grips jag av lust att röja i skåp och lådor. Det är mycket som jag har samlat på mig och inte längre behöver. Det brukar bli minst en stor kasse och den stoppar jag i Myrornas insamlingsvagn i Skärholmen. Samtidigt brukar jag stanna och bekanta mig med deras stora avdelning för böcker. Då och då har jag gjort fantastiska fynd. För nästan ett år sedan såg jag något märkligt. På de nedersta hyllorna  i avdelningen religion låg två gamla familjebiblar, en ljusbrun och likadan som vi hade hemma och en svart. Jag stod stilla en lång stund och funderade. Vilka hade burit hit dessa biblar och varför? Tanken på att köpa den bruna snurrade runt i min hjärna. Jag visste bara inte var jag skulle ha den. Ett altare hemma bland alla mina böcker kunde jag inte tänka mig.

Efter några dagars funderande hade jag beslutat mig för att köpa den bruna bibeln. Jag skulle sedan fråga distriktsprästen i Gröndal om hon inte kunde ställa upp ett litet bibelbord i kyrksalen. Här skulle de som så önskar kunna komma in och läsa den kommande söndagens evangelietext. Det blev ingenting av detta. När jag kom till Myrorna hade båda biblarna blivit sålda.

Den Gud min pappa ”stal” från mig har jag aldrig fått tillbaka. Sockentyget  fick en kusin till mig i samband med sin prästvigning.  Som ensamstående har jag tid för mig själv och då och då läser jag i min gamla konfirmationsbibel, en bok jag som ung aldrig öppnade. Här finns underbara litterära pärlor.

Det sägs att allt man är med om som barn och ung kan bli en tillgång senare i livet. Att ha upplevt att vara utanför har fört med sig att jag uppskattar vänskap på ett nästan glödande sätt. Det gäller både de jag träffar nya vänner, när jag får uppmuntrande ord om mina bloggar  och alla tryck på gillaknappen här på Facebook. Bibeln är numera för mig världslitteratur och en bok man kan öppna utan att den fattar eld som den brinnande busken i kapitel 3 i Andra Moseboken.

För drygt ett år sedan beslöt jag mig för att lära mig mer om bibeln. Denna vår går jag varannan vecka på bibelsamtal i Gröndalskyrkan. Vi brukar efter varje träff få en text att fundera över. Denna vecka är det en text om hur Anden föste ut Jesus i öknen för att sättas på prov av Satan. Texten är kort och inte speciellt dramatisk. I min nya bibel finns det hänvisningar till det gamla testamentet. Jag har läst dessa och blivit full av beundran. Profeten Jesaja skildrar det som en människa är med om i öknen. Frestelserna att smita från denna prövning är många. Det prasslar i sanden och det kan lika gärna vara en skorpion som den oroliga demonen Lilit.  Hon har kommit för att gräva en sovgrop i sanden. Här skall hon äntligen finna ro. Lilit är en bortglömd kvinna. Hon var i paradiset Adams första hustru, hon tröttnade på det enformiga livet i stillhet och overksamhet, hon tog ett skutt över muren och valde ett liv som demon i öknen. Det märkliga var att här kunde hon uppleva trygghet.

Jesaja skildrar vad som kan hända när öknen erövrar bördig jordbruksmark,  där det tidigare hade funnits en liten stad med ett vackert palats. Palatsets härskare hade fallit för olika frestelser och straffet blev att han tvingades ut i öknen.

”Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur

gastar ropa där till varandra.

ja, där kan Lilit finna ro

där kan hon finna en vilostad.

Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg

och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd

ja, där komma gamarna tillhopa

den ene möter den andre.”

Jesaja kapitel 34 : 14-15  1917 års bibelöversättning

Jag har ett vykort från de år på 1980-talet då det varje vår var festdagar i Gröndal. Kortet är en målning av Gösta Nyrén från år 1929. Det är konstnärens bild av hur området kring badplatsen vid sjön Trekanten såg ut. Det mesta av detta är rivet och några av byggnaderna har aldrig funnits. Om det inte hade varit för Olof Aschbergs memoarer skulle vi inte fått veta hur det kunde vara att hyra ett av husen vid sjöstranden som sommarnöje före det första världskrigets utbrott.

Olof Aschberg var född år 1877 i ett nu rivet hus på Glasbruksgatan på Södermalm i Stockholm. hans föräldrar var ryska judar och i vårt land blev pappan madrasstillverkare och hade en egen verkstad. Barnen fick tidigt hjälpa till med olika sysslor och tack vare internationella kontakter kunde familjerna skicka ut sina pojkar på utlandsresor. Här fick de på ett naturligt sätt lära sig främmande språk och också hur företag fungerade. Detta sätt att se på tillvaron förde med sig att Olof Aschberg aldrig tog studentexamen. Han skildrar med inlevelse av dessa resor och vad han fick göra i Tyskland, England och Frankrike. Först var det enkla jobb som att vara springpojke och föra bok över vilka paket som lämnat företagen. Senare blev uppgifterna svårare och de innebar att den unge pojken lärde sig bokföring och ekonomi. När han slutligen kom hem år 1895 var han 18 år gammal.

I Stockholm ansåg familjen och släkten att han borde hitta en egen affärsverksamhet. Av ren tillfällighet började den unge pojken att handla med tyger. De första åren gick verksamheten bra men efter sekelskiftet började svårigheterna torna upp sig. Då slog han sig ihop med Joseph Nachmansson, som han lärt känna i synagogan.  Tillsammans  startade en fabrik i byggnaden Tattersall på Östermalm. Det som tillverkades var herrkostymer. De såldes sedan med reklambudskapet ”Kläderna göra mannen”. Här blev Olof Aschberg verkställande direktör och som sådan hade han många kontakter med fackföreningsrörelsen. Då mötte han deras representanter och upplevde att de var kunniga i ekonomi och på intet sätt otrevliga att ha att göra med.

