l
Jag har aldrig funderat över var vårt Landstingshus ligger och hur det ser ut. Nu har jag varit där och känt historiens vingslag under mina fötter. Det ligger i en vacker park, är stort och påminner om ett slott. Det märkliga är att detta är vårt gamla garnisonssjukhus. Det invigdes år 1836 och de enda som fick vårdas på detta då moderna sjukhus var manliga anställda inom försvaret. För att kunna uppföra denna ståtliga byggnad revs den gamla Permanska malmgården från 1600-talet. Samtidigt försvann en del av vår historia.

Med åren har jag blivit en inbiten förortsbo. Ofta är det som om Stockholm inte existerar på andra sidan av Hornstull. Att jag ett par gånger i veckan traskar över Liljeholmsbron beror på att mitt gym ligger på Hornsgatan. Igår innan regnet kom var jag igår på upptäcktsfärd på Kungsholmen. Anledningen till detta var att jag ville fotografera det Graverska huset, som enligt tillgängligt material skulle ligga i samma parkområde som det slottsliknande Landstingshuset. I början av 1700-talet ägde den förmögna holländska familjen Krüger den Permanska malmgården. Dottern Johanna har tagit ett kliv in i de sydvästra förorternas historia. Hon gifte sig med kryddhandlaren Graver och blev mor till Jakob Graver, som år 1746 uppförde den lilla gula herrgården Jakobsberg i nuvarande Bredäng.

Det fanns gott om utländska familjer i Stockholm vid sekelskiftet 1700. Männen var oftast militärer, köpmän eller yrkeskunniga hantverkare. Hit hörde garvarna och bland dessa fanns de specialiserade karduansmakare. De tillverkade lädervaror, som inte användes till skor , stövlar och kängor. En avdelning inom detta skrå var saffiansmakare. De framställde läder av getskinn, som enbart användes till bokpärmar. Detta läder måste vara ljust, tunt och smidigt. Det skulle kunna gå att måla på det och ett användningsområde var praktfulla biblar. Jag vet inte hur många saffiansmakare det fanns i Stockholm, bara att en av dessa hade sin verkstad i den Permanska malmgården. Om denne saffiansmakare var morfar till Jakob Graver vet vi inte. Morfaderns titel i handlingarna är affärsman och han kom från Holland i likhet med Jakob Gravers far.

Jakob Graver föddes år 1709 i Gamla Sta´n. Det var ett katastrofår för vårt land. Vårt lands mäktiga grannar, Danmark och Ryssland, hade angripit landet och kung Karl XII var i Ukraina och kämpade mot Ryssland. Här led den svenska hären nederlag och det stora flertalet av både officerare och soldater fördes bort som fångar. När fångarna räknades var de ungefär 20000 och bland dessa fanns 1600 kvinnor och barn. Många av dessa användes som byggnadsarbetare i den nya staden Sankt Petersburg medan andra fördes bort till Sibirien. Arméns befälhavare Kung Karl XII lyckades undkomma och flydde till Turkiet.

En del av den ekonomiska katastrofen var nödmynten, som senare skulle växlas in i riktiga pengar till då gällande kurs. Detta hände aldrig och många blev tack vare detta av med alla sina besparingar. Vi vet inte hur kryddhandlaren Graver klarade av att försörja sin då stora familj. Ingen hade råd att köpa hans kryddor. Det finns antydningar att barnen fick komma till morföräldrarnas stora malmgård och där äta sig mätta. Kanske var det här som den lille pojken Jakob kom i kontakt med framställningen av läder.

Nästa stora katastrof kom sommaren 1719. Då kom ryska krigsfartyg och besättningen brände ner järnbruken i Uppland, Dannemora gruva och Norrköping. Tack vare ett svenskt försvar lyckades de aldrig ta sig in i Stockholm.

Järnmalm och produkter från järnbruken hade varit en lönsam affär för många familjer. Nu stod de utan kapital och hade inga möjligheter att bygga upp bruken igen. När det äntligen blev fred år 1721 stod vårt land på ruinens brant. Detta förvärrades av att drottningen hade avsagt sig kronan till förmån för sin make Fredrik I. Omdömet om honom var att han var mer intresserad av att leva gott, ta på sig läckra peruker och skaffa sig en älskarinna än att styra vårt land.

Redan några år efter slaget vid Poltava kom den irländske affärsmannen Frans Jennings till Stockholm. Det var den svenska järnmalmen som drog. Efter fredsslutet började han köpa upp stångjärn för export till England. När han började samarbeta med kryddhandlare Graver vet vi inte. Kryddhandlaren avled år 1729 och då var sonen Jacob 21 år. Nu tvingades han tillsammans med en äldre halvsyster fortsätta faderns affärsverksamhet. Detta förde omedelbart med sig svårigheter. Fadern hade haft burskap i Stockholm, vilket innebar att han hade rätt att bedriva handel. Detta gick inte i arv till sonen Jakob. Han tvingades bedriva handel utan tillstånd. År 1738 inkallades han till Stockholms Handelskollegium för ett förhör. Om detta innebar böter framgår inte av handlingarna. Några år senare fick han äntligen sitt tillstånd att bedriva handel. Nu tog affärerna fart och pengarna strömmade in. Detta berodde på samarbetet med Frans Jennings. Frans Jennings hade en kompanjon och det var den skotske bankirsonen Robert Finley. Deras hustrur var systrar till chefen för landets riksbank Thomas Plomgren. Det saknades inte startkapital i Jennings & Finleys verksamhet.

Frans Jennings var ibland i Paris där en yngre bror och hans hustru bodde. Vid ett tillfälle sökte de upp den berömde konstnären Alexander Roslin. Här märks det att Frans Jennings gillade god mat.

Stockholm var efter freden 1721 en stad, som präglades av fattigdom och smuts. Alla, som hade råd, försökte att sommartid få arrendera ett torp utanför tullarna. Stadens tullar innebar att den som förde med sig varor in i staden, måste betala tull för detta. Att disponera ett torp utanför tullarna innebar att man sommartid kunde äta upp sin egen odlade mat utan att betala tull. En annan fördel var att på landet gick det att hitta bra dricksvatten. I Bredäng låg torpet Ulvgryte inte långt från en bra hamn vid Mälaren. Läget hade också en annan fördel. Skräcken för att ryssarna skulle komma tillbaka och bränna ner skärgården var stor. Här vid Mälaren fanns inte denna rädsla.

År 1746 skrev handelsman Jakob Graver under ett kontrakt med ägaren av Sätra gård. Han skulle få arrendera Ulvgryte och bygga om det till en ståndsmässig liten herrgård. Samtidigt med detta byttes namnet Ulvgryte ut mot Jakobsberg. Torpet var då omgivet av ekskog och den fick inte avverkas. Enligt ett kungligt beslut från 1500-talet tillhörde alla ekar den svenska staten och virket från dessa skulle enbart få användas för att bygga krigsfartyg.

Jakobs Gravers kompanjoner var aktiva i det politiska partiet Hattarna. En av ledarna i detta parti var Thomas Plomgren, vars familj tidigare hade byggt upp en liten förmögenhet genom att handla med lin och textilier. Thomas övertog denna verksamhet och skaffade sig en gedigen ekonomisk utbildning och blev så småningom ansvarig för Riksbanken. Thomas Plomgren hade mycket bestämda åsikter om vårt lands utrikespolitik. Fiendskapen med Ryssland måste vara ett avslutat kapitel och vårt lands allierade borde vara Frankrike och England. Han blev bestört när han insåg att Preussen var på väg att utvecklas till Europas stormakt. Nu borde landets försvar förstärkas. I en framtid måste det finnas vapen och också bra utrustning för soldaterna. Det gick inte att marschera i träskor. Nu föddes tanken på att starta ett stort garveri i Stockholm. Jakob Graver såg sin chans. Tillsammans med Robert Finley och Frans Jennings begärde de tillstånd att få driva ett garveri på Kungsholmen. När detta beviljats styckades en del av den Permanska malmgården av. Läget var mycket bra för detta. Mälaren var betydligt större än idag och det som idag är Norr Mälarstrand var en båthamn och här hämtades vattnet till garveriet. Frans Jennings och Robert Finley vände sig till sin svåger Thomas Plomgren. Garveriet beviljades stora lån av Riksbanken på mycket förmånliga villkor.

År 1754 kunde det Graverska huset invigas. Det blev tre våningar högt och fick också stora utrymmen på vinden. Här bodde familjen Graver på vintrarna och här fanns antagligen flera rum reserverade för Frans Jennings. Han hade blivit godsägare och bodde på slottet Skånelaholm inte långt från Upplands Väsby. I huset fanns sängplatser för arbetarna på garveriet.

Ingenting blev som de tre kompanjonerna hade tänkt sig. Det fanns inga anslag till kläder för soldater. Det krävdes ekbark för att tillverka att bra läder för marschkängor och någon avverkning av ekar för att få fram bark tilläts inte. Jakob Graver blandade den ekbark han fick tag på med björknäver. Det blev läder, men ett mycket dåligt läder. Skomakarna klagade och garveriet råkade ut för ekonomiska svårigheter.

Hattarna drev igenom att vårt land år 1756 skulle ställa sig på Frankrikes sida i ett krig mot Preussen. Allt misslyckades och när kriget slutade efter fyra år hade minst 10000 svenskar stupat och Preussen hade segrat. Detta krig betydde katastrof för Jakob Graver. Lånen till Riksbanken skulle betalas tillbaka. Samarbetet med Frans Jennings och Robert Finley avslutades. Jakob Graver sålde allt som kunde säljas och också sitt älskade Jakobsberg. I januari år 1763 hade gården en ny ägare. För de pengar Jakob Graver fick över köpte han ett litet väveri i Östergötland. Nu bytte han ut läder mot segelduk.

Jakob Graver försvann bort från vårt område, men minnena från hans tid lever kvar i det vackra gula huset. Det går att ana hans närvaro i den stora eken på gårdsplanen. Här syns det tydligt att stora grenar har försvunnit. När jag ser detta undrar jag om Jakob Graver i smyg var framme med en såg för att skaffa sig bark till sitt garveri. Det märkliga är att det finns en bild av honom bevarad.

Det Graverska huset på Kungsholmen finns kvar och har blivit arbetsplats för landstingets jurister.

Bilderna På Jakob Graver och familjen Jennings har jag hittat på nätet.-

Att syssla med lokalhistoria är att ha förståelse for hur det som riksdag och regering beslutar påverkar enskilda människor. Just nu försöker jag komma underfund med ett par livsöden i området kring tunnelbanelinje 13 söderut.  En kvinna, vars livsöde jag  i dagarna har  försökt att fånga, är Catharina Elisabeth Löfling  gift von Brinkman och husmor  på Sätra gård.

I söndags var jag ute och gick runt i Vårberg I Stockholm. Solen sken och det låg ett tunt lager av is på Mälaren. Torra löv prasslade under mina fötter. Här sökte jag rötterna till Catharina Elisabeth Lofling. Hon hade vuxit upp på  Vårby gård, som hade gått i arv på hennes mamma sidan sedan mitten av 1500-talet.  Morfadern tillhörde den adliga släkten Oliveblad. Den första generationen av denna släkt hade ingått i Gustav Vasas personal på kansliet.  Spåren av detta syns fortfarande i parken. Gustav Vasa anade att danskarna när som helst skulle anfalla landet och då behövde Sverige ha en stark flotta. Ett av hindren att bygga upp en sådan var att det saknades ekvirke. Nu befallde Gustav Vasa  att alla borde plantera ekar på sina marker. Dessa tillhörde kronan och fick inte huggas ner. Oliveblad på Vårberg gjorde som kungen befallt.

När Catharina Elisabeth i  växte upp i på gården kunde hon ströva runt i en ekskog. Idag är det lönn och al, som är de mest framträdande  trädslagen i parken. Två ekstubbar finns kvar sedan hennes tid  och  berättar sin historia om flydda tider.

Catharina Elisabeth Löfling var född 1698  och hon levde i en familj med sin ständigt frånvarande pappa Johan. Hennes mor gick bort i början på 1700-talt och pappan gifte år 1706 om sig i Stockholm med general Rembart von Funkens dotter Beata. Generalens dotter var barnbarn till en  livländsk friherrinna Yxkull-Gyllenband.  Catharina Elisabeth fick en fostermor, som efter vigseln troligtvis följde med sin make till Riga. Här gällde det att försvara det svenska Estland mot Peter den Stores framgångsrika trupper. År 1710 kom ödesstunden för Riga och svenskarna tvingades att kapitulera. I detta slag dödades Johan Löfving. Samtidigt utbröt pest i Riga och när allt var över var Riga en nästan folktom stad.  Några år senare anfölls den svenska hären i Tönningen i norra Tyskland. Här fanns familjens yngste som Gustav, som var korpral i Västgöta kavalleriregemente. Svenskarna tvingades att kapitulera och de fördes bort som fångar antingen till Ryssland eller till Danmark. Gustav hörde till dem som hamnade i Ryssland.   Den äldste av bröderna var också militär.  I dessa utdragna krig hade han turen på sin sida och deltog aldrig i slag, som slutade i fångenskap.

År 1717 kom syskonen överens om att sälja Vårby.  Catharina Elisabeth var då 19 år gammal och föräldralös.  På något sätt måste hon hitta ett sätt att försörja sig. När hon gifte sig med änkemannen Anton Henrik von Brinkman på Sätra gård framgår inte av några papper. Hans första hustru hade dött i barnsäng år 1710 och det nyfödda barnet hade inte överlevt.  Anton von Brinkman var militär och hade varit med Karl XII i Fredrikshald och deltagit i bevakningen av fästningen . Utanför murarna  fanns krypskyttar. En dag i november träffades Anton von Brinkman av en kula, som trängde in i hans lår. Nu tvingades han lämna Fredrikshald och åka hem och få vård. Kulan gick inte att ta ut och han måste under återstoden av sitt liv att leva med detta. Troligtvis hade han svårt för att gå normalt.  Några veckor senare var det Karl XII som drabbades av en liknande kula. Han avled omedelbart och hären lämnade Norge.  Hemma i Stockholm måste det svenska armén byggas upp igen  och Anton Von Brinkman  fick administrativa  uppgifter, som han klarade bra. Sedan kom ryssarna och brände ner bruken längs kusten från Forsmark till Norrköping.  På grund av kulan i höften kunde inte Anton von Brinkman deltaga i striderna. Han beviljades avsked från armén och bosatte sig på Sätra. Han var då änkeman.

När jag ser ekarna kring Sätra  gård funderar jag om det inte var dessa träd, som gjorde att Catharina Elisabeth Löfling bestämde sig för att gifta sig med Anton von Brinkman. Gården var stor och det flöt in inkomster från en kvarn, ett par arrendegårdar och sjökrogen  Rostock . Hennes makes släkt hade kommit från  Tyskland och familjen var inte inskriven i Riddarhuset. Någon direkt insyn i det politiska livet hade hon inte. För hennes del räckte det att kontrollera att det kom mat på bordet och att arrendatorerna betalade som de skulle. Det var också under von Brinkmans  tid som Sätra gård byggdes om och fick en flygel för matlagning. I denna hade tjänstefolket sina rum.   Det fanns fler torp, som lydde under Sätra. Ett av dessa var Bredäng och ett annat Ulvgryte.

Ulvgryte  arrenderades på 1730-talet ut  till olika stockholmsfamiljer, som i stor utsträckning bara bodde där när det var sommar. De kom hit för att äta upp de livsmedel  de kunde skörda  på torpet och för att få njuta av bra brunnsvatten. Vattnet i Stockholm skulle idag kallas för hälsovådligt. Det var Catharina Elisabeths make som bestämde vilka som skulle få arrendera och hustrun hade få möjligheter att påverka detta val.  När handelsmannen Jakob Graver först hörde sig för om möjligheten att få arrendera Ulvgryte vet vi inte.  Det som lockade honom var ekarna. På höststormen kunde grova grenar blåsa ner och på så sätt fick han bra bark till sitt kommande garveri på Kungsholmen. Han  kom senare att specialiserat sig på läder för tjocka skosulor.

År 1745 avled Anton von Brinkman och änkan Catharina Elisabeth hade inga invändningar mot  att torpet skulle arrenderas ut till garvare Jakob Garver.  Samtidigt skulle torpet byggas om till en liten herrgård och namnet ändrades då till Jakobsberg. Catharina Elisabeth hade två söner, som båda hade lätt för högre studier. När det var klart att garvare Graver skulle arrendera Ulvgryte var den äldste sonen Hans Gustav 18 år och den yngre Edvard Henrik 10 år. Hans Gustav studerade juridik i Uppsala och detta förde med sig oanade utgifter. Catharina Elisabeth hoppades på att Jakob Graver hade stabil ekonomi och att betalningarna för arrendet ordentligt skulle betalas in.  Catharina Elisabeth blev snart ensam på Sätra. Den äldste sonen hittade en flicka från Nacka och bosatte sig  där. Han  arbetade i Stockholm och Sätra låg långt bort från hans arbetsplats.

Den yngste, Edvard Henrik, hade bestämt sig för att gå i sin pappas fotspår. Någon god militär utbildning i Sverige kunde han inte få. De högre officerarna var mer intresserade av att sköta sina lantegendomar och att vara med om debatterna i Riddarhuset än att drilla soldater för eventuella kommande krig. Edvard Henrik sökte sig till Frankrik där han steg i graderna och blev löjtnant. När han slutade sin tjänst och for hem för att ta hand om Sätra framgår dåligt av dokumenten.

Plötsligt kom något som ändrade Catharina Elisabeths liv. På Riddarhuset fanns två partier, Hattarna och Mössorna. Hattarna drev år 1757 igenom att vårt land skulle ställa upp på Frankrikes sida i ett krig mot den blivande stormakten Preussen. Det fanns flera anledningar till detta. En av dessa var att delar av adeln ansåg att den tyska drottningen Lovisa Ulrika la sig för mycket i hur vårt lad styrdes. Drottningen borde få ett kännbart straff och i  fortsättningen inte samarbeta med sin bror, som var Fredrik den Store av Preussen. Preussen var på väg att bli det ledande landet i Europa och  motståndaren i denna kamp var Frankrike. Nu lovade Frankrike vårt land ekonomiskt bistånd om vi skickade trupper till de svenska besittningarna i norra Tyskland. Trots motstånd från Mössorna drev Hattarna igenom detta. En mycket illa förberedd armé skickads till Tyskland.