Olof Aschberg och hans familj visste att som företagare kan man inte enbart satsa på en enda produkt. Olof Aschbergs blev andra arbetsområde blev att bygga bostäder i Midsommarkransen. Här insåg han att arbetarna behövde bra bostäder. Mötet med fackföreningsrörelsen hade lärt honom att en kroppsarbetare inte var mindre begåvad än en student. Han lär ha sagt att det en arbetare behöver är mer ledig tid och bra belysning för att kunna bli lika kunnig om samhället som en student.

Olof Aschberg var företagsledare och var med om att bilda Svenska Arbetsgivarföreningen. Han valdes in i styrelsen och blev god vän med dess förste ordförande Hjalmar von Sydow. 1909 blev lågkonjunkturens år och för att företagen skulle överleva beslöt många ägare att arbetarnas löner skulle sänkas. Detta vållade protester och fackföreningarna hotade med strejk. I augusti var konflikten ett faktum. Storstrejken bröt ut. I dessa förhandlingar insåg Olof Aschberg att många av arbetarnas krav var rimliga. Han hade blivit tvivlare på arbetsgivarnas målsättningar när det gällde att få bra vinst på ett satsat kapital.

Trots att det var lågkonjunktur och landet inte hade repat sig efter storstrejken 1909 satsades några markägare pengar på att bygga ett sommarstugeområde i Nynäs vid sjön Trekanten. Idag är området en park och här finns ett bra utomhusbad. Sommaren 1911 hyrde Olof Aschberg ett av dessa hus. Dessa hus hade sett sina bästa dagar när konstnären år 1929 Gösta Nyrén kom med sina penslar för att skildra en svunnen idyll.

Olof Aschberg bodde inne i Stockholm och hade både rinnande vatten och avlopp i lägenheten. Nu kom han till ett område där bra dricksvatten var lyx. Inte långt ifrån sommarstugorna låg flera fabriker och arbetarnas villkor har skildrats som mycket dåliga. Efter storstrejken hade arbetarna tappat tron på fackföreningsrörelsen och socialismen. En ljuspunkt i tillvaron var Folkets Hus. Här kunde arbetarna träffas och diskutera politik, här anordnades dans för ungdomarna och på söndagarna var det sagostunder för områdets barn. Hit kom kända socialister och höll Föredrag. En av dessa var Hinke Bergegren. Nu blev Olof Aschberg nyfiken och beslöt sig för att gå och lyssna. Detta blev vändpunkten i hans liv.

Hinke Bergegren höll ett av sina berömda föredrag om barnbegränsning. Kvinnorna hade rätt till sina kroppar och skulle inte behöva vara rädda för männens övergrepp, vilket kunde leda till oönskade graviditeter och att klassas som ogift mor. Hon blev då en fara för samhället. Detta var synpunkter, som ingen hade mod att framföra i synagogan. Olof Aschberg hade kommit till vändpunkten i sitt liv. Måndagen därpå sökte han upp Arbetsgivarföreningens ordförande Hjalmar von Sydow och meddelade att han inte tänkte kvarstå i styrelsen. Han hade blivit socialist.

Hjalmar von Sydow blev mycket förvånad när han hörde detta. Han ville inte bevilja avskedet ur styrelsen om inte Olof Aschberg kunde tala om vad det var inom socialismen som fängslade honom. Efter detta kunde de diskutera utträdet ännu en gång.

Olof Aschberg gick hem och läste noggrant allt han kom över. Det var fortfarande sommar och jag ser för mig hur han satt vid sjön Trekanten och läste. När han tittade upp mot Blommensbergsbacken såg han det pampiga vattentornet. Härifrån kom det vatten han hade tillgång till i sin lägenhet inne i staden. Ingen av de styrande i Brännkyrka socken ansåg att det var lönsamt att dra vattenledningar från tornet ner till Liljeholmen. Här fanns klasskampen, en arbetare måste få samma tillgång till bra vatten son en stadsbo.

Det blev ett nytt möte med Hjalmar von Sydow, som blev mycket förbluffad över allt det Olof Aschberg sa. Efter detta var beslutet fattat. Olof Aschberg tillhörde inte längre arbetsgivarnas skara.

Något år senare började Olof Aschberg samarbeta med Hjalmar Branting. De arbetare, som ville bygga ett eget hus, hade inga möjligheter att få låna pengar i någon av bankerna. Efter många förhandlingar kunde Nya banken eller Stockholms Arbetarbank öppnas 1912. Banken växte och under det första världskriget var det hit förmögna tyskar vände sig för att få sina pengar växlade till andra valutor. Riktigt vad som hände när den ryska revolutionen bröt ut och om Olof Aschberg hjälpte till att smälta ner den ryska statens guldtackor för att på så sätt finansiera revolutionen. Efter kriget bosatte sig Olof Aschberg i Moskva och startade Ryska Handelsbanken. Efter detta brukar han kallas ”Den Röde och Gåtfulle Bankiren.”

Olof Aschberg har betytt mycket för utvecklingen av området kring tunnelbanelinjerna 13 och 14 söderut från Hornstull. Idag är det bara ett fåtal som vet vem han var. Däremot är ett av hans barnbarn, Robert Aschberg, ett känt namn. När uppträder denne kändis i TV och berättar om sin släkt?