Kriget varade i fem år. När det äntligen tog slut hade minst 10000 svenskar förlorat livet och det blev ekonomisk kris. Segrare i det för Sveriges del meningslösa kriget  blev Fredrik den Store. Mitt under detta krig kom sonen Edvard Henrik hem och gifte sig med en flicka från Salem. Efter detta var det som en ond ande slog sig ner på Sätra. Svärdottern fick en son och när kriget var över blev hon gravid  igen. Förlossningen blev svår och både mor och barn avled. Sex år senare dog Catharina Elisabeth och fick sitt sista vilorum i det olivebladska gravkoret i Botkyrka kyrka. Nu övertog sonen Edvard Henrik  Sätra. Han avled redan år 1773 och hans ende son Gustav Anton var då 13 år gammal.

Det hade hänt mycket sedan Jakob Graver byggde herrgården Jakobsberg. Hans garveri hade drabbats hårt av kriget och år 1762 gick han i konkurs och tvingades avveckla en tidigare lönsam verksamhet. Det misslyckade kriget hade fört med sig ekkonomiskt  kaos och skördarna slog fel år efter år. Kvar av det forna välståndet på Sätra fanns tonårspojken Gustav Anton . Han utbildade sig till jurist och blev landshövding i Blekinge län. Han var en pålitlig tjänsteman och adlades av Karl IVX Johan.

År 1830 togs ett beslut som ändrade livet kring Sätra och Jakobsberg. Det bliv tillåtet att hugga ner ekar. Det blev bräder till fiskebåtar, handelsfartyg, pråmar och möbler. Ägarna till Vårby och Sätra behövde inte längre leva på svältgränsen om skördarna slog fel.

Denna soliga februaridag har jag strövar runt bland ekarna vid Sätra gård. Det är mycket som har hänt sedan Catharina Elisabeth styrde över gården. Skogen är ett naturreservat och gården, som tidigare var en samlingsplats för områdets föreningar, är nu privatägd.

I dagarna är det två år sedan min make David slutade sina dagar på Huddinge sjukhus. Vi hade då hållit ihop i 60 år och  jag hade varit anhörigvårdare i sex. Fram till den dag David fick sin första stroke upplevde jag att han var den starkaste av oss två. Det var David som skottade snö, fixade avloppet, tröstade mig i motgångar och hjälpte mig att handla. Nu blev allt annorlunda. Det var helt plötsligt jag, som var den starkaste.

 Under sina  sjuka år var David ofta intagen på Huddinge sjukhus. Jag brukade då besöka meditationsrummet på nedervåningen. Det är en kopia av ett motsvarande rum i Förenta Nationernas högkvarter i New York. Initiativtagare till detta rum var Dag Hammarskjöld och här möts den industriella utvecklingen i form av en skulptur, som föreställer en svavelkristall, med fjällens mystik en solig höstdag.  Här satt jag och läste okoncentrerat i diktsamlingen ”Vägmärken”, som är en sammanställning av de anteckningar som hittades i Dag Hammarskjölds  skrivbordslåda efter hans tragiska bortgång i september år 1961. I denna stilla miljö började jag fundera över mitt livs vägmärken.  De höga, moderna  och färgsprakande obeliskerna vid busshållplatsen var ett sådant.

 David fick sin första stroke i januari 2009. Då trodde ingen att han skulle överleva och jag var beredd på att livet skulle ta en riktning in i ensamhet. Nu valde livet en annan väg för mig och jag blev anhörigvårdare. Jag bävade inför detta. Att ta hand om sjuka människor hade jag aldrig tidigare sysslat med.

 David och Dag Hammarskjöld hade ett gemensamt intresse i vandringar.  I ”Vägmärken” finns det korta skildringar om hur det är att stå ensam ute i naturen på en plats, där flera stigar möts. Det finns inga möjligheter att tveka,  då är det vägen som  väljer vandraren. Det var detta jag upplevde gång på gång på busshållplatsen vid Huddinge sjukhus. Vägen hade valt mig.  Den innebar  att jag måste  lära mig  att vårda den strokedrabbade David och göra detta som tack för att han hade stöttat mig under  större delen av mitt liv. .

 Jag har i dagarna gått igenom mina anteckningar från mina år  som anhörigvårdare. De två första åren fungerade allt mycket bra och vi hade varken hemtjänst eller hemsjukvård. Sedan kom bakslagen och David blev sämre för var dag som gick. Det kom en ny stroke och vägen förde mig åter till Huddinge sjukhus. David kom hem och snart kom andra krämpor med  nya sjukdomsperioder på Huddinge sjukhus. Jag orkade sämre och slutligen  tvingades jag motvilligt acceptera att vi skulle få hemtjänst.  Detta förde med sig bekymmer jag inte hade väntat mig.

 David hade blivit så vinglig på benen att han måste få hjälp med att duscha. Flickorna på hemtjänst klarade detta mycket bra och var helt underbara mot honom. Det blev något helt annorlunda när det kom grabbar.  Inte en enda av dem hade svenska som modersmål och flera av dem var flyktingar. De var hårdhänta och fumliga och David blev rädd för dem.  I hans undermedvetna kom tanken  att grabbarna kunde tappa honom och att han skulle bryta ett ben och att detta sedan måste amputeras. Alltså måste jag vara med under duschningen, vilket inte grabbarna uppskattade. De väste fram att de kunde fixa duschningen utan mina övervakande ögon. David for ut mot grabbarna och det blev trista gräl.  Vägen hade via hemtjänst fört in mig i  en konfliktsituation.

 Nu bad jag om ett samtal med chefen för hemtjänst. Hon suckade och sa att det fordrades kroppskrafter för att orka med dessa duschningar. Det saknades flickor, som orkade med detta. Det var svårt att alltid erbjuda oss en flicka. Dessutom hade Davids mage börjat krångla och från hans ändtarm sprutade det ofta ut kletig avföring. Nu måste han in i duschen. En av tjejerna från hemtjänst lärde mig hur jag skulle göra för att placera David i duschstolen och sedan rulla stolen till duschen och spola honom ren. När han sedan skulle få på sig en ren engångsblöja måste jag få hjälp och då skulle jag trycka på knappen  för larm. . På vardagarna brukade ofta någon  av grabbarna komma jäktande. Allt skulle gå mycket fort och David fick  inte gny för att de var hårdhänta.  Helgerna blev ljusglimtar. Då kom studenterna och oberoende av kön var de starka, vänliga och uthålliga. 

 Drygt hälften av grabbarna från hemtjänst var flyktingar. Jag har en anteckning om att vi en dag vid köksbordet diskuterade hur flykten i en båt över Medelhavet hade påverkat unga män. Blev de hårda och okänsliga  för hur en strokedrabbad och rullstolsburen gammal man upplevde tillvaron?  En av grabbarna berättade att han var utbildad banktjänsteman. Han var kristen och hade  i sitt muslimska hemland råkat ut för  förföljelser på grund av sin tro. Flykten över havet hade varit hemsk och han visste med sig att han hade hårdnat under denna resa. Hemtjänst var det enda jobb han kunde få. Nu pluggade han ekonomi på kvällar och nätter och hoppades på ett annat arbete. Han ville bort från ett jobb, som han visste med sig att han inte passade för.

 Det jobbigaste de sista åren var Davids mardrömmar under nätterna. Han skrek och dessa rop väckte mig flera gånger varje natt.  Då såg jag de lysande pelarna i Huddinge framför mig. Hur länge skulle jag orka? Till slut insåg jag att jag höll på att falla ihop. David måste får komma till ett temporärt boende två veckor varje månad. Jag vågade inte tala om detta för David. Han skulle ha blivit  alldeles förtvivlad och börjat gråta .

 Då valde livet en annan väg för mig. David började en natt kräkas blod och det blev hans sista blåljusresa till Huddinge sjukhus. Denna mörka januarinatt tog jag avsked av David. De blå ljuset skimrade vackert i snön och detta hjälpte mig att inse att livet skulle bli annorlunda  och att jag måste hitta nya vägmärken.  En vecka senare var familjen samlad vid Davids dödsbädd. Personalen på avdelningen var fantastisk och mina barn kunde i lugn och ro ta ett långt avsked av sin far.

 Nu förde livet in mig in i ensamhet. Efter ett år började jag aktivt söka nya vägmärken. Jag saknar fortfarande David och detta märks tydligast när jag i min ensamhet är ute och vandrar. På  ett märkligt sätt upplever jag då hans närhet. Igår var det i skymningen som om David  stod bredvid mig under de gamla ekarna i Bredäng.

 Jag kom hem när det just blivit mörkt. Jag tände ljuset . För första gången sedan David  gick bort som jag inte har hört hans rop på hjälp när jag kom hem på kvällen.

.

Jag har just hittat en bild på Bredäng, som jag tog en solig februaridag för fem år sedan. Anledningen var att jag skulle berätta om Lasse Skytte, som år 1619 fick Sätra som ersättning för sitt arbete som ståthållare för landskapet Uppland och slotten i Uppsala och Stockholm. Sätras ägor sträcktesig då från nuvarande Skärholmen till där villorna i Mälarhöjden tar vid.  Det är tack vare Lasse Skyttes intresse för natur och jordbruk som området medanför  tunnelbanestationen i Bredäng ser ut som den gör. De stora gräsplanerna och parkeringsplatserna mellan höghusen var på 1600-talet åkermark och de brukades av torparen på Ulvgryte. Namnet  berättar att det fanns gott om varg i området.

Vi vet ingenting om torparen på Uivgryte och hur han behandlades av jordägaren Lasse Skytte. Den kunglige ståthållaren var unik för sin tid. Han hade gift sig tidigt och fått en stor barnskara. Barnen skulle få bästa tänkbara utbildning och sedan skulle de kunna hitta ett sätt att försörja sig. Trots att Lasse Skytte hade adlats ansåg han att varje barn i hans familj  måste kunna ta ansvar på för sin egen framtid och inte lita på att pappa ordnar allt till det bästa. En del av inkomsterna från Sätra skänkte han bort till de fattigaste i samhället.  Någon sträng godsägare som krävde det yttersta av de underlydande torparna var han inte.

Lasse Skytte kom från Nyköping, där hans far var skräddaren,  som av hertig Karl   blivit utnämnd till borgmästare.  När fadern sedan avled gick yrket som borgmästare över till den näst äldste sonen Lasse. Den äldste sonen Erik var en språkbegåvning och hade som mycket ung fått hjälpa Sörmlands hertig Karl med översättningar.  Han blev senare ansvarig för samtliga kungliga översättningar, han skaffade sig ett tryckeri och köpte e egendom i nuvarande Åkeshov.

Hertig Karl blev år 1600 Sveriges kung och han glömde aldrig skräddarfamiljen i Nyköping, som nu hade tagit efternamnet Skytte.  När sonen Gustav Adolf i förskoleåldern behövde en informator fick skräddarmästarens son Johan Skytte arbetet. Han blev en skicklig lärare för en vetgirig prins. Högadeln såg ner på Johan Skytte  på grund av hans enkla ursprung. Dessutom var han som skräddarson något av en klädsnobb.

Johan Skytte adlades år 1604 och blev friherre år 1624.  Tack vare honom vet vi  en del om hur torparna hade det i början av 1600-talet. Vårt land höll på att utvecklas till en stormakt och för att klara av detta behövdes utbildat folk. Johan Skytte fick i uppdrag att föreslå hur en svensk skola skulle se ut i framtiden. Han  gjorde sitt arbete grundligt och red runt och hälsade på i de olika torpen. Här blev han förfärad av det han såg. Torpen var små  och folket trängde vintertid ihop sig i ett enda rum där det stod en ko, ett får eller en get i ett hörn och en gris hade ett bås i ett annat.  Överallt  kacklade och flaxade höns. Barnen kunde inte prata, ingen hade kraft att prata med dem. De råmade som får, bräkte som getter och grymtade som grisar.  Johan Skyttes förslag om en modern skola genomfördes aldrig. Fram till den dag då barnet fyllt sex år skulle de gå i modersskolan och lära sig prata. Sedan följde den sexåriga modersmålsskolan där barnen skulle lära sig att skriva och läsa på svenska. Efter detta följde högre studier vid någon katedralskola. Det viktigaste var att mammorna fick hjälp av kyrkan för att lära barnen att prata väl och själva få läsundervisning. Förslaget ansågs för radikalt och ingen funderade på att genomföra något av detta.

Det var mycket som ändrades under Lasse Skyttes tid som ståthållare. Kung Karl IX var död och sonen Gustav II Adolf hade utvecklats till en  skicklig härförare.  Det  krävdes mer och mer pengar för att bekosta dessa krig.  Några soldater blev sårade och kom hem som invalider. De haltade runt på gatorna och tiggde. Krigen hade fört med sig att soldaterna kom hem med smygande sjukdomar som tuberkulos och spetälska.  De sjuka föstes samman i det nedlagda klostret på Riddarholmen. Här var stanken outhärdlig. Någon brunn fanns inte och de sjukas kläder tvättades i Mälaren och smittan spreds genom vattnet vidare till andra stockholmare. Då togs ett drastiskt beslut. De sjuka skulle flyttas till ett hus vid Danviken.

Det var fler beslut , som klubbades igenom under Lasse Skyttes tid. Dit hörde att vårt land skulle skaffa sig inre tullar vid stadsgränsen. Mat, dryck och textilier fick inte föras in i staden om inte ägaren betalde tull för detta. Resultatet blev inte som de styrande hade tänkt sig. Alla, som hade möjlighet, flyttade sommartid ut på landet där  det fanns gott om mat. Utanför tullarna växte det upp värdshus och sjökrogarna längs Mälarens stränder fick ett uppsving. Dessa skatteregler passade Lasse Skytte och hans stora familj mycket bra. Ingen i hans familj på Sätra gård behövde gå till sängs hungrig och dela på utrymmet med en bräkande get.

Det fanns en gammal regel sedan mitten av 1500-talet.  Markägarna skulle plantera ek, som sedan tillhörde kronan. Så småningom skulle eken bli stor och då var den lämplig för att används som material i ett skeppsvarv. Vårt land hade ett nästan omättligt behov av ekplank till krigsfartyg. Detta var tankar som tilltalade Lasse Skytte. Han såg till att det planterades små plantor av ek på betesängarna. Några av dessa anrika träd kan man titta på i närheten av Jakobsbergs gård, som ligger på grunden till torpet Ulvgryte. Det blev straffbart att skada en ek och att såga ner grenar för att använda som snickarmaterial. Om det en natt blev storm och någon ekgren bröts av och föll ner på marken dröjde det inte länge förrän den var försvunnen.  Dagen därpå var det omöjligt  att spåra upp vart den hade tagit vägen. De unga kvinnorna visste. Ekgrenen hade bytt skepnad och var nu en vacker brudkista.

Lasse Skyttes arbetsplats var Slottet och för att lätt komma dit skaffade han sig ett hus vid Didrik Fricks gata 3. Hur huset såg ut under hans livstid vet vi inte. Lasse Skytte skrev ett testamente. Huset strax intill Slottet skulle skänkas till Stockholms fattiga och avkastningen av Sätra skulle delas lika mellan sjukhuset i Danviken och de fattiga. Det fanns ett förbehåll. Om något av barnen blev utblottat skulle han eller hon få del av arvet.  Lasse Skytte dog 1632 och då var han ungefär 60 år gammal.

Barnen blev inte glada när de såg testamentet. Det blev en del bråk med myndigheterna. Så småningom löstes tvisterna genom att Sätra såldes till den nyinflyttade officeren Anton von Brinkman från Österrike.  Nu började en ny tid i trakterna runt Sätra. Torpet Ulvgryte arrenderades  på 1750-talet av garvare Jakob Graver.  Han rev det gamla och byggde nytt. Det nya huset fick namnet Jakobsberg. Till garvarens stora förtret fick han inte tillstånd att fälla några ekar för att få ekbark till sitt garveri på Kungsholmen. Han hade specialiserat sig på tjocka lädersulor för vinterskor. för att få fram dessa slitstarka sulor var det bara ekbark som gällde.

Idag kan vi vara glada. Jakobsbergs gård finns kvar och det gör också flera av Lasse Skyttes ekar. En av dessa växer  bakom huvudbyggnaden och  den går att skymta på bilden.

Min

Just nu ligger det en gammal mahognybåt slarvigt förtöjd i Hägerstenshamnen. Under sina glansdagar hade den en fotogenmotor och det bullrade när ägaren och hans familj gav sig ut på utflykter.  Jag har i flera år observerat detta gamla mästerverk och alltid funderat över varför den har övergivits. I min barndoms Göteborg var en sådan båt en statussymbol och ett tecken på att ägaren var mycket välbärgad. Det var i närheten av en sådan båt som Gud en solig sommarsöndag hörde min bön. Det var en märklig upplevelse, som jag först nu har mod att berätta för andra.

Mina föräldrar och pappas syskon hade under 1930-talet köpt en stor och bergig tomt i Skintebo vid Säröbanan söder om Göteborg. Det var inte långt till havet med en mångfald av öar. Här hade släkten byggt två små sommarstugor, vi bodde i den mindre och pappas syskon i den större. Min farbror var vresig och folkskygg och många var rädda för honom. Mina ogifta fastrar ansågs för underliga. Min pappa var präst och vi hade dålig ekonomi. Vår båt var en gisten bohuseka med en avskavd köl. Den hade lätt för att kantra.  På redden utanför bryggan låg en mahognybåt och en vit  segelbåt förtöjda vid rödmålade bojar. Sjöbottnen var lerig och det gick inte att bada vid bryggan.

En kilometer från vårt hus längs järnvägen låg Billdal med bageri, lanthandel och postkontor i järnvägsstationen.  Här hade det vuxit upp ett sommarstugesamhälle med eleganta och stora trävillor och det fanns en stor brygga och en tennisbana. Det var inte riktigt lika fint att bo här som i Särö. Jag gick i en privat flickskola och flera av mina skolkamrater bodde i Billdal under sommarlovet. Familjerna hade slutit sig samman i föreningen ”Billdals Vänner” och här fick inte vem som helst vara med.

Det var en solig sommarsöndag under krigsåren. Min pappa skulle predika i sommarkyrkan kyrkan i Särö och sedan skulle familjen dricka kyrkkaffe i en överklassfamilj. Det hade kommit ett inbjudningskort med namn på de inbjudna. Mitt namn saknades och detta var jag glad för. Överklassflickornas obligatoriska kyrkklädsel i Särö var en vit sjömansklänning och jag hade trots ivrigt tjatande aldrig fått varken en svart eller en vit sjömansklänning. Mamma sydde mina klänningar och de satt mycket illa. Dessutom var jag kutryggig.  I denna miljö, som helt präglades av att Gustav V sommartid några veckor var här och spelade tennis, var jag en obehaglig främling.

Så snart mina föräldrar och äldre bröder tagit fram sina cyklar för att trampa 14 kilometer till Särö plockade   jag fram klykorna till båten och mina badkläder. Nu skulle jag ut på de yttersta öarna och bada. Jag gillade att ro och uppskattade  att för en dag få slippa höra förmanande och nedvärderande ord från min näst äldste bror. Dessutom skulle jag få tillfälle att dyka från klipporna och kanske se sälar.  Jag hade inte konfirmerats och ägde ingen klocka. Det var solen som höll reda på tiden år mig. Jag visste att jag måste vara hemma när solen stod i sydväst. Då skulle familjen ha kommit hem och jag skulle skrapa potatis.

Dagen blev precis så underbar på de yttersta öarna som jag hade hoppats på. Alldeles för snart signalerade  solen  uppbrott och jag rodde långsamt hem.  När jag var nästan framme vid bryggan hände det något oväntat. En snipa  med ett gäng vitklädda tonåringar kom glidande rakt mot mig . De hade fått i uppgift att kontrollera bojen till mahognybåten och nu var de på hemväg. Jag  visste vilka de var och att deras föräldrar var tongivande i Billdals Vänner. Nu rodde tätt intill mig och kom att ligga mellan min eka och bryggan.

”Hon där är äcklig!”  skrek en flicka i falsett. ”Båten är gisten, vi knuffar ner henne i vattnet. Här är det lerbotten, hon kommer aldrig att klara sig upp på land igen. Hennes farbror är en idiot och hennes pappa är en galen präst.”

Alla i båten höjde sina åror och riktade dem mot mig. En pojke tog fram en båtshake och siktade med  spetsen mot mitt huvud.  Årorna nuddade mig och jag kände mig helt utlämnad. Plötsligt visste jag. Jag drog in årorna och placerade dem så att de inte skulle falla ur båten. Nu reste jag mig upp och sträckte armarna mot himlen och skrek:

”Gud, hjälp mig! Jag vill inte drunkna!”

Sedan vet jag inte vad som hände. En pojke i snipan reste sig upp och glodde ursinnigt först på mig och sedan på sina kamrater.

”Detta är inte roligt längre. Nu ror vi hem!”

Långsamt sänktes årorna och det hördes plaskandet  av årtag. Några hade börjat ro baklänges. Då såg jag en stor skimrande hand på vattnet. Den tog tag i min båt och drog in den till bryggan. Jag satt helt stilla i båten  en liten stund och sedan förtöjde jag den  och traskade hemåt. Det var precis lagom att börja skrapa potatisen.

Naturligtvis vågade jag inte berätta vad jag varit med om. Ingen skulle ha trott mig. Ordentliga ungdomar från det fina Billdal uppförde sig inte på detta sätt.

Efter detta blev jag rädd för båten och för havet. Detta släppte först sedan jag hade förlovat mig med David. Jag berättade historien  för honom och han skrattade igenkännande. Det hade hänt något liknande i hans hemby och då hade ingen vågat  säga något. Efter detta var vi ute och rodde en hel dag. Jag  fick efter alla dessa år äntligen tillfälle att dyka från klipporna.

Åren gick och jag blev stockholmska och började trivas i vår huvudstad. Det blev ett jobb inom folkbildningen på ABF och utan att egentligen veta hur det gått till skulle jag leda mängder av kurser om  Stockholms historia. Nu rände jag gata upp och gata ner för att komma underfund med staden, som var lik Göteborg med ändå olik. Jag längtade inte tillbaka till barndomens öar och Säröbanans klassamhälle.

En solig vårsöndag på 1970-talet strövade jag runt i Gamla  Sta´n  och förberedde mig inför  en kulturvandring jag skulle leda. Jag var klädd som vanligt i nötta jeans och en bekväm tröja. Plötsligt stod en elegant klädd man framför mig.

”Hej” sa han blygt och nämnde sedan mitt flicknamn. Jag ville inte bli störd och nickade ganska irriterad till svar.

”Du känner säkert inte igen mig. Jag heter Hans och var med i dendär snipan utanför bryggan i Skintebo. Jag är glad för att du trots allt klarade dig. Förlåt oss, barnsliga dumheter!”

Vi stod tysta och tittade förbi varandra. Jag höjde på ögonbrynen nickade ganska nedlåtande. Det var Hans som fortsatte samtalet.

”Jag arbetar på Nationalmuseum, är konsthistoriker. Vad gör du?”

”Jobbar på ABF, nu förbereder jag en kulturvandring.”

”Då kanske vi ses” sa Hans och tittade ner i marken. ”ABF är vår bästa kund.”

Vi viskade fram ett tyst hej och Hans försvann mot Slottet. Jag fick svårt att koncentrera mig och gick mot Kungsträdgården och satte mig på en bänk. Här funderade jag på hur det kom sig att Hans kände igen mig efter alla dessa år.

Det är bara några få av mina vänner som har fått höra denna historia. Jag  är fortfarande rädd för att inte bli trodd. Nu är det flera i min omgivning som antyder att jag borde skriva om de mörka sidorna  av min uppväxttid.  Nu upplever jag att barndomens utanförskap är en tillgång. Jag har lärt mig att värdesätta vänskap

Ibland får jag en fråga varför jag går till kyrkan och om jag verkligen tror på Gud. Jag svarar alltid undvikande och ser i mitt inre handen över havet. Det är  idag omöjligt att tala om underverk.

London var en fantastisk stad på 1990-talet. Det var en stad att återvända till. Staden sjöd av aktiviteter och turistbussarna gled runt och tutade ut Londons historia.  Min make David och  jag  gick bara runt och njöt av vårdiset och doften av Nordsjön. Det kom en regnskur.  Då steg Tower Bridge fram ur det diffusa ljuset . Vi kände oss som hemma.

I början av 1990-talet var David och jag en vecka varje vår i London. Vi hade ett eget litet företag och två dagar bevakade vi mässor av olika slag i London. De andra dagarna var semester. Jag hade som ung  varit några dagar i London och sedan dess hade jag längtat att få komma tillbaka till denna stad. Nu blev det äntligen av. Jag förberedde mig i flera veckor och sökte efter något lämpligt att läsa. Av en slump hittade jag boken ”Our sisters´ London” skriven av Katherine Sturkevant.  På baksidan stod det att detta var en guide för en feministisk vandring genom London. Inledningen var träffande. Londons gator, torg och kyrkor var  fyllda med militärt skräp från olika slag. Uppmaningen var att inte ägna tid åt denna maskulina fåfänga.

Nu gällde det att ha ögonen öppna. Där man  minst anade fanns det underbara spår av kvinnliga aktiviteter. Ett bra ställe att börja var  i kryptan i Sant Paul’s  Cathedral och där njuta av de broderade kåporna och altardukarna. De fanns längst in och alla  tvingades att passera manliga statusprylar  på påkostade gravvårdar.

Vi gjorde detta och David, som var textilingenjör,  fascinerades över hur skickliga flydda tiders brodöser varit. När vi kom ut på Amen Corner sken solen och då började vi undersöka vad som fanns bakom den mäktiga katedralen. Där hade en textilkonstnär på en stor dragkärra ordnat en utställning av stickade plagg. Själv satt hon bredvid och stickade på en tröja.

Varje dag efter frukosten läste jag i boken för att hitta lämpliga platser att besöka. En av de mest fantasieggande historierna handlade om en kvinna, som en kall vårnatt under depressionsåren  på 1930-talet tvingades att tillbringa en natt i Westminster Abbey. Dit måste vi gå och se om det fanns några spår kvar av det hon upplevde. Vi blev inte besvikna.

 Berättelsen börjar mycket tragiskt. En kvinna från fattigkvarteren hade fått en tillfällig anställning som städerska i centrala London. En eftermiddag efter jobbet smög hon in i Westminster Abbey för att om möjligt få uppleva en stund av andakt. Det var hennes första besök i denna stora kyrka. Hon traskade runt i drygt en timme och tittade på tavlor och gravstenar.  När hon sedan skulle gå hem hittade hon  inte utgången utan irrade runt ganska länge. När hon äntligen upptäckte  porten var den låst för kvällen. Nu tvingades hon att övernatta i kyrkan.  Hon gick fram mot högaltaret och slog sig ner på en bred kyrkbänk. Här hoppades hon att kunna få möjlighet att sova.

Natten blev dramatisk.  Från ingenstans kom en flock med hungriga och stora råttor.  Kvinnan hade en smutsig arbetsrock på sig och råttorna upplevde att den doftade mat. De anföll den stackars kvinnan, som inte visste hur hon skulle försvara sig. Hon såg sig omkring  och i det diffusa ljuset skymtade hon altarets två stora ljusstakar. Hon steg fram till altaret, tag ett stadigt tag i stakarna och rev ner altarduken. Hon hade börjat frysa och behövde ett extra klädesplagg. Nu började den stora råttjakten. Hon svepte altarduken runt sig och drog åt sitt skärp så att den inte hängde löst. Med en ljusstake i varje hand började hon slå ihjäl de ursinniga råttorna. Blodet stänkte på altarduken och detta gjorde råttorna ännu mer aggressiva. Kvinnan hade ingen klocka och efteråt kunde hon inte tala om hur länge råttkriget hade pågått. Slutligen gav råttorna upp och kvinnan la sig tillrätta på bänken och somnade. När morgonen grydde snubblade en förvånad kyrkvaktmästare på en trave med råttlik framför högaltaret. Han tände ljuset och fick höra ett rop från en av kyrkbänkarna. Det var kvinnan som vaknade. Hon höll fortfarande ljusstakarna i ett stadigt grepp. Hon var beredd på att försvara sig..

 Det blev storstädning framför högaltaret. Den stora och blodiga altarduken skickades på tvätt för att någon vecka senare högtidligt återinvigas  av en högt uppsatt präst. Ljusstakarna fick en guldsmed ta hand om. I boken läste jag  att det fortfarande gick att se små bucklor efter kampen mot råttorna. På 1930-talet  var det inte tal om att se över avloppssystemet och nu måste vaktmästarna noga kontrollera att det inte fanns några mänskliga besökare kvar i kyrkan. Ett par kyrkobesökare  undrade om man inte borde skaffa speciella kyrkkatter med uppgift att jaga bort besökarna från den undre världen. Så hade man gjort i Tower of London och där fungerade det bra.

 Vi kom till Westminster Abbey på förmiddagen. Kyrkporten var låst och det fanns ett anslag, som berättade att nu skulle katedralen äntligen få ett nytt avloppssystem. Det var djupa diken runt kyrkan och på bottnen stod både arbetare och arkeologer. Här grävdes Londons medeltid fram samtidigt som rören byttes ut. En av arbetsledarna hade tagit  en paus och satt på en sten och rökte. Vi pratade några minuter med honom och fick höra både om kungagravar och rör, som var fyllda av skräp och övergivna råttbon. Han kände till historien om den råttmördande kvinnan och berömde hennes mod. Arbetarna hade stött på stora råttor under sitt arbete med rören och de allra flesta hade flytt i panik.  

Vi beslöt  oss för att fortsätta på mordens gator . Min favoritförfattare hade under många år varit Dorothy Sayers och nu ville jag till den kyrka, där hon hade varit kyrkvärd. Vi strövade till Soho och hittade spillrorna av Saint Anne´s church i en park, som en gång hade varit en kyrkogård. Kyrkan hade bombats sönder den 25 september 1940 och bara delar av tornet fanns kvar. Här skulle det finnas en liten kyrka. Något kyrkport hittade vi inte och heller inte något anslag om att en berömd deckarförfattarinna bott i närheten. Det fanns en parkbänk och vi slog oss ner. Detta borde vi inte ha gjort. En ung tjej kom fram och frågade om vi var i behov av något stärkande att röka. Vi såg konstnärliga ut så hon utgick ifrån att vi levde som den yngre generationen. Jag frågade om hon visste var författarinnan Dorothy Sayers grav fanns. Jag fick ett förvånat ansikte till svar. Vilken poplåt hade denna kvinna skrivit texten till? Tyvärr var del alldeles för många musiker som gick bort innan de fyllt 30 år. Varför läsa böcker när det finns häftig musik?

 En feministisk vandring i London är fantastisk.

Bilden p Westminster Abbey har jag hittat på nätet. De andra bilderna har jag tagit själv.

Idag ser vi mycket sällan en vagnbjörn på vara gator. Det är ett lågt släp ock på detta står en godsvagn. Fram till mitten av 1970-talet var dessa en vanlig syn vid Telefonplan och på den breda körbanan fram till Liljeholmens järnvägsstation. I godsvagnen fanns tvättmedel från Kooperativa förbundets fabrik vid Telefonplan. Min bild är från 1930-talet.

I början på 1980-talet tog Kooperativa förbundet beslutet att lägga ner sin tvättmedelsfabrik vid Telefonplan. Tillverkningen skulle flyttas till Finland och fastigheten säljas till L M Ericsson. Min make David blev ansvarig för att röja i arkivet . Då saknades det intresse för att bevara fabrikens historia och en del av det som skulle slängas hamnade hos oss. Nu har jag börjat sortera gamla bilder och i en låda fanns bilder från fabrikens glansdagar under 1930-talet. Då hade fabriken en tysk ägare och varumärket var Persil.

Vi tänker inte på att Tyskland var en ledande industrination fram till det andra världskriget. Landets universitet och högskolor var kända för sina framgångsrika forskare och fram till hösten 1939 hade tolv tyskar tilldelats nobelpriset i kemi. De tyska patenten angående tvättpulver slängdes, men David la undan de tyska reklambilderna. Strax före krigsutbrottet hade företaget anlitat fotofirman Lenkert på Sveavägen. Avsikten var att i reklam och tidningsartiklar framhålla att Tyskland var en nation som stod för bra arbetsvillkor för de anställda. Nu var den kladdiga såpans tid förbi och tvättpulver kunde köpas i papperspåsar i kemikalieaffärer. Allt detta skulle underlätta hushållsarbetet för kvinnorna. Deras uppgift var i första hand att bli mödrar till friska och ariska barn.

Bilderna skildrar på ett bra sätt det dramatiska i att framställa tvättmedel. Från stora rör sprutades pulvret ut i stora drivor på golvet och här skulle det skyfflas vidare till packeriet. Då fanns det ingen företagssjukvård som slog larm om det hälsovådliga att få in tvättmedelsdamm i lungorna. Arbetslösheten var ett gissel och de som hade jobb vågade inte klaga av rädsla att bli uppsagda.

Det kom stora rullar med papper till fabriken och i packeriet arbetade kvinnor med uppgifterna att först med hjälp av maskiner tillverka förpackningarna och sedan packa pulvret. Det dammade och för att skydda håret hade de dukar knutna runt sina huvuden.

Fabrikens stolthet var personalmatsalen, där de anställda mitt på arbetsdagen fick ett mål lagad mat. Mycket talar för att alla hade sina bestämda platser och att kvinnorna fick disponera ett bord närmast fönstren. I ett hörn satt helt ensam fabrikschefen i en nystärkt vit laboratorierock. Det fanns ett fåtal kvinnliga ingenjörer och de skulle enligt företagets oskrivna regler inte ha något manligt sällskap när de åt.

Kriget tog slut och Tyskland tvingades att betala ett krigsskadestånd. Den tyska egendomen i Sverige konfiskerades och den svenska staten fick i uppdrag att sälja den till den högstbjudande kunden. På så sätt fick Kooperativa förbundet möjlighet att bli ägare till tvättmedelsfabriken vid Telefonplan i Stockholm.

David började arbeta på Tvättmedelsfabriken hösten 1967. Då fanns det fortfarande kvar äldre personal, som hade varit med på den tyska tiden. De strikta reglerna av hur könen fick umgås under arbetstid hade luckrats upp, även om kvinnorna fortfarande satt vid fönsterbordet i personalmatsalen. Under åren efter kriget hade företaget köpt nya vagnbjörnar och arbetet i packeriet hade blivit annorlunda. Det var enkelt och enformigt och det räckte med att ha gått ut med godkända betyg från grundskolan. Företaget hade växt och det tillverkades också flytande tvättmedel och smink. Vägg i vägg låg Ekstrands ribbstolsfabrik och en liten nedlagd pianofabrik. Dessa köptes in. Det var framtidstro inom Kooperationen. Kooperationen skulle betyda lika mycket för Svensk industri som de företag, som var knutna till familjen Wallenberg. Personalen skulle inse att de ingick i ett större sammanhang. Det blev gemensamma vintersportdagar på Bosön och varje kooperativ fabrik hade ett eller två fotbollslag. Det anordnades fotbollsturneringar med slutspel på Stockholms Stadion. Varför det på 1970-talet började knaka i fogarna är inte skildrat. Det ena företaget efter det andra lades ner och byggnaderna såldes. Tvättmedelsfabriken revs efter en försäljning till M Ericsson och är idag är det ett nybyggt litet bostadsområde i kvarteret Tvålflingan.

Gatornas och kvarterens namn berättar historier om de tidigare ägarna. Kvar av de gamla byggnaderna är pianofabriken, som idag är en liten kvartersrestaurang. Där vagnbjörnarna en gång var uppställda finns restaurangens uteplats. När jag var där förra våren var lunchens huvudrätt vegetarisk och lagad på sötpotatis. Denna maträtt skulle inte ha passat för de grabbar, som på 1930-talet skyfflade tvättpulver. Då var favoriträtten för kroppsarbetare stekt fläck med kokt potatis och gräddig löksås. Vem äter detta idag?

Det finns mycket i mina gömmor. Här har jag hittat en bild av min farfarsfar Andreas Andersson tillsammans med en av sina sju söner. De sista åren av sitt liv bodde han som änkeman hos en av sönerna i Chicago. De gick i början på 1880-talet till en fotograf. Gamla pappa fick en stol att sitta på medan sonen fick stå bakom. Han kunde inte stå still så länge som det behövdes. Detta är anledningen till att bilden av honom är suddig.

Det finns fyra brev bevarade av Andreas Andersson. De är skrivna på 1870-talet till den yngste sonen Anton, som var folkskollärare och bodde i Masthugget i Göteborg. Breven skrevs inte av Andreas utan av hans hustru Johanna. Johanna kunde både läsa och skriva, vilket var ganska ovanligt för en bondhustru. Hon var 25 år när hon gifte sig med Andreas och paret bosatte sig i Kåltorp i närheten av Kungälv. Paret fick sju pojkar och sex av dessa emigrerade till USA och fyra bosatte sig i Chicago. Den yngste, sladdbarnet Anton, älskade att rita och drömde om att bli konstnär. Detta hade han inte råd till och utan valde att bli folkskollärare. Han fick arbete i Göteborg och umgicks med ungdomar med liknande drömmar. Anton var vacker och hade halvlångt blont lockigt hår. Det hände att flickorna flockades runt honom. Då var det lätt att glömma sina gamla och ensamma föräldrar.
Fyra brev från föräldrarna till Anton finns bevarade. I två av breven finns en vädjan att skriva till sonen Theodor och tacka för breven och de pengar de hade fått från USA. Portot till Amerika var dyrt och det blev en besparing om Anton skrev tackbreven.

Många brev till föräldrarna från sönerna i USA har försvunnit. Det gällde bland annat två sorgbrev . Två av pojkarna hade tagit plats som skogsarbetare i Wisconsin. Båda pojkarna fick fallande träd över sig och dog nästan omedelbart av skadorna.

I breven till Anton finns en underton av ensamhet. Kålstorp hade skiftats och föräldrarna hade tvingats flytta bort från byn. Nu bodde den lilla familjen i ett litet hus på en bergig tomt Nedanför gården fanns det åkrar och här rann en bäck genom en liten skog. Det var långt till den närmaste granngården.

Det sista brevet måste Andreas skriva själv. Det är daterat den 2 december 1879. Det är en vädjan till Anton att komma hem. Mor Johanna var död och hon skulle jordfästas lördagen den 6 december. Jag vet inte om Anton tog ledigt från skolan för att redan på fredagen resa till Kungälv och sedan fortsätta ut på landsbygden. När några år senare Andreas sålde gården och flyttade till Chicago, tog Anton hand om några av möblerna. Det runda köksbordet från detta gamla hem står nu i mitt matrum.

Det första brevet, daterat den 12 februari 1875, är det längsta. Dagen var mycket kall och det var med stor möda som Johanna skrev brevet. I brevet liknades sönernas resa till Chicago som en ökenvandring. Nu hoppades de gamla föräldrarna att sönerna hade en ledstjärna att följa under sin tid i det främmande landet.

Det fanns också en glädjande nyhet. Andreas ägde en enda ko och nu hade den kalvat. Med bud skulle han så småningom skicka både smör och ost till Anton. Detta kunde han hämta hos familjen Svensson på Torggatan. De var släkt och Anton brukade ibland hälsa på dem.
I slutet av brevet blev Andreas lyrisk och började tolka sitt liv som om det vore en psalm i Psaltaren. Han var ensam på taket av ett övergivet hus och på kvällarna som en nattuggla i en förstörd och ödelagd stad. Bilderna flöt samman för honom. Det var skildringarna i Bibeln om vad som hände med templet i Jerusalem, ruinerna av Bohus fästning och den svärm av kattugglor, som sökte sig till Västkusten under de kalla vintermånaderna .

En gång i min ungdom var jag en sommardag tillsammans med amerikanska släktingar i Kålstorp. Den gård, som min farfarsfar en gång ägt, hade blivit sommarstuga. Några spår av ladugården syntes inte. Några bilder från detta besök har jag inte. En gång på 1960-talet ville jag visa mina barn varifrån min släkt kom från. Vi for med bil över ön Hisingen. Detta tog bara ungefär en halvtimme. Jag tänkte på min farfar Anton, som fick låna häst och vagn för att frakta köksbordet från föräldrahemmet till Göteborg. Denna resa tog honom en hel dag. Något besök på Kålstorp blev aldrig av. Bohus fästning var spännande och där var vi i flera timmar.

När jag läser brev från Andreas känner jag mig privilegierad. Det är råkallt ute och jag slipper elda i köksspisen för att kunna laga mat och det står ingen ko att mjölka i en utkyld ladugård. Jag har plockat fram min gamla Bibel och försöker förstå hur Andreas och Johanna tänkte. Psalmen nummer 102 var en inspirationskälla för detta strävsamma gamla par. Jag är osäker på om sonen Anton riktigt förstod vad de menade. När han fick detta brev var han fullt sysselsatt med att reda upp två tilltrasslade kärlekshistorier.

”Herre, hör min bön
och låt mitt rop komma inför dig.
Jag är lik en pelikan i öknen
jag är som en uggla bland ruiner
jag får ingen sömn
och har blivit lik en ensam fågel på taket”
Psaltaren 102 1917 års bibelöversättning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Prins Wilhelms ryska hustru Maria Pavlovna har aldrig varit i Hägersten och har aldrig åkt kälke i den övergivna kälkbacken från Hägerstensåsen ner mot Personnevägen. Idag är det få som minns att denna ryska prinsessa gjorde ett tappert försök att få svenskarna att bli intresserade för den engelska överklassens vintermodesport bobsleightåkning. Vid sekelskiftet började dessa korrekt klädda män och kvinnor åka till Alperna och där roa sig med att åka kälke nedför backarna. Kvinnorna klev på kälkarna i sina långa svarta kjolar och de syntes bra om de råkade trilla av kälken i en snödriva. Då dök naturligtvis en uppvaktande kavaljer upp och flirten blomstrade i snödrivorna.

Detta var en udda sport och det byggdes speciella rattkälkar med stålskenor för detta. Kälkarna kallades för bobsleight. Några svenskar hade varit med om detta vinternöje och nu borde sporten med tillhörande kurtis i snödrivorna prövas i de svenska fjällen. En entusiast för detta blev prinsessan Maria Pavlovna. På hennes initiativ öppnades en bana för bobsleight i Åre och den fick namnet prinsessan Marias backe. Backen är för längesedan nedlagd och få vet idag vem prinsessan Maria var. Denna form av kälkåkning för vuxna spred sig från vintersportort till vintersportort. År 1924 blev bobsleight en olympisk gren. Trots detta har aldrig sporten blivit stor i vårt land.

Att åka bob var en vanlig sysselsättning vintertid i min barndomsstad Göteborg. En bob var en kälke med stålmedar och den hade en ratt, som gjorde att den gick att styra. Det var en förenklad variant av de kälkar, som användes i de olympiska spelen. Vi åkte nedför backar, som någon hade spolat med vatten. Det gick fort och det gällde att styra så att man inte for rakt in i ett träd. Några av oss hade sett bilder från vinterolympiaden i Tyskland år 1936 och visste att en riktig bobbacke skulle ha vallar och kurvor. Något så spännande kunde ingen av oss bygga.
Prinsessan Maria gillade allt som gick fort. Hon kom till Stockholm som nygift år 1908 och bosatte sig i den nybyggda villan Oakhill på södra Djurgården. I sina memoarer berättade hon senare i livet att hon vantrivdes i Stockholm och hade svårt att komma överens med sin svärmor. Hennes stora nöje var att plocka fram de stora silverstekfaten och åka kälke på dem nedför den stora paradtrappan. Hovdamerna blev en aning bestörta över denna vilda lek och ingen var road av att vara med. Då gick det bättre när hon kom till Åre och träffade överklassen från flera olika länder. Här fick prinsessan Maria utlopp för sin talang att ratta en äkta bobsleight med slipade stålskenor. Mycket talar för att männen i hennes sällskap blev mycket imponerade. Vad hennes make den fotointresserade prins Wilhelm tyckte om detta är det ingen som vet. Några bilder finns inte bevarade.

Jag blev mycket förvånad när jag på 1960-talet flyttade till Stockholm. Huvudpostkontoret låg uppe på Hägerstensåsen och för att komma det måste jag gå uppför en stig, som löpte bredvid en kurvig backe för bobåkning. Vallarna fanns kvar och jag undrade vilka som åkte nerför den. När snön kom gick jag dit och tittade. Inte ett enda barn och ingen hade spolat backen. Nu var det pulkor av plast som gällde och dessa krävde en annan typ av backar. Att bobsleight var en olympisk gren var det ingen som visste. Nu var längdskidåkning som gällde och den stora idolen var Toini Gustafsson.

Under mina ungdomsår vilade ett romantiskt skimmer kring prinsessan Maria Pavlovna. Han ville inte gifta sig med prins Wilhelm och tvingades till detta, hon skiljde sig från honom och flyttade tillbaka till Ryssland, hon arbetade som sjuksköterska under det första världskriget och när den ryska revolutionen kom flydde hon genom Rumänien till Paris. Hon fick en son Lennart, som också ställde till skandal genom att gifta sig med en flicka, vars far varken var kunglig eller fanns med i adelskalendern. Vi vet inte om Maria Pavlovna någon gång mer i livet styrde en bobsleight på en isad bana eller om hon ägnade sig åt vintersport.

För ett par dagar sedan gick jag stavgång upp till Hägerstensåsen. Stegen upp till det nu nedlagda huvudpostkontoret är bredare och på några ställen är det trappor. Delar av bobbanan finns fortfarande kvar som ett minne från en annan tidsålder, när prinsessornas fritidsintresse spreds ner till vanligt folk.

På något märkligt sätt var intresset i början av 1990-talet för vintersport ganska stor på Hägerstenåsen. Här fanns en liten skoaffär, som hade specialiserat sig på vinterskor för barn. En novemberdag tog jag med mig den äldste barnbarnspojken till skoaffären mitt emot huvudpostkontoret. Han skulle få sitt första par kängor i födelsedagspresent. I den lilla och nu nedlagda affären fanns det mycket att välja på. På hemvägen nerför stigen måste vi stanna flera gånger. Lilla grabben var lidelsefullt intresserad av allt som hade med teknik att göra. Nu skulle det växa upp nya hus och stora maskiner rullade fram över berget. Lilla grabben ropade till och frågade varför traktorn hade tappat sin skopa. Någon att fråga fanns inte så jag fick hitta på ett svar, som lilla grabben märkligt nog accepterade.

Det var spännande att försöka hitta den plats där skopan hade legat. Där finns nu en liten lekplats för små barn och bänkar att sitta på för de vuxna. Efter detta blev jag nyfiken på hur mycket som fanns kvar  sedan stadsdelen byggdes strax före och åren efter det andra världskriget. På den tiden ansåg stadsplanerarna att alla barn borde få leka nära naturen och ha tillgång till små idrottsplatser i anslutning till bostaden. Då fanns det fastighetsskötare i området och en av deras uppgifter var att vintertid spola upp en skidskobana, där pojkarna kunde få tillfälle att spela bandy. Jag blev förvånad över att den lilla planen fortfarande fanns kvar och att målen inte hade försvunnit. Banan var inte spolad och numera rusar barnen hem från skolan för att ägna sig åt spel på datorn. Det är förvånande nu efteråt att ingen tänkte på flickornas behov av att röra på sig. Det var strikta könsroller. Flickorna skulle gå hem direkt efter skolan och hjälpa mamma med matlagning och disk. När pojkarna inte spelade bandy kunde de få använda planen för skridskoåkning.

Hägerstensåsen var på 1950-talet stadsdelen, som blickade in i framtiden. Det gällde inte bara att få barnen intresserade av vintersport utan också stimulera de vuxnas kulturintresse. På somrarna kom Parkteatern och här har jag bland annat njutit av en teaterversion av Hemsöborna och Tolvskillingsoperan. Friluftsteatern finns kvar och hoppas att sommarens publik inte uteblir.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tron på en bättre framtid finns fortfarande kvar även om det numera saknas möjligheter till vintersport utanför husens portar. Teatern inspirerar till nya tankar  även  när det är disigt.

Det är märkligt med gamla bilder. Jag har hittat en låda med fotografier från olika tidsepoker i mitt och min släkts liv. Jag var yngst i familjen och fick alltid vara med och röja när någon gammal släkting hade gått bort. Alla kort stoppade jag ner i en plåtlåda och det är först nu som jag ordentligt har försökt sätta mig in i vad de föreställer. På några av dem står det plats, vad personen heter och datum. Här har jag hittat min pappas syssling Astrid Gunther, som februari 1917 bodde i Nya Varvets militärområde strax utanför Göteborg. Hennes far var folkskollärare och undervisade de anställdas barn. Skolan var öppen för både pojkar och flickor och låg inne i militärområdet. Astrids mamma hjälpte till i militärköket och här drillades Astrid och hennes syskon Allan, Sigurd och Sigrid i matlagning. I anslutning till militärområdet låg en kyrkogård.

Det var inte vem som helst som fick komma in i denna slutna värld under det första världskriget. Min pappa släpptes in under den månad han var skrivbiträde åt militärprästen. Han studerade teologi i Uppsala. Pappa var kortare än vad jag är och var då mycket mager. På grund av sin späda växt var han inte vapenför utan fick bara sitta på kontor. På den tiden var det ingen som funderade över om det var lämpligt att en student tog med sig sin kamera in i detta hemliga området. Hur många bilder pappa tog vet jag inte. Bilden på Astrid med båtar i bakgrunden är den enda jag har hittat.

Min farfar och folkskolläraren på Nya Varvet var kusiner. De hade båda vuxit upp i en jordbrukarfamilj utanför Kungälv. Bygden var religiös och i varje familj föddes minst fem barn. Gårdarna var små och jordbruket bar sig inte. Den bästa möjligheten till ett bättre liv fanns på andra sidan av havet. De äldsta syskonen tog initiativet och sedan följde de yngre efter. Några hade av en slump hamnat i Chicago och där kom släkten att samlas. När det gick bra för dem skickade de hem pengar så att inte de gamla föräldrarna skulle svälta och att de yngsta syskonen kunde skaffa sig utbildning. Detta gjorde att några av pojkarna hade råd att vara ett år i Göteborg och utbilda sig till folkskollärare. Det var på så sätt som både min farfar och Astrids far blev folkskollärare och kunde lämna hembygden.

Folkskolläraren i Nya Varvet hade bara gått några år i sockenskolan i Solberga i Bohuslän. Utbildningen till folkskollärare var kort och de viktigaste ämnena under utbildningen var kristendomskunskap och välskrivning. Att kunna stava rätt var ett krav för att bli antagen som elev. Folkskollärarna hade dålig status i det svenska samhället. De hade inte gått på läroverk och de kände dåligt till antikens kultur. Albert Engström sa spydigt att bland det viktigaste folkskollärarna i Göteborg lärde ut var att ö-judet stavades med ö utom i orden körka och böxor. I dessa mycket nödvändiga ord skulle det vara y. Det var viktigt att kunna stava rätt. Minsta lilla fel signalerade att pojken eller flickan tillhörde underklassen.

Lärarfamiljen I Nya Varvet hade beslutat sig för att leva sparsamt och se till att barnen fick ordentlig skolutbildning. De skulle slippa höra att de var halvbildade. Allan hade i tioårsåldern bett att få sitta tyst och titta på när militärläkaren undersökte de värnpliktiga. Han bestämde sig tidigt för att bli läkare och studera naturvetenskapliga ämnen på Realläroverket i Göteborg. Här tog han studentexamen och min pappa och hans äldre syster Ragnhild blev inbjudna till en stillsam fest. De gick ut och ställde upp sig på i ett hörn av kaserngården. Min pappa satte upp sitt kamerastativ och fotograferade ungdomarna. Pappa hade sin studentmössa på sig och Sigurd hade realläroverkets svarta skolmössa. Flickorna hade hatt på huvudet.

Allan studerade medicin i Lund och hade inga svårigheter att få arbete i Stockholm. Att växa upp i ett militärområde innebar att ungdomarna redan som barn hade skaffat sig ett stort kontaktnät. Här hade de också fått erfarenhet av att pojkar och flickor kunde umgås på ett naturligt sätt. Detta var upplevelser som mina föräldrar saknade.

Som barn träffade jag bara Allan och hans syskon en enda gång. Dt var när släkten från Amerika kom på besök. Några i släkten hade det gått mycket bra för medan andra hade dukat under på grund av hårda arbetsvillkor och dåliga bostäder. Något riktigt bra kort från denna släktträff har jag inte hittat. Jag vara bara fem år och upplevde att jag bara var till besvär för de vuxna. Amerikanarna var klädda på ett helt annat sätt och var oerhört eleganta. Det är första och enda gången som jag har hört hur det frasar av en lång sidenkjol med tillhörande underklänning. Mamma sa efteråt att hon kände sig liten och obetydlig i detta sällskap. Jag vet inte vilka det var som kom bara att de lämnade ett fotografi på sig själva.

På 1970-talet ordnade Allan här i Stockholm en släktträff och jag och min make David fick vara med. Allan hade blivit änkeman men han hade inga egna barn. Det hade gått bra för hans syskon och de allra flesta hade lämnat Västkusten och flyttat till Stockholm. Varje vår brukade de träffas i Nya Varvet och lägga ner en krans på föräldrarnas grav.

Alla på kalaset hade mycket att göra och detta blev den första och sista träffen med släkten från Nya Varvet